Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Xr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1925 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 kaj). 10, 11 och 17 §§ i
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehäft till
lagutskott hänvisade motionen nr 75 i första kammaren av herrar Sederholm
och Johan Bernhard Johansson samt nr 176 i andra kammaren av
herrar Norman, Anderson i Storegården och Petersson i Lerbäcksbyn.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville
för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 10, 11 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.

2 kap. Om arrende.

10 §.

Vid arrende, som ej är att anse såsom tillfälligt, åligge jordägaren att
vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga
byggnader i brukbart skick.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, äge arrendatorn fordra
att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid, inom
vilken han skall hava fullgjort arbetet, ävensom beräknas den kostnad,
arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskriven tid,
äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan det blivit godkänt
vid ny syn, undfå gottgörelse med det vid den första synen fastställda
belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom Öppet,
där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är
i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;
äge ock rätt till skadestånd.

Arrendatorn åligge -----gottgörelse av jordägaren.

Till efterrättelse — —--annorledes föras.

Under arrendetiden må jämväl hållas särskild syn för ändamål, som i
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar avgörande, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 20 höft. {Nr 24) X

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

jordägaren behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddelat föreläggande ålegat honom.

11 §•

Syn, som i denna lag avses — — — — nyss sagts.

Mot synemän----efter valet.

17 §.

Arrendator, vare oförhindrad att å den arrenderade marken verkställa
nyodling, dock ej å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

Har arrendator genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan,
som avser bättrande av brister efter ty i 10 § andra stycket sägs, på ett
varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför av
jordägaren, när fastigheten avträdes; dock att ersättning för nyodling ej
utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin avsikt
att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det
tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt,
att området lämpar sig för odling samt att odlingen är för fastigheten
fördelaktig. Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller
hushållningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent,
så ock annan, som Konungens befallningshavande tillerkänt behörighet
därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, fastigheten
till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga, då
den av arrendatorn avträdes, och skall avdrag ske med belopp, som svarar
mot den fördel, arrendatorn njutit av nyodlingen eller förbättringen; dock
må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i avtalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagt, vare det gällande.

Vad nu är sagt galle ej i fråga om arrende, som är att anse såsom
tillfälligt.

Låter arrendator, som innehar fastighet på arrende, som är att anse såsom
tillfälligt, efter plan----värdet av rören.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

I fråga om nyttjanderätt, som upplåtits före nämnda dag, skola bestämmelserna
i lagen icke tillämpas.

3

Andra Jagutskottets utlåtande Nr 24.

Ifrågavarande lagförslag innefattar vissa tillägg till allmänna nyttjande- Motionernas
, ° , , „ . „ „ . . .. , innebord.

rättslagen, avsedda att gälla i fråga om arrenden, som ej aro att anse såsom
tillfälliga, och av i huvudsak den innehörd, att dels jordägaren skall
vara skyldig tillhandahålla arrendator!! för jordbrukets bedrivande nödiga
byggnader i brukhart skick, dels ock arrendatorn skall vara berättigad att
å det arrenderade området verkställa nyodling utom i fråga om mark, därå
finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, samt enligt vissa regler vid
fastighetens avträdande erhålla ersättning för genom nyodling eller annan
jordförbättring åstadkommen varaktig förökning i den arrenderade fastighetens
värde.

Förberörda frågor voro i ett vidare sammanhang föremål för riksdagens Motioner vid
bedömande under förlidet år. Inom båda kamrarna väcktes nämligen då ^,g^ angående
motioner med yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t social arrendehemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen framlägga förslag lagstiftning.
till social arrendelag i överensstämmelse med vissa angivna riktlinjer. Över
dessa motioner avgav andra lagutskottet utlåtande nr 36, däri utskottet
hemställde, att riksdagen med anledning av ifrågavarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, syftande till
att bereda vissa arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet
och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

I sitt utlåtande lämnade utskottet till en början en utförlig redogörelse för
rättsförhållandet mellan jordägare och arrendatorer enligt såväl den allmänna
nyttjanderättslagen av den 14 juni 1907 som ock den för de fem nordligaste
länen och delar av Kopparbergs län gällande s. k. norrländska arrendelagen
av den 25 juni 1909, vilken senare lag omfattar av bolag, ekonomiska
föreningar och s. k. enskilda spekulanter upplåtna arrenden med en ägovidd
i inrösningsjord av minst 4 hektar. Därjämte redogjordes i utlåtandet för
under årens lopp gjorda framställningar och framkomna förslag till ändringar
i sistnämnda lag och om genomförande av liknande lagstiftning för även
övriga delar av riket, däribland för av jordkommissionen i sådant syfte
den 28 februari 1923 avgivet utkast till en hela landet omfattande lag angående
vissa jordbruksarrenden jämte inom kommissionen reservationsvis
framförda förslag i ämnet och de över kommissionens betänkande avgivna
yttranden.

Därefter anförde utskottet bl. a. följande: Att det stöd, som 1907 års
allmänna nyttjander ättslag avsåge att skänka brukare av annans jord, icke
numera vore tillfyllest för de mest beroende arrendatorsklasserna, finge
anses genom ingående undersökningar konstaterat. Utskottet vore övertygat
om att ur såväl jordbrukspolitiska som sociala synpunkter vissa lagstiftningsåtgärder
i syfte att åt mindre arrendatorer och torpare bereda ökad självständighet
och trygghet vore erforderliga. Emellertid hölle utskottet före,

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

att jordbrukets förutsättningar och utveckling företedde väsentliga olikheter
i skilda trakter av landet. I följd härav torde stora vanskligheter möta
att genomföra en för hela riket likformig lagstiftning i det syfte, som
av motionärerna påyrkats. Att utan tillbörligt beaktande av förefintliga
olikheter lägga till grund för en för hela riket gällande social arrendelagstiftning
de bestämmelser, som innehölles i den norrländska arrendelagen, syntes
utskottet näppeligen kunna ifrågakomma. Åtskilliga bestämmelser i denna lag
torde sålunda icke kunna utan skada för jordbruksnäringen eller i varje fall
ej med fördel tilläggas giltighet utanför de speciella förhållanden, som i Norrland
och vissa delar av Svealand framkallats av jordbrukets beroende av sågverks-
och bruksindustrierna. Därest lagstiftningen icke skulle komma att
medföra skada för jordbruksnäringens utveckling, krävdes vid dess utformning
stor varsamhet och ett vidsynt beaktande av de många olika intressen, som
därav berördes. Vid den fortsatta bearbetningen av föreliggande material, som
enligt utskottets mening vore oundgängligen erforderlig för frågans lösning,
torde böra inrymmas tillbörlig plats åt i landets skiftande jordbruksförhållanden
väl initierade personer. Huruvida de bestämmelser, som kunde visa sig
vara erforderliga, borde, såsom motionärerna yrkat, inrymmas i en särskild för
hela riket gällande lag, vilken jämväl skulle ersätta den norrländska arrendelagen,
eller de med större fördel skulle kunna inarbetas i allmänna nyttjanderättslagen
eller en kombination av båda dessa lagformer skulle vara att föredraga,
funne utskottet i frågans dåvarande läge ej kunna tillförlitligen bedömas
såsom nära sammanhängande med det resultat, den fortsatta utredningen
kunde giva. Särskilt beaktande därutinnan förtjänade emellertid de uttalanden
därom, som innehölles i ett av lantbruksstyrelsen avgivet utlåtande över
jordkommissionens förslag.

I det sålunda avsedda utlåtandet hade lantbruksstyrelsen anfört bl. a.,

att det syntes styrelsen tvivelaktigt, huruvida en särskild lag vid sidan av
den allmänna nyttjanderättslagen överhuvudtaget vore behövlig och önskvärd
annat än i fråga om sådana säregna förhållanden, som framkallat den norrländska
arrendelagen, att emellertid en utsträckning av sistnämnda lag till
vissa delar av mellersta Sverige torde kunna anses berättigad och lämplig,
samt att i syfte att råda bot pa de missförhållanden, som i allmänhet torde få
i vissa av styrelsen närmare angivna avseenden — däribland jämväl de båda
i nu föreliggande motioner berörda — anses föreligga på ifrågavarande område,
det lämpligen borde undersökas, huruvida icke, i den mån förändringar
i och tillägg till gällande bestämmelser å området befunnes erforderliga, desamma
kunde inarbetas i allmänna nyttjanderättslagen.

Härutöver gjorde utskottet åtskilliga uttalanden angående den ifrågasatta
lagstiftningens omfattning och innebörd, därvid utskottet behandlade, förutom
de bada i nu förevarande motioner berörda frågor, jämväl vissa andra
spörsmål, såsom om viss minimiarrendetid, om optionsrätt för arrendator, om
arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet samt om rätt till husbehovsvirke
och till bete.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

I fråga om skyldigheten att hygga och tillhandahålla åbyggnader framhöll
utskottet, att det med avseende å åbyggnaderna mångenstädes rådde otillfredsställande
förhållanden å arrendegårdarna, att arrendekontrakten innehölle
bestämmelser av mycket växlande innebörd i fråga om skyldigheten
att bygga och tillhandahålla åbyggnader, att jordägaren syntes vara den,
som närmast hade att svara för att å arrendefastigheten funnes för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, men att det syntes utskottet kunna
ifrågasättas, huruvida det ej vore tillfyllest, om åbyggnaderna, vilka jord"
kommissionen föreslagit skola lämnas i ett efter ortens förhållanden behörigt
skick, tillhandahölles i ett brukhart skick. Därjämte erinrade utskottet, att
det åtminstone i fråga om vissa grupper av jordägare torde bliva nödvändigt
att stadga viss övergångstid med avseende å de nya bestämmelserna,
så att berörda jordägare bleve i tillfälle anpassa sig därefter.

Beträffande rätten till nyodling samt ersättning för sådan och annan jordförbättring
anförde utskottet bl. a: Det syntes önskvärt, att i lagen utsädes,

att arrendatorn vore oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, därvid dock jordägarens medgivande borde vara en förutsättning
för nyodling å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

En lagstadgad rätt för arrendatorn till ersättning av jordägaren för verkställda
nyodlingar och andra jordförbättringar skulle otvivelaktigt vara ägnad
att höja jordbruket å arrendefastigheterna och sålunda för landet i dess
helhet verka fördelaktigt, liksom den, väl avvägd, icke skulle ålägga jordägaren
någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å hans egendom.

Emellertid hade mot en sådan rätt anförts vissa närmare angivna, redan av lagberedningen
å sin tid berörda betänkligheter, vilka syntes utskottet värda allvarligt
beaktande. Dessa förlorade emellertid avsevärt i styrka, då fråga vore om
arrenden under kapitalstarka sågverks- och industribolag. Beträffande andra
arrenden förekomme ej sällan, att för jordförbättring, som utförts med
jordägarens begivande, bereddes arrendatorn vederlag i sammanhang med
arrendevillkorens uppgörande för en följande arrendeperiod. Vid bestämmandet
av ersättning i förevarande hänseende syntes skälig hänsyn böra
tagas till den avkomst, som arrendatorn under arrendetiden utan motsvarande
höjning av legan njutit av förbättringarna.

Utskottets ifrågavarande utlåtande, beträffande vilket ett flertal reservationer
avgåvos, bifölls av riksdagens båda kamrar; och avläts den 6 juni
1924 skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med det sålunda fattade beslutet.

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 i sistnämnda månad Sakkunniga
tillkallade chefen för justitiedepartementet under loppet av fjolåret dels fortsattbered
tvenne jurister att inom departementet biträda vid fortsatt utredning av ning av frdbl.
a. frågan om social arrendelagstiftning och dels fyra j o rd b rak s i d kali d e ^årr
ledamöter av riksdagen från skilda delar av landet att i egenskap av sak- stiftning.

Motiveringen
till förevarande
motioner.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

kunniga biträda vid nämnda utredningsarbete, vilket enligt vad utskottet
inhämtat, alltjämt fortgår.

Efter cn erinran om den av fjolårets riksdag avlåtna skrivelsen i ämnet har
i motiveringen till nu förevarande motioner anförts:

Oberoende av den utredning, som med anledning av denna riksdagens skrivelse
pågår inom justitiedepartementet, hava vi ansett oss böra bringa frågan
om arrendelagstiftningens reformerande under förnyad prövning, då vi hålla
före att en tillfredsställande lösning av denna fråga, åtminstone när det gäller
södra och mellersta delarna av riket, kan och bör sökas efter väsentligen andra
linjer än som i första hand framförts i merberörda riksdagsskrivelse.

Så länge vi maste räkna med att svensk jord i stor utsträckning kommer att
brukas av annan än ägaren, är det både med hänsyn till jordbrukets rationella
bedrivande och från sociala utgångspunkter ett önskemål, att arrendatorn kan
arbeta under förhållanden, som så nära som möjligt ansluta sig till den självägande
jordbrukarens. Det är önskvärt, att han kan lägga ned arbete och omtanke
på att förbättra den jord, han brukar, i medvetande om att frukterna
därav komma honom själv till godo och att han känner sig i verklig mening bofast
och samhörig med jorden och jordbrukarklassen. Från denna synpunkt
sett kunna vi ansluta oss till syftet med den föreslagna revisionen av
arrendelagstiftningen, dock under det uttryckliga förbehållet att jordägarens
rätt icke kränkes.

^När^det härefter blir fråga om sättet, huru det sålunda angivna syftet skall
nås, göra sig olika meningar gällande. Det är huvudsakligen två vägar, som
man har att välja emellan: antingen att, som jordkommissionen föreslagit, utsträcka
den norrländska arrendelagen med vissa modifikationer till mellersta
och södra Sverige, eller ock att i den allmänna arrendelagen inarbeta de nya
bestämmelser, som erfarenheten visat vara erforderliga och som äro i överensstämmelse
med rättvisa och billighet. Av dessa vägar föredraga vi obetingat
den senare. De i hög grad olikartade jordbruksförhållandena i vårt land nödvändiggöra,
att tillbörligt utrymme lämnas för den fria avtalsrätten mellan
jordägare och arrendator. Sålunda är — för att taga ett exempel — det större
jordbruket mångenstädes i hög grad beroende ay den arbetskraft, det kan erhålla
från mot dagsverksskyldighet upplåtna bebyggda jordområden. In-natura-arrenden
äro till fördel icke blott för jordägaren utan i många fall jämväl
för arrendatorn, i det att de öppna möjligheter för obemedlade personer,
som vilja ägna sig åt jordbruk, att göra detta genom åtkomsten av ett arrendejordbruk.
Av husbehovsskog och beten finnes vid somliga jordbruk god tillgång,
under det att andra hava knapp tillgång och åter andra äro fullkomligt
i avsaknad av det ena eller andra eller av bådadera. Jakt och fiske ha också
på skilda håll olika betydelse som binäring till jordbruket. Stundom kan exempelvis
fisket vara av den betydelse, att det lämpar sig som självständigt näringsfång,
stundom har det åter en mycket liten eller ingen betydelse från
ekonomisk synpunkt. Det synes oss därför lämpligast att rätten i ovanberörda
avseenden även i fortsättningen regleras genom fria avtal mellan jordägare och
arrendator, i synnerhet som detta kan ske utan olägenhet för någondera parten,
då under alla förhållanden arrendeprestationens storlek alltid måste avvägas
efter den gängse värdeuppskattningen av de förmåner, arrendator erhåller, och
sålunda flera och mera betydande förmåner medföra större arrendeprestationer
och tvärtom.

I två viktiga avseenden synes oss däremot det uppställda syftet höra föran -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 7

Jern \fstih™nZe™.™S’ nämlig™ dels för att tillförsäkra arrenda tor

aktivt 1 , V- t i"? for.ut1torda1 förbättringar, som äro av beskaffenhet att

bymmadsskvldiS!fietew-Vaid« °»h ?Cls 1 avseeude å den Jordägaren åvilande
tieSon sär\ f i F°r C G ta andamål erfordras emellertid uppenbarligen
e av .lon^ir0?, ari''Cnd^g f8r mellersta och södra Sverige efter möns4r
äiotr • 1 f arre?delagC?’ utan Iära de lagbestämmelser, som här gen

De sSSfVr aiJ,-svanghet kuilna inarbetas i den allmänna arrendelaf.
• . , särskilda förhållanden, som ansetts böra föranleda stiftandet av en

amndator°errna ä aI?fde.la* 1111 stdd framför allt för de norrländska bolagsq
’ Sa ,lcke den “^svårighet i förhållandena i mellersta och

stiftninJTlfess STl kT?a stillfyllest motivera en motsvarande särlag Di

nhter dessa dclar f landet. Å andra sidan föreligger från våra utgångl

datorn en mölhW + a krafkning av jordägarens rätt tillförsäkra arrenf
1! . •• . °fdgast tryggad stallning — icke någon anledning att — såsom
fallet ar i norrlandslagen — begränsa de föreslagna lagbestämmelsernas tillamplighetsområde
till fastigheter, tillhöriga bolag eller förening för ekono Mn

d7 fS1^1Gt’ °Ch sålui}da undantaga arrendator & annan enskild jord
.. de formaner, som lagstiftningen avser att skänka. Det synes riktigareJ att
serasom 1.fraga?atta nya bestämmelserna tillämpliga vid alla arrendeupplåtelKrft
T "T"1 ™ra varaktiga, och sålunda från deras tillämpöhet
undantaga allenast upplåtelser av mera tillfällig natur, föranledda av
t. ex. agarens sjukdom, minderårighet eller liknande omständigheter.

Därjämte hava motionärerna lämnat en specialmotivering till de särskilda
stadgandena i det av dem framlagda lagförslaget. Beträffande denna tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionernas innehåll.

På sätt av det föregående framgår, pågår för närvarande inom justitiedepartementet
av riksdagen begärd utredning angående lagstiftning, syftande till
att bereda vissa arrendator^1 och brukare av annans jord större trygghet och
en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet. Enligt vad utskottet
erfarit har ifrågavarande utredningsarbete, för vilket inga bestämda
direktiv givits, ännu icke fortskridit så långt, att bestämd ståndpunkt tagits
till frågan, huruvida de bestämmelser, som tillämnas beträffande de båda av
nu förevarande motioner berörda spörsmål, böra givas sådan allmängiltighet,
att de^ lämpligen böra inrymmas i den allmänna nyttjanderättslagen. Såsom
fiamgår av utskottets förut omförmälda, av riksdagen godkända fjolårsutlåtande
förklarade ock utskottet däri, att frågan, huruvida de bestämmelser, som i de i
utlåtandet avsedda hänseendena kunde visa sig vara erforderliga, borde inrymmas
i en särskild för hela riket gällande lag, vilken jämväl skulle ersätta den
norrländska arrendelagen, eller de med större fördel skulle kunna inarbetas i
allmänna nyttjanderättslagen eller eu kombination av båda dessa lagformer
skulle vara att föredraga, icke kunde för det dåvarande tillförlitligen bedömas
såsom nära sammanhängande med det resultat, den fortsatta utredningen
kunde giva. Vid nu angivna förhållanden synes utskottet icke lägligt, att riksdagen
skulle i frågans nuvarande läge upptaga till förnyat bedömande de
i motionerna väckta spörsmålen, lösryckta från det vidare sammanhang, vari de

Utskottets

yttrande.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

genom fjolårets riksdagsbeslut redan hänskjutits till Kungl. Maj :t med påkallande
av förslag till lagstiftning i ämnet.

Beträffande den föreslagna avfattningen av de av motionerna berörda lagrummen
vill utskottet anmärka, att den i 11 § av allmänna nyttjanderättslagen
inrymda bestämmelsen om viss tid för till- och avträdessyners hållande i motionärernas
förslag kommit att bortfalla, att den i förslagets 17 § förekommande
hänvisningen till 10 § andra stycket rätteligen avser sistnämnda § :s
tredje stycke, samt att de i förslagets 10 och 11 §§ förekommande, från norrländska
arrendelagen hämtade uttrycken, »syn, som i denna lag sägs» och »syn,
som i denna lag avses» ej i sin sålunda föreslagna form låta sig i allmänna
nyttjanderättslagen inpassas.

Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit: ,, ..

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, Sigfrid Hansson, Martin
Svensson, Schedin, von Stockenström, hunden och Åkerberg* ;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Johansson i Kälkebo,
Wallerius* Andersson i Rasjön,* Olovson i Västerås, Anderson i Storegården
och Pettersson i Hällbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Martin Svensson, Lundell och Anderson i Storegården.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1925.