Första lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk ansvarsförsäkring
för motorfordon m. m.
Första lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 68 av herr Bondeson m: fl. och nr 80 av herr Carl August Carlsson och motionerna
i andra kammaren nr 110 av herr Gustafsson i Älvsered och nr 163 av herr
Andersson i Basjön.
I motionen 68/1 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl; h*rr
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning och för riks- m. fi.
dagen snarast möjligt framlägga förslag rörande skyldighet för ägare av automobil
att hava automobilen ansvarsförsäkrad för skada, som i följd av automobiltrafik
kan tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordras.
I motionerna 80/1 och 163/11, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riks- Motioner av
dagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och för- Carlsson och
slag angående lagstadgad, obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon 1
samt angående under vilka former dylik försäkringsverksamhet borde bedrivas
av riksförsäkringsanstalten.
I motionen HO/lI slutligen har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Molion au herr
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning dels an- Älvsered.
gående eventuellt införande av obligatorisk försäkringsplikt för ägare av motorfordon
för den ansvarighet, som i lagen angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik ålägges ägare av motorfordon, dels angående huruvida
i samband med införande av dylik försäkringsplikt några ändringar böra göras
i nu gällande lag den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik, ävensom för riksdagen skyndsamt framlägga det förslag,
vartill utredningen må föranleda.
Beträffande de skäl, som anförts för dessa yrkanden, i den mån ej redogörelse
därför lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. SO höft. (Nr 25.)
1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 25,
an*6ansvarig- ^aSen ^en 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av auto
hei
för skada wobiltrafik är automobilens ägare underkastad en vidsträckt ansvarighet för
automobil- sa<^an skada. Medan eljest skadeståndsskyldighet principiellt förutsätter vålirafik.
lande och bevisskyldigheten åligger den, som påstår, att vållande föreligger,
har 1916 års lag i viss utsträckning låtit kravet på vållande falla, respektive
omkastat bevisskyldigheten till automobilägarens nackdel.
Drabbar skadan person eller egendom, som ej befordras med automobilen,
är ägaren ansvarig för skadan, ändå att han icke är vållande till densamma;
dock är han fri från ansvar, där av omständigheterna framgår, att skadan
varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.
Drabbar skadan någon, som befordras med automobilen, är ägaren likaledes
ansvarig oberoende av eget vållande, dock endast om fråga är om automobil,
som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, och vållande ligger föraren
till last. Med ägare likställes i förevarande avseenden under vissa förutsättningar
brukare av automobil, som tillhör annan.
Då i 1916 års lag talas om automobil, förstås därmed varje för färd på marken
avsett fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och
icke löper på skenor. Uttrycket automobil skall i det följande begagnas i samma
bemärkelse.
Grunden till att ägare av automobil ålagts skadeståndsskyldighet utöver vad
som följer av allmänna rättsgrundsatser har man att söka i en strävan att bereda
allmänheten ökat skydd mot de särskilda vådor, som automobiltrafiken kan
medföra. Där en olycka inträffar, under det automobilen framföres av annan
än ägaren, kan denna endast mera sällan tillräknas ägaren personligen. Möjligheterna
att av ägaren utfå skadestånd med stöd av allmänna skadeståndsregler
äro därför tämligen ringa. Beträffande fordonets förare är förhållandet visserligen
delvis ett annat, men å andra sidan erbjuder dennes ekonomiska ställning
oftast ej säkerhet för att ett utdömt skadestånd kan utfås. Härtill kommer, att det
kan erbjuda stora svårigheter att åstadkomma bindande bevisning om vållande
vare sig mot föraren eller ägaren. Automobilens ägare såsom den, vilken närmast
drager nytta av automobiltrafiken, har därför genom ovannämnda Utvidgning
av de allmänna skadeståndsreglerna ställts såsom garant för att skada,
som inträffar i följd av denna trafik, blir vederbörligen ersatt.
Frågan om försäkring för den ansvarighet, som 1916 års lag ålägger automobilägare,
uppmärksammades redan i den proposition, som ligger till grund för
denna lag. Efter att hava erinrat om att lagens ansvarighetsregler ålade automobilägarna
kännbara bördor, framhöll nämligen departementschefen, att
dessa bördor kunde bliva väsentligt lättade genom ett förståndigt bruk av de
försäkringsmöjligheter, som redan stode till buds och som med visshet kunde
väntas ytterligare utvecklas.
Ansvars- eller skadeståndsförsäkring meddelas i Sverige för närvarande av
Frivillig
skadestånds
försäkring.
Första lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
ett tjugutal försäkringsbolag. Sådan försäkring har även kommit att anlitas
i stor utsträckning, men alltjämt finnes ett betydande antal automobilägare,
som icke begagnat sig av denna försäkringsmöjlighet. Eldigt uppgifter i eu
skrift, som tillställts utskottet från ett flertal försäkringsbolag, torde man
kunna räkna med att omkring två tredjedelar av landets automobilägare samt
en mindre del av landets motorcykelägare inneliava försäkring.
Genom motorindustriens starka utveckling och de ökade möjligheter att
förvärva motorfordon, som i samband därmed beretts även den mindre kapitalstarka
delen av befolkningen, har frågan om skadeståndsförsäkring erhållit
allt större aktualitet. Där, såsom ej sällan är fallet, automobilägare med svag
ekonomi försumma att genom försäkring skydda sig mot de risker, automobiltrafiken
kan medföra, ligger den faran nära, att vid inträffad skada d_en skadelidande
icke kan utfå ersättning av automobilägaren, eller, om skadestånd dock
kan uttagas, att automobilägarens ekonomi därigenom allvarligt rubbas.
Från denna utgångspunkt har i motionerna påyrkats införandet av lagstadgad
skyldighet för ägare av motorfordon att hava fordonet ansvarsförsäkrat för
skada, som i följd av motortrafik kan tillfogas person eller egendom.
Frågan om obligatorisk skadeståndsförsäkring har även berörts i det betänkande
med förslag till förordning om motorfordon m. in., som den 28 oktober 1922
avlämnades av inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga,
och vilket betänkande ligger till grund för 1923 års motorfordonsförordning.
De sakkunniga anförde härom följande:
»I flera främmande länder, bland andra Norge och Danmark, vilka båda
sakna särskild ansvarighetslag för skada genom trafik med motorfordon, är
dylik obligatorisk försäkring införd. Om en person i något av dessa länder
ådömts skadestånd för att han till exempel kört över och skadat en människa,
uttages skadeståndsbeloppet ur försäkringssumman, därest vederbörande saknar
andra tillgångar eller icke önskar anlita dessa.
I vårt land blir alltmera vanligt, att ägare av motorfordon försäkra dessa,
varvid försäkringen oftast omfattar dels brand- och stöldförsäkring av själva
automobilen, dels ock försäkring för skada å automobilens passagerare och å
tredje man.
Den obligatoriska försäkringen i förevarande avseende erbjuder onekligen
flera fördelar, vilka alltmera framträda i den mån även personer med begränsade
tillgångar bliva ägare av automobiler och motorcyklar. Men även åtskilliga
svårigheter och olägenheter vidlåda dylik försäkring. Särskilt må framhållas,
att det alltid blir synnerligen vanskligt att genom allmänna författningsbestämmelser
fastställa beloppet av denna försäkring, så att det icke blir onödigt
betungande för automobilägaren, men samtidigt skäligt tryggar tredje man att
utfå eventuellt skadestånd. Sannolikt skulle också automobilregistren behöva
bliva betydligt mera komplicerade på grund av att, om obligatorisk försäkring
införes, registren torde böra innehålla uppgifter om sådan försäkring. Vidare
kräves en oavlåtlig kontroll över, att försäkringarna hållas i kraft, och lärer
denna kontroll icke kunna åläggas annan än den myndighet, som förer auto
-
Obligalurisk
skadestånds
försäkring.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 25.
mobilregistret, d. v. s. länsstyrelserna. Med införande av obligatorisk försäkring
mot skada å tredje man torde i varje fall den särskilda ansvarighetslagen icke
kunna undvaras. Att lagen under sådana omständigheter emellertid måste
undergå vissa förändringar, torde vara att antaga.
En lämplig utväg vore kanske att ifrågasätta, att försäkring, varom här är
fråga, därest en obligatorisk sådan införes, ovillkorligen skall tagas i riksförsäkringsanstalten.
Försäkringens hållande vid liv och kontrollen över huvud av
densamma bleve då sannolikt underlättad. En ej ringa utvidgning av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bleve emellertid följden, om nämnda utväg
anlitades.
Sakkunniga sitta icke inne med förutsättningar att i nu förevarande spörsmål
verkställa utredning och avgiva förslag. I allt fall kunde den högst nödiga
revisionen av nu gällande automobillagstiftning fördröjas, om berörda fråga
nu upptoges. Spörsmålet synes emellertid vara av den vikt, att en särskild
utredning därav kan vara påkallad. Sannolikt böra eventuella författningsbestämmelser
i detta ämne komma till stånd i en särskild lag, tillkommen i den
för civillag stadgade ordning. Automobilförfattningarnas förestående revision
synes därför ej påverkas av förevarande spörsmål eller böra anstå i avbidan på
eventuell utredning av försäkringsfrågan. Tills vidare torde man kunna nöja
sig med den frivilliga försäkring i förevarande avseende, som allt mer kommit i
bruk.»
Såsom i ovannämnda sakkunnigbetänkande erinrats, hava bestämmelser
om obligatorisk skadeståndsförsäkring meddelats i ett flertal främmande länder.
Den danska rättens bestämmelser härutinnan återfinnas i Lov om Motor -koretoier m. m., utfärdad den 20 mars 1918 och ändrad den 6 maj 1921. Enligt
denna lag är ägare av motorfordon skyldig att i någon av staten erkänd försäkringsanstalt
teckna och hålla i kraft en försäkring, som för motorcyklar belöper
sig till 10,000 kronor och för andra motorfordon till 20,000 kronor, såsom full
eller partiell säkerhet för varje ersättningskrav, som på grund av lagen kan
göras gällande mot den, som var ansvarig för motorfordonet, då skadan inträffade.
Försäkringsanstalten har tilldelats rätt att i utmätningsväg indriva förfallna
premier, vilka icke på förfallodagen erlagts, samt har för desamma förmånsrätt
i försäkringstagarens konkurs. Försäkringsanstalten äger vidare rätt att intervenera
i mål om skadestånd, som enligt lagen blivit anhängiggjort. Vissa
i lagen angivna personer äro undantagna från försäkringsplikt.
I Finland har 1924 års riksdag med vissa ändringar antagit ett av regeringen
framlagt förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av trafik med
motorfordon. Lagförslaget ansluter sig i fråga om den ansvarighet, som åligger
ägare av motorfordon, nära till 1916 års svenska lag. I motsats till vad som gäller
enligt den svenska lagen hava emellertid i viss utsträckning fixa maximibelopp
fastställts för det skadestånd, som enligt lagförslaget skall få utdömas.
Sålunda har den högsta årliga livränta, som kan komma att utgivas, bestämts
till 4,000 mark för varje person, som skadats eller ljutit döden, därvid tillika
bestämts, att i sådant hänseende på grund av samma olyckstillfälle inalles högst
12,000 mark må utgå. För egendom, som skadats eller förstörts vid samma
Första lagutskottets utlåtande Nr 25. 5
olyckstillfälle, skull i skadestånd utbetalas högst 25,000 mark. Ägare av registrerat
motorfordon skall vara pliktig att till säkerhet för gäldande av de ersättningsbelopp,
han eller föraren sålunda kan bliva skyldig utgiva, taga och upprätthålla
försäkring i någon av staten för sådant ändamål godkänd försäkringsanstalt.
För motorcykel utan bivagn, vars vikt uppgår till högst femtio
kilogram, skall ägaren icke vara försäkringspliktig. Stat och kommun samt
vissa särskilt angivna personer (presidenten, vissa främmande diplomater och
konsuler m. fl.) äro undantagna från försäkringsplikten, varjämte vederbörande
statsråd bemyndigats att på särskild ansökan medgiva ytterligare undantag.
Enligt den norska lov om bruk av motorvogner av den 21 juni 1912 är ägare
av motorfordon skyldig att vid fordonets registrering ställa cn garanti eller
deponera ett försäkringsbrev, utfärdat av en av staten godkänd försäkringsanstalt,
å minst 1,000 kronor till täckande av eventuellt inträdande skadeståndsskyldighet.
Till belysande av frågan om de kostnader för försäkringspremier, som genom
införande av obligatorisk skadeståndsförsäkring skulle åsamkas ägarna av motorfordon,
skola slutligen anföras vissa siffror, som äro hämtade från den frivilliga
skadeståndsförsäkringen. Därvid skall emellertid tillika framhållas,
att vid införande av försäkringsplikt premiekostnaden antagligen skulle kunna
något nedbringas. Siffrorna äro hämtade från den premietariff, som gäller för
Svenska Automobiltarifföreningen, till vilken flertalet av de försäkringsanstalter,
som här i riket meddela motorfordonsförsäkring, äro anslutna.
Motorfordonsförsäkring plägar ofta omfatta, förutom skadeståndsförsäkring,
jämväl vagnskadeförsäkring (d. v. s. försäkring för skada å den egna vagnen),
brandförsäkring och stöldförsäkring eller någon av sistnämnda försäkringsformer.
I det följande tages blott hänsyn till den rena skadeståndsförsäkringen
såsom den enda försäkringsform, beträffande vilken försäkringsplikt
lärer ifrågakomma. Anmärkas må emellertid, att premien för skadeståndsförsäkring
kan ställa sig förhållandevis billigare, om skadeståndsförsäkringen
kombineras med annan motorfordonsförsäkring än om skadeståndsförsäkring
tages enbart.
De nedan angivna premiebeloppen hänföra sig till en skadeståndsförsäkring,
som är begränsad, vid personskador till högst 20,000 kronor för varje skadad
eller dödad person, dock tillsammans högst 60,000 kronor, därest flera personer
skadas eller dödas, samt vid skador å främmande egendom till högst 10,000
kronor.
Årspremien utgör:
för personautomobiler för privat bruk.......................................... Ilo kr.
» tunga lastautomobiler ......................................................... 80 »
» lätta » s. k. paketautomobiler ........................ Ilo »
» droskautomobiler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping 190 »
Premiekoslnader
vid
skadeståndsförsäkring.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
för hyrverksautomobiler i Stockholm .......................................... 245 kr.
* » och droskautomobiler å andra orter ......... 140 »
» omnibusar ......................................................................... 350 »
Frågan om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring för skada i följd av
motortrafik synes utskottet vara förtjänt av allvarligt övervägande. Med
den utbredning, motorfordonen erhållit, är det numera ingalunda ovanligt, att
sådana fordon förvärvas även av personer med svag ekonomi. Det skydd för
allmänheten mot motortrafikens risker, som man velat vinna genom att ålägga
ägaren ett vidsträckt personligt skadeståndsansvar, har härigenom avsevärt försvagats.
I viss mån har detta visserligen motvägts genom den frivilliga skadeståndsförsäkringen,
men erfarenheten har visat, att, särskilt bland de mindre välsituerade
automobilägarna, mången försummat att anlita sådan försäkring.
Goda skäl synas därför tala för att en närmare utredning verkställes rörande
möjligheterna att genom obligatorisk skadeståndsförsäkring bereda ökat
ekonomiskt skydd för den, som drabbas av skada i följd av motortrafik. Av
denna utredning torde även få bero, huruvida möjlighet bör beredas ägare av
motorfordon att genom ställande av annan säkerhet vinna befrielse från
försäkringsplikt.
Vad härefter angår försäkringspliktens omfång, torde redan försäkringstekniska
skäl tala för att försäkringsplikten begränsas till visst bestämt belopp.
Detta belopp får, där ej anordningen skall förlora sin praktiska betydelse,
icke sättas alltför lågt. Å andra sidan måste givetvis tillses, att icke ägarna av
motorfordon oskäligt betungas. Ett riktigt avvägande av de olika synpunkterna,
därvid jämväl torde komma under omprövning en eventuell begränsning
av ansvarighetslagens skadestånd sbelopp, kan obestridligen erbjuda vissa
svårigheter, men dessa svårigheter synas dock böra vara överkomliga.
I fråga om de organisatoriska åtgärder, som kunna bliva nödvändiga för
försäkringspliktens genomförande, talar åtskilligt för att den försäkringsverk -samhet, varom här är fråga, under viss kontroll anförtros åt de privata försäkringsanstaltema,
respektive åt särskilda för ändamålet bildade bolag av motorfordonsägare.
Vid utredningen bör även tagas under övervägande, huruvida
sådan försäkringsverksamhet lämpligen kan bedrivas av riksförsäkringsanstalten.
Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas frågan om anordnandet av eu
effektiv kontroll över att tagen försäkring vederbörligen hålles vid makt. Anförtros
försäkringsverksamheten åt riksförsäkringsanstalten, torde genomförandet
av en sådan kontroll icke böra medföra synnerliga svårigheter, men
även om enskilda försäkringsanstalter anlitas, synas betryggande garantier
i förevarande avseende kunna vinnas.
Första lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
Bland de talrika spörsmål, som i detta sammanhang i övrigt kräva en lösning,
må slutligen anmärkas frågan, huruvida och i vilken ordning undantag från
försäkringsplikten bör medgivas för vissa ägare av motorfordon respektive för
ägare av vissa slag av motorfordon.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i
vilken utsträckning skyldighet må kunna stadgas för ägare av
motorfordon att taga och upprätthålla försäkring för dem
åliggande ansvarighet för skada i följd av motortrafik,
ävensom angående de former, under vilka dylik försäkringsverksamhet
bör bedrivas, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 17 april 1925.
På första lagutskottets vägnar:
Å. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederslierna, Jacob Larsson, Lyberg, K. G. Westman*,
Klefbeck, P. E. A. Jonsson och J. O. Karlsson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindley, Leo*, Söderberg*,
Johansson i Brånad och Johanson i Huskvarna.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.