Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

tfr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1925 kl. '/4 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring
av 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i
första kammaren av herr Tengdahl och nr 21 i andra kammaren av herr
Carlsson i Stockholm.

I motionerna, som äro lika lydande, har hemställts, att 7 § i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 måtte erhålla viss, nedan
närmare angiven ändrad lydelse.

I 7 § av olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att, i händelse olycksfall medfört
arbetares död, i ersättning skall utgivas, förutom begravningshjälp, livräntor: a)

till efterlevande änka eller änkling, så länge hon eller han lever ogift,
å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
och till varje den avlidnes minderåriga barn eller adoptivbarn, till
dess detsamma fyllt 16 år, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av
arbetsförtjänsten, dock med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda
efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga % av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, de skola i förhållande till vad på en var livräntetagare
belöper, nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar; samt

b) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, å ett årligt belopp, motsvarande
eu fjärdedel av arbetsförtjänsten.

I 9 § givas åtskilliga regler för beräknande av den avlidnes årliga arbetsförtjänst
och stadgas däri bl. a., att, därest arbetsförtjänsten överstiger 2,400
kronor, det överskjutande beloppet icke skall tagas i beräkning.

Motionärernas ändringsförslag hänför sig till ovan återgivna bestämmelse
i 7 § av olycksfallsförsäkringslagen, i vad angår frågan om livränta till efterlevande
föräldrar. Efter en redogörelse för den nuvarande avfattningen av
berörda bestämmelse — vilken enligt förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall

Bihang Ull riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 13 höft. (Nr 17.) C87 ss 1

Gällande

bestämmelsers

innehåll.

Motionerna.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

äger tillämpning jämväl å den av staten ordnade frivilliga fiskarförsäkringen
— anföres i motionerna följande:

Livränta till efterlevande föräldrar utgår sålunda endast under förutsättning
att de varit av den avlidnes arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende. Detta uttryck torde innebära och har i varje fall tolkats så, att
den avlidne till mer än hälften bidragit till föräldrarnas underhåll. Härjämte
komma även andra omständigheter i betraktande, såsom föräldrarnas
arbetsförmåga, möjligheten att erhålla hjälp från syskon till den avlivne
o. s. v. Allt detta gör att med nuvarande formulering av ifrågavarande bestämmelse
de livränteberättigades antal blir mycket starkt begränsat och att
bestämmelsen praktiskt får endast högst ringa betydelse. Nedanstående
sammanställning angiver antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande
föräldrar åren 1818—1921:

År

Samtliga olycksfall
med livräntor till
efterlevande för-äldrar

Kapitalvärdet
av dessa liv-räntor

Därav livräntor till för-äldrar på grund av
krigsrisk

antal

kapitalvärde

1918 ..........................

37

■ 175,648

24

112,471

1919 ..........................

22'

101,628

8

38,419

1920 ...........................

19

128.988

—

__

1921 ..........................

8

47,077

—

—

Även om den avlidne i livstiden lämnat regelbundna och i förhållande
till föräldrarnas försörjning rätt så betydande bidrag, men dessa icke överstiga
halva underhållskostnaden, anses, såsom förut nämnts, livränta icke
kunna utgå till föräldrarna.

Det synes mig vara förenat med billighet och rättvisa att i de fall den
avlidne under livstiden lämnat bidrag till efterlevande fader eller moder eller
bådadera till sådant belopp, att de för sin bärgning varit av detsamma beroende,
de erliölle en ersättning i form av livränta, som stode i proportion
till förlusten av bidraget.

Eu annan omständighet bör ej heller helt lämnas ur räkningen vid bedömandet
av denna fråga. Den nu gällande bestämmelsen om livränta åt
efterlevande föräldrar tager endast hänsyn till understöd, som redan lämnats,
men ej till bidrag, som föräldrarna ansett sig kunna framdeles påräkna från
barnen. De små belopp, föräldrarna kunnat under sin arbetskraftigä tid
spara, hava ofta använts till barnens utbildning och utrustning. Ersättning
i någon mån härför borde med skäl kunnat påräknas av föräldrarna, då
barnen vuxit upp och kommit ut i förvärvsarbetet. Genom föräldrarnas tilltagande
arbetsoförmåga ökas ock deras behov av bidrag, under det att för
barnen möjligheter att hjälpa dem ökas genom stegrad yrkesutbildning och
därmed stegrade inkomster.

Det vore sålunda rimligt, om en mildring av uttrycket »huvudsakligen
beroende» komme till stånd, en mildring, som även medgåve livränta i de
fall, då föräldrarna varit för sin utkomst av den avlidnes arbete beroende
i mindre grad än nu förutsättes. Ändringen får dock ej genomföras så, att
den kommer att innebära en nedsättning av livräntebeloppen för de fall, att
föräldrarna faktiskt varit huvudsakligen beroende. Då vidare en glidande
skala lätt kan föranleda ett, låt vara endast skenbart, godtyckligt bedömande
av de särskilda fallen, torde lagändringen böra avse att införa tvenne alternativ.
I fall då föräldrarna varit huvudsakligen beroende av den avlidnes

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 3

arbete skulle livränta utgå såsom Jiittills med en fjärdedel av arbetsförtjänsten
och då de väl varit beroende, men i mindre grad, ett reducerat
belopp, vilket lämpligen borde bestämmas- till en sjättedel av arbetsförtjänsten.

I anslutning härtill hava motionärerna hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande
ändrade lydelse:

7 §•

Har olycksfallet — — ------ motsvarande eu sjättedel av arbets förtjänsten,

samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,
om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp,
motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten, eller, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete beroende, men i mindre grad än ovan sagts,
en livränta å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten,
dock att — —-----arbetsförtjänst.

Såsom av eu jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna avfattningen
av ifrågavarande lagrum framgår, innebär ändringsförslaget tilläggande
av de ovan med kursiverad stil återgivna orden.

Det till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag liggande, av ålderdomsförsäkringskommittén
den 19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag
angående försäkring för olycksfall i arbete upptog ej något stadgande
om rätt till livränta för efterlevande föräldrar till genom olycksfall avliden
arbetare. Kommittén anförde med avseende härå följande:

I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i rätt
uppstigande eller rätt nedstigande led och någon gång även minderåriga
syskon erhålla rätt till livränta. Yillkoret härför är dock i allmänhet, att
sådan anhörig åtnjutit underhåll av den avlidne. Då dessutom summan av
samtliga livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom barn hava företrädesrätt,
så är den ifrågavarande förmånen för andra släktingar utan större
betydelse utom i de fall, då änka och barn ej efterleva.

vad vårt land beträffar, så utgå, enligt nu gällande lag (av den 5 juli
1901), livräntor allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar,
barnbarn m. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga
vara, gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt,
således änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, så komma
dock dessa i sådana fall, som i olycksfallslagstiftningen merendels åsyftats,
nämligen vid invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla understöd
från den allmänna pensionsförsäkringen, vilken just till en av sina
uppgifter har att minska bördan av barns försörjningsskyldighet mot invalida
föräldrar. Då därjämte, såsom nämnts, förmånen för föräldrar att erhålla
livränta enligt olycksfallslagen, på grund av änkans och barnens företrädesrätt,
merendels skulle bliva illusorisk, så har kommittén ej ansett sig
hava tillräckliga skäl för att i detta avseende avvika från grunderna för nu
gällande lag, utan inskränkt sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande
maka och barn.

Historik
angående det
med motionerna
avsedda
lagrummet.

Förordningen
den 18 juni
1909 om ersättning
i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till bland
annat lag om försäkring för olycksfall i arbete intog i förevarande hänseende
samma ståndpunkt som kommittén.

Särskilda utskottet nr 1, som hade att behandla propositionen i fråga,
föreslog emellertid, att livränta skulle under vissa förutsättningar utgå till
den avlidnes föräldrar. Utskottet anförde härom följande:

Utskottet har vidare ansett i den förevarande lagen böra intagas ett
stadgande av i huvudsak samma innehåll som den i 4 § i förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, förekommande bestämmelsen om livränta åt den avlidnes
föräldrar. Det synes nämligen synnerligen hårt, om ej den avlidnes föräldrar,
då de varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle
komma i åtnjutande av någon ersättning, åtminstone i de fall, då annan,
därtill mera berättigad, icke lever. Genom ett dylikt stadgande skulle, enligt
vad utskottet inhämtat, premien icke komma att ökas ens med en halv
procent.

På grund härav föreslog utskottet ett stadgande av den lydelse, som
sedermera i enlighet med riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut inflöt i 7 §
av lagen. Häri har sedermera endast vidtagits den ändring, att adoptivföräldrar
likställts med verkliga föräldrar.

Den i särskilda utskottets nyss återgivna uttalande omförmälda förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, innehåller stadgande, att, i händelse dylik skada
medfört döden och den avlidne icke efterlämnar änka eller barn, men fader,
moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende, det skall utgå till fader eller moder eller, om bägge
leva, till dem gemensamt en årlig livränta av 360 kronor från dödsfallet och
till varje minderårigt syskon en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått 15 års ålder, dock med den begränsning att, där livräntor
till nu nämnda efterlevande skulle sammanlagt överstiga 900 kronor,
de skola i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper nedsättas
till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Av förarbetena till förordningen framgår, att berörda stadgande tillkommit
i anslutning till en i värnpliktslagen förekommande bestämmelse därom, att
uppskov med inskrivning och sedermera eventuellt befrielse från värnpliktens
fullgörande kunde medgivas bl. a. ende arbetsföre sonen till orkeslös eller
vanför fader eller till änka eller ogift kvinna ävensom ende arbetsföre brodern
till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, såvida sagda
föräldrar eller syskon vore av hans arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende.
Då genom denna bestämmelse från statens sida erkänts, att i fråga
om värnpliktens fullgörande hänsyn borde tagas till deras ställning, vilka
för sitt uppehälle vore väsentligt beroende av den värnpliktiges arbete, ansågs
eu sådan hänsyn skäligen böra komma till uttryck jämväl i den förevarande
lagstiftningen.

I det innevarande års riksdag förelagda förslaget till värnpliktslag är såsom
villkor för frikallelse från värnpliktens fullgörande i hithörande fall

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

föreskrivet allenast, att vederbörande föräldrar eller syskon äro av sonens eller
broderns arbete för sitt uppehälle »beroende».

Aven förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig, innehöll i sin ursprungliga lydelse samma villkor
beträffande livränta (avseende ett belopp av högst 600 kronor) till föräldrar,
som nu gälla enligt ovannämnda förordning av den 18 juni 1909 samt olycksfallsförsäkringslagen.
I det av vederbörande ämbetsverk utarbetade, till grund
för 1923 års förordning liggande förslag hade visserligen ovanberörda villkor
formulerats något mindre strängt, i det att i stället förorden »huvudsakligt
beroende» använts uttrycket »i avsevärd mån beroende». De förhållanden,
varunder dessa olycksfall inträffat, ansågos nämligen motivera en utsträckning
av rätten för föräldrar till livräntor. Vederbörande departementschef
uttalade emellertid såsom sin uppfattning, att ifrågavarande villkor lämpligen
borde erhålla den i olycksfallsförsäkringslagen givna avfattningen och lät
omformulera stadgandet i enlighet härmed. Från riksdagens sida framställdes
ingen erinran häremot.

Vid 1924 års riksdag väcktes emellertid en motion, vari påpekades, att
livränta till efterlevande föräldrar på grund av förenämnda villkors avfattning
kommit att utgå allenast i enstaka undantagsfall, samt yrkades, att villkoret
skulle erhålla den av ämbetsverken ursprungligen föreslagna lydelse.
I bankoutskottets utlåtande över motionen föreslogs i anslutning till ett av
riksförsäkringsanstalten i ärendet avgivet yttrande, att uttrycket »huvudsakligt
beroende» skulle utbytas mot ordet »beroende». Det åberopades till
stöd härför bl. a., att riksdagen i den till Kung!. Magt år 1920 avlåtna
skrivelse, vilken föranlett ifrågavarande lagstiftning, uttalat den meningen,
att ersättningsfrågor av hithörande art borde bedömas efter andra synpunkter
än understödsfrågor i allmänhet, ävensom att vid frågans behandling 1923
starka billighetsskäl funnits tala för att här ifrågavarande personer genom
statsmakternas försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad.
Riksdagen biföll utskottets hemställan och den sålunda föreslagna ändringen
bragtes till verkställighet genom en förordning den 13 juni 1924.

I detta sammanhang må slutligen jämväl erinras om stadgandet i 6 kapitlet
4 § strafflagen att, därest maka, barn eller adoptivbarn efter den, som genom
brott blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll,
skäligt skadestånd därför enligt i lagrummet närmare angivna grunder skall
till dem utgå. Detta stadgande innebär ett undantag från den principiella
regeln beträffande skadestånd på grund av brott, att allenast därav omedelbart
härflytande skada ersättes. Följaktligen bliver, såsom upprepade gånger
fastslagits i praxis, den, som genom brottslig handling åstadkommer annans
död, icke ersättningsskyldig gent emot den dödades föräldrar för den förlust,
dessa, vilka måhända varit för sin utkomst helt och hållet beroende av den
avlidnes arbetsförtjänst, sålunda genom den brottsliga gärningen lida.

Genom att hänvisning till stadgandet i 6 kapitlet 4 § strafflagen gjorts i
ett flertal lagar, äger stadgandet betydelse jämväl i fråga om omfattningen

Förordningen
den 1 juni
1923 ang. ersättning
av
statsmedel för
skada tillföljd
av olycksfall,
som förorsakats
av krigsförhållandena

under 1914—
1919 års
världskrig.

Strafflagens
6 kap. 4 §.

Framställning
till
chefen för
socialdepartementet
från
ombudsmannen
hos Sv.
Eldarunionens
avdelning
i Sundsvall.

Riks försäkringsanstaltens
yttrande
i anledning
av sistnämnda
framställning.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

av skadeståndsplikt i vissa andra fall. Så är förhållandet vid dödsfall i
följd av järnvägs drift, automobiltrafik och luftfart ävensom genom inverkan
av elektrisk ström från elektrisk anläggning. Ehuru till stadgandet i fråga
ej gjorts hänvisning i 8 § av sjölagen, torde jämväl omfattningen av däri för
redare föreskriven skadeståndsskyldigliet vara att vid dödsfall bedömas efter
de i stadgandet innefattade grunder.

I anledning av en inom andra kammaren väckt motion hemställde 1913
års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, efter erinran att i den moderna utländska
lagstiftningen skadeståndsrätten å det av 6 kapitlet 4 § strafflagen
berörda område i allmänhet givits eu större utsträckning än hos oss, om
framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av nämnda lagrum,
att den för det dåvarande allenast för maka och barn efter dödad person
medgivna skadeståndsrätten måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.

Sådant förslag har ännu icke blivit förelagt riksdagen för prövning.

Emellertid har justitieombudsmannen den 25 februari 1924 till Konungen
avgivit en framställning, däri han med anknytning till riksdagens ovan berörda
skrivelse förelagt Kungl. Maj:t frågan om sådan omarbetning av förevarande
stadgande, att dels skadeståndsrätten utsträcktes att gälla till förmån
för ytterligare vissa anförvanter, däribland jämväl föräldrar, ävensom vissa
andra personer, gent emot vilka den avlidne haft underhållsskyldighet, och
dels möjlighet gåves till utmätande av rikligare ersättning än för närvarande
kan ske. I justitieombudsmannens framställning framhölls bl. a., att det
ifrågavarande lagstadgandet ägde omfattande social betydelse beträffande sådana
olycksfall i arbete, där vållande kunde läggas arbetsgivaren till last, i
det att erforderliga skyddsanordningar saknats. Vidare åberopades till stöd
för framställningen — förutom den barn enligt fattigvårdslagen åliggande
skyldighet att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja
sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till last.— den underhållsskyldighet,
som jämlikt lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap
åligger barn gent emot fader eller moder, som av sjukdom eller annan
dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, ävensom motsvarande bestämmelser
i lagarna den 14 juni 1917 om adoption och om barn utom äktenskap.

Frågan om utvidgning av efterlevande föräldrars rätt till livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen har tidigare framförts till övervägande genom en
till socialdepartementet den 19 september 1921 ingiven skrivelse från ombudsmannen
hos Sv. Eldarunionens avdelning i Sundsvall. I denna skrivelse
har hemställts om sådan ändring av 7 § i olycksfallsförsäkringslagen, att
det för ersättnings utgående stadgade villkoret, att den avlidnes föräldrar
varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst,
skulle helt bortfalla och ersättning sålunda utgå till efterlevande föräldrar,
så snart annan livränteberättigad ej funnes.

Över berörda skrivelse har riksförsäkringsanstalten efter anmodan avgivit
utlåtande den 30 december 1924. I detta utlåtande har riksförsäkringsanstalten,
efter redogörelse för bl. a. den år 1924 vidtagna ändringen i ovan -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

berörda förordning den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig, samt de skäl, som lågo till grund för denna
ändring, anfört följande:

Av det nu anförda framgår, att de skid, som varit avgörande för den
lindring i villkoren för rätt till livränta, som vidtagits med avseende å sistberörda
ersättningar, uppenbarligen icke kunna göras gällande med avseende
å hithörande frågor rörande ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Än
mindre föreligger skäl att, såsom i föreliggande framställning påyrkas, gå ett
steg längre och helt borttaga villkoret, att beroende av den avlidnes arbete
skall hava förelegat.

Det torde i detta sammanhang få omnämnas, att uttrycket »för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete beroende» visat sig vara svårtolkat och i
tillämpningen mindre lämpligt.

Eu lagändring i enlighet med föreliggande förslag skulle givetvis medföra
eu ökning i premierna, vilken ökning kan befaras bliva jämförelsevis rätt
avsevärd. Det torde dessutom få anses principiellt mindre riktigt att betunga
arbetsgivarna, som ju hava att betala premierna, med kostnader för
understöd åt avliden arbetares efterlevande föräldrar även i de fall, då verkligt
behov därav icke kan anses föreligga.

Det kan givetvis icke bestridas, att en del gränsfall då och då framkomma,
vilka erbjuda, stor svårighet vid bedömandet av ersättningsfrågan och vilka
erfordra ett icke sällan ganska omfattande utredningsarbete. Den av förslagsställaren
framhallna synpunkten, att den förordade lagändringen skulle
medföra eu minskning i anstaltens arbetsbörda, är sålunda i viss mån riktig.

Yad som härigenom sludle kunna vinnas i besparingshänseende är emellertid
i och för sig av ganska ringa betydelse i förhållande till den kostnadsökningför
den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet, som skulle uppstå genom
den ifrågasatta lagändringen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten
vördsamt hemställa, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon
herr statsrådets vidare åtgärd.

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, påkallat Försäh-ingsyttrande
över nu föreliggande motioner av försäkringsrådet; och har försök- firande3öv er
ringsrådet i sitt med anledning därav till utskottet avgivna yttrande anfört ''för^aranål
följande, som innefattar chefen byråchefen Enboms, försäkringsrådet Geijers, motioner.
t. f. ledamöterna Itörmys och Aaes samt ledamöterna Carlssons och Tengdahls
mening:

Såsom av de nu föreliggande motionerna framgår, har olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelse om rätt till livränta för föräldrar med dess nu- •
varande, avfattning endast i ett ringa antal fall kommit till tillämpning. Den
är tämligen illusorisk.

Att erhålla en om ock approximativ beräkning av den ökning i ersättningskostnaderna,
som skulle föranledas av ett bifall till motionärernas förslag,
låter sig svårligen göra. Emellertid har, på begäran av försäkringsrådet,
byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. Ostrand sökt göra en uppskattning
av kostnadsökningen på sätt framgår av bifogade P. M.

Administrativt kommer förslagets genomförande naturligen att i sin mån
öka arbetet för försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet.

Emellertid synas starka billighetsskäl tala för motionärernas förslag. Försäkringsrådet
anser sig därför böra tillstyrka bifall till detsamma.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Byråchefen Östrand anför i sin P. M. — vid vilken fogats en tablå, innefattande
en sammanställning av antalet på grund av olycksfall i arbete under
åren 1918—1921 förolyckade män och kvinnor, fördelade efter åldrar vid den
förolyckades död — följande:

Såsom framgår ur tablån uppgå under vart och ett av åren 1918—1921
antalen olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar, till resp.
37, 22, 19 och 8. För dessa livräntor hava kapitalvärdena uppgått till resp.
176,000, 102,000, 129,000 och 47,000 kronor. Om man antager, att efterlevande
föräldrar skulle finnas i alla de fall, där den förolyckade vid olyckstillfället
befunnit sig i en ålder mellan 15 och 50 år, och där enligt nu gällande
bestämmelser inga ersättningsberättigade efterlevande funnits, skulle
antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete icke huvudsakligen
beroende föräldrar under vart och ett av åren 1918—1921 hava uppgått till
resp. 313, 234, 175 och 139. I genomsnitt kan alltså antalet sådana fall uppskattas
till 10 gånger antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende föräldrar.

I huru många av dessa fall de efterlevande föräldrarna, utan att hava
varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, kunnat anses därav
beroende, undandrager sig givetvis ett närmare bedömande. Antager man
emellertid, att så varit förhållandet i t. ex. halva antalet av dessa fall, så
skulle, om livränta till de av den avlidnes arbete beroende (men ej huvudsakligen
beroende) efterlevande föräldrarna skulle utgått enligt grunderna i
7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, kapitalvärdet av dessa
livräntor, räknat efter förhållandena under åren 1920 och 1921, kunna uppskattas
till, i avrundat tal, omkring 400,000 kronor för under ett år inträffade
dödsfall.

Skulle livränta däremot utgått med allenast en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, skulle kapitalvärdet uppgått till två tredjedelar av nyssnämnda
summa.

Vid denna uppskattning har hänsyn icke tagits till förhållandena under
åren 1918 och 1919, dels på grund av under dessa år gällande lägre avlöningsmaximum
för ersättningarnas beräknande, dels enär under dessa ar ett betydande
antal dödsfall förorsakats av krigsrisk.

Två medlemmar av försäkringsrådet, herrar Booth och Wallenius, hava
emellertid förklarat sig icke kunna deltaga i tillstyrkandet av motionerna
samt till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande:

Vi finna visserligen syftet beaktansvärt, men ej i så hög grad, att det bör
giva anledning till att nu åter vidtaga en lagändring.

Denna skulle dessutom komma att rätt avsevärt utöka arbetsgivarnas
kostnader och ansvar för försäkringen, ty med paragrafens ändrade lydelse
skulle antalet av de till livränta berättigade komma att svälla ut högst
betvdligt.

Hänsyn vid bedömandet bör även tagas till, att de uppgifter, som lamnas
av föräldrar vid ansökningar om livränta efter avlidna söner, ofta äro i höggrad
ovederhäftiga och därför svåra att lägga till grund för lagenliga beslut.

Vi bedja i övrigt få hänvisa till ålderdomsförsäkringskommitténs och det
särskilda 'utskottets utlåtanden vid 1916 års riksdag.

Yttrande från De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, vilken av utskottet beretts

de ömsesidiga tillfälle att yttra sig över motionerna, har i avgivet utlåtande anfört:

socialförsäk- J ° , ... ,

ringsbolagens Vad till eu början de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna
förening, lagändringen beträffar, torde kunna förutsägas, att, därest livränta skulle utgå

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 1)

till fader eller moder, som uppburit bidrag av mindre betydenhet från arbetare,
vilken avlidit genom olycksfall under arbete, ett ringa antal efterlevande
föräldrar skulle uteslutas från rätt till livränta vid dödsfall, där annan till
livränta berättigad ej funnes. Att motionären fäst föga vikt vid bidragets
storlek framgår därav, att lian ansett hänsyn böra tagas till bidrag, som
föräldrar trött sig kunna framdeles påräkna från barnen. Därest man sålunda
utgår från, att så snart fader eller moder eller bådadera föräldrarna överlevat
genom olycksfall avliden arbetare, livränta motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten
i allmänhet skull utgå, kommer kostnaden vid dödsfall att ökas
med avsevärda belopp. Av föreningen verkställd utredning beträffande olycksfall
med dödlig utgång under 1923 inom de ömsesidiga bolagens försäkringsstock
giver vid handen, att, under angivna förutsättning att samtliga avlidna
bidragit till eller kunnat tänkas komma att bidraga till föräldrarnas underhåll,
livränta skolat hava tillerkänts i, förutom de redan beviljade, 40 fall
till fader eller moder eller bådadera föräldrarna gemensamt. Medelkostnadssiffran
av kapitalvärdena för dessa 40 livräntor, fastställda till en sjättedel
av den avlidnes arbetsinkomst, skulle hava uppgått till 4,298 kronor och
sammanlagda kapitalvärdet av livräntorna till omkring 170,000 kronor.

Bortsett från kostnadsökningen, som ju skulle drabba försäkringstagarna
genom förhöjning av försäkringsavgifterna, kan ifrågasättas, huruvida en dylik
föreslagen utvidgning av ersättningsrätten är tillrådlig eller lämplig. Att
förklara personer, som måhända äro fullt arbetsdugliga, livränteberättigade
allenast därför, att de kunnat tillgodogöra sig någon del av hemmavarande
barns arbetsförtjänst, innebär, synes föreningen, eu betänklig och ur social
synpunkt föga tillfredsställande utsträckning av ersättningsrätten enligt olycksfallsförsäkringslagen
.

Av ovan anförda skäl anser sig föreningen icke böra tillstyrka bifall till
den väckta motionen.

Av motionerna ävensom den till försäkringsrådets yttrande över desamma
fogade utredningen framgår, att livränta till efterlevande föräldrar enligt
olycksfallsförsäkringslagen kommit att utgå i mycket ringa omfattning.
Orsaken härtill är givetvis att till ej oväsentlig del söka i det för närvarande
för nämnda anförvanters rätt till livränta stadgade villkor, att
de för sitt uppehälle skola hava varit huvudsakligen beroende av den
avlidnes arbetsförtjänst. Då detta villkor i tillämpningen ansetts innefatta
fordran därå, att den avlidne bidragit med minst halva kostnaden
för föräldrarnas uppehälle, uteslutas därigenom från lagens tillämpningsområde
de fall, dar bidrag från den avlidne väl utgått, men i ringare omfattning
än nyss sagts. På sätt försäkringsrådet i sitt ovan anmärkta yttrande
anfört, synas starka billighetsskäl i många fall tala för att, där annan
livränteberättigad ej finnes, efterlevande föräldrar må kunna tillerkännas ersättningsrätt
i vidare utsträckning än sålunda för närvarande är fallet.

Inom den närmaste framtiden kommer med anledning av statens besparingskommittés
nyligen avlämnade betänkande med utredning och förslag'
angående socialförsäkringens organisation att till prövning upptagas frågan
om eu omarbetning i väsentliga delar av olycksfallsförsäkringslagen. I
samband därmed synes lämpligen ock böra övervägas, huruvida och i vad
man i det av motionärerna avsedda syfte må anses påkallad någon utsträckning
av den rätt till livränta, som enligt nu gällande bestämmelser til 1-

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 13 käft. (Nr 17.) m7 25 2

Utskottets

yttrande.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

kommer föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare. De synpunkter, som
i ovan anmärkta, med anledning av motionerna avgivna yttranden i frågan
framförts, synas därvid böra komma under vederbörligt beaktande, likasom
sambandet med motsvarande bestämmelser i förut berörda förordningar av
den 18 juni 1909 och den 1 juni 1923 ävensom nuvarande och tillämnade
stadganden i strafflagen om skadeståndsrätt för efterlevande till genom brott
dödad person därvid självfallet ock komma att beaktas. Av särskilt intresse
torde härvid komma att bliva de erfarenheter, som utvunnits vid tillämpningen
av förordningen den 13 juni 1924, varigenom, på sätt förut angivits,
i bestämmelserna angående rätt till livränta för efterlevande föräldrar efter
genom olycksfall, som orsakats av krigsförhållandena 1914—19, avlidna personer
uttrycket »huvudsakligen beroende» utbytts mot ordet »beroende».

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville i samband med förestående omarbetning av delar av olycksfallsförsäkringslagen
taga under övervägande frågan om och i
vad mån den rätt till livränta, som enligt nämnda lag tillkommer
föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare, må utsträckas
utöver vad för närvarande är fallet.

Stockholm den 30 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson*\ greve Spens,
Tjällgren och Fr ändån, fröken Hesselgren samt herrar Franzén och Åkerberg*);

från andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Ödström, Holmström i Stockholm,
Bos, Svensson i Skönsberg, Olovson i Västerås*) och Lindgren i Dingelvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar greve Spens, Tjällgren, Frände.n, Öberg, Ros och Lindgren i
Dingelvik, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Av motionerna —1 — — — — den avlidnes arbetsförtjänst.

De av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivna yttrandena i
ämnet giva emellertid vid handen, att det svårligen later sig göra att erhålla
en om ock approximativ beräkning av den ökning i ersättningskostnaderna,
som skulle föranledas av ett bifall till motionärernas förslag, att förslagets
genomförande skulle medföra en ökning av premierna och öka arbetet för

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet, samt att uttrycket
»för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende» visat sig vara
svårtolkat och i tillämpningen mindre lämpligt. Av dessa skäl, bland andra,
hava riksförsäkringsanstalten och två medlemmar av försäkringsrådot avstyrkt
den föreslagna lagändringen. Denna har likaledes avstyrkts av de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening.

Inom den närmaste framtiden — — — — av olycksfallsförsäkringslagen.
De synpunkter, som i ovan anmärkta med anledning av motionerna avgivna
yttranden i frågan framförts, komma därvid säkerligen under vederbörligt
beaktande. Då en riksdagsskrivelse i ämnet, huru vagt den än formuleras,
alltid måste ses mot bakgrunden av de förevarande motionerna och därför
synes vara obehövlig och mindre lämplig, får utskottet hemställa,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd.»