Första lagutskottets utlåtande Nr Jk.
1
Nr IN.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars l!)2f> kl. 11 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående dels omläggning
av det nuvarande sättet för legala annonsers publicering,
dels ändrad användning av inkomsterna av dylika annonser
m. m.
Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Pålsson hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att det nuvarande sättet för legala annonsers
publicerande skulle omläggas i huvudsak i den riktning, som i motionen
angivits, att inkomsterna av dylika annonser, som hittills oavkortade kommit
Svenska akademien till godo, skulle fördelas på sätt av Kungl. Maj:t
och riksdagen bestämdes, samt att i följd därav riksdagen i skrivelse till
Kung!. Maj:t måtte anhålla om dels utredning rörande den uppgörelse, som
borde träffas med Svenska akademien angående det nuvarande tidningsmonopolets
avlösning, dels förslag till de lagändringar, som av det ändrade
annonseringssystemet skulle bliva påkallade.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
T anledning av motionen har utskottet från Svenska akademiens ombudsman
professoren Henrik Schäck fått mottaga en promemoria, varur vissa
av de upplysningar, som i det följande lämnas rörande akademiens förhållanden,
äro hämtade.
Innan utskottet inlåter sig a ett närmare bedömande av den utav motionären
gjorda hemställan, anser sig utskottet böra till belysning av den
föreliggande frågan förutskicka några uppgifter angående det nuvarande
organet för legal annonsering, Post- och Inrikes Tidningar, och den institution,
som liandhaver dess utgivande, Svenska akademien, ävensom lämna
en kortare redogörelse för de uti ifrågavarande ämne tidigare väckta förslag.
Post- och Inrikes Tidningar är Sveriges äldsta tidning. Med kortare avbrott
har den om ock under växlande titlar ägt bestånd allt sedan mitten
av 1600-talet och räknar i år sin tvåhundraåttioförsta årgång. Tidningen(
som från 1735 benämndes Stockholms Post-Tidningar, innehöll förnämligast
utrikes nyheter. Dess utgivande kom att handhavas av överpostdirektöre.
n, vilken från 1760 med vederbörligt tillstånd utgav jämväl en för inhemska
nyheter avsedd tidning, benämnd Inrikes Tidningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 and. l''i höft. (Nr IS.)
Svenska
akademiens
privilegium.
I
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
Då konung Gustaf III den 20 mars 1786 instiftade Svenska akademien,
utfäste han, att av den inkomst, som postdirektören åtnjöt för »Svenska
Avisornas» utgivande, skulle vid först infallande ledighet av detta ämbete
för evärdeliga tider åt akademien utgå en summa av 1,000 riksdaler, vilket
belopp ungefärligen motsvarade den då beräknade inkomsten av de tvenne
tidningarna. Sedan postdirektören 1791 avlidit, utfärdade Konungen den
20 december samma år för akademien ett privilegium, vari Konungen förklarade
sig »welat för ewärdeliga tider förunna denna Academie rättighet
att ensam förlägga och utgifwa de så kallade Posttidningarna, hwilkas föremål
egentligen är åt meddela Utländska Nyheter åt allmänheten, såsom ock
Inrikes Tidningarne». Bland de förmåner, som akademien därvid tillförsäkrades,
är i detta sammanhang följande av intresse: »Inga andra Kungörelser
rörande Testamenten, Skuldfordringsmål, Concourser, Auctioner,
Förmynderskap, tjänsters ledighet och frigifwande, Markegångstaxor m. m.
anses såsom i laga ordning utgifne än de som uti ofta nämnde Post- samt
Inrikes Tidningar blifwit införda.»
Genom kung!, cirkulär den 22 i samma månad föreskrevs därefter, bland
annat, att då kungörelser eller notifikationer ej medförde laglig verkan, så
framt de ej intoges i dessa tidningar, borde vederbörande, om de ej genom
särskild resolution vore därifrån frikallade, tillika därför erlägga betalning
enligt den taxa, som akademien uti tidningarna meddelade allmänheten.
År 1821 sammanslogos de båda tidningarna till en daglig tidning under
benämning av Post- och Inrikes Tidningar. Åren 1834—44 benämndes tidningen
Sveriges Statstidning eller Post- och Inrikes Tidningar. Sistnämnda
är återfick den sin ännu i dag bibehållna titel. I samband därmed förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 19 december 1844, att de legala
kungörelser och annonser, vilka enligt lag eller särskilda föreskrifter borde
genom allmän tidning offentliggöras, skulle, intill dess annorledes förordnades,
införas i Post- och Inrikes Tidningar.
Vid några tillfällen har i riksdagen gjorts gällande, att det åt Svenska
akademien givna privilegium, såsom icke av Kungl. Maj:t förnyat efter
tillkomsten av 1812 års tryckfrihetsförordning, för länge sedan upphört att
äga giltighet. I tryckfrihetsförordningen 1 § o mom. stadgas nämligen, att
äldre privilegier å skrifters utgivande, förlänta till allmänna inrättningars
understöd, ej äga kraft för längre tid än 20 år efter förordningens tillkomst,
med rätt dock för Kungl. Maj:t att dem varje gång på högst 20 år förnya.
Då Svenska akademiens ifrågavarande privilegium säkerligen icke blivit
någon gång förnyat, ansåg vid 1888 års riksdag andra kammarens fjärde
tillfälliga utskott, utlåtande nr 30, vid behandling av väckt motion om
legala tillkännagivandens införande i en därför avsedd statstidning, att privilegiet
sannolikt icke lade hinder i vägen för Kungl. Maj:t att meddela
förordnande, varigenom officiella och legala kungörelser komme att i första
hand införas i annan tidning, om ock akademien borde beredas ersättning
för vad hon förlorade. Första kammarens andra tillfälliga utskott, utlåtande
Första tan utskottets utlåtande Nr 18. 3
in- 22, ansag emellertid, att, även om privilegiet genom underlätet förnyande
kunde anses hava gatt förlorat, det vore riksdagen föga värdigt att,
sedan nämnda privilegium under mer än 50 år därefter fortlevat, påkalla
åtgärder, som skulle tillintetgöra detsamma. Da sistnämnda utskottsbetänkande
förekom till behandling inom första kammaren, hävdades där med
styrka, att medan privilegiet i fråga om rätten att utgiva Post- och Inrikes
Tidningar vore förfallet, ägde däremot det akademien givna privilegium att,
så länge akademien utgåve nämnda tidning, fä alla legala publikationer
där införda ännu gällande kraft. När sedermera vid 1896 års riksdag eu
motion rörande den legala annonseringen väcktes, framhöll andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott i utlåtande nr 5, att det icke skulle vara riksdagen
värdigt att utan gottgörelse upphäva ett privilegium, som så länge
fått äga bestånd efter den tid, då det skulle hava förfallit, och första kammarens
första tillfälliga utskott betonade i utlåtande nr 8, att frågan om
rubbande av Posttidningens rättigheter i förevarande hänseende vore eu rättsfråga,
vilken, därest icke vederbörande rättsinnehavare frivilligt inginge på
att avstå från sill rätt, icke kunde lösas annorledes än på judiciell väg.
Till sist må i detta sammanhang erinras, att andra kammarens femte
tillfälliga utskott i utlåtande nr 19 vid 1910 års riksdag, i anledningav
väckt motion om Posttidningens upphörande, ansåg det med hänsyn till
tidningens ringa spridning kunna ifrågasättas, om akademien rätt val ställt
sig till efterrättelse det i privilegiebrevet henne givna åliggande att besörja
tidningens utgivande på ett sätt, som uppfyllde dess ändamål.
Till och med 1882 var tidningen av akademien utarrenderad. Den gav under
den första tiden arrendatorerna ett ganska betydande överskott. Efter
nämnda års utgång övertog akademien själv tidningen och utgav densamma
genom en av henne utsedd redaktör, och behållningen ingick till akademiens
kassa. Men redan i maj 1834 avlät akademien till Kungl. Maj:t en skrivelse, däri
akademien uttryckte den önskan att få till staten avträda sitt privilegium
emot eu årlig ersättning av 5,200 riksdaler banko, vilken summa ungefärligen
motsvarade, vad de legala annonserna inbringade, och tillika voro för
akademiens årliga utgifter oundgängligen behövlig.
Akademiens anhållan blev emellertid allenast på det sått bifallen, att
Kungl. Maj:t lämnade akademien tillstånd att på fem år överlåta sitt privilegium
på den, som hovkanslern antoge att utgiva en svensk statstidning.
Det var i samband därmed titeln på ovannämnda sätt ändrades. Den
arrendesumma, statsverket erlade, utgjorde 5,200 riksdaler banko. Arrendet,
som varade till slutet av 1841, förorsakade emellertid kronan den betydande
förlusten av nära 53,000 riksdaler banko. Sedan kronan uppsagt arrendet
med 1841 års utgång, måste akademien återtaga tidningen. Hon har sedermera
haft densamma utarrenderad.
Vid sidan av kontraktet mellan tidningens utgivare och akademien tinnes
även ett kontrakt mellan Kungl. Maj:t och utgivaren, enligt vilket tid
-
Tidningen*
förvaltning.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
ningen skall »åtnjuta förmånen att av Kungl. Maj:t och Dess regering i så
måtto betraktas och behandlas såsom officiell, att alla officiella och legala
kungörelser samt underrättelser om utnämningar och andra regeringsåtgärder
såsom hittills i första hand där införas». År 1909 bestämdes, att dylika
underrättelser skulle av statsdepartementen samtidigt lämnas till Posttidningen
och Svenska telegrambyrån.
Posttidningen innehåller numera, utom sådana officiella meddelanden, som,
enligt det mellan Kungl. Maj:t och utgivaren träffade kontraktet, skola i
tidningen införas, icke någon text utan endast annonser. Ombildningen
till enbart annonsorgan torde hava skett på grund av riksdagens skrivelse
nr 146 vid 1910 års riksdag, vari riksdagen bland annat uttalade sig fölen
viss begränsning av tidningens textinnehåll. I överensstämmelse med
en i samma skrivelse uttalad önskan fastställes även numera taxan för
annonserna av Kungl. Maj:t. I Posttidningen utgör avgiften per millimeter
räknat 12 1/2 öre, vilket torde avsevärt understiga de större dagliga Stockholmstidningarnas
genomsnittliga annonspriser. Antalet annonser i tidningen
utgjorde under år 1924 något över 32,000.
Från 1889 åtföljes Posttidningen av ett månatligt register över vissa i
tidningen införda annonser, ävensom av en för närvarande två gånger i
veckan utkommande bilaga, benämnd »Tidning för leveranser till staten m. in.»
För att bereda tillfälle till större spridning åt bladets legala tillkännagivanden
har inrättats en kommunalupplaga. Denna lämnades från början mot
ett nedsatt prenumerationspris, men hade endast ett fåtal prenumeranter,
1910 sju stycken. I anledning av eu av nämnda års riksdag framställd begäran
om åtgärder till ökande av Posttidningens spridning, förordnade Kungl.
Maj:t den 28 oktober 1910 efter akademiens hörande, att rikets kommuner
skulle från och med år 1911 äga att genom postverket abonnera å ifrågavarande
tidning mot erläggande allenast av stadgad postbefordringsavgift.
Prenumerantantalet framgår av följande tabell:
1909 |
Posttidningen 1,733 |
Kommunal- upplagan |
Tidu. f. lev. till 1,525 |
|
1910 |
1,722 |
— |
1,548 |
|
1911 |
1,608 |
988 |
1,649 |
|
1912 ............ |
1,567 |
456 |
1,651 |
|
1913 .............. |
1,540 |
388 |
1,621 |
|
1914 |
1,534 |
347 |
1,642 |
|
1915............. |
1,538 |
332 |
1,669 |
|
1916 |
1,578 |
320 |
1,530 |
|
1917 .............. |
1,585 |
300 |
1,250 |
|
1918 .............. |
1,672 |
303 |
1,045 |
|
1919 |
1,723 |
304 |
1,250 |
|
1920 ............. |
1,700 |
287 |
1,430 |
|
1921 .............. |
1,697 |
271 |
1,714 |
|
1922 |
1,677 |
253 |
1,848 |
|
1923 .............. |
1,540 |
240 |
1,761 |
|
1924 (”/.,)...... |
1,400 |
218 |
1,419 |
Första lagutskottets utlåtande Av 18. •»
Enligt Gustaf lll:s för akademien 1786 fastställda stat skulle akademiens
inkomster utgöra 2,500 riksdaler specie eller i nuvarande mynt 10,000
kronor, varav 1,500 riksdaler i statsanslag och resten i beräknad inkomst
av Posttidningen. Statsanslaget nedsattes redan före 1700-talets utgång från riksdaler
specie till riksdaler banko, d. v. s. från 6,000 till 2,250 kronor. Detta
belopp, som fortfarande utgår, har varit och är akademiens enda statsanslag.
Den inkomst, akademien skulle erhålla av Posttidningen, beräknades, som
nämnt, i akademiens ursprungliga stat till 1,000 riksdaler specie eller 4,000
kronor. Först några årtionden in på 1800-talet började inkomsten överstiga
det i staten beräknade beloppet, men i följd av att statsanslaget nedsatts
till riksdaler banko, nådde akademiens inkomster endast en kortare tid upp
till beräknat belopp. Först genom eu 1880 vidtagen höjning av arrendeavgiften
började akademiens inkomster uppgå till och överstiga detta belopp.
År 1886 ökades arrendet ånyo och gjordes därvid beroende av annonsmängden.
Efter denna tid hava inkomsterna betydligt stegrats. 1900 utgjorde de
cirka 43,000 kronor och budgetåret 1923—1924 omkring 260,000 kronor.
I samband med att akademiens inkomster av Posttidningen började stiga
beslöt akademien, som enligt stadgarna har till sitt »yppersta och angelägnaste
göromål att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet»,
att börja utgivandet av eu omfattande historisk ordbok över svenska språket
och anslog därtill år 1886 hela inkomsten av Posttidningen. De medel, som
icke användes till ordboksarbetet, fördes till eu s. k. ordboksfond, och till
denna lades också de smärre besparingar, som under årens lopp kunnat göras
å statsanslaget.
Från och med 1894 hava, efter därom av akademien gjord framställning,
från akademien till kammarrätten, numera riksräkenskapsverket, överlämnats
årliga räkenskaper över såväl inkomsterna av Posttidningen som utgifterna
för ordboksarbetet.
De inkomster, som akademien erhållit från Posttidningen, hava i regel
överstigit utgifterna för ordboksarbetet. Ordboksfonden, som 1905 utgjorde
40,397 kronor 48 öre, hade därigenom vid innevarande finansårs början, den
1 juli 1924, uppgått till 664,279 kronor 18 öre. För erhållande av varaktigare
medarbetare i ordboksarbetet hade det visat sig nödvändigt att tillförsäkra
dessa pensionsrätt. Genom ett kungl. brev den 11 april 1924 tillerkändes
akademien dispositionsrätt över ordboksfonden. Akademien avsatte dä
av denna fond 600,000 kronor till en pensionsfond och återstoden eller 64,279
kronor 18 öre till eu allmän fond, vilken bland annat skulle tjäna ordboken
såsom reservfond. En fond av sistnämnda slag både ansetts behövlig i
sådana fall, då inkomsterna av Posttidningen ej räckt till bestridande
av kostnaderna för ordboksarbetet. Visserligen överstego under budgetåret
1923 — 1924 inkomsterna av Posttidningen med omkring 111,000 kronor
kostnaderna för ordboksarbetet, som utgjorde nära 149,000 kronor, men
andra år har brist uppstått, såsom exempelvis 1919, då denna uppgick till
28,319 kronor 8 öre. Utgifterna för ordboken väntas ytterligare stiga, sedan
Inkomsterna
ov Posttidningen.
Frågans tidigare
riksdagsbehandling.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
(let förlag, som utgivit ordboken, uppsagt kontraktet och akademien nödgats
själv bliva förläggare för densamma.
År 1919 ingick akademien till Kungl. Maj:t med en framställning åsyftande
att akademien skulle frånträda sin befattning med Posttidningen och
därmed också ordboksarbetets finansiering;akademien erbjöd sig att, om så funnes
lämpligt, handhava den vetenskapliga ledningen. Akademiens framställning
blev emellertid icke av Kungl. Maj:t bifallen. Skälet härtill torde sannolikt
hava varit, att det syntes betänkligt att tillskapa ett nytt stort ämbetsverk
— ordbokens arbetsstab utgöres nämligen av sexton mer eller mindre
fast anställda personer, vartill kommer mera tillfälliga medarbetare.
Akademien, som således numera icke för egen räkning drager någon fördel
av Posttidningen, har i egna inkomster, utom förenämnda statsanslag å
2,250 kronor, allenast avkastningen av tvenne privata donationer: von Beskows
och Magna Sunnerdahls. Den Beskowska donationen bestod däri, att
akademien fick rätt att för 50,000 kronor tillhandla sig von Beskows vid
Skeppsbron belägna hus. Akademien inköpte huset och sålde det, dock först
efter åtskilliga år, med en vinst av 285,000 kronor. I donationsbrevet hade
Beskow emellertid uttryckt den önskan, att akademien skulle till bostadsrum
åt sin sekreterare allt framgent kostnadsfritt upplåta den av donator
bebodda våning. På grund härav betalar akademien till sin sekreterare 5,000
kronor i liyresersättning. Sunnerdahlska donationen, som utgjorde 500,000
kronor, avsåg att åt akademien bereda egen bostad i Börshuset. För den
övre våningen i detta betalade akademien Stockholms stad 600,000 kronor,
av vilket belopp 100,000 täcktes genom anlitande av den Beskowska donationen.
Den återstående delen av sistnämnda donation är följaktligen akademiens enda
tillgång, vid sidan av statsanslaget, som i det närmaste åtgått till minnespenningens
prägling och högtidsdagens firande.
Fragan om eu omläggning av Post- och Inrikes Tidningar och om eu förändring
av sättet för legala annonsers publicering har upprepade gånger
varit föremål för riksdagens prövning.
A id 1840—41 års riksdag väcktes förslag om utgivande av eu officiell
tidning. Med hänvisning till akademiens privilegium blev motionen av vederbörande
utskott avstyrkt, och denna utskottets hemställan blev av samtliga
stånden bifallen.
I skrivelse till Kungl. -Maja: den 28 oktober 1850 anförde dåvarande lagberedningen.
att under dess arbete den fråga ofta förekommit om sättet för
den legala annonseringen vore för ändamålet tillfyllestgörande. Enligt beredningens
mening borde dylik annonsering ske i något kungörelseblad, som
kostnadsfritt utdelades till alla församlingar och myndigheter. I anledning
härav gjorde Kungl. Maj:t i proposition till 1865—66 års riksdag framställning
om anslag i syfte att genom överenskommelse med Posttidningens utgivare
tills vidare bereda de med eu dylik tidning avsedda fördelar genom att tillhandahålla
samtliga kommunalstämmoordförande ett exemplar av tidningen.
Första lagutskottets utlutande Nr 18. 7
Till stöd för framställningen åberopades därjämte behovet för regeringen att
tiga ett speciellt tidningsorgan. Oaktat propositionen blev av statsutskottets
majoritet tillstyrkt, vann den icke riksdagens bifall, då ständerna betvivlade,
att de åsyftade ändamålen skulle genom den föreslagna åtgärden vinnas
i någon män, som svarade mot kostnaderna. Något behov av särskilt
regeringsorgan ansågo ständerna ej föreligga, dess mindre som regeringen
redan under dåvarande förhållanden genom Posttidningen kunde meddela
allmänheten erforderliga upplysningar.
I en motion vid 1871 års riksdag föreslogs sedermera upprättandet av ett
kungörelseblad benämnt Sveriges allmänna tidningar. Motionen avstyrktes
av statsutskottet i utlåtande nr 47 och blev i överensstämmelse med utskottets
hemställan av kamrarna avslagen.
Vid 1877 och 1870 års riksdagar väcktes motioner om upprättande av eu
tidning, som inom pressen skulle representera regeringens åsikter och önskningar.
Motionerna avstyrktes av statsutskottet i utlåtande nr 23/1877 och
nr 20/1879 och avslogos av kamrarna.
Vid 1888 års riksdag hemställdes i en motion om utredning i syfte att
alla legala tillkännagivanden skulle införas i en statstidning, avsedd uteslutande
för dylika tillkännagivanden och andra officiella meddelanden och utgiven
under statsmyndighets kontroll samt så anordnad, att tillkännagivandena
skulle medföra minsta möjliga kostnad för vederbörande, varförutom utredningen
även borde omfatta frågan om tidningens kostnadsfria utdelning.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte i utlåtande nr 30 en
utredning, därvid utskottet tillika framhöll, att ersättning borde beredas Svenska
akademien för den inkomstminskning, som akademien genom upphävandet
av Posttidningens officiella egenskap kunde få vidkännas. Utskottets hemställan
bifölls utan votering av kammaren. Första kammarens andra tillfälliga
utskott ansåg i utlåtande nr 22, att utredningen borde i så litet
bindande ordalag som möjligt överlämnas åt Kungl. Maj:t och tillstyrkte
därför utredning om och vilka åtgärder borde vidtagas för att de kungörelser,
vilka enligt lag skulle införas i allmänna tidningar, kunde vinna större spridning
och medföra mindre kostnad, än då vore fallet. Utskottets hemställan
blev emellertid av kammaren utan votering avslagen, varför frågan förföll.
Den återupptogs emellertid vid 1889 års riksdag och behandlades då av
statsutskottet, vars majoritet i utlåtande nr 73 tillstyrkte en utredning angående
inrättande av en statstidning i enlighet med andra kammarens beslut
föregående år samt rörande den ersättning, som Svenska akademien borde
beredas till fullbordande av ordboksarbetet. Utskottets hemställan bifölls av
andra men avslogs av första kammaren. När samma motion vid 1890 års
riksdag återkom, blev densamma även av statsutskottet tillstyrkt i utlåtande
nr 67 men avslogs nu av båda kamrarna.
Vid 1895 års riksdag väcktes motion att utredning skulle verkställas, om
och i vilka fall inskränkning kunde ske i den genom lag och författning
stadgade legala annonseringen. Motionen bifölls av båda kamrarna på till
-
S Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
styrkan av lagutskottet, som i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 38,
särskilt framhöll, hurusom en förändring i fråga om den legala annonseringen
vore önsklig dels ur synpunkten att söka åstadkomma minskning
i kostnaderna för vederbörande annonsörer och dels huvudsakligast av den
anledning, att det stadgade annonseringssättet icke medförde den därmed
åsyftade verkan att sprida kännedom om ett visst faktum eller en viss händelse
till alla dem, som därav kunde hava intresse. Den riksdagens skrivelse,
nr 47, som i ämnet avläts till Kungl. Ma.j:t, föranledde allenast en vid 1897
års riksdag genomförd ändring av 10 § i lagfartsförordningen (lagutskottets
utlåtande nr 6).
Vid 1896 års riksdag hemställdes i en motion om föranstaltande dels att
den legala annonseringen måtte genom gratisutdelning till ämbetsverk, myndigheter
och kommuner erhålla största möjliga spridning i landet, dels att kostnaden
för denna annonsering, som helst borde äga rum i en ny legal annonstidning,
måtte bestämmas efter en taxa, som av Kungl. Maj:t efter utredning
i ämnet fastställdes. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott uttalade i
utlåtande nr 5 såsom sin uppfattning i huvudsak, att posttidningen genom
sin obetydliga spridning icke uppfyllde de krav, som allmänheten vore berättigad
att ställa på eu tidning för legala tillkännagivanden; att det vore
olämpligt, att en enskild korporation hade uteslutande bestämmanderätt över
den beskattning, som genom den legala annonseringen vore pålagd icke blott
den enskilde, utan även staten och kommunerna; att en statstidning, avsedd
för i lag föreskrivna kungörelser, skulle kunna utan förlust för statsverket
utgivas med ett annonspris av omkring hälften av det dåvarande; samt att
erforderliga penningmedel borde på annat sätt beredas akademien till ordboksarbetets
fortsatta kraftiga och ostörda bedrivande. Utskottet tillstyrkte på
grund härav skrivelse med begäran om utredning och kammaren beslöt i
enlighet härmed. Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde
emellertid i utlåtande nr 8, att kammaren icke måtte biträda medkarnmarens
beslut, och denna hemställan blev av kammaren bifallen.
Vid 1910 års riksdag väcktes sedermera motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörandet av Posttidningens utgivande m. m. Sedan utlåtanden
avgivits av andra kammarens femte tillfälliga utskott, nr 19, och
första kammarens första tillfälliga utskott, nr 16, anförde riksdagen i skrivelse
nr 146 i huvudsak följande:
Sedan länge har den meningen varit rådande, att Post- och Inrikes Tidningar
med hänsyn till sin ringa spridning icke tillfredsställande fyller de
krav, som med fog kunna ställas å ett organ för den legala annonseringen,
Att anstalter böra träffas för åstadkommande av större spridning bland allmänheten
av den publikation, som innehåller de legala tillkännagivandena,
anser riksdagen därför vara ovedersägligt.
Riksdagen anser död; varken nödigt eller lämpligt att för närvarande begära
en utredning angående Post- ock Inrikes Tidningars upphörande och ersättande
med en statstidning, synnerligen som Svenska akademiens inkomst
av Post- och Inrikes Tidningar oavkortat användes för dess sedan 1880-talet
Förslå lagutskottets utlåtande Nr IS. 9
1''oi''tgaende betydelsefulla arbete med utgivandet av cn ordbok över svenska
språket, för vilket ändamål stora årliga statsanslag eljes bleve nödvändiga.
För att nå det med Posttidningen avsedda syfte ligger givetvis huvudvikten
å att få tidningen mera spridd bland allmänheten; och den åtgärd,
som enligt riksdagens mening mest skulle bidraga härtill, vore en kostnadsfri
utdelning av tidningen till en var av rikets omkring 2,500 kommuner.
Ett åläggande för Svenska akademien att kostnadsfritt sprida tidningen till
rikets alla kommuner behövde visserligen icke rubba akademiens privilegium
att utgiva tidningen. Men bestridandet av de stora kostnaderna för här
ifrågasatta gratisspridning skulle emellertid kunna avsevärt minska akademiens
förmåga att bekosta ordboksarbetet och möjligen föranleda ett långsammare
utgivningssätt, något som ur många synpunkter vore beklagligt.
Åtgärder torde emellertid kunna vidtagas till vinnande av besparingar vid
tidningens redigering; i vilket avseende en viss begränsning av tidningens
textinnehåll och därpå beroende minskning i redaktions- och tryckningskostnad
samt användande av billigare papper till gratisupplagan synes kunna
ifrågasättas.
Beträffande textinnehållet i tidningen anser riksdagen det principiellt oriktigt,
att tidningen uti en eller annan partiriktning uttalar sig i politiska och
sociala frågor, utan bör tidningens hållning i sådant avseende vara fullt
neutral.
I detta sammanhang vill ock riksdagen såsom sin mening uttala, att, ehuru
det ingalunda torde vara att befara, att annonspriset av akademien oskäligt
höjes, det i allt fall torde vara lämpligt, att taxan för legala annonser i tidningen
fastställes av Eders Kungi. Maj:t.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det Eders Kungl.
Maja täcktes utreda, huruvida och under vilka villkor Post- och Inrikes Tidningar
såsom organ för allmänna kungörelser och legala annonser må kostnadsfritt
komma rikets samtliga kommuner tillhanda.
Efter att hava i frågan inhämtat akademiens yttrande, förordnade Kungl.
Maj:t den 28 oktober 1910, såsom ovan nämnts, att rikets kommuner skulle
äga erhålla Posttidningen mot erläggande endast av postbefordringsavgift.
Jämväl de övriga önskemål, riksdagen i nämnda skrivelse anfört, äro, såsom
ovan framhållits, numera tillgodosedda, i det Posttidningen ej längre innehåller
någon icke officiell text och dess annonstaxa fastställes av Kungl. Maj:t.
Till sist må nämnas, att vid 1913 års riksdag på statsutskottets hemställan
i utlåtande nr 6 en motion om utgivande länsvis genom statens försorg av
tidningar för officiella kungörelser avslogs. Ett vid 1914 års förra riksdag
framfört förslag om utgivande av en statstidning blev aldrig behandlat. Vid
1915 års riksdag avslogos slutligen, på hemställan av andra kammarens tillfälliga
utskott i utlåtande nr 7, motioner om upprättande av ett statstidningsföretag.
Såsom av det anförda framgår bär frågan om en reformering av det officiella
annonsväsendet upprepade gånger varit föremål för riksdagens övervägande.
Flera förslag åsyftande att göra de legala tillkännagivandena tillgängliga
för ett större antal av rikets innebyggare hava därvid framkommit
men i regel icke varit av beskaffenhet att kunna vinna riksdagens bifall.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 11 höft. (Nr 18.) 2
Utskottet.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
Den åtgärd i syfte att giva de legala annonserna ökad publicitet, som 1910
års riksdag förordade, blev av Kungl. Maj:t i viss utsträckning vidtagen
och höjde även något Posttidningens upplaga. Det får emellertid icke förbises
att en för ett legalt annonsorgan önskvärd begränsning av textinnehållet
till offentliga tillgännagivanden givetvis måste motverka en mera allmän
spridning av samma tidning.
Det förslag till omläggning av det nuvarande sättet för legala annonsers
publicering, som motionären framlagt, utgår ifrån att det icke skulle föreligga
något behov av att hava alla tillkännagivanden av ifrågavarande art
införda i eu och samma tidning. I stället borde annonsering ske i mera
spridda, lokala tidningsorgan enligt vederbörande myndighets beprövande i
varje särskilt fall. Hos en offentlig myndighet i Stockholm skulle föras ett
centralt register över de legala annonserna. Kostnaderna för detta skulle
1 »estridas genom avgifter av annonsörerna.
Även om ett legalt tillkännagivande enligt det av motionären förordade
sättet för publiceringen skulle kunna erhålla en mera allmän spridning,
synes det dock utskottet, att allvarliga erinringar kunna ur flera synpunkter
göras mot den föreslagna reformen. Sålunda får man icke överskatta möjligheten
att genom en annons i en lokal tidning giva ett meddelande allmännare
publicitet. Ä sådana orter, där det finnes flera tidningsorgan med
skilda läsekretsar, kan tydligen genom annonsering i allenast ett sådant
organ blott en begränsad spridning påräknas. Att åter ålägga den enskilde
att införa annonsen i alla eller flera sådana organ skulle å andra sidan för
honom innebära en väsentlig kostnadsökning, som icke utan tvingande skäl
synes höra» ifrågakomma. En annonsering blott i lokala tidningar skulle
vidare knappast vara tillfyllest. Särskilt för personer och företag med vidsträcktare
affärsförbindelser måste det vara förmånligt att kunna i en enda
tidning finna alla legala tillkännagivanden, som kunna vara av betydelse
för dem. Det av motionären föreslagna centrala annonsregistret torde knappast
utgöra fullgod ersättning för Posttidningen. Dels skulle det i detta hänseende
väsentligen blott vara till nytta för de personer och företag, som hade
sin verksamhet i eller i närheten av huvudstaden, dels vore det även för
dem obekvämare att hos annonsregistermyndigheten än i eu tidning efterforska
de tillkännagivanden, som för dem kunde vara av intresse.
Det av motionären föreslagna sättet för legal annonsering skulle, synes
det, slutligen ställa sig dyrbarare för såväl den enskilde som för staten.
Utom annonsavgiften till vederbörande privata tidningsorgan, vars taxa i
flertalet fall torde överstiga Posttidningens, skulle annonsören vara skyldig
erlägga eu procentuellt bestämd tilläggsavgift till bestridande av kostnaderna
för annonsregistermyndighetens verksamhet. Med hänsyn till den stora mängden
av annonser komme registret säkerligen att få en ofantlig omfattning,
kräva betydande arbetspersonal och draga stora kostnader. Vidare skulle
den föreslagna reformen tvinga staten att hålla Svenska akademien skadeslös
för dess förlust av annonsprivilegiet eller, då inkomsterna av Posttid
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
11
ningen anslagits till ordboksarbetet, övertaga de betydande kostnaderna för
detta verk. Då emot vad motionären antager akademien icke har några
fonder för detta ändamål och nämnda kostnader helt skulle drabba staten,
torde den föreslagna procentuella tilläggsavgiften knappast räcka att bestrida
utgifterna för såväl annonsregistret som ordboken, än mindre för de övriga
i och för sig behjärtansvärda ändamål, som motionären berört, understöd
till de svenska litterära författarena, bidrag till tidningsmännens pensionskassor,
till vetenskapligt arbetande institutioner och dylikt.
Då den väg motionären antytt för avhjälpande av de brister, som onekligen
äro förenade med det nuvarande sättet för legal annonsering, sålunda
icke synes utskottet framkomlig, har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
motionen.
Utskottet får följaktligen hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd ''föranleda.
Stockholm den 13 mars 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
irån första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Högberg, Edw. Larson, Lgberg,
Ktefbeck och Ernst Svenson *;
från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Liiulley, Leo*, Jansson i Edsbäcken, Nilsson
i Antnäs, Söderberg*, Carlson i Mölndal och Persson i Trången.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
Reservation
av herr Lyberg, som anfört:
»Att lagstiftningen på grund av ett privilegium, som i forna tider tilldelats
eu institution, skall vid meddelande av bestämmelser om legal
annonsering vara hunden vid visst tidningsorgan, måste i och för sig
betecknas såsom synnerligen oegentligt. På grund av organets olämplighet
för ändamålet har det också under de sista åren visat sig nödvändigt att
på det ena lagstiftningsområdet efter det andra införa stadgande om annonsering
jämväl i ''tidning inom orten’. Dubbelannonseringen och över
huvud taget annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar innebär i regel,
att onödiga kostnader läggas på enskilda.
Att upprätthålla en sådan ordning av hänsyn till Svenska akademien
och ordboksarbetet lärer i längden icke vara möjligt. I allt fall bör en
omläggning förberedas för genomförande senast då detta arbete bör vara
utfört. Utredning rörande frågan, bur detta skall tillgå, torde ju förr
dess hellre böra igångsättas och verkställas efter samråd med Svenska
akademien.
En registrering av de efter en sådan omläggning i ortstidningar intagna
legala annonserna, på sätt motionären föreslagit, synes å ena sidan
mer än väl ersätta den nuvarande tillgången till ett centralt annonsorgan,
vari dessa återfinnas, och å andra sidan icke behöva medföra några utgifter
för statsverket. Annonserna torde nämligen — såsom redan genom
enskilt initiativ äger rum beträffande vissa av de i Post- och Inrikes
Tidningar införda annonserna — böra sammanföras samt förteckning över
dem periodiskt tryckas och såväl hållas tillgänglig hos den registrerande
myndigheten som mot årsprenumeration eller eljest mot ersättning vara
att tillgå.
Enligt min mening har utskottet därför bort hemställa,
att riksdagen med anledning av den i ärendet väckta
motionen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och på vilket sätt den monopolställning,
som Post- ochTnrikes Tidningar innehar med
avseende å den legala annonseringen, må kunna upphöra,
samt om framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen föranleder.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.