Första lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1925 kl. V» 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning i syfte att
i vissa fall, då villkorlig straffdom kan antagas ifrågakomma,
häktningsåtgärd icke må tillgripas.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 24,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Luterkort hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t täcktes
låta verkställa utredning i syfte att i vissa fall, då villkorlig straffdom kan antagas
ifrågakomma, häktningsåtgärd icke må tillgripas.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande hemställan,
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.
Häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel, som innebär, att en för
brott misstänkt person berövas friheten i syfte att förhindra, att han genom
flykt undandrager sig rannsakning och bestraffning, respektive att han undanröjer
eller försvårar bevisningen.
De allmänna häktningsreglerna återfinnas i 19 § i förordningen om strafflagens
införande, som härutinnan stadgar i huvudsak följande:
För fall, då någon misstänkes för brott, varå dödsstraff eller straffarbete,
dock ej under två år, kan följa, är enligt paragrafens 5 mom. häktning obligatorisk.
Misstänkes någon för brott, som är ringare än nyss är sagt, men varå
dock straffarbete kan följa, äga enligt 6 mom. 1 stycket myndigheterna rätt
men ej skyldighet att häkta honom; har han ämbete eller tjänst eller fast egendom
eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att
han avviker, eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar
sakens tillbörliga utredning, då skall han lämnas på fri fot. Misstänkes den,
som ej har stadigt hemvist, för brott, som är ringare än nyss är sagt, men varå
dock fängelse kan följa, och förekommer emot honom skälig anledning att han
avviker, då må han enligt 6 mom. 2 stycket tagas i häkte. Slutligen stadgas
i paragrafens 7 mom., att okänd person, som undandrager sig att uppgiva sitt
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 avd. 20 käft. (Nr 31.)
Utskottet.
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 31.
namn eller sin hemort, eller emot vilken skälig anledning förekommer, att hans
uppgift därom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden
vinnes, tagas i häkte, ändå att brott, varför han misstänkes, endast är belagt
med fängelse eller böter.
Normerande för dessa bestämmelser är, såsom redan av det föregående
framgår, hänsynen till målets behöriga utredning och straffverkställighetens
tryggande.
I motionen föreslås, att en modifikation av häktningsreglerna skulle ske
i syfte att häktningsåtgärd icke måtte tillgripas i vissa fall, i vilka villkorlig
straffdom kan antagas ifrågakomma. Närmast har motionären tänkt sig, att
detta skulle ske på sådant sätt, att till 19 § 6 mom. i förenämnda förordning
fogades ett tillägg av innehåll att, därest någon erkänt brott, varom i ifrågavarande
moment sägs, och antagas kan, att anstånd med verkställigheten av
straff enligt lagen om villkorlig straffdom må komma att beviljas, han skall
lämnas på fri fot.
Då ett av huvudskälen för den villkorliga straffdomens införande varit
önskemålet att förskona tillfällighetsförbrytaren från den nedbrytande verkan
en fängelsevistelse ej sällan kan medföra, står det i god överensstämmelse med
den villkorliga straffdomens princip, att man redan på utredningsstadiet söker
att i möjligaste mån undvika hans inspärrande. Motionärens syfte synes
utskottet därför synnerligen behjärtansvärt. Ifrågasättas kan emellertid, huruvida
ej detta syfte redan kan vinnas inom ramen av de gällande häktningsbestämmelserna.
Bestämmelsen i 19 § 5 mom. i förordningen om strafflagens
införande torde härvid kunna lämnas å sido, då i sådana fall, som där avses,
villkorlig straffdom lagligen ej kan ifrågakomma. Beträffande 6 mom. åter
gäller, såsom förut framhållits, att det stadgar rätt men ej ovillkorlig skyldighet
att vidtaga häktningsåtgärd. Huruvida denna häktningsmöjlighet skall
■begagnas eller ej beror visserligen på rent processuella hänsyn, men just i sådana
fall, där villkorlig straffdom kan antagas ifrågakomma, torde förhållandena
i många fall vara sådana, att ur processuell synpunkt hinder ej bör möta,
att den brottslige lämnas på fri fot. Kan man skäligen förvänta, att han skall
låta sig rättas utan straffets undergående, torde man nämligen i regel kunna
utgå från att han även under målets utredning skall förhålla sig väl, särskilt
som polis- och åklagarmyndigheterna hava störa möjligheter att påverka honom
i sådan riktning genom att ställa i utsikt, att de ej skola motsätta sig meddelandet
av villkorlig straffdom.
Men fall kunna givetvis förekomma, då ur processuell synpunkt en häktningsåtgärd
framstår såsom påkallad, oaktat anledning finnes att antaga, att
villkorlig straffdom skall komma att meddelas. Särskilt skall detta ej sällan
vara fallet, då den tilltalade har medbrottslingar, vilka ännu befinna sig på
fri fot. Att under sådana förhållanden, i strid mot kravet på målets behöriga
utredning, underlåta att häkta den tilltalade lärer icke stå i överensstämmelse
Första lagutskottets utledande Nr 31.
3
med gällande häktningsregler, och att vidtaga en ändring härutinnan synes
ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
Om sålunda enligt utskottets mening de synpunkter, som ligga till grund
för den villkorliga straffdomen, kunna vinna skäligt beaktande inom ramen
av gällande häktningsregler, återstår ännu frågan, huruvida praxis framgått
med nödig varsamhet vid reglernas tillämpning. Denna fråga torde, i stort
sett, kunna besvaras jakande. Den återhållsamhet, man i praxis plägar visa,
när det gäller att tillgripa häktningsåtgärder mot ungdomliga förbrytare, synes
vittna om att man haft blicken öppen för de humanitära synpunkter, som här
påkalla beaktande. Vikten av att dessa synpunkter behörigen iakttagas vill utskottet
ytterligare betona.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 15 maj 1925.
På förstå lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Högberg,
Edw. Larson*, Lyberg, K. G. Westman, Klefbeck och SancLegård*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam,
Jansson i Edsbäcken, Söderberg, Johansson i Brånalt, Karlsson i Vätö, Carlson
i Mölndal och Olsson i Kalmar.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.