Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1925 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen
av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun
att erlägga ränta å av vistelsekommun till understödstagare
utgivet belopp.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 105,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ericson i Boxholm hemställt,
att riksdagen ville besluta införa en bestämmelse i gällande fattigvårdslag,
att hemortskommun är skyldig att jämväl erlägga ränta å belopp,
som vistelsekommun för understödstagare utgivit, ävensom att vederbörande
utskott måtte utforma härför lämplig lagtext.
De i 8 kapitlet av lagen om fattigvården den 14 juni 1918 sammanförda
reglerna om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet innehålla
ingen bestämmelse därom, att ränta skall utgå å belopp, varmed hemortskommunen
har att ersätta vistelsekommunen för av denna lämnad fattigvård.
Ej heller i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 gavs
något stadgande i detta hänseende.
I det till grund för 1918 års fattigvårdslag liggande, av fattigvårdslagstiftningskommittén
den 19 februari 1915 avgivna betänkande anfördes beträffande
förevarande spörsmål:
Ränta å fattigvårdskostnad har stundom fordrats i uppkomna tvister,
men anspråk därpå har, såvitt kommittén är bekant, städse ogillats. Denna
uppfattning synes kommittén överensstämma med vad som enligt sakens
natur bör gälla. Fattigvård vare sig kontant eller in natura är ej något
sådant utlägg, att ränta därå bör utgå. Något stadgande i lagen, huru härmed
bör förhållas, torde ej erfordras.
Vissa av de myndigheter, som yttrade sig över nämnda betänkande, hävdade
i detta avseende eu annan mening än kommittén och ifrågasatte, huruvida
ej stadgande, att ränta åtminstone under vissa förhållanden skulle
utgå, borde inflyta i lagen.
Vid föredragning av lagförslaget i statsrådet uttalade emellertid vederbörande
departementschef sin anslutning till kommitténs ståndpunkt eller att
ränta icke skulle utgå; och ifrågasattes vid lagförslagets prövning av riksdagen
ej någon ändring härutinnan.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sund. 2 avd. IG höft. (Nr 13.)
Gällande
rätts ställning
till frågan
om ränta å
fattigvårdskostnad.
* Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Rättspraxis efter nya fattigvårdslagens genomförande har ock omfattat
denna, dessförinnan upprepade gånger fastslagna grundsats (se kammarrättens
utslag i plenimål den 9 februari 1922, återgivet i Svenska fattigvårdsförbundets
tidskrift för år 1922, sid. 128).
unliVnuföre- Til1 stöd för det 1 nu förevarande motion framställda yrkandet om inlärande
förande i fattigvårdslagen av stadgande om skyldighet för hemortskommun
motion. att i hithörande fall gälda ränta å vistelsekommun tillkommande ersättningsbelopp,
har av motionären anförts huvudsakligen tvenne skäl. Dels skulle
enligt motionärens mening därigenom vinnas ett medel till motverkande av
den nu allmänt förekommande benägenheten att även i fall, då hemortsrättsfrågan
synes fullt klar, låta framställda ersättningsanspråk gå till tvist, varigenom
för vederbörande kommun utan någon olägenhet vinnes anstånd
med betalnings erläggande årvis framåt, och dels skulle genom ett dylikt
stadgandes tillkomst rådas bot mot den nuvarande obilligheten, att en kommun,
som fått taga hand om understödstagare, tillhörande annan kommun,
skall nödgas att år efter år, medan tvist pågår, räntefritt tillhandahålla de
till understödets utgörande erforderliga medlen.
Utredning På initiativ av statens fattigvårdsinspektör föranstaltades år 1922 av dåfatUgvårds-
varande chefen för socialdepartementet om en utredning angående verktvistcmas
ningarna i vissa avseenden av den nya fattigvårdslagstiftningen, vilken ut°tillkomsten
rcönhig närmast föranleddes därav att, såvitt det kunde bedömas, sagda
av den nya lagstiftning icke syntes hava medfört förväntad minskning av fattigvårds^U^/a<7en^S
tvisternas antal, utan tvärtom förorsakat ökning av desamma. Jämte det
m. m. att från länsstyrelserna infordrades upplysningar i ovan berörda hänseende
bereddes nämnda myndigheter tillika tillfälle alt i samband därmed
avgiva det yttrande, vartill desamma kunde finna anledning.
Av de yttranden, som med anledning härav inkommo till socialdepartementet,
framgick, att antalet hos länsstyrelserna anhängiggjorda fattigvårdsmal
undergått en betydlig ökning efter ikraftträdandet av den nya fattigvårdslagen,
i det att, medan dylika mål under ett vart av åren 1917 och
1918 anhängiggjorts till ett antal av cirka 6,970, motsvarande siffror för
de tre därpå följande åren utgjorde respektive 7,637, 8,637 och 10,076.
I de avgivna yttrandena hava de antagliga anledningarna till denna väsentliga
stegring i antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål ingående belysts. Såsom
förklarliga anledningar till målens ökning har därvid angivits bl. a. att underlåtenhet
att besvara i fattivårdslagen såsom villkor för anhängiggörande av tvist
emellan fattigvårdssamhällen föreskriven anmaning ävensom bestridande av
ett även uppenbart rättmätigt ersättningskrav icke föranledde någon rättsförlust
eller olägenhet för vederbörande förklarandepart, utan tvärtom för
denna i förekommande fall medförde uppskov med betalning utan skyldighet
att erlägga ränta å det sedermera utdömda beloppet, samt att å förklarandesidan
ej sällan föredroges att även i fall av till synes klar betalnings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
skyldighet få ersättningsanspråket prövat av vederbörande länsstyrelse för
att såmedelst få dess utslag såsom en slags verifikation till räkenskaperna
till förebyggande av eljest möjliga anmärkningar i revisionshänseende gentemot
vederbörande fattigvårdsstyrelse eller dess ordförande.
Skiftande förslag till ändringar i fattigvårdslagen för nedbringande avmålens
antal hava i yttrandena framställts. Från visst håll har sålunda
framhållits lämpligheten av att, såsom i nu förevarande motion yrkats,
införa ett stadgande i lagen om skyldighet för hemortskommun att gälda
ränta å belopp, som skall utgå till vistelsekommun i ersättning för av denna
utgivet understöd. Från andra hål- har åter såsom lämpligt medel i ovan
angivna syfte föreslagits införande av stadgande om skyldighet att till sökande
i hithörande mål gälda ersättning för kostnader enligt de för vanliga rättegångsmål
gällande regler. Av ett flertal länsstyrelser har framhållits, att
anmaningsförfarandet, därest detsamma överhuvud skall bibehållas, borde
kompletteras med föreskrift, varigenom den, som underläte besvara gjord
anmaning eller utan giltig grund beslrede betalningsskyldighet, utsattes för
någon menlig påföljd av ekonomisk eller därmed likvärdig art. Såsom
lämpliga dylika åtgärder har, utöver de förut berörda, ifrågasatts bl. a.
förlust av rätt till invändning om preskription enligt 55 § i fattigvårdslagen,
och införande av en särskild, jämförelsevis hög stämpelavgift (»fattigvårdsstämpel»)
å förklarandens exemplar av utslag i hithörande mål. — Såsom
eu praktisk åtgärd i syfte att inom ramen av gällande bestämmelser nedbringa
antalet av de rena s. k. beloppstvisterna har vidare föreslagits kungörande
i god tid av de av kammarrätten för tillämpning i dylika tvister
under året antagna taxor.
Genom remiss den 16 november 1922 anmodades kammarrätten att avgiva
yttrande i anledning av vad länsstyrelserna i de sålunda avgivna utlåtandena
anfört. Sådant yttrande avgavs den 14 juni 1923. I detta har kammarrätten,
efter att hava påpekat åtskilliga bestämmelser i fattigvårdslagen, vilka genom
den möjlighet, de gåve till olika tolkning, utgjorde anledning till ett stort
antal tvister, anfört bl. a. Därest anmaningsförfarandet icke visat sig ägnat
att nedbringa fattigvårdsprocessemas antal — varom kammarrätten på
grundval av det föreliggande materialet icke kunde uttala sig — kunde detsamma
saklöst borttagas. Vid eventuellt bibehållande av förfarandet borde
med hänsyn till den utveckling, förhållandena tagit, föreskrift meddelas
därom, att allmänna lagens stadganden om rättegångskostnad skulle i tilllämpliga
delar gälla i mål, som handlades enligt lagen om fattigvård. Tillika
kunde ifrågasättas, huruvida icke nedsättande av viss fullföljdsavgift, analog
med den, varom stadgades i 30 kapitlet 19 § rättegångsbalken, lämpligen
kunde föreskrivas såsom villkor för rätt att fullfölja talan till kammarrätt.
Däremot ansåge sig kammarrätten böra avstyrka förslagen om särskild »fattigvårdsstämpel»
samt om skyldighet att gälda ränta å kontanta utlägg. I
sistnämnda avseende hade icke förebragts vägande skäl för avvikelse från
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
den sedan gammalt hävdade principen, att ränta å fattigvårdskostnad icke
borde utgå; och komme säkerligen införande av ränteberäkning i fattigvårdsmål
att ännu mera komplicera dessa. — Sedan genom nya fattigvårdslagen
den faktiska mantalsskrivningsorten blivit avgörande för frågan om hemortsrätt
och i samband därmed genomförts begränsning av tiden för anförande
av besvär över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd, vore jämväl
vissa förtydliganden av eller förändringar i reglerna angående mantalsskrivning
av behovet påkallade. I sådant hänseende borde särskilt beaktas den
olikhet beträffande mantalsskrivning av person med okänd vistelseort, som
förefunnes mellan de för Stockholms stad, å ena, samt övriga delar av landet,
å andra sidan, gällande bestämmelser och som medförde, att Stockholm
komme i en gynnsammare ställning i fattigvårdshänseende än övriga delar
av landet.
Genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna av den 30 september och
den 18 november 1924 har sedermera från socialdepartementet infordrats
ytterligare upplysningar angående dels antalet under åren 1922 och 1923
anhängiggjorda fattigvårdsmål och dels antalet under vart och ett av åren
1917—1923 samt under 1924 t. o. m. oktober månad anhängiggjorda mål
rörande fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd. Av
de i anledning härav inkomna uppgifterna framgår, att under åren 1922 och
1923 anhängiggjorts fattigvårdsmål till ett antal av ej mindre än respektive
13,218 och 15,806, samt att mantalsskrivningsmål av ovan angivet slag anhängiggjorts
till ett antal av under åren 1917—1923 respektive 121, 95, 171,
156, 323, 674 och 1,289 samt under 1924 t. o. m. oktober månad 1,585.
Jämväl sistnämnda slag av mål förete sålunda under de senare åren en
oroväckande stegring till antalet.
I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att antalet till kammarrätten
fullföljda fattigvårdsmål under de senare åren företett en i stort sett successiv
ökning, i det att desamma utgjort för åren 1920—1924 respektive 669,
794, 1,305, 1,504 och 1,208.
Motion vid
1923 års
riksdag
angående
borttagande
av anmaningsförfarandet.
Vidare vill utskottet bringa i erinran, att i eu vid 1923 års riksdag väckt
motion hemställdes om upphävande av de i fattigvårdslagen intagna bestämmelser
om förutgången skriftlig anmaning såsom villkor för anhängiggörande
av tvist emellan fattigvårdssamhällen angående ersättning för lämnad
fattigvård eller övertagande av försörjningsskyldighet för behövande.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i däröver avgivet
utlåtande nr 4 följande:
De vid fattigvårdslagens tillkomst hysta förhoppningarna om fattigvårdstvistemas
minskning hade dittills icke uppfyllts, i det att tvärtom en avsevärd
stegring i desammas antal inträtt. Utredning av vederbörande statsmyndighet
hade emellertid igångsatts till klarläggande av de särskilda anledningarna
därtill och möjliga botemedel däremot. Vid''de överväganden,
vartill nämnda utredning efter dess slutförande självfallet komme att för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
anleda, torde även spörsmålet om anmaningsförfarandets bibehållande eller
eventuellt vidare utbyggande komma att bliva föremål för en ingående omprövning.
Då sålunda den av motionären väckta frågan kunde förutsättas
komma att i ett vidare sammanhang inom den allra närmaste tiden bliva
föremål för vederbörlig prövning, hemställdes, att motionen icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Anmärkas må slutligen ock, att sedan av justitieombudsmannen till Proposition
chefen för socialdepartementet gjorts framställning om att råda bot å ovan ^
anmärkta olikhet mellan de för Stockholm och landets övriga delar gällande åndr. i manbestämmelser
angående mantalsskrivning av person med okänd vistelseort,
Kung!. Maj:t i proposition, nr 67, till årets riksdag hemställt, att riksdagen
i sådant syfte ville antaga visst vid propositionen fogat förslag till ändring
av § 8 mom. 3 i mantalsskrivningsförordningen.
lalsskrin
ningsförord
ningen.
Såsom av det ovan anförda framgår, har efter den nya fattigvårdslagens
tillkomst antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål ökats högst väsentligt. Samtidigt
kan ock konstateras en betydande stegring av antalet anhängiggjorda
mantalsskrivningsmål. Sistnämnda förhållande sammanhänger otvivelaktigt
mycket intimt med fattigvårdslagens bestämmelse om hemortsrättens avhängighet
av den faktiska mantalsskrivningsorten. Härigenom hava vederbörande
fattigvårdssamhällen tvingats att på helt annat sätt än förut öva
kontroll å vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.
Den starka stegring i antalet fattigvårdstvister, som de senaste åren ägt
rum, är ägnad att i flerahanda hänseenden väcka betänkligheter. Det lärer
sålunda svårligen kunna undgås, att den egentliga fattigvården bliver i viss
mån åsidosatt på grund av det myckna arbete, som särskilt fattigvårdsstyrelses
ordförande måste ägna åt tvisternas utförande. På grund härav är
också att befara, att intresserade fattigvårdsmän, vilka icke äro tilltalade
av det många gånger osympatiska processförandet, draga sig undan från
aktivt deltagande i fattigvårdsarbetet. Ävenledes måste det störa antalet
hithörande tvister givetvis medföra betydande tidsutdräkt med målens avgörande
och härigenom vållas i sin mån avseväxxla olägenheter såväl för
vederbörande fattigvårdssamhällen som ock för de av tvisterna berörda
understödstagare.
Enligt utskottets uppfattning äro med hänsyn till det ovan anförda snara och
kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas antal av behovet
påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställer sig det av motionären
påyrkade stadgandet om skyldighet för hemortskommun att gälda ränta å
belopp, som skall erläggas till vistelsekommun i ersättning för utgivet understöd.
I vilken utsträckning sådan skyldighet, vars genomförande synes utskottet
överensstämma med billighet och rättvisa, skall förmå verka i ovan
antydd riktning, torde ej vara så lätt att på förhand förutsäga. Enligt
mångens mening torde förväntningarna därutinnan, synnerligast beträffande
Utskottets
yttrande.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
ersättnigsbelopp av jämförelsevis mindre storlek, ej böra ställas alltför högt.
Vissa praktiska svårigheter uppställa sig också, särskilt i fråga om ränteberäkning
vid åläggande av betalningsskyldighet för framtiden, något som
ju i ej ringa utsträckning förekommer i fattigvårdstväster.
Tydligt är emellertid att, såsom förhållandena utvecklat sig, i allt fall jämväl
andra åtgärder än den i motionen ifrågasatta erfordras för att råda bot
på de nuvarande missförhållandena. I sådant avseende hava flera uppslag
givits i de till socialdepartementet inkomna yttrandena. Med hänsyn härtill
och då det torde vara lämpligt, att samtliga härutinnan framkomna förslag
upptagas till övervägande i ett sammanhang, har utskottet icke ansett sig
böra biträda motionärens hemställan, att en lagändring nu genomföres i
det i motionen angivna syfte. Med hänsyn till angelägenheten av att
frågan om nedbringande av fattigvårdstvistemas antal vinner en snar
lösning har emellertid utskottet funnit sig höra föreslå riksdagen att med
anledning av förevarande motion avlåta en framställning i berörda syfte
till Kungl. Maj:t, därvid det synes utskottet kunna förväntas, att förslag i
ämnet skall kunna från Kungl. Maj:ts sida föreläggas redan nästkommande
års riksdag.
I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande frågan om lämpliga åtgärders vidtagande
i syfte att nedbringa antalet tvister av ovan angiven art
samt till nästkommande års riksdag framlägga det förslag,
vartill nämnda övervägande kan föranleda.
Stockholm den 20 mars 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, von Kock*,
Martin Svensson, Schedin, Franzén och Åkerberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hagman, Hage, Magnusson i
Skövde*, Ödström, Johansson i Kälkebo, Holmström i Stockholm och Bos.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1925.