Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1925 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen
om allmän pensionsförsäkring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 164,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Gustafson i Kasenberg hemställt,
att riksdagen för sin del måtte besluta, att 82 § i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring skulle erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Angående — — ■— — — — — — —--— — — — — Konungen.

Pensionbelopp,------— — — — —- — —--förverkat.

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som på grund
av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära pension, återbetala
av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter,
dock icke förrän han uppnått en ålder av sextiosju år.

Det med ändringsförslaget avsedda tredje stycket i 32 § av pensionsförsäkringslagen
har i sin nuvarande lydelse följande avfattning:

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som på grund
av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära pension, återbetala
av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter,
dock icke om han försummat att erlägga honom påförd avgift och det årliga
pensionsbeloppet på grund därav ej uppgår till sex kronor och ej heller förrän
han uppnått en ålder av sextiosju år.

Såsom vid jämförelse mellan det ifrågavarande lagrummets nuvarande och
föreslagna avfattning framgår, avser ändringsförslaget att få ur lagrummet utesluten
den ovan med kursiverad stil återgivna delen därav.

Till belysning av ändringsförslagets innebörd vill utskottet till en början
redogöra för innehållet i vissa stadganden i pensionsförsäkringslagen. Enligt
denna skall i regel varje svensk man eller kvinna genom erläggande av årliga
pensionsavgifter och med bidrag av allmänna medel försäkras till erhållande
av pension. Pensionsavgifter erläggas icke av någon för år före det, under
vilket han fyller 16 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år. Därjämte
äro från skyldighet att erlägga sådana avgifter undantagna till arbete
varaktigt oförmögna personer ävensom innehavare av vissa statsbefattningar
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 11 käft. (Nr 14.) 1

Redogörelse
för
Pissa stadganden
i
pensionsförsäJcringslagen.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

m. fl. Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga en grundavgift av
3 kronor och, om hans årsinkomst uppgår till minst 600 kronor, därutöver
en tilläggsavgift, vars storlek är beroende av inkomstbeloppet. I 14 och 15 §§
av lagen stadgas vissa tider, inom vilka pensionsavgifterna för att få tillgodoräknas
skola erläggas. Pensionsrätt inträder vid varaktig oförmåga till arbete
och oberoende därav vid fyllda 67 år. Den pension, som erhålles, utgår med
viss procent, olika för män och kvinnor, å erlagda pensionsavgifter (s. k. avgiftspension),
sålunda att å avgifter påförda under yngre år beräknas viss
högre procent, som sedermera sjunker i visst förhållande till den högre ålder,
vederbörande befunnit sig i vid avgiftens påförande. Därjämte utgår till pensionstagare,
som är varaktigt oförmögen till arbete och vars årsinkomst ej
uppgår till för man 425 kronor och för kvinna 400 kronor, visst årligt tillägg
till pensionen av allmänna medel (s. k. tilläggspension). Emellertid förloras
rätt till tilläggspension under vissa i 9 § av lagen angivna omständigheter,
däribland därest vederbörande visat tredska eller uppenbar försummelse i fullgörandet
av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Vidare gäller enligt
30 § fjärde stycket, att, därest vid prövning av ansökan om pension befinnes,
att beräknade beloppet av pensionen ej uppgår till 6 kronor om året, pension
över huvud icke skall utgå. För tillförsäkrande av pension utöver den, som
grundas å obligatoriska pensionsavgifter, är det medgivet en var att erhålla försäkring
genom erläggande av frivilliga avgifter (s. k. frivillig försäkring).

Till hornsten
av det
med motionärens

ändringsförslag
avsedda
stadgandet.

Ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag.

Propositionen
1913.

Pensionsstyrelsens
skrivelse
den 20
april 1914.

I det av åldomsförsäkringskommittén den 9 november 1912 avgivna förslaget
till lag om allmän pensionsförsäkring, vilket förslag ligger till grund för
den nuvarande lagen i ämnet, återfanns väl den ovan återgivna bestämmelsen
i nuvarande 30 § av lagen — vilken bestämmelse motiverades med att man
ville förekomma ett onödigt och betungande arbete med utbetalande av en
mängd mycket små pensioner — men däremot icke stadgandet i det i motionen
berörda tredje stycket av 32 §. I följd härav gällde enligt kommittéförslaget,
att den, för vilken pensionsbeloppet icke uppgick till sex kronor
och vilken sålunda icke erhöll någon pension, gick miste om varje valuta för
de av honom erlagda avgifterna.

Ehuru från vissa av de över förslaget hörda myndigheterna framhölls det
orättvisa häruti, vidtogs ingen ändring i denna del av förslaget i den till 1913
års riksdag avlåtna propositionen, och gjordes ej heller härutinnan någon anmärkning
från riksdagens sida. Lagen erhöll sålunda i ifrågavarande hänseende
det av kommittén föreslagna innehållet.

Redan några månader efter lagens ikraftträdande hemställde emellertid pensionsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 20 april 1914, huruvida icke
lämpligen borde vidtagas sådan ändring i lagen, att försäkrad, som befunnits
berättigad till pension till mindre belopp än sex kronor om året och till vilken
i följd därav jämlikt 30 § i lagen pension ej skulle utgå, kunde efter
därom hos pensionsstyrelsen gjord framställning vid uppnådd 67 års ålder få

Andni lagutskoltets utlåtande Nr 14.

3

till sig återbetalade av honom inom tid, som föreskreves i 14 och 15 §§,
erlagda pensionsavgifter, dock att, därest den försäkrade försummat att erlägga
honom påförda avgifter och det årliga pensionsbeloppet på grund därav ej
uppginge till sex kronor, återbetalning icke skulle äga rum.

Till stöd för denna framställning anförde pensionsstyrelsen huvudsakligen:

Bestämmelsen i 50 § hade till följd, att eu del försäkrade icke erhölle
någon valuta för de pensionsavgifter, som blivit av dem erlagda. Denna påföljd
komme att drabba alla dem, som bleve invalider eller uppnådde 07 års
ålder, innan de hunnit erlägga avgifter till tillräckligt belopp, och som icke
vore berättigade till pensionstillägg eller pension på grund av frivilliga avgifter
av sådan storlek, att beloppet därav tillsammans med avgiftspensionen
uppginge till sex kronor för år. Detta missförhållande komme att göra sig gällande
särskilt beträffande dem, som i början av lagens tillämpning befunne sig i
hög ålder, i synnerhet med hänsyn till i lagen inrymda övergångsbestämmelser
om reducering av eljest utgående pensionsbelopp. Med all sannolikhet
komme ifrågavarande bestämmelse i 30 § att låta avgiftstvånget framstå i en
onödigt ofördelaktig dager samt att framkalla missnöje hos de försäkrade.
Dessa kunde icke anse med rättvisa och billighet förenligt, att de skulle vara
skyldiga att erlägga avgifter utan att hava någon som helst utsikt att erhålla
avgiftspension.

Över framställningen avgav ålderdomsförsäkringskommittén utlåtande den
12 juni 1914. Kommittén förklarade sig därvid icke finna tillräckliga skäl
för bifall till den föreslagna lagändringen samt anförde:

Enligt kommitténs förmenande skulle den enda verkliga och ej med försäkringens
grunder sammanhängande olägenheten med ifrågavarande bestämmelse
i SO § bestå däri, att vissa personer av mera framskriden ålder, vilka
redan från början med säkerhet visste, att de aldrig kunde erhålla någon pension,
ändock skulle erlägga avgifter. Detta gällde personer, vilka, då de
bleve avgiftspliktiga, redan från annat håll åtnjöte pension eller livränta eller
vore tillförsäkrade pension till sådant belopp, att de ej kunde påräkna pensionstillägg,
och ej heller hunne att före 67 år erlägga så många avgifter,
att avgiftspensionen kunde uppgå till sex kronor. I dylika fall handlade det
tydligen ej om någon risk, som skulle genom försäkringen täckas, och det
vore därför överensstämmande med lagens grunder, att avgifter icke onödigtvis
erlades av dessa personer. Kommittén ansåge dock, att detta ändamål
kunde lämpligast vinnas därigenom, att de ifrågavarande personerna undantoges
från avgiftsplikt. Eu enkel utväg i sådant hänseende vore enligt kommitténs
mening t. ex. att från avgiftsplikt undantaga alla personer, som vore
födda före år 1860 och vilka från annat håll redan åtnjöte eller vore tillförsäkrade
eu pension av sådant belopp, att pensionstillägg ej kunde erhållas.
Kommittén förklarade sig vidare för sin del hålla det för lämpligare, att ur
lagen borttoges bestämmelsen om att pensioner till mindre årligt belopp än
sex kronor ej utbetalades, än att det infördes ett återbetalningssystem, vilket
enligt kommitténs uppfattning ej vore fullt förenligt med försäkringens grunder
och därjämte syntes kunna leda till ytterligare yrkanden på förändringar,
som skulle medföra vittgående följder i kostnadshänseende. Det ökade besvär,
som sålunda genom utbetalande en gång om året av ett antal mindre pensioner
skulle uppkomma, ansåge kommittén, med hänsyn till att för en stor
del av pensionärerna pensionen efter hand ökades till belopp överstigande

Ålderdomsförsäkringskommitténs

utlåtande
den 12 juni
1914.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

sex kronor och således då komme att utgå samt att det även i övrigt väsentligen
handlade om ett övergångsstadgande, ej vara av synnerlig betydelse för
frågans avgörande.

Pensions- Innan ifrågavarande framställning ännu blivit av Kungl. Maj:t slutligen pröstyrelsens
vad, ingav pensionsstyrelsen den 21 januari 1918 till Kungl. Maj:t en skriframställ-
vejse> däri med ledning av dittills gjorda erfarenheter av pensionsförsäkringen
H1918 föresl°Ss åtskilliga genomgripande förändringar beträffande densamma. I denna
skrivelse anförde styrelsen bland annat:

Såsom av styrelsen redan tidigare förutsetts, hade den ifrågavarande bestämmelsen
i 30 § av lagen verkat i ej ringa grad menligt på hela pensionsförsäkringens
popularitet. Styrelsen ansåge fördenskull fortfarande vägande
skäl tala för åtgärders vidtagande till undanröjande av de av bestämmelsen
föranledda missförhållandena. Pensionsavgifter kunde stundom komma att erläggas
till jämförelsevis stora belopp utan att pension finge utgå. Detta framginge
av följande tabell, som utvisade, huru mycket en person minst skulle
hava erlagt i pensionsavgifter, för att avgiftspensionen skulle uppgå till sex
kronor (beloppen avrundade uppåt till hela krontal):

Erlagda pensionsavgifter
kvinna
38 kr.

man
30 kr.
27 »
24 »
22 »
20 »

34

30

28

25

Födelseår

1850—1868.........................................................

1869—1878.........................................................

1879—1883.........................................................

1884—1888........................................................

1889— .........................................................

De av ålderdomsförsäkringskommittén i utlåtandet den 12 juni 1914 anvisade
utvägarna för frågans lösning kunde icke anses tillfredsställande. Pensionsstyrelsen
finge därför vidhålla sitt i skrivelsen den 20 april 1914 framförda
förslag. Visserligen vore det sant, att vid bifall till detta förslag en del
personer, som fått till sig återbetalade erlagda pensionsavgifter och sedermera
bleve berättigade till pensionstillägg, skulle äga uppbära en något högre pension,
därest den avgiftspension, vartill de återbetalade avgifterna berättigade,
tillagts. Men denna ökning av pensionsbeloppet vore så ringa, att den
knappast hade praktisk betydelse. Enär de ifrågavarande, nu icke utbetalbara
pensionerna ej syntes hava tagits i betraktande som inkomst vid beräkningen
av försäkringskostnaderna, kunde en återbetalning av hithörande avgifter ske
utan att försäkringens ekonomiska grunder rubbades.

Proposition I anledning av pensionsstyrelsens sistberörda framställning avlät Kungl.
till 1918 års Maj:t till 1918 års riksdag en proposition, nr 184, med förslag till vissa
riksdag, ändringar i pensionsförsäkringslagen, däribland ett tillägg till 32 § av det
innehåll, styrelsen påyrkat. I sistnämnda hänseende anförde departementschefen: Åtgärder

synas påkallade för att undanröja den orättvisa, som ligger däri,
att personer äro skyldiga erlägga pensionsavgifter, ehuru de, i händelse pensionsbeloppet
icke skulle uppgå till sex kronor om året, jämlikt 30 § icke
kunna erhålla någon valuta för dessa avgifter. Av olika sätt för frågans lösning
torde det enklaste vara, att i sådant fall de erlagda pensionsavgifterna
återbetalas på sätt pensionsstyrelsen föreslagit. Visserligen skulle orättvisan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

kunna avlägsnas även genom att ur lagen utesluta berörda bestämmelse i
30 §, men detta skulle, såsom ock pensionsstyrelsen framhållit, medföra ett
ganska betungande arbete med utbetalning av eu mängd helt obetydliga pensioner.
Att, på sätt ålderdomsförsäkringskommittén ifrågasatt, fritaga vissa
före år 1800 födda personer från skyldighet att erlägga pensionsavgift synes
ej lämpligt, allra helst ett sådant fritagande nu skulle komma alldeles för
sent och för övrigt sakna betydelse för alla de efter år 1860 födda personer,
som komma att drabbas av berörda orättvisa.

Kungl. Maj:ts förslag blev i denna del bifallet av riksdagen; och erhöll i
följd därav 32 § sin nuvarande lydelse.

I nu förevarande motion anföres — sedan redogörelse lämnats för bland
annat innehållet i tredje stycket av 32 § i pensionsförsäkringslagen — följande:

Momentet tillkom på grund av eu kungl. proposition (nr 184) och var i sin
positiva del utförligt motiverat. Däremot söker man förgäves efter någon som
helst motivering för bestämmelsen, att viss försumlighet att erlägga påförd
avgift skall medföra förlust av rätten att återfå erlagda avgifter. Möjligen
tänkte man sig, att den skulle bidraga till en bättre avgiftsbetalning. Dess
betydelse i det avseendet torde emellertid vara mycket ringa, då det här gäller
i stort sett endast gamla personer och dessa i allmänhet äro betydligt mera
villiga att erlägga sina avgifter än personer i yngre åldersklasser. Eu i denna
riktning mera effektivt och allmänt verkande bestämmelse finns f. ö. i lagens
9 §, där det stadgas, att tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet
av avgiftsplikten skall medföra förlust eller minskning av pensionstillägg.

Bestämmelsen verkar också mycket godtyckligt och ofta orättvist, dels därför
att ingen hänsyn får tagas till anledningen till underlåtenheten att betala en
avgift (vilket däremot göres vid tillämpningen av det nyssnämnda stadgandet
i 9 §), dels därför att den träffar oberoende av i vilken utsträckning försumlighet
att erlägga avgift förekommit. Jag skall anföra några få exempel för
att belysa dessa förhållanden, som även i viss mån försvåra strävandena att
göra den allmänna pensionsförsäkringen populär.

För de åldersklasser, det här rör sig om, fordras för att bli berättigad till eu
avgiftspension av 6 kronor, att det erlagts av man 30 kronor och av kvinna
37 kronor. Om nu av två män, som uppnått 67 års ålder och påförts vardera
30 kronor, den ene erlagt 30 kronor och den andre 27 kronor, så får
den förstnämnde 6 kronor om året, så länge han lever, den sistnämnde ingenting.
Om båda varit avgiftspliktiga i tio år och den ene påförts 130 kronor
och således haft relativt goda inkomster men endast erlagt 30 kronor, under
det att den andre påförts 3 kronor om året eller sammanlagt 30 kronor och
således levat i mycket små ekonomiska omständigheter men ett enda år icke
förmått betala sin avgift, alltså erlagt tillsammans 27 kronor, så får den
förstnämnde 6 kronor om året, den sistnämnde ingenting. Exemplen äro
kanske ytterlighetsfall, men sådana och dem närgränsande fäll förekomma i
verkligheten. Och vidare. Om eu man och en kvinna vid uppnådda 67 år
påförts vardera 38 kronor och erlagt vardera 35 kronor, så får kvinnan ingenting
men mannen eu årlig pension av 7 kronor.

En bestämmelse, som leder till dylika konsekvenser, bör tydligen icke utan
starka skäl bibehållas i lagen.

En lagändring, som upphäver denna undantagsbestämmelse, är också mycket
lätt genomförd och torde icke nämnvärt öka pensionsstyrelsens och pensionsnämndernas
arbete. Ty de flesta, som drabbas av bestämmelsen, torde vara

Motiveringen
till
förevarande

motion.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Pensions styrelsens yttrande över motionen.

Utskottets

yttrande.

okunniga om dess existens eller om vilka avgifter de under årens lopp påförts
och erlagt, och de söka därför återfå sina avgifter samt bereda därigenom
dessa myndigheter ungefär samma arbete, vare sig bestämmelsen finns eller
icke. En ringa ökning i arbetet förorsakas endast i den mån personer, som
redan fått ansökningar avslagna, efter lagändringen inkomma med nya sådana.

Icke heller skulle den av mig föreslagna ändringen inverka på försäkringens
grunder. Därtill torde de ifrågakommande beloppen vara alltför obetydliga,
och det kan i övrigt i det avseendet hänvisas till ett i ovannämnda proposition
nr 184 refererat uttalande av pensionsstyrelsen, att »dessa nu icke utbetalbara
pensioner ej synas hava tagits i betraktande som inkomst vid beräkningen
av försäkringskostnaderna».

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt
yttrande över motionen av pensionsstyrelsen.

Denna bar i sitt över motionen avgivna utlåtande, med förmälan att de hos
styrelsen förordnade sakkunniga herrar Eriksson i Grängesberg, Kvarnzelius
och Nilsson i Bonarp samt fröken Ebba Wedberg förklarat sig biträda styrelsens
yttrande, anfört följande:

Pensionsstyrelsen bar sedan en tid tillbaka under övervägande förslag till
vissa ändringar i pensionsförsäkringslagen, bland andra den ändring, som avses
med förevarande motion. Då styrelsen emellertid ansett sig icke böra framlägga
dessa förslag, innan styrelsen tagit del av statens besparingskommittés
nyligen utkomna betänkande rörande socialförsäkringens organisation, har
tiden för förslagens ingivande till Kungl. Maj:t framskjutits.

Vad den av motionären föreslagna lagändringen angår, står den icke i
något egentligt samband med besparingskommitténs förslag, och är den enligt
pensionsstyrelsens mening väl motiverad.

Uppenbart torde vara, att ett bifall till lagändringsförslaget måste medföra,
att en person, som fyllt 67 år och som på grund av den nuvarande lydelsen
av ifrågavarande paragraf fått ansökan om återbekommande av erlagda avgifter
avslagen, efter lagändringens ikraftträdande kan på ny ansökan få avgifterna
återbetalade.

Slutligen anser sig pensionsstyrelsen i anslutning till ett av motionären
gjort uttalande böra framhålla, att ett återbetalande av erlagda avgifter, som
skulle möjliggöras genom ett bifall till motionen, icke i någon mån skulle
medföra rubbning i pensionsförsäkringens ekonomiska grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts får pensionsstyrelsen för sin del
tillstyrka bifall till motionen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, var syftet med det år
1918 beslutade tillägget till 82 § av pensionsförsäkringslagen att undanröja
orättvisan däri, att, såsom dittills gällt, personer, för vilka pensionsbeloppet
icke uppginge till sex kronor och vilka på denna grund uteslötes från rätt till
pension, icke erhölle någon som helst valuta för sina enligt lagens föreskrifter
inbetalda pensionsavgifter. För detta syftemåls vinnande medgavs rätt för
berörda personer att efter uppnådda 67 år återbekomma de av dem erlagda
avgiftsbeloppen. Då emellertid härtill knöts det förbehållet, att vederbörande
icke genom försummelse att erlägga honom påförd avgift finge hava vållat,
att årliga pensionsbeloppet ej uppginge till sex kronor, har den ifrågavarande
bestämmelsen, på sätt av motionären närmare utvecklats, kommit att i till -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

7

lämpningen verka godtyckligt och ofta obilligt. Med fog torde ock kunna
ifrågasättas, huruvida den till grund för förbehållet liggande synpunkten att
genom detsamma söka förmå vederbörande till behörigt fullgörande av avgiftsplikten
bör tillerkännas något inflytande vid bedömandet av ifrågavarande
återkravsrätt. Det är ju här i stort sett fråga om åldersgrupper, vilka vid
lagens ikraftträdande redan befunno sig i så hög ålder, att den avgiftspension,
de kunde påräkna, bleve mycket obetydlig. Under sådana förhållanden
är det ganska förklarligt, om de icke i synnerlig grad varit intresserade
av avgifternas erläggande. För underlåtenhet i detta avseende synes icke
skäligen, utöver förlusten av pensionsrätt, böra gälla förbud mot återbekommande
av erlagda avgiftsbelopp. Enligt vad pensionsstyrelsen framhållit skulle icke
heller ett återbetalande av avgifterna i någon mån verka rubbande å de ekonomiska
grunderna för pensionsförsäkringen.

Vid nu angivna förhållanden finner sig utskottet, i överensstämmelse jämväl
med pensionsstyrelsens uttalade uppfattning, böra förorda borttagande av det
ifrågavarande förbehållet för rätt till återbekommande av i motionen avsedda
avgiftsbelopp. På sätt av pensionsstyrelsen anmärkts, kommer därigenom att
beredas möjlighet för den, som på grund av lagrummets nuvarande lydelse
fått ansökan om återbekommande av erlagda avgifter avslagen, att efter därom
gjord förnyad framställning få dylika avgiftsbelopp till sig återbetalda.

Med stöd av det anförda får utskottet sålunda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion ville för
sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 32 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 32 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 28 juni 1918, skall erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Angående --------------Konungen.

Pensionsbelopp — — — — —----förverkat.

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den,
som på grund av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger
uppbära pension, återbetala av honom inom tid, som föreskrives
i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter, dock icke
förrän han uppnått en ålder av sextiosju år.

Stockholm den 24 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

frän första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, Tjällgren,
Alfred Petrén* och Fr änden,* fröken Hesselgren* samt herr Franzén;
från andra kammaren: herrar Öberg, Hage,* Magnusson i Skövde,* Ödström,
'' Johansson i Kälkebo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg
och Olovson i Västerås.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1S2S.