• 4

Första lagutskottets utlåtande Nr SO.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 17 och 22 §§
strafflagen, dels ock en i anledning av propositionen väckt
motion.

(xenom en den 20 februari 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 61, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 19 kap. 17 och 22 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, 17 § i dess lydelse
enligt lagen den 5 mars 1915 och 22 § i dess lydelse enligt lagen den 4
juli 1910, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

Sprider ---— — sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande eller
nämmande av kreaturssjuka givna äro: kommer sjuka av den gärning; dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande
eller kommer ej sjuka av gärningen; vare straffet böter från och med
femtio till och med ett tusen riksdaler.

22 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är
vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse därå efter ty i 6 §
sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller översvämning, som
i 11 § nämnd är, eller därtill att fara uppstått för begagnande av verk, byggnad
eller anläggning, som i sist sagda paragraf omförmäles, eller till utspridande

Första lagutskottets utlåtande Nr SO. 5

av smittsam och farlig kreaturssjuka; straffes med fängelse i högst sex månader
eller böter.

Är någon, på sätt nu sagt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk eller
annat sådant tecken, som i 10 § nämnt är, eller till fara för utspridande av
smittsam och farlig kreaturssjuka; straffes med böter. För dylikt vållande till
skada, hinder, uppehåll eller fara, som i 12 eller 13 § omförmäles, eller till
skada, som i 15 § sägs, vare bot högst tvåhundra riksdaler.

Vad — — — — njuta.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en av herr Månsson i Erlandsro m. fl. inom andra kammaren väckt, likaledes
till lagutskott hänvisad motion, nr 282, i vilken hemställts, att 17 §
i det genom propositionen framlagda lagförslaget måtte erhålla följande
lydelse:

17 §•

Sprider-----sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande eller
hämmande av kreaturssjuka givna äro: kommer sjuka av den gärning; dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande
eller kommer ej sjuka av gärningen; vare straffet böter från och med
tio till och med ett tusen riksdaler.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen jämte
därvid fogade protokollsutdrag; och får utskottet i fråga om vad som anförts
till stöd för motionärernas hemställan hänvisa till motionen.

I 19 kap. 17 § 2 mom. strafflagen stadgas straff för den, som veterligen
bryter emot de föreskrifter, som äro givna till förekommande eller hämmande
av kreaturssjuka. I fråga om straffet skiljer lagen mellan det fall att sjuka
kommer av gärningen och det fall, då så ej är förhållandet. Kommer sjuka
av gärningen, utgör straffet enligt lagrummets nuvarande lydelse fängelse,
straffarbete i högst ett år eller, i ringare fall, böter minst femtio och högst
femhundra kronor. Kommer ej sjuka av gärningen, skall enligt gällande
rätt dömas till böter minst fem och högst femhundra kronor.

De genom propositionen föreslagna ändringarna i detta lagrum innebära,
att dels bötesmaximum höjts till ett tusen kronor, dels bötesminimum bestämts
till femtio kronor jämväl för fall, då sjuka ej kommer av gärningen.

Den genom motionen framlagda lagtexten skiljer sig från det kungliga
förslaget endast härutinnan, att bötesminimum satts till tio i stället för

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

femtio kronor. I förhållande till gällande rätt innebär detta, att minimum
dels för fall då sjuka kommer av gärningen sänkts från femtio till tio kronor
och dels för fall då sjuka ej kommer av gärningen höjts från fem till
tio kronor.

De genom propositionen föreslagna ändringarna i 19 kap. 22 § strafflagen
innebära, att i lagrummet intagits bestämmelser om ansvar för den, som
ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är vållande
till utspridande av smittsam och farlig kreaturssjuka (1 mom.), ävensom för
den, vilken, på sätt nu är sagt, är vållande till fara för utspridande av
dylik sjuka (2 mom.). Straffet utgör enligt 1 mom. fängelse i högst sex
månader eller böter från och med fem till och med femhundra kronor och
enligt 2 mom. böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen rörande behovet
av skärpta straffbestämmelser mot spridande av kreaturssjuka. De bestämmelser,
som i sådant hänseende föreslagits av Kung! Maj:t, synas utskottet
vara väl avvägda.

Yad särskilt beträffar frågan om det lägsta straff, som enligt 17 § 2 mom.
må ådömas, vill utskottet erinra om att detta redan i gällande rätt satts till
femtio kronors böter för sådana fall, då sjuka kommer av gärningen. Motionärernas
förslag att straffet skulle sättas till lägst tio kronors böter skulle
således i denna del innebära ett försvagande av det nuvarande straffskyddet
och kan redan av denna anledning icke av utskottet förordas. Beträffande
sådana fall åter, då sjuka ej kommer av gärningen, innebär såväl motionärernas
förslag som det kungliga förslaget en skärpning av straffminimum,
därvid dock, såsom ovan nämnts, motionärerna stannat vid ett minimum av
tio kronor, varemot Kung! Maj:ts förslag stadgar ett minimum av femtio
kronor. I betraktande därav att 17 § 2 mom. endast avser sådana fall, då
brytandet av givna föreskrifter sker veterligen, synes ett lägsta straff av
femtio kronors böter vara väl motiverat, även om sjuka ej kommer av gärningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å den av herr Månsson i Erlandsro
m. fl. väckta motionen, måtte bifalla Kung! Maj:ts
ifrågavarande proposition.

Stockholm den 20 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.

Första lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Edw. Larson, Lyberg, Klefbeck,
Sandegård* och J. 0. Karlsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad*, af Ekenstam, Lindley, Jansson
i Edsbäcken, Johansson i Brånalt, Johanson i Huskvarna, Carlson i Mölndal och fru
östlund.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lyberg, Lindley, Jansson i Edsbäcken, Johansson i Brånalt,
Johanson i Huskvarna och Carlson i Mölndal som anfört:

»Het föreliggande lagförslaget har tillkommit på framställning av kungl.
medicinalstyrelsen, som ansett det vara lämpligt, att domstolarna bereddes
ökad möjlighet att utan tillgripande av frihetsstraff ådöma ett för varje särskilt
fall tillräckligt kännbart straff och för den skull hemställt om höjning
av hittills gällande, högsta bötesstraff för brytande mot de föreskrifter, varom
är fråga i 19 kap. 17 § strafflagen. Med hänsyn till svårigheten att fastslå
orsakssammanhanget mellan en sådan förseelse och inträffade fall av muloch
klövsjuka har styrelsen i framställningen jämväl föreslagit att enligt
berörda lagrum en och samma bötesstraffsats skulle gälla oberoende av frågan
om sjuka kommit av gärningen eller icke.

Mot den av styrelsen i berörda två hänseenden uttalade uppfattning, till
vilken Kungl. Maj:t anslutit sig, och som föranlett förslaget om höjning av
bötesmaximum till 1,000 kronor, synes icke något vara att erinra. Men av
det senare uttalandet föranlett förslag, att samtidigt bötesminimum icke blott
skulle, ehuru omständigheterna äro mildrande, bibehållas vid 50 kronor för
förseelse, varav sjuka uppkommit, utan även skulle höjas från 5 till 50 kronor,
ehuru sjuka ej av gärningen kommit, torde icke stå i god överensstämmelse
med uttalandet om önskvärdheten, att domstolarna beredas tillfälle att
ådöma för varje särskilt fall avpassat bötesstraff. Med den mångfald av
föreskrifter, som meddelas för att hindra spridande av mul- och klövsjuka,
och de många tänkbara situationer, under vilka de skola iakttagas, kunna
säkerligen, särskilt i fall av underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd, omständigheterna
vara sådana, att ett högt bötesstraff träffar oskäligt hårt. Att
lämna domstolarna möjlighet att, på sätt i motionen nr 282 inom andra kammaren
föreslagits, i dylika fall döma till lägre bötesstraff än 50 kronor,
lärer icke komma att förminska lagens effektivitet.

Yi hava därför inom utskottet hemställt,

att 19 kap. 17 § strafflagen skulle, med anledning av den
kungl. propositionen och i enlighet med den i ämnet väckta
motionen, erhålla följande lydelse:

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

17 §•

Sprider-----sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande
eller hämmande av kreaturssjuka givna äro: kommer
sjuka av den gärning; dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande eller
kommer ej sjuka av gärningen; vare straffet böter från och
med tio till och med ett tusen riksdaler.

Stockholm 1925. Kung! Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

251057