Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1925 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser med avseende å upphävande
av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills
vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden
dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 januari dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen hilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag
till lag, innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen
den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga
skifte inom vissa områden.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren väckt motion nr 190, däri herr Rogberg, med
instämmande beträffande motionens syfte av herr Lindhagen, yrkat att
propositionen icke måtte av riksdagen bifallas.

I lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla
laga skifte inom vissa områden stadgas, att inom de områden av Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka vederbörande
länsstyrelse ännu icke meddelat avvittringsutslag, skall, jämväl sedan
avvittring blivit fastställd, rätten att erhålla laga skifte vara utesluten,
intill dess annorledes för ordnas.

Denna lag tillkom i samband med att vissa ändrade bestämmelser samtidigt
meddelades angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Avvittringen, vars huvudsakliga ändamål var
att avskilja hemman och nybyggen från kronomarken och att därvid tilllägga
dem bestämda ägoskiften, däribland ock viss skogsmark i stället för
den rätt till skogsfångst å kronomarken, som förut tillkommit åbon, förrättades,
såvitt angick ifrågavarande lappmarker, till en början enligt en
i sådant avseende meddelad stadga av den 30 maj 1873. I denna föreskrevs,
att hemman och nybyggen skulle, såvitt tillgång funnes, erhålla
skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu och att gemensamt område
skulle tilldelas de hemman och nybyggen, som hörde till en by eller eljest
hade sådant läge, att de syntes lämpligen kunna utgöra ett skifteslag.

Lagen den 5
juni 1909 om
u''eslutande
tills vidare av
rätten att erhålla
laga
skifte inom
rusa områden
samt vissa
andra bestämmelser,
avseende
avvittringen
inom
Västerbottens
och Norrbottens
läns
lappmarker.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Avvittring skulle förrättas av särskilda lantmätare på statens bekostnad
samt fastställas av vederbörande länsstyrelse.

Genom särskilda nådiga brev den 18 mars 1898 och den 2 mars 1900
beträffande avvittringen inom Sorsele och Stensele socknar och till sistnämnda
socken då hörande Tärna kapellförsamling medgavs sedermera, att
områdestilldelningen därstädes finge under vissa villkor ske sålunda, att i
skifteslag eller i enstaka hemman eller nybygge, däri flera ägde del, varje
delägare tilldelades ett särskilt område. Såsom skäl härför hade de myndigheter,
som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, bland annat anfört:

att enstaka hemman och nybyggen, som ägdes eller innehades av allenast
en person, under alla omständigheter komme i åtnjutande av förmånen att
genom avvittringen få sitt område avskilt ej blott från kronans mark, utan
ock från enskildes ägor; att på den punkt, varå odlingen inom ifrågavarande
trakter befunne sig, hemmans- och lägenhetsinnehavarna icke vore i stånd
att bära de med laga skifte förenade kostnaderna, vilka i de flesta fall
komme att överstiga värdet av de i skiftet ingående hemmanen och lägenheterna;
att de ökade kostnader, som genom det ifrågasatta sättet för
avvittringens verkställande för kronan uppkomme, vore mycket små och i
varje fall icke på långt när jämförliga med de bidrag till skifteskostnaderna,
som staten redan lämnat vid laga skiften inom trakter, som varit vida
bättre lottade än de nu ifrågavarande; samt att den ifrågasatta ägofördelningen,
om den än icke gåve lika gott resultat som ett laga skifte, likväl
bleve, med hänsyn till de i dessa trakter rådande säregna förhållanden, för
delägarna fullt tillfredsställande och för dem av den största nytta och betydelse.

Innan områdestilldelning enligt nyssnämnda bestämmelser inom Stensele
och Tärna ännu hunnit påbörjas, men sedan sådan flerstädes inom Sorsele
provisoriskt genomförts, förordnades emellertid år 1902 om uppskov tillsvidare
med förrättningarna.

Sedan genom kungörelse den 20 april 1906 bestämts, att av skogsanslagen
skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen och nybyggena
endast vad som ansåges erforderligt för nödigt husbehov samt att återstoden
av anslaget skulle avsättas till allmänning för delägarnas gemensamma
nytta, utfärdades den 5 juni 1909, i sammanhang med den samtidigt
utfärdade förenämnda lagen om förbud tillsvidare mot laga skifte inom
motsvarande områden, kungörelse innefattande ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Genom denna kungörelse meddelades bestämmelser angående bland annat
skogstilldelning samt delning av inägor i samband med avvittring.

I förstnämnda avseende stadgades, att av skogsanslaget skulle viss del
utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov och återstoden avsättas till
allmänning. Husbehovsskogen skulle utläggas särskilt för varje brukningsdel
av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild husbehovsskog),
dock att, där hinder mötte för utläggande av all den för
ifrågavarande ändamål avsedda skogsmarken i närheten av inägorna, viss

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

i förhållande till mantalet bestämd andel därav skulle utläggas gemensamt
för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog).

I fråga om delning av inägojord föreskrevs, att, därest ägare eller åbor,
vilka tillhopa ägde eller innehade minst 2/3 av antalet brukningsdelar
av ett byalag eller av ett enstaka hemman eller nybygge, begärde, att
särskilt område jämväl i inägor skulle vid avvittringen utläggas åt varje
brukningsdel, skulle, så framt ej sådan begäran bestredes av annan delägare,
förslag till dylik delning upprättas av lantmätaren. I fråga om
skiftenas läge och form, undantag av mark för delägarnas allmänna behov
samt utflyttning och bidrag därtill skulle de beträffande laga skiften gällande
reglerna i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Därest förslaget
sedermera godkändes å utlyst sammanträde av samtliga därvid närvarande
delägare, skulle förening upprättas och underskrivas, varefter länsstyrelse,
därest hinder ej mötte, i avvittringsutslaget skulle fastställa den områdestilldelning
(s. k. åbodelning), varom delägarna sålunda förenat sig.

Vid föredragning i statsrådet av bland annat nyss berörda bestämmelser
anförde vederbörande departementschef i fråga om reglerandet av förhållandet
mellan den delning av inägojord, som på sådant sätt komme till
stånd, och laga skifte —• efter att hava erinrat om innehållet i förenämnda
nådiga brev av den 18 mars 1898 och den 2 mars 1900 — bland annat
följande:

Att den i de nådiga breven avsedda åbodelningen är avsedd att utesluta
skiftesvitsord, är ingenstädes uttryckligen sagt, men synes flerstädes vara
förutsatt. Antagligen utgå de nådiga breven från det antagandet, att genom
dylik åbodelning t. ex. av en by de utbrutna hemmanen i förhållande till
varandra komme att erhålla samma ställning, som om de ursprungligen
varit icke hemman i by, utan enstaka hemman. På annat sätt lärer icke
kunna förklaras, att man ansåg sig kunna undvika framtida laga skiften
genom bestämmelserna om åbodelning allenast och utan några samtidigt
vidtagna modifikationer med avseende på reglerna om skiftesvitsord. Huruvida
en dylik uppfattning också skulle vinna anslutning i lagtolkningsväg,
synes emellertid vara synnerligen ovisst. Välbetänkt synes ej heller vara att,
på sätt av den nämnda uppfattningen synes följa, utesluta varje möjlighet att
erhålla laga skifte å mark, som undergått delning i sammanhang med avvittringen.
Frågan om rätt att å sådan mark erhålla laga skifte torde följaktligen
böra genom uttryckliga stadganden regleras. Vid det närmare bestämmandet
av dessa stadgandens innebörd är att fasthålla, att den vid avvittringen
företagna ägodelningen kan tänkas mer eller mindre fullständigt
genomförd. Särskild husbehovsskog synes städse böra tilläggas varje brukningsdel,
i den utsträckning detta låter sig göra, varemot frågan om utläggandet
av särskilda områden jämväl i inägorna lärer böra göras beroende
av intressenternas önskningar. Har nu i visst fall delning skett allenast av
skogsmarken, så blir tydligen frågan om denna delnings ändamålsenlighet i
hög grad beroende av det sätt, varpå inägorna vid senare företaget laga
skifte kunna bliva utlagda, och skyldigheten att med ifrågavarande husbehovsskogsområden
ingå i laga skifte torde följaktligen böra bliva tämligen
vidsträckt. Hava åter vid avvittringen särskilda områden blivit utlagda ej
blott i husbehovsskog, utan jämväl i inägor, så torde de med ett dylikt för -

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

faringssätt eftersträvade syftemålen kunna nås allenast genom en bestämmelse,
som tillerkänner den verkställda delningen en vida högre grad av
orubblighet. Vad slutligen angår möjligen utlagda samfällda husbehovsskogsområden,
så torde vara uppenbart, att syftet med deras avsättande
genom skifte komme att förfelas. Vilka bestämmelser, som för ena eller
andra fallet kunna anses påkallade beträffande rätten att erhålla laga skifte,
torde lämpligen böra tagas i övervägande i sammanhang med den åt särskilda
kommitterade (skiftesstadgekommittén) i och för utredning överlämnade
frågan om en revision av reglerna om laga skifte över huvud.

1 avvaktan å denna utredning samt resultatet av avvittringsarbetet
var det, som det föreslogs uteslutande tills vidare av rätten att erhålla
laga skifte inom ifrågavarande områden; och uttalades därvid av departementschefen,
att en bestämmelse i dylik riktning icke kunde anses innebära
någon obillighet, då vederbörande hemmansägare och åbor samtidigt
bereddes möjlighet att genom överenskommelse om markens delning
i sammanhang med avvittringen utan skifteskostnader tillförsäkra sig i
huvudsak enahanda förmåner, som laga skifte avsåge att bereda.

TcZ2Tflr 0van namnda båda författningar av den 5 juni 1909 äga tillämpning å
och verk- dels de ovan odlingsgränsen belägna delarna av Västerbottens län, inne 1909aårs

lag ^atbande delar av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar samt
'' hela Tärna socken med en bofast befolkning år 1916 av sammanlagt 4,292
personer, dels ock de vid tiden för författningarnas tillkomst odisponerade
överloppsmarkerna nedom odlingsgränsen, belägna huvudsakligen inom
Sorsele socken av Västerbottens län samt inom Gällivare, Jockmocks och
Arjeplogs socknar av Norrbottens län.

Lagen den 5 juni 1909 kom emellertid att medföra, att inom de områden,
där densamma blev tillämplig, all laga jorddelning i annan form än åbodelning
blev omöjliggjord. Hemmansklyvning skall nämligen för att kunna
fastställas avse hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, och
med hänsyn härtill lärer ej heller förordnande kunna meddelas för lantmätare
att uti ifrågavarande trakter förrätta utbrytning jämlikt sista
punkten i första stycket av 94 § skiftesstadgan. Ägostyckning och jordavsöndring
kunna i sin tur äga rum allenast i fråga om hemman, som
få klyvas.

Proposi- i syfte att undanröja de sålunda förefintliga hindren för laga jorddelning

tionens inne- . j , ... ii.i, ... , 0 . ,

börd och 1 de med propositionen avsedda trakterna föreslås i det nu till prövning
tillkomst, föreliggande lagförslaget upphävande av 1909 års förbudslag och innehåller
förslaget tillika vissa bestämmelser angående den verkan, som skedd
åbodelning skall äga, då fråga uppstår om laga skiftes genomförande. I
sistnämnda avseende likställes i förslaget åbodelning med storskifte. Detta
innebär, att, där jorden, såsom nästan undantagslöst torde vara fallet,
blivit lagd i flera skiften, envar, som äger hemman eller hemmansdel i
skifteslaget, väl skall hava vitsord till skifte, men kan annan delägare

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28. 9

yrka, att vid den skedda åbodelningen skall förbliva. I så fall skola
skiftesförrättarna företaga undersökning, huruvida genom det sökta skiftet
lämpligare ägoanordning kan åvägabringas samt skiftet i övrigt kan verka
till ökning i betydligare måtto av hemmanens värde. På grundval av undersökningen
skola förrättningsmännen avgiva utlåtande, huruvida laga skifte
bör äga rum eller icke. Om utlåtandet godkännes av samtliga vid för
ändamålet utlyst sammanträde närvarande delägare, skall det lända till
efterrättelse, men, därest någon är missnöjd med detsamma, skall det
underställas ägodelningsrättens prövning. Har genom laga kraftägande
beslut avgjorts, att det sökta skiftet icke skall komma till stånd, bliver,
enligt vad i rättspraxis för motsvarande fall beträffande storskiften fastslagits,
den tidigare verkställda delningen för framtiden i fråga om orubblighet
likställd med laga skifte.

Då, såsom förut nämnts, fastställbar hemmansklyvning kan äga rum
allenast å hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, medför
förslagets genomförande icke, att sådan klyvning omedelbart kan komma
till stånd. Dessförinnan måste antingen laga skifte hava genomförts eller
i anledning av framställt yrkande om laga skifte frågan om åbodelningens
bestånd hava prövats med det resultat, att laga skifte förklarats
icke skola komma till stånd. Enahanda blir förhållandet med ägostyekning,
då sådan endast är tillåten å hemman, vilket antingen icke legat i
samfällighet med annat sådant eller cck blivit ur samfällighet utbrutet
genom sådan delning, att hemmanets ägor icke må utan ägarens samtycke
med annan mark intagas i skifte i annat fall än som omförmäles i 3 § 3
mom. av skiftesstadgan. Avsöndring kan däremot vid skiftesförbudets bortfallande
omedelbart komma till stånd i den utsträckning, sådan eljest enligt
den s. k. norrländska jordavsöndringslagen är medgiven inom Västerbottens
och Norrbottens län. Därjämte kan s. k. provisorisk hemmansklyvning av
vid åbodelning utlagd lott äga rum enligt tredje punkten i första stycket
av 94 § skiftesstadgan. Sådan klyvning förrättas av lantmätare efter
mätning och gradering av ägorna och den, som är missnöjd med förrättningen,
äger däri söka rättelse hos ägodelningsrätten. Emellertid får förrättningen
icke ligga i vägen för sedermera sökt laga skifte och får fastställelse
å densamma förty icke meddelas av ägodelningsrätten.

Lagförslaget innehåller tillika bestämmelse, att, därest laga skifte kommer
till stånd inom ifrågavarande områden, får till skifteslaget hörande samfälld
husbehovsskog icke intagas i delningen, ävensom att skifte å sådan skogsmark
ej heller får äga rum såsom särskild förrättning.

Förslaget har närmast föranletts av en till chefen för justitiedepartementet
ställd, den 24 mars 1924 dagtecknad skrivelse från landshövdingen i Västerbottens
län Nils G. Ringstrand, däri denne anfört bland annat följande:

Uppenbart är, att vidmakthållande av 1909 års lags bestämmelse kan lända
till mindre önskvärda konsekvenser.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I min egenskap av ordförande i Svenska Röda Korsets härvarande distriktsstyrelse
har jag haft att handlägga frågan om anskaffande av tomtplatser
för sjukhärbärgen i länets fjälltrakter. För ändamålet erfordras
områden av cirka 5 ars vidd. Som avsöndring ej kan medgivas, hava hittills
för ifrågavarande ändamål inköpts på tvenne platser två hela hemman.

Det exempel, som jag ur egen erfarenhet lämnat, kan sägas beröra en
fråga av, ekonomiskt sett, mindre betydelse. Viktigare ur synpunkten
av önskvärdheten att landet uppodlas är givetvis, att hemmanens odelbarhet
tvingar bondesöner att söka sig bort från fädernehemmanet, även
om detta inom sitt område har utkomstmöjligheter för mer än en familj.
Även för medlemmar av samma familj torde nämligen ett kooperativt
jordbruk, som väl skulle bliva den naturliga följden av flera söners kvarstannande
på det odelade hemmanet, i längden ej tillfredsställa många.

Därest för undvikande av en alltför långt driven jorddelning i fjällmarkerna
full frihet härutinnan ej anses böra medgivas, så vill det dock
synas, som om delning borde kunna tillåtas efter förutgången prövning,
vilken gåve säkerhet för att besutenheten ej äventyrades. Lagen den 25
juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning (den s. k. norrländska
ägostyckningslagen) stadgar för denna slags delning en sådan
prövning, som måhända kunde tjäna som förebild vid en revision av
lagen den 5 juni 1909.

Då en sådan revision vore av stor betydelse för den jordägande befolkningen
i länets fjällmarker, liar jag ansett mig böra bringa frågan till
herr statsrådets kännedom för den åtgärd, som herr statsrådet kan finna
lämpligt vidtaga.

över berörda skrivelse infordrades yttranden från lantmäteristyrelsen samt
länsstyrelsen i Norrbottens län.

Lantmäteristyrelsen anförde i sitt utlåtande, att enligt dess mening den
fortsatta giltigheten av ifrågavarande förbudslag medförde allvarliga olägenheter
för befolkningen och att upphävande av lagen borde kunna ske från
och med den 1 juli 1925 eller något år före det den nya skifteslagstiftningen
kunde väntas träda i kraft. I fråga om rätten att dela jorden innehölle
föreliggande förslag till dylik lagstiftning inskränkande bestämmelser, som
vore fullt tillfredsställande även för nu ifrågavarande bygder; och ansåge
styrelsen, att särskilda föreskrifter härutinnan i avvaktan å berörda nya
lagstiftnings tillkomst icke vore behövliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade, att, ehuru ifrågavarande förbud
berörde allenast ett begränsat antal hemman inom detta län och några
mera kännbara olägenheter av förbudet där ännu icke hunnit gorå sig
gällande, länsstyrelsen dock ville tillstyrka förbudets upphävande, enär det
icke torde vara uteslutet, att i ett eller annat fall behov av jorddelning redan
förelåge och detta givetvis bleve alltmera framträdande, i den mån befolkningen
ökades och förutsättningar skapades för utvidgad bebyggelse. Några
provisoriska inskränkande bestämmelser i fråga om rätten till delning av
jord, intill dess nya skifteslagstiftningen kunde träda i kraft, ansåge länsstyrelsen
icke för länets vidkommande erforderliga.

Länsstyrelsen fogade vid sitt utlåtande yttranden från landsfiskalerna i
Jockinoeks och Arjeplogs distrikt, vilka båda tillstyrkte förbudslagens upphävande,
landsfiskalen i förstnämnda distrikt dock under framhållande, att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28. 11

som det förekommer hemman, vilka icke tålde klyvning, delning borde tilllåtas
allenast efter föregången prövning.

Föredragande departementschefen har i sitt anförande till statsrådsprotokollet
förklarat, att, även om förslag till ny jorddelningslagstiftning antoges
vid 1926 års riksdag, det dock måste komma att förflyta ej obetydlig tid,
innan förslaget trädde i kraft, och att han med hänsyn härtill ansett särskild
lagstiftningsåtgärd böra vidtagas för möjliggörande, så långt lämpligen
,kunde ske, av laga delning av jord inom ifrågavarande lappmarksområden.

I fråga om regleringen av förhållandet mellan de verkställda åbodelningarna
och lagaskiftesinstitutet har departementschefen anfört bland annat:

Äbodelning, varom nu är sagt, torde efter förbudslagens upphävande icke
utan att särskilda föreskrifter därom meddelas kunna äga bestånd gent emot
framställt yrkande om laga skifte. Emellertid lärer det ock vara tydligt,
att dylikt yrkande icke utan vidare bör få föranleda åbodelnings brytande, helst
sådan delning varit avsedd att träda i stället för laga skifte och i viktiga delar
skall hava verkställts i enlighet med föreskrifterna om sådant skifte. Fråga
kunde då uppstå därom att med avseende å orubblighet genom särskilt stadgande
likställa åbodelning med laga skifte. Härmed skulle ock vinnas, att de vid åbodelning
utlagda ägolotterna omedelbart skulle kunna göras till föremål för fastställbar
hemmansklyvning samt ägostyckning. Emellertid synes ett dylikt
stadgande föra allt för långt, och sådan orubblighet för åbodelningen lärer ej
heller, enligt vad av förarbetena till förbudslagen synes framgå, vid lagens tillkomst
hava varit avsedd. Låt vara att ifrågavarande åbodelningar säkerligen
verkställts med omsorg samt, såsom redan anmärkts, i viktiga delar i enlighet
med de för laga skifte gällande föreskrifter, så synes det dock, särskilt vid det
förhållande att de icke, på sätt om laga skifte är föreskrivet, för fastställelse
underkastats prövning av ägodelningsrätt, möta betänkligheter att för laga
skifte å mark, som undergått åbodelning, uppställa samma stränga fordringar
som för omskifte av genom laga skifte delade ägor. Erinras må visserligen,
att i föreliggande förslag till ny lagstiftning om delning av jord å
landet omförmälda åbodelningar beträffande graden av orubblighet jämställts
med laga skiften; härvid lärer emellertid böra beaktas, att enligt förslaget
villkoren för brytande av laga skifte äro långt mindre stränga än vad för
närvarande är fallet.

En framkomlig väg synes emellertid erbjuda sig, därest- man genom särskilt
stadgande i skifteshänseende likställer mark, vilken undergått åbodelning
av nu omförmäld beskaffenhet, med ägor, vilka delats genom storskifte.

En lösning av frågan efter nu antydda riktlinjer medför visserligen,
att vid åbodelning, varom nu är fråga, utlagd ägolott icke kan göras
till föremål för fastställbar hemmansklyvning eller ägostyckning, utan
att frågan om åbodelningens bestånd gent emot framställt yrkande om laga
skifte förut blivit prövad med det resultat, att laga skifte förklarats icke
böra äga rum. Anser man sig icke kunna utan vidare godkänna åbodelningarna
såsom laga skiften, lärer detta emellertid icke stå att undvika;
skulle i flera eller färre fall omskifte verkligen böra komma till
stånd, är det givetvis en fördel, att klyvning eller styckning inom de särskilda
ägolotterna därförinnan icke kan fastställas.

Motionen.

Av utskottet
infordrade
yttranden.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I den med anledning av förevarande proposition väckta motionen har till
stöd för yrkandet, att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas, anförts
bland annat:

Arets proposition, av vilken kan slutas, att förslag till ny allmän jorddelningslagstiftning,
med undantag i ett hänseende gällande även för nu
förevarande delar av lappmarkerna, kommer att föreläggas nästa års riksdag,
synes mig giva anledning att framställa följande frågor: Föreligga
tvingande skäl att med brytande av det naturliga sammanhanget besluta
upphävande av 1909 års lag så att säga på förhand och oberoende av den
förväntade nya allmänna skifteslagstiftningen 1 Och vidare, är det lämpligt,
att i fråga om laga skifte inom förevarande orter skola tillämpas specialbestämmelserna
om laga skifte å ägor, som undergått storskifte? I avseende
å den förra frågan kan dels hänvisas till länsstyrelsens i Norrbottens län
förklaring, att några mera kännbara olägenheter av förbudet icke ännu
hunnit göra sig gällande, och dels framhållas, att i landshövdingen Nils G.
Eingstrands skrivelse knappast påfordrats omedelbara åtgärder. Ett uppskov,
som kan förväntas bliva kort, lärer icke tvinga bondesöner att söka
sig bort från fädernehemmanet, om nu detta, vilket, frånsett Tärna, tyvärr
torde endast mera undantagsvis inträffa, inom sitt område har utkomstmöjligheter
för mer än en familj. Ett uppskov med frågan är därför tillrådligt,
och ett uppskov skulle tillika medföra den förmånen, att det, särskilt
med hänsyn till de odisponerade överloppsmarkerna nedom odlingsgränsen
i Sorsele, Gällivare, Jockmoek och Arjeplog, kunde utredas, om fara
föreligger att vid blivande hemmansklyvningar därstädes skulle uppkomma
ivriga, från jobbarehåll underblåsta anspråk på större avverkningar å husbehovsskogarna,
i allmänhet eller åtminstone såvitt angår de särskilda husbehovsskogarna.

I avseende å den senare frågan, frågan om det ändamålsenliga i propositionens
innehåll, ligger det nära till hands att erinra om de formaliteter och
kostnader, befolkningen måste underkasta sig för att få åbodelningarna, vilka
ju enligt propositionen skulle betraktas såsom storskiften, i och för stadga hos
blivande hemmansklyvningar likställda med laga skiften. Det kan förväntas,
att orternas fattiga befolkning inför de oundvikliga omgångarna och utgifterna
endast i ringa mån skulle begagna den frihet, som propositionen giver. Mot
utvägen att söka bättra propositionen genom att likställa åbodelningens jorddelning
med laga skifte kan erinras, att även detta har sina olägenheter.
Allt för lätt erhållna hemmansklyvningar för att ej tala om ägostyckningar
kunna leda till sådana socialt olämpliga jorddelningar, vilka vid avvittring
och åbodelning skolat undvikas och säkerligen undvikits. Saken är verkligen
svår. Propositionen synes mig icke fullt tillfredsställande såsom försvårande
jorddelningen. Samtidigt måste medgivas det nyttiga däri, att propositionen
till äventyrs understundom skall hindra olämpliga jorddelningar. Landsfiskalens
i Jockmoek åsikt att inom förevarande orter delning av fastighet
borde tillåtas allenast efter föregången prövning vore nog värd beaktande.

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt
yttrande från överlantmätarna i Västerbottens och Norrbottens län dels i vad
mån det vid de jämlikt ovanberörda 1909 års kungörelse skedda åbodelningarna
visat sig, att med desamma avsedda områden tillhört bolag eller enskilda
skogsspekulanter, dels ock huruvida med hänsyn till åbodelningarnas be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

in

skaffenhet betänkligheter ansåges kunna möta mot att med avseende å orubblighet
likställa desamma med laga skiften.

Överlantmätaren i Västerbottens län har i inkommet yttrande uppgivit,
att avvittring enligt 1909 års bestämmelser, såvitt anginge nämnda län, verkställts
inom områden omkring och ovan odlingsgränsen i Sorsele, Stensele,
Tärna, Vilhelmina och Dorotea socknar, att avvittringen omfattat alla fastigheter
inom nämnda områden (tillhopa 928 brukningsdelar, därav 473 av
krono- och 455 av skattenatur), att i fråga om särskild husbehovsskog åbodelning
därvid verkställts, d. v. s. särskilda områden utlagts för samtliga
brukningsdelar inom samma byalag eller hemman, att å inägojorden likaledes
åbodelning verkställts beträffande samtliga hemman, med undantag för
ett hemmansnummer i Sorsele socken med 5 brukningsdelar, att vid tiden
för områdestilldelningen bolag eller enskilda skogsspekulanter varit ägare av:
inom Dorotea socken 10 brukningsdelar av samtliga 14, inom Vilhelmina 3
av samtliga 317, inom Sorsele 1 av samtliga 175 samt inom Stensele och
Tärna ingen av härvarande respektive 155 och 267 brukningsdelar, samt att
det icke torde behöva befaras, att efter avvittringsförslagens upprättande flera
fastigheter frånhänts den jordbruksidkande befolkningen, då dels gällande
författningar förhindrat ytterligare bolagsförvärv dels skogsmarkens ringa
växtlighet jämte det inom dessa trakter mer än annorstädes försvårade tillgodogörandet
av skogseffekterna verkat avskräckande å skogsspekulanter.

Överlantmätaren i Norrbottens län har i motsvarande hänseenden uppgivit,
att de i 1909 års kungörelse innefattade bestämmelser länt till efterrättelse
vid allenast tre inom länet verkställda efteravvittringar, avseende
Gällivare, Jockmocks och Arjeplogs socknar, att genom dessa förrättningar
skattlagts och utbrutits särskilda områden åt 266 nybyggen och 35 lägenheter,
att några åbodelningar icke härvid förekommit utan att varje nybygge
särskilt skattlagts och fått alla sina in- och utägor särskilt utbrutna i ett
eller flera skiften, vadan varje nybygge eller lägenhet utgjorde ett särskilt
skifteslag för sig liksom annat enstaka hemman, att enligt avvittringshandlingarna
ingen av de ifrågavarande fastigheterna innehades av bolag eller
enskilda skogsspekulanter, samt att ej heller för överlantmätaren vore känt,
att bolag sedermera uppträtt såsom innehavare av eller ägare till någon av
dessa fastigheter.

Till utredning angående det sätt, varpå åbodelningarna förrättats, har överlantmätaren
i Västerbottens län, under uppgift att han själv saknade personlig
erfarenhet därom, vid sitt utlåtande fogat yttrande från distriktslantmätarna
Nils Jönsson och Valfrid Holm.

Distriktslantmätaren Jönsson har i sitt yttrande anfört:

Av överlantmätaren i Västerbottens län anmodad yttra mig om tillförlitligheten
av det kartmaterial, som använts vid den senaste avvittringen inom
Västerbottens län, ävensom om den noggrannhet, varmed utstakningarna
inom dessa trakter verkställts, får jag härom göra följande uttalande:

Jag har varit anställd vid avvittringsverket under åren 1914—1918 i

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

egenskap av avvittringslantmätare samt under åren 1921—1924 i egenskap
av avvittringsstyresman. Härvid har jag bland annat upprättat områdestilldelningsförslag
med likvider för cirka ''/t av Vilhelmina avvittringslag,
biträtt vid åtskilliga förslag inom Stensele och Tärna socknar, deltagit i
områdesutstakningen inom Vilhelmina och Sorsele socknar samt verkställt
undersökningar på grund av klagomål över utstakningen inom Vilhelmina,
Stensele och Tärna socknar.

Den uppfattning jag härunder har fått om det använda kartmaterialet är
den, att de s. k. inägokartorna, (kartorna i skala 1:4000) fullt fylla samma
mått av tillförlitlighet, som de kartor, som samtidigt å andra orter upprättades
för laga skiften. Däremot kan givetvis ej detsamma sägas om
skogskartorna, beroende på den skala (1:20000), som använts, men har jag
dock den uppfattningen, att även dessa kartor i stort sett fylla sitt ändamål.

Undersökningar å marken med anledning av klagomål över de verkställda
utstakningarna hava av mig verkställts i sammanlagt 15 fall inom Vilhelmina,
Stensele och Tärna socknar. Vid dessa undersökningar har jag av
omständigheterna tvingats att ganska utförligt undersöka utstakningarna
även för sådana skifteslinjer, som ej berörts av klagomålen, och ha härvid
märkbara fel, dock av ganska obetydlig art, kunnat konstateras i endast 3
fall. Däremot har med all önskvärd tydlighet framgått, att i allmänhet
mera omsorg nedlagts på skifteslinjernas bredhuggning och varaktiga markering,
än vad fallet är vid laga skiften i allmänhet.

Distrikt slantmätaren Holm, vilken enligt överlantmätarens utsago i egenskap
av lantmätare i avvittringsnämnden under de tre sistförflutna åren helt
haft sin verksamhet förlagd till de av de senaste avvittringarna berörda trakterna
och under sitt arbete, som under denna tid omfattat förutom en del av
Stensele, hela Vilhelmina övre avvittringslag, haft rikliga tillfällen till
iakttagelser i fråga om såväl noggrannheten av den verkställda utstakningen,
särskilt mellan de olika brukningsdelarna, som ändamålsenligheten av den
vid åbodelningarna uppgjorda skiftesläggningen, har för sin del anfört:

Det synnerligen utbredda missnöje med allmänna avvittringen, som, och
det torde vara en känd sak, förefinnes hos befolkningen i övre lappmarken,
vänder sig icke så mycket mot den verkställda åbodelningen, med undantag
för fördelningen av ströängar, utan mot den i deras ögon alltför ringa
skogstilldelningen. Härvid torde nog befolkningen ha lätt att glömma, att
cirka hälften av skogsanslaget utlagts till de för de olika avvittringslagen
gemensamma allmänningarna.

Ströängarna äga enligt ortsbefolkningens åsikt en avgörande betydelse
och på många håll har jag hört uttalas förvåning över en efter de åsätta
skattetalen räknat ojämn tilldelning av dessa.

Skiftena ha i allmänhet lämplig form. Tråkigast har ju skiftesproblemet
varit att lösa med avseende å den brutna marken inom byalag, där en långt
gången uppdelning av fastigheterna förekommit och den brutna marken
varit av ringa omfattning. Men även i sådana fall tyckes största omsorg
ha nedlagts på, att göra skiftesläggningen så ändamålsenlig, som förhållandena
kunna ha medgivit.

Vad skiftesantalet beträffar, har mycket ofta fastighetsområdet utlagts i
ett skifte, vanligast torde vara två skiften och naturligtvis har ganska ofta
utläggning av tre skiften måst tillgripas. Skiften med så avlägsen belägen -

Andra larjutskottets utlåtande Nr 28.

15

het, att deras värde genom sitt läge kan anses förringat, har jag icke påträffat.
De s. k. samfällda husbehovsskogarna, som blivit utlagda åt skifteslag,
som icke i sin närhet äga duglig skogsmark, göra ju häri i viss mån
undantag.

Vid utstakningen av skifteslinjerna har i allmänhet omsorg nedlagts på
att få dessa rätt lagda, väl upphuggna och tydliga samt varaktigt markerade.
Under min treåriga verksamhet inom avvittringsnämnden har jag
nog påstött några mindre goda utstakningar, men kartmaterialet i skalan
1:20000 med en mängd specialkartor över inägorna i skalan 1 :4000 har
icke överallt kunnat medgiva den precision, som vore önskvärd.

Å andra sidan har jag vunnit den åsikten, att nämnda kartmaterial, i
motsats mot vad som kan ha framkommit i åtskilliga klagomål, med tanke
på de jämförelsevis enkla mätningsmetoder, som använts, med avseende å
detaljerna är av god beskaffenhet. Att här och där någon av de otaliga
ströängarna undgått kartavfattarnas ögon, förvånar icke.

Till sitt utlåtande har överlantmätaren i Västerbottens län ytterligare
fogat en tablå, utvisande att av de 928 brukningsdelar, som förefunnits
vid de enligt 1909 års kungörelse inom länet verkställda avvittringsförrättningar,
hava utlagts: 213 stycken i ett skifte, 349 stycken i två skiften, 276
stycken i tre skiften, 70 stycken i fyra skiften och 20 stycken i fem skiften.

För egen del har över lantmätaren därefter i nu ifrågavarande hänseende
anfört bland annat:

Vid åbodelningen har, i den utsträckning gällande avvittringsförfattningar
medgivit, skiftesstadgans föreskrifter följts ifråga om undantag av oskifto,
skiftesantal samt likvider för odling, hävd och utflyttning. Såsom av bilagda
tablå framgår, hava av brukningsdelarna utlagts 23 procent i enskifte, 38 procent
med 2 skiften, 30 procent med 3 skiften, 7 procent med 4 skiften och 2
procent med 5 skiften. Om man betänker, att vid de större laga skiftena i
nedre lappmarken nästan som regel för varje ägolott utlagts 4 skiften, utfaller
sålunda i detta hänseende en jämförelse med dessa till åbodelningarnas
förmån. I de få fall, då inägornas splittrade läge föranlett utläggande av
större antal skiften än de i skiftesstadgan medgivna, har frågan underställts
Konungens befaliningshavandes beprövande. Provisionel! plan över åbodelningarna
har liksom vid laga skifte upprättats och vid särskilda sammanträden
utvisats för jordägarna, varvid, om så yrkats och lämpligt befunnits,
ändringar vidtagits, innan åbodelningen definitivt uträknats. Fullständiga
värderings- och likvidinstrument hava, som nämnts, upprättats över odlings-,
hävde- och utflyttningskostnader. — Antalet hemman eller skifteslag, som
varit föremål för så beskaffad åbodelning, är 131 med 928 brukningsdelar,
av vilka dock ett, omfattande 5 brukningsdelar, icke delats i inägorna.

Av vad ovan anförts torde med tydlighet framgå, att åbodelningarna
genomförts på ett sätt, som ställer dessa på en vida högre nivå än de gamla
storskiftena. Det kan till ock med utan överdrift påstås, att desamma ifråga
om skiftenas lämpliga form och ändamålsenlighet samt rågångarnas tillförlitlighet
äro betydligt överlägsna ett flertal under tiden 1830—1870 i kustlandet
verkställda laga skiften. Åbodelningarnas enda svaga sida är att till
grund för dem icke lagts ägogradering utan taxering, vilken senare givetvis
är mera otillförlitlig än den förra. Men när fråga nu blir om upphävande
av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tillsvidare av rätten att erhålla
laga skifte inom ovan berörda områden och det gäller att bestämma, huru -

Utskotteis

yttrande.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

vida åbodelningen bär jämställas med storskifte eller laga skifte, inverkar
frågan om ägograderingen icke härpå, enär enligt gällande skiftesstadga vid
ny delning i båda fallen innehavet blir delningsgrund. Om förbudslagen av
år 1909 upphäves med bestämmelse, att åbodelning å inägorna skall jämställas
med storskifte, vinnes för jordägarnas vidkommande endast, att avsöndring
får ske från det fåtal hemman, som är av skattenatur. Möjlighet
att laga skifte skulle begäras måste av ekonomiska skäl anses utesluten.
Hemmansklyvning kan visserligen ske men sådan kan ej fastställas och sålunda
statsbidrag ej heller påräknas varken till lantmätarens arvode eller
utflyttningskostnader. Att staten genom ändring i förordningen angående
statsbidrag till lantmäteriförrättningar skulle vilja underlätta sämjedelning
är väl föga troligt. Så i saknad av kontanta tillgångar och utan möjlighet
till några mera avsevärda extra förtjänster, som befolkningen i berörda
trakter är, torde någon lantmäteriförrättning utan statsbidrag endast i något
enstaka undantagsfall vara tänkbar. — Och dock föreligger ett trängande
behov av möjlighet till legal delning åtminstone inom vissa delar av nämnda
trakter. Detta framgår ej blott av den i kungl. propositionen åberopade
skrivelsen frän landshövdingen i länet. Ett flertal förfrågningar angående
sådan möjlighet hava under de senare åren gjorts å lantmäterikontoret. Av
länsstyrelsen ha även utfärdats åtskilliga förordnanden å hemmansklyvning
inom dessa områden. Några av dem hava måst återkallas, men ännu balanseras
i respektive lantmätares årsredogörelser 2 dylika förordnanden inom
Sorsele socken och 1 inom Tärna socken.

Ett jämställande av åbodelning å inägor med laga skifte synes icke
kunna för jordägarna medföra någon risk. Skulle så vara att i något enstaka
fall synnerligen olämplig skiftesanordning eller annan omständighet
kunde nödvändiggöra nytt skifte, gives möjlighet till sådant i det nu föreliggande
förslaget till ny lagstiftning om skifte. På grund av de särskilda
bestämmelser, som ifråga om ägostyckning och jordavsöndring äro för Norrland
meddelade och som särskilt äro inriktade på jordbrukets vidmakthållande,
lärer någon risk för olämplig sönderstyckning av fastigheter genom
dylika förrättningar icke vara att befara och för långt gående jorddelning
genom hemmansklyvning kommer väl att förhindras genom bestämmelser i
den nya skifteslagstiftningen.

Då, såsom förut nämnts, några åbodelningar icke kommit till stånd vid
de inom Norrbottens län verkställda avvittringsförrättningar, har överlantmätaren
i detta län icke avgivit något uttalande i nu förevarande hänseende.

I likhet med departementschefen finner utskottet önskligt, att genom
upphävande av 1909 års förbudslag möjlighet beredes att inom de av lagen
berörda områden företaga jorddelning i laga former. Att befolkningen därstädes
för närvarande är hänvisad uteslutande till sämjedelningar, måste
givetvis för densamma medföra kännbara olägenheter i såväl rättsligt
som ekonomiskt hänseende. Icke minst torde härutinnan böra beaktas det
förhållandet, att befolkningen undankålles fördelen av de ganska väsentliga
statsunderstöd, som vid i laga ordning företagna lantmäteriförrättningar
stå att erhålla i form av bidrag till väganläggningar och utflyttningar
m. m. Såsom av den i ärendet förebragta utredningen framgår,

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

bär ett verkligt behov av ändring i det nuvarande tillståndet gjort sig
gällande inom vissa av hithörande trakter oeh naturligt är, att innan den
väntade nya skifteslagstiftningen hinner att träda i kraft, ett vidgat
sådant behov dessförinnan kommer att framträda.

Upphävandet av 1909 års förbudslag nödvändiggör emellertid ett ställningstagande
till frågan om de i samband med avvittringen tillkomna
åbodelningarnas förhållande till lagaskiftesinstitutet. Såsom framgår av
de yttranden, utskottet låtit inhämta, är dock denna fråga av betydelse
allenast beträffande de inom Västerbottens iän belägna delarna av lagens
tillämpningsområde, i det att vid de avvittringsförrättningar, som inom
Norrbottens län verkställts enligt 1909 års bestämmelser, inga åbodelningar
kommit till stånd.

Angående nu förevarande spörsmål vill utskottet till en början hava
anmärkt, att, enligt vad utskottet erfarit, bland befolkningen inom de av
lagen berörda områdena allmänt torde råda den uppfattningen, att av
länsstyrelsen fastställd åbodelning skulle för framtiden medföra enahanda
rättsverkningar, som följa av ett fastställt laga skifte. Denna uppfattning
synes ock hava hysts av vederbörande lantmätare, som förrättat eller haft
närmaste tillsynen över avvittringarna inom ifrågavarande trakter, och
torde av dessa befattningshavare hava bibragts befolkningen. I viss mån
kan ock ett stöd för denna uppfattning hämtas från åtskilliga uttalanden vid
lagens tillkomst därom, att åbodelningarna skulle ersätta laga skiften,
ehuru å andra sidan uttalanden av annan innebörd i hithörande hänseende
också förekommit.

Departementschefen har i detta avseende framhållit, att åbodelningarna
icke underkastats granskning av ägodelningsrätt och att särskilt på grund
härav betänkligheter måste möta mot att tillerkänna desamma enahanda
orubblighet som laga skifte. Berörda omständighet lärer emellertid icke
böra tillmätas avgörande betydelse, därest åbodelningarna i verkligheten
tillkommit på ett sådant sätt, att de i lantmäteritekniskt avseende kunna anses
i stort sett likvärdiga med lagaskiftesförrättningar. Härutinnan förtjänar
erinras, att, såsom i det föregående framhållits och jämväl av departementschefen
vitsordats, åbodelningarna i viktiga delar författningsenligt
verkställts enligt de för laga skifte gällande regler. Så är fallet beträffande
skiftenas läge och form, undantag av mark för delägarnas allmänna
behov samt utflyttning och bidrag därtill. Jämväl i övrigt synas
emellertid, enligt vad de till utskottet överlämnade yttrandena övertygande
giva vid handen, förrättningarna hava utförts på sådant sätt, att
några befogade anmärkningar mot desamma hittills i stort sett icke förekommit.
Såväl med hänsyn till kartmaterialet som i fråga om sättet för
gränslinjers utstakning torde sålunda åbodelningarna kunna i tillförlitlighet
mäta sig med laga skiftena i angränsande landsdelar. Skiftesläggningen
synes ock hava genomförts med all önsklig omsorg och försiktighet.
Vid nu angivna förhållanden kan utskottet icke dela de betänkligBihang
till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 23 höft. (Nr 27—28.)

2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

heter, som i nu förevarande avseende framförts emot att tillerkänna åbodelningarna
samma orubblighet som laga skifte.

Emellertid har härutinnan vidare anmärkts, att behov av omskifte dock
i vissa fall skulle kunna tänkas vara för handen. Såsom bekant pågå för
närvarande uti ifrågavarande trakter indragning till kronan av s. k. ströängar
och ersättas dessa av kronan genom bekostande av odlingar inom
vederbörandes ägoområden. Det har nu påpekats, att de odlingar, som av
denna anledning komma till stånd, skulle i förekommande fall kunna medföra
behov för respektive brukningsdelar av arronderingar. Enligt vad
utskottet erfarit, torde dock dylika odlingar hittills icke hava verkställts
i någon mera betydande omfattning. I övrigt vill utskottet framhålla, att
den väntade nya skifteslagstiftningen med all säkerhet kommer att innehålla
betydligt lindrigare regler, än som för närvarande gälla, i fråga om
möjligheten att bryta ett laga skifte. Det förtjänar ock påpekas, att samtliga
hittills avgivna kommitté- eller sakkunnigförslag i berörda lagstiftningsfråga
likställt nu förevarande åbodelningar med laga skifte. Den
relativt korta tid, som, såvitt nu kan bedömas, torde återstå, tills den angivna
nya lagstiftningen kan bliva genomförd, synes utskottet tala för att
man icke med hänsyn till eventuellt behov av ändring i de företagna åbodelningarna
skulle behöva draga sig för att redan nu godtaga regeln om
likställighet mellan åbodelningar och laga skifte.

En sådan anordning medför ock åtskilliga praktiska fördelar framför
det av Kungl. Maj:t föreslagna systemet att likställa åbodelningarna med
verkställt storskifte. Sålunda undviker man därigenom faran av missbruk
i spekulationssyfte av skiftesvitsordet. Väl synes av de till utskottet
inkomna yttrandena framgå, att denna fara icke i vidare utsträckning
skulle vara för handen, men helt utesluten torde den dock icke vara.
Än vidare vinnes omedelbart vid s k i f t os f ö r bu dels bortfallande möjlighet
till förrättande av hemmansklyvningar — likasom ock ägostyckningar
i sådan ordning, att förrättningarna kunna bliva föremål för fastställelse.
Enligt anordningen i Kungl. Maj:ts förslag skulle, innan laga skifte genomförts
eller frågan om åbodelningens bestånd gent emot framställt
yrkande om laga skifte i vederbörlig ordning prövats med resultat att
skifte förklarats icke skola komma till stånd, ägostyckning icke kunna förrättas
samt hemmansklyvning väl kunna i viss ordning verkställas men
icke kunna föranleda fastställelse. Sistnämnda förhållande beträffande
hemmansklyvning medför visserligen icke, såsom överlantmätaren i Västerbottens
län i sitt yttrande uppgivit, att statsbidrag till lantmätarens
arvode och utflyttningskostnader icke skulle kunna erhållas. Denna uppgift
beror uppenbarligen på ett förbiseende av de ändrade bestämmelser,
som i detta hänseende av statsmakterna genomfördes år 1923. Men förrättningen
erhåller dock allenast provisorisk karaktär och giver ej trygghet
för framtida bestånd i händelse av ett sedermera tillkommande laga
skifte. Det är sålunda tydligt, att ovannämnda båda styckningsinstitut

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

19

kunna komma till användning i större omfattning och på ett mera effektivt
sätt, därest åbodelningarna i orubblighetshänseende erhålla laga skiftes
karaktär, än om de likställas med storskifte.

Av nu angivna grunder har utskottet funnit sig böra förorda en ändring
av Kungl. Maj:ts förslag i ovanberörda hänseende.

I övrigt har utskottet vid prövning av det förevarande lagförslaget
icke funnit anledning till någon erinran beträffande detsamma liksom
den föreliggande motionen ej heller å annan punkt än den förut berörda
givit utskottet anledning att påkalla någon ändring i förslaget.

Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag■)

Lag

innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den a
juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla
laga skifte inom vissa områden.

Härigenom förordnas som följer:

Lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla

laga skifte inom vissa områden skall
Har med tillämpning av kungörelsen
den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande
ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker,
avvittring så verkställts,
att skilda områden jämväl i inägor
utlagts åt olika brukningsdelar inom
byalag, enstaka hemman eller nybygge,
då skall i fråga om laga
skifte å skifteslag, inom vilket sålunda
tillkommen ägoindelning förefinnes,
vad i skiftesstadgan föreskrives
om laga skifte å ägor, vilka
undergått storskifte, äga motsvarande
tillämpning.

upphöra att gälla.

Har med tillämpning av kungörelsen
den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande
ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker,
avvittring så verkställts,
att skilda områden jämväl i inägor
utlagts åt olika brukningsdelar inom
byalag, enstaka hemman eller nybygge,
då skall i fråga om rubbning
genom laga skifte av sålunda
tillkommen ägoindelning vad i skiftesstadgan
är föreskrivet beträffande
rubbning genom nytt skifte av sådan
delning, som i 3 § 2 mom. nämnda
stadga omförmäles, äga motsvarande
tillämpning.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Kommer laga skifte till stånd inom område, som avses i förenämnda
lag den 5 juni 1909, må till skifteslaget hörande samfälld husbehovsskog
icke i delningen intagas. Laga skifte å samfälld husbehovsskog må ej
heller äga rum såsom särskild förrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

B) att motionen 1:190 måtte anses besvarad genom
vad ovan under A) hemställts.

Stockholm den 12 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROK PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

irån första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, Sigfrid Hansson, greve Spens, Tjällgren,
von Koch, Lindhagen och Martin Svensson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johansson i Kälkebo, Svensson
i Skönsberg, Wallerius, Andersson i Rasjön, Anderson i Storegården* och Pettersson i Hällbacken*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

21

Reservationer:

1) av herrar Bror Petrén, greve Spens, Martin Svensson, Wallerius och
Anderson i Storegården, vilka ansett, att utskottet med hänsyn till innehållet
i de utskottet tillhandakomna yttrandena från överlantmätaren samt
distriktslantmätarna Nils Jönsson och Valfrid Holm i Västerbottens län
bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville med anledning av
nämnda yttrandens innehåll efter lantmäteristyrelsens
hörande till förnyat övervägande upptaga frågan om
de bestämmelser, vilka borde förknippas med tillämnat
upphävande av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa
områden, samt för nästkommande års riksdag framlägga
det förslag därutinnan, vartill nämnda övervägande
kunde föranleda; och

2) av herr Magnusson i Kalmar.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

»Anledningarna till upphävandet av skiftesvitsordet genom 1909 års lag
äro ej klart uttryckta i de ursprungliga dokumenten. Uppenbarligen måste
de dock bland annat — i varje fall till gagnet — bestått dels däri, att konflikter
mellan lappar och bofasta tidigare åtminstone alltid ansetts ökas genom
vidgade bosättningar ovan odlingsgränsen i lappmarkerna, vilken gräns drogs
just av hänsyn till lappbefolkningen, och dels däri, att skiftesvitsord för varje
delägare hotade att utarma den redan förut fattiga befolkningen genom
skifteskostnader och även kunde befaras skola, såsom ofta skett i Norrland,
tillgripas just för sådant ändamål av bolag eller enskilda spekulanter för att
bereda sig tillfälle att få köpa hemmansdelar av innehavare, som fruktade
dessa kostnader.

Vad angår den fara, som kan hota lappbefolkningen genom ett bifall till
propositionen, vilken vill lämna skiftesvitsordet fritt, så har från sakkunnigt
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 23 höft. (Nr 27—28.) 3

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

håll förklarats, att den faran i detta fall numera är utesluten. Jag känner
mig ej fullt säker därpå men får väl i brist på tillfälle till ett ingående
studium böja mig för försäkringen.

Faran för ruinerande skifteskostnader har åter avvägts genom lagutskottets
ändringsförslag. Det avser, att definitivt i lag likställa åbodelningarna i
vissa delar av området med laga skiften. Man skulle gärna sett detta på
ett för alla begripligt sätt klart uttalat i lagtexten. Men den skiftestekniska
vetenskapen har sagt, att det måste uttryckas, på sätt som skett, och försäkrat,
att önskemålet därigenom till fullo uppfyllts.

Emellertid kvarstår, såvitt jag förstår, en hake. Det hade varit betänkligt
att för dessa trakter fullt frigiva skiftesvitsordet även av den anledningen,
att det till nästa riksdag väntade lagförslaget vill upphäva den
nuvarande rätten för varje delägare att begära skifte och i stället fordrar
framställning av mer än hälften av delägarna, för att skifte skall få äga
rum. Om nu emellertid den största vanskligheten i propositionen hävts
genom lagutskottets ändringsförslag, återstår dock att genom upphävandet
av 1909 års lag blir rätten för varje delägare i ett hemman att begära
hemmansklyvning frigjord för hela området. Det var visserligen just detta,
som skulle vinnas genom lagens upphävande, och möjligheter således yppas
för hemmansklyvningar och upplåtelser i likhet med vad som är fallet i det
övriga riket för den tid av inemot tre år, som minst återstår, innan en
ny skifteslagstiftning kan träda i kraft. Därigenom äventyras emellertid,
att under sagda väntetid begäran om hemmansklyvning kan även i oträngda
mål få göras jämväl till betungande av övriga delägare, under det att
enligt den tillämnade skiftesreformen dylik framställning kan avvisas.
Det hade varit önskligt att något förbehåll därom skett i förslaget. Då så
nu ej skett, får man väl slå sig till ro med, att detta äventyr, som bör
vara mindre än det av utskottet förekomna, ej skall hinna taga någon
gestalt åtminstone under förenämnda väntan på den nya skifteslagstiftningen
för hela riket.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.