Första lagutskottets utlåtande Nr itit).

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1925 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
dels till lag angående särskilda lönetillägg ( ödeby gdstilllägg)
vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands
ock Luleå stift, dels och till lag angående anlitande
av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar
inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 213, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

1 §•

Till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad
och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter inom
Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt
klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas
utöva eu särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, må
i enlighet med vad i denna lag stadgas samt Konungen efter framställning av
vederbörande domkapitel bestämmeT utgå ett särskilt tillägg till lönen (ödebygdstillägg),

2§.

Ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1,200 kronor årligen
att utgå under den period, för vilken lönereglering, fastställd enligt lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, äger giltighet.
Inträda, efter det dylikt tillägg blivit för viss befattning fastställt, sådana
ändrade förhållanden, att befattningen kan anses hava helt eller delvis för Bihang

till riksdagens protokoll 1985. 9 samt. 1 avd. 2b höft. (Nr 29.) 1

2

Första lagutskottets ^utlåtande Nr 29.

lorat den karaktär, som i 1 § avses, skall, efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget
vid tjänstinnehavarens avgång upphöra att utgå eller, efter ty
prövas skäligt, nedsättas.

3 §. •

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall,
för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter
och, i den mån sådant erfordras, medelst övriga till prästerskapet
anslagna avlöningstillgångar på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom.
samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga. Har
för bestridande av, jämte avlöning, ödebygdstillägg åt nu nämnda präster såsom
församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt större belopp än
som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets
hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § 1 mom. nämnda lag sägs, skall ersättning
av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet
i den ordning, 21 § samma lag stadgar.

4§.

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna
lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

2) Lag

angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

1 §•

I de fall, då inom Härnösands och Luleå stift tjänlig prästgård saknas
för sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför stadgad ordning förklarats
berättigad att uppbära ödebygdstillägg, må Konungen — därest lämplig
bostad för befattningshavaren icke finnes att förhyra och ett fullgörande
av den pastoratet åliggande skyldigheten att bygga ny prästgård måste med
hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet anses medföra oskäligt
stor tunga för pastoratet och dess invånare — medgiva, att från kyrkofonden
må under de villkor, Konungen äger bestämma, till vederbörande pastorat utlämnas
ett räntefritt lan till belopp motsvarande hela eller en del av kostnaden
för byggnadsskyldighetens fullgörande.

2§.

I fall, som avses i 1 §, må Konungen, där särskilda förhållanden sådant
påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande må helt
eller delvis bestridas av kyrkofondens medel utan återbetalningsskyldighet för
pastoratet.

Forsla lag utskottets utlåtande Nr 20.

3 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de framlagda lagförslagen, får
utskottet, i den mån de ej här nedan återgivits, hänvisa till propositionen.

I anledning av en i första kammaren väckt motion, nr 181, anhöll 1924 års
riksdag i skrivelse nr 62, på hemställan av första lagutskottet, utlåtande nr 12,
hos Kungl. Maj:t om utredning rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas till
undanröjande av de svårigheter, som voro förknippade med tillsättandet och
utövandet av prästerliga tjänster i de två nordligaste stiftens ödemarksbygder,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda.

Motionären hade ifrågasatt tre åtgärder, nämligen dels medgivande av rätt
för ifrågavarande präster att räkna dubbla tjänsteår, dels införande av ökad
befogenhet för domkapitlen i de två nordligaste stiften att vid s. k. långvakansförordnande
anställa präster i ödemarksområdena även från andra stift, dels
slutligen vidtagande av sådan ändring av 3 § i lagen den 9 december 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster, att prästerna i ödemarksområdena
medgåves rätt att söka prästerliga befattningar inom hela riket.

För egen del anförde utskottet följande.

- »Utskottet finner motionärens hemställan synnerligen behjärtansvärd. De
stora uppoffringar i både materiellt och andligt avseende, som de personer
måste underkasta sig, vilka uti här ifrågavarande delar av landet ägna sig åt
kulturarbete, äro helt visst mycket stora, och det måste anses vara ett allmänt
intresse, att dessa personers viktiga arbete i möjligaste mån röner uppmuntran.
I ödemarkstrakterna mer än annorstädes är prästerskapet befolkningen
till råd och hjälp icke blott i fråga om församlingsvården utan även
beträffande mera världsliga förhållanden. Det är då av vikt, att de prästerliga
befattningarna därstädes bliva besatta med personer, som trots de ogynnsamma
yttre förhållandena hava förmåga och uthållighet att väl fylla de anspråk,
som ställas på dem. En åtgärd, ägnad att underlätta ifrågavarande
prästerliga tjänsters besättande med därför lämpliga personer, anser utskottet,
i likhet med motionären, vara öppnandet av möjlighet för dem att efter viss
tids tjänstgöring inom ödemarksområdena få söka prästerliga tjänster över hela
riket. Samtidigt torde å andra sidan prästerskapet i andra stift böra medgivas
rätt att söka sådana tjänster inom ifrågavarande områden.

Utskottet har redan förut i annat sammanhang uttalat sig för ett upplösande
av stiftsbandet i hela riket, och riksdagen har även hos Kungl. Maj:t begärt
utredning i denna riktning. Utskottet intager i berörda fråga fortfarande samma
ståndpunkt. Emellertid torde, även om lösning i ett sammanhang av^frågan
om stiftsbandets upphävande vore önskvärd, den nu förevarande frågan
kunna utan avvaktan av det av riksdagen år 1919 begärda lagförslag göras till
föremål för utredning.

Samtidigt borde tagas under övervägande, huruvida icke även andra åtgärder
än stiftsbandets mildrande kunde vidtagas för vinnande av motionens syftemål.
Förutom av motionären nämnda åtgärder torde särskilt ett ordnande av

1924 års
riksdag.

4

Första lagutslcottets utlåtande Nr 29.

bostadsförhållandena för prästerskapet inom ifrågavarande trakter ävensom ett
förbättrande av deras ekonomiska ställning i övrigt böra komma i beaktande,
slutligen bör, enligt utskottets mening, vid en utredning uti ifrågasatt riktning
undersökas för vilka församlingar inom våra nordligaste stift de undantagsbestämmelser,
som kunna komma att föreslås, böra få giltighet.»

Båt°ärderV 1 an!edning av riksdagens skrivelse hava utlåtanden inhämtats från domkaa
ger. pitlen i Härnösand och Luleå, länsstyrelserna i Härnösand, Östersund, Umeå
och Luleå samt kammarkollegium, vilka samtliga hava vitsordat rådande svåligheter
att erhålla lämpliga sökande till prästerliga tjänster i ödebygderna
inom de två nordligaste stiften och att hålla dessa tjänster besatta samt framhållit
angelägenheten av att genom vidtagande av särskilda åtgärder bereda
prästerskapet en förbättrad ställning. De av motionären föreslagna åtgärderna,
rätt för i ödemarksbygder tjänstgörande präster att räkna dubbla tjänsteår
och lättnader i stiftsbandet, hava emellertid av myndigheterna ansetts skola
visa sig mindre verksamma, en uppfattning till vilken även departementschefen
anslutit sig. Däremot hava samtliga myndigheter framhållit nödvändigheten
av ett ordnande av prästerskapets bostadsförhållanden och en förbättring
av deras ekonomiska ställning.

^''tillägg,Domkapitlet i Luleå har föreslagit, att präster i ödebygder skulle tillerkännas
en lönekompensation i form av särskilda lönetillägg. Rörande grunderna
för dessa tillägg har domkapitlet anfört följande.

»Om vilka delar av riket böra anses såsom ödemarksområden, finnas såsom
känt inga bestämmelser träffade.

Domkapitlet skulle vilja tänka sig en indelning av meranämnda prästerliga
tjänster i ödebygdstjänster av första, andra och tredje grad, allt eftersom ödemarkskaraktären
vidlåder dem i mindre, större och särskilt hög grad.

Med tillämpning av en dylik indelningsgrund kan man komma till följande
preliminära och summariska uppställning.

Ödebygdsorter av första grad.

Lycksele kyrkby, Örträsk, Fredrika, Åsele, Dorotea, Arvidsjaur.
Ödebygdsorter av andra grad.

Björksele (Lycksele pastorat), Vilhelmina kyrkby, Malå, Arjepluog, Stensele,
Jokkmokks kyrkby, Gällivare, Malmberget, Nedertorneå, Karl Gustaf, Hietaniemi,
Övertorneå, Turtola.
ödebygdsorter av tredje grad.

Risbäck, Dikanäs (Vilhelmina pastorat), Södra Bergnäs (Arjepluogs pastorat),
Tärna, Gargnäs (Sorsele pastorat), Kvikkjokk (Jokkmokks pastorat),
Porjus och Puottaure (Jokkmokks pastorat), Kiruna, Vitträsk (Gällivare
pastorat), Jukkasjärvi gamla kyrkby, Vittangi, Karesuando, Pajala, Muonionalusta,
Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Seskarö (Nedertorneå pastorat).

Till ödebygdsorter av första klass böra även hänföras överkalix och Holmön,
ehuru dessa församlingar icke äro belägna innanför lappmarksgränsen, samt
möjligen vissa andra församlingar öster om samma gräns.

Vägande invändningar kunna otvivelaktigt i ena eller andra avseendet framställas
mot det sålunda gjorda försök till en klassificering, vars rättvisa enligt
sakens natur måste bliva ganska schematisk och på vilken så många omständigheter
äro ägnade att inverka.

Utmatandet av lönetilläggen till alla ifrågavarande tjänster bör göras så pass
frikostigt, att en verklig och för de särskilda orterna tillräcklig kompensation

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

för ödebygdstjänstgöringen lämnas och att respektive tjänster därigenom göras
tillräckligt begärliga för att vinna sökande.

Domkapitlet hyser den uppfattning, att om ändamålet med ödebygdstillägget
skall bliva effektivt, dess minimum icke bör sättas lägre än till 900 kronor
samt maximum icke lägre än till 2,000 kronor, på sätt nedanstående tabell
närmare utvisar.

Ortens karaktär

Lönetillägg för

kyrkoherde | komminister]

Kronor

Kronor

Ödebygdsort av första grad.................

1,200

900

> > andra > .................

1,600

1,200

> > tredje > .................

2,000

1,500

För e. o. präster, stationerade inom ödebygdsområde, bör även liknande tilllägg
utgå proportionellt till lönerna för de ordinarie, förslagsvis med respektive
600, 800 och 1,000 kronor.

Ödebygdstillägg synes självfallet böra förses med dyrtidstillägg enligt för
prästerskapet gällande grunder.»

Länsstyrelsen i Luleå har funnit domkapitlets förslag beaktansvårt, men
ställt sig tveksam, om förslaget till gruppering i ödebygdsorter kunde anses
innebära den rättvisaste lösningen. Länsstyrelsen har sålunda ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förefunnes för att placera Gällivare,
Malmberget, Nedertorneå och Karl Gustaf förmånligare än bland ödebygdsorter
av första graden, varjämte Kiruna syntes böra placeras bland ödebygdsorter
av andra graden.

Kammarkollegium, som jämväl ansett särskilda ödebygdstillägg böra tilldelas
här ifrågavarande prästerskap, har låtit utarbeta ett i propositionen (sid.
14—15) intaget lagförslag härom. Kollegium har därvid ansett, att bestämmelserna
ej skulle givas ett specificerat innehåll, men att genom dem borde
uppdragas en tillräckligt vid ram, inom vilken man åtminstone till en början
mera försöksvis kunde tilldela prästerna ödebygdstillägg, där sådant kunde
anses påkallat. Endast experimentvis kunde man komma till det rätta beloppet
av det tillägg, vilket i varje fall erfordrades för att uppväga de moment,
som avhölle prästerna från att söka ödebygdsbefattningar.

Det av kollegium utarbetade lagförslaget innehöll, att ödebygdstillägg i enlighet
med vad Konungen efter framställning av domkapitlet bestämde, skulle
kunna utgå till kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter, vilkas bostad
och huvudsakliga verksamhetsområde vore förlagda till sådana trakter
inom de två nordligaste stiften, där vistelsen och verksamheten på grund av
hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering måste
antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavarens själsoch
kroppskrafter. Någon skillnad mellan kyrkoherdar och komministrar borde
enligt kollegii mening ej göras. Det kunde ifrågasättas, om ej tillägget för
ständig adjunkt borde vid lagens tillämpning sättas lägre än för ordinarie

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

tjänstinnehavare, då nämnda befattning torde vara att betrakta såsom en övergångstjänst.
De av domkapitlet i Luleå föreslagna beloppen ansåge kollegium
för höga; ett maximibelopp av 1,200 kronor vore fullt tillräckligt. Å ödebygdstillägget
borde beräknas dyrtidstillägg. Den av domkapitlet föreslagna
klassificeringen funne kollegium i huvudsak ändamålsenlig.

Kostnaderna, som enligt domkapitlets förslag kunde för det ordinarie
prästerskapet uppskattas till cirka 60,000 kronor, men som enligt kollega förslag
skulle hålla sig vid omkring hälften, borde bestridas i samma ordning, som
vore stadgad angående prästerskapets egentliga avlöning. I regel torde tillägget
komma att bestridas av kyrkofonden, då i de församlingar, varom här vore
fråga, utdebiteringen av församlingsavgifter redan för den egentliga lönen jämte
löneförbättring och dyrtidstillägg nästan undantagslöst nått den storlek, att
ersättning enligt 21 § i löneregleringslagen fordrades. Kollegium har emellertid
ansett, att utgiften i varje fall ej skulle bliva större än att kyrkofonden
förmådde bära den.

Även till det extra ordinarie prästerskapet borde enligt kollegii mening ödebygdstillägg
utgå. Då lönerna för dessa präster emellertid fastställas av
Kungl. Maj :t, har frågan om tillägg till dem ej berörts i lagförslaget.

Mot det av kammarkollegium uppgjorda lagförslaget har departementschefen
i stort sett icke haft några erinringar att göra; med endast ett par formella
ändringar har detsamma nu förelagts riksdagen.

Bidrag till Såsom ovan berörts hade utskottet vid 1924 års riksdag även framhållit

KO stn cklpyyi n

för byg- betydelsen av att bostadsförhållandena för prästerskapet inom ödemarksomgunde^av
rådena ordnades. De hörda lokala myndigheterna hava understrukit vikten
gårdar, kärav och, då flertalet församlingar icke förmå fullgöra sin byggnadsskyldighet,
ifrågasatt bidrag av allmänna medel.

Kammarkollegium har härom anfört följande:

»Det ligger i öppen dag, att frånvaron av en ändamålsenlig prästgård måste
utgöra ett allvarligt hinder, som motverkar anställandet av präster i församlingar
inom ödebygdsområdena eller eljest inom mera isolerade trakter. Beredande
av hyresersättning i stället för bostad torde nog i många fall vara
ett föga verksamt surrogat, då, efter vad Luleå domkapitel anfört, i de små
kyrkbyarna aldrig finnes lämplig bostad att förhyra. Det synes därför vara
synnerligen påkallat att, när fråga är om sådana i de norrländska ödebygderna
liggande pastorat, vilka på grund av bristande ekonomisk styrka icke
mäkta bekosta prästgårds anordnande, vidtaga särskilda åtgärder för prästgårds
anskaffande eller iordningställande. Då prästen i djdika trakter har
att fylla betydelsefulla kulturella och sociala uppgifter, synes det föreligga
goda skäl att genom anslag av allmänna medel möjliggöra prästgårds anskaffande.
Frågan om de fall, då det allmänna sålunda bör träda hjälpande emellan,
och den omfattning, vari sådant bör ske, bör givetvis upptagas till prövning
efter framställning i varje särskilt fall.

År 1922 beviljade riksdagen anslag för byggande av en prästgård i Karesuando.
I den skrivelse, nr 83, där riksdagen anmälde sitt beslut i ärendet,
betonade emellertid riksdagen, att det vore fråga om ett enastående

Första lagutskottets utlåtande Nr HD.

7

undantagsfall, som på intet sätt kunde eller finge verka prejudicerande på andra
krav av motsvarande beskaffenhet.

Hos Kungl. Maj:t föreligga, enligt vad i propositionen upplyses, ansökningar
från åtskilliga pastorat om bidrag för liknande ändamål. Då på grund av
riksdagens nyssnämnda utlåtande endast i undantagsfall bidrag av statsmedel
torde vara att påräkna, har departementschefen ansett någon annan möjlighet
böra åvägabringas att lämna understöd åt de pastorat, som på grund av
sina ekonomiska förhållanden icke kunna uppfylla sina skyldigheter i avseende
å prästgårdars byggande.

I ett utlåtande, avgivet med anledning av framställning till Kungl. Maj:t
om statsbidrag för uppförande av prästgård åt komministern i Dikanäs i Vilhelmina
pastorat, har kammarkollegium, om ock med tvekan, uttalat sig för
att hos riksdagen skulle göras framställning om anslag till ifrågavarande
ändamål. Tillika har emellertid kollegium hemställt, att, därest Kungl. Maj:t
icke ansåge sig böra göra sådan framställning, medgivande måtte inhämtas
hos riksdag och kyrkomöte om anvisande av erforderligt belopp ur kyrkofonden.

Från kollegii beslut var en ledamot skiljaktig, i det han anfört, att frågan
om bidrag till prästgården i Dikanäs borde inställas i ett allmännare sammanhang.
Gällande bestämmelser om kyrkofonden borde utbyggas med tillfälliga
författningsföreskrifter, varigenom Kungl. Maj.-t erhölle bemyndigande att i
särskilda fall ur nämnda fond lämna anslag till prästgårdsbyggnad. Till stöd
härför anfördes bland annat följande.

För närvarande rörande kyrkofonden gällande författningsbestämmelser tillstädja
icke »^anordning av anslag för här ifrågavarande ändamål. Enligt min
mening kan det emellertid ingalunda anses strida mot den nämnda fond principiellt
tillkommande uppgiften, om möjlighet bereddes att — i de begränsade
fall varom här kan vara fråga — ur fonden lämna lämpligt avpassade anslag
till avhjälpande av de extraordinära svårigheter, som -— genom församlingarnas
oförmåga att bekosta sina prästgårdars iordningställande — möta
för den kyrkliga organisationens upprätthållande i de norrländska ödemarksbygderna.

Till belysning av frågan må här göras några kortfattade erinringar.

Genomförandet av 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning har utan tvivel
kommit att ställa alldeles särskilda krav på församlingarna i här ifrågavarande
trakter. Redan den stora ytvidden, befolkningsglesheten och kommunikationsbristen
i ödemarkspastoraten utgöra faktorer, som, då det gäller kostnaderna
för den kyrkliga organisationen, pålägga ödemarkspastoratet en tyngre börda
än pastoratet i kulturbygden. Härtill kommer att den jämförelsevis snabba
utveckling, vari åtskilliga av dessa församlingar under de senaste årtiondena
varit stadda, merendels icke motsvarats av en ökad förmåga att bära de växande
bördorna för erforderliga kommunala och kyrkliga anordningar. På denna
förmåga eller oförmåga blir det för närvarande rådande kommunala skattetrycket
icke utan vidare någon tillförlitlig mätare. Då det gäller ifrågavarande
ödebygdsförsamlingar med sina icke sällan övervägande inslag av
lappar och i fattigdom levande kolonister, föreligger ofta med hänsyn till de
förefintliga skatteobjektens ringa bärkraft en nära nog absolut oförmåga att
bära en ny väsentligare utgift.

Konstaterar man sålunda, hurusom redan de naturliga förhållandena inom

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

ödemarkspastoraten ställa dessa under ett förhållandevis hårdare ekonomiskt
tryck för den kyrkliga organisationens upprätthållande än vad som gemenligen
är fallet inom kulturbygden, lärer det icke möta någon principiell betänklighet
mot att kyrkofonden, vars allmänna uppgift just är en utjämning
av de kyrkliga kommunernas bördor i nämnda hänseende, påtager sig
någon uppoffring för finansierandet av prästgårdsbyggen i ödebygdsförsamlingar.

Att kyrkofonden utan svårighet skulle vara i stånd att bära den utgiftsökning,
varom här, vid ett försiktigt bruk av ett Kungl. Maj:t i förevarande
syfte lämnat bemyndigande, kan bliva fråga, torde icke vara tvivel underkastat.
»

Departementschefen har i huvudsak anslutit sig till den tanke, som sålunda
uttalats, och ansett generellt bemjmdigande för Kungl. Maj:t böra utverkas,
att lämna understöd till vissa pastorat för byggande av prästgårdar. Inom
departementet har i sådant syfte utarbetats det vid propositionen fogade, ovan
intagna förslaget till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande
av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift. Rörande detta
förslag har departementschefen anfört bland annat följande.

Det lämpligaste sättet att komma pastoraten till hjälp torde vara, att de
erhålla räntefria. lån ur kyrkofonden för ifrågavarande ändamål, »att återgäldas
inom viss, vid lånets beviljande bestämd tid. De pastorat, som böra ifrågakomma,
äro de verkliga ödebygdspastoraten. Saknas tjänlig prästgård för
sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför av mig föreslagen ordning
förklarats berättigad att uppbära ödebygdstillägg, anser jag, att vederbörande
pastorat bör kunna berättigas att från kyrkofonden erhålla ett räntefritt lån
till belopp, motsvarande hela eller en del av den pastoratet åliggande byggnadsskyldigheten.
Såsom villkor härför bör jämväl uppställas, att lämplig
bostad för befattningshavaren icke finnes att hyra samt att ett fullgörande
av pastoratets byggnadsskyldighet måste med hänsyn till de ekonomiska förhållandena
i pastoratet anses medföra oskäligt stor tunga för pastoratet och
dess invånare. En noggrann undersökning av pastoratets ekonomiska förhållanden
måste givetvis föregå utlämnande av lån. Genom lämpligt avvägda
bestämmelser om återbetalningen av erhållet lån, vilka bestämmelser torde få
lämnas av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, kan hänsyn tagas till pastoratets
ekonomiska förhallanden. Pa detta sätt skulle de flesta av dessa pastorat
erhålla den hjälp, som erfordras. Emellertid kan i vissa fall den ekonomiska
bärkraften vara så liten, att även återbetalningen av ett räntefritt lån överstiger
ett pastorats ekonomiska förmåga. I sådana fall synes Kungl. Maj:t
böra äga rätt att från kyrkofonden tillerkänna pastoratet hela eller en del av
byggnadskostnaden utan återbetalningsskyldighet. Jag förutsätter, att detta
endast kommer att ske undantagsvis.»

De av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna synas utskottet vara av beskaffenhet
att främja det i riksdagens skrivelse sistlidet år uttalade syftet och
sålunda ägnade att bidraga till ett avhjälpande av de svårigheter, som äro
förknippade med tillsättandet och utövandet av prästerliga tjänster i de två
nordligaste stiftens ödemarksbygder. Utskottet vill följaktligen tillstyrka
de framlagda lagförslagen.

Med anledning av det i propositionen intagna, av domkapitlet i Luleå uppgjorda
förslaget till grunder för indelning i ödebygdsorter, vill utskottet be -

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

tona vikten av att man vid avförandet, huruvida en ort är att anse som ödebygdsort,
framgår med största varsamhet, sa att allenast präster i verkliga
ödebygder komma i åtnjutande av ifrågavarande lönetillägg.

Jämväl vidkommande det föreliggande förslaget till lag angående anlitande
av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands
och Luleå stift vill utskottet framhålla vikten av en synnerligen varsam tilllämpning.
Att tillerkänna pastorat hela byggnadskostnaden utan återbetalningsskyldighet
bör endast i enstaka undantagsfall ifrågakomma.

Utskottet får sålunda hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 maj 1925.

- På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Högberg*, Edw. Larson, Lyberg,
Klefbeck*, Sandegdrd och Ernst Svenson*;

från andra kammaren: herrar Lindgvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindley, Jansson
i Edsbäcken, Johansson i Brånalt, Carlson i Mölndal*, Sjögren och Olsson i
Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1986

9 samt. 1 avd■'' 8h käft. (Nr 89.) 2