Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

13

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1925 kl. 10 t. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till
lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom
lappby.

Genom en den 8 maj 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 227, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagiådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Med upphävande av 8 § i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:

1 §•

1. Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betesmarkerna
måste anses otillräckliga eller att genom renarna betydande skadegörelser
förorsakas, och inom lappbyn finnas renar, tillhörande andra än
lappar, må länsstyrelsen, efter det lapparna blivit hörda, förordna, att så
stort antal av dessa renar, som prövas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd
tid skall från lappbyn avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappbyns
ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för ägarnas räkning
försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas
av länsstyrelsen, som därvid har att tillse såväl att de särskilda renägarnas
rätt och bästa i görligaste mån bevaras som ock att renskötande lapp icke
i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra
än lappar, avlägsnats från lappby, de återstående renarnas antal ändock
vara för stort, äge länsstyrelsen, efter det lapparna såväl i nämnda lappby
som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda, hänvisa en eller
flera lappar till annan lappby, där utrymme finnes och dit inflyttning utan
avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall länsstyrelsen tillse, att lapp, som
själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas
till annan lappby.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till
annan lappby, förelägge länsstyrelsen honom vid vite att inom viss tid
hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt de föreskrifter, som
med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd
tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna
antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna
skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

3. Kan hänvisning i behövlig omfattning till annan lappby icke lämpligen
ske, äge länsstyrelsen förordna, att ''lappbyns renantal inom viss av
länsstyrelsen bestämd tid skall genom nedslaktning, försäljning eller annorledes
nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet ej
vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må länsstyrelsen,
efter lapparnas hörande, förordna, huru minskningen skall verkställas.
Därvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn
tagen jämväl till antalet hushållsmedlemmar hava det största renantalet,
åläggas att minska sina renhjordar. I händelse av tredska äge länsstyrelsen
förelägga och utdöma vite eller låta vidtaga föreskriven åtgärd på tredskandes
bekostnad.

4. Vad i 1—3 mom. här ovan är stadgat beträffande den inbördes ordning,
i vilken de i samma moment angivna åtgärderna till minskning av
renantalet må komma till användning, skall icke utgöra hinder för länsstyrelsen
att, då särskilda skäl därtill föreligga, i sådant avseende annorlunda
bestämma.

2 §.

Överstiger sammanlagda antalet renar inom Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma
och Talma lappbyar 39,000, skall, ändå att sådant fall ej är för
handen som i 1 § sägs, länsstyrelsen förordna om renantalets nedbringande
till sagda antal, därvid på länsstyrelsen ankommer att bestämma huru minskningen
skall fördelas å de särskilda lappbyarna; och skall i övrigt beträffande
sättet för minskningen iakttagas vad i 1 § finnes stadgat för där avsett fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Bestämmelserna i 2 § skola
gälla så länge den mellan Sverige och Norge den 5 februari 1919 avslutade
konventionen angående flyttlapparnas rätt till renbetning bibehåller giltighet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej nedan lämnas, hänvisa till propositionen
jämte därvid fogade protokollsutdrag.

15

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Enligt konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angå- De svenska
ende flyttlapparnas rätt till renbetning utgör T roms fylke i Norge jämte
vissa därtill anslutna trakter i Ankenes härad, Nordlands fylke, samt i Kåre- i Norge.
suando och Jukkasjärvi socknar i Sverige ett betesområde. Rätt att dit inflytta
med renar tillkommer uteslutande lappar från de fyra nordligaste lappbyarna
i Sverige, nämligen Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma
lappbyar. I betesområdet må emellertid ej inkomma mera än sammanlagt
39,000 renar, häri icke inbegripna kalvar, som födas under det år inflyttningen
äger rum. Enär sommarbetesmarker i Sverige i stort sett saknas för
nämnda fyra lappbyar, betar dessas hela renmängd under en del av året
inom omförmälda betesområde.

Jämväl i andra trakter av Norge äger såsom bekant svensk renbetning
rum. På vissa ställen utövas här renbetningen i form av »gränsbetning»,
därvid de svenska renarna till icke bestämt antal få inkomma i Norge intill
visst avstånd från riksgränsen. Ä andra ställen inflyttar en större eller
mindre del av lappbyns lappar med sina renar till vissa norska distrikt i
den utsträckning de för distrikten fastställda renantalen medgiva. I dessa
fall är icke den svenska lappbyns hela renmängd beroende av de norska
betesmarkerna. Till förekommande därav, att de svenska lapparnas renbetesrätt
i Norge överskrides, är det dock av betydelse, att renantalen inom dessa
fjällappbyar i Sverige icke stiga till alltför höga siffror. Blir renmängden
så stor, att de svenska renbetesmarkerna bliva otillräckliga, uppstå nämligen
svårigheter att avhålla renarna från att i större än medgivet antal eller på
otillåten tid eller otillåtna områden inkomma i Norge.

Den innevarande år företagna renräkningen har, såsom av den i kungl. Benantalets
propositionen, sid. 9, intagna översikten framgår, givit vid handen, att en Mlväxt.
högst betydande ökning av renantalet ägt rum, från icke fullt 117,000 år
1921 till över 186,000 innevarande år. Fara har därför ansetts föreligga,
att betesmarkerna inom lappbyarnas områden bliva otillräckliga. Vad särskilt
beträffar de fyra nordligaste lappbyarna, överstiger där för närvarande
renantalet med 7,000 det antal, som enligt svensk-norska renbeteskonventionen
får begagna de norska betesmarkerna, 39,000.

Gällande lag den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Norge innehåller i 8 § bestämmelser om åtgärder för minskande av renantalet
i lappby. Dylika åtgärder få tillgripas dels om betet för lappbyns
renar ej för dem alla blir tillräckligt, dels ock därest genom renarna skada
förorsakas å bofastas ägor. För minskningens utförande äger länsstyrelsen

Gällande bestämmelser

angående nedbringande
av
renantalet.

antingen från lappbyn avlägsna renar, som tillhöra andra än lappar, eller

hänvisa lapp att med sina renar överflytta till annan lappby.

16

Första lagutskottets utlåtande Å''r 38.

Behovet av
ytterligare åtgärder.

En skärpning av dessa bestämmelser har föreslagits i det betänkande, som
år 1923 avgivits av 1919 års lappkommitté. Därest hänvisning i behövlig omfattning
till annan lappby icke lämpligen kunde ske, skulle enligt kommitténs
förslag länsstyrelsen äga förordna, att i viss ordning lappbyns renantal
skulle nedbringas till viss myckenhet. Åt lapparna själva skulle i första
hand överlämnas att söka enas angående verkställighet av sålunda föreskriven
åtgärd. Kunde enighet ej vinnas, skulle länsstyrelsen äga förordna,
huru minskningen skulle utföras. I fråga om sättet för renantalets nedbringande
torde man i första rummet hava tänkt sig renarnas nedslagning
eller försäljning.

Över kommitténs förslag hava yttranden avgivits av vederbörande länsstyrelser
samt övriga myndigheter och korporationer, utan att någon väsentligare
erinran däremot framställts. Förslaget har dock hittills varit föremål
allenast för förberedande behandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1925 har länsstyrelsen i Norrbottens
län, med hänvisning till den starka ökningen i renantalet, upptagit
frågan om utvidgning av de enligt 1898 års lag medgivna möjligheterna
till tvångsminskning av renantalet inom lappby. Därvid har länsstyrelsen
framhållit, att den nödvändiga decimeringen av renstammen icke läte sig
genomföras med mindre till länsstyrelsens förfogande ställdes det maktmedel
— tvångsnedslaktning — som lappkommittén föreslagit.

I propositionen betonas vikten av att snarast möjligt nödiga hjälpmedel
ställas till länsstyrelsens förfogande till förhindrande av den oreda i renskötseln
och de svårigheter av olika slag, som kunde uppkomma därigenom,
att renantalen så starkt tillväxte, att renbetesmarkerna bleve otillräckliga
eller att genom renarna betydande skadegörelser förorsakades. Uppmärksammas
borde jämväl det ogynnsamma inflytande på de internationella renbetesförhållandena,
som därav kunde uppstå. Särskilt vore härvid att märka
nödvändigheten av en reducering av renantalet inom de fyra nodligaste lappbyarna
med hänsyn till renbeteskonventionens bestämmelser om renantalet
inom det betesområde i Norge, som lapparna i sagda byar äga nyttja för
sina renar. Länsstyrelsen stode för närvarande praktiskt taget maktlös, då
av de i 1898 års lag medgivna åtgärderna utvägen att ur lappbyn avlägsna
renar, tillhörande andra än lappar, vore av mindre betydelse, och möjligheterna
för ytterligare dislokationer inom Norrbottens län vore praktiskt
taget uteslutna. Lappkommitténs förslag innebure därför eu lämplig lösning.
Ett ändamålsenligt tillämpande av det föreslagna ytterligare medlet för renminsknings
åvägabringande torde så mycket mindre innebära några vådor,
som det även ur ekonomisk synpunkt syntes mindre rationellt, att lapparna,
såsom nu ofta under goda år skedde, läte sina hjordar undan för undan
växa och däri samlade hela sin förmögenhet. Riktigare syntes vara, att
lapparna under de goda åren bättre toge ut den stora avkastning hjordarna
lämnade och besparade denna för att däri kunna hava en reserv, då de dåliga
betesåren vållade lapparna stora förluster i renar.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

17

Inom socialdepartementet har upprättats förslag till lagbestämmelser i
ämnet. Då dessa bygga dels på inre svenska förhållanden och dels på förhållanden,
som stå i samband med de svenska lapparnas traktatsenliga renbetning
i Norge, har det ansetts lämpligt att sammanföra bestämmelserna
i en särskild lag.

Med anledning av erinran, som därutinnan framställts mot lappkommitténs
förslag, har i det nu föreliggande förslaget länsstyrelsen tillagts befogenhet,
att, där särskilda skäl till avvikelse från den uormala ordningsföljden mellan
åtgärderna föreligga, i sådant avseende annorlunda bestämma. Beträffande
förslagets övriga smärre avvikelser från gällande bestämmelser må hänvisas
till propositionen.

Lagrådet har icke funnit anledning till annan erinran mot förslaget än
att lagrådet ansett mindre tillfredsställande, att bestämmelserna icke upptagits
i redan gällande lagar rörande renbetesförhållandena. Med hänsyn till
att den föreslagna anordningen vore att betrakta såsom ett provisorium i
avbidan på en mera tjänlig placering av materialet vid en blivande överarbetning
av lapplagstiftningen har lagrådet likväl ansett denna anordning
kunna godtagas.

Utskottet har vid granskning av förslaget icke funnit anledning till
erinran mot detsamma och får följaktligen hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 maj 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling'' hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson*, Högberg*, Lgberg,
K. G. Westman, Klejbeck och P. E. A. Jonsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindley*, Jansson i
Edsbäcken, Karlsson i Väte*, Johanson i Huskvarna*, Carlson i Mölndal* och Persson i
Trången.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 smil. 1 avd. til höft. (Nr 36—-38.)

Lagrådet.

Utskottet.