Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1925 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
förrättande av kommunal- och stadsfullmäktigeval
vid samma förrättning som val av landstingsman.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 23, liar herr Olsson i Gävle
m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till sådana ändringar i gällande förordningar, att val
av kommunal- och stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning
som val av landstingsman».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Såsom i motiveringen till förevarande motion framhålles, väckte samma
motionär vid 1924 års riksdag en motion (nr 12 i andra kammaren) av i huvudsak
samma innehåll som den nu framlagda; i denna motion åsyftades emellertid,
att val av kommunal- och stadsfullmäktige obligatoriskt skulle äga
rum på samma dag som val av landstingsman, under det att den i år föreliggande
motionen förutsätter, att en dylik anordning skulle erhålla fakultativ
karaktär. I sitt utlåtande (nr 14) rörande den vid föregående riksdag väckta
motionen i ämnet anförde konstitutionsutskottet följande:

»De politiska och kommunala valen hava som bekant under de senaste åren
varit föremål för ett omfattande reformarbete i syfte att nedbringa antalet
valstrider och säkerställa mot ett förminskat valdeltagande på grund av alltför
ofta återkommande val. När 1917 års riksdag tog de första stegen i detta
hänseende, anvisades i huvudsak tre utvägar för vinnande av sagda syfte,
nämligen dels förlängning av mandatstiden för andra kammarens ledamöter,
dels upphörande av den successiva förnyelsen av landstingen och de kommunala
fullmäktigförsamlingarna samt dels koncentration av de olika ifrågakommande
valen.

Med avseende å den första av dessa utvägar tog redan nämnda års riksdag
så till vida ståndpunkt, som den beslöt vilande, år 1920 definitivt antagna
grundlagsändringar om utökning av valperioden för andra kammaren från tre
till fyra år. Även den andra ifrågasatta reformen — avskaffande av systemet
med successiv förnyelse av landsting samt stads- och kommunalfullmäktige
— har sedermera genom beslut av 1919 och 1922 års lagtima riksdagar

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 5 samt. 9 käft. (Nr 9.)

Utskottets

yttrande.

1

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr

9.

forverUigtrts Och samtidigt med dessa åtgärder har också den tredje möjlig,
heten för ernående av det avsedda syftemålet i viss mån utnyttjats varig!

X„t!ndXbtt°rd7r “trmitS med alI»"aa‘ ™!a„na„ hifst,

, 1 ‘ an?rakammarvaI gången samt landstingsmanna- och

iullmakhgval mom en någorlunda begränsad tidsperiod andra gången

satis attPmeP H r “ “ h“ e“elIerlid ””d« d»«a reformarbete ifråoasatts
att taga ytterligare ett steg i sistnämnda hänseende, nämligen genom

Eede “V ;r !''"f:''aam,a'' °°h falla>åttigevale» till en enda valforSs
ml äril “Vlatandftr d»“ i »kärande frågor, som

ovSbeSrda L '' ,-7''ma Sdag 1 “““”S av ”“‘föregående rikidags

Sven “t vad m» i 7 , Otidigt underströks emellertid

fea dl bägi v,7 ''0reVlr“<it sytt« -*”H» k"”"a vinna genom att sammanskott^-iS,
lTT ,,SS °rlate t,drymd - sil“”da På sätt sedermera
förande ti,fou ÄÄ £2£“’ ” “ ~

om provning av fragaii om den successiva förnyelsens upphörande, kommo
namnda sakkunniga, såsom framgår av deras år 1921 avgivna betänkande
II, beträffande uppslaget att sammanföra landstingsmannavalen och fullmaktigvalen
vid ett valtillfälle till samma resultat som föredragande departe
mentschefen ar 1918. Eu dylik dubbel valförrättning skulle enligt de Sa£
unnigas mening medföra svårigheter och förväxlingar för väljare och val
fattare, helst som fråga vore om val med olika rösträttsbestämmelser och
va jarkarer. Därjämte framhölls, att det behov av större vallokaler eller yt
terligare uppdelning i valdistrikt, som säkerligen komme att yppa sig vid den
ifrågasätta reformens genomförande, på sina håll knappast kunde tillgodoses

rättare^ f)TT ^ aV brist på tillräckligt antal dugliga valför attare.

Och da man redan slagit in på vägen att förrätta olika slag av val

i ett sammanhang, nämligen i fråga om stadsfullmäktige och särskild! första
kammarelektorer i städer där sådana förekommo, erinrade de sakkunnig s „t
hgen, att även om dylikt dubbelval utan stör/e olägenhetÄsS
i de största staderna med deras goda tillgång på såväl lämpliga vallokfL

Tiitt, ,7^7™ i7maaKra”de ‘ands“ngs”iannaval

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr ,9.

3

av städs-, kommunal- och municipalfullmäktiges successiva förnyelse. Kungl.
Maj :t föreslog till och med uttryckliga stadganden därom, att fullmäktigevalen
icke finge förläggas till samma dag som landstingsmannavalen, medan enligt
kommunalförfattningssakkunnigas förslag möjlighet skulle hava lämnats öppen
för kommunerna att åtminstone i regel kunna besluta en dylik anordning.

I anledning av denna proposition väcktes visserligen motion om gemensam
valförrättning för fullmäktig- och landstingsmannaval å den för de sistnämnda
bestämda dagen, men i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet, som
förklarade sig härutinna hysa samma betänkligheter som kommunalförfattningssakkunniga
och föredragande departementschefen, vann propositionen i förevarande
hänseende riksdagens bifall.

När konstitutionsutskottet nu på grund av föreliggande motion ånyo har att
taga ställning till frågan om fullmäktigvalens förläggande till samma dag som
landstingsmannavalen, finner sig utskottet först och främst böra understryka,
att ur principiell synpunkt önskvärdheten av denna reform icke torde kunna bestridas.
Med utgångspunkt från 1917 års riksdags ovan omnämnda program
skulle densammas genomförande otvivelaktigt innebära ett följdriktigt tillägg
till de åtgärder, som redan vidtagits för nedbringande av antalet valstrider och
förekommande av valtrötthet. Enligt utskottets mening kan det knappast sägas,
att härutinnan för närvarande nåtts ett fullt tillfredsställande resultat. För
ifrågavarande syfte var 1922 års beslut om sammanförande av fullmäktig- och
landstingsmannaval inom en begränsad tidsperiod tydligtvis ej av något större
värde. I varje fall betydde det en förbättring allenast med avseende å valstriderna.
På deltagandet i valen lär däremot den nya ordningen snarast hava en
ofördelaktig inverkan, då två sålunda tätt på varandra följande val torde kännas
mera betungande för väljarna och föranleda mindre anslutning vid det senare
tillfället, än som behövde bliva fallet, om en längre period skilde förrättningarna
åt.

Att åter valens företagande i ett sammanhang skulle underlätta deltagandet
ligger i sakens natur. Mindre påtagliga bleve väl fördelarna därav i städerna
och eljest i valdistrikt, där väljarna hava nära till vallokalerna, då ju å ena sidan
inställelsen i dessa fall icke är förknippad med några särskilda svårigheter och
å andra sidan förrättningens mera komplicerade beskaffenhet kan komma att
verka fördröjande på densamma och för den skull förorsaka längre väntan för
den enskilde valmannen. Men inom valdistrikt med större avstånd spela uppenbarligen
de besvär, som äro förbundna med inställelsen, en så betydande roll
för valdeltagandet, att största möjliga lättnad däri måste eftersträvas.

Av principiell innebörd har gentemot den ifrågasatta reformen egentligen
endast gjorts en erinran, nämligen att fullmäktigvalens sammanförande med
landstingsmannavalen skulle medföra, att även de förra finge den delvis politiska
i stället för rent kommunala karaktär, som tillkommer de senare på grund
av landstingens uppgift att jämväl utse ledamöter av första kammaren. Farhågorna
för en sådan verkan av reformen synes dock utskottet icke tillräckligt
grundade, för att de i och för sig skulle avhålla från densammas förverkligan -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

de, lika litet som dylika farhågor tidigare ansetts hindra sammanförande till gemensam
förrättning av stadsfullmäktigval och de enbart politiska valen av särskilda
elektorer för utseende av förstakammarledamöter.

Vad som emellertid hittills varit avgörande för den föreliggande frågans öde
har, såsom ovan framhållits, väsentligen varit de svårigheter, som man förmodat
möta vid tillämpningen av den föreslagna ordningen. Dels har härvid erinrats,
att mångenstädes för densamma erforderliga resurser i fråga om vallokaler
eller valförrättare skulle komma att saknas, och dels har man gjort gällande,
att den gemensamma förrättningen knappast skulle kunna äga rum utan oreda
och förväxlingar för både väljare och valförrättare.

Beträffande den första av dessa invändningar vill utskottet icke förneka, att
den kan hava fog för sig i vad den gäller tillgången på vallokaler. Redan under
nuvarande förhållanden lämna till buds stående lokaler på sina håll åtskilligt
övrigt att önska i fråga om utrymme vid större tillströmning av väljare. Och
då man givetvis har att räkna med att anhopningar av valmän på grund av tidsutdräkt
med röstsedlarnas avlämnande skulle behöva förekomma i högre grad
vid den mera krävande valförrättning, som här ifrågasatts, torde bristerna i
nu berörda hänseende därvid bliva ännu kännbarare. I den mån vidare uppdelning
i valdistrikt än hittills bleve nödvändig på grund av det ökade arbetet med
valens förrättande eller detta, såsom motionärerna tänkt sig, skulle ske särskilt
för vartdera valet, ehuru samtidigt och på samma plats inom varje valdistrikt,
komme säkerligen också mångenstädes att yppa sig svårigheter att uppbringa
de ytterligare lokaler, som för ändamålet vore behövliga.

Med hänsyn till eventualiteter av sistberörda slag är det tydligtvis också, som
erinran gjorts, att ett större antal valförrättare kunde bliva erforderligt. Den
tvekan, som därvid hysts, huruvida detta behov allestädes kunde fyllas, synes
utskottet numera knappast berättigat. I kommuner av den storlek, att denna
fråga över huvud taget kan bliva aktuell, torde efter erfarenheten att döma
ingen större svårighet föreligga att uppbringa såsom valförrättare lämpliga
personer i den omfattning, som ytterligare skulle krävas.

I stort sett tror sig utskottet jämväl kunna vidhålla denna uppfattning inför
det gjorda påpekandet, att ett dylikt dubbelval skulle innebära ökade möjligheter
till förväxlingar eller andra felaktigheter från valledarnas sida och följaktligen
ställa avsevärt större anspråk på dessa. Med en lämplig uppdelning
av göromålen mellan förrättarna synas de särskilda förutsättningarna för misstag
vid ett val av ifrågavarande slag kunna väsentligen neutraliseras. Och i betraktande
av det tillfredsställande sätt, varpå valförrättningarna numera skötas,
sedan överhuvud taget erfarenhet om dithörande uppgifter vunnits, synes
det utskottet liksom motionärerna oberättigat att hysa tvivelsmål om att icke
något ökade anspråk skulle kunna ställas på valförrättarna.

Ej heller kan utskottet dela de uttalade farhågorna, att den gemensamma
valförrättningen skulle medföra oreda och förvirring för väljarna. Såsom av
motionärerna och jämväl här tidigare erinrats, förekommer ju redan nu en med
den ifrågasatta alldeles likartad dubbelförrättning vid utseende av stadsfullmäktige
och förstakammarelektorer i städer, som ej tillhöra landsting. Därvid har

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

5

icke visat sig, att denna mera komplicerade uppgift för valmännen erbjudit
några särskilda svårigheter. Med iakttagande av motsvarande särskilda anordningar,
som pläga träffas vid sistberörda val, torde på den grund en vidgad tilllämpning
av samma förfaringssätt utan betänkligheter av nu ifrågavarande art
kunna godtagas.

Sammanfattar utskottet sina nu gjorda uttalanden i föreliggande spörsmål,
blir resultatet, att utskottet finner, att motionens syfte bör så vitt möjligt tillgodoses,
men att den ifrågasatta nya ordningen icke bör givas den obligatoriska
karaktär, som motionärerna föreslagit. Utskottet anser sig sålunda icke kunna
tillstyrka motionärernas skrivelseförslag, men finner sig i stället böra föreslå
riksdagen att bos Kungl. Maj :t göra framställning om förslag till en sådan
lösning av frågan, att gemensamt förrättande av landstingsmanna- och fullmäktigval
må kunna äga rum i kommuner, som så finna lämpligt. För att möjliggöra
detta krävas tydligtvis icke några större avvikelser från gällande bestämmelser
om ordningen för ifrågavarande val. Redan nu ligger det i kommunernas
egen hand att inom viss ram precisera dagen för fullmäktigvalet. En ändring
av gällande bestämmelser i ämnet därhän, att kommunerna härvid, för
såvitt finnes lämpligt, kunna välja den för landstingsmannavalen stadgade valdagen,
tredje söndagen i september, såsom valdag även för utseende av sina
fullmäktige, kan utan svårighet vidtagas. Därutöver tarvas givetvis också, såsom
redan antytts, en eller annan mindre tilläggsbestämmelse, som närmare reglerar
förfaringssättet, då ett dylikt dubbelval anses böra äga rum. Enligt utskottets
mening ligger härvid närmast till hands att låta nuvarande föreskrifter
beträffande gemensamt elektors- och stadsfullmäktigval tjäna till ledning. Den
härifrån avvikande ordning, som motionärerna antytt, med en faktisk uppdelning
av den gemensamma förrättningen i två fristående, fast samtidiga förrättningar
synes utskottet mindre tilltalande.»

Under hänvisning till denna motivering hemställde 1924 års konstitutionsutskott
om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj :t av samma innebörd som
den i föreliggande motion föreslagna. Denna utskottets hemställan bifölls av
andra kammaren med 93 röster mot 81, men avslogs av den första med 60
röster mot 56, vadan frågan denna gång förföll.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som av 1924 års konstitutionsutskott
anfördes för begäran om utredning i den uti nu förevarande motion angivna
riktning, fortfarande full giltighet, vadan utskottet får hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen II: 23, måtte besluta
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådana
ändringar i gällande förordningar, att val av kommunal- och
stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning som
val av landstingsmän.

Stockholm den 21 mars 1925.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von GEIJER

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Hellberg, Reuterskiöld, David Bergström,
G. W. Hansson, Dahl, N. S. Norling*, Larsén, A. W. Johansson, Vrång,
Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg*, Bäckström, K. A. Westman, Hallén,
Björkman i Norrköping*, Karlsson i Vadstena*, Sjöström och Fast*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar von Geijer, Dahl, Vrång, Magnusson i Tumhult, Gustafson i
Kasenberg, K. A. Westman och Björkman i Norrköping, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

Vid konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 vid 1924 års riksdag, vari hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj:t av samma innehåll som den nu föreslagna,
var fogad en reservation med yrkande om avslag å denna hemställan.
I denna reservation, som av första kammaren bifölls, anfördes bl. a. följande:

»Frågan om de olika kommunala valens koncentration utgör ett led i det omfattande
reformarbete, som under senare tider utförts i vårt land i syfte att
nedbringa antalet valstrider och säkerställa mot ett förminskat valdeltagande
på grund av alltför ofta återkommande val.

Förslag i den riktning, motionen anvisar, eller att sammanföra landstingsmannavalen
och fullmäktigvalen till en enda förrättning har vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas skärskådande. Även om vissa principiella
skäl skulle kunna anföras till stöd för densamma, hava vissa praktiska
svårigheter synts lägga hinder i vägen för en dylik anordning. Särskilt
har det framhållits, att huru man än sökte ordna en sådan gemensam förrättning
för de bägge slagen av val, densamma måste befaras bliva en källa till
oreda och förvirring, helst här vore fråga om val med olika valrättsbestämmelser
och väljarkårer. De mot förslaget resta betänkligheterna föranledde också
Kungl. Maj:t att vid framläggandet av 1922 års proposition angående avskaffande
av den successiva förnyelsen av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige
uttryckligen föreslå, att fullmäktigevalen icke finge förläggas
till samma dag som landstingsmannavalen. I anledning av propositionen väcktes
motion om sammanförande av fullmäktige- och landstingsmannavalen, men
biföllo båda kamrarna Kungl. Maj:ts tillstyrkan av propositionens förslag i
denna del oförändrad.»

Då de skäl, som sålunda anförts, fortfarande torde vara bärande och inga
nya omständigheter förebragts efter detta så nyligen fattade beslut, får utskottet
hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 0

7

2) av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottet ej bort tillstyrka utredningen
i fråga under annan förutsättning än att utredningen bleve fullt allsidig,
så att därvid även toges i betraktande, huruvida ej fakultativt landstingsvalen
skulle kunna i olika valkretsar framflyttas till den tid, då stads- och
kommunalfullmäktigevalen äga rum, och ej blott de senare tillbakaflyttas till
den nu enhetliga tiden för landstingsvalen, vilken i regel icke är lämplig för
fullmäktigval, varvid tillika måste övervägas, i vilken ordning tid för landstingsval
skulle för de olika valkretsarna bestämmas.