Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1925 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till
Konungen om utredning rörande villkoren för att inteckning
för nyttjanderätt eller ankomst må anses som
förfallen.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 74 i första kammaren av herr Luterkort och nr 166 i andra
kammaren av herr Wikström.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställa motionärerna, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken
ordning inteckning för nyttjanderätt eller avkomst finge, utan föregången ansökan,
betraktas såsom förfallen och avföras ur fastighetsbolc.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin ifrågavarande hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
För att en inteckning, som meddelats till säkerhet för nyttjanderätt eller
avkomst, skall kunna avföras ur inteckningsboken förutsättes — om man bortser
från vissa undantagsfall, som här sakna intresse — att domstolen efter
framställning från vederbörande rättsägare meddelar beslut om inteckningens
dödande. Beslut om dödning av en nyttjanderättsinteckning kan meddelas
antingen enligt 44 § inteckningsförordningen på begäran av nyttjanderättshavaren,
om denne för ändamålet företer inteckningshandlingen, eller ock enligt
45 § på begäran av fastighetsägaren, oberoende av huruvida inteckningshandlingen
företes eller ej, därest fastighetsägaren visar, att den tid, för vilken
nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller att nyttjanderätten av annan
anledning upphört. Samma bestämmelser gälla enligt 54 § om dödande av
inteckning för avkomst.
Erfarenheten har visat, att, då eu nyttjanderätt eller avkomsträtt upphör,
inteckningshavare och fastighetsägare i stor utsträckning underlåta att begära
dödning av inteckning, som meddelats till säkerhet för rättens bestånd.
Härav har blivit en följd, att sådana inteckningar till betydande antal kommit
att kvarstå i inteckningsböckerna, oaktat inteckningarna efter nyttjanderättens
eller avkomsträttens upphörande icke längre hava någon uppgift att fylla.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 13 käft. (Nr 17.) 1
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
I syfte att undanröja de olägenheter, som härigenom kunna uppstå såväl
för den domare, vilken har att föra inteckningsböckerna och utfärda gravationsbevis,
som för den rättssökande allmänheten, föreslå motionärerna, att en
utredning skall verkställas, huruvida och i vilken ordning inteckning, som
beviljats för nyttjanderätt eller avkomst, finge, utan föregången ansökan, betraktas
såsom förfallen och avföras ur fastighetsbok.
Ehuru det givetvis vore önskvärt, att inteckningsböckerna i största möjliga
utsträckning befriades från inteckningar, som sakna reell betydelse, möter det
dock betänkligheter att ålägga domaren att av eget initiativ verkställa en
rensning av böckerna. Redan det stora antal, i vilket sådana inteckningar
förekomma —- i vissa domsagor uppgå de till åtskilliga hundratal — ger vid
handen, att den arbetsbörda, som skulle åsamkas domarna, bleve betydande.
Ännu påtagligare blir detta, om man besinnar, att ett avförande av inteckningarna
förutsätter en realprövning av frågan om den upplåtna nyttjanderättens
eller avkomsträttens bestånd. En sådan prövning nödvändiggör ofta
tidsödande undersökningar och kan även i övrigt erbjuda åtskilliga svårigheter,
särskilt i sådana fall, då det kontrakt, som ligger till grund för upplåtelsen,
är oklart avfattat. Beaktas måste även, att en rensning av inteckningsböckerna
för att bliva fullständig skulle förutsätta, att domaren gång efter
annan genomginge böckerna för att tillse, att icke nytillkomna inteckningar på
grund av nyttjanderättens eller avkomsträttens upphörande blivit betydelselösa.
Att eu rensning av böckerna i viss mån skulle underlätta utfärdandet
av gravationsbevis, torde knappast kunna uppväga det ökade arbete, som
inteckningarnas avförande ur böckerna skulle åsamka domarna. Vad åter
beträffar de fördelar, som den rättssökande allmänheten skulle vinna genom en
sådan åtgärd, må framhållas, att den omständigheten att i ett gravationsbevis
upptagits eu eller flera nyttjanderättsinteckningar i allmänhet icke lärer
inverka på fastighetsägarens kreditmöjligheter. Där han emellertid har ett
verkligt intresse av att gravationsbeviset befrias från ifrågavarande inteckningar,
står det honom öppet att själv påkalla inteckningarnas dödande.
I detta sammanhang kan även anmärkas, att lagberedningen vid utarbetandet
av det förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom, vilket
ingår i den år 1907 avlämnade andra delen av förslaget till jordabalk, ansett
sig icke böra ålägga domarna att av eget initiativ avföra sådana inteckningar,
varom här är fråga. Lagberedningen anförde härom, bland annat, följande :
»Enligt förslaget likasom enligt gällande rätt tillkommer det icke inskrivningsmyndigheten
att av egen tillskyndelse avföra inskrivningen, när enligt fastighetsbokens
utvisande tiden för nyttjanderätten gått till ända. Utan tvivel
skulle från synpunkten av fastighetsbokens korrekthet det vara önskligt, om
ett dylikt initiativ tillkomme inskrivningsdomaren. Erfarenheten visar, att
särskilt på landsbygden i stor mängd intecknade nyttjanderätter, för vilka
giltighetstiden länge sedan gått till ända, icke desto mindre, då vederbörande
fastighetsägare icke låtit döda inteckningen, kvarstå i böckerna och
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
därför måste alltjämt upptagas i gravationsbevis!!; och att hädanefter iller än
förut fastiglietsägarne skola själva bidraga till böckernas rensande från dylika
inskrivningar, lärer nog icke kunna förväntas. Icke desto mindre bär lieredningen
icke trott sig böra nu föreslå någon lagändring i nämnda syfte; att
ålägga inskrivningsdomaren förpliktelse att härå hålla uppsikt har icke ansetts
kunna för närvarande ifrågasättas och att medgiva honom rätt att, där
han så funne för gott, verkställa cn dylik anteckning har synts mindre lämpligt.
Det ankommer alltså på fastighetsägaren att själv söka dödning av inskrivningen.
»
Om sålunda betänkligheter möta mot ett åläggande för domaren att av eget
initiativ avföra inteckningar ur inteckningsböckerna, torde dock saken komma
att ställa sig i viss mån annorlunda, när vid en revision av inskrivningsväsendet
fråga uppkommer att överföra de uppgifter, som de nuvarande inteckningsböckerna
innehålla, till nya och modernare fastighetsböcker. Vid
denna överföring bör givetvis i möjligaste man undvikas, att böckerna belastas
med anteckningar, som sakna reell betydelse.
Denna synpunkt har även kommit till uttryck i det förslag till lag om vad
iakttagas skall i avseende å införande av nya jordabalken, som utarbetats av
lagberedningen och tinnes intaget i den år 1909 utgivna tredje delen av förslaget
till jordabalk. I 14 § 2) av förslaget till promulgationslag heter det nämligen,
bland annat:
»Vid uppläggandet av fastiglietsboken skall å upplägget för varje egendom,
som upptages i boken . . . införas vad den enligt äldre lag förda bok upptager
angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till avkomst eller annan förmån
och för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart, att rättigheten
upphört.»
Samma norm tillämpas redan nu i de fall, da enligt särskilt förordnande
fastighetsbok såsom för stad upplägges för vissa områden å landet. Sålunda
föreskrives i ett kungl. brev till Svea hovrätt den 8 juni 1923 rörande uppläggande
av dylik fastighetsbok, bland annat, följande:
»4. Å högra sidan införas från inteckningsboken gällande inteckningar
ävensom gällande anteckningar om utmätning och dylikt, dock att, där inteckning
eller anteckning uppenbarligen numera saknar betydelse, överföring
av sådan inteckning eller anteckning ej behöver verkställas.
Vid överföring, varom nu är fråga, skall särskilt iakttagas,
att inteckning, som meddelats till säkerhet för nyttjanderätt, icke skall
överföras till det nya upplägget, därest tiden för nyttjanderättens bestånd veterligen
tilländagått ...»
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson*, Lyberg, Klefbeck,
Johan Carlsson*, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindley, Leo*,Jansson
i Edsbäcken, Söderberg*, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm. Oskar Eklunds boktr., 1925.