Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Winberg hemställt, att
riksdagen måtte antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
22 §.
utan lian rätt eller med missbruk av sin rätt, genom
,.äuX hoTannt a!fnågo,''göra. tf» etter underlåta straffes högst
med straffarbete i t.å år, i de fall, där gärningen ej med svarare
särskilt belagd är.
24 §.
Brott som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsägande det till sådant åtal angiver; ej heller ma brott, som i §
sä«s åtalas av annan än målsägande.
Denna lag träder i kraft tio dagar efter den dag, da densamma, -tungt
däriTrneddefad uppgift, utkommit från tryeket i Svensk författnmgssamlmg.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 12 höft. (Nr 15-16.)
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
15 kap. 22 och
24 §§ S. L.
15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:
»Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot, annan alt något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskilt belagd är.»
Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för den,
som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse.
Enligt 24 § i samma kapitel, sådant sistnämnda lagrum ursprungligen
lydde, skulle dock brott, som omnämndes i 22 §, ej få åtalas av allmän
åklagare, därest detsamma ej av målsäganden angivits till åtal. Från denna
princip gjordes emellertid sedermera undantag dels genom lagen den 9 juni
1893, varigenom 24 § ändrades därhän, att brott, som i 22 § omförmäles, föll
under offentligt åtal, därest genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse
eller hindrats att återgå till arbete, och dels genom lag den 28 maj
1897, varigenom lagrummet erhöll sådan lydelse, att allmän åklagare blev
berättigad att å tjänstens vägnar åtala brott enligt 22 § även i det fall, att
genom brottet någon hindrats att övertaga erbjudet arbete. Någon ändring
av 22 § hade dittills icke ägt rum.
I en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 28,
hemställdes emellertid, att till sistnämnda paragraf skulle fogas ett nytt
moment av följande lydelse: »Lag samma vare, där man, på sätt nu är
sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.» I sammanhang
därmed föreslogs att 24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §,
erhålla följande ändrade lydelse: »Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej
åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller
ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats
att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.» På hemställan av
lagutskottet i utlåtande nr 18 bifölls denna motion av riksdagens båda kamrar,
varefter i enlighet med det sålunda av riksdagen antagna lagförslaget den
10 juli 1899 lag i ämnet utfärdades.
Med den lydelse 22 § år 1899 erhöll blev således även försök till tvång
straffbelagt, dock endast i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse.
Därigenom att vidare tillämpligheten av 24 § inskränkts till 22 § 1 mom.
skulle i fråga om det i andra momentet avhandlade försöksbrottet gälla
bestämmelsen i 19^ § 2 mom. av förordningen om strafflagens införande,
att under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna.
För försöket stadgades i 1899 års lag samma straff som för det full
bordade brottet eller högst straffarbete i två år. I detta avseende genom
-
Forsla lagutskottets utlåtande Nr 15. o
fördes emellertid eu ändring genom lagen den 4 september 1914, vilken
givit 22 § dess nuvarande lydelse. Denna lagändring innebar, att straffet
för sådant försök, som avses i paragrafens andra moment, bestämdes till
allenast böter eller fängelse, och att alltså straffarbetet uteslöts ur latituden.
Det genom förevarande motion framlagda lagförslaget innebär, att bestämmelserna
i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen skulle återföras till den
lydelse de ägde före 1893 års lagändring. Den i 22 § 2 mom. upptagna
försöksbestämmelsen skulle sålunda upphävas, och allmän åklagares åtalsrätt
vid brott enligt 22 § skulle genomgående göras beroende av målsägandens
angivelse.
Liknande ändringsförslag hava, såsom bekant, tidigare vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Sålunda väcktes vid 1904, 1908, 1910 och 1911 års riksdagar motioner
om upphävande av den i 22 § 2 mom. meddelade försöksbestämmelsen
(motionerna 77/11 1904, 154/11 1908, 146/11 1910 och 187/11 1911). Motionerna
avslogos emellertid av riksdagen efter hemställan av lagutskottet
(L. U. 39/1904, 73/1908, 35/1910 och 49/1911).
Vidare yrkades i motioner vid 1912 och 1913 års riksdagar ävensom
vid 1914 års senare riksdag — liksom i den nu föreliggande motionen —
att ej blott nämnda försöksbestämmelse utan även de genom 1893 och
1897 års lagar i 24 § införda särskilda åtalsbestämmelsema måtte upphävas
(motionerna 326/11 1912, 302/11 1913 och 86/11 1914 B). Även dessa
motioner avstyrktes av lagutskottet (L. U. 66/1912, 27/1913 och 16/1914 B).
Den år 1912 väckta motionen vann andra kammarens bifall men avslogs
av första kammaren. De åren 1913 och 1914 väckta motionerna avslogos
däremot av båda kamrarna.
Förutom dessa förslag, vilka avsågo att återföra lagrummen till en äldre
lydelse, har riksdagen jämväl haft att pröva vissa förslag, vilka gått ut
på att annorledes modifiera bestämmelserna.
Vid 1912 och 1913 års riksdagar framlades propositioner med förslag
till följande ändringar i 22 och 24 §§: Förutsättningarna för försöksstraffet
skulle på det sätt närmare bestämmas, att endast sådant försök att tvinga
annan till deltagande i arbetsinställelse m. m. skulle bestraffas, som skedde
genom våld eller »sådant hot, som i 23 § sägs» d. v. s. hot, som framföres
muntligen eller skriftligen och går ut på misshandel eller annan brottslig
gärning. Försöksstraffet skulle nedsättas på sätt sedermera skett genom
1914 års lagändring. Den särskilda bestämmelsen om allmänt åtal vid
tvångsbrott, som sker i samband med arbetsinställelse, skulle utbytas mot
en bestämmelse om allmänt åtal i sådana fall, då brottet »medfört fara
för allmän säkerhet eller ordning» (K. Prop. 224/1912 och 158/1913). Propositionerna
tillstyrktes av lagutskottet (L. U. 66/1912 och 27/1913). Vid
Den föreliggande
motionen.
Äldre ändringsförslag.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet.
1912 års riksdag avslogo emellertid båda kamrarna den då framlagda propositionen.
År 1913 åter anslöt sig andra kammaren till propositionen, varemot
densamma av första kammaren avslogs.
Vid behandling av den förut berörda vid 1914 års senare riksdag väckta
motionen om återförande av 22 och 24 §§ till deras lydelse före 1893
års lagändring tillstyrkte lagutskottet ånyo sådana ändringar av nämnda
lagrum, som föreslagits i de åren 1912 och 1913 framlagda propositionerna
(L. U. 16/1914 B). Båda kamrarna återförvisade emellertid ärendet till
utskottet. I avgivet memorial, nr 21, hemställde därefter utskottet om
sådan ändring av 22 §, att straffet för försök mildrades, och denna hemställan
bifölls av kamrarna.
Slutligen må anmärkas, att vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes
motioner av innebörd, bland annat, att försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom.
skulle utsträckas till hela det område för fullbordat brott, som 1 mom.
av samma paragraf omfattar. Dessutom yrkades i 1911 års motion sådan
ändring i 24 §, att tvångsbrottet underkastades allmänt åtal oberoende av
huruvida brottet ägde samband med arbetsinställelse eller ej (motionerna
51/11 1911 och 111/1 1912). Under kammardebatten ändrade motionären
sitt sistnämnda yrkande därhän, att allmänt åtal skulle äga rum endast
om angivelse skett eller brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning.
I denna form upptogs yrkandet även i 1912 års motion. Motionerna
avstyrktes av lagutskottet (L. U. 49/1911 och 66/1912). Vid 1911 års riksdag
vunno motionärens yrkanden med nyssnämnda under debatten gjorda
ändring andra kammarens bifall, varemot de avslogos av första kammaren.
1912 års motion avslogs av båda kamrarna.
Utskottet kan icke förorda de av motionären föreslagna ändringarna i
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. De erfarenheter, som vunnits rörande
behovet av särskilt skydd för arbetsvilliga i samband med arbetskonflikter,
giva enligt utskottets mening vid handen, att det skydd lagen i sådant hänseende
lämnar icke utan fara kan av samhället undvaras.
Ett bifall till motionen skulle till en början innebära, att det särskilda
straffskydd mot försök till tvång, som meddelats genom bestämmelsen i
22 § 2 inom., skulle upphävas. Sådant straffet genom 1914 års lagändring
bestämdes, kan det emellertid icke med fog sägas vara strängare än förhållandena
påkalla. Straffarbete uteslöts år 1914 ur latituden, och därigenom
begränsades även häktningsmöjligheten till allenast sådana fall,
där den för brottet misstänkte saknar stadigt hemvist och skälig anledning
emot honom förekommer, att han avviker.
Vidare skulle ett bifall till motionen medföra, att allmän åklagares åtalsrätt
begränsades till sådana fall, där målsäganden angivit brottet till åtal.
Men det synes uppenbart, att i sådana situationer, varom här är fråga, fruktan
för hämnd ofta skall förhindra en angivelse, som eljest ej skulle uteblivit,
5
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
och att därför en begränsning av åklagarens åtalsrätt till fall, där angivelse
ägt ruin, i väsentlig man skulle göra straffskyddet illusoriskt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Klefbeck,
Johan Carlsson, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, I.eo, Jansson
i Edsbäcken, Söderberg, Nilsson i Antnäs, Johansson i Brånad och Karlsson i Vätö.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Åkerman, Jacob Larsson, Klefbeck, Lindqvist i Halmstad,
Leo, Söderberg och Karlsson i Vätö, som anfört:
»Den s. k. åkarpslagstiftningen inleddes som bekant med en år 1893 gjord
utvidgning av åtalsrätten vid tvångsbrott (den s. k. lilla åkarpslagen), vilken
sedermera följdes av ytterligare steg i samma riktning.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 15 kap. 24 § S. L. fick brott emot
22 § ej åtalas av allmän åklagare utan angivelse av målsäganden. Lagstiftaren
utgick från den uppfattningen, att nämnda brott i främsta rummet vore
att anse såsom förnärmelse allenast av enskild persons rätt. I de förslag,
som sedermera väcktes och ledde till den nuvarande anordningen med offentlig
åtalsrätt, när det nämligen gäller tvångsbrott mot arbetsvilliga, framhölls
också, att det för den enskilde målsäganden skulle innebära en fördel,
att brottet ställdes under offentligt åtal, enär målsäganden oftast av rädsla
för efterräkningar lät avhålla sig från angivelse. De verkliga förhållandena
gestalta sig emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ingalunda
på nämnda sätt. I de flesta fall äger nämligen angivelse rum, och, därest
så ej sker, synes underlåtenheten merendels bero därpå, att målsäganden
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
anser handlingen icke vara förtjänt av straff. Man har också på senare
tiden i den offentliga diskussionen om detta ämne mera framhävt statens
intresse av att ifrågavarande brott, såsom innebärande fara för allmän ordning
och säkerhet, ställes under allmänt åtal. Men det är att märka, att i de
flesta fall, där sådan fara är för handen, brottet redan på andra grunder,
såsom begånget å allmän plats eller under förargelseväckande omständigheter,
är underkastat allmänt åtal. De gjorda utvidgningarna av åtalsrätten
måste alltså anses opåkallade och föranleda till det yrkandet, att ifrågavarande
åtalsbestämmelser måtte återföras till sin ursprungliga lydelse.
Den undantagslagstiftning, som, enligt vad ovan nämnts, inleddes år 1893,
kulminerade år 1899 genom de då gjorda ändringarna i 15 kap. S. I,. (den
s. k. stora åkarpslagen).
Redan de yttre omständigheter, under vilka denna lag genomdrevs, äro
ägnade att rubba tilltron till dess opartiskhet. Men ännu större betydelse
måste tillmätas de anmärkningar av mera materiellt innehåll, som kunna
framställas mot densamma. Det torde vara nog att erinra om att även ett
blott försök att tvinga annan till deltagande i strejk blivit genom åkarpslagen
belagt med straff och att det hot, vari försöket kan taga form, lämnats
alldeles obestämt. Det behöver icke ens innefatta hot om rättsstridig
handling, än mindre vara redan i och för sig straffbart, för att handlingen
skall falla under åkarpslagen. Ett försök att tvinga annan att begå brott
är straffbart, endast om försöket skett genom våld eller sådant i och för
sig brottsligt hot, som omtalas i 15 kap. 23 § S. L. Men ett försök att tvinga
annan till deltagande i strejk är däremot alltid belagt med straff, även om
det hot, vari försöket tagit form, icke i och för sig är brottsligt.
Då sålunda hotets begrepp blivit i åkarpslagen lämnat alldeles obestämt,
kan såsom tvingande hot betraktas även ett i ganska ringa mån aggressivt
försök att inverka på någons övertygelse, och arbetare kunna således genom
denna lag obehörigen hindras i sitt organisationsarbete. Därmed öppnas
även möjlighet att på en omväg omintetgöra strejkrätten. Ty rätten att
själv nedlägga arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens rätten att övertala
annan att icke taga den lediga platsen. Åkarpslagen skärper och befäster
den olikhet, som genom förhållandenas egen natur förefinnes mellan
arbetarnas och arbetsgivarnas förmåga att tillämpa sina metoder. Arbetsgivarna
ha i sin makt att på allehanda oåtkomliga sätt både pressa in
rekryter i sin organisation och anskaffa strejkbrytare, medan åter arbetare,
som vilja förmå sina klassbröder att ingå i organisationen eller övertala
dem att i en arbetsstrid icke ställa sig osolidariska, måste använda en offentlig
massaktion, vilken lätteligen kan betraktas som hot i åkarpslagens
mening. Men lika visst som arbetarnas organisationer äro att anse såsom
grundstockar i samhällsbyggnaden, lika visst är denna lag, som riktar sin
udd mot arbetarnas vilja att inom sina led upprätthålla solidariteten, att betrakta
som eu frätande mask i samhällets grundvalar.
Forsla lagutskottets utlåtande Nr 15.
7
Motståndarna till åkarpslagens upphävande framhålla ständigt nödvändigheten
av skydd för s. k. arbetsvilliga under en strejk. Men vår strafflag
skulle, även om nu ifrågavarande lagrum återfördes till sin ursprungliga
lydelse, innebära fullt tillräckligt skydd mot excesser vid strejk. Sålunda
bleve ju både 14 och 16 kap. S. L. oförändrade med sina straff för våld och
ärekränkning i alla former. Oförändrad skuller kvarstå även 22 § 1 mom. i
15 kap., varigenom våld eller hot, som medfört den effekten, att den våldförde
eller hotade tvingats att något göra, tåla eller underlåta, alltjämt kunde
medföra ända till 2 års straffarbete. Och även försök till dylikt tvång
bleve fortfarande straffbart, om nämligen försöket tagit formen av våld eller
sådant straffbart hot, som beskrives i 15 kap. 23 § S. L. Och slutligen skulle
denna 23 §, handlande om det straffbara hotet, bibehålla sin nuvarande
lydelse med en straffskala upp till sex månaders fängelse för den, som hotat
annan med misshandel eller brottslig gärning på sådant sätt eller under
sådana omständigheter, att anledning vore att befara, att hotet skulle verkställas.
Genom åkarpslagens upphävande skulle således ingalunda äventyras,
att verksamt skydd icke stode till buds mot allvarliga förlöpningar
vid strejk.
Erkännande må lämnas åt den straffmildring, som vidtogs 1914, även om
dess betydelse för straffets utmätande icke bör överdrivas. Förbättringen
ligger väsentligen i dess verkningar på häktningsrätten, som nu efter straffarbetets
borttagande begränsats till de fall, där den tilltalade saknar fast
bostad och skälig anledning föreligger att befara hans avvikande. Men
under ingå förhållanden kan medgivas, att 1914 års lagändring tillfredsställer
kravet på allas likhet inför lagen. Ty ännu kvarstår oförändrat just det,
som på åkarpslagen sätter klasslagstiftningens särmärke.
Sveriges arbetarklass är liksom folket i övrigt laglydig och besinningstid!.
Barn av Sveriges allmoge, känna arbetarna sin samhörighet med den och
övriga samhällsklasser och åstunda att gemensamt med dessa på laglighetens
grund främja allmänt väl. Men med vrede vänder sig arbetarklassen mot
en undantagslagstiftning, som den icke på något sätt förtjänat, och kommer
icke att nedlägga sitt rättfärdiga krav på denna lagstiftnings utplånande.
Vi få alltså hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande motion.»
2) av herr Jansson i Edsbäcken, som, med instämmande av herr P. E. A.
Jonsson, ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Emot strafflagens 15 kap. 22 § har ända sedan dess tillkomst den
anmärkningen riktats, att dess syfte, som vore att bereda skydd åt den
enskildes rätt att okvald få mottaga och utföra honom inom lagens ram
erbjudet arbete, endast kunde göras gällande mot den ena parten i arbetsstriderna,
mot arbetarna, samt att dess straffhot lika ensidigt riktades åt
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
samma håll. Ur denna synpunkt kunde lagen i fråga med skäl betecknas
såsom en klasslag med en sådans kännetecken och verkan. Av samma
anledning mötte också lagens införande på sin tid ett starkt och berättigat
motstånd.
Erfarenheten sedan dess har bekräftat, icke att det syfte, lagen sökt
främja, varit oberättigat, meft väl att det vore nödvändigt att, om lagrummet
i fråga skulle bibehållas, det kompletterades med motsvarande åtgärder, riktade
mot andra partens i arbetsstridema ej sällan lika hänsynslösa och kännbara,
om också under andra former framträdande stridsmetoder. Endast
därest så skedde, kunde denna lags bibehållande försvaras och dess auktoritet
upprätthållas.
Under sådana omständigheter synes nu skäl föreligga, icke att följa motionärens
yrkande och utan vidare upphäva lagen, utan däremot att påkalla
snara och målmedvetna åtgärder i syfte att åvägabringa lika behandling
av och ett allsidigt skydd mot övergrepp från båda sidorna under arbetsstriderna.
Vad som behöver hävdas är samhällsintresset emot den dubbelsidiga
skadelystnad, som faktiskt emellanåt färgar kampen emellan arbetaroch
arbetsgivarintressena och som under senare tiden måhända framträtt
i stegrad grad. I detta avseende synes nu förevarande motion lämpligen
kunna bereda uppslaget till ett initiativ i sådan riktning.
Utskottet hemställer därför
att riksdagen, med anledning av herr Winbergs motion
I: 73, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, vilka åtgärder som lämpligen kunna
vidtagas för beredande av ett allsidigt skydd mot övergrepp
under arbetsstridema, antingen av ena parten mot
den andra eller — direkt eller indirekt — av någondera
av dem mot tredje man, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.»