Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
9
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning au väckt motion angående upphävande eller
ändring av 10 kap. 14 § strafflagen.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
72, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Winberg hemställt,
att riksdagen måtte antaga följande förslag till
LAG
om upphävande av 10 Kap. 14 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
eller ock, därest förenämnda yrkande ej bifölles,
att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det
innehåll denna paragraf hade före 1906 års ändring av densamma.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Bestämmelsen i 10 kap. 14 § strafflagen har erhållit sin nuvarande lydelse
genom lag den 16 juni 1906. Lagrummets lydelse före och efter 1906
års lagändring framgår av följande sammanställning:
10 Kap. 14 § strafflagen
(Nuvarande lydelse:) (Lydelse före 1906 års lagändring.)
Var som, muntligen inför menig- Var som, muntligen inför menighet
eller folksamling, eller i skrift, het eller folksamling, eller i skrift,
10 kap. Ii §
S. L. enligt
dess lydelse
före och efter
1906 års lagändring.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
den han utspritt eller utsprida låtit,
uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, varde,
där ej uppmaningen särskilt med
straff belagd är, dömd till böter
eller fängelse. Avsåg uppmaningen
brott, vard strängare straff än fängelse
kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då
må till straffarbete i högst fyra år
dömas. Är den skyldige i följd av
uppmaningen förfallen till straff för
delaktighet i brott, som därå följt,
gålle vad i 4 kap. 1 § stadgas.
Där någon annorledes, såsom genom
prisande av brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folksamling,
eller i skrift, den han utspritt
eller utsprida låtit, söker förleda
till brott; vare lag som i 1 mom.
sägs.
Har någon eljest på sätt i 1 eller 2
mom. förmäles sökt förleda till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet,
straffes med böter eller fängelse.
Vad i denna § är stadgat gälle även om den, som annans skrift, vars
innehåll är efter samma § straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att
därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
den han utspritt eller utsprida låtit,
uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, vara
straff efter denna lag följa kan, varde,
där ej uppmaningen särskilt med
straff belagd är, dömd till böter eller
fängelse. Är han i följd av uppmaningen
förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, vare
lag, som i 4 kap. 1 § skils.
Där någon i andra fall ån här
sagda åro, muntligen inför menighet
eller folksamling, eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit,
söker förleda till ohörsamhet emot
lag eller laga myndighet; straffes ock
efter ty i 1 mom. sägs.
Såsom synes hänförde sig de år 1906 genomförda ändringarna i 10 kap.
14 § strafflagen till lagrummets första och andra moment.
Ändringen i första momentet innebar, att straffmaximum höjdes från två
års fängelse till fyra års straffarbete för det fall, att uppmaningen avsåg
brott, varå strängare straff än fängelse kunde följa, eller omständigheterna
eljest vore synnerligen försvårande.
Ändringen i andra momentet avsåg att i lagen bestämt utmärka, att icke
blott den direkta uppmaningen till brott vore straffbar utan även sådan
uppmaning, som skedde i mera förtäckt form, såsom då uppviglaren genom
offentligt prisande av brottslig handling sökte förleda till brott. Lagändringen
hade i sistnämnda fall, på sätt jämväl vid ändringsförslagets behandling
med styrka framhölls, väsentligen betydelsen av ett förtydligande
av förut gällande lag, då redan enligt den äldre lydelsen ett dylikt för
-
Förslå lagutskottets utlåtande Nr IG.
11
farande måste anses straffbart, ehuru ordalagen icke med önskvärd tydlighet
utmärkte delta.
Det kan anmärkas, att i anslutning till sistnämnda ändring av 10 kap.
14 § strafflagen även vissa andra lagrum på liknande sätt förtydligades.
Så skedde år 1906 i fråga om de i 8 kap. 3 och 8 §§ strafflagen meddelade
bestämmelserna om uppmaning till förräderi och den i 77 § av
1881 års strafflag för krigsmakten meddelade, numera i 68 § av 1914 års
strafflag för krigsmakten upptagna bestämmelsen om uppmaning till uppror,
samt år 1909 i fråga om tryckfrihetsförordningens bestämmelse i § 3
mom. 7:o om uppmaning till brott m. in. Bestämmelserna i strafflagen
för krigsmakten och tryckfrihetsförordningen hänvisa beträffande straffet
till »allmän lag», d. v. s. till förenämnda i 10 kap. 14 § och 8 kap. 3
och 8 §§ strafflagen meddelade bestämmelser.
Yrkanden av samma innebörd som de genom förevarande motion fram- m J/on^om
förda hava tidigare vid upprepade tillfällen framställts inom riksdagen. upphävande
Sålunda avslogos efter hemställan av lagutskottet vid 1910 års riksdag
och 1914 års senare riksdag väckta motioner om återställande av 10 kap. s. L.
14 § strafflagen till det innehåll denna paragraf hade före 1906 års lagändring
(motionerna II 146/1910 och II 88/1914 B samt lagutskottets utlåtanden
35/1910 och 19/1914 B).
Vidare avslogo 1917 och 1918 års riksdagar efter hemställan av lagutskottet
motioner om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen (motionerna
II 238/1917 och II 207/1918 samt lagutskottets utlåtanden 52/1917 och
20/1918).
De skäl, som varit bestämmande för lagutskottets avstyrkande av de Utskottet.
tidigare väckta motionerna, hava sammanfattats i 1917 års utskottsutlåtande,
vilket sedermera av utskottet åberopades jämväl vid 1918 års
riksdag.
Lagutskottet anförde i sitt år 1917 avgivna utlåtande, nr 52, efter att
hava erinrat om den vid 1914 års senare riksdag väckta motionen angående
återställande av 10 kap. 14 § strafflagen till det skick lagrummet
haft före 1906 års lagändring:
»I anledning av nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en
utredning, i vad mån 1906 års lagstiftning förändrat lagrummets innehåll,
varav framgick, att lagändringen i fråga innefattat dels en höjning av straffmaximum
i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydligande
i syfte att klarare utmärka, att offentlig uppmaning till brott eller lagtrots
vore straffbar, även om den framförts under den skyddande förklädnaden
av ett prisande av brottslig handling eller dylikt. Utskottet erinrade vidare
att denna svenska lagstiftning ingalunda intoge någon sträng ståndpunkt i
jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder, exempelvis den norska,
den italienska och den nederländska, vare sig i fråga om straffsats eller i
fråga om förutsättningarna för straffbarhetens inträde. Det påvisades ock
12
Förslå lagutskottets utlåtande Nr 16.
med stöd av den officiella statistiken, att antalet personer, som på senare
tid jämlikt ifrågavarande lagrum ådömts frihetsstraff, varit helt ringa; under
åren 1910—1912 hade inalles sex personer ådömts fängelsestraff och ingen
dömts till straffarbete. Slutligen framhölls, att lagändringen framkallats av
att även i vårt land eu anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten
att i någon mån skydda samhället mot en hänsynslös agitation, som strävade
att omstörta grundvalarna för allt samhällsskick. Utskottet avstyrkte
därför den väckta motionen.
Vad sålunda av 1914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande
äga giltighet och kan således så mycket mindre ansluta sig till yrkandet i
nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess helhet.
Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttalanden
under 1889 års riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de farhågor,
som vid denna tidpunkt kunde frambäras, med då rådande tidsförhållanden
för ögonen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru stadgandena
i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot den
nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera äger. Motionärerna
uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud för medborgarna
att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening om
statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men delta är uppenbarligen
icke riktigt, försåvitt nämligen de offentligen anbefallda medlen att
bota samhällsbrister äro av laglig art. Lagrummet straffbelägger nämligen
endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar eller att visa ohörsamhet
mot den lagliga ordning, som består. Det står alltså i full överensstämmelse
med den stundom åberopade grundsatsen: respekt för gällande lag,
men öppen rätt att fordra en annan.
För att bex-eda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom
för den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom äro bestämmelserna
i 8 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tillfyllest gentemot offentlig
provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna sjmas förmena. Såsom
anstiftare straffas den, som söker förleda till brott'', endast i det fall,
att den förledde fortskridit till brottets fullbordan eller till straffbart försök,
och vidare blott under den ytterligare förutsättningen, att rättsöverträdelsen
kan stj7rkas hava blivit begången just i följd av den påverkan, för vilken
gärningsmannen varit föremål. Men detta orsakssammanhang är just i fall
av offentlig propaganda genom föredrag o. s. v. synnerligen svårt att leda
i juridiskt bevis, även i fall där det säkerligen är för handen. Dessutom
kan en samhällsfarlig propaganda rikta sig på ett lagtrots, som icke är
belagt med straff, men ändock för ett ordnat samhälle innebär allvarsam
skada, t. ex. en uppmaning till skattestrejk. På grund av det anförda får
utskottet hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd».
Till de nu ånjm framförda yrkandena om upphävande av 10 kap. 14 §
strafflagen eller lagrummets återställande till dess lydelse före 1906 års
lagändring intager utskottet samma ståndpunkt, som tidigare företrätts av
lagutskottet; och får utskottet åberopa vad av lagutskottet härutinnan anförts
i ovanintagna yttrande.
Utskottet får alltså hemställa,
Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
13
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Edw.
Larson, Klefbeck, Johan Carlsson, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, I,eo, Jansson
i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs, Söderberg, Johansson i Brånalt och Karlsson
i Vätö.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
dels av herrar Åkerman, Jacob Larsson, Klefbeck, Lindqvist i Halmstad,
Leo, Söderberg och Karlsson i Vätö, som anfört:
»Den år 1906 företagna ändringen av 10 kap. 14 § S. L., innebärande
dels ett tänjbart ''förtydligande’ av den förtäckta uppmaningen och dels
en höjning i straffskalan från fängelse till fyra års straffarbete, motiverades
bland annat därmed, att om någon i syfte att befordra förverkligandet av
anarkistiska idéer, som han omfattade, inför en okritisk och omogen publik
uppmanade till rena nidingsdåd såsom att planlöst och enligt vanligt omdöme
meningslöst mörda oskyldiga människor, då kunde näppeligen en
så lindrig straffart som fängelse vara på sin plats.
Denna förvisso i god tro gjorda men synnerligen verklighetsfrämmande
målning har blivit fullständigt vederlagd av det levande livet. Ty de, som
dömts efter denna lag, hava ingalunda tillhört den kategori av människor,
som föresvävade 1906 års lagstiftare, utan hava varit mestadels ungt folk,
som i harmen över enligt deras mening förefintliga missförhållanden i
samhället eller av ren oförmåga att välja juridiskt oangripliga uttryck gjort
offentliga uttalanden, vilka ansetts hava överskridit det tillåtnas gränser.
Men att i lagen med straffarbetets skamstämpel brännmärka dylika förlöpningar
måste anses ovärdigt en kulturstat, och därför framträder också
kravet på ifrågavarande lagbestämmelsers avskaffande alltjämt med oförminskad
styrka.
14
Förslå lagutskottets utlåtande Nr 16.
Då denna fråga behandlades vid 1918 års riksdag, fogades vid utskottets
i ämnet avgiva utlåtande en reservation av herr Persson i Norrköping
m. fl., däri reservanterna, på samma gång de yrkade återställande av 10
kap. 14 § S. L. till dess lydelse före 1906 års lagändring, tillika hemställde
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag
till sådan ändring av 10 kap. 14 § S. L. i övrigt, att lagen icke kränkte
den medborgerliga församlings- och yttrandefriheten. I denna del må erinras
därom, att J. O. i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 jan. 1917 i samband
med framställning om förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten
fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av ett förtydligande
av det i 10 kap. 14 § S. L. förekommande uttrycket ''menighet eller folksamling’,
på det att därigenom all osäkerhet i förevarande avseende måtte
undanröjas. I anledning av denna framställning hava vissa förslag till
lagstiftning å församlingsfrihetens område utarbetats av särskilda sakkunniga.
Enligt erhållen upplysning hava dessa förslag inom justitiedepartementet
gjorts till föremål för överarbetning, och är ärendet nu beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Då, enligt vad antagas må, Kungl. Maj:t snarast
för riksdagen framlägger förslag i sistberörda ämne, torde ett upprepande
av omförmälda år 1918 framställda yrkande om skrivelse icke nu
vara erforderligt.
Under åberopande av vad ovan anförts, yrkas:
att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § S. L.
till det innehåll detta lagrum hade före 1906 års lagändring.»
dels av herr Jansson i Edsbäcken.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1925