Första lagutskottets utlåtande Nr (i.

1

Nr ii.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1925 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående
förfarande vid slakt.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av
herr Alfred Petrén m. fl, och nr 35 i andra kammaren av herr Ward m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
för sin del antaga följande av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund
utarbetade förslag till

Lag angående förfarande vid slakt.

§ 1.

Vid slakt av husdjur skall djuret bedövas, innan dess blod avtappas,
såvida ej djuret dödas därigenom, att dess huvud hastigt avhugges.

§ 2.

Bedövningen skall verkställas på det sätt, att i stora hjärnan indrives en
sprint eller sk jutes in en kula; dock må vid slakt av ren bedövningen kunna
verkställas genom att i störa hjärnan införes en för ändamålet lämplig
kniv. Mindre djur må kunna bedövas genom slag i pannan.

§ 3.

Omedelbart efter bedövningen skall blodet avtappas. Innan detta skett,
får djuret ej flås eller skållas. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden inträtt.

§ 4.

Vid nödslakt, förorsakad av olycksfall eller sjukdom, må slakten verkställas
på det sätt, som med för handen varande hjälpmedel kan anses för
djuret medföra minsta lidande.

§ 5.

Slakt får utföras endast av däri kunnig person, som uppnått 18 års
ålder.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 4 höft (Kr 6.)

1

Historik.

1887, 1894
och 1895 års
riksdagar.

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

§ 6.

Det ställe, å vilket slakt äger rum, skall med undantag för det fall,
som i § 4 sägs, vara så beläget, att slakten icke kan åses från gata, allmän
väg eller allmän plats. Barn under 15 år få ej närvara.

§ 7.

För överträdelse av bestämmelserna i §§ 1, 2, 3 och 5 ansvara, förutom
den eller de personer, som utfört slakten, vid hemslakt djurets ägare samt
vid. yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare. För överträdelse
av bestämmelserna i § 6 svara den som äger att över lokalen råda.

§ 8.

Bryter någon mot vad i §§ 1, 2 och 3 stadgas, vare straffet böter eller
fängelse i högst sex månader.

Överträdelse av bestämmelserna i §§ 5 och 6 straffes med böter från och
med 5 till och med 100 kronor.

§ 9.

Allmän åklagare åligger att vid allmän domstol anhängiggöra åtal för
överträdelse av föreskrifterna i denna lag.

§ 10.

Av böter, som enligt denna lag Mömas, tillfälle en tredjedel kronan och
två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften
av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän
lag.

Denna lag träder i kraft den

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling
inom riksdagen.

Redan vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i en inom andra
kammaren väckt motion, nr 80, en ändring i 18 kap. 16 § strafflagen.
Nämnda motion blev, efter att hava avstyrkts av lagutskottet i utlåtande
nr 10, av båda kamrarna avslagen. Ej heller vid 1894 och 1895 års riksdagar
väckta motioner i ämnet vunno riksdagens bifall.

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

Da emellertid frågan ånyo upptogs genom en vid 1896 års riksdag inom
första kammaren väckt motion, nr 30, beslöt riksdagen, att med bifall till
det i motionen framställda yrkandet, i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 26,
anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om och till vilken
utsträckning stadgande!! må kunna meddelas, i syfte att vid slakt av hemdjur
minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat
ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill
föranleder, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet».

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats
från åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 1 februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare
åtgärd föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903
års riksdag av herr Wavrinsky framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nr 50 i första kammaren
och nr 194 i andra kammaren, varvid de yrkanden, som framförts i
1896 års riksdagsskrivelse, återupprepades. Motionerna tillstyrktes av
vederbörande utskott (första kammarens första tillfälliga utskott, utlåtande
nr 10, och andra kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 7)
och biföllos av båda kamrarna.

Uti den skrivelse till Konungen, nr 152, som blev eu följd av kamrarnas
nyssnämnda beslut, framhöll riksdagen följande:

»Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning
för slakt av husdjur för cirka ett tiotal år sedan behandlades av vederbörande
myndigheter, förhållandena ej så litet hava förändrats. Landets
djurskyddsföreningar hava under denna tid utvecklat en mycket livlig
verksamhet för att bland allmänheten sprida kännedom om särskilt den
gren av djurskyddet, som avser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser
i slakt hava anordnats och skriftliga råd och anvisningar rörande
det från djurskyddsvänlig synpunkt lämpligaste tillvägagångssättet vid
slakt hava spritts bland allmänheten, varjämte föredrag härom hållits å
många orter. Nya ändamålsenliga slaktapparater hava uppfunnits, vilka
genom föreningarnas försorg blivit ganska allmänt spridda och alltmera
tagits i bruk.

Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till
följd av den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter
hand ett humanare förfarande vid slakt av husdjur kommit till stånd.

Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen
står att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock
tala för att å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte att
såmedelst kunna än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena.
Att en dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja en humanare
behandling av slaktdjuren, håller riksdagen för visst. Sedan näm -

ISO6 års
riksdag.

1903 års
riksdag.

1909 års
riksdag.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

ligen känslan av skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande
av djuren numera hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet, skulle
en sådan lagstiftning utan tvivel vara ägnad att alltmera befästa denna
uppfattning, på samma gång den komme att utgöra ett korrektiv mot dem,
som ej äro mottagliga för upplysning av ovan angivna slag. Uti de av
myndigheterna förut avgivna utlåtanden i ämnet har ock nära nog enstämmigt
uttalats önskvärdheten av en dylik lagstiftning.

Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter rörande
förfaringssättet vid förrättande av slakt, anser riksdagen självfallet.

De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning
för bedömandet av vad dessa föreskrifter närmare böra innehålla. Såvitt
handlingarna utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling kommit
under övervägande, huruvida eller i vad mån en sådan lagstiftning
lämpligen bör omfatta jämväl renslakt.

Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvivelaktigt bör
äga tillämpning å slakt, förrättad såväl av dem, vilka utöva slakteriyrket
såsom näring, som ock av dem, vilka, utan att så är fallet, likväl eljest i
mera avsevärd omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande av
slakt k dess husdjur. Däremot synes det riksdagen tveksamt, om lagstiftningens
tillämpning bör utsträckas även till annan slakt å husdjur,
synnerligast vad angår de mindre djuren. Utan tvivel skulle nämligen
därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten, men å
andra sidan synes följdriktigheten kräva eu dylik utsträckning; och skulle,
såsom. tillförene framhållits, ändamålet med förevarande lagstiftning
säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning ej komme till
stånd.

I fråga om själva sättet- för slaktens förrättande anser riksdagen det
allmänna krav böra uppställas, att med avseende å de djur, som ej avlivas
genom huvudets skiljande från kroppen, bedövning må föregå blodavtappningen.
Beträffande åter sättet för bedövningens åstadkommande synes
viss frihet böra lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare utredning
av sakkunniga torde dock i denna del erfordras.

Vad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket delade,
huruvida detta slaktsätt, där det utövas av fullt sakkunnig och skicklig
person, kan sägas vara förenat med större grymhet eller lidande för
djuren än s. k. bedövningsslakt; och torde härutinnan en utredning böra
verkställas av sakkunnige.

Beträffande slutligen de bestämmelser i övrigt, vilkas inrymmande i eu
blivande författning kan ifrågaställas, anser sig riksdagen i ärendets nuvarande
skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala sig.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen, som finner giltig anledning
föreligga till ett förnyande av den utav 1896 års riksdag i ämnet
gjorda framställningen, anhålla, det täcktes Eders Kung]. Maj:t dels låta
utröna, om och till vilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i
syfte att vid slakt av husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående
bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock,
därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.»

1909 års riksdagsskrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål om
en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t
i proposition nr 6 till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens
i propositionen uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling,
som kunde betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling,
som tillskyndade djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och
icke varit av omständigheterna påkallad.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,
nr 11, att det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur,
som av den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, komme
att inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri.
Prövostenen på en ny lag borde enligt utskottets mening i första hand
vara, om det genom densamma bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig
behandling av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart
djurplågeri dittills tveksamhet möjligen kunnat råda.

I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse
av paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu
gäller.

När sedermera i en motion vid 1922 års riksdag, nr 139 i andra kammaren,
hemställdes, att den s. k. schäktningen eller slakt enligt judisk
ritual skulle i allmän lag förbjudas, anförde första lagutskottet i utlåtande
nr 7, bland annat, med hänvisning till den vid 1921 års riksdag beslutade
ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen:

»För den händelse att vid den judiska slakten förekommer ett förfarande,
som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren,
måste alltså ett sådant förfarande redan enligt nu gällande lag
anses straffbart. En strafflagsändring i den av motionären föreslagna
riktningen kan därför icke anses vara påkallad av något verkligt behov.
Utskottet finner sig därför av denna anledning icke kunna tillstyrka motionen.

Härtill kommer dessutom, att det enligt utskottets mening icke kan vara
lämpligt eller riktigt att i allmänna strafflagen införa ett specialstadgande
av den natur, som av motionären föreslagits. Såsom redan i justitiekanslersämbetets
förutnämnda yttrande framhållits, har den speciella lagstiftningen
beträffande förfarandet vid slakt icke sin plats i den allmänna
strafflagen. Skola åter i vår lagstiftning införas särskilda bestämmelser
för reglerande av förfaringssättet vid slakt enligt judisk ritus, bör detta,
lämpligen ske i samband med införandet av eu särskild slaktlag. Såsom
förut omnämnts, är frågan om en sådan för närvarande under utredning.
Intill dess denna utredning avslutats, torde några åtgärder från riksdagens
sida, som kunna föregripa densamma, icke lämpligen böra vidtagas.»

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av riksdagen bifallet.

1921 års
riksdag.

1922 åra

riksdag.

.Justitieom budsmannen 1922.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

I justitieombudsmannens embetsberättelse av år 1923 finnes återgiven
eu av justitieombudsmannen den 18 december 1922 avläten framställning
till Kungl. Maj:t angående lag om- slakt. I denna framställning anfördes
bland annat följande:

I vårt land torde man numera hava kommit till eu någorlunda allmän
insikt om det otillbörliga i att tillfoga djur, vare sig husdjur eller vilda,
lidande. Men mycken okunnighet och råhet funnes ännu att övervinna.
Den fortskridande kulturella utvecklingen måste dock komma insikten
om människans förpliktelser mot djuren att fördjupas och förpliktelsernas
omfattning att vidgas. Såsom moment i denna utvecklings fortgång framstode
1921 års ändring i 18 kap. 16 § strafflagen och lagen den 6 maj 1921
om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

I förevarande sammanhang vore det icke fråga om det i allmänna strafflagen
kriminaliserade djurplågeriet i egentlig mening. Gällande strafflagstiftning
torde fortfarande erbjuda svårigheter vid beivrande av grymhet
vid slakt av djur. '' Bestämmelserna i 18 kap. 16 § strafflagen syntes
icke tillräckliga för sådant ändamål. Det kunde vara vanskligt att avgöra,
om i ett visst fall djurplågeri ägt rum eller ej, då hänsyn toges allenast
till den använda slaktmetoden. Så mycket mera syntes enkla och för den
stora allmänheten lättfattliga regler erfordras, om vad som vid slakt kunde
anses tillåtet eller ej.

Visserligen kunde på detta område mycket vinnas genom ökad upplysning,
och mycket hade kanske redan vunnits, men å andra sidan finge man
ej förbise vikten av att lagstiftningen förmådde uppfylla de krav, som det
allmänna rättsmedvetandet uppställde. Den goda verkan — uppfostrande
a ena sidan och lugnande för känsliga sinnen å andra sidan — som en efter
förhållandena väl avpassad lagstiftning medförde, finge ej underskattas.

De bestämmelser, som måste anses nödvändiga till skyddande av djuren
mot onödigt lidande A''id slakt, borde lämpligen meddelas i en särskild slaktlag,
byggd på principen av skyldighet att bedöva djuret, innan det underkastades
sådan behandling, som, därest djuret vore vid medvetande, vore
ägnad att väcka ångest eller smärta. I främsta rummet borde lagstiftningen
äga tillämpning pa den yrkesmässiga slakten vid slakterierna.
Mångenstädes vore anordningarna vid slakterierna ur djurskyddssynpunkt
fullt tillfredsställande, men detta torde ej vara förhållandet överallt. Även
om man möjligen kunde hysa någon tvekan angående lämpligheten av ett
utsträckande av bedövningsplikten till all s. k. hemslakt, måste dock
fordras, att den, som plägar tillhandagå allmänheten med förrättande av
sådan slakt, skulle på ändamålsenligt sätt bedöva djuren. Anskaffandet
av erforderliga bedövningsredskap medförde så ringa kostnad och fördelarna
av bedövningsmetodens användande vore så stora, att ekonomiska
betänkligheter ej behövde uppstå.

Det hade yppat sig delade meningar rörande frågan, huruvida scliäktningen
vore förbunden med ett sådant lidande för djuret, att föregående
bedövning kunde anses påkallad. För att i detta avseende komma till ett
säkert resultat, torde en därför bestämt inriktad, inom Sverige utförd sakkunnig
utredning erfordras.

Spörsmålet om humanisering av slakten vore moget för sin lösning.
Denna för höjandet av vårt folks kulturnivå viktiga fråga kunde ej vidare
undanskjutas. Alltför länge hade åtgärder förgäves påyrkats mot be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 7

stående miss förhål land eu på området; några större svårigheter att tillmötesgå
de uttalade önskemålen torde ej föreligga.

Såsom i det föregående framhållits, avlät riksdagen senast år 1909 till
Kungl. Maj:t skrivelse angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. Denna framställning har emellertid ännu ej föranlett någon.
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ehuru givetvis den stigande folkupplysningen och djurskyddsföreningarnas
arbete under de gångna åren lett till att humanare slaktmetoder i allt större
utsträckning kommit till användning, synes det utskottet dock fortfarande
vara önskvärt, att hithörande frågor göras till föremål för en allsidig utredredning
i syfte att klarhet må vinnas rörande kvarstående missförhållanden
och de åtgärder, som för deras avhjälpande må vara erforderliga. Med hänsyn
härtill och under hänvisning till den långa tid, som förflutit, sedan
riksdagen senast gjorde framställning i ämnet, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville låta utröna, om och till
vilken utsträckning stadganden må vara erforderliga
i syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående
bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt, förebygges,
att onödigt lidande tillfogas djuren, ävensom,
därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
ämnet.

Stockholm den 13 februari 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKEKMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson*, Högben/, Edw.
Larson, Ele/beck och P. E. A. Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindleg, Leo, Jansson
i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs*, Johansson i Brånalt och Söderberg.

Utskottet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Reservation

av herr Johansson i Brånalt, som anfört:

»Stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas, outtröttliga arbete
för införande av humanare slaktmetoder hava medfört, att folkets rättsmedvetande
i allmänhet reagerar mot onödig grymhet mot djuren vid slakt.
Den år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen synes också,
såsom utskottet erinrade i sitt utlåtande med anledning av den vid 1922 års
riksdag väckta motionen om förbud mot slakt enligt judisk ritual, hava
möjliggjort beivrande av sådant förfarande, som kan sägas ådagalägga
uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren.

Då vi nått så långt i fråga om humanisering av slaktmetoderna, som fallet
för närvarande är, utan särskild lag på området, är det min övertygelse, att
vi på upplysningens väg även rätt snart skola nå det mål motionärerna
syfta till utan särskild lagstiftning, vilken jag därför anser vara obehövlig.
Av allt att döma har även Kungl. Maj:t varit av denna mening, enär trots
upprepade riksdagsskrivelser något förslag i begärt syfte icke framlagts. Därav
torde också den slutsatsen kunna dragas, att en ny riksdagsskrivelse ej heller
skulle leda till något resultat, då Kungl. Maj:ts hållning till frågan säkerligen
förestavats av svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att med lagstadganden
på lämpligt sätt ingripa på hithörande område.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag yrka,

att ifrågavarande motioner måtte lämnas utan bifall.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.