Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1925 kl. 2 e. m.
Utlutande i anledning av väckta motioner angående expropriationslag
stiftning för främjande av kolonisationen dels i
Norrland och Dalarna och dels i södra och mellersta
delarna av riket.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 162 och 163 i första kammaren
av herr Lindhagen, med instämmande beträffande yrkandena i motionerna av
herrar Luterkort, Walles, Asplund, Alexius Björkman, Ström och Carl E. Eriksson,
samt nr 167 och 168 i andra kammaren av herrar Pettersson i Hällbacken,
Månsson i Hagaström, Jonsson i Eskilstuna, Hage, Pettersson i Köping, Sundström,
Brännberg, Hedvall, Olsson i Rödningsberg, Molander, Englund, Fast,
Lindberg, Wagnsson, Venner ström, Väs ther g, Ward, Granath, H allén, Högström,
Andersson i Falkenberg och Norling i Lesjöfors samt vad angår motionen
nr 167 jämväl av herr Andersson i Löbbo.
. ^ m°tionerna 1:162 och 11:167 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen
anhålla, att det av norrlandskommitten framlagda och av regeringen
ännu ej prövade krav på en expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten
att i Rorrland och Dalarna å bolags och enskilda spekulanters mark
bilda nya jordbruk måtte omsider upptagas till behandling och föranleda
en proposition till riksdagen.
I motionerna 1:163 och II: 168 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen
anhålla, att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar
om en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket,
såsom yttersta stöd för strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters
och större enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till
behandling och föranleda en proposition till riksdagen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda
yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till respektive motioner.
. ^et * motionerna framförda spörsmålet om åvägabringande av expropria- Motioner ar
tionslagstiftning såsom stöd för strävandet att bilda nya jordbruk å bolags liknande inneoch
enskilda spekulanters samt vad angår mellersta och södra delarna av års riksdag
riket jämväl å större enskilda jordägares mark var under förlidet år föremål Motionernas
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 21 käft. (Nr 25.) 1 mnebord''
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
för bedömande från riksdagens sida. I likalydande motioner nr 97 i första kammaren
av herr Lindhagen m. fl. samt nr 178 i andra kammaren av herr Johansson
i Uppmälby m. fl. yrkades nämligen då, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta i överensstämmelse
med vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter .utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lag om expropriation av jord för bl. a. bildande
av nya jordbruk.
Norrlandskommitténs
betänkande
den 27 oktober
1901.
Riksda
garna
1909—1917.
Jordundersökningen
den 30 december
1915.
över sistnämnda båda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39,
däri utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. I utlåtandet lämnades en utförlig redogörelse för vad från
och med framläggandet den 27 oktober 1904 av norrlandskommitténs betänkande
förekommit beträffande frågan om expropriation för bildande av nya
jordbruk.
Av nämnda utredning tillåter sig utskottet att här återgiva följande sammandrag
:
Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga jordbruk
upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt betänkande framlade denna
bland annat ett förslag till lag för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland
och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa
jordbrukssökande mark till upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet
genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde erhållas på detta sätt, skulle det
inträda en expropriationsrätt, som utövades av Konungen. Skyldighet att avstå
jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller enskild person, vilken icke hade sitt bo och hemvist å den fastighet,
å vilken den till avstående ifrågasatta marken vore belägen, samt uppenbarligen
besutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.
Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)
reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål
under framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför
de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd visligen
varit bestämda för densamma.
Frågan om expropriation för bildande av nya jordbruk kom några år senare
motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911 och 1912
framfördes nämligen medelst motioner förslag om att ytterst genom expropriation
bereda bl. a. den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter,
som vore av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar
för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Uti motionerna
erinrades om norrlandskommitténs förslag till expropriation för bildande av nya
jordbruk och angelägenheten, att detta förslags .syfte lämpligen utsträcktes även
till övriga delar av riket. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.
I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän expropriationslagstiftning
vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar likasom ock
vid riksdagarna 1914 och 1915 väcktes ånyo motioner om expropriation för
jordbruksändamål, men vunno motionerna ej riksdagens bifall.
I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen
och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk måtte
upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående
i skälig omfattning under lämpliga former och för alla betryggande villkor,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av
riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.
En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna
biträda det sålunda avgivna förslaget.
Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland annat Jordkommisåt
denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån sionen.
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad
för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras. I
anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november 1922 två alternativa,
med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning om statsåtgärder för
bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation för markanskaffning
skulle ifrågakomma.
Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljaktig- Innebörden
heter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) skulle av förslavarje
arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga medel att
själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge
under förutsättning att vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller
eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta
rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande av större nybyggen, åsyftande
att giva bärgning åt en medelstor familj. Till dylikt nybygge skulle
läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord och, i mån av tillgång, även
erforderlig _ ängs- och hagmark samt tillika skogsbördig mark för bränsle,
husbehovsvirke och mulbete. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd
oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis, samt därjämte även ängsoch
hagmark jämte husbehovsskog och bete efter omständigheterna. I de
trakter av landet, där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog
utan även stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde
utbrytas att förbliva i statens ägo och avsättas till stöd främst
för större och mindre nybyggen eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar
till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.
För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders jordocker
borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga avtal
förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på förmånliga villkor
och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Nybyggen
borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan efter sådana
förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse från länet
eller andra trakter i landet. Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge
jorden övertagas genom tvångsavlösning (expropriation).
Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning
anstå ^erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,
ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde
fastighet^ med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma
gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst
hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder
till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Oavsett
detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då
jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning uppenbarligen
ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens ägare
uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens
klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord,
som ^enligt ortens förhållanden vore att. anse såsom synnerligen vanhävdad,
avstås, såvida éj tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord
ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet,
tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant ävensom å därmed
i det föregående likställd, enskild person tillhörig .större fastighet, även om
fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång av 25 procent av
den odlade jorden.
Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall att
huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet synnerligen
försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen svårighet i
skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna därigenom
kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående arealen.
Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses
böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,
vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga reglerande
föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter det
värde, som borde åsättas den utan hänsyn till det särskilda värde, vartill
markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs, att om
mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant,
blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling
och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets
understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet eller eljest
utan kronans medgivande ej innehades under villkor, som fästs vid densamma,
skulle å lösensumman avdragas 25 procent.
Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken
mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist
avgöras av en avlösning snämnd, bestående av lantmätare och kommunalt valda
ledamöter, över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för
tvångsavlösning förelåge, och beträffande omfattningen och läget av den mark,
som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.
Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingeus storlek finge talan
ej föras.
Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.
Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess
uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av
jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.
Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket
lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på
arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt
över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats
och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om
överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges överlåtelse
med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka
eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av jordbruk.
Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade nödiga
penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid och i
möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv, nödiga
åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord in. m.
Innebörden Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i Edsav
förslå- bäcken) skulle, i den mån behovet av jord för bildande av nya jordbruk ej kunget
II. <je fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas genom expropriation.
Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var emellertid enligt.detta
förslag betydligt mera begränsad och skulle i första hand omfatta odlad jord,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2~>.
vard jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så vitt den egendom, vartill jorden
hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant eller ock
av annan enskild person, där egendomen innehölle odlad jord till en areal överstigande
25 hektar. Jord, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller
någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,
eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits
för dess iståndsättande, finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den
huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att jordbruket
därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott de vanhävdade
ägorna utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas. I andra
hand finge exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk
förening eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd
eller förberedelse vidtagits för jordens uppodlande.
.Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med undantagen
enligt alternativ I.
Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig
till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den avvikelse,
att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän underrätt
utan till ägodelningsrätt.
Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.
Herrar Olsson i Kullenbergstorp och W ohlin hava avstyrkt, att något av Reservation
förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan bland av herrar
annat anfört, att .mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett ingrepp xuiienherasi
den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers krav torp och
på jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda i mångt och Wohlin.
mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande av jordområden
å kronojord och å annan publik jord Samt genom förvärv i den fria marknaden
av större, för styckning lämpade egendomar. Skulle expropriationsrätt för
ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma, måste den i varje fall
begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk
verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och vore spörsmålet, huruvida man för
nybildningen av mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning,
huvudsakligen en »norrlandsfråga». Större svårigheter syntes emellertid
icke böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens
väg och utan tillitande av en sådan expropriationslagstiftning, som vore
ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde
reservanterna icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga
att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark
och husbehovsskog, för så vitt bolagen finge behålla sin högvärdiga skogsmark
samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre enklaver
i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade skogsägornas
konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa.
Enligt vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor
utsträckning till arrendatorerna återsålt dessas arrenderade inägoområden, och
det syntes vid sådant förhållande, som om villighet att sälja de icke utarrenderade
odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark
torde även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel
icke heller hade nämnvärd betydelse.
Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan anförde motionärerna bl. a: Motiverin
De
bästa och flesta odlingsmöjligheterna vore numera tillfinnandes på enskild 9e.n till
jord. I fråga om sådan torde mångenstädes för närvarande genom frivilliga motwnerna.
avtal kunna beredas tillgång till behövlig jord.
Emellertid vore att räkna med att å många orter eller under vissa tider
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottets
ttrande åt
1924.
skulle yppa sig försök att betinga oskäliga köpeskillingar eller visa sig obenägenhet
att överhuvud taget upplåta någon jord för kolonisationsändamål.
Detta torde särskilt vara att befara i de fall, där jorden tillhörde bolag eller
andra, för vilka skogsbruket tedde sig såsom huvudsaken.
En mera effektiv kolonisation av landet kunde därför svårligen komma till
stånd utan en sista utväg i form av en expropriationslag, som öppnade möjlighet
att, där frivilliga upplåtelser utan skäl förvägrades eller där de uppställda
villkoren vore oskäliga, mot ersättning förvärva jord för skapandet av nya
jordbruk.
Såsom föremål för expropriation borde i främsta rummet tänkas ouppodlad
mark, som lämpade sig för jordbruk. Erforderlig skogsmark borde medfölja.
I vissa trakter torde det emellertid bliva nödvändigt att taga i anspråk även
odlad jord. För sådant ändamål borde kunna tillitas större jordegendomar,
särskilt vanhävdade sådana. Den storleksgräns med avseende å de jordegendomar,
som kunde komma i fråga, måste givetvis sättas relativt högt och torde
ej böra understiga den av jordkommissionen i detta sammanhang föreslagna
(fastigheter med åkerareal av mer än 75 hektar).
Lösen borde utgå efter skäliga grunder, som loge hänsyn såväl till det sociala
ändamålet som till jordägarens skäliga anspråk. Vad jordkommissionen
i detta avseende föreslagit borde tagas under övervägande.
En expropriationslag finge säkerligen sin största betydelse därutinnan, att
blotta möjligheten till expropriation påskyndade och underlättade de enskilda
upplåtelserna. Givetvis måste emellertid tillses, att förfarandet, i händelse
expropriationsvägen måste tillgripas, icke gjordes onödigt tungt och kostsamt.
Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandena i de
ifrågavarande motionerna anförde utskottet:
Att den enskilde jordägaren borde vara skyldig att mot ersättning avstå sin
jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, vore
en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén
framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål borde
anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan
skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogjordes
samt landets befolkning i största möjliga utsträckning bereddes tillfälle
att genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, vore
givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma icke
kunde annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kunde vara
påkallad.
Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som den
av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika
avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen
tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken skulle
ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och som vore
ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning av gällande
fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten
torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta lagstiftningens
genomförande.
Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet av
en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gällde
Andra lagutskottets utlutande Nr 25.
7
det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade
lagstiftningen avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det kunde anses
överväga de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten
skulle komma att medföra.
Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande
av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom kände
sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissiouen verkställda enquéten
hade ej ådagalagt förefintligbeten därav. I flertalet av de yttranden, som
avgivits över jordkommissionens förslag, både tvärtom betonats, att för närvarande
ej funnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten
att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenbeter. Erfarenheterna i
detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, pekade än mera
bestämt i samma riktning. Härför talade ock i sin mån den skrivelse, som
Sveriges skogsägareförbund under februari månad 1924 ingivit till Kungl.
Maj:t med anmälan, att genom nämnda förbund utbjödes av respektive skogsbolag
till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte vissa arealer av dels
bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd jord och dels oodlad, men odlingsbar
mark.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat
avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt föranstaltande
om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande av
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om framläggande för
riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.
Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser
för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas, huruvida
icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket tydde på,
att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares
sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet
i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande av
bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers och med dem
likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande, genom en dylik
lagstiftning indirekt torde komma att föranledas ytterligare utbud av jord till
avsalu.
För egen del både ock staten i sin man möjlighet att genom upplåtelser
från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen samt
genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling verksamt
främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten tillfälle
att förvärva erforderliga brukningsområden.
Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan
ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning
tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, huruvida
sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av behovet påkallade.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Motiveringen
till nu förevarande
motioner.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka å
angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Mnj it med begäran om skyndsamt
förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan, i första
kammaren med 63 röster mot 35 och i andra kammaren med den förseglade
sedelns tillhjälp.
Till stöd för de i nu förevarande motioner gjorda hemställandena hava motionärerna
anfört bl. a. följande:
Den nya tiden har mobiliserat bortglömda samhällsklasser, nämligen småbönders
och småarrendatorers övertaliga barnskarors, lantarbetares och skogsarbetares
med fleras krav att ihågkommas med en flik av fäderneslandet. Då
måste bolagens och storgodsens mark, om än med tillbörlig hänsyn, också stå
till buds jämsides med den ecklesiastika jorden och den återstående oftast
olämpligt belägna kronojorden och i all synnerhet i orter, där jord av de senare
två slagen icke alls eller av sämre beskaffenhet eller för det speciella fallet ej
tillräckligt nära förefinnes. Frågan är så mycket viktigare som möjligheterna
för emigration bliva alltmer svävande.
Varje lämplig odlare bör tillerkännas rätt att, såvitt möjligt, erhålla ett
jordbruk samt förhjälpas till att kunna av egen kraft skapa det.
Ett av de oundgängliga verktygen för skapande av nya jordbruk i den omfattning
som ovan sägs, och för övrigt även i ringare omfattning, är en expropriationslag
för att för alla erforderliga fall kunna tillhandahålla den jord, som
skäligen bör stå till buds. En sådan lagstiftning har redan införts i en mängd
länder, senast i Finland. Därigenom möjliggöres mobilisering av erforderlig
jord vid rätta tillfället utan beroende av jordägarens gunst och godtycke samt
utan hopplös avvaktan.av nya regeringsinitiativ, riksdagsbeslut, lagrådsgranskning
m. m. dylikt, som förspiller tillfällena. Fn sådan utväg i statsmakternas
hand uppfordrar ock till frivilliga avtal på rimliga villkor och den möjliggör
kontroll på myckenheten och beskaffenheten av den jord jämte tillbehör, som
bör avstås.
De norrländska skogsägarnas utbud omfattar till mindre delen oodlad jord
och utgör en liten bråkdel av vad som där bör stå till buds. Det ropar därför
snarare efter en expropriationslag.
Det kan vara skäl, att statsmakten börjar med att genomföra en sådan lagstiftning
åtminstone för Norrland och Dalarna liksom skedde i andra jordfrågor.
Norrlandskommitténs betänkande i denna del vilar ännu oavgjort.
Det finnes ock en särskild anledning att fullfölja detta initiativ. Nära till
hands ligger att vid Norrlands kolonisation man nu riktar sig också mot den
enskilda jordens odlingslägenheter, vilka med hänsyn till läge äro bättre lämpade
för kolonisation än kronoparkerna i lappmarken och i varje fall behöva
även tagas med i räkningen. Yad angår kolonisation å Norrlands bondejord,
varom riksdagen år 1918 avlåtit en skrivelse, ansåg jordkommissionen, att
denna fortfarande borde uppmuntras genom den naturliga utvägen av hemmansklyvning
mellan böndernas barn, dock med vissa i betänkandet angivna
undantag, då odlingslägenheter även måste stå till buds för allmän kolonisation.
Beträffande odlingslägenheterna å bolags- och enskilda spekulanters
hemman borde denna stå öppen för allmän kolonisation med tillitande i främsta
rummet av den naturliga kolonisationsmetoden.
Denna lagstiftnings införande i dessa landsdelar hämtar synnerligen befogenhet
dessutom av historiska förhållanden, om vilka norrlandskommittén
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 9
även erinrade. Samtliga odlingslägenheter å bolagsman i Norrland och övre
Dalarna hava nämligen i en icke avlägsen tid varit kronojord, som jämte skogen
medelst de s. k. avvittringarna i Norrland och storskiftena i norra Dalarna
skänkts till bondeklassen för utvidgning av gamla hemman och brytande
av ny bygd. Det är icke för mycket, menade kommittén, att av denna stora
gåva åtminstone odlingslägenheterna med någon husbehovsskog återbördas till
den jordbrukande befolkningen, för vilken dessa förläningar voro avsedda.
Vid innevarande års riksdag har i likalydande motioner (nr 164 i första
kammaren och nr 169 i andra kammaren), vilka motioner undertecknats av
huvudsakligen samma personer, som väckt eller anslutit sig till de nu förevarande,
hemställts, att riksdagen ville dels uttala sig för att kolonisationsfrågan
inriktades på rikets kolonisation och att detta borde ske genom en
allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet, och dels för ändamålet för egen
del besluta eller hos Konungen begära en lagstiftning i huvudsaklig anslutning
till grunderna för jordkommissionens förslag till lag om statsåtgärder för
bildande av nya jordbruk.
Berörda motioner I: 164 och II: 169, vilka hänvisats till lagutskott och
överlämnats till andra lagutskottet, hava sedermera enligt överenskommelse
mellan sistnämnda utskott och jordbruksutskottet hänskjutits till behandling
i sammansatt andra lag- och jordbruksutskott. Det sålunda sammansatta utskottet
har i avgivet utlåtande nr 1 utan meningsskiljaktighet hemställt, att
riksdagen i anledning av de nämnda motionerna måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och
på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder
åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande är
fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.
I motiveringen till denna hemställan har av det sammansatta utskottet anförts
följande:
Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt
tillväxande befolkning är uppenbarligen en angelägenhet av stor samhällelig
vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i förening
med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga att giva sysselsättning
åt de växande skarorna träder landets befolkningsfråga allt mera
i förgrunden.
Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest,
såsom förut framhållits, det årliga födelseöverskottet numera uppgår till mellan
30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem
torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror
må kunna — där förutsättningar härför finnas —- beredas tillfälle att
kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden må
kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för
folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling
av äldre.
Inom olika trakter av riket finnas helt visst betydande arealer odlingsbar
jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunna erövras för kulturen
och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén
verkställda inventeringarna bekräfta, att vidsträckta odlingsarealer
äro till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen,
Motioner vid
innevarande
riksdag angående
kotonisationsfrågans
inriktande
på rikets
kolonisation.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands
län samt svenska mosskulturf öreningen, vilka uttalanden återgivas i
Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag, nr 90, angående kolonisation å
kronoparker i Norrland och Dalarna, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska
odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera
lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna
kronoparkernas mark. Men även inom landets mellersta och södra delar finnas
odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det synes vara aV vikt
att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk kolonisation
må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.
Genom den statsunderstödda egnahemsverksamheten torde ''visserligen en
ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste
år, liksom därigenom också åstadkommits rätt avsevärda utvidgningar å äldre
lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för uppbringande
av större till jordbruksnybildning lämpade jordområden liksom för
utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande koloni
sationsåtgärder ■—- såsom anläggande av vägar, vattenavledning m. m. —
torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. Härtill
kommer, att egnahemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu utgående
statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen bleve
förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det stöd,
som torde krävas för att en mindre bemedlad skall kunna mäkta genomföra
det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark
skapa ett nytt självständigt jordbruk.
Hela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremål för
en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för dennas
ändamålsenliga bedrivande. Enär en verksamhet av denna art inrymmer
omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis är en fråga av stor
social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen
utredas.
Det av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet sålunda avgivna
utlåtandet har numera av riksdagens båda kamrar bifallits och skrivelse i
enlighet med utlåtandets innehåll till Kungl. Maj:t avlåtits.
Utskottets Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för bil
yttrande.
elände av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer för enahanda
ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den skulle medgiva
expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda spekulanter samt,
i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda jordägare. Någon
större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga beträffande räckvidden
för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd
för att ej då tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och för
bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.
Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att
avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Eöreliggande
uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande bolag
tillhörig odlingsmark.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.
11
Härtill kommer emellertid, att, på sätt av det föregående framgår, innevarande
års riksdag beslutat att medelst skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om föranstaltande av en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning,
huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga
åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande
är fallet, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav
må föranledas.
Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade utredningen
erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan, i vad
mån odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att medelst
frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland
och Dalarna, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, vilka
åtgärder som därav må påkallas.
Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner
gjorda hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning
för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med det av
innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av en förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad
kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.
Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
A) att motionerna I: 162 och II: 167 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; och
B) att motionerna I: 163 och II: 168 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
v
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Frändén*, Lindhagen,
Schedin, von Stockenström och Åkerberg*;
från andra kammaren: herrar Öberg*, Hagman, Hage*, Magnusson i Skövde*, Ödström,
Svensson i Skönsberg, Lindgren i Dingelvik* och Pettersson i Ilällbacken.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Reservation.
Beträffande punkt A) i utskottets hemställan
av herrar Linder, Lhidhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hallbäcken, vilka hemställt,
att riksdagen måtte anhålla, att Kung!. Maj :t, med beaktande
av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för bildande
av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters
mark i Norrland och Dalarna överväga förslag till
en lag om expropriation.
Den enskilda
norrländska
odtjorden
-
kronodonation
till
jordbruket.
Kolonisation
å bondejord
i Norrland.
Riksdagsskrivelsen
1918.
Kolonisation
å bolags
och enskilda
spekulanters
jord i Norrland.
Norrlandskommitténs
för
-
Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter
huvudsakligen instämde, följande:
»Rikets kolonisation genom bildandet av nya jordbruk har sedan gammalt
varit en trängande svensk statsangelägenhet. Särskilt har kolonisation å kronans
skogsfastigheter i Norrland och övre Dalarne varit föremål för oavlåtliga
bemödanden, vilka pågå ännu. Emellertid har på de senare tiderna av befolkningen,
vederbörande myndigheter och jordkommissioner uppmärksamheten blivit
riktad därå, att »den i enskild ägo befintliga norrländska, odlings jorden är
med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer lämplig för bebyggelse än
de huvudsakligen i Lapplands skogsregioner belägna kronoparkernas mark» (se
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 för 1925, sid.
10). Det bör ej heller förglömmas såsom en omständighet av vikt, att skogarna
med tillhörande odlingslägenheter i Norrland och övre Dalarne blivit av
kronan ursprungligen donerade till bondebefolkningen »för landets uppodling
och bebyggande» genom de s. k. avvittringarna (Norrland) och storskiftena
(övre Dalarne).
Den enskilda norrländska jordens förenämnda större lämplighet för. kolonisation
föranledde 1918 års riksdag på motion av herr Hellström m. fl. att begära
en utredning, huru kolonisation å bondejord i Norrland kunde kraftigare
än hitintills befrämjas. Det framhölls, att denna kolonisation borde främst inriktas
på att få böndernas egna söner och döttrar att bilda de nya jordbrukslägenheterna.
Detta arbete kunde nämligen lättast företagas, medan de ännu
voro kvar i föräldrahemmet och ifrån detta kunde få bistånd. Denna kolonisation
avsåg således att påskynda s. k. hemmansklyvningar å den del av kronans!
donationsjord till bönderna, som fortfarande var i allmogens besittning.
Emellertid har som sagt av nämnda donationsjord en myckenhet odlingslägenheter,
som också till läge och beskaffenhet äro vida mer lämpliga för bebyggelse
än kronans återstående odlingslägenheter, övergått å trävarubolagen
och en del enskilda spekulanter i strid mot kronans avsikter. Norrlandskommitténs
majoritet (Douglas, von Eeilitzen, Kinberg och Berlin, konservativa, samt
Bromée i Bilsta, Kronlund, Lindhagen och Viklund, liberala) ägnade i sitt be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr So.
13
nisation med
stöd av en
expropriationslag.
tänkande år 1901 denna sak särskild uppmärksamhet. Det erinrades att, under slag till
det den växande folkstocken snart måste finna sig i saknad av den för dess ut- så<lan kolo~
komst nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner stora odlingsbara
marker ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Att för odlingen
söka öppna även det återstående av den verkliga odlingsmarken, som i så rik
omfattning ligger väntande på odlaren, vore en kulturuppgift av den största
betydelse. Frivilliga avtal skulle först söka åstadkommas. Men kommittén hade
icke tvekat att såsom en nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt. Genom
den skulle »erhållas en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar på
det frivilliga avtalets grund». Kommittén föreslog därför »åtgärder för att åt
allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter»
och sammanfattade dem i ett lagförslag, som även innehöll expropriationsrätt
såsom yttersta stöd för det ifrågasatta strävandet att återvinna nämnda odlingslägenheter
med erforderligt tillbehör.
De tre s. k. bolagsreservanterna inom kommittén (Claeson, Frans Kempe och BolagsreserArvid
Lindman) motsatte sig expropriation såsom icke berättigad i det förevarande
fallet. Den skulle därigenom föras utanför de gränser för denna rätt, kommittén.
som ditintills till skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda för
densamma. För tillgodoseende av det allmänna intresset, att jord blev uppodlad,
kunde det icke vara oundgängligt, att en odlare skulle sättas i tillfälle att »erhålla
mark just i den by eller den socken, där han är boende». Uppställdes ej
sådana anspråk, torde det, menade även dessa reservanter, aldrig visa sig
omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.
År 1918 avgavs av en privat kommitté (Nationalföreningens emot emigra- Skogsägaretionen
norrlandskommitté) ett betänkande om kolonisation å bolagsjord i Norrland.
Detta ledde ej till någon åtgärd. Sedan jordkommissionens planer börjat
bliva kända och prövningen av dess förslag begynt övervägas, skyndade
emellertid Sveriges skogsägareförbund till med ett erbjudande av frivilligt avstående
av åtskilliga specificerade lägenheter. Till större delen utgjordes dessa
av odlad jord med någon skogstilldelning men även av åtskilliga odlingslägenheter
med viss skogstilldelning. Detta är i varje fall endast en obetydlighet
av vad, som bör stå till buds, såsom ock den officiella inventeringen av odlingslägenheter
nogsamt utvisar. Det har ryktesvis försports att eventuellt flera
lägenheter skulle kunna erhållas, i händelse det ansågs behövligt för undgående
av en expropriationslag.
Norrlandskommitténs förenämnda förslag till kolonisation med stöd av en Rikets koloexpropriationslag
har ännu icke varit föremål för regeringens bedömande. Behovet
av försörjningsmöjligheter gör sig emellertid ostridigt allt mer gällande.
År 1925 har riksdagen under trycket av befolkningsfrågans krav bland annat
begärt utredning om kolonisation å odlingsbar jord inom landet genom statliga
åtgärder i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet. Denna framställning,
som givetvis omfattar även bolags och enskilda spekulanters jord i
Norrland och Dalarna, berörde icke frågan om expropriation, vilken dock enligt
norrlandskommitténs uppfattning var en hörnsten i kolonisationen, ett oundgängligt
medel för dess effektivitet och ändamålsenliga utförande.
förbundet
och dess
förelöpare.
nisation.
Riksdags
skrivelsen
1925.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
En norrlandslagstiftning
i ämnet.
Ytterligare
>förutsättningslösa
utredningart?
-
En expropriationslags
ttppgif t.
Kolonisation
på den
naturliga
vägen.
Det kan, såsom i motionen framhållits, givas skäl för att även på denna
punkt börja åtminstone med en norrlandslagstiftning, då odlingsmöjligheterna
äro störst i de norra delarna av riket och där på samma gång gäller återvinnandet
av donationsjord till dess avsedda ändamål.
Lagutskottet har avstyrkt riksdagen att förorda någon åtgärd i förenämnda
syfte. Det framhålles bland annat, att riksdagens ovannämnda skrivelse av år
1925 om vidgad kolonisation å odlingsbar jord begär en »förutsättningslös»
utredning. Den utredning, som erfordras och kan åstadkommas, är emellertid
verkställd av norrlandskommittén, jordundersökningen och jordkommissionen.
Dessas majoriteter hava kommit till den uppfattningen, att, om man vill
mena allvar med kolonisation å bolagens och spekulanternas jord, stöd erfordras
av en expropriationslagstiftning. Det gäller således nu, att statsmakterna
omsider taga sitt parti. En ytterligare »förutsättningslös utredning» blir endast
uttryck för ett oavlåtligt bemödande att söka undfly nödvändigheten att
tillägna sig någon mening samt en täckmantel, när det kommer till stycket, för
privata benägenheter, som på detta sätt under oväldets mask få tillfälle att
okontrollerat göra sig gällande.
Utskottet upprätthåller för övrigt icke själv denna hänvisning till ett förutsättningslöst
bedömande. I början av sin motivering tar utskottet tvärtom, liksom
skedde förra året, parti mot en expropriation. En sådan motivering får
ej oanmärkt godtagas. Det angivna huvudskälet nu liksom förra året är detsamma
som bolagsreservanternas i norrlandskommittén. Endast frivilligt avstående
bör ifrågakomma och utskottet hängiver sig åt lösa förhoppningar att
sådan skall kunna ske i ökad omfattning. Den s. k. nya utredningen skall därför
ägna uppmärksamhet åt frågan, i vad mån odlingsbar jord står att medelst frivilliga
avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland och
Dalarna. Därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, må övervägas
åtgärder däremot. En sådan utredning kan aldrig åstadkommas och något försök
därtill blir säkerligen icke heller gjort.
Däremot bör det vara påfallande, att, om de statliga åtgärderna skola betyda
något, behövs något maktmedel i det allmännas hand för att den erbjudna
jorden skall tillhandahållas på rätt ställe, i tillräcklig omfattning
och för rimligt pris. Vidare måste det allmänna ha någon utväg att kunna
åtkomma den på en viss plats belägna odlingsmark, som behöves för kolonisation,
om ägaren utan skälig anledning vägrar att avstå den. Även det
senare kan väl i rimlighetens namn nu liksom tillförne inträffa i en omfattning,
om vilken man på förhand ej kan göra sig någon föreställning. Det förhåller
sig självfallet, såsom norrlandskommittén yttrade så, att genom expropriationsrätt
erhålles en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar på det
frivilliga avtalets grund.
Dessa nödvändigheter äro så mycket mer påtagliga, som den kolonisation,
varom här är fråga, väl måste företrädesvis och i varje fall i mycket stor utsträckning
ske på den naturliga vägen i anslutning till de riktlinjer, som lågo
till grund för 1918 års förberörda skrivelse om kolonisation på bondejord. Lag
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
15
utskottet anvisar bekvämt nu som förra året den jordsökande, som merendels
är bunden till händer och fötter i sin lilla vrå, att bara lyfta på vingarna samt
flyga omkring i landet och falla ned på jord, som är till salu någonstädes var
som helst.
För den stora massan med de två tomma händerna skapas jordbruk fortfarande
endast på den naturliga vägen. Den förklarliga farhågan för de stora
omkostnaderna för nybrytning av jordbruk och omöjligheten att kunna leva på
dem förringas, om man väljer nämnda utväg, för vilken dock någon uppmärksamhet
synes ej vara möjlig att uppbringa. Från så gott som alla kommuner
i Värmland anmäldes till jordundersökningen, att oodlad mark för nya jordbruk
måste anvisas i den trakt, där nybyggarna voro bofasta och hade stöd
av sina familjer och övriga relationer uti orten. Under sådan förutsättning
framstår expropriationsrättens nödvändighet ännu tydligare. Detta erkännes
av bolagsreservanterna i norrlandskommittén (se ovan sid. 13) men ej av 1924
och 1925 års andra lagutskott. (Se vidare motionen 162 sid. 19 o. f.)
Det borde kunna få vara obestridligt, att bolag och spekulanter, som vilja
komma med rimliga erbjudanden, icke hava något som helst att frukta av en
expropriationslag, som ej begär något mer. Denna erfordras emellertid till
förekommande av otillräckliga erbjudanden eller alldeles utebliven beredvillighet
även för skäliga fall. Då nu skogsägareförbundet skyndar till med sina
erbjudanden först vid förestående fara för en expropriationslag och på samma
gång ivrigt motsätter sig en sådan lagstiftning, kan väl detta ej betyda annat
än att förbundet icke är villigt att stå till buds med jord i den omfattning, som
skäligen måste påkallas, om man vill göra allvar av kolonisationen samt inlägga
något effektivt och betydelsefullt i densamma.
Saken är helt enkelt den, såsom ock tydligt nog framgår av utskottets skrivsätt,
att det i själva verket här gäller ett upprätthållande i det längsta av
äganderättens helgd, driven till sin spets såsom skedde i första kammaren
under de gamla goda tiderna. Äganderätten till jorden får icke ens mot penningeersättning
hävas annat än i yttersta nödfall och detta nödfall, trots dess
närvaro i verkligheternas värld, förhalas av utskottet till oöverskådliga framtider
i avvaktan på full juridisk bevisning, vilken utskottet mycket väl vet
aldrig kommer att kunna framläggas. Vissa länsstyrelser hava uppriktigt utan
utskottets omsvep tillkännagivit, att den stora jordäganderättens helgd här ej
får åsidosättas och att den sålunda måste gälla mer än människorätten.
Utskottet har med andra ord i denna punkt helt ställt sig på den ståndpunkt,
som intogs av bolagsreservanterna i norrlandskommittén — en intressant belysning
av tidsströmningarnas metarmorfoser. Då det därför nu år 1925 skall
röstas i kamrarna i denna punkt, kommer striden att stå mellan å ena sidan
norrlandskommitténs bolagsreservanter, representerade av andra lagutskottets
konservativa och liberala majoritet, samt å andra sidan norrlandskommitténs
konservativa och liberala majoritet, representerad allenast av utskottets reservanter.
En närmare analys av detta stora återtåg från sekelskiftets positioner,
av aktiekonservatismens landvinningar och av den nuvarande situationens
kulisser återfinnes i motionen 162 (sid. 3 o. f., 8 o. f. samt 34 o. f.).
Kolonisation
allenast
på bolagens
udde?
Äganderätten
och
människorätten.
Lagut
sk
ett
med
bolagsreservanterna
i
norrlandskommitten.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Finland. År 1922 har en expropriationslag i nu förevarande syfte antagits i Finland.
I de anförda motiven till motionen (nr 162 sid. 39) omnämnes, hurusom den finska
kolonisationsverksamhetens chef meddelat, att man i Finland var särdeles
tillfredsställd över lagens tillkomst. Den behövdes säkerligen sällan användas,
men med den kunde man i regel komma till rimliga uppgörelser i alla erforderliga
fall. Den finska kolonisationens chef betonade även han, att nya lägenheter
måste anvisas företrädesvis i den ort, där nybyggaren hade stöd av
föräldrahem och andra förbindelser.»
Beträffande punkt B) i utskottets hemställan
av herrar Linder, Lindhagen, Äkerherg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t, med beaktande
av jordundersökningens och jordkommissionens förslag i ämnet,
ville till stöd för bildande av nya jordbruk (kolonisation) å
bolags, enskilda spekulanters och större enskilda jordägares
mark i mellersta och södra delarna av riket överväga förslag
till en lag om expropriation.
Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter
huvudsakligen instämde, följande:
»Under denna punkt gäller det att av odlingslägenheter med tillbehör bilda
nya jordbruk även i södra och mellersta delarna av riket med stöd ytterst av en
expropriationslag, som kan tillrättalägga rimliga och ändamålsenliga överenskommelser.
Härom åberopas i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande punkt A)
i utskottets hemställan. Den förnämligaste skillnaden är som sagt, att det i
förenämnda landsändar ej gäller, åtminstone ej så påtagligt som i de norra,
att marken veterligen blivit donerad av kronan. Den senare omständigheten
har historisk betydelse och kan i förening med odlingslägenheternas större omfattning
i de norra delarna av riket försvara att förevarande expropriationslagstiftning
börjar åtminstone med en norrlandslagstiftning på sätt norrlandskommittén
även i denna del påyrkat. De reella skälen för en kolonisation med
stöd av en expropriationslag äro emellertid även i södra och mellersta delarna
av riket så avgörande, att en sådan lag måste, till vinnande av ändamålsenlighet
och effektivitet, vara även i berörda landsdelar av förhållandena synnerligen
påkallad.»
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
251824