Första lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1925 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.t proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 februari 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 63, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Överlastar sig någon av starka drycker sa, att av hans åtbörder eller orediga
sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han
i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmärs, straffes, för fylleri,
med böter, högst etthundra riksdaler. Äro omständigheterna försvårande, vare
straffet böter, ej under tjugufem riksdaler.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen i anledning av förevarande proposition väckta motioner, nämligen
motionen nr 203 i första kammaren av herr Luterkort och motionen nr 204
i samma kammare av herr Alfred Petrén.
Uti berörda motioner har yrkats:
i herr Luterkorts motion:
1 :o) att förevarande proposition nr 63 matte av riksdagen avslas,
2 :o) att riksdagen måtte i anledning av propositionen besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa förnyad utredning
och revision av gällande bestämmelser emot fylleri och dryckenskap
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;
samt
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 28 höft. (Nr 33.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr SS.
Gällande
bestämmelser
emot
fylleri oeh
dryckenskap.
1920 års
riksdag.
i herr Alfred Petréns motion:
att riksdagen, vid bifall till förevarande proposition, måtte för sin del antaga
en lagbestämmelse av innehåll, att, därest en person jämlikt 1 § i lagen
om behandling av alkoholister blivit intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister,
böter för fylleri, som dittills icke vare sig erlagts eller avtjänats, skulle
vara förfallna.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj :t framlagda
lagförslaget, tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej nedan
lämnas, hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag. I
fråga om vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den
mån det ej nedan återgives, hänvisa till motionerna.
Gällande lagstiftning emot fylleri och dryckenskap avse dels straffrättsliga
åtgärder, dels skyddsåtgärder. I 18 kap. 15 § strafflagen stadgas straff för
fylleri för den, som överlastar sig av starka drycker så, att av hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är,
och som i sådant tillstånd träffas å allmän plats eller vissa andra liknande
ställen. Enligt den lydelse, ifrågavarande paragraf erhöll genom lag den 8
juli 1904, utgör straffet böter högst femtio riksdaler. Innan denna lag tillkom,
var straffmaximum tjugu riksdaler. Vidare torde böra nämnas kungl.
förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841, vars huvudsakliga
bestämmelser genom allmänna strafflagen och andra lagstadganden
blivit upphävda, men som fortfarande äger tillämpning i fråga om beivrandet
av fylleriförseelser och polisens befogenhet att under vissa omständigheter anhålla
druckna personer. Kungl. förordningen om motorfordon den 15 juni 1923
innehåller i 15 och 41 §§ stadgan den om åtgärder mot förare, som varit berusad.
I lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister och kungl. förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker in. fl. författningar
finnas bestämmelser om skyddsåtgärder mot dryckenskapslasten. Slutligen
torde även böra erinras om 1924 års provisoriska lagstiftning rörande
olovlig införsel och olovlig befattning i övrigt med spritdrycker och vin samt
angående förverkande i visst fall av sådana drycker.
I anledning av väckta motioner och under åberopande av vad i sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1 anförts, anhöll 1920 års
riksdag i skrivelse nr 204, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta
verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och
dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
I nämnda utlåtande framhöll utskottet i första hand behovet av en effektiv
lagstiftning till bekämpande av olaga tillverkning och försäljning av rusdrycker.
Vidare anförde utskottet, att den gällande straffsatsen för fylleriförseelser
med nuvarande låga penningvärde knappast kunde anses vara ägnad att i
någon högre grad verka återhållande på vederbörande eller att hos honom tillräckligt
kraftigt inskärpa samhällets krav på anständigt uppförande på offent
-
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 33. 3
liga platser. Utskottet ansåg därför önskvärt, att jämväl en revision av gällande
lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap komme till stånd. Vid en
dylik revision, som syntes utskottet böra företagas utan samband med den
pågående omarbetningen av strafflagen, borde emellertid, enligt utskottets förmenande,
ej blott erforderlig höjning av bötessatsen äga rum, utan jämväl undersökas,
huruvida och i vad mån bestämmelserna i kungl. förordningen den
IG november 184-1 emot fylleri och dryckenskap kunde tarva en omarbetning.
Även borde härvid tagas under övervägande det önskemål, som av riksdagen
uttalats i skrivelse nr 123 den IG april 1918, eller att lagen angående behandling
av alkoholister måtte utsträckas att omfatta jämväl den, som vore
hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.
Över 1920 års riksdagsskrivelse hava utlåtanden inhämtats från fångvårds- Behovet av
styrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länssty- åtgärda.
relsema. Av de hörda myndigheterna har allmänt en höjning av bötesskalan
på grund av penningvärdets fall ansetts påkallad. I några, i propositionen
återgivna uttalanden har även föreslagits en höjning av straffet vid iteration
samt i vissa fall urbota straff. Sålunda har socialstyrelsen uttalat sig för
straffhöjning vid återupprepning av fylleri och vid fylleri, som kunde medföra
fara för annans säkerhet. Kontrollstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke
straffet för fylleriförseelse av förare av transportmedel borde, där förmildande
omständigheter icke förelegat, i regel sättas till fängelse. Några av de hörda
myndigheterna hava såsom ett önskemål framhållit, att bestämmelserna om
fylleri utbrötes ur allmänna strafflagen och att en speciell lag i ämnet utfärdades.
Också har uttalats, att en kraftigare skyddslagstiftning och en mera
individualiserad behandling vore av behovet påkallade.
Inom justitiedepartementet utarbetades därefter ett förslag till ändring av
18 kap. 15 § strafflagen av innehåll, att normalstraffet för fylleri skulle höjas
från femtio till etthundra kronor. Vid iteration skulle straffet vara böter ej
under tjugufem kronor; straff maximum skulle med andra ord i dylikt fall
bliva femhundra kronor. Om någon vore överlastad av starka drycker under
utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde,
skulle straffet vara böter från och med femtio till och med ettusen kronor.
Sedan lagrådet avgivit utlåtande över förslaget, har detsamma, med ledning
av vad lagrådet i sitt yttrande framhållit, blivit omarbetat och erhållit den
lydelse, som ovan anförts. Straffmaximum för den enkla fylleriförseelsen har
höjts från högst femtio till högst etthundra kronor. Äro omständigheterna försvårande,
skall straffet vara böter från tjugufem till femhundra kronor. Bestämmelsen
om höjt straff för den, som under utövning av visst slags yrke eller
tjänst är överlastad, har uteslutits. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat
har Kungl. Maj:t i stället i proposition nr 114, som behandlas i utskottets
efterföljande utlåtande, nr 34, föreslagit införande i motorfordonsförordningen
av stadgande om bötesstraff för den, som i berusat tillstånd för automobil.
Herr Luterkort har i sin motion yrkat, att Kungl. Maj :ts här ifrågavarande Herr Luterproposition
måtte av riksdagen avslås. Därvid har motionären bland annat Ji0^^n0''
framhållit, att genom den föreslagna strängare straffskalan vid fylleri skulle
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 83.
Utskottet.
åstadkommas en utvidgad kriminalisering av den enkla fylleriförseelsen. Fylleri
skulle, enligt motionärens mening, härigenom erhålla en ur straffrättslig synpunkt
helt annan karaktär än nu, då detsamma betraktas och behandlas såsom
en vanlig ordningsförseelse. Riksdagen hade i sin skrivelse år 1920 lagt huvudvikten
vid frågan i vad mån andra åtgärder än straffrättsliga kunde ifrågakomma.
Utredningen borde till första utgångspunkt hava haft bestämmelserna
i 1841 års förordning. Stadgandena om fylleri borde utbrytas ur allmänna
strafflagen och sammanföras med stadganden om mera individualiserad behandling
av särskilt sådana personer, som gjort sig skyldiga till upprepade förseelser.
Såsom av det anförda framgår, ifrågasatte sammansatta bevillnings- och
första lagutskottet vid 1920 års riksdag bland annat lagbestämmelser till bekämpande
av olaga tillverkning och försäljning av rusdrycker och en utsträckning
av lagen angående behandling av alkoholister att omfatta jämväl den, som
vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för
fylleri. Genom den år 1922 vidtagna ändringen i sistnämnda lag och 1924 års
provisoriska lagstiftning rörande olovlig införsel och olovlig befattning i övrigt
med spritdrycker och vin samt angående förverkande i visst fall av sådana
drycker torde sammansatta utskottets nämnda önskemål hava tillgodosetts.
I berörda utlåtande uttalade sig sammansatta utskottet jämväl för en höjning
av den gällande straffsatsen för fylleriförseelser. Kungl. Maj :t har nu
föreslagit dels en ökning av straffmaximum för enkel fylleriförseelse från nuvarande
femtio till ett hundra kronor, dels en särskild strafflatitud för det fall,
att förseelsen begåtts under försvårande omständigheter.
Höjningen av straffmaximum för enkelt fylleri torde, på sätt i sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets ovan omförmälda utlåtande framhölls,
vara väl motiverad genom nuvarande låga penningvärde. Även om det omedelbara
inflytandet av den föreslagna förhöjningen måhända icke blivit avsevärt,
synes höjningen likväl kunna vara av betydelse såsom kraftigare inskärpande
samhällets krav på anständigt uppförande å offentliga platser och genom den
indirekt påverkan å det allmänna uppfattningssättet, som därav kan väntas
följa. Vad angår den förhöjning av straffsatsen vid fylleri, begånget under
försvårande omständigheter, mot vilken motionären riktat sig, synes densamma
utskottet påkallad särskilt med hänsyn till sådana fall, då genom förseelsen
andras liv eller hälsa sättas i fara.
Utskottet får följaktligen tillstyrka lagförslaget.
Att, såsom herr Luterkort yrkat, hos Kungl. Maj :t hemställa om förnyad
utredning om revision av gällande bestämmelser emot fylleri och dryckenskap
har utskottet icke funnit lämpligt. Tillräcklig erfarenhet saknas
ännu rörande verkningarna av de redan vidtagna åtgärderna -—• 1922 års ändring
av alkoholistlagen och 1924 års lagstiftning. Då vidare genom bifall till
det nu föreliggande lagförslaget och det i utskottets efterföljande utlåtande behandlade
förslaget till ändring av motorfordonsförordningen ytterligare åtgärder
till dryckenskapens bekämpande skulle vidtagas, synes det utskottet riktigast,
att man tills vidare ställer sig avvaktande.
Första lagutskottets utlåtande Nr 88. "
I socialstyrelsens i propositionen återgivna yttrande har bland annat uttalats, JlrrrAlfred
att vid revision av lagbestämmelserna mot fylleri och dryckenskap borde över- motion.
vägas, huruvida straff för fylleri borde ådömas eller, om det redan vore ådömt,
borde verkställas i avseende å sådana personer, rörande vilka vid samma tid
meddelats förordnande om intagning å alkoholistanstalt.
Herr Alfred Petrén har i sin motion åberopat detta socialstyrelsen* uttalande
och hemställt om införande av en bestämmelse att, därest en person jämlikt 1 §
i lagen om behandling av alkoholister blivit intagen å allmän anstalt för vård
av alkoholister, dittills icke erlagda eller icke avtjänade fylleriböter skulle
vara förfallna. Till stöd därför har motionären framhållit, bland annat, att
det icke vore lämpligt att interneringen efterföljdes av ett, om an aldrig så
kort fängelsestraff. Straffet kunde tänkas bliva till skada genom att väcka
bitterhet och såmedelst äventyra resultatet av den moraliska påverkan under
anstaltvistelsen.
Beträffande förevarande motion vill utskottet till en början ifrågasätta, huru- Utskottet.
vida det i motionen framställda yrkandet har sådant samband med den framlagda
propositionen, att det i förevarande sammanhang må komma under bedömande.
Men även bortsett härifrån kan utskottet icke undgå att ställa
sig betänksamt emot att riksdagen nu skulle taga ståndpunkt till de invecklade
spörsmål, som i motionen berörts. Oavsett de rent processuella svårigheterna,
har den i alkoholistlagen föreskrivna behandlingen en helt annan karaktär
än straffet och synes därför icke i och för sig vara ägnad att ur allmän
preventiv synpunkt ersätta det straff, som vederbörande må hava förskyllt
för en fylleriförseelse. Riktar man åter sin uppmärksamhet uteslutande
på straffets inverkan på den särskilda individen, kan visserligen medgivas, att
stundom utkrävandet av straffet efter behandlingens slut skulle kunna komma
att i viss mån äventyra behandlingsresultatet, men det kan ifrågasättas, huruvida
icke för sådana fall en tillämpning av nadeinstitutet vore lämpligare än
en allmän föreskrift, att straffet skall bortfalla. Härtill kommer, att i de talrika
fall, då en fylleriförseelse är förknippad med andra överträdelser, i förevarande
avseende synnerligen svårlösta frågor skulle uppkomma. Att helt allmänt
låta straffets bortfallande avse endast själva fylleristraffet, skulle från
de utgångspunkter, som ligga till grund för motionen, knappast vara tillfredsställande.
Å andra sidan lärer man ej kunna ifrågasätta att straffets bortfallande
utan begränsning skulle avse även straffet för andra brott ^och förseelser,
som förövats i samband med fylleriförseelsen. Huru dessa svårigheter
skulle lösas har icke i motionen antytts.
På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke förorda bifall till ifrågavarande
motion.
Utskottet får följaktligen hemställa,
1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas,
samt
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 83.
2) att de i anledning av denna proposition väckta motionerna,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under 1) här ovan, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 maj 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
\ id detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Edw. Larson*, Sandegård*,
F. E. A. Jonsson, Berglund* och J. O. Karlsson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Jansson i Edsbäcken, Johansson
i Brånad, Johanson i Huskvarna, Carlson i Mölndal, fru Östlund samt
herrar Chnstenson i Södertälje* och Olsson i Mellerud.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Johansson i Brånad, som ansett, att utskottet bort hemställa,
1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen avslås;
samt
2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom den ovan under
1) gjorda hemställan, icke matte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
251715