Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
I
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1925 kl. 5 e. in.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen
den 25 maj 189''i angående jordfästning, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 31 december 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s.2)
angående jordfästning.
Härigenom förordnas, att 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående
jordfästning skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
Den avlidne skall utom i fall, varom i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas på
sätt i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning
(jordfästning i svenska kyrkans ordning) avses i denna lag med jordfästning.
3 §.
Jordfästningen skall verkställas inom sex veckor efter dödsfallet, där ieke
giltiga orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat; dock må den kunna förrättas i annan församling,
om vederbörande det åstunda.
Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må
sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga rum.
Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed jämförligt
ställe, ma därstädes kunna jordfästas, ankommer pa Konungens prövning.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
8 §•
1 inom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat
om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det
till efterrättelse.
Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes närmaste
anhöriga eller av dem, som eljest stodo den avlidne nära; dock icke om den avlidne
efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning i
svenska kyrkans ordning.
Framställning att begravning må äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken
är rätt inskrivningsort för dödsfallet.
2 mom. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.
9 §.
1 mom. Den avlidne må, såvida ej annat föranledes av stadgandet i 2 mom.
av denna paragraf, icke begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan
plats, som blivit för sadant ändamål behörigen invigd. Vid begravningen må
intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.
2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor
enskild begravningsplats må anläggas.
3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i ordnat
och värdigt skick.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft nedannämnda
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 77 av herr Ber g qvist,
nr 78 av herr Karl Johan Ekman och
nr 79 av herrar Oscar Olsson och Pauli; ävensom
inom andra kammaren:
nr 235 av herr Hallén och
nr 236 av herr Pehrsson i Göteborg m. fl.
Motioner av A.) I den av herr Bergqvist väckta motionen samt i den därmed likalydande
^gvist Boclt m°ti°n, som väckts av herr Pehrsson m. fl., har yrkats, att riksdagen måtte för
Pehrsson sin del besluta att antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget med
m'' A" följande ändringar och tillägg i 3, 4 och 8 §§:
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 13. 3
3 §.
Jordfästningen skall----- — anvisat. I kyrka må dock endast sådan
jordfästning, varom i 4 § sägs, äga rum.
Huruvida den — —- —- — — prövning.
4§.
Jordfästning i svenska kyrkans ordning må ej förvägras utom i de fall, vilka
i 5 och 6 §§ omförmälas.
8§.
1 inom. Har den -------efterrättelse. Är sådant förordnande
—--—--den avlidnes närmaste efterlevande, därest icke någon av dem
däremot inlägger gensaga, under skriftlig försäkran, att det varit den avlidnes
uttalade önskan att begravas utan jordfästning i den svenska kyrkans ordning;
dock icke------kyrkans ordning. Framställning att —------
för dödsfallet, varvid tid för begravningen må så bestämmas, att icke kyrkans
gudstjänst eller annan kyrklig förrättning därav kan komma att störas.
2 mom. Vid begravning-----ordning.
B. ) I den av herr Ekman väckta motionen har yrkats, att riksdagen måtte
avslå det genom propositionen framlagda lagförslaget.
C. ) I den av herrar Olsson och Pauli väckta motionen hava följande ändringar
föreslagits i det genom propositionen framlagda lagförslaget:
8§.
1 mom. Har den avlidne ------till efterrättelse. (= Kungl. Haj:ts
förslag.)
Har den avlidne icke givit något förordnande om begravning vare sig med
eller utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, skall den avlidne begravas
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes
närmaste efterlevande, utan gensägelse från någon av dem, och dessa därvid
intyga, att detta ej skulle strida mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.
Framställning------dödsfallet. (— Kungl. Haj:ts förslag.)
9§.
1 mom. Den avlidne------innebörd, (= Kungl. Maj:ts förslag.)
2 mom. Andra begravningsceremonier än jordfästning i svenska kyrkans ordning
må äga rum i kyrka, endast då intet annat tjänligt rum finnes för ändamålet
tillgängligt, och må därvid intet för den kristna tron eller svenska kyrkan
sårande förekomma.
3 mom. På Konungens------må anläggas. (= 2 mom. i Kungl.
Maj:ts förslag.)
4 mom. Kyrkogårdar------skick. (= 3 mom. i Kungl. Maj:ts.
förslag.)
Motion av
herr Ekman.
Motion av
herrar
Olsson och
Fauli.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
Motion av
herr Hallén.
Gällande
rätt.
Tidigare
reform
förslag.
D.) Herr Hallén har föreslagit följande ändring i 8 § 1 mom. av det genom
propositionen framlagda lagförslaget:
1 mom. Har den avlidne------till efterrättelse.
Därest den avlidne ej givit något skriftligt förordnande om sin begravning,
vare sig med eller utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, skall han begravas
utan sådan jordfästning, då hans närmaste efterlevande det begära och därvid,
utan gensägelse från någon av dem, skriftligen intyga, att detta överensstämmer
med hans i livstiden uttryckta önskan.
Framställning-------dödsfallet.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda
lagförslaget, i den mån ej redogörelse för desamma lämnas här nedan, tillåter sig
utskottet hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag. I fråga
om vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa
till motionerna.
Enligt lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning, är jordfästning i svenska
kyrkans ordning obligatorisk för kyrkans medlemmar. Jordfästningslagen stadgar,
att jordfästningen ej må förrättas av annan än präst i svenska kyrkan,
samt meddelar närmare föreskrifter rörande den kyrkliga jordfästningen.
Jordfästningslagen handlar emellertid endast om jordfästning i svenska kyrkans
ordning. Annan jordfästning är icke i lag närmare reglerad. Jordfästning
enligt främmande trosbekännares ritual lärer dock vara tillåten i kraft av
dem tillerkänd rätt till fri utövning av deras religion. Med avseende därå är
visserligen skillnad att göra emellan främmande trosbekännare, tillhörande en
av staten erkänd församling, och andra främmande trosbekännare, i det de förra
men icke de senare enligt förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsutövning (dissenterlagen) hava rätt till
offentlig religionsutövning. Sådan rätt innebär, att en av vederbörande funktionär
företagen jordfästningsakt kan godtagas såsom jordfästning och särskilt antecknas
i kyrkoboken. I övrigt torde berörda skillnad uti ifrågavarande avseende
icke hava mycket att betyda.
Såsom i propositionen närmare utvecklats, hava vid upprepade tillfällen inom
riksdagen väckts motioner om det kyrkliga jordfästningstvångets upphävande.
Dessa motioner hava, stort sett, rört sig efter två huvudlinjer.
Sålunda har till en början från frikyrkligt håll föreslagits, att rätt att inom
svenska kyrkan förrätta jordfästning skulle tillerkännas även annan än den,
som är präst inom svenska kyrkan eller enligt dissenterlagen likställd med sådan
präst. Vid två tillfällen, nämligen år 1912 och år 1914, tillstyrkte lagutskottet
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning, under vilka villkor annan
än präst inom svenska kyrkan kunde tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta
jordfästning (L. U. 20/1912 och 11/1914 A), men frågan föll till följd av
kamrarnas skiljaktiga beslut.
Den andra gruppen av motioner gick ut på införande av begravning utan
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
kyrklig jordfästningsakt, alltså så kallad borgerlig begravning. Vid 1917 och
1918 års riksdagar förordade lagutskottet skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida och under
vilka villkor så kallad borgerlig begravning kunde medgivas, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda (L. U. 21/1917
och 31/1918). Även vid dessa riksdagar stannade emellertid kamrarna vid skiljaktiga
beslut.
Propositionen, som utarbetats på grundval av ett av särskilda sakkunniga, Propositioden
så kallade religionsfrihetskommittén, den 30 december 1922 avgivet betänbände,
vilar på följande principer:
Den enda formen av lagligen reglerad jordfästning skall, liksom hitintills,
vara jordfästning i svenska kyrkans ordning. Sådan jordfästning skall emellertid
icke längre vara obligatorisk för svenska kyrkans medlemmar, utan under
vissa förutsättningar skall begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
få äga rum, ändå att den avlidne tillhörde kyrkan. Frågan, huruvida kyrka
må upplåtas till jordfästning, som icke förrättas i svenska kyrkans ordning,
lämnar propositionen öppen. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning skall klockringning, om det begäres, ske i vanlig ordning. Den
avlidne skall, även om jordfästning i svenska kyrkans ordning icke äger rum,
begravas å kyrkogård eller annan plats, som blivit för sådant ändamål behörigen
invigd, där ej med Konungens tillstånd enskild begravningsplats inrättats.
Rörande önskvärdheten av det kyrkliga jordfästningstvångets upphävande Utskottet,
torde numera, stort sett, enighet råda. De myndigheter och sammanslutningar,
som hörts över de sakkunnigas förslag, hava i princip uttalat sig för en lagstiftning
i demm riktning. Att en sådan lagstiftning må komma till stånd, synes
även utskottet vara önskligt.
Den väg, Kungl. Maj :t anvisat för frågans praktiska lösning, finner utskottet
tillfredsställande. Utskottet kan följaktligen icke dela den i herr Ekmans motion
uttalade uppfattningen, att om en lag av sådan innebörd, som den av Kungl.
Maj:t föreslagna, skulle antagas, en omarbetning av förslaget vore erforderlig.
Beträffande förslagets detaljer får utskottet i det följande närmare motivera
sin ståndpunkt i anslutning till de särskilda paragrafer i Kungl. Maj :ts förslag,
rörande vilka ändringsförslag framställts i motionerna. I samband därmed
skola jämväl beröras väckta förslag att, utöver de i propositionen behandlade
paragraferna i jordfästningslagen, även 4 § skulle göras till föremål för
ändring.
3 och 9 §§.
Frågan, huruvida kyrka må upplåtas för jordfästning, som ej sker i svenska 3 §.
kyrkans ordning, är för närvarande icke reglerad i lag. Visserligen stadgas i 3 §
jordfästningslagen, att i kyrka endast sådan jordfästning, varom i 4 § sägs
(d. v. s. så kallad högtidlig jordfästning), må äga rum. Men då jordfästningslagen
över huvud endast meddelar regler rörande sådan jordfästning, som sker
6
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
i svenska kyrkans ordning, kan häri ej anses ligga något ståndpunktstagande
till frågan, huruvida i kyrka jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual
får äga rum. Såsom departementschefen erinrat, saknas ej heller exempel
på att sådan jordfästning fått förrättas i kyrka.
Nyssnämnda bestämmelse bibehölls i de sakkunnigas förslag oförändrad. De
sakkunniga anförde härom följande:
»Vida svårare ter sig frågan om kyrkas upplåtande för berörda ändamål. I
Danmark är^sådant upplåtande vid »borgerlig Begravelse» icke tillåtet, och i
Norge har frågan varit föremål för starka meningsbrytningar. Även i vårt land
har denna tanke mött starkt motstånd på kyrkligt håll.
För egen del behjerta de sakkunniga i hög grad det verkliga behov, som, särskilt
å landsbygden, vid otjänlig väderlek föreligger att få kyrkorna upplåtna
för anordnande av begravningsceremonier i fall, då jordfästning i svenska kyrkans
ordning ej äger rum. Visserligen kan tänkas, att för sådant ändamål andra
lokaler, såsom missionshus och ordenshus, kunna befinnas tjänliga. Men där sådana
lokaler ej finnas i kyrkogårdens närhet, ställer sig saken onekligen ömmande.
A andra sidan kunna icke för rätt till disponerande av kyrka åberopas samma
bärande skäl som i fråga om rätt till jordande å kyrkogård. Själva begravningen
är i grunden en rent borgerlig angelägenhet och kyrkogården tjänar följaktligen
även ett borgerligt ändamål. Men ett religionssamfund tillhörig kyrka
är avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt samfundets.
ritual och av dess prästerskap. Det måste under sådana förhållanden naturligen
väcka betänkligheter att stadga ovillkorlig rätt för andra än kyrkosamfundets
eget prästerskap att i kyrka i anslutning till begravning anordna
ceremonier, vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt
kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual. Mot betänkligheter
av denna art är icke tillfyllest ett åberopande av att den avlidne i livstiden
må hava tillhört svenska kyrkan, då själva platsen för ceremonierna —
kyrkolokalen — i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent religiösa syften.
Visserligen har förslag varit uppe om åstadkommande av eu lagstiftning
med syfte att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra och reglera
utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål. Men innan denna fråga
upptagits till behandling och erhållit sin lösning i ett större sammanhang, anse
de sakkunniga icke lämpligt att i en enskild punkt och därtill en särskilt grannlaga
sådan föreslå bestämmelse, som skulle innebära ett avsteg från hittills gällande
regel, att kyrkorna utnyttjas för andra än rent kyrkliga ändamål endast
i de fall. då vederbörande myndighet anser sig härtill kunna lämna medgivande.
_ De sakkunniga hålla således före, att frågan om kyrkas upplåtande i
anslutning till begravning må avgöras efter prövning i de särskilda fallen på
samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Det torde kunna förväntas,
att i flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande
den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas. Den alltmer utpräglade
toleransen i vårt land mellan olika tänkande på det religiösa området synes
innebära ett varsel av att svårigheterna icke böra bliva allt för stora.»
Departementschefen anförde angående denna fråga, efter att hava erinrat om
att i de avgivna yttrandena åtskilliga invändningar framställts emot de sakkunnigas
ståndpunkt, följande:
»Beträffande frågan om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning
synes kritiken till någon del skjuta över målet. De sakkunniga föreslå härutinnan
icke någon ändring i gällande rätt. De taga uttryckligen avstånd från tanken
Första lagutskott rits utlåtande Nr Jo.
7
att stadga ovillkorlig rätt till kyrkorummets användande vid sådan begravning.
Det är således icke ■— såsom i ett yttrande anförts — fråga om kyrkornas öppnande
''för jordfästningsakter av icke kyrklig karaktär, kanske i saknad av varje
religiöst moment, ja, eventuellt av direkt irreligiös prägel’. De sakkunniga
anse emellertid icke heller de av dem i övrigt föreslagna stadgandena påkalla
införande av ett generellt förbud emot kyrkorummets användande vid icke kyrklig
begravning utan hålla före, att frågan efter antagande av deras förslag kan
lösas på sätt för närvarande sker.
Rätten att disponera över kyrkorna är ej reglerad genom uttryckliga bestämmelser
i lag. Något avgörande i rättspraxis, av vilket en allmängiltig slutsats
i frågan kan dragas, synes ej heller föreligga. Emellertid lärer det enligt tilllämpad
ordning tillkomma pastor att i första hand bestämma, om kyrkan må
upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhöra med gudstjänstens firande.
Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar
jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande
stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel
saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual
fått äga rum i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning
utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer
att försiggå, som skulle kunna på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart
torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter
och känslor. Att en i någon män olika praxis sålunda kan uppstå på skildaorter,
synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid
torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars
självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag
med avseende å kjHtornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen
vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta
frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten
av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt.»
I sak har departementschefen således i denna del anslutit sig till de sakkunnigas
förslag. Av formella skäl har emellertid bestämmelsen i det kungliga
förslaget erhållit den ändrade avfattningen, att i kyrka sådan jordfästning, som
i 5 och 6 §§ sägs (d. v. s. så kallad mindre högtidlig jordfästning och jordfästning
i stillhet), ej må äga rum. Härom anförde departementschefen följande:
»Beträffande 3 § andra stycket har lagrådet uttalat den uppfattning, att nuvarande
formulering av detta stadgande borde bibehållas, enär den föreslagna
lydelsen kunde giva anledning till den missuppfattning, att ställning tagits till
den av lagen icke berörda frågan om upplåtande av kyrka för begravningsceremonier,
då jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skulle aga rum. Såsom
lagrådet erinrat, innebär det remitterade förslaget i denna del icke någon saklig
avvikelse från gällande rätt. Även efter nu ifrågasätta ändringar i jordfästningslagen
kommer densamma att äga tillämpning endast i fråga om medlemmar
av svenska kyrkan. Enligt nuvarande lag kan jordfästning ske antingen i vanlig
ordning, s. k. högtidlig jordfästning (4 §), eller i särskild, mindre högtidlig
ordning (5 §) eller i stillhet (6 §). Enligt förslaget (8 §) skall emellertid, förutom
jordfästning under dessa former, kunna förekomma begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning. Visserligen har enligt förslaget ordet jordfästning
— såsom för närvarande gäller — allenast betydelsen av jordfästning
i svenska kyrkans ordning, och ett bibehållande, pa sätt lagrådet tillstyrkt, av
nuvarande avfattning av 3 § andra stycket skulle därför .lika. litet, som enligt det
remitterade förslaget innebära, att någon ståndpunkt tagits till frågan, huruvida
8 Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
begravning i annan ordning än den nyssnämnda må kunna äga rum i kyrka
Emellertid synes det mig ingalunda uteslutet, att i många fall sistnämnda stadgande
i dess oforandrade form skulle komma att oriktigt uppfattas såsom en föresänit,
att endast vid jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka finge användas.
Da i nuvarande lag icke förekommer någon bestämmelser om begravning
utan jordfästning, har ett dylikt missförstånd icke behövt befaras, men efter införande
av omförmälda bestämmelse i 8 § torde förhållandet bliva i viss mån ett
annat. Med hänsyn härtill har jag ansett mig icke böra i fråga om 3 § frångå
uet remitterade förslaget.»
I de av herrar Berg qvist och Pehrsson in. fl. väckta motionerna yrkas, att bestämmelse
skall meddelas därom, att kyrka endast må upplåtas för jordfästning
i svenska kyrkans ordning, och föreslås i sådant syfte, att 3 § skall bibehållas
i dess nuvarande lydelse.
Även herr Ekman uttalar sig mot den avfattning, bestämmelsen erhållit i det
kungliga förslaget, och anför, att, även om »frikyrklig begravning», som ju är
en kristlig akt, må kunna, da omständigheterna så påkalla, förrättas i kyrkan,
det dock bör vara uteslutet, att en begravningsceremoni av icke kristen, kanske
till och med antireligiös karaktär skall kunna få förrättas i kyrkan.
Herrar Chsson och Pauli slutligen föreslå, att i 9 § skall införas en bestämmelse
av innehåll att andra begravningsceremonier än jordfästning i svenska kyrkans
ordning må äga rum i kyrka, endast då intet annat tjänligt rum finnes för
andamalet tillgängligt, och att därvid intet lör den kristna tron eller svenska kyrkan
sårande må förekomma.
Vid provning av de olika förslag, som sålunda väckts, har utskottet funnit
övervägande skäl tala för att, liksom hitintills, frågan om kyrkas disponerande
överlämnas åt vederbörande kyrkliga myndigheters avgörande. De ömtåliga
spörsmål, som här möta, måste lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens
tecken. Att nu ingripa med lagbestämmelser, synes utskottet därför helst böra
undvikas. Den alltmer utpräglade toleransen i vårt land mot olika tänkande på
det religiösa området torde giva fog för den förväntan, att skäliga anspråk på
tillmötesgående skola vinna beaktande på kyrkligt håll. Och att därvid kyrkans
berättigade intressen icke skola åsidosättas, garanteras därigenom, att avgörandet
överlämnas åt kyrkans egna myndigheter. Utskottet har därför i denna fråga
anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag.
4 §•
I denna paragraf av jordfästningslagen stadgas, att jordfästning i vanlig
ordning eller så kallad högtidlig jordfästning ej må förvägras utom i de fall.
■vilka omförmälas i 5 och 6 §§.
Herrar Bei gqvist och Pehrsson in. fl. yrka, att orden »jordfästning i vanlig
ordning eller så kallad högtidlig jordfästning» skola utbytas mot »jordfästning
i svenska kyrkans ordning».
Genom en sådan ändring, vilken motiverats med önskvärdheten att vinna
överensstämmelse i formellt hänseende med Övriga paragrafer i lagen, skulle
Förslå lagutskottets utlåtande AV 13. 9
emellertid lagrummets innebörd förändras. Enligt sin nuvarande lydelse reglerar
4 § allenast frågan, i vilka fall präst äger vägra att inom svenska kyrkan
förrätta jordfästning i den högtidliga form, som avses i 4 §. Enligt den föreslagna
lydelsen åter skulle lagrummet innebära, att prästen skulle äga förvägra
icke blott högtidlig jordfästning utan över huvud jordfästning i svenska
kyrkans ordning i de fall, som behandlas i 5 och 6 §§ (jordfästning av dödfödda
barn och vissa förbrytare). Då en ändring av denna innebörd icke synes
böra ifrågakomma, får utskottet avstyrka motionerna i denna del.
8 §.
Den nya 8 § behandlar i 1 mom. förutsättningarna för begravning av medlem
av svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning.
De sakkunniga föreslogo i detta avseende följande bestämmelser:
1. Har avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder
av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans
ordning, lände det till efterrättelse.
Är ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne ändock
begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de närmaste
efterlevande begäres; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild
anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden
hysta önskan.
Eörordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av präst,
som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för dödsfallet.
De sakkunniga anförde till stöd för de föreslagna bestämmelserna bl. a.:
»Med utgångspunkt ifrån att svenska kyrkans kulthandlingar icke böra påtvingas
någon utan endast bjudas dem, som önska bliva delaktiga därav, kunde
det synas riktigast, att jordfästning i kyrkans ordning endast förekomme, nar
begäran därom blivit framställd. Då den avlidne vid dödsfallet tillhörde kyrkan,
torde man dock såsom regel kunna antaga, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning.
Vid sådant förhållande synes, när det gäller avliden medlem av
svenska kyrkan, någon viljeyttring i stället böra erfordras för att begravning
utan jordfästning i kyrkans ordning må äga rum. De sakkunniga anse nämligen
skyldig pietet mot den avlidne kräva, att hans i livstiden hysta önskan med avseende
å formen för begravningen bliver respekterad.
Har den avlidne icke efterlämnat skriftligt förordnande, synes man däremot i
regel böra lita till de närmaste efterlevandes kännedom om och pietet för den avlidnes
önskan. De sakkunniga anse på grund härav en framställning av den avlidnes
närmaste efterlevande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning i regel böra gälla framför den på den avlidnes medlemskap i kyrkan grundade
presumtionen. Om däremot till denna kommer särskild anledning till antagande,
att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, bör sådan dock äga rum.
I fråga om vilka, som skola anses som den avlidnes närmaste efterlevande,
hava de sakkunniga trott sig icke böra föreslå uttryckliga bestämmelser. Vid
tolkning av detta uttryck lära stadgandena i 9 kap. 1 § ärvdabalken om bouppteckningsskyldighet
kunna tjäna till ledning. I regel är väl den, som anmäler
dödsfallet och ombesörjer begravningen, behörig att framställa begäran av ifrågavarande
slag. Den omständigheten, att en av flera lika närstående uträttar dessa
angelägenheter, bör dock givetvis icke utesluta de övriga från inflytande, därest
de önska göra det gällande. Vid oenighet emellan flera, som måste anses lika
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
närstående, torde regeln, att jordfästning, då skriftligt förordnande av den
avlidne om motsatsen icke föreligger, skall ske i svenska kyrkans ordning, böra
gälla.»
Rörande de av de sakkunniga sålunda föreslagna bestämmelserna yttrade departementschefen:
»Lika
med de sakkunniga anser j’ag den avlidnes önskan böra vara principiellt
avgörande i fråga om formen för begravningen. I överensstämmelse härmed
synes intet vara att invända mot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet,
att, om avliden medlem av svenska kyrkan efter uppnådd ålder av aderton år
skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning, detta
förordnande skall lända till efterrättelse.
Av två domkapitel har förordats, att man skulle stanna med denna möjlighet
till begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning;
och från andra håll har såsom förutsättning för sådan begravning föreslagits
skriftligt eller muntligt testamentariskt förordnande av den avlidne.
Med hänsyn till den vikt, som den avlidnes närmaste torde fästa vid sättet för
begravningen, kan jag icke ansluta mig till vad sålunda ifrågasatts, utan anser
jag, i likhet med de sakkunniga, att man i förevarande hänseende bör i avsevärd
utsträckning taga hänsyn till de efterlevande samt därvid lita till deras kännedom
om och pietet för den avlidnes önskan. Begravning av medlem av svenska
kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning bör följaktligen, på sätt de sakkunniga
föreslagit, kunna äga rum jämväl utan den avlidnes förordnande, då
det begäres av honom närstående.
De sakkunnigas förslag gör undantag för det fall, att den avlidne fyllt femton
år och särskild anledning föreligger till antagande, att den framställda begäran
skulle strida mot den avlidnes önskan. Enligt förslaget skall i dylikt fall
avgörandet ligga hos vederbörande präst. Denna bestämmelse synes, av de
avgivna utlåtandena att döma, vara föremål för ett nästan enhälligt motstånd
å såväl statskyrkligt som frikyrkligt håll. Domkapitlen anföra med stor
enstämmighet, att den ifrågasatta prövningsplikten skulle komma att föranleda
konflikter eller i allt fall kännas synerligen tryckande för prästen, och frikyrkliga
samarbetskommittén uttalar farhågor för en alltför stor nitälskan om
slatskyrkans ordning vid prövningen. Vid sådant förhållande anser jag mig
icke böra till antagande förorda ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse.
Ehuru något åsidosättande från de närmastes sida av den avlidnes önskan
icke torde vara att befara, synes det likväl lämpligt, att en garanti däremot införes
genom den av frikyrkliga samarbetskommittén föreslagna bestämmelsen,
att, om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om
jordfästning i svenska kyrkans ordning, sådan skall äga rum. På grund
av detta och motsvarande förut berörda stadgande angående förordnande
om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning finnes alltid möjlighet för
en till den föreslagna åldern kommen medlem av kyrkan att genom upprättande
av skriftligt förordnande och dettas överlämnande till vederbörande
präst eller annan pålitlig person säkerställa sin önskan i fråga om begravningens
verkställande med eller utan jordfästning i kyrkans ordning.
Väl kunde det ifrågasättas att härutinnan gå något längre och
exempelvis låta även ett muntligt förordnande inför vittnen göra tillfyllest.
Man undgår emellertid i dylikt fall icke att föreskriva en prövning, vilken,
av de gjorda utlåtandena att döma, helst torde böra undvikas. Mot den prövning
av det skriftliga förordnandet, som i alla händelser blir nödvändig och
som torde böra anförtros vederbörande präst, lära däremot befogade anmärkningar
icke kunna framställas.
Första lagutskottets utlåtande Nr IV.
11
Där skriftligt förordnande, som nu sagts, icke förefinnes, synes riktigast att
lita till de efterlevandes omdöme och önskningar och att alltså låta frågan,
huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall äga
rum, bli beroende på gjord framställning av de efterlevande.
Tre domkapitel och allmänna svenska prästföreningen hava anmärkt, att uttrycket
närmaste efterlevande ej vore fullt klart. Liknande uttryckssätt, såsom
''närmaste anhöriga’ eller ''närmaste fränder’, förekomma dock i svenskt
lagspråk. I förevarande fall lärer emellertid ett ännu mera omfattande
uttryck böra väljas. Framställning, som här avses, bör nämligen kunna
göras jämväl av person, som icke är vare sig frände eller anhörig till
den avlidne men ändock av en eller annan anledning stått honom nära,
såsom exempelvis den, vilken vid dödsfallet sammanbott med den avlidne,
varit i hans tjänst eller haft honom i sin vård, allt tydligen under förutsättning,
att icke någon mera närstående framträder. Med hänsyn till det anförda
har jag ansett, att uttrycket ''närmaste efterlevande’ bör utbytas emot ''närmaste
anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne nära’. Samma krets av personer
torde åsyftas i jordfästningslagens 3 § 1 stycket och 7 § 2 stycket, då där
talas om sökande till jordfästningens förrättande i annan församling än den,
i vilken dödsfallet timat, respektive till liktals hållande.»
I enlighet härmed har i det kungliga förslaget i första hand föreskrivits, att,
där den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, detta skall lända till efterrättelse.
Är emellertid sådant förordnande ej givet, skall enligt förslaget
den avlidne ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där
det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest stedo den
avlidne nära; dock icke om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen
förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning.
Motionärernas ändringsförslag hänföra sig till frågan om de efterlevandes
rätt att påkalla begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning i sådana
fall, då den avlidne icke givit något skriftligt förordnande om sin begravning.
Herrar Hallén, Bergqvist och Pehrsson m. fl. föreslå i sådant avseende, att
framställningen skall utgå från den avlidnes närmaste efterlevande och vara
åtföljd av skriftligt intyg, att den står i överensstämmelse med den avlidnes i
livstiden uttryckta önskan. I samma riktning uttalar sig jämväl herr Ekman.
En liknande fordran uppställes av herrar Olsson och Pauli, som emellertid
föreslå, att de närmaste efterlevandes intyg endast skall behöva gå ut på att
deras framställning ej står i strid mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.
Sistnämnda båda motionärer uppställa icke någon fordran på att intyget skall
avgivas skriftligen.
I samtliga motioner föreslås vidare — med växlande formuleringar — föreskrift
därom, att en framställning från de närmaste efterlevande om begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall lända till efterrättelse
endast om framställningen, respektive det åtföljande intyget, ej möter gensägelse
från någon bland dem.
Slutligen föreslå motionärerna, att det i det kungliga förslaget begagnade ut -
12
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 13.
trycket »den avlidnes närmaste anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne
nära» skall utbytas mot »den avlidnes närmaste efterlevande».
Utskottet delar den i såväl propositionen som motionerna uttalade uppfattningen,
att den avlidnes önskan bör vara principiellt avgörande i fråga om formen
för begravningen. Denna synpunkt blir enligt utskottets mening icke i önskvärd
utsträckning tillgodosedd, om man medgiver begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning endast i sådana fall, där den avlidne därom skriftligen
förordnat.
Å andra sidan tala hithörande frågors grannlaga natur emot att regler meddelas,
vilka ställa vederbörande prästman inför nödvändigheten att söka särskilt
utröna den avlidnes verkliga vilja. Hans prövning bör följaktligen vara av övervägande
formell natur.
Detta syfte vinnes, om man, på sätt föreslagits, i sådana fall, där skriftligt
förordnande ej föreligger, låter det ankomma på framställning från den avlidnes
närmaste, huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
.skall äga rum. Deras kännedom om och pietet för den avlidnes önskan bör i
regel utgöra tillräcklig garanti för att hans vilja ej skall åsidosättas. Tänkbart
är givetvis, att någon gång missriktat religiöst nit eller andra motiv skulle kunna
föranleda dem att i strid mot den avlidnes vilja begära begravning titan jordfästning
i svenska kyrkans ordning. Då emellertid i sådana fall, vilka säkerligen
komma att bliva sällsynta, ej ens pieteten mot den avlidne kunnat avhålla
dem från att handla i strid mot hans önskningar, lärer ej heller den särskilda
garanti, som motionärerna sökt i en de efterlevande avfordrad förklaring, att
deras ansökan står i överensstämmelse med den avlidnes vilja, vara av något
större värde. Ett effektivt skydd synes för sådana fall endast kunna vinnas
genom ett den avlidnes skriftliga förordnande om kyrklig jordfästning. Utskottet
ansluter sig följaktligen i förevarande avseende till propositionen, därvid
utskottet, på av departementschefen anförda skäl, jämväl får förorda den terminologi,
som i propositionen kommit till användning vid bestämmande av kretsen
av de personer, som skola äga att göra framställning om begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning.
Vad vidare angår motionärernas förslag, att i lagen skulle utsägas, att en framställning
från den avlidnes närmaste om sådan begravning skall äga vitsord
endast, om icke någon av dem däremot inlägger gensaga, torde lagrummet redan
enligt dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse hava denna innebörd, vadan ej
heller i denna del någon ändring synes vara erforderlig.
I de motioner, som väckts av herrar Bergqvist och Pehrsson m. fl., bär slutligen
föreslagits ett tillägg till 8 § av innehåll att, då hos vederbörande präst framställning
göres att begravning må äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning, tid för begravningen skall så bestämmas, att icke kyrkans gudstjänst
eller annan kyrklig förrättning därav kan komma att störas.
Denna fråga har berörts i propositionen, därvid departementschefen anfört:
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
i;j
»Med avseende å frågan om vissa begravningsceremonier må erinras, att begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning icke är någon nyhet. Sådan
begravning förekommer ej sällan, jämväl å kyrkogårdarna; och i samband
därmed eller vid sidan om legal jordfästning kunna förekomma religiösa ceremonier
av annat slag eller annan högtidlighet. Härvid äro vederbörande tydligen
underkastade gällande ordningsföreskrifter såväl i fråga om tid för begravnings
förrättande som i andra avseenden, och självfallet får för övrigt intet företagas,
som kan väcka allmän förargelse. Det nya enligt förslaget är, att statskyrklig
jordfästning under vissa förhållanden icke behöver förekomma, fastän
den avlidne tillhörde kyrkan. Men detta synes icke föranleda ändrade bestämmelser
rörande ordningen å kyrkogårdarna vid begravning utan statskyrklig
jordfästning.»
Härtill vill utskottet tillägga, att det synes självfallet, att för undvikande av
konflikter tid för begravning utan statskyrklig jordfästning bestämmes i samråd
med vederbörande myndighet å begravningsorten.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
måtte av riksdagen lämnas utan bifall.
Stockholm den 26 februari 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Högberg,
Lyberg, Klefbeck, P. E. A. Jonsson* och Ernst Svensson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, Lindley*,
Leo*, Jansson i Edsbäcken*, Söderberg, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Reservationer:
A) Vid 3 §
1) av herr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Ernst Svenson, af
Ekenstam och Johansson i Brånalt, anfört:
»Våra församlingars kyrkor måste anses tillhöra den svenska kyrkan. Vid
detta förhållande böra de icke upplåtas för andra jordfästningar än sådana, som
förrättas i svenska kyrkans ordning och man bör icke, på sätt av Kungl. Maj:t
avsetts, överlåta åt olika medlemmar av kyrkans prästerskap att avgöra, huruvida
jordfästning i annan ordning må i kyrkan äga rum eller icke. På grund
härav får jag föreslå,
att riksdagen matte pa det sätt bifalla herrar Bergqvists
samt Pehrssons med fleras motioner, att andra stycket i 3 §
må få följande lydelse:
Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan
begravningsplats eller ock å rum, som församlingen för
jordfästning anvisat. I kyrka må ej annan jordfästning äga
rum än sådan, som förrättas i svenska kyrkans ordning; ej heller
sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs.»
2) av herrar Högberg och Johanson i Huskvarna.
B) Vid 8 § 1 mom. 2 stycket
1) av herr Hederstierna, som yttrat:
»När begravning skall äga rum, bör det få bero på huruvida den avlidne förordnat,
att denna skall ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Har
sådant förordnande ej givits, bör däremot dylik jordfästning förrättas. Att
däremot, såsom i propositionen föreslagits, låta avgörandet jämväl få bero på
beslut av närmaste anhöriga eller dem, som eljest stå den avlidne nära, synes
ingalunda lämpligt. En sådan möjlighet kan hos den döende föda en oro,
som han icke kommer sig för att häva genom ett. skriftligt förordnande, men
som dock kan finnas innerst i sinnet. Staten synes icke böra lämna möilighet
till en dylik oro.
På grund härav får jag föreslå,
att riksdagen må besluta, att andra stycket i 1 mom. av 8 § i
den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen skall utgå.»
2) av herr af Ekenstam, som, med instämmande av herrar Högberg, Ernst
Svenson och Johansson i Brånalt, anfört:
»Jag delar den i såväl propositionen som motionerna uttalade uppfattningen,
att den avlidnes önskan bör vara principiellt avgörande i fråga om formen för
begravningen. Denna synpunkt blir enligt min mening icke i önskvärd utsträckning
tillgodosedd, om man medgiver begravning utan jordfästning i svenska kyr
-
Forsta lagutskottets utlåtande Nr IS.
15
kans ordning endast i sådana fall, där den avlidne därom skriftligen förordnat.
Å andra sidan tala hithörande frågors grannlaga natur emot att regler meddelas,
vilka ställa vederbörande prästman inför nödvändigheten att söka särskilt
utröna den avlidnes verkliga vilja. Hans prövning bör följaktligen vara avövervägande
formell natur.
Detta syfte vinnes, om man, på sätt föreslagits, i sådana fall, där skriftligt förordnande
ej föreligger, låter det ankomma på framställning av den avlidnes närmaste,
huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
äga rum. Till förebyggande att den avlidnes vilja kränkes, böra dock härvid
hans närmaste skriftligen intyga, att deras ansökan icke strider mot den avlidnes
i livstiden uttryckta önskan. Vid bestämmandet av kretsen av de personer,
som skola äga att göra framställning om begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning, är avvikelse från den terminologi, som i propositionen kommit
till användning, att förorda. Det kan vara omtvistat, vilka som stått den avlidne
nära under hans livstid. Motionärernas uttryck ''''närmaste efterlevande’
är därför att föredraga.
Åven om det må medgivas, att ifrågavarande lagrum enligt dess av Kungl.
Maj:t föreslagna lydelse har den innebörd, att en framställning från den avlidnes
efterlevande om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning skall äga
vitsord endast om icke någon av dem däremot inlägger gensaga, lärer dock, såsom
ävenledes i samtliga motionerna påyrkats, sådant böra komma till tydligt uttryck
i lagen. I anslutning till vad sålunda anförts bar jag inom utskottet
föreslagit
att 8 § 1 mom. andra stycket måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
År sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, när hans
närmaste efterlevande det begära och därvid, utan gensägelse
från någon av dem, skriftligen intyga, att detta överensstämmer
med hans i livstiden uttryckta önskan.»
3) av herr Lj/berg, som yttrat:
»Synnerligen angeläget torde vara, att den lagstiftning, som nu är ifrågasatt,
blir ägnad att i tillämpningen, så långt sig göra låter, utestänga konfliktanledningar.
Så sker icke, i den mån lagbestämmelserna på grund av ofullständighet
och oklarhet inbjuda till skilda tolkningar och därpå grundad skiftande
tillämpning.
Ehuru fullständig säkerhet mot dylika konfliktanledningar givetvis icke
står att vinna genom någon lagtext, hur den än avfattas, synes dock, på sätt
i väckta motioner framhållits, berättigad erinran kunna från berörda synpunkt
göras mot lagförslaget i två hänseenden, nämligen dels mot den form, som
givits stadgandet om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
för det fall att skriftligt förordnande därom icke meddelats av den avlidne,
och dels i fråga om möjligheten att vid sådan begravning få kyrka
upplåten för jordfästningsakt.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
I det förra fallet skulle enligt 8 § i förslaget gälla, att den avlidne, fastän
skriftligt förordnande saknas, skall begravas utan att jordfästning sker efter
statskyrkans ritual, om det begäres av ’den avlidnes närmaste anliöriga eller
av dem, som eljest stodo den avlidne nära’. Med denna formulering av bestämmelsen
uppställa sig bland annat frågorna: Påfordras samfälld begäran
av närmaste anhöriga, om flera sådana lika närskylda finnas? Om i ty fall
begäran från blott en av dem är i allmänhet tillfyllest, hur skall förfaras, om
en annan av dem hos vederbörande prästman inlägger uttrycklig gensaga
mot denna begäran? Och hur skall förfaras, om närmaste anhöriga uttala en
mening, men de, som eljest stått den avlidne nära, en annan?
På dessa frågor kan icke med stöd av det föreslagna lagbudet givas ett till
riktigheten oomtvistligt svar; och vad därom tilläventyrs anförts i motiven till
lagen blir icke tillräckligt känt för att grundlägga en fast och auktoritativ lagtillämpning.
Komplettering och förtydligande av bestämmelsen måste därför
anses vara av nöden i huvudsaklig överensstämmelse med de i sådant
syfte väckta motionerna.
På grund av vad sålunda andragits har jag inom utskottet hemställt,
att 8 § 1 mom. andra stycket skulle, i huvudsaklig överensstämmelse
med motionerna nr 77 och 79 inom första kammaren
och nr 235 inom andra kammaren, erhålla följande lydelse:
Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där närmaste
efterlevande det begära och, om den avlidne fyllt femton
år, därjämte, utan gensägelse från annan av dem, intinga, att
detta ej skulle strida mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.»
C) I anslutning till 8 § 1 inom. 3 stycket
av herr Iiederstierna, som, med instämmande av herrar Högberg, Ernst Svenson,
af Ekenstam och Johansson i Brånalt, anfört:
»Då man bör ordna så, att olika jordfästningar icke äga rum å sådan tid
och på sådant sätt, att de komma att verka störande på varandra, får jag föreslå,
att riksdagen måtte på det sätt bifalla de av herrar Bergqvist
samt Pehrsson m. fl. väckta motionerna, att till 1 mom. av 8 §
fogas ett fjärde stycke av följande innehåll:
Tid för begravningen skall bestämmas efter överenskommelse
med präst eller annan myndighet i begravningsorten, som äger
bestämma över begravningsplatsen.»
D) Vid 9 §
av herr Lyberg, som yttrat:
»Frågan, huruvida kyrka må upplåtas för jordfästning, som ej sker i svenska
kyrkans ordning, lämnas enligt lagförslaget helt och hållet öppen. Lika
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
17
som hittills skulle upplåtelse av kyrka bero på vederbörande kyrkliga myndigheters
avgörande i varje särskilt tall. Det förutsattes, att de ömtaliga
spörsmål, som här möta, lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens
tecken.
Men även om det är antagligt, att denna förutsättning i regel linnés, lära
berörda spörsmål —- omkring vilka olika religiösa åskådningar starkt bryta
sig — icke sällan besvaras olika av å ena sidan statskyrkans myndigheter
och å den andra sidan de frikyrkliga samt bittra missnöjesyttringar och häftiga
meningsskiften därav bliva en följd. Närmare precisering i lag rörande
kyrkas användning måste alltså vara i hög grad önsklig.
Beträffande den väg lagen därvid bör följa kunna delade meningar råda.
Fog för sig har för visso åsikten, att, då den borgerliga begravningen innebär
ett avståndstagande från kyrkans uppfattning och ordning, begravningen bör
fullt ut vara en utomkyrklig akt. Men att stadga ett allmänt förbud mot
utomkyrkliga begravningsceremonier i statskyrkans gudstjänstlokaler synes
vara att draga konsekvenserna för långt. När av en eller annan anledning
jordfästning under bar himmel är förbunden med besvärligheter, men gravkapell
vid begravningsplatsen saknas och icke heller annan för ändamalet
tjänlig lokal är i närheten tillgänglig, komme ett dylikt förbud lätt att te sig
som oginhet mot eller ett slags bestraffning av dem, som, trots sitt avståndstagande
från statskyrkans ritual, behöva och önska använda lokaler, till vilkas
byggande och underhåll de bidragit.
Med min vid 8 § uttalade uppfattning om angelägenheten av reglerande bestämmelser
på ifrågavarande lagstiftningsområde har jag för den skull stannat
vid den meningen, att tillträde till kyrka bör i sist angivna fall vara i lag
uttryckligen medgivet.
Jag har därför inom utskottet hemställt,
att 9 § i huvudsaklig överensstämmelse med motionen nr 79
inom första kammaren skulle erhålla följande lydelse:
1 mom. Ben avlidne---behörigen invigd (= Kung!
Maj:ts förslag). Jordfästning, som ej sker i svenska kyrkans
ordning, må ändock äga ruin i kyrka, då intet annat
tjänligt rum finnes för ändamålet tillgängligt. Vid begravningen
och jordfästningen må intet förekomma, som strider mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd.
2 mom. På konungens---anläggas (= Kungl. Maj:ts
förslag).
3 mom. Kyrrkogårdar---skick (= Kungl. Maj:ts
förslag).»
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.)