Första lagutskottets utlåtande Nr 2å.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 31 mars 1925 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den
16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,
dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Genom en den 23 januari 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 48, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november
1912 (nr 324), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Kan----- — ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles,
skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder
ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en
gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten
bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en
månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen
är belägen, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre
ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman däröver
höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,
varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 avd. 19 höft. (Nr 2-i.) 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

I samband med denna proposition bär utskottet till behandling förehaft en
av herr Lindhagen inom första kammaren väckt motion, nr 198, i vilken hemställts,
att propositionen nr 48 om förkortning av tiden för lagfartskungörelse
ej måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
lagförslaget, tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen jämte därvid
fogade protokollsutdrag; och får utskottet i fråga om vad som anförts till stöd
för motionärens hemställan hänvisa till motionen.

Jämlikt 7 § lagfartsförordningen skall, när lagfart sökes, förre ägarens
åtkomst styrkas. Innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt, får ej, utom i
vissa i lagen angivna fall, den sökta lagfarten beviljas. I 10 § första stycket
stadgas vidare, att om till följd av de i, bland annat, 7 § givna föreskrifter
sökt lagfart ej beviljas, rätten skall förklara ansökningen vilande i avbidan
på hindrets undanröjande. 10 § andra stycket föreskriver därefter särskilt
kungörelseförfarande i vissa fall. Härom gäller för närvarande följande:

!Är lagfartsansökning vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles, skall
kungörelse därom av rätten utfärdas -—- dock endast om sökanden det äskar.
Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre gånger,
minst en månad mellan varje gång, blivit såväl införd i allmänna tidningarna
som ock, när fråga är om egendom på landet, uppläst i kyrkan för den församling,
där egendomen är belägen, ävensom, när tingslaget består av mer än
en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget belägna
församlingar, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest
anledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständigheten
att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens
beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet
under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna
såsom ägare till fastigheten. Innan ansökningen bifalles, skall kronans
ombudsman däröver höras.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 mars 1924, nr 61, hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån
de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunde
omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart måtte ske i enklare
former och att den i lagrummet stadgade klandertid måtte förkortas, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget utgör resultatet
av den av riksdagen begärda utredningen.

Enligt propositionen skall klandertiden och i samband därmed även den tid,
under vilken sökanden skall hava varit antecknad i mantalslängden, förkortas
från fem till tre år. Vidare skall annonseringen i Post- och Inrikes tidningar
inskränkas från tre gånger till en gång men i stället stadgas skyldighet att
införa annons om kungörelsen en gång även i tidning inom orten. Slutligen
skall enligt förslaget kungörelsen uppläsas endast i kyrkan för den församling,

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

tiar egendomen är belägen, men däremot icke i kyrkorna för angränsande, inom
tingslaget belägna församlingar.

I utskottets vid 1924 års riksdag avgivna utlåtande nr 15, vilket ligger till
grund för ovannämnda riksdagsskrivelse, framhölls, att det i 10 § lagfartsförordningen
anvisade kungörelseförfarandet kommit till användning endast i
relativt ringa utsträckning, och att anledningen därtill vore att söka, bland
annat, i den omständliga procedur och den långa klandertid, som lagrummet
föreskriver. Den lättnad i berörda två hänseenden, som genom propositionen
föreslagits, synes utskottet vara ägnad att främja en vidsträcktare användning
av kungörelseförfarandet och att härigenom åtminstone i någon mån nedbringa
det, särskilt inom vissa orter, synnerligen stora antalet vilande lagfarter.

Gentemot de fördelar, som sålunda kunna vinnas genom en ändring av lagrummet
i av Kungl. Maj :t föreslagen riktning, synas de betänkligheter, som
under ärendets beredning av vissa myndigheter uttalats mot en förkortning av
klandertiden, icke böra tillmätas avgörande betydelse; och får utskottet i denna
del åberopa vad departementschefen härutinnan anfört.

Såsom ett särskilt skäl mot bifall till propositionen har motionären åberopat,
att då meddelad lagfart utgör förutsättning för äganderättsförvärv genom
hävd och bestämmelserna om hävd gälla jämväl emot kronan, ett underlättande
av lagfart i fall, då sökanden icke kan styrka sin fångesmans åtkomst, vore
ägnat att försvåra eller omöjliggöra ett tillvaratagande av kronans rättsanspråk.
Den anförda synpunkten synes emellertid utskottet icke böra lägga hinder i
vägen för en förkortning av kungörelsetiden, där en förkortning eljest finnes
nödig eller lämplig. Även om man med motionären anser, att särskilda bestämmelser
äro erforderliga för att skydda kronan mot äganderättsförlust genom
hävd, kräver i varje händelse hänsynen till de talrika fall, då fråga är
icke om kronojord utan om enskild jord, att bestämmelserna om kungörelselagfart
erhålla en avfattning, som bättre än deri nuvarande motsvarar institutets
ändamål. Och vad angår frågan om hävdeförvärv från kronan har denna fråga
närmast samband med själva hävdeinstitutet.

Härvid må anmärkas, att samme motionär i en vid 1911 års riksdag inom
andra kammaren väckt motion, nr 245, yrkat, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådant tillägg till lagen den 22 april 1881 om tjuguårig hävd, att
lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan, eller, om detta ej kunde
bifallas, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan för den tid,
som kunde antagas åtgå för vederbörlig utredning om kronans jorddonationer.
Motionen avstyrktes av lagutskottet i utlåtande nr 52, och frågan förföll till
följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. En vid 1912 års riksdag framlagd
proposition, nr 44, angående viss suspension av hävdebestämmelsernas giltighet
mot kronan tillstyrktes av lagutskottet i utlåtande nr 33 och bifölls av
andra kammaren, varemot första kammaren avslog densamma. Vid 1920 års
riksdag slutligen avslogo båda kamrarna, efter hemställan av första lagutskottet
i utlåtande nr 12, en motion, i vilken yrkats, bland annat, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära förslag därom, att 1881 års förordrpng om''
tjuguårig hävd ej vidare måtte gälla gentemot kronan.

Utskottet.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 2b.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å den av herr Lindhagen väckta
motionen, måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Stockholm den 31 mars 1924.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson''-'', Högberg*,
Lyberg*, K. G. Westman, Klefbeck och P. E. A. Jonsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Linding, Leo*,
Söderberg*, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hederstierna, som anfört:

»Under åberopande av vad lagrådet anfört emot förkortning av den nu stadgade
tiden utav fem år efter sista kungörandet av ansökning utav ifrågavarande
art hemställer jag,

att riksdagen, med bifall till herr Lindhagens motion, måtte
på det sätt bifalla Kungl. Maj :ts proposition, att förevarande
§ i lagfartsförordningen skall hava följande innehåll:

Kan--—--ordning.

År lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder,
varom i 7 § förmäles, skall kungörelse därom av rätten utfärdas,
om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom
sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång
införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som
av rätten bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst
i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, klander
å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej
heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen;
då må den omständighet att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare
oavbrutet under nämnda fem år varit i mantalslängd upptagna
såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
bifallas må, skall kronans ombudsman däröver höras.»

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251179