Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
JVr 2?,
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1925 kl. 4 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 55, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Edsbyn
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen den 26 mars
1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område (den s. k. ensittarlagen), att däri även inbegrepes nyttjanderättshavare,
som hade det för sig upplåtna området bebyggt med nöjaktiga
byggnader, avsedda för överläggningar eller föredrag i allmänna.
frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande
eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, ävensom
att vederbörande utskott måtte utarbeta de härför behövliga tilläggen
och ändringarna i lagtexten.
Till stöd för motionen har anförts följande:
Enligt lag om expropriation av den 12 maj 1917, 1 § mom. 8, kan fastighet,
som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om
Konungen prövar det nödigt, »för att bereda befolkningen eller en väsentlig
del därav å en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller
föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning,
nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av
synnerlig vikt».
Med detta har man i princip gått in för att genom lagstiftningen bereda
möjlighet förvärva mark för uppförande av byggnader, avsedda för ovan
uppräknade ändamål, även i de fall då ett frivilligt köpeavtal härför av en
eller annan anledning icke kan komma till stånd.
Då sedermera lagen av den 26 mars 1920 kom till stånd om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
så förefaller det som det skulle varit helt naturligt, att nyttjanderättshavare,
som å upplåtet område låtit uppföra byggnader för ändamål, som omförmäles
i expropriationslagens 1 § mom. 8, även givits rätt att inlösa sådant område.
Så har dock icke skett, kanske beroende helt enkelt på ett förbiseende. Sistnämnda
lag stadgar nämligen enligt 1 §, att sådan rätt tillkommer endast
nyttjanderättshavare, som å det upplåtna området uppfört nöjaktig bostad för
sig och sin familj. Då byggnader för de ändamål, som omförmälas i expropriationslagens
1 § mom. 8, icke lära kunna hänföras till bostad för brukaren,
så torde heller icke lagen om lösningsrätt i vissa fall för brukaren av sådant
område kunna komma i tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 23 höft. Nr (27—28.)
1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Då det emellertid lär förekomma fall, där områden blivit upplåtna på tjugo
års tid och däröver för uppförande av samlingslokaler för de ändamål, som i
expropriationslagen omnämnas, så synes det mig, som konsekvensen fordrade,
att lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område utsträcktes till att gälla även för nyttjanderättshavare,
som å det upplåtna området har nöjaktiga byggnader, avsedda för
överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse,
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt. Det kan icke gärna betraktas som
någon ytterligare beskärning av äganderätten, utöver vad expropriationslagen
därom stadgar, om bestämmelserna i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område bringades i överensstämmelse
med expropriationslagens bestämmelser om ändamål, för vilka
lösningsrätt kunde få ifrågakomma. Det innebure endast en praktisk åtgärd
för att möjliggöra förvärvande av ett redan för sitt ändamål upplåtet område
med mindre kostnader och ett enklare förfarande, än om det skall ske
genom expropriation.
Av utskottet gjorda efterforskningar hava givit stöd för att det torde förekomma
ej så få fall, där områden blivit under nyttjanderätt på kortare eller
längre tid upplåtna åt föreningar eller andra sammanslutningar med de i
motionen angivna ändamål i och för uppförande av samlingslokaler. Sålunda
äger, enligt vad utskottet inhämtat, såväl Svenska missionsförbundet som
goodtemplarorden å åtskilliga orter inom landet samlingshus å ofri grund.
Bekräftelse har ock vunnits därå, att för dessa föreningar eller andra sammanslutningar
understundom yppat sig samma svårigheter att genom frivilligt
avtal förvärva den mark, varå samlingshusen äro uppförda, som föranlett
statsmakterna att reglerande ingripa till förmån för s. k. ensittare.
I motionen har förutsatts, att varken expropriationslagen eller ensittarlagen
i deras nuvarande avfattning är att tillämpa å hithörande fall.
Enligt 104 § expropriationslagen gäller, att expropriationsrätt för ändamål,
som i 1 § 8 mom. av lagen sägs, d. v. s. för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av byggnad
för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös
uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed
jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, må heviljas endast i
fråga om obebyggd mark, belägen å sådan ort på landet, varest särskild
svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark visas möta på grund
därav, att all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal
ägare. Sådan expropriationsrätt, som nu sagts, må ej beviljas annan
än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,
aktiebolag eller registrerad förening. Bestämningen »obebyggd» mark
tillkom vid lagens antagande i riksdagen på grund av en i ämnet
väckt motion, däri framhölls, att expropriation för nu ifrågavarande ändamål
ej borde medgivas beträffande mark, som redan förut varit bebyggd
av dess ägare för något hans ändamål. Även om de för rätt till expropriation
sålunda givna bestämningarna om »mark till uppförande av bygg
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
nåd etc.» och »obebyggd mark» icke skulle anses utgöra hinder för Kungl.
Maj:t att i förekommande fall medgiva rätt till expropriation beträffande
mark, vara den ansökande sammanslutningen äger ett av densamma redan
uppfört samlingshus, torde dock i allt fall för flertalet av hithörande fall
möta hinder för medgivande av expropriation i det förhållandet, att ej
all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare.
Lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) har såsom
bekant till syftemål att öppna möjlighet för den, som äger hus å annans
grund, att tvångsvis tillösa sig marken. För att denna lag skall vara
tillämplig förutsättes emellertid, såsom ock motionären erinrat, bland
annat, att det avsedda, till brukande eller för bostadsändamål innehavda
området så bebyggts, att därå sedan viss tid funnits och fortfarande finnes
nöjaktig bostad för brukaren och hans familj. Då denna förutsättning
näppeligen torde föreligga i de fall, varom nu är fråga, torde ej ensittarlagen
kunna lämna ifrågavarande föreningar och andra sammanslutningar
någon hjälp att i brist på frivilligt åsämjande tvångsvis lösa den mark,
därå deras samlingshus äro uppförda.
Efter motionens avgivande har i proposition nr 142 förelagts riksdagen
förslag till ny ensittarlag, vilket förslag emellertid bygger å enahanda
förutsättning för lösningsrätts förefintlighet, som ovan angivits.
Enligt utskottets mening finnes det fog för motionärens önskemål att
för sammanslutningar av det i motionen angivna slag få i förekommande
fall möjliggjort frilösning av mark för dem tillhöriga, å ofri grund uppförda
samlingshus. En närmare undersökning synes emellertid utskottet
böra åvägabringas till utrönande av i vad mån å ofri grund liggande
samlingshus av nu avsett slag, vilka under äldre tider torde hava förekommit
i rätt så stor utsträckning, alltjämt förefinnas ävensom av behovet
å kompletterande lagbestämmelser för möjliggörande av frilösning av
sådana byggnader tillhöriga markområden. En dylik undersökning torde
genom hänvändelser till respektive sammanslutningar av hithörande art
jämförelsevis lätt kunna verkställas. Huruvida sedan eventuellt nödig
befunna bestämmelser böra inarbetas i ensittarlagen, såsom motionären
hemställt, eller lämpligare få sin plats i expropriationslagen, torde böra
bliva föremål för närmare övervägande. Anmärkas må emellertid, att
de inskränkningar beträffande lösningsrätten, som i ensittarlagen föranletts
av ett behörigt avvägande mellan jordägarens och nyttjanderättshavarens
skilda intressen, icke synas äga fullt samma berättigande, då
fråga är om inlösen av mark för det i motionen avsedda ändamålet.
Enligt vad utskottet erfarit äro inom justitiedepartementet förarbeten
igångsatta för övervägande av behovet av vissa ändringar i expropriationslagen.
(hiskligt synes utskottet vara, om härvid även nu förevarande
spörsmål bleve ägnad nödig uppmärksamhet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen 1 anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida
kompletterande bestämmelser erfordras i syfte att
den, som å annan tillhörig mark äger byggnad för
överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller
åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens
främjande eller annat därmed jämförligt ideellt
ändamål av synnerlig vikt, må äga genom tvångsinlösen
förvärva marken, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill nämnda utredning må kunna
föranleda.
Stockholm den 12 maj 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Tjällgren och Frändén*,
fröken Hesselgren samt herrar Lindhagen och Franzén*;
från andra kammaren: herrar Öberg*, Hage, Svensson i Skönsberg, Andersson i Rasjön,
Olovson i Västerås, Lindgren i Dingelvik och Pettersson i Hällbacken*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr greve Spens, som ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.