Konstitutionsutskottets memorial Nr SI.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1925 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1924 till
och med den 9 januari 1925 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1924 till och med
den 9 januari 1925;

justitieärenden från och med den 19 januari 1924 till och med den 31 december
1924;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1924 till och med
den 9 januari 1925;

för svar särenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925;

socialärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9
januari 1925;

finansärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925; samt

handelsärenden från och med den 12 januari 1924 till och med den 9 januari
1925.

Dessutom hava, på därom särskilt gjorda framställningar, till utskottet överlämnats dels

det över justitieärenden i statsrådet den 3 april 1925 förda protokoll, i
vad det angar benådning av R. Winter och H. O. L. Scholkemeyer,

dels det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 6 mars 1925 förda
protokoll, i vad det angår framställning från riksdagens konstitutionsutskott om
utfående av vissa ministeriella handlingar,

dels det över kommandomål den 27 mars 1925 förda protokoll, i vad det anBihang
till riksdagens protokoll 1925. 5 saml. 20 haft. (Nr 21.)

1

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

går förordnande av kaptenen N. H. Strandberg såsom lärare i taktik vid krigshögskolan
under tiden den 1 oktober 1925—30 september 1926,

dels det över handelsärenden den 27 februari 1925 i statsrådet förda protokoll,
i vad det angår anordnande av ett penninglotteri till förmån för Sophiahemmet
och Sveriges folkparkers centralorganisation,

dels ock det över handelsärenden den 8 april 1925 i statsrådet förda protokoll,
i vad det angår tillstånd för Sveriges folkparkers centralorganisation att anordna
ett lotteri.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen:

varemot utskottet

funnit här nedan under punkterna 1 :o—3 :o behandlade ärenden
vara av den beskaffenhet att böra, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till dessa, vill utskottet dock till riksdagens kännedom
jämväl bringa tvenne andra vid protokollsgranskningen uppmärksammade
omständigheter.

a) Vid två olika tillfällen förekommer, att ledamot av statsrådet till protokollet
tillkännagivit, att han »icke biträder» föredragandens hemställan antingen
i dess helhet eller i viss del. Även om häri ligger, att ifrågavarande statsrådsledamot
för sin del icke tillstyrkt föredragandens hemställan, vill utskottet
erinra, att jämlikt regeringsformens § 9 i protokollet bort angivas de huvudskäl,
varpå ledamoten grundat sitt rådslag och sitt underkännande av föredragandens
samt övriga ledamöters mening. Utskottet anser sig icke i detta sammanhang
böra gå in på frågan, i vad mån det är möjligt att av statsrådsprotokollet
i dess numer vanliga, summariska form och av de tillhörande handlingarna
sluta sig till motiven för ett regeringsbeslut. Men utskottet anser, att
i de ganska sällsynta fall, då en meningsbrytning mellan statsrådets ledamöter
kommer till uttryck i protokollet, den vid beslutet skiljaktige, som uppenbarligen
tillmäter frågan en mindre vanlig vikt, har särskild anledning att till
protokollet meddela de huvudsakliga motiven för sin ståndpunkt.

b) Utskottet finner sig vidare böra framhålla, att i vissa fall av Kung!.
Maj :t fastställda arbetsordningar och instruktioner icke blivit i Svensk
författningssamling publicerade utan allenast genom kungligt brev meddelade
vederbörande verk. Sålunda har en den 25 april 1924 given
arbetsordning för arbetsrådet, vilken dock tillkom i anledning
bl. a. av statsrevisorernas erinran, att för arbetsrådet ej någon instruktion utfärdats,
icke, såsom eljest är vanligt, kungjorts i författningssamlingen. Efter
utskottets uppfattning utgöra de bestämmelser, som innehållas i arbetsordningar
m. m., delar av vårt lands offentliga rätt och höra icke betraktas och behandlas
såsom allenast inre verksangelägenheter utan allmännare betydelse.

Konstilution,mt skott ets memorial Nr 21.

o

Ej heller lärer kostnadsbesparingen bliva av den art, att för dess skull införandet
i författningssamlingen borde underlåtas, och då ett fortsättande på den inslagna
vägen kan leda till betänkliga följder, har utskottet ansett sig här böra
rikta uppmärksamheten på detta förhållande.

Närvarande vid behandlingen av den ovan under a) amförmälda frågan:

Herrar von Geijer, Sävström, K. J. Ekm,an”'', Thulin, Rent er skid kl, David Bergström,
Dahl, N. S. Norling*, Larsén*, Fehr, österström*, Gustafson i Kasenberg,
Bäckström, Pehrsson i Göteborg*, Andersson \ Igelboda, Karlsson i Vadstena*, Fast,
Svensson i Grönvik*, Almquist i Göteborg och Jensen.

Närvarande vid behandlingen av den ovan under b) omförmälda frågan:

Herrar von Geijer, Sävström, Thulin, Reuterskiöld, David Bergström, G. W. Hansson,
N. S. Norling*, Stendahl*, A. W. Johansson*, Nils Anton Nilsson*, Bäckström,
Pehrsson i Göteborg*, Hallén, Andersson i Igelboda, Karlsson i Vadstena*,
Forssell, Fast, Svensson i Grönvik* och Almquist i Göteborg.

*'' Ej närvarande vid justeringen.

l:o.

I § 105 regeringsformen stadgas: »Lagtima riksdags konstitutionsutskott
åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt
protokoll som i 9 § sägs må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet
uppgivet mål. Sker det, pröve konungen, huruvida, med hänsyn till rikets
säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen
viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till utskottet. Ej må
protokollet vägras, utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i
ämnet.

Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som rörer allmänt
kända och av utskottet uppgivna händelser.»

Enligt detta stadgande är konstitutionsutskottet sålunda pliktigt att, med
vissa särskilt angivna undantag i fråga om utrikesärenden och kommandomål,
infordra samtliga i statsrådet förda protokoll för att med ledning av
dessa företaga den granskning av statsrådsledamöternas ämbetsutövning, varom
i §§ 106 och 107 regeringsformen närmare bestämmes. I sakens natur ligger,
att utskottet är berättigat och förpliktat att, i den mån så anses erforderligt,
jämväl infordra och granska till protokollen hörande handlingar. Först
genom en undersökning av till vederbörande ärenden hörande handlingar blir
det nämligen utskottet möjligt att ernå den allsidiga belysning av ett ärendes
handläggning, som utgör en oavvislig förutsättning för utskottets ställningstagande
beträffande utkrävandet av konstitutionellt ansvar. Denna utskottets
rätt och plikt, som måste betraktas som en självklar konsekvens av dess konstitutionella
befogenheter, har också i praxis allmänt erkänts.

Utskottets rätt att infordra och utbekomma departementshandlingar gäller
emellertid icke endast handlingar, som äro anknutna till visst inför Kungl.
Maj:t i statsrådet föredraget ärende. Det konstitutionella ansvar, varom i
§§ 106 och 107 regeringsformen stadgas, avser nämligen, såsom av ifrågava -

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr Si -

rande bestämmelsers ordalydelse tydligt framgår, icke blott statsrådens rådslag
enligt statsrådsprotokollet utan jämväl de fall, då antingen vederbörande
statsråd självständigt fattat beslut, vilket enligt lag bort ankomma på Kungl.
Maj:ts avgörande, eller ock utan fog underlåtit att behandla och inför Kungl.
Maj :t föredraga visst ärende. I dessa senare fall giva statsrådsprotokollen
icke någon uppösning rörande vederbörande ärendes behandling och konstitutionsutskottet
måste alltså infordra även till protokoll icke anknutna handlingar
för att utskottet skall sättas i stånd att fylla sin konstitutionella plikt.

Dessa i regeringsformen klarlagda principer beträffande vad som är föremål
för konstitutionsutskottets granskningsrätt kunna tydligen icke i tillämpningen
modifieras eller inskränkas genom andra i grundlag eller annan lag givna bestämmelser.
Det är sålunda uppenbart, att de i tryckfrihetsförordningen stadgade
reglerna angående sekretess i fråga om vissa handlingar i detta hänseende
sakna betydelse, detta redan på den grund att regeringsformen uttryckligen
förklarats vara den främsta av rikets grundlagar. Då det i tryckfrihetsförordningen
§ 2 4:o andra stycket stadgas, »att protokoll, hållna ho.s Konungen i
ministeriella ärenden och kommandomål, eller statsrådets protokoll och handlingar
.. . icke kunna före femtio år efter protokollets eller handlingens datum
till tryckning fordras, eller, utan vederbörandes tillstånd, utbekommas», är det
givet att detta stadgande icke avser att göra utbekommandet av dessa protokoll,
d. v. s. fullgörandet av den konstitutionsutskottet enligt regeringsformen åliggande
granskningsplikten, beroende av Kungl. Maj:ts avgörande; tvärtom har
man, eftersom konstitutionsutskottets rätt i förevarande hänseende klarlägges
i regeringsformen, icke ansett det nödigt att i tryckfrihetsförordningen ytterligare
ingå härpå.

Det förtjänar anmärkas, att denna princip, enligt vilken konstitutionsutskottets
granskningsrätt är oberoende av tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
uttryckligen uttalats i ett stadgande i sistnämnda grundlag, nämligen i
g 2 4:o tredje stycket, där det nämligen, sedan föreskrifter givits om hemlighållande
av vissa militära handlingar, stadgas »att härigenom konstitutionsutskottets
rätt... ej inskränkes». Denna bestämmelse har icke till syfte att
stadga undantag från en regel av motsatt innebörd utan endast att för ett
visst fall fastslå regelns tillämplighet. Detta framgår med full klarhet av
det sätt, varpå bestämmelsen tillkommit. Då omförmälda stycke i § 2 4:o
tryckfrihetsförordningen antogs såsom vilande, vilket skedde vid 1896 års riksdag,
hade den citerade punkten i stycket icke upptagits i konstitutionsutskottets
ursprungliga förslag utan infördes detta tillägg först sedan andra kammaren
på yrkande av vissa reservanter inom utskottet antagit detsamma. I
det utlåtande (nr 15), vari konstitutionsutskottet efter andra kammarens beslut
hemställde om denna tilläggspunkts intagande i grundlagsändringsförslaget,
framhöll utskottet: »Vid utskottets föregående behandling av detta
ärende har utskottet ansett det vara satt utom allt tvivel, att utskottens och
statsrevisorernas grundlagsenliga rätt genom det ifrågasatta lagförslaget icke
kunde varda inskränkt, men då andra kammaren funnit nödigt, att en uttrycklig
bestämmelse därom bleve införd, har utskottet, för undanröjande av all tve -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

kan därom, ansett lämpligt att sammanjämka kamrarnas olika beslut härutinnan
på det sätt, att andra kammarens beslut i förevarande hänseende i saminanjämkningsförslaget
upptages.» Utskottet ansåg alltså, utan tvivel med
rätta, att en uttrycklig bestämmelse i tryckfrihetsförordningen icke vore behövlig
för att säkerställa tillämpningen av i regeringsformen uttryckta grundsatser.

Av det sagda framgår, att konstitutionsutskottets granskningsrätt, såsom
också praxis giver vid handen, även gäller utrikesärenden rörande handlingar,
evad dessa äro av hemlig natur eller ej. Detta är en given följd därav,
att utrikesärenden genom 1909 års grundlagsändring i princip införts under
konstitutionsutskottets granskningsrätt. Undantag härifrån utgör, jämlikt
§ 105 regeringsformen, endast, under vissa förutsättningar, sådant särskilt protokoll,
varom i § 9 regeringsformen stadgas.

Då sålunda konstitutionsutskottets rätt att utbekomma de handlingar, som
för fullgörandet av utskottets konstitutionella granskningsplikt äro erforderliga,
bör bedömas i överensstämmelse med ovan angivna, i regeringsformen uttryckta
principer, icke med tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
och då ett frånträdande av denna grundsats skulle kunna göra konstitutionsutskottets
och riksdagens rätt i fråga om utkrävandet av konstitutionellt
ansvar i viss utsträckning illusorisk, anser sig utskottet böra hos riksdagen göra
anmälan i nedan angivna ärenden.

a)

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 22 april 1924.]

Enligt ovan angivna protokoll anmälde hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena, att riksdagens konstitutionsutskott genom statsrådet Hasselrot
framställt begäran om överlämnande till utskottet av de rapporter, som
under tiden från och med den 1 november 1923 till och med den 15 februari
1924 avgivits av Kungl. Maj:ts beskickning i London angående förestående
erkännande de jure från Storbritanniens sida av Sovjet-Ryssland, samt hemställde,
det Kungl. Maj:t, med tillämpning av de i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
givna stadganden angående så kallade ministeriella handlingar,
måtte medgiva, att samtliga ifrågavarande från Kungl. Majrts beskickning i
London inkomna meddelanden skulle delgivas utskottet, dock under erinran
om den synnerliga vikten av att förtroliga yttranden, som av främmande länders
funktionärer fällts till beskickningschefer, icke komme till allmännare
kännedom.

Den av föredragande departementschefen gjorda hemställan är enligt utskottets
mening anmärkningsvärd, då det i densamma tillstyrkta beslutet
innebär ett medgivande av vissa handlingars överlämnande till konstitutionsutskottet
enligt tryckfrihetsförordningen, och då överlämnandet av dessa
handlingar alltså icke, såsom vederbort, skett med tillämpning av regerings -

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

formen, enligt vilken utskottet för fyllandet av sin konstitutionella granskningsplikt
måste utbekomma handlingar av denna art.

Utskottet finner sig alltså böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, ministern för utrikes
ärendena friherre Marks von Wiirtemberg.

b)

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 26 april 1924.]

Enligt ovan angivna protokoll anmälde hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena, att riksdagens konstitutionsutskott genom statsrådet Hasselrot
framställt begäran om överlämnande till utskottet av de telegram och
andra handlingar rörande handelsavtal med Sovjet-Ryssland, som under detta
år inkommit till utrikesdepartementet från legationsrådet von Heidenstam i
Moskwa, och hemställde, det Kungl. Maj:t med tillämpning av de i 2 §
4 mom. tryckfrihetsförordningen givna stadganden angående så kallade
ministeriella handlingar, måtte medgiva, att de av von Heidenstam under innevarande
år avgivna rapporter rörande handelsavtal med Ryssland tillhandahölles
utskottet, dock under framhållande av rapporternas förtroliga
karaktär.

Av skäl, som under punkt a) angivits, finner utskottet sig jämväl i detta
ärende böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena friherre
Marks von Wiirtemberg.

c)

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 6 mars 1925.]

Enligt ovan angivna protokoll anmälde hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena, att riksdagens konstitutionsutskott genom statsrådet Levinson
framställt begäran om överlämnande till utskottet av de ministeriella handlingar,
som kunde finnas angående inresetillstånd och återkallande av visum för
samt uppehållet härstädes av den eller de personer, som under 1924 allmänt omtalats
såsom »Ex.R.» (Mr Stewart m. fl.). Under framhållande av att konstitutionsutskottets
framställning syntes böra bedömas enligt de i tryckfrihetsförordningens
§ 2 mom. 4 givna stadganden om ministeriella handlingars utbekommande,
hemställde ministern, att då med hänsyn till ömtåliga, av förhållandet
till främmande makt betingade skäl hinder syntes möta mot utlämnande
av ifrågavarande handlingar, Kungl. Maj:t icke måtte finna skäl lämna bifall
till berörda framställning.

Utskottet finner departementschefens hemställan i detta fall så mycket
mera anmärkningsvärd, som densamma innebär ett avstyrkande av konstitutionsutskottets
begäran att utfå omförmälda handlingar, vilka enligt från

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

departementet lämnat meddelande icke tillhöra något sådant särskilt protokoll,
vilket grundlagsenlig! skulle kunna undandragas utskottets granskning. Utskottet
finner sig alltså höra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena
Undén.

Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Thulin, Reuterslciöld, David Bergström,
G. IF. Hansson, Dahl, August Ljunggren, N. J. M. Svensson, Pauli, Fehr,
Gustafson i Kasenberg, Borg, K. A. Westman, Pehrsson i Göteborg, Karlsson i Vadstena*,
Forssell, Fast, Jensen och Hansson i Blick.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

[Protokoll över försvarsärenden den 25 januari 1924.J

I en till chefen för försvarsdepartementet ställd skrivelse av den 20 maj 1922
avlämnade kommendören O. Lybeck, kommendörkaptenen av 2:a graden L.
Staekell och dåvarande löjtnanten T. Hagman, vilka erhållit i uppdrag att från
flottans i Nordiska museet förvarade trofésamling utvälja erforderligt antal
troféer för att upphängas i Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan, en
förteckning över de sålunda utvalda troféerna. I omförmälda skrivelse anfördes
därjämte följande:

»Vid jämförelse emellan det år 1790 uppgjorda protokollet över de under
detta år erövrade troféerna och vad som nu finnes kvar, har det kunnat konstateras,
att under de förflutna 130 åren åtskilliga troféer hava försvunnit. Sannolikt
är, att den långa förvaringen i Riddarholmskyrkan högst menligt inverkat
på dessa av ylle tillverkade flaggor m. m. Av allt att döma torde de största
skadorna å troféerna åstadkommits genom mal, vilket även synes vara fallet
med de kvarvarande, av vilka en del äro i hög grad angripna. Det synes därför
undertecknade nödvändigt, att, därest dessa troféer verkligen i något
så när bibehållet skick skola kunna bevaras för framtiden, de måste med det
snaraste konserveras och på lämpligaste sätt förvaras.

På grund härav föreslås, att härför erforderliga medel måtte ställas till förfogande
och att detta konserveringsarbete anförtros åt härför fullt kompetenta
personer.

Beträffande flaggtroféernas förvaring få vi, som icke finna Nordiska museet
såsom sådant vara lämpat för upphängning av dessa segertecken, sedan
de undergått konservering, i detta sammanhang framhålla, att, därest i en
framtid statens sjökrigshistoriska samlingar skulle en gång erhålla lämpliga
och fullt betryggande lokaler, det riktigaste synes vara, att flottans troféer
där förvaras, dock vad beträffar vården och underhållet av flaggor, vimplar,
gösar och fanor, under överinseende av med dylika textilföremål kompetent
museiman.

I avvaktan på denna frågas lösning torde annan förvaringsplats än den
nuvarande, Nordiska museet, icke stå till förfogande.

Redogörelse för det av kommendörkaptenen m. m. L. Staekell enligt uppdrag
utförda forskningsarbetet rörande flottans år 1790 vid Fredrikshamn och
Svensksund erövrade troféer bifogas härjämte.

Under forskningar rörande flottans troféer har det även visat sig, att de
föremål av olika slag, som kunna anses hava natur av troféer och krigsbyte,

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

äro spridda på olika håll och att något inventarium i egentlig mening med beskrivande
text över vad som nu verkligen finnes kvar av dylika föremål icke
existerar, annat än i form av en år 1875 uppgjord och tryckt förteckning av
Fr. W. Ekström. Denna förteckning förefaller även vara tämligen ofullständig,
i det att densamma, vad flottan beträffar, synes vara grundad på från
d. v. sjöförsvarsdepartementet infordrade uppgifter, vilka synbarligen uppgjorts
i form av en uppräkning av ett antal föremål utan angivande av deras
egenskap av troféer eller ej. Éj heller synes denna uppräkning uppgjorts av
med saken förtrogna personer, enär t. ex. kanoner och mörsare blivit benämnda
haubitser o. s. v.

Dessutom saknas identifierande ritningar och fotografier av de olika föremålen,
flaggor, kanoner, m. m. med undantag av de vid Svensksund år 1790
erövrade fanorna och standaren. Ifrågavarande avteckningar hava utförts
genom inspektorns för troféerna krigsarkivarie Petrelli försorg.

På grund härav få vi föreslå, att åt sakkunnig person uppdrages att utarbeta
ett inventarium med ritningar och fotografier på allt, som nu finnes kvar av
flottans troféer och hithörande föremål, ävensom att genom arkivforskningar så
långt sig göra låter fastställa dessa föremåls identitet.»

Den 26 maj 1922 infordrades chefens för marinstaben yttrande över den
sålunda gjorda framställningen. I detta yttrande, avgivet den 26 juni samma
år, berördes såväl förslaget om konservering av flottans troféer och frågan om
den framtida vården av desamma, som ock förslaget om utarbetande av ett särskilt
inventarium över trofésamlingen. I sistnämnda hänseende uttalade chefen
för marinstaben sitt tillstyrkande av det framställda förslaget och hemställde,
att åt kommendörkaptenen L. Stackell skulle uppdragas dels att i samråd
med föreståndaren för livrustkammaren utarbeta ett dylikt inventarium
med ritningar och fotografier över allt, som funnes kvar av flottans troféer och
övriga liknande föremål, dels att genom arkivforskningar så långt sig göra
läte fastställa dessa föremåls identitet.

Sedermera begärdes jämväl yttranden i ärendet dels av Nordiska museets
nämnd efter föreståndarens för livrustkammaren hörande, dels av marinförvaltningen.
I de yttranden, som sålunda inkommo, gjorde sig beträffande frågan
om konservering och vård av flottans troféer vissa meningsskiljaktigheter
gällande, varemot enighet rådde i fråga om önskvärdheten av att ett inventarium
över troféerna omedelbart upprättades.

I det yttrande, som den 30 december 1922 avgavs av Nordiska museets
nämnd, uttalades, att nämnden funne förslaget om utarbetande av ett inventarium
över flottans troféer och hithörande föremål »synnerligen beaktansvärt»,
och förordade nämnden i anslutning härtill, att nödiga medel ställdes till marinstabens
förfogande för utarbetande av ett dylikt inventarium. I bifogat
yttrande av föreståndaren för livrustkammaren hemställdes, att det måtte uppdragas
åt cheferna för livrustkammaren, generalstabens krigshistoriska avdelning
och marinmuseet att i samråd låta verkställa omförmälda inventeringsarbete.

I det av marinförvaltningen avgivna yttrandet, daterat den 9 oktober 1923.
tillstyrktes chefens för marinstabens förslag om att det skulle uppdragas åt
kommendörkaptenen Stackell att i samråd med föreståndaren för livrustkammaren
utarbeta ett inventarium över troféerna. I anslutning till ett bifogat

K onstit ut ionsut s k atlet s memorial Nr 21.

9

yttrande av kommendörkaptenen Stackell beräknades kostnaderna för med upprättande
av ett dylikt inventarium sammanhängande ritarbeten och fotografering
m. m. till omkring 2,100 kronor. Dessa kostnader torde, yttrade marinförvaltningen,
få bestridas av sjöförsvarets anslag till extra utgifter. Härjämte
borde för det arbete, som kommendörkaptenen Stackell måste utföra utom tjänstetiden,
ersättning böra lämnas efter särskilda framställningar i mån av arbetets
fortgång. Till marinförvaltningens framställning är fogat ett yttrande av
konteramiralen J. Hägg, vari likaledes hemställdes om bifall till chefens för
marinstaben förslag.

Den 24 januari 1924 föredrogs ifrågavarande ärende inför Kungl. Maj:t.
På hemställan av föredragande departementschefen fann Kungl. Maj:t härvid
»förevarande framställning för närvarande icke föranleda någon dess vidare
åtgärd».

Det torde böra anmärkas, att Kungl. Maj :t samma dag beslutat uppdraga åt
chefen för generalstaben att i samråd med vissa personer verkställa utredning
och avgiva förslag angående vården av arméns troféer. Såsom av beslutets ordalydelse
framgår, är emellertid frågan om vården av flottans troféer icke inbegripen
i denna utredning.

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts omförmälda beslut beträffande den av kommendören O. Lybeck,
kommendörkaptenen L. Stackell och löjtnanten T. Hagman ingivna framställningen
anmärkningsvärt. Såsom av den givna redogörelsen framgår, hava
samtliga de myndigheter, vilka yttrat sig i ärendet, tillstyrkt ifrågavarande
framställning i vad den innefattade förslag om upprättande av ett inventarium
över flottans troféer. Det har framhållits, att ett dylikt inventarium vore synnerligen
väl behövligt, då den förut befintliga förteckningen vore ofullständig
och i vissa avseenden felaktig. Det vill synas, som om arbetet med upprättandet
av detta inventarium borde ha kunnat påbörjas utan att beslut samtidigt behövt
fattas rörande den mera omstridda och svårlösta frågan om trofésamlingens
konservering och vård. Ett omedelbart igångsättande av inventeringsarbetet synes
ha varit i hög grad påkallat, då ett stort antal troféer voro skadade och ett
dröjsmål kunde befaras medföra ytterligare förstörelse, varigenom svårigheten
att fastställa troféernas identitet och åstadkomma tillfredsställande reproduktioner
av desamma ytterligare skulle ökas. Några större kostnader skulle, enligt
vad av handlingarna framgår, genom upprättande av ett inventarium icke ha
åsamkats statsverket.

På grund av anförda skäl finner utskottet sig alltså böra hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malmroth.

Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Thulin, Reuterskiöld*, David Bergström,
G. W. Hansson, Dahl, Stendahl, Larsén, A. W. Johansson, Gustafson i Kasenberg*,
Bäckström, K. A. Westman, Hallén, Andersson i Igelboda, Forssell, Almquist
i Göteborg och Hedvall.

Ej närvarande vid justeringen.

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

3:o.

[Protokoll över handelsärenden den 19 december 1924.]

Enligt ovan angivna protokoll anmälde föredragande departementschefen efter
gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet »uppkommen
fråga om förvärv genom särskild stiftelse av det s. k. Thielska galleriet». På
föredragandens hemställan fattade Kungl. Maj:t därefter i ärendet ett beslut,
vilket enligt protokollet var av följande innehåll:

»Kungl. Maj :t, som denna dag fastställt stadgar för stiftelsen Thielska galleriet,
förklarar, att stiftelsen må till förmån för sitt ändamål anordna ett penninglotteri
enligt följande plan och närmare bestämmelser.

1) Lotteriet skall omfatta sex dragningar, vardera med ett antal av 150,000
lottsedlar, Varje å tio kronor, för vilket pris, avgiften för stämpel å lotterna oberäknad,
lotterna skola försäljas till allmänheten.

Vinstbeloppet skall i varje dragning vara 1,050,000 kronor, fördelat sålunda:

1

vinst

å

kronor 50,000

— ...... kronor

50,000

—

10 vinster

•»

10,000

100,000

—

20

»

»

5,000

....... »

100,000

—

100

»

»

»

1,000

....... »

100,000

—

300

»

500

....... »

150,000

—

2,000

»

>

100

....... »

200,000

5,000

»

■»

50

....... »

250,000

—

5,000

20

....... »

100,000

—

12,431

vinster

kronor 1,050,000

—

2) Till bestridande av omkostnader för lotteriet må av i lotteriet inflytande
medel användas högst 70,000 kronor för varje dragning.

3) Av behållningen i lotteriet skall högst 1,500,000 kronor användas för
förvärvande av de i egendomen Eolskulle å Kungl. Djurgården inrymda taveloch
skulptursamlingarna ävensom å egendomen befintliga byggnader och till
konstgalleriet hörande möbler och inventarier, samt återstoden, med undantag
av ej mindre nödigt belopp för rånte- och andra utgifter för ifrågavarande förvärv
än även ett belopp av 200,000 kronor, avsättas och av stiftelsen förvaltas
såsom en fond, vars avkastning skall användas till bestridande av kostnaderna
för stiftelsens verksamhet. Berörda 200,000 kronor skola lika fördelas mellan
föreningen Nationalmusei vänner och Konsertföreningen i Stockholm samt överlämnas
till föreningarna den 1 juli 1926.

4) Till Kungl. Maj:t skall avlämnas, för att av Kungl. Maj:t godkännas, av
bankinrättning eller av ett konsortium vederhäftiga personer ingången förbindelse,
däri ansvaras för att, oberoende av utfallet av försäljningen av lotter,
ej mindre de utfästa vinsterna skola till vinnarna på sätt nedan i punkt 10 sägs
utbetalas än även 380,000 kronor för varje dragning bliva för de med lotteriet
avsedda ändamål disponibla.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

11

5) Försäljningen av lotterna må ej påbörjas, innan vederbörligt godkännande,
som i nästföregående punkt sägs, erhållits, och skall ombesörjas av särskilda
av chefen för handelsdepartementet, efter förslag av stiftelsens styrelse, utsedda
kommitterade, vilka jämväl i övrigt skola, i samråd med kontrollant, som
nedan sägs, förvalta lotteriföretaget.

6) Kommitterade skola inom eller utom sig utse en föreståndare för lotteriet,
som skall hava att, under deras överinseende och såsom deras ombud, handhava
den närmare skötseln av lotteriföretaget.

7) De personer, som hava befattning med lotteriet, må icke bereda sig annan
ekonomisk fördel därav än den gottgörelse, .som i vederbörlig ordning må
bliva dem tillerkänd för arbete, som utförts för lotteriföretagets räkning.

8) Lottsedlarna må icke till allmänheten utbjudas eller försäljas av andra
än de kommitterade eller av kommissionärer, antagna av de kommitterade. Bevis
om andel i lottsedel må icke säljas.

9) Dragningarna i lotteriet skola äga rum den 15 mars, 15 april, 15 maj,
15 juni, 15 juli och 15 augusti 1926 eller, om sön- eller helgdag någon av
nämnda dagar skulle infalla, närmast därefter infallande söckendag samt försiggå
på sätt, som Kungl. Maj :t, efter förslag av lotterikommitterade, framdeles
vill bestämma.

10) Vinsterna skola mot överlämnande av med vinst utfallen lottsedel utbetalas
en månad efter vederbörande dragnings början. Den vinnare, som icke
inom ett år från den dag, dragningen började, uttagit sin vinst, har förlorat sin
rätt till vinstbeloppet.

11) Efter anmälan, som av lotterikommitterade skall göras, innan de begynna
sin verksamhet, vill Kungl. Maj :t utse kontrollant ej mindre för utövande
av tillsyn däröver, att lotteriföretaget utföres enligt angivna grunder och
de särskilda föreskrifter, som kunna bliva meddelade, än även för att granska
kommitterades verksamhet och lotteriets räkenskaper.

12) Förenämnda kontrollant —- vilken äger att av de genom lotteriet inflytande
medel åtnjuta gottgörelse med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t
— skall, efter lotteriets avslutande, till handelsdepartementet avgiva berättelse
angående lotteriet.»

Såsom av det citerade beslutet framgår, har Kungl. Maj :t sålunda medgivit
anordnande för stiftelsen Thielska galleriet av ett penninglotteri, av vars beräknade
behållning, sammanlagt 2,280,000 kronor, högst 1,500,000 kronor
skulle användas för inköp av det s. k. Thielska galleriet jämte därtill hörande
byggnader och inventarier.

Samma dag fastställde Kungl. Maj:t jämväl ett av chefen för ecklesiastikdepartementet
framlagt förslag till reglemente för stiftelsen Thielska galleriet.
Enligt detta reglemente har stiftelsen uteslutande till ändamål att förvärva
och förvalta s. k. Thielska galleriet. Stiftelsens angelägenheter handhavas
av en styrelse, bestående av en ordförande och åtta ledamöter, vilka
samtliga förordnas av Kungl. Maj:t. Jämväl revisorer för granskning av
stiftelsens räkenskaper och förvaltning samt suppleant för dessa utses av
Kungl. Maj:t och revisionsberättelsen skall till Kungl. Maj:t ingivas. För

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

ändring av det för stiftelsen gällande reglementet fordras Kungl. Maj:ts fastställelse.
Såsom härav framgår, står stiftelsen i särskilda avseenden i synnerligen
nära förbindelse med staten.

Dagen efter dessa besluts fattande, den 20 december 1924, avslöts mellan stiftelsen
Thielska galleriet och bankdirektören Ernest Thiel ett köpeavtal, enligt
vilket stiftelsen inköpte Thielska galleriet jämte byggnader och inventarier för
ovannämnda belopp, eller 1,500,000 kronor.

Såsom underlag för ifrågavarande ärendes behandling inom handelsdepartementet
förelågo, enligt vad utskottet inhämtat, allenast två värderingsinstrument,
varav det ena avser de Thielska galleriet tillhörande konstsamlingarna,
det andra villa Eolskulle å Djurgården, vari dessa konstsamlingar äro inrymda.
I den förstnämnda värderingen, som är utförd av intendenten vid Liljewalchs
konsthall Sven Strindberg och dagtecknad den 23 oktober 1924, uppskattas
omförmälda konstsamlingar till ett värde av »i runt tal 2,000,000 kronor».
Någon individuell värdering av varje särskilt konstverk föreligger icke i värderingsinstrumentet
utan detta upptager i ett stort antal fall endast en viss
klumpsumma för flera arbeten av samma konstnär. I den andra uppskattningshandlingen,
underskriven av arkitekten Sven Wallander och dagtecknad
den 23 oktober 1924, värderas villa Eolskulle till »c:a 600,000 kronor»; uppskattningen
utgår »från nuvarande byggnadskostnader, med avdrag för husets
ålder».

Enligt utskottets mening kan den beredning, som förevarande ärende erhållit,
icke anses tillfredsställande. Då förvärvet av det s. k. Thielska galleriet skett
genom en under statlig medverkan tillkommen och under statens överinseende
stående stiftelse, synes en mera fullständig utredning böra ha förelegat, innan
vederbörande departementschef tillstyrkte medgivande för stiftelsen att genom
anordnande av ett lotteri anskaffa erforderliga medel för det angivna ändamålet.
Av förefintliga handlingar framgår icke, hur frågan om inköp av ifrågavarande
konstsamlingar uppkommit; i statsrådsprotokollet nämnes endast,
att departementschefen anmält »uppkommen fråga om förvärv genom särskild
stiftelse av det s. k. Thielska galleriet». Någon undersökning beträffande
värdet av det förvärvade har, såvitt kunnat utrönas, ej på statlig myndighets
föranstaltande företagits utan har härutinnan endast förelegat vissa av enskilda
personer utarbetade värderingsinstrument. Enligt utskottets mening borde
de statliga myndigheter, vilkas uppgifter falla inom hithörande områden, hava
beretts tillfälle att i ärendet avgiva yttranden. En dylik av offentlig myndighet
företagen värdering synes hava varit så mycket mera påkallad, som de
föreliggande värderingsinstrumenten icke kunna anses tillräckligt belysande.

Då ifrågavarande ärende alltså ej ägnats den beredning som vederbort, finner
utskottet sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Sandler.

Närvarande: Herrar von Gei jer, S av ström, Strömberg, K. J. Ekmani, Thulin, David
Bergström, G. W. Hansson, Dahl, August Ljunggren, P. J. Gustafsson, Fehr,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

lo

Gustafson i Kasenberg*, Borg*, K. A. Westman, Pehrsson i Göteborg, Karlsson i
Vadstena*, Forssell, Fast, Jensen och Hansson i Bäck.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 14 maj 1925.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. vox GEIJER.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Beträffande de uttalanden, som utskottet gjort i ingressen:
under punkt a) av herrar von Geijer, Dahl och Andersson i Igelboda, vilka
avstyrkt utskottets yttrande i denna del;

under punkt b) av herrar von Geijer och Andersson i Igelboda, vilka avstyrkt
utskottets yttrande i denna del.

II.

Vid punkten ko i utskottets memorial:

1) av herrar von Geijer, Dahl, N. J. M. Svensson, K. A. Westman, Gustafson
i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg, som anfört:

Väl torde — såsom utskottet framhåller — vara riktigt, att icke endast
statsrådets rådslag enligt statsrådsprotokollet utan jämväl underlåtenhet att
giva råd, som vederbort, äro underställda konstitutionellt ansvar.

Men utskottets på 105 § regeringsformen grundade rätt att infordra handlingar
måste anses begränsad av dessas sammanhang med statsrådsprotokoll,
antingen såsom formliga bilagor eller såsom nödiga komplement för uppfattningen
av i protokollet upptaget ärende.

Inom departement befintliga handlingar, som ej äro av dylik beskaffenhet,
lär utskottet ej äga ovillkorlig rätt att utbekomma i vidare mån än som enligt
tryckfrihetsförordningen i allmänhet medgives.

Vi hava alltså funnit oss ej kunna biträda utskottets under punkt 1 :o framställda
anmärkningar.

2) av herr August Ljunggren.

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

3) av harr Pauli (som deltagit i avgörandet endast beträffande punkt 1 c):

Då det icke torde kunna anses klarlagt, att konstitutionsutskottet äger en
på regeringsformen grundad, ovillkorlig rätt att utbekomma sådana inom
departementet befintliga ministeriella handlingar, som varken kunna betraktas
såsom integrerande delar av eller bilagor till i statsrådet förda protokoll, har
jag icke funnit departementschefens hemställan i ifrågavarande fall motivera
en anmälan från utskottets sida enligt § 107 regeringsformen och har alltså
icke ansett mig böra biträda utskottets under punkt 1 c) framställda anmärkning.

III.

Vid punkten 2:o:

av herrar von Geijer och Thulin, som ansett, att det i punkten omförmälda
ärendet icke är av beskaffenhet att höra göras till föremål för anmärkning
från konstitutionsutskottets sida.

IT.

Vid punkten 3:o:

1) av herr K. J. Ekman, som anfört:

Jag instämmer till fullo uti utskottets anmärkning mot vederbörande föredragande
i fråga om anordnandet av ett penninglotteri till förmån för stiftelsen
Thielska galleriet m. m.; men anser jag mig, utöver vad i utskottets yttrande
anförts, böra erinra därom, att de medel, som här äro i fråga, framlockas
huvudsakligen ur de mindre bemedlades inkomster och besparingar i en
utsträckning, som, för att kunna täcka de föreliggande utgifterna, måste gå
vida därutöver. Jag har i en reservation vid 1922 års konstitutionsutskotts memorial
rörande granskningen av 1921 års statsrådsprotokoll påyrkat anmärkning
med anledning av dåvarande regeringens beslut om anvisande av lotterimedel
till uppehållande av de kungl. teatrarnas verksamhet. Av detta ärende
framgick, att för åstadkommande av det erforderliga beloppet, 375,000 kronor,
lotter måste säljas för icke mindre än 1,500,000 kronor. Skillnadsbeloppet,
med undantag av de till 70,000 kronor beräknade kostnaderna för lotteriet, stannade
i ett fåtal vinnares ägo. I nu förevarande ärende är missförhållandet
härutinnan i hög grad stegrat. För åstadkommande av ett erforderligt belopp
å 2,600,000 kronor har medgivits försäljning av lotter till ett sammanlagt belopp
av 9,000,000 kronor förutom stämpelavgiften, som även måste av lottköparna
betalas, och torde komma att gå till närmare en miljon kronor. Icke
mindre än 6,300,000 kronor skulle utgå i vinster. En anvisning av så dyrköpta
medel under former, som till sin verkan äro att likställa med indirekt
beskattning, för ett ändamål, som dock icke kan sägas vara oundgängligen nödvändigt,
och i en tid, då vårt folk ännu lider under arbetslöshetens och dyrtidens
samfällda svårigheter, måste betecknas såsom synnerligen anmärkningsvärt.

2) av herr Forssell, som anfört:

Jämte (len anmärkning, som konstitutionsutskottet beslutat framställa mot
statsrådet och chefen för handelsdepartementet med anledning av handläggningen
av den i punkterna 23—25 av statsrådsprotokollet rörande handelsärenden
omförmälda fråga (rörande Thielska galleriet), vilken anmärkning jag biträtt,
har jag ansett, att konstitutionsutskottet i denna angelägenhet bort jämväl
ur andra synpunkter framställa anmärkning mot icke allenast statsrådet
och chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sandler, utan även statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson.

Rättigheten att anordna penninglotteri beviljas av Kungl. Maj:t och innebär
dispens från bestämmelserna i K. F. av den 6 aug. 1881 ang. förbud mot lotterier.
Till grund för en sådan dispens torde, enligt sakens natur, alltid ha
legat en ansökan från någon redan förhanden varande sammanslutning om rättighet
att anordna penninglotteri för visst uppgivet ändamål. En ansökan av
denna art lärer även alltid, jämlikt R. F. § 10, innan den föredragits inför
Konungen, varit remitterad till vederbörande länsstyrelse, resp. överståthållarämbetet,
samt f. ö. till den eller de myndigheter, inom vilkas kompetensområde
det ligger att avgiva yttrande angående det uppgivna ändamålet för en sökt
lotterirättighet.

Mot bakgrunden av denna i lag grundade ordning måste det sätt, på vilket
Kungl. Maj:ts tillstånd för Stiftelsen Thielska galleriet att för sitt ändamål
anordna ett penninglotteri tillkommit, ingiva betänkligheter. Enligt protokollet
över ecklesiastikärenden för den 19 dec. 1924, punkt 59, har stiftelsen
ifråga på statsrådet Olssons föredragning tillkommit genom Kungl. Maj:ts beslut
i samma konselj, i vilken därefter nyssberörda tillstånd att anordna ett
penninglotteri meddelades den nya stiftelsen. Av statsrådet Olssons yttranrande
till statsrådsprotokollet vid detta tillfälle framgår också — såsom ju var
att vänta — att lotterimedlen avsågos att bliva stiftelsens ekonomiska förutsättning.
Då tillståndet att anordna penninglotteri sedan beviljades, förelåg
således varken någon ansökan om dispens från 1881 års K. F. angående förbud
mot lotterier ej heller något yttrande från vederbörlig myndighet. ''

Det förfaringssätt, som här kommit till användning och som består däri, att
Kungl. Maj:t skapar en ny institution med visst ändamål, vilken för sin existens
är hänvisad till fonderade medel, som beredas genom att Kungl. Maj:t samtidigt
medgiver en icke sökt dispens från förbudet mot lotterier -—- allt utan
att vederbörande myndigheter, på sätt R. F. § 10 föreskriver, blivit hörda —
detta förfaringssätt torde ur konstitutionell synpunkt vara så betänkligt, att
anmärkning enligt § 107 R. F. med fog lärer kunna riktas mot de båda departementschefer,
statsråden Sandler och Olsson, på vilkas föredragning ovanberörda
åtgärder vidtagits.

På ovan anförda grunder har jag yrkat, att konstitutionsutskottet skulle besluta
anmärkning enligt § 107 R. F. mot statsråden Sandler och Olsson.

3) av herrar Thulin, Borg, Karlsson i Vadstena, Fast och Jensen, som
anfört:

Den i förevarande punkt av memorialet behandlade frågan var redan ome -

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

delbart efter det regeringen fattat beslut i ärendet föremål för allmännare
uppmärksamhet. Ifrån vissa håll kritiserades regeringens åtgärder och man
gjorde särskilt gällande, att lotterimedel icke bort för ändamålet få användas.

Det måste konstateras, att konstitutionsutskottet vid den granskning, som
ägnats ärendet, icke lämnat stöd åt anmärkningarna i den syftning, de under
den förutgående allmänna diskussionen erhållit. Utskottet gör sålunda ingen
invändning mot att den Thielska stiftelsen kom till för att förvärva och förvalta
det Thielska galleriet. Utskottet gör ej heller någon invändning mot
att lotterimedel användas för inköp av galleriet. Den anmärkning, utskottet
riktar mot vederbörande statsråd, gäller allenast en enligt utskottets mening
föreliggande bristfällig utredning i fråga om värdet av den egendom'' (konstföremål,
fastighet samt möbler och inventarier), som Thielska stiftelsen övertog.
Utskottet anser, att en mera fullständig utredning borde hava förelegat
och att de statliga myndigheter, vilkas uppgifter falla inom hithörande områden,
borde hava beretts tillfälle att i ärendet avgiva yttranden. Att märka
är emellertid, att utskottet ingalunda anfört eller ännu mindre kunnat göra
gällande, att resultatet skulle kunnat bliva annorlunda, om den av utskottet
ifrågasatta utredningen kommit till stånd. Det synes emellertid sannolikt,
att, om utskottets önskemål tillgodosetts på ärendets förberedande stadium,
utskottet icke skulle ha funnit ärendet omförmält i något regeringsprotokoll;
galleriet hade troligtvis under tiden för den fullständiga utredningen hunnit
avyttras på annat håll.

Utskottet anmärker, att av förefintliga handlingar icke framgår, hur frågan
om inköp av ifrågavarande konstsamlingar uppkommit. Frågans förhistoria
framgår visserligen icke av förefintliga handlingar men väl av ett av utskottet
granskat statsrådsprotokoll. Enligt ett protokoll över ecklesiastikärenden av
den 19 december 1924 (samma dag, som det av utskottet anmärkta ärendet
förekom) anförde ecklesiastikministern, att det kommit till hans kännedom,
att bankdirektör Ernest Thiel skulle vara beredd att avyttra de samlingar
av svensk konst, som funnos inrymda i egendomen Eolskulle å Djurgården och
som äro mera allmänt kända under namnet »Thielska galleriet». Då det enligt
ecklesiastikministerns mening skulle vara en förlust för vårt land — som
icke kunde ersättas -—- därest dessa samlingar skulle skingras och gå ur
landet och då vidare handelsministern förklarat sig villig att inför Kungl.
Maj:t tillstyrka beredande av för ändamålet erforderliga lotterimedel, hade
ecklesiastikministern gått i författning om att framlägga förslag till reglemente
för en stiftelse, som till ändamål skulle hava att förvärva och förvalta
samlingarna.

Frågan om inköpet hade sålunda uppkommit inom ecklesiastikdepartementet.
Chefen för detta departement hade tagit intiativet och uppenbarligen också
sörjt för förberedelserna. Hans anförande ger tydligt vid handen, att fara
för samlingarnas skingrande förelåg. Hur pass omedelbar denna fara var, framgår
visserligen ej av protokollet. Men man kan utläsa den ur den skyndsamhet,
varmed ärendet behandlades. Man plägar anklaga myndigheterna för
långsamhet och dröjsmål i utredningarna. När någon gång det i en bråd -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

17

skande situation handlas snabbt i en för det allmänna betydelsefull angelägenhet,
synes emellertid detta ej heller vara bra. Intill dess motsatsen bevisas,
torde man kunna påstå, att det var fara i dröjsmål med inköpet av galleriet.

Ifrågavarande inköp kunde uppenbarligen icke skötas som en vanlig upphandling
av förnödenheter för statens räkning. Inom utskottet har uppgivits,
att anbud från enskilda personer ingivits till ägaren av galleriet. Att man i
en dylik situation tillgrep utvägen att låta värderingen utföras av personer,
som visserligen icke tillhörde någon ämbetsmyndighet, men som torde besitta
särskild sakkunskap att verkställa värderingen — utskottet har icke kunnat
jäva detta — synes vara en utväg, gentemot vilken några vägande anmärkningar
i det föreliggande fallet icke kunna göras gällande. Enligt vad vi
erfarit sköttes förhandlingarna av en känd affärsjurist, advokaten E. Lidforss.
Det finnes icke anledning antaga, att genom detta arrangemang utredningarna
och uppgörelserna blevo mindre affärsmässiga än om de verkställts
av en ämbetsmyndighet.

Utskottet anmärker särskilt i fråga om värderingsinstrumentet, att någon
individuell värdering av varje särskilt konstverk icke föreligger, utan att instrumentet
i ett stort antal fall endast upptager en viss klumpsumma för flera
arbeten av samma konstnär. Värderingsinstrumentets uppställning utesluter
emellertid icke, att en individuell värdering företagits. Det ligger i stället nära
till hands antaga, att en individuell värdering företagits, men att man vid
uppställningen av värderingsinstrumentet av lämplighetsskäl sammanfört de
av en konstnär i samma sal förvarade konstföremålen till ett värderingsbelopp.
Det är att förmoda, att värderingsinstrumentet erhållit en mera detaljerad uppställning,
om värderingsmannen kunnat ana, att konstitutionsutskottet i sin
granskningsverksamhet skulle komma att nagelfara denna för ett praktiskt ändamål
tillkomna värdering. Även om uppställningen varit utskottet till lags,
tillåta vi oss betvivla, att värderingsinstrumentet blivit utskottet till någon
större ledning, då utskottet lärer hava saknat möjlighet att pröva riktigheten av
de åsätta värdena.

Därest utskottets anmärkning överhuvud skall hava saklig betydelse, måste
den anses innebära, att den av utskottet påtalade bristen i utredningen föranlett,
att det för samlingarna erlagda priset varit för högt. Utskottet har
emellertid ej ens försökt att göra en sådan uppfattning gällande. Ett faktum
är att galleriet med fastigheter och inventarier förvärvades för ett belopp, som
med 1,100,000 kronor understeg vad värderingsinstrumenten utvisade. Intill
dess det visas, att det erlagda priset varit för högt, lärer man få inställa sin
kritik mot sagda pris. Under dylika omständigheter reduceras utskottets anmärkning
till en rent formell sådan, vilken enligt vår mening icke bort framställas,
då ytterligare utredning utöver den redan verkställda icke lärer hava
ändrat något i fråga om inköpssumman men väl medfört den sannolika risken
av att samlingarna skingrats.

Köpet avslutades i realiteten mellan stiftelsen Thielska galleriet och bankdirektör
Ernest Thiel dagen efter det klandrade beslutet fattades. Stiftelsens
styrelse tillsattes av Kungl. Maj:t samma dag, som beslutet om lotteriet fat Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 5 samt. 20 höft. (Nr 21.)

2

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

tades. Den består av prins Eugen (ordförande), chefen för nationalmuseum
överintendenten E. G. Eolcker, författaren Tor Hedberg, professor Olle Hjortzberg,
advokaten E. Lidfor,ss samt konstnärerna Christian Eriksson, N. E. Kreuger
och C. V. Vilhelmson. Det torde vara all anledning förmoda, att, om det
förelegat några sådana brister i utredningen, att de kunnat influera på inköpsprisets
storlek, medlemmarna i denna verkligt representativa och konstförståndiga
styrelse — där för övrigt jämväl nationalmuseum genom sin chef är representerad
— icke skulle hava underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder, så
mycket mer som Kungl. Majrts beslut allenast innebär en begränsning uppåt
av inköpssumman (»högst 1,500,000 kronor»), men icke fixerar det pris, som
skall erläggas.

På grund av vad sålunda anförts, finna vi, att konstitutionsutskottet icke bort
göra förevarande anmälan.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

y.

[Protokoll över justitieärenden den 3 april 1925.]

av herrar von Gei jer, K. J. Ekman, Dahl, Gustafson i Kasenberg, Forssell
och Almquist i Göteborg, som anfört:

Enligt protokoll över justitieärenden den 3 april 1925 yttrade statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, vid föredragning av underdånig
nådeansökning för livstidsfången Richard Winter följande:

»I ärenden rörande nåd för livstidsfångar tillämpas sedan jämförelsevis lång
tid tillbaka den praxis, att fånge, vilken omedelbart ådömts livstids straffarbete,
förskonas från sådant arbete efter omkring tjugu år samt fånge, vilken
dömts till livets förlust men av nåd fått straffet bestämt till livstids straffarbete,
frigives efter omkring tjugufem år. Av de sedan ingången av år 1921
frigivna sju livstidsfångarna hade sålunda en avtjänat straffarbete i tjugu, en
i tjugutvå, tre i tjugufem och en i tjugusex år. Blott en livstidsfånge hade frigivits
efter kortare strafftid än tjugu år.

Orsaken till den i sist åsyftade fallet jämförelsevis tidiga benådningen torde
hava varit att söka däri, att själva brottets art ansetts böra föranleda till ett
undantag. Detsamma torde kunna i huvudsak sägas även i de fall under åren
närmast före år 1921, där livstidsfångar frigivits avsevärt tidigare än vad nyss
angivits såsom huvudregeln. Däremot synes hänsynen till vederbörande fånges
goda uppförande under fängelsetiden och de förhoppningar, han kunnat ingiva
om en laglydig levnad för framtiden, icke hava i och för sig föranlett till någon
mera avsevärd förkortning av strafftiden.

Den sålunda i fråga om benådningsinstitutet tillämpade praxis har medfört,
att en tidrymd av flera år kommer att ligga mellan det högsta frihetsstraff på
viss tid, som får samtidigt ådömas, och den första tidpunkt, då den till närmast
högre straff dömde livstidsfången kan förvänta frigivning av nåd.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

19

I detta sammanhang må omnämnas, att i våra grannländer Danmark och
Norge tillämpas en annan praxis i fråga om nåd för livstidsfångar. I Danmark
hava sålunda, enligt mig tillhandakomna upplysningar, fångar, som fått dödsstraff
utbytt mot livstids straffarbete, brukat erhålla nåd efter en avtjänad
strafftid för män mellan fjorton och nitton år samt för kvinnor mellan tio och
fjorton år, varemot beträffande andra livstidsfångar några bestämda regler i
förevarande hänseende icke följts. Vad Norge angår hava till livstids straffarbete
dömda plägat efter sexton till aderton år bliva benådade från vidare
straff. Att märka är härvid, att såväl i Danmark som i Norge maximum för
den tid, straffarbete på viss tid kan ådömas, är betydligt högre än enligt svensk
rätt. I Finland tillämpas villkorlig frigivning av livstidsfångar efter en avtjänad
strafftid av omkring tolv år.

Vad jag nu anfört torde i och för sig utgöra grundad anledning till ett övervägande,
huruvida icke — om förutsättningar därför i övrigt äro för handen —
nåd borde kunna beviljas livstidsfångar tidigare än hittills i allmänhet varit
fallet. En särskild anledning härtill finner jag föreligga däri, att den som
ådömts straffarbete på viss tid eller fängelse, kan jämlikt bestämmelserna i lagen
angående villkorlig frigivning den 22 juni 1906 frigivas sedan han utstått
två tredjedelar av straffet — en form av strafflindring, som i synnerhet under
senare åren kommit till användning i talrika fall. Att redan nu angiva någon
ny lägsta tidsgräns, då benådning av livstidsfånge tidigast hör ifrågasättas,
torde icke vara lämpligt. Emellertid synes det mig, att man i högre grad än
hittills bör taga hänsyn till fångens uppförande under fängelsetiden och speciellt
till de förhoppningar, han kunnat ingiva om en laglydig levnad för framtiden.
Ett tillbörligt beaktande av dessa synpunkter synes kunna medföra
större variationer i fråga om den avtjänade strafftiden än som hittills förekommit.

Det föreliggande fallet är enligt min mening sådant, att med tillämpning av
de principer, åt vilka jag nu givit uttryck, en benådning synes motiverad. Jag
anser mig därför böra hemställa, att Kungl. Maj:t måtte av nåd förskona
Richard Winter från fortsättning av straffarbete.»

Den föredragningslista, som ligger till grund för bl. a. ifrågavarande punkt
i statsrådsprotokollet, må här återgivas i den del, som rörer Winter:

»Tyske undersåten Richard Winter dömdes enligt Kungl. Maj:ts utslag den
21 december 1907 med tillämpning av 21 kapitlet 8 och 10 §§, 10 kapitlet 5 §
och 4 kapitlet 1 § strafflagen, förstnämnda båda lagrum jämförda med 21 kapitlet
1 och 2 §§ samma lag, för rån, därvid den rånade så våldförts att han
därav ljutit döden, att mista livet och vara medborgerligt förtroende förlustig
för alltid.

Av nåd förskonade Kungl. Maj:t Winter från dödsstraffet och tillät honom''
att försona brottet med straffarbete under sin återstående livstid och förlust
av medborgerligt förtroende för alltid.

Straffet började den 28 december 1907.

Nu söker Winters fader, förre tullassistenten Heinrich Winter i Magdeburg
nåd för sonen, och har denne förklarat sig villig mottaga nåd.

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

Till samma brottslighet som Winter ansågs genom förenämnda utslag jämväl
tyske undersåten Hermann Otto Ludwig Scholkemeyer förvunnen, och dömdes
Scholkemeyer till samma straff, vilket dock av nåd nedsattes på samma sätt
som Winters. (Nådeansökan föreligger nu även för Scholkemeyer.)

Nåd för Winter har förut sökts 4 gånger: År 1920 sökte dels Winter själv
och dels hans fader nåd; ansökningen avslogs, efter Högsta Domstolens enhälliga
avstyrkande, genom utslag den 19 oktober 1920. De övriga ansökningarna,
som alla gjordes av fadern, avslogos, likaledes efter Högsta Domstolens enhälliga
avstyrkanden, genom utslag den 29 mars 1922, den 1 mars 1923 och den
3 mars 1924.

Richard Winter är född den 9 augusti 1887 i Bremen. Han uppfostrades i
hemmet till 14 års ålder och åtnjöt skolundervisning. Därefter hade han plats
på flere olika ställen i Magdeburg som kontorsbiträde. I januari 1907, då han
innehade sådan anställning å en fabrik i nämnda stad, blev han för fabrikens
räkning skickad till posten med 3 brev, innehållande tillhopa 12,000 mark. Han
tillägnade sig brevens innehåll och reste från staden i sällskap med Scholkemeyer,
vars bekantskap han förut gjort. De besökte därefter Paris, Rom och
andra storstäder på kontinenten ävensom London. Slutligen anlände de i april
1907 till Stockholm. Penningarna voro då till största delen slut. I början av
sin vistelse här hade de emellertid erhållit pengar av en dem åtföljande varietéartist
vid namn Modjesco, till vilken de förut utlånat en del av de tillgripna
medlen. Då denne i slutet av maj reste från dem, hade deras tillgånger varit
alldeles uttömda och, då de icke kunde betala hyran å det hotell, där de bodde,
hade de hotats med vräkning därifrån (hotell Royal vid Norra Smedjegatan).
-— Den 17 juni 1907 hade de av värdinnan ånyo krävts på hyran, därvid de
sagt, att de under veckans lopp skulle få pengar. Värdinnan hade medgivit
dem anstånd med betalningen till lördagen den 22 juni, vilken dag de ovillkorligen
skulle få flytta, om betalningen då ej vore erlagd. Torsdagen den 20 juni
hade de av värdinnan ånyo blivit krävda. På eftermiddagen samma dag hade
de suttit tillsammans i Berzelii park och samtalat om, huru de skulle skaffa
pengar till hyran. Under samtalet hade Winter sagt till Scholkemeyer, att han
i en tidning läst huru en ung man, som befunnit sig i penningförlägenhet, genom
en postanvisning, som han avsänt till sig själv, lockat en brevbärare till
sin bostad, där han bedövat honom och tillgripit hans pengar. Winter och
Scholkemeyer hade emellertid vid detta samtal ej tänkt att söka genom en dylik
utväg skaffa pengar. Vid 4-tiden på eftermiddagen hade Winter sökt belåna
några reverser av Modjesco, som han erhållit för de till honom lämnade lånen,
men misslyckats, och, då han åter träffat Scholkemeyer, hade de överenskommit
fatt på liknande sätt söka råna en brevbärare på postmedel och att som bedövningsmedel
använda en i rummet varande eldgaffel. För detta ändamål hade
de under Winters antagna namn avsänt ett mindre penningbelopp som postanvisning
till hotellet. Dä postanvisningen framlämnades av värdebrevbäraren,
hade emellertid planen icke kommit till utförande på grund av bristande mod hos
Scholkemeyer, som enligt överenskommelsen på tecken av Winter skulle utdela
slaget med eldgaffeln, medan Winter utkvitterade försändelsen. Därefter hade

Konstitutionsutslcottets memorial Nr 21.

21

de genom pantsättning lyckats uppbringa 20 kronor, varav de betalt 15 kronor
till värdinnan, som därvid medgivit dem att bo kvar, mot villkor att de betalade
resterande 15 kronor den 26 juni. Den 23 juni hade de i samma syfte som
förut avsänt en ny postanvisning men vid dess frambärande den 24 juni ej satt
planen i verket, beroende dels på bristande mod hos Scholkemeyer och dels därpå,
att de befarat att brevbäraren den dagen, som ej vore affärsdag, ej hade så
stort belopp med sig som eljest. Den 24 juni hade de avsänt en ny postanvisning
å 3 kr. 20 öre, hela deras kontanta tillgång, och överenskommit att sammanbinda
2 eldgafflar; enligt Winter för att ej träffa alltför skarpt, och enligt
Scholkemeyer för att ett slag skulle vara tillräckligt att bedöva. Ej heller då
denna försändelse den 25 juni framlämnats, hade planen kommit till utförande,
enär Winter, som ej kunnat iakttaga, om brevbäraren hade mycket pengar med
sig, ej givit det föreskrivna tecknet. Slutligen den 25 juni avsände de under
Winters adress ett assurerat brev, och då detta dagen därpå vid middagstiden
framlämnades, överföllo de brevbäraren, en 65-årig brevbärarförman Olsson.
Scholkemeyer tilldelade honom därvid med 2 sammanbundna eldgafflar först
ett slag bakifrån i huvudet. Då brevbäraren sökte fly, grep Winter tag i honom,
varefter Scholkemeyer tilldelade honom ytterligare åtskilliga slag i huvudet
med eldgafflarna, så att han omsider sjönk ned på en soffa. Därpå tilldelade
honom Winter ytterligare 2 slag i huvudet med eldgafflarna, så hårt han
förmådde. — Stora delar av huvudskålen slogos bort och flere fingrar krossades,
då brevbäraren sökte skydda huvudet. Sedan han äntligen blivit medvetslös,
tillgrepo de från honom 420 kronor jämte några postförsändelser, varefter de
flydde från staden. De grepos dagen därpå och erkände då brottet. Då brevbäraren
ett par timmar efter brottets förövande påträffades, var han död.

Winter har enligt fångrullan i fängelset ådömts följande disciplinära bestraffningar
1) den 13 september 1913 enrum med förlust av sysselsättning under
30 dagar för vägran att lyda samt för opassande uppförande; 2) den 21 november
1914 enrum med förlust av sysselsättning under 30 dagar, därav hårt
nattläger under 8 dagar, för trots, hot och oförskämt uppförande mot bevakning;
3) den 30 mars 1916 enrum med förlust av sysselsättning i förening med hårt
nattläger under 5 dagar för störande av fängelseordningen; 4) den 9 september
1918 enrum med förlust av sysselsättning under 30 dagar, därav hårt nattläger
under 8 dagar, för stöld av fängelset tillhörigt bröd. — Sedermera har emellertid
hans uppförande förbättrats och är nu sedan åtskilliga år oklanderligt.

Heinrich Winter framhåller i förevarande ansökning, att straffet känts så
mycket svårare för sonen som han måst genomgå det i främmande land, samt
att sonen allt ifrån början djupt ångrat sitt brott; och anhåller han att återfå
sitt barn, medan han, som nu vore 72 år, ännu kunde tillförsäkra det en ärbar
framtid.

Fängelsedirektören vid Långholmen, där Richard Winter avtjänar sitt straff,
Patrik Harling yttrar i intyg: Winters uppförande hade under avsevärd tid
varit det bästa, och hans sinnesart hade undergått den förvandling, att brottsliga
handlingar av honom för framtiden ej torde behöva befaras. Om den
tanke, som gjorts fruktbärande i lagen om villkorlig frigivning, finge vara

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

normgivande även beträffande på livstid dömda personer, vore det tänkbart, att
Winter nu skulle kunna påräkna sökt strafflindring, då han nu avtjänat 2/3
av den strafftid om 25 år, som livstidsstraff vid kvalificerat brott brukade anses
böra vara. Vunne en sådan uppfattning beaktande, vore Harling övertygad
om att det av Winter redan genomgångna strafflidandet uträttat vad man därav
hoppats.

Assistenten Georg Cederblad säger: Winter hade under de senaste G åren

uppfört sig oklanderligt och tydligt ådagalagt ett förbättrat sinnelag. I följd
härav vore han ock sedan en längre tid tillbaka tilldelad en ansvarsfull förtroendesyssla,
som han skötte på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Man kunde
numera hysa förhoppning om att han efter återvunnen frihet komme att förhålla
sig väl.

Assistenten S. Brooling anför: Winter skötte sig sedan lång tid tillbaka

synnerligen väl samt vore duktig och pålitlig i arbetet, varför han tillvunnit
sig stort förtroende. Hans sinnesbeskaffenhet hade under fängelsetiden undergått
sådan ändring till det bättre, att han av allt att döma komme att, om han
nu bleve fri, för framtiden föra en obrottslig vandel. Säkerligen bleve han ej
bättre genom att längre kvarhållas i fängelse. Det vore därför väl, om nådeansökningen
bleve bifallen.

Pastorn C. J. Carlberg yttrar: Winter syntes uppriktigt ha ångrat sitt

brott. Han hade under många år visat ett mycket gott uppförande, som torde
framgå ur en djupare ändring i sinnet och bero på en allt mera ökad stadga i
karaktären. God anledning funnes att vänta, att Winter, om han nu bleve
frigiven och finge återvända hem, skulle komma att föra en hedrande vandel.
En förlängd strafftid syntes Carlberg snarare bli till men än till verkligt gagn.
Härtill komme att, så länge Winters gamla föräldrar vore i livet, de och deras
hem utgjorde det värdefullaste stöd för den hemvändande sonen i hans arbete
för beredande av sin utkomst i hemstaden. Bifall tillstyrktes därför varmt
till föreliggande ansökan.

Winter är enligt läkarbetyg fullt arbetsför.

Fångvårdsstyrelsen säger i avgivet utlåtande: Winter kunde ej betraktas
såsom en yrkesmässig eller förhärdad brottsling. Han hade ock de sista 6 åren
visat en påfallande sinnesändring, synnerligen förtjänstfullt skött en ansvarsfull
förtroendesyssla och ingivit fängelsemyndigheterna verklig tilltro. Han
befunne sig ännu i den ålder, att han syntes kunna på fri fot bliva en nyttig
samhällsmedlem. Då således övervägande sannolikhet funnes för att det straff,
han utstått, fyllt sitt ändamål, kunde det ifrågasättas, huruvida han skulle
kunna försättas i frihet. Likasom en villkorlig frigivning från ett på viss
tid ådömt frihetsstraff i regel visat sig lända till brottslingens bästa, skulle
ett därmed överensstämmande förfaringssätt helt visst kunna vara till fördel
för en på livstid dömd, om överhuvud frigivning ansåges böra komma honom
till del. Om Kungl. Maj:t skulle anse skäl nu föreligga till Winters benådning,
hemställde styrelsen, att Winter, såvida han ej komme att jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 24 april 1908 utlämnas till tyska myndigheter eller bleve
från riket utvisad, måtte för avsevärd prövotid underkastas särskild tillsyn

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

23

med påföljd att, om lian under denna tid betinga brott, som störde allmän
säkerhet, eller annars bröte mot givna föreskrifter, han ånyo bleve intagen i
straffängelse för att fortsätta livstidsstraffet. Beträffande den ifrågasatta
tillsynen torde i tillämpliga delar bestämmelserna angående villkorlig frigivning
böra följas.

Enligt anteckning i fångrullan har Kungl. Maj :t genom beslut den 24 april
1908 förordnat att, därest fråga om nåd för Winter skulle förekomma, underrättelse
härom skulle genom justitiedepartementets försorg meddelas tyska regeringen.

Högsta Domstolen (Justitieråden Thomasson, Améen, Molin,
Appelberg och Tiselius) har funnit anledning ej förekomma
att tillstyrka bifall till ansökningen.»

Såsom framgår av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,
har under senare tid benådningsrätten i fråga om livstidsfångar i regel tillämpats
sålunda, att strafftiden kommit att utgöra för fånge, som omedelbart
ådömts livstids straffarbete, omkring tjugu år och för fånge, vilken av nåd
fått ådömt dödsstraff nedsatt till livstids straffarbete, omkring tjugufem år.

Efter att hava erinrat om den i grannländerna å ifrågavarande område tilllämpade
praxis, innefattande en kortare strafftid, finner departementschefen
anledning till övervägande, huruvida icke nåd borde kunna beviljas livstidsfångar
tidigare än hittills i allmänhet varit fallet. En särskild anledning
härtill säger sig departementschefen finna i den genom lagen den 22 juni 1906
medgivna villkorliga frigivningen efter det att frihetsstraff på viss tid till
två tredjedelar avtjänats. Och slutligen framhålles önskvärdheten därav, att
vid prövning av benådningsfrågor större hänsyn än vad hittills skulle hava
ägt rum måtte tagas till fångens uppförande under fängelsetiden och till »de
förhoppningar han kunnat ingiva om en laglydig levnad för framtiden.» »Med
tillämpning av de principer», åt vilka sålunda givits uttryck, har departementschefen
tillstyrkt den ifrågavarande benådningen.

Utan att i förevarande ordning till granskning upptaga de särskilda grunder,
som åberopats —- därvid emellertid må anmärkas, att den anförda analogien
till villkorlig frigivning är direkt stridande mot den förutsättning, som
rådde vid införandet av nämnda institut — skall här endast framhållas, att
departementschefen uppenbarligen givit tillämpning åt en ny princip i fråga
om benådning från livstids straffarbete, vilken i fråga om effektiviteten åt
detta straff inrymmer ett annat innehåll än i det hittills avsedda. Då det
beaktas att genom dödsstraffets borttagande livstids straffarbete erhållit en
delvis förändrad ställning i straffskalan samt i samband härmed fråga om införande
av frihetsstraff å viss tid till högre mått än nuvarande högsta strafftid
aktualiserats — därom förarbetena till dödsstraffets avskaffande bära
vittne — synes det oss icke hava bort ifrågakomma att på sätt som nu skett

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

genom ett principuttalande söka utforma benådningsinstitutet, såvitt angår
livstids straffarbete, i sådan riktning, att åt detta straff gives en väsentligt
lindrad karaktär.

,Vi bava alltså funnit, att utskottet bort, jämlikt 107 § regeringsformen,
framställa anmärkning mot föredragande departementschefen statsrådet Noll in
för det råd han i förevarande ärende givit Konungen.

YL

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 12 januari 1924.]

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Thulin, David Bergström,
Fast och Hedvall, anfört:

Den 28 sept. 1917 förordnade Kungl. Maj:t läroverksadjunkten, fil. lic. E.
Strömberg att verkställa utredning av frågan om utsträckningen av svenskt
territorialvatten in. in. samt att upprätta de författningsförslag, som härav kunde
föranledas. Strömberg avled i maj 1921 utan att hava fullbordat arbetet, som
intill 1 jan. s. å. dragit en kostnad av 26,555: 80, vartill under 1921 beräknades
komma omkr. 3,000 kr. Ang. de bedrivna förarbetenas resultat vid Strömbergs
död lämnas i riksdagsberättelsen 1922 s. 114 utförlig redogörelse, varefter
i 1923 års riksdagsberättelse s. 29 om denna utredning helt kort meddelas,
att »utredningen, som vilat efter Strömbergs i maj 1921 timade frånfälle,
är numera att betrakta som avslutad.»

Under loppet av 1923 begärde dr N. N. i utrikesdepartementet att få taga del
av det sålunda sammanbragta materialet i och för egna undersökningar i ämnet,
men avvisades med förklaringen, att materialet vore av hemlig natur, vartill
sökanden, som bestred, att detta vore riktigt, genmälte, att han, i den mån
vissa handlingar, som funnes i samlingen, dock »författningsenligt» möjligen
vore hemliga, icke önskade taga del av dessa. Efter anmodan inkom därpå dr
N. N. till utrikesministern med skriftlig framställning, 18 okt. 1923, vari han,
under erinran, att den under 1921 enligt uppgift i marinstaben och utrikesdepartementet
efter Strömbergs död fortsatta bearbetningen jämlikt 1923 års
riksdagsberättelse vore avslutad, anhöll att i marinstaben, där handlingarna då
förvarades, eller eljest få taga del av det i 1922 års riksdagsberättelse omförmälda
material, i den mån detta icke vore, mot förmodan, av hemlig natur,
Sökanden framhöll härvid tillika, »att ett författningsvidrigt undanhållande
av detta på statens bekostnad sammanbragta material» syntes vara »till uppenbart
men såväl för den fortsatta vetenskapliga forskningen på området som
för lösningen av vissa rättsligt och praktiskt angelägna spörsmål, vilka lida av
nuvarande rättsosäkerhet beträffande den svenska territorialgränsens dragning.
»

I svaret, som avgavs 26 okt. 1923 genom kabinettssekreteraren och blev nekande,
vidhölls icke uppfattningen om samlingens hemliga natur, utan framhölls
i stället, att det efter Strömbergs död hopsamlade, men delvis oordnade

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

25

materialet, som sedermera varken slutbearbetats eller om vars vidare bearbetande
intet beslut fattats, aldrig av Strömberg officiellt överlämnats eller avslutats,
vadan »de promemorior m. m., som av Strömberg utarbetats, alltså
icke kunna anses hava sådan karaktär, att jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
skyldighet att utlämna desamma föreligger». Efter ytterligare
skriftväxling fastställdes i skrivelse 3 nov. 1923 från kabinettssekreteraren, att
svaret av 26 okt. omfattade ej blott där berörda »promemorior m. m.», utan jämväl
de av sökanden åsyftade »excerpterna, avskrifterna och anteckningarna».

Sökanden anmälde saken bos J. O., som, sedan kabinettssekreteraren i förklaring
av 7 nov. 1923 meddelat, att han allenast verkställt ett av utrikesministern
fattat beslut, resolverade, att sökandens anmälan icke kunde föranleda
vidare åtgärd, då departementsärenden icke underläge hans prövning.

I anledning härav vände sig sökanden den 15 nov. 1923 i underdånig skrift
till Kungl. Maj:t med anhållan om tillstånd att taga del av den Strömbergska
utredningen och framhöll därvid, att kabinettssekreterarens uppgift om arbetet
såsom icke avslutat stode i strid med riksdagsberättelsen. Genom beslut 12
jan. 1924 — alltså nära två månader efter skriftens ingivande — avslog
Kungl. Maj:t på hemställan av ministern för utrikesärendena, frih. Marks
v. Wiirtemberg, sökandens begäran, varvid föredraganden dels åberopade vad
i svaret 26 okt. 1923 anförts såsom grund för avslag, dels vitsordade, att
visserligen »någon bearbetning av detsamma icke ägt rum, ej heller beslut
fattats om utredningens slutförande», men att »förr eller senare bör emellertid
enligt min mening den åt Strömberg uppdragna utredningen bringas till slut,
varvid det av Strömberg hopsamlade materialet naturligtvis bör under erforderlig
kontroll och bearbetning komma till användning»; föredraganden tilläde,
att Ȋven i sitt nuvarande skick torde detta material kunna i ett eller annat
fall komma till nytta vid utredningar, som ifrågakomma inom departementet»,
och uttalade till sist den anmärkningsvärda uppfattningen, »att åt utomstående
lämna tillgång till materialet, sådant det nu befinnes, synes mig däremot
icke vara lämpligt och ej heller påkallas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om handlingars offentlighet.»

Klarare än sålunda skett i föredragandens yttrande torde knappast rätten
till preventiv censur kunna proklameras, under det att i gällande tryckfrihetsförordning
all preventiv censur principiellt förbjudes. Men lika betänkligt
måste det anses vara, att föredraganden synes vilja för exklusivt begagnande
inom ett verk reservera handlingar, som kunna bli till nytta inom detsamma,
oaktat något behov av deras användande icke föreligger. Även detta står i
uppenbar strid med tryckfrihetsförordningen.

Av departementschefens uttalande framgår för övrigt med full evidens, när
det sammanställes med den erinran, som sökanden gjort angående motsägelsen
mellan uppgiften i riksdagsberättelsen 1923 och kabinettssekreterarens påstående,
att arbetet ej avslutats, att, vid de tidpunkter under 1923, då sökanden
gjorde sina olika försök att få begagna det Strömbergska materialet för undersökningar,
intet som helst bearbetande därav pågått vare sig inom marinstaben
eller inom utrikesdepartementet. Men även om detta, mot förmodan och i strid

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

med protokollets uppgifter, hade varit fallet, är uppenbart, att materialet i
fråga åtminstone tidvis kunnat ställas till sökandens förfogande utan minsta
olägenhet för arbetet inom departementet eller staben. Då alltså en vägran ej
kunde motiveras med behovet för departementet eller staben att exklusivt
disponera över samlingarna, återstod ingen annan utväg än den att förklara dem
icke utgöra offentliga handlingar.

Därest med denna motivering annan myndighet än departementschef eller
Kungl. Maj :t hade vägrat handlingarnas utlämnande, så hade, enligt rådande
och riktig praxis, omedelbart följt åtal genom J. O.

Föredragandens mening, att de Strömbergska samlingarna icke skulle utgöra
offentliga handlingar, synes närmast stödja sig på två omständigheter,
den ena att samlingarna icke av Strömberg överlämnats till departementet, vilket
dock uppenbarligen varit omöjligt, enär Strömberg avled, innan detta
kunde ske, och den andra att samlingarna innehålla handlingar till en oavslutad
utredning. Att utredningen som sådan avslutats, är officiellt förklarat för
riksdagen av Kungl. Maj:t, men häri ligger blott, att det officiella arbetet
därmed upphört, utan att omedelbar fortsättning avsetts. Däremot är tydligt,
att arbetet så till vida är oavslutat, som intet annat än förarbeten och material
föreligga såsom resultat. Om en kommittés arbeten avbrytas och kommittén
upplöses, utan att slutligt betänkande avgivits, bliva dess handlingar det oaktat
offentliga handlingar och närmast arkivhandlingar inom det verk, som
övertager dem efter den upplösta kommittén, vilken hittills lika litet som det
Strömbergska stärbhuset ansetts berättigad att behålla vad på offentlig bekostnad
samlats. Huruvida handlingarna vid mottagandet vederbörligen diariiförts
eller icke, är i detta hänseende utan betydelse. Ostridigt finnas de
Strömbergska samlingarna under utrikesdepartementets disposition — de hava
av departementet på begäran tillställts utskottet — och obestridligt utgöra de
icke någon privat deposition därstädes, över vilken deponenten skulle förfoga;
obestridligt angå samlingarna frågan om en på offentligt uppdrag börjad och
av staten bekostad utredning av Sveriges sjögräns och falla sålunda ostridigt
under grundlagens definition på offentliga handlingar (== »allmänna ärenden

rörande handlingar---av vad namn och beskaffenhet de vara må»). Det

är under sådana förhållanden oförklarligt, att föredraganden — liksom nu utskottsmajoriteten
— över huvud kunnat gå in för påståendet, att de icke skulle
utgöra offentliga handlingar.

Med stöd av vad sålunda anförts, hava vi yrkat, att utskottet bort hos riksdagen
göra anmälan om anmärkning enligt RF § 107 mot föredragande departementschefen,
frih. Marks v. Wurtemberg, för ovannämnda beslut enligt skrivelsen
av 26 okt. 1923 och för rådslaget av 12 jan. 1924.

"VII.

av herrar David Bergström och August Ljunggren, vilka anfört:

Sedan riksdagen med anledning av Kungl. Maj :ts i proposition gjorda framställning
prövat behovet av en statstjänst och beslutit tjänstens upprättande,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

27

är dot regeringens och i första hand vederbörande departementschefs plikt att
tillse, att denna tjänst vederbörligen upprätthålles. Regeln gäller med samma
styrka tjänster utrikes som inrikes. Ändamålet med de i och för en statstjänst
anvisade lönemedel m. m. är och måste vara tjänstens upprätthållande.

Att i den allvarliga och orosfyllda tid, som under fjolåret var rådande i
Kina, den diplomatiska post, som i dess huvudstad enkom upprättats för att
vårt land ständigt skulle kunna vara självrepresenterat därstädes och vars betydelse
för jämnt ett år sedan så tydligt understrukits från riksdagens sida, sedermera
faktiskt fått stå blottad under mer än ett halvt års förlopp, måste
anses synnerligen anmärkningsvärt.

Efter det riksdagen den 21 maj sistlidet år i avseende å denna post och
mot planen på dess indragande sagt sitt vägande ord, blev legationsrådet och
chefen för första byrån å politiska och handelspolitiska avdelningen i utrikesdepartementet
friherre Axel Werner Carl Eriksson Leijonhufvud jämlikt protokoll
över utrikesdepartementsärenden hållet inför Konungen i statsrådet den
27 juni 1924 förordnad att från och med den 1 därpåföljande juli vara legationsråd
vid beskickningen i Peking. Från och med sistnämnda dag utgick lönen
å denna befattning till den sålunda förordnade innehavaren av densamma. Men
först fem månader därefter eller den 29 november 1924 var friherre Leijonhufvud
redo att inträda i tjänst i Peking och där taga vård om Sveriges intressen
såsom t. f. Chargé d’Affaires.

Mitt under mellantiden mellan det första och det sista av de data, som ovan
angivits, begynte det brinnande inbördes krig i Kina, varom många förebud
hade varslat och som gick fram över dess huvudstad och stora delar av landet.
Icke ens detta krigstillstånd synes vår högsta utrikesledning funnit utgöra
anledning att följa exemplet av vad som eljest i krigstid är övligt i Yttersta
östern liksom annorstädes, nämligen att varje där representerad makt ger sina
diplomatiska liksom konsulära beställningshavare order att ofördröjligen och
på kortaste väg begiva sig till sina poster för att där på bästa och verksammaste
sätt tillvarataga det egna landets och dess undersåtars intressen.

Då dåvarande utrikesministern med avseende å vad här berörts synes oss
hava brustit i uppfyllandet av de fordringar, § 107 regeringsformen ställer på
en Konungens rådgivare, vilken har att såsom chef för det departement, till
vilket utrikes ärendena höra, utöva sitt förtroendeämbete, hava vi yrkat, att
konstitutionsutskottet skulle, jämlikt nämnda paragraf, för riksdagen anmäla
förhållandet.

Till.

[Protokoll över försvarsärenden den 11 april 1924.]
av herr David Bergström, som anfört:

Under augusti—december månad 1914 hade på föredragning av översten
E. M. Wikland såsom dåvarande fördelningsintendent vid IV arméfördelningen
generallöjtnanten C. A. H. Jungstedt i egenskap av dåvarande chef för fördelningen
meddelat beslut, varigenom till leverantörer av stenkol, koks och livsme -

28

Konstitutionsutslcottets memorial Nr 21.

del till truppförband och förvaltningar inom arméfördelningsområdet i olika
poster utbetalats 31,461 kronor 40 öre utöver vad dessa leverantörer enligt ingångna
kontrakt ägde att erhålla av kronan.

Då arméfördelningschefen icke ägt befogenhet att upphäva gällande kontrakt,
hade revisionen hos arméförvaltningen vid granskning av dithörande
räkenskaper för åren 1914 och 1915 yrkat, att Jungstedt och Wikland, vilka
jämlikt 6 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående förvaltningen vid armén,
dess ändamål och organisation vore gemensamt ansvariga för de fattade
besluten, måtte förpliktas ersätta berörda sammanlagda belopp.

Genom fyrtiofyra särskilda resolutioner hade arméförvaltningens civila departement
på de av revisionen anförda grunder prövat skäligt att med fastställande
av anmärkningarna förplikta Jungstedt och Wikland att till respektive
regementens och förvaltningars kassor gemensamt inbetala ifrågavarande
31,461 kronor 40 öre, dock med öppen lämnad rätt för dem att hos vederbörande
söka sitt åter efter befogenhet.

Kammarrätten, där Jungstedt och Wikland anfört besvär över arméförvaltningens
civila departements resolutioner, fann enligt utslag av den 8 december
1921 icke skäl att i dessa resolutioner göra ändring.

Häröver anförde Jungstedt och Wikland besvär, fullföljande sin hos kammarrätten
förda talan, men tillika anhållande att, därest deras yrkande icke skulle
bifallas, av nåd bliva befriade från återbetalningsskyldighet.

Kammarrätten, som infordrade vederbörandes förklaring över besvären, fann
sig ej kunna tillstyrka bifall till klagandenas tillika gjorda ansökning att av
nåd varda befriade från betalningsskyldighet.

Regeringsrätten, där målet föredrogs den 19 februari 1924, fann ej skäl att
göra ändring i kammarrättens utslag. Vidkommande Jungstedts och Wiklands
ansökning att ändock bliva befriade från den dem ådömda återbetalningsskyldighet,
hemställde regeringsrättens flesta ledamöter — regeringsråden Wall,
Ernberg och Rydén — »att Kungl. Maj :t måtte med avseende å vad i målet
förekommit bereda klagandena ersättning för vad de kunde visa sig hava utgivit
på grund av Kungl. Maj:ts beslut». De två övriga ledamöterna — regeringsråden
Palmgren och Söderwall — hemställde »att Kungl. Maj:t ej måtte
finna skäl bifalla ansökningen».

Vid föredragning inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen i statsrådet den 11
april 1924 fattades slutligen i enlighet med föredragande departementschefens
hemställan, vilken av statsrådets övriga ledamöter biträddes, det beslut att
»Kungl. Maj :t vill med hänsyn till förekomna omständigheter låta bero vid de
anmärkta utbetalningarna».

Att i ett fall sådant som det förevarande, där den ådömda betalningsskyldigheten
gällt betydande belopp, där Kammarrätten enhälligt och bestämt uttalat
sig mot den sökta befrielsen av nåd från betalningsskyldighetens fullgörande
och där stor meningsskiljaktighet i detta avseende varit rådande i regeringsrätten,
Kungl. Maj :ts regering ansett sig kunna och böra, utan riksdagens hörande,
befria klagandena från betalningsskyldighetens fullgörande, torde även på de

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

29

hall, där man vill göra gällande, att Konungen härtill äger obestridlig rätt,
befinnas innebära något för mycket av regerande maktfullkomlighet.

Under erinran om vad som vidkommande gränserna för Konungens benådningsrätt
på sin tid anförts av konstitutionsutskottet i dess dechargebetänkande
av år 1892 och med framhållande av vikten av att dessa i regeringsformen
utstakade gränser upprätthållas, har jag yrkat, att utskottet skulle, jämlikt
§ 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan om de rådslag, i enlighet
varmed nu ifrågavarande beslut fattats.

IX.

[Protokoll över sooialärenden den 20 juni 1924.]

av herrar Sävström, G. W. Hansson, Borg, Sjöström, Fast och Jensen, som
anfört:

Då giltighetstiden för lagen av den 17 juni 1921 med bestämmelser mot oskälig
hyresstegring, den s. k. »hyresstegringslagen», skulle enligt riksdagens beslut
upphöra att gälla från och med den 30 sept. 1923, föreläde Kungl. Maj:t

1922 års riksdag en proposition (nr 250) med förslag om fortsatt tillämpning
av denna lag.

Första lagutskottet yrkade avslag på den kungl. propositionen.

Andra kammaren beslöt med 115 röster mot 85 bifalla en vid utlåtandet fogad
reservation, som innebar bifall till den kungl. propositionen, då däremot
första kammaren beslöt med 58 röster mot 57 avslå densamma.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut avslog riksdagen sålunda förslaget
om fortsatt tillämpning av denna lag.

För att ersätta den ovannämnda upphävda lagen avlät Kungl. Maj:t vid 1923
års riksdag en proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser angående
hyra. Däri föreslogs att § 9 måtte erhålla följande lydelse:

»1. Inom stad med en mantalsskriven folkmängd vid 1923 års ingång av
minst 30,000 skall, där icke Konungen på framställning av stadsfullmäktige
medgiver undantag, genom kommuns försorg förmedlas uthyrning av omöblerade
bostadslägenheter.

2. Konungen äger på framställning av stadsfullmäktige i stad, där bostadsförmedling
jämlikt 1 mom. eller eljest av kommun ombesörjes, förordna om
skyldighet, enligt därom i sammanhang med förordnandet givna föreskrifter
göra anmälan om hyresledighets inträdande och upphörande ävensom lämna
andra för förmedlingen erforderliga uppgifter.

Har sådant förordnande meddelats, vare den, som försummar att i föreskriven
tid och ordning göra anmälan eller lämna uppgift, förfallen till ansvar av
böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.»

Vidare föreslog Kungl. Maj:t, att lagen skulle träda i kraft den 15 mars

1923 utom §§ 9, 10 och 12, vilka skulle träda i kraft den 1 oktober samma år.

Första lagutskottet yrkade bifall till propositionen med några smärre ändringar,
och riksdagen biföll utskottets förslag den 7 mars 1923.

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

Vad angår ovan citerade § 9 är att märka, att varken socialstyrelsen, lagrådet
eller utskottet hade något att erinra gentemot densamma och i kamrarna gjordes
inga sakliga erinringar emot denna §.

Av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet framgår, att han
ansåg det vore synnerligen angeläget, att detta förslag av riksdagen godkändes,
så att nya lagen omedelbart kunde efterträda och ersätta den året förut
upphävda lagen. Det torde kunna anses uppenbart, att insamlandet av de
statistiska uppgifter och annat därmed sammanhängande material, som pågått
under hyresstegringslagens tillvaro, bort utan avbrott fortsättas, så att
några luckor i denna undersökning icke komme att uppstå. Uti de större
städerna ansåg man nämligen, att den mest kritiska tidpunkten på detta område
komme att bli, då den gamla lagen upphörde att gälla, alltså den 1 oktober
1923. Även den därpå nästkommande flyttningsdagen, den 1 april 1924,
ansågo hyresnämnderna komma att bliva ganska besvärlig, men man ansåg sig
dock kunna vara tillfredsställd, då riksdagen genom sitt beslut om anmälningsplikten
kunde göra det möjligt att ändock kunna följa utvecklingen på
detta viktiga område, till gagn ej minst för den fortsatta lagstiftningen härom.

På grund härav beslöt Hälsingborgs stadsfullmäktige den 17 april 1923 göra
framställning till Kungl. Maj:t om utfärdande av förordning om anmälningsplikt
i enlighet med riksdagens beslut. Samma beslut fattade stadsfullmäktige
i Göteborg den 28 juni 1923, Örebro den 10 oktober 1923, Malmö den 14 december
1923 och Stockholm den 21 januari 1924. Framställningarna inkommo till
Kungl. Maj:t resp. den 28 nov., 11 aug., 5 nov. 1923, den 12 jan. och 13 febr.
1924.

Först den 20 juni 1924 beslöt Kungl. Maj:t utfärda den sålunda begärda och
av riksdagen beslutade förordningen.

Med hänsyn till riksdagens beslut och ärendets brådskande natur anse vi, att
Kungl. Maj:t bort med större skyndsamhet ha föranstaltat om förordningens
utfärdande, så att den kunnat tillämpas redan den 1 okt. 1923 eller åtminstone
den 1 april 1924.

Det långa dröjsmålet har medfört, att under ett helt år de nu av dessa städer
tillsatta bostadsförmedlingsanstalterna icke kunnat vara till det gagn och den
nytta, som riksdagen avsåg, då denna lag beslutades.

Vi ha därför ansett, att konstitutionsutskottet bort göra anmärkning enligt
§ 107 i It. F. mot dåvarande departementschefen, statsrådet Malm.

X.

[Protokoll över kommunikationsärenden den 11 juli 1924.]

av herrar Stendahl, Reuterskiöld, David Bergström, N. J. F. Almkvist, A.
W. Johansson, Forssell och Almquist i Göteborg, som anfört:

Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen ingav till Kungl. Maj:t nedanstående,
den 12 juni 1924 daterade skrivelse:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

31

»I skrivelse av deri 22 juni 1923 har Kungl. Maj:t meddelat undertecknat bolag,
att riksdagen i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition av den 16 mars

1923 medgivit, att bolaget finge av statsmedel beviljas ett lån av 1,500,000 kronor
att utgå med 1 miljon kronor den 1 juli 1923 och 500,000 kronor den 1 juli

1924 på villkor, som innefattas i det i propositionen över handelsärenden av
den 16 mars 1923 intagna förslaget till överenskommelse mellan svenska staten
och bolaget, dock med vissa angivna ändringar.

Av nyssnämnda summa, 1,500,000 kronor, voro 300,000 kronor avsedda till
två årliga amorteringar av bolagets banklån, vilka enligt överenskommelsen mellan
svenska staten och bolaget skulle avbetalas med 150,000 kronor för varje år
räknat från och med den 1 juli 1923. Av återstående 1,200,000 kronor skulle
för en summa av 638,000 kronor på Spetsbergen utföras nyanläggningar enligt
sakkunnigas förslag Alt. II B i Kungl. Maj:ts proposition 173 till riksdagen
av den 16 mars 1923. Återstoden eller 562,000 kronor skulle användas till
räntor under byggnadstiden samt till rörelsekapital.

Sedan de i sakkunnigas utlåtande upptagna anläggningsarbetena nu i det
närmaste slutförts och i varje fall bliva slutförda före den 1 oktober innevarande
år på sätt, som i början av år 1923 vid sakkunnigas behandling av frågan beräknades,
befinna sig bolagets anläggningar på Spetsbergen i sådant skick, att
årsproduktionen av stenkol kan uppdrivas till i Kungl. Maj:ts proposition
Alt. II B upptagna 102,000 skeppningsbara ton. Genom en mindre utökning
av bolagets förråd av maskiner och vagnar skulle driften kunna ytterligare
ökas till 120,000 skeppningsbara ton om året.

De förutsättningar under vilka riksdagen år 1923 beviljade ovan nämnda anslag
hava sålunda uppfyllts. Samtidigt med att arbetena med anläggningens
utvidgning hava bedrivits, har driften uppehållits i sådan omfattning, att innevarande
sommar beräknas kunna skeppas 100,000 ton stenkol. Bolagets kostnader
för produktionen av dessa kol torde komma att understiga fjolårets med
omkring 2 kronor per ton, varjämte frakterna innevarande år torde bliva omkring
2 kronor per ton lägre än år 1923, på grund av att genom förbättrade utlastningsanordningar
ett för skeppningen lämpligare tonnage nu kan användas.
Med dessa nedsättningar i driftskostnaderna har bolaget kommit till ett självkostnadspris
av omkring 25 kronor per ton för 1924 års spetsbergskol levererade
i svensk hamn.

Vid tiden för ärendets behandling av de sakkunniga d. v. s. i början av år
1923 var priset på med spetsbergskolen jämvärdiga engelska stenkol i Sverige
omkring 27 kronor per ton. Sakkunniga uttalade i sitt till Kungl. Maj:t avgivna
yttrande den förmodan, att de engelska stenkolspriserna skulle, huvudsakligen
på grund av väntad förhöjning av arbetslönerna vid de engelska stenkolsgruvorna,
i en nära framtid komma att stiga. Någon sådan stegring av
stenkolspriserna inträffade emellertid icke under år 1923 om man undantager
en tillfällig uppgång av desamma under månaderna februari—maj. Bolaget
erhöll för sina under året 1923 levererade stenkol ett medelpris av 26: 60 kronor
per ton, eif svenska hamnar, vilket pris med omkring 2 kronor och 25 öre per
ton understeg bolagets dåvarande självkostnadspris. Detta kolpris har hållit

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr SI.

sig tämligen konstant med mindre variationer uppåt och nedåt tills omkring
mars månad innevarande år. Engelska gruvarbetarna hava erhållit en förhöjning
av 1923 års arbetslöner genom en överenskommelse, som undertecknades i
slutet av sistlidne maj månad. Denna förhöjning torde innebära en ökning i
produktionskostnaderna för engelska stenkol med omkring 1 Va shilling per ton.
Det oaktat har under maj månad innevarande år kolpriset fallit i sådan grad,
att för statens järnvägars senaste kolköp, omfattande omkring 220,000 ton stenkol,
betalats ett pris, som för spetsbergskolen betyder ett pris i svensk hamn av
c:a 22 kronor per ton. Då bolaget under innevarande år beräknar att, inklusive
bunkers, utskeppa omkring 100,000 ton stenkol och beräknat att, i enlighet med
de sakkunnigas antagande, för dessa stenkol erhålla ett pris i svensk hamn av
omkring 26 kronor per ton, så innebär detta plötsligt inträffade prisfall en
minskning i bolagets beräknade inkomster av omkring 400,000 kronor.

Bolaget har emellertid ansett sig böra verkställa en beräkning även över det
förutsebara resultatet av bolagets verksamhet under driftsåret 1924—1925, under
förutsättning att samma låga kolpriser komme att vara gällande även sommaren
1925, då slutgiltiga priset på stenkolen från Spetsbergen, brutna under
driftsåret 1924—1925, skall bestämmas. Denna utredning giver vid handen,
att genom den största sparsamhet och under förutsättning av att fraktsatserna
icke åtminstone väsentligt överstiga dem, som under innevarande skeppningssäsong
betingats, samt att jämväl under nästkommande år ett förskott från
statens järnvägar på sätt här nedan föreslås för innevarande år erhålles, bolagets
rörelse går praktiskt taget ihop vid ovan nämnda pris för spetsbergskolen
av cirka 22 kronor per ton, eif Göteborg.

De med statslånet gjorda nyanläggningarna och inköpta effekterna för vinnande
av ökad driftsekonomi komma först under driftsåret 1924—1925 till sitt
fulla utnyttjande, i enlighet med den av statsmakterna vid statslånets beviljande
gillade planen. Vidare är det långt ifrån uteslutet, att det inträffade
prisfallet å stenkolsmarknaden endast är tillfälligt och snart kommer att följas
av uppåtgående pris.

Bolaget har för avsikt att i början av år 1925, sedan en större erfarenhet
vunnits beträffande huru prisläget å stenkol stabiliserat sig och av utfallet av
driften vid Sveagruvan under höstmånaderna till Eders Kungl. Maj :t inkomma
med redogörelse över bolagets ställning för vidtagande av de åtgärder beträffande
bolaget, som då kunna anses av förhållandena betingade.

På grund av de säregna omständigheter, under vilka bolagets drift försiggår
måste bolaget redan i början av varje driftsår, d. v. s. i juli och augusti, inköpa
den proviant och de materialier, som äro nödvändiga för bolagets drift under
ett år. Dessa utgifter belöpa sig för närvarande till en summa av omkring

500,000 kronor eller ett belopp något större än det rörelsekapital, som av riksdagen
anvisats.

I anslutning till vad av bolaget anförts får bolaget hemställa, det Eders
Kungl. Maj :t måtte bemyndiga statens järnvägar att under nästkommande augusti
utbetala ett förskott av 450,000 kronor motsvarande med för närvarande
tillämpade grunder beträffande förskottsbetalning en stenkol skvantitet av

Konstitutionsutskottets memorial Nr SI.

33

30,000 ton. Denna kvantitet beräknar bolaget vara bruten och upplagd å statens
järnvägars upplag vid Sveagruvan senast under januari månad 1923.»

Till denna skrivelse var fogad följande kapitalbehovskalkyl för tiden 1 juni
1924—31 december 1925:

»1925.

Frakter ä 7: 50 kronor varvid bunkers krediteras med 13:— kronor per ton
eif 80,000 ton ä 22: —,
fob 21,000 » å 15:—.

Driftkostnader oktober 1924—september 1925 enligt denna tabell — 14: —
f. o. b.

I tabellen ej medtaget.

Avgift Kommissionen Köpenhamn, Exportavgift och skatter till Norge.»

I infordrat utlåtande vitsordade Kungl. järnvägsstyrelsen, att det pris, som
styrelsen komme att betala för Spetsbergskolen under skeppningsåret 1925, av
Spetsbergsbolaget riktigt angivits till kr. 22: — per ton, eif svensk hamn, samt
att styrelsen för sin del icke hade något emot att utbetala det begärda förskottet.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att statsmakterna vid tidigare
tillfällen upprepade gånger trätt hjälpande emellan, när det gällt att försöka
rädda de svenska kolföretagen på Spetsbergen från ruin.

Såsom framgår av bolagets här ovan citerade skrivelse, hade statsmakterna
senast våren 1923 anslagit ett belopp av 1 */* miljon kronor för detta ändamål,
och hade i denna summa inräknats nödigt rörelsekapital för bolaget.

Bolagets skrivelse visar, att detta rörelsekapital konsumerats, och bolagets
styrelse- och revisionsberättelser för de senare åren visa följande förluster:

Balanserad förlust per den 3% 1922 .... Kr. 337,725: 83

ytterligare * » » » 1923 .... » 181,665:94

» » » » » 1924 .... > 133,981:50 Kr. 653,373:27

Härtill kommer, att någon avskrivning å anläggningar och inventarier icke
förekommit under de senaste åren. Förlusten är således i verkligheten betydligt
större än vad här ovan angivits.

Bolagets ställning var således i juni 1924 synnerligen prekär, och hade icke
då hjälp lämnats, torde bolaget antagligen fått inställa driften.

Att Kungl. Maj :t, efter vad som förekommit, icke ville taga på sitt ansvar
att utan riksdagens hörande låta bolaget stoppa, är lätt att förstå och på intet
sätt förtjänt av klander, men sättet på vilket hjälpen givits är knappast det
rätta.

.Vid statsleveranser förekommer ju rätt ofta, att förskott av intill Va av leveranssumman,
sedan betryggande säkerhet ställts, gives, men det förekommer
icke, att dylika förskott lämnas för kolleveranser, utan gäller vid dylika leveranser
genomgående, att varan betalas mot presterande av fullständiga avlastningsdokumenter.
Mot denna sed har undantag vid ett par tillfällen gjorts för

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 5 saml. SO käft. (Nr SI.)

3

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

svenska Spetsbergskol, och beviljades sista gången dylikt förskott gavs, och då
kolen gällde c:a kr. 29:—, eif svensk hamn, ett förskott av kr. 15:— per
ton. En säkerhetsmarginal fanns således, och har tidigare alltid funnits vid
dylika tillfällen.

Nu begärde bolaget att i förskott erhålla kr. 15: — per ton, vilket belopp motsvarar,
eller till och med överstiger det värde, som av bolaget självt angivits
motsvara kolens värde fob Spetsbergen. Säkerhetsmarginalen skulle således
icke endast helt och hållet bortfalla, utan till och med utbytas mot ett s. k.
»förskott» till högre belopp än varans verkliga värde.

Kungl. Maj:t medgav den 11 juli 1924, att till bolaget, såsom förskott å

30,000 ton kol, finge utbetalas kr. 450,000:—, motsvarande kr. 15:— per ton.

Det utbetalade beloppet mister, på grund av vad som ovan anförts, fullständigt
sin karaktär av förskott och övergår att bliva ett rent understöd, lämnat
utan riksdagens medgivande.

Genom ett dylikt förfaringssätt trädes icke endast riksdagens anslagsbevillningsrätt
för nära utan öppnas även möjligheter att år efter år lägga förlust
till förlust och, sedan ett förskott motsvarande ett produktionsårs hela värde icke
längre är tillräckligt att hålla företaget flytande, ännu en gång ställa riksdagen
inför valet mellan nya, stora, ögonblickliga anslag eller bolagets trädande
i konkurs.

Erfarenheten torde till fullo hava visat, att kolfyndigheterna å Spetsbergen
med nuvarande kolpriser å värdsmarknaden icke med ekonomiskt resultat kunna
bearbetas, och hade riksdagen redan detta år bort sättas i tillfälle att avgöra,
huru lämpligen skulle förfaras med Svenska Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen.

Detta har genom ovan relaterade handlingssätt nu kunnat undvikas.

På grund av vad som ovan anförts hava vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen
bort framställas mot föredragande departementschefen, statsrådet
Lubeck.

XI.

otokoll över finansärenden den 12 december 1924 nr 62.]
av herr Reuterskiöld, som anfört:

När lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt av 26 maj 1909 antogs, gällde,
beträffande mål om avlöningsförmåner och andra ersättningar, om anmärknings-
och redogörelsemål m. fl., att fullföljd av talan i dessa i sista instans
ägde rum hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement. I anslutning
härtill infördes i sagda lag under § 2 mom. 4 och 5 bestämmelsen att besvär
i dylika mål, vilka jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,
skulle handläggas av regeringsrätten, d. v. s. regeringsrättslagen
avsåg icke omedelbart att reglera fullföljdsrätten som sådan, utan blott
att reglera förhållandet och fördelningen av besvärsmålen mellan Kungl. Maj :t
i statsrådet och Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Men då den samtidigt byggde

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

35

på då gällande författningar, av vilka de flesta voro rent administrativa, och
då den ur dessa upptog och uppräknade under 17 olika moment noggrant bestämda
kategorier av mål — i motsats till vad i det ursprungliga förslaget
skett, där ingen dylik uppräkning gjorts — låg häri tillika, att lagen komme
att sväva i luften, om författningarna rörande fullföljden till Kungl. Maj:t
ändrades t. ex. på sådant sätt, att denna helt avskaffades. Rätten att genom
besvär hos Kungl. Maj:t få en fråga dragen under Kungl. Maj:ts prövning är
urgammal och allmän i svensk rätt, även om undantag finnas och även
före 1909 funnos, men ingen som helst anledning förelåg vid regeringsrättslagens
antagande att förutsätta ens möjligheten av ett upphävande
i administrativ väg av själva fullföljdsrätten. Därav kom sig, att
lagstiftningen direkt inriktades uteslutande på regleringen av fördelningen
mellan statsrådet och regeringsrätten. Men lika visst är, att genom uppräkningen
i regeringsrättslagen det blev en konstitutionellt oundviklig följd, att,
då lag går före administrativ författning och då lagens uppräkning förutsätter
fullföljdsrättens fortsatta existens i alla uppräknade mål, ingen ändring härav
är konstitutionellt tillåtlig utan riksdagens i behörig ordning givna samtycke,
d. v. s. först i samband med regeringsrättslagens egen ändring i fråga om uppräkningen.

I sammanhang med frågorna om anslag av 1924 års riksdag till statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens löuenämnd
upptog finansdepartementets chef till behandling ett av statens besparingskommitté
framlagt förslag angående förenklad handläggning av administrativa
mål rörande avlönings- m. fl. förmåner åt statstjänstemän samt vissa
av statsmedel utgående ersättningar. De kungliga propositionerna angående
ifrågavarande anslag, nr 1 och nr 121, behandlades av statsutskottet i utlåtande
nr 128, vilket utan debatt bifölls av andra kammaren och likaledes, ehuru efter
en ingående debatt, varunder starka betänkligheter mot de ifrågasatta anordningarna
och sättet för deras genomförande framställdes, av första kammaren,
varefter riksdagen i skrivelse nr 295 »i princip» förklarade sig icke hava
något emot, »att en avskärning i fullföljdsrätten av de mål, varom fråga är, genomföres
och att, på sätt föreslagits, det administrativa avgörandet av målen
i sista instans flyttas från regeringsrätten till kammarrätten, vilket verk med
hänsyn till dess organisation och arbetsförhållanden torde vara mest lämpat
härtill.» Emellertid syntes det riksdagen dock »kunna ifrågasättas, huruvida
icke i rättssäkerhetens intresse klagan må i vissa fall kunna få anföras över
kammarrättens beslut», och hade riksdagen härvid övervägt olika möjligheter,
men stannat vid en hemställan till Kungl. Maj:t att taga under omprövning,
»huruvida icke fullföljdsrätt till Eders Kungl. Maj:t i regeringsrätten bör
äga rum i de fall, då kammarrätten och vederbörande första instans meddela
skiljaktiga beslut i mål av mera principiell innebörd». Riksdagen ville likväl
icke »uttala något mera bestämt omdöme i detta spörsmål», utan begränsade
sig till framhållande av önskvärdheten, »att frågan härom måtte av Eders
Kungl. Maj:t tagas under förnyat övervägande, varvid även torde böra komma
under omprövning, huruvida ej en inskränkning i en stadgad fullföljdsrätt till

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

regeringsrätten av vissa andra mål utan rättssäkerhetens eftersättande bör kunna
ske». I skrivelsen uttalade sig riksdagen vidare ang. departementschefens
gjorda uttalanden beträffande anmärkningsmålens handläggning.

Något formligt förslag från Kungl. Maj:t ang. avlönings- och anmärkningsinåls
behandling förelåg icke i prop. nr 121, och ej heller riksdagens beslut avsåg
denna sak, utan allenast anslag till vissa ämbetsverk och deras organisation.
Det har blivit en allt mera vanlig osed, att departementscheferna i sina
anföranden till statsrådsprotokollet göra uttalanden, vilka uppfattas och avses
såsom icke formella förslag, till vilka riksdagen sedan i sina motiveringar tager
en viss ställning; att detta kan leda och lett till förvecklingar, visar sig t. ex.
av konstitutionsutskottets betänkande vid 1924 års riksdag nr 34. Så mycket
är emellertid av vad i saken förekommit uppenbart, att departementschefen ej
ansett sig utan riksdagens hörande kunna tillstyrka ändring av de administrativa
fullföljdsförfattningarna. Lika uppenbart synes vara, att i riksdagens
svar icke får eller kan konstitutionellt inläggas mera än vad däri ligger,
nämligen ett principuttalande i motiveringen. Genom detta hade riksdagen
m. a. o. givit på hand, att riksdagen icke skulle lägga hinder i vägen för
vidtagande av nödiga åtgärder till begränsning av fullföljdsrätten, men ingalunda
anvisat eller godkänt någon annan väg härför än den konstitutionellt
riktiga.

Kungl. Maj:t anbefallde i juni 1924 kammarrätten och riksräkenskapsverket
att inkomma med yttrande över riksdagens gjorda uttalanden, varjämte
dåvarande departementschefen, statsrådet Beskow, genom skrivelse 19 aug.
1924 till regeringsrättens äldste ledamot anhöll om yttranden från regeringsrättens
samtliga ledamöter över de framlagda förslagen. Denna konstitutionellt
anmärkningsvärda och formellt felaktiga framställning tillmötesgicks emellertid
av regeringsrättens ledamöter, som till ett enskilt protokoll 17 nov. 1924 uttalade
sina, ofta skarpt kritiska, anmärkningar, varefter detta i skrivelse av 21
nov. från äldste ledamoten överlämnades till departementschefen. Det bör ej
lämnas oanmärkt, att regeringsrätten bort såsom sådan höras, vilket icke skett,
vare sig före eller efter beslutet om propositionen nr 121 till 1924 års riksdag,
och att ett hörande, på departementschefs enskilda anmodan, av regeringsrättens
särskilda ledamöter är en konstitutionellt ytterst betänklig väg.

Med ledning av de sålunda avgivna yttrandena hemställde departementschefen,
statsrådet Thorsson, vid ärendets slutliga behandling den 12 dec. 1924,
under instämmande av övriga åtta närvarande statsrådsledamöter — bland dem
justitiedepartementets chef, statsrådet Nothin —- om utfärdande av vissa författningar,
varigenom fullföljdsrätten till regeringsrätten i avlönings- och anmärkningsmål
upphävdes, (Svensk Förf. Sami. nr 528 ff), utan att det ens
ifrågasattes, att proposition skulle avlåtas ang. ändring av regeringsrättslagens
bestämmelser rörande handläggning av dessa mål i regeringsrätten.

Skulle denna väg framdeles användas i större utsträckning, kan följden
bliva, att hela regeringsrättslagens tillämplighet upphäves i administrativ väg.
En dylik utveckling vore konstitutionellt så betänklig, att det synts nödvändigt
att om möjligt hindra ett fortsatt beträdande av denna väg. Av dessa skäl

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

37

och med hänsyn till frågans principiella vikt och betydelse har yrkats, att
utskottet bort göra anmälan om anmärkning enligt It. F. § 107 mot de båda
departementschefer, som handlagt ärendet, dels med hänsyn till departementschefens
beslut 19 aug. 1924 ang. regeringsrättsledamöternas hörande, dels med
hänsyn till rådslaget 12 dec. 1924 i vad därigenom regeringsrättslagen i vissa
stycken satts ur kraft utan riksdagens, efter lagutskotts hörande och i form av
lagbeslut om ändring av regeringsrättslagen, givna samtycke.

XII.

[Protokoll över ecklesiastikärenden den 13 november 1924 nr 29.]
av herr K. J. Ekman, som anfört:

Med anledning av en av folkskolestyrelsen i Hälsingborg hos skolöverstyrelsen
gjord framställning om fastställelse å upprättade förslag till läroplan
och timplan för Hälsingborgs folkskolor hade skolöverstyrelsen i skrivelse den
29 oktober 1924 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att i 7 :e klassen
av folkskolan i Hälsingborg måtte få i enlighet med berörda läroplan och timplan
tills vidare under fem läsår, räknat från och med läsåret 1924—1925,
meddelas undervisning i tyska språket högst 4 timmar i veckan.

I ärendet har överstyrelsen anfört bland annat följande:

»Enligt § 12 mom. 2 i gällande folkskolestadga skola följande läroämnen
förekomma i folkskola, nämligen: kristendomskunskap, modersmålet, räkning
och geometri, hembygdsundervisning med arbetsövningar, geografi, naturkunnighet,
historia, teckning, sång, gymnastik med lek och idrott samt, där lämpligt
jordland jämlikt § 56 därtill blivit upplåtet, trädgårdsskötsel. Därjämte
bör, i den utsträckning omständigheterna medgiva, undervisning i slöjd anordnas
vid skolan för de gossar och flickor, som anmälas att deltaga i sådan
undervisning, samt undervisning i hushållsgöromål beredas de flickor, som begära
och erhålla tillstånd att deltaga däri. Förpliktelse att deltaga i undervisning
i sistberörda två ämnen kan, på sätt därom särskilt är föreskrivet, av
skoldistrikt beslutas. Dessa bestämmelser synas utesluta möjligheten för ett
skoldistrikt att självt besluta om upptagande på folkskolans läsordning av
andra ämnen än de här uppräknade, även om skolan omfattar en 7 :e årsklass.
Med hänsyn härtill har överstyrelsen, som genom beslut denna dag1 fastställt
de av folkskolestyrelsen avgivna förslagen i övrigt, förklarat sig på grund av
bestämmelserna i nyssberörda författningsrum icke äga befogenhet att meddela
fastställelse å förslagen i vad de avsåge undervisning i tyska språket i
folkskolans 7:e klass. Skolöverstyrelsen hyser emellertid, såsom överstyrelsen
bland annat i underdånigt utlåtande den 29 juni 1923 i fråga om undervisning
i tyska språket i folkskolan i Hässleholm framhållit, den principiella
uppfattningen, att lärokurserna för den 7 :e klassen, där sådan i den egentliga
folkskolan inrättas, borde få anordnas under något friare former än nu gäl -

1 Överstyrelsens utlåtande avgavs den 29 oktober 1924.

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

lande bestämmelser medgiva; och har överstyrelsen tidigare varit betänkt på
att till Kungl. Maj:t ingå med förslag i sådant syfte. Riksdagen har emellertid
år 1924 anhållit om utredning rörande åtgärder för sådan ändring i
stadgan för fortsättningsskolan, att .skoldistrikt med obligatorisk 7:e folkskoleklass
må kunna anordna fortsättningsskola med ettårig kurs. I sitt i
ärendet avgivna utlåtande till riksdagens vederbörande utskott förordade överstyrelsen
en utredning i syfte att få till stånd lämpliga förändringar i den för
rikets folkskolor gällande undervisningsplanens föreskrifter rörande lärokurser
och timplan för den 7 :e klassen, så att skoldistrikten erhölle större frihet
att anpassa arbetet i denna klass efter inom distriktet rådande förhållanden.
Denna tanke vann även anslutning av riksdagen. I samband med ifrågavarande
utredning torde även frågor av nu föreliggande art komma under omprövning.
Intill dess att ett allmänt medgivande i antydd riktning kan komma
att lämnas, torde enligt överstyrelsens mening rätt till avvikelser från gällande
bestämmelser böra givas av Kungl. Maj:t efter prövning av varje särskilt
fall. På grund av vad nu anförts har överstyrelsen ansett sig böra hos
Kungl. Maj:t göra framställning om rätt för Hälsingborgs stads skoldistrikt
att tillsvidare meddela undervisning i tyska språket i enlighet med det av folkskolestyrelsen
upprättade förslaget. Beträffande denna fråga vill överstyrelsen
framhålla, att en sådan anordning sedan någon tid tillbaka prövats samt
att högre folkskolan i Hälsingborg är så anordnad, att den bygger på förut
under ett år meddelad undervisning i tyska språket. Någon anledning att nu
ifrågasätta en ändring i sålunda rådande förhållanden synes överstyrelsen
icke föreligga.»

Vad först åberopandet av riksdagens uttalande i ämnet beträffar, så
måste detsamma betecknas såsom missvisande, såvitt meningen är att därmed
styrka befogenheten av nu ifrågavarande framställning. I överstyrelsens omförmälda,
till Andra kammarens första tillfälliga utskott avgivna utlåtande1
— som avsåg folkskolans inskränkning till ettårig, där folkskolan vore sjuklassig
— förekommer icke ett ord om, att den ifrågasatta friare anordningen
av lärokurser och timplan för 7 :e klassen skulle avse införande av undervisning
i främmande språk.

Att tyska såsom läroämne i 7:e klassen av folkskolan sedan någon tid
tillbaka prövats, är riktigt. Tillståndet till en sådan försöksundervisning i
folkskolan i Hässleholm gavs redan år 1918 och blev genom Kungl. Maj:ts
beslut den 7 augusti 1923 förnyat för fem år från och med läsåret 1923—
1924. I ett uti sistnämnda ärende den 29 juni 1923 avgivet underdånigt
utlåtande yttrade skolöverstyrelsen bland annat: »Vad särskilt beträffar

den nu föreliggande frågan om undervisning i ett främmande språk i Hässleholms
folkskola, delar Överstyrelsen visserligen delvis de betänkligheter,1 2 som
av folkskolinspektören O. Th. Huldén i ett till ärendet hörande yttrande anförts,
men å andra sidan finner överstyrelsen det önskvärt, att de erfarenheter,
vilka vunnits under den försöksundervisning, som sedan 1918 ägt rum i Hässle -

1 1924 nr 7.

2 Kursiveringarna här och i det följande äro gjorda av reservanten.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

39

holms folkskolas sjunde klass, finge styrkas och ökas genom ifrågavarande
undervisnings hedrivande under ytterligare någon tid.»

Det är anmärkningsvärt, att överstyrelsen, innan ännu någon mera avsevärd
del av denna fortsatta femåriga försökstid hunnit förflyta, trots sin i nämnda
ärende uttalade tvekan, redan i oktober 1924 är färdig att utan vidare tillstyrka
införandet av främmande språk såsom undervisningsämne i en annan
folkskolas 7 :e klass, och detta utan att ens med ett ord antyda, huru försöket
i Hässleholm utfallit eller på vilka grunder överstyrelsens förut hysta tvekan
kunnat avlägsnas.

Att .skäl till tvekan, även ur rent undervisningsteknisk synpunkt, kunnat
förefinnas, framgår av det faktum, att införandet av undervisning i tyska språket
i Hässleholms folkskolas 7 :e klass, omfattande en undervisningstid av 5
timmar i veckan, kunde ske endast genom minskning av undervisningstiden i
modersmålet från 8 till 7 timmar, i historia från 3 till 2 timmar, i naturkunnighet
från 3 till 2 timmar, i teckning från 2 timmar till 1 timme samt i gymnastik
från 3 timmar till 2 timmar medförande uteslutning från undervisningsschemat
av, bland annat, modersmålets grammatik, återblicken på Sveriges
historia, undervisningen om de vanligaste berg- och jordarterna och deras användning
samt de viktigaste råvarorna och deras bearbetning ävensom linearritning
för gossarna och mönsterritning för flickor.

Vad slutligen angår överstyrelsens uttalande, att — intilldess ett allmänt
medgivande uti ifrågavarande hänseende kan komma att lämnas ■— rätt till
avvikelse i den av överstyrelsen påyrkade riktning från gällande bestämmelser
torde böra givas av Kungl. Maj:t efter prövning av varje särskilt fall, så synes
den frågan vara av så vittgående innebörd, att det icke kan vara tillräckligt
att den avgöres utan en grundlig och allsidig prövning, varvid med fog
kan begäras, att även riksdagens mening inhämtas.

Ett sådant krav framstår såsom så mycket mera berättigat, då man tager
del av vad överstyrelsen haft att anföra i ett annat ärende, som vid 1924 års
riksdag förelåg till avgörande. Motion hade väckts om engelska språket såsom
obligatoriskt undervisningsämne vid alla landets folkskoleseminarier. I infordrat
utlåtande häröver erinrade skolöverstyrelsen, att språkundervisning i viss
utsträckning redan förekommer, såsom ett allmänt bildningsämne, vid seminarierna
samt yttrade vidare bland annat: »Överstyrelsen har redan i det före gående

uttalat, att undervisningen i främmande språk icke för närvarande har
och icke med seminariekursens nuvarande tidsmått kan tänkas erhålla en sådan
omfattning, att den omedelbart skänker kompetens för lärareverksamhet i ämnet.
En sådan avsikt har icke heller förelegat, då ämnet upptogs på seminariets
arbetsprogram. Det är ock överstyrelsens åsikt, att ett dylikt mål icke skulle
med någon större framgång kunna eftersträvas, även om det läte sig tänkas,
att timtalet fördubblades. Nu är emellertid seminariets timplan i hög grad belastad;
veckotimsummorna utgöra i de fyra klasserna respektive 39, 38.5, 38 och
32.5 lektioner, vartill komma utom timplanen ytterligare ett par obligatoriska
lektioner varje vecka. Vid sådant förhållande är det överstyrelsens bestämda
uppfattning, att ett vidgat utrymme åt undervisningen i främmande språk nöd -

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr SI.

vändigtvis skulle kräva en mot ökningen svarande inknappning av tiden för övriga
för utbildningen betydelsefulla ämnen. Det ligger emellertid i öppen dag,
att en dylik förändring skulle medföra en betänklig försvagning av utbildningen
i folkskolans nu obligatoriska undervisningsämnen, överstyrelsen ser därför
ingen möjlighet att med nu föreskrivna utbildningstid bereda ett ökat utrymme
åt undervisningen i främmande språk, utan att lärarutbildningen såsom helhet
skulle därigenom lida allvarsamt men.»

Dessa ord hava sin betydelse även beträffande ärendet rörande tyska språkets
införande i folkskolan i Hälsingborg. Ty har man en gång principiellt slagit
in på en sådan väg, torde det bliva omöjligt att hejda utvecklingen, om åstundan
pa flera orter skulle uppstå, att även där få undervisning i främmande
språk införd i folkskolan, eller om strävandena för ett närmare sammanknytande
av folkskolan med de högre undervisningsanstalterna skulle medföra folkskolans
anordnande såsom bottenskola även beträffande språkundervisningen.

Vid ärendets föredragning den 13 november 1924 fann den tillförordnade regeringen,
bestående av statsråden Branting, Olsson, Sandler och Levinson skäligt
bifalla överstyrelsens ifrågavarande framställning.

Då detta Kungl. Haj :ts beslut innebär en väsentlig avvikelse icke blott från
vad som för folkskolan är uttryckligen stadgat, utan även från den allmänna
förutsättning, under vilken vårt högre och lägre skolväsende är inrättat och
vilken även har betydelse för riksdagens behandling av Kungl. Maj :ts anslagsäskanden
för folkskolan, samt tillika kan befaras medföra vittgående konsekvenser
i fråga om folkundervisningens anordnande och lärarepersonalens utbildning,
hade, enligt min mening, Kungl. Maj :t icke bort, med begagnande av
sin administrativa makt över skolväsendets anordnande inom den givna och i gällande
författningar förutsatta ramen, hava, utan riksdagens hörande, öppnat
vägen för en så väsentlig utvidgning av själva denna ram.

Med anledning av vad sålunda förekommit finner jag mig föranlåten, jämlikt
§ 107 R. F., att framställa anmärkning mot de, efter statsrådet Brantings
frånfälle, kvarvarande ledamöterna av ovannämnda tillförordnade regering,
hans excellens statsministern Sandler samt statsråden Olsson och Levinson.

XIII.

[Protokoll över jordbruksärenden den 10 oktober 1924.]
av herrar Fast och Svensson i Grönvik, vilka anfört:

Den 10 oktober 1924 beslutade Kungl. Maj:t bevilja tillstånd för Sävstaliolms
egna hems aktiebolag att förvärva vissa delar av Sävstaholms säteri i
Västra Vingåkers socken av Södermanlands län.

Av handlingarna i ärendet framgår i korthet följande:

Säteriet förvärvades för några år sedan av godsägaren Lennart Svinhuvud
från landshövdingen Conrad Cedercrantz. Egendomen var tungt skuldbelastad,
och innehade Aktiebolaget Göteborgs bank inteckningar i komplexets fastigheter.
Sävstaholms inteckningsskuld, som uppgick till drygt 2 miljoner kronor,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

41

lordc för ägaren blivit för tung att förränta, varför i samförstånd mellan ägaren
och den inteckningshavandc banken påbörjades en af färsavveckling genom
styckning och försäljning av vissa delar av fasti ghetskomplexet.

Försäljningarna omhänderhades av ägaren godsägaren Svinhuvud mot redovisningsskyldighet
till banken. På så sätt försåldes 5 medelstora arrendegårdar
om 494 hektar, 13 egnahemsjordbruk om 240 hektar och 7 andra smålägenheter
om 38 hektar, eller tillhopa 772 hektar. Dessa fastigheter torde varit intecknade
för 550,000 kronor.

Återstående fastigheter utgöras av slottet och parken om 37 hektar, intecknad
tör 250,000 kr., 7 medelstora arrendegårdar om 439 hektar och intecknade för

228.000 kronor, 18 mindre arrendegårdar om 343 hektar och intecknade för

162.000 kronor, ett större skog''skomplex om 1,537 hektar samt inteckna! för

958.000 kronor. Sammanlagt utgör arealen 2,357 hektar, intecknad för 1,483,000
kronor.

Från bankens sida restes nu krav om realiserandet av dessa återstående delar
av egendomen, och torde från bankens sida ett övertagande eller realiserande av
fastigheterna endast påkallats för täckande av bankens fordringar.

Då bankens möjlighet att förvärva berörda fastigheter var tvivelaktig •—
bankens lagenliga rätt att förvärva fast egendom är inskränkt till inrop vid
offentlig auktion för förhindrande av uppenbar avsevärd förlust — och då
för övrigt sysslande med egendomsstyckning och försäljning strider mot banklagens
syftemål — bildade banken ett dotterbolag enligt grunderna för sådant
egnahemsbolag, som är berättigat åtnjuta statslån från såväl egnahemslånesom
jordförmedlingslånefonderna.

I bolagsordningen intogs eu bestämmelse om, att Södermanlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd äger utse en av bolagets tre styrelseledamöter,
samt att bolagets vinst utöver skälig förräntning må disponeras av
egnahemsnämnden för främjande av egnahemsverksamheten inom länet.

Bolaget, benämnt Sävstaholms egnahemsaktiebolag, startade med ett av banken
inbetalt aktiekapital av 100,000 kronor, vilket bolag nu inköpte ovan relaterade
återstående delar av Sävstaholms gods om tillhopa 2,357 hektar, för
en köpesumma av 1,600,000 kronor, att betalas 100,000 kronor kontant och med

1.500.000 kronor genom övertagande av betalningsansvaret för i fastigheten
intecknad gäld.

Denna relation är hämtad ur den redogörelse, som inlämnats till Kungl. Maj :t
av statens egnahemsinspektör.

Såväl egnahemsinspektören som övriga myndigheter, vilka hörts i ärendet,
hava tillstyrkt egendomens försäljning till ifrågavarande egnahemsbolag.

Av handlingarna synes klart framgå, att banken genom bildandet av Sävstaholms
egnahemsaktiebolag velat skydda sig mot de förluster, som banken
ådragit sig genom beviljandet av högre inteckningar än som nu motsvarar egendomens
verkliga värde, genom avyttring av skog ur egendomens stora sltogskomplex
samt genom att överflytta sin risk på eventuellt blivande egnahemsbyggare.

Att detta egnahemsbolag ingenting annat är än ett dotterbolag till banken,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 5 samt. SO höft. (Nr 21.)

4

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

framgår bland annat därav, att banken inbetalt hela minimikapitalet 100,000
kronor, samt att vid bolagsstämma med Sävstaholms egnahems aktiebolag den
3 juni 1924 bankombudsman Helge Richter innehade 996 av bolagets 1,000
aktier medan ytterligare tvenne banktjänsteman innehade var sin aktie, och
således endast tvenne aktier voro företrädda av andra än banken.

Härav synes framgå att det icke är intresset för en ändamålsenlig egnahemsverksamhet
som varit den drivande kraften, utan har egnahemsbolaget mera
blivit det medel, varmed banken erhållit den större rörelsefrihet, som banklagens
bestämmelser förhindra.

Yad angår bestämmelsen om att länets hushållningssällskaps egnahemsnämnd
äger utse en ledamot i bolagets styrelse, sa motverkas detta av, att
banken som så gott som ensam aktieägare ändock alltid dikterar besluten genom
sin majoritet i styrelsen. Den begränsade vinstutdelningen saknar tydligen
all betydelse, enär egendomen inköpts till ett 100,000 kronor högre pris
än vad banken har inteckningar i egendomen, och vinst för bolaget således icke
kan komma i fråga.

Kungl. Maj :t har vid beslutets fattande haft att stödja sig på de hörda myndigheternas
tillstyrkan, men vid följande av dylika ärenden under senaste aren
har icke kunnat undgås det intrycket, att såväl länsstyrelserna som måhända
även andra myndigheter vid sin prövning fäst mera avseende pa de lagliga
formernas iakttagande än ändamålsenligheten i övrigt.

Frågan om huruvida en egendom är mera lämpad för stordrift eller för
styckning till egna hem bör enligt vårt förmenande först komma till avgörande,
och därefter, huruvida egnahemsbolaget eller föreningen har de nödiga förutsättningarna
för bedrivande av ändamålsenlig egnahemsverksamhet.

Statens egnahemsinspektör röjer en viss tvekan i sitt tillstyrkande av att
ifrågavarande egnahemsbolag skulle få rätten att förvärva även det stora
skogskomplexet. Av inhämtade upplysningar framgår, att bolaget icke lyckats
försälja skogsområdet till allmänning, varom egnahemsinspektören tydligen
hyst vissa förhoppningar, utan har nu bolaget tvenne sågverk, varvid försäljning
av skogen äger rum.

Det har vidare upplysts, att bolaget vid sina jordförsäljningar håller priset
i överkant av vad som är gällande pris i orten.

Då vi icke kunna finna det vara lämpligt, att en bank genom bildandet av
dotterbolag och under skylt av egnahemsverksamhet skyddar sig mot förluster,
vilka uppkommit till följd av jordspekulation, eller genom lämnandet
av i förhållande till egendomarnas verkliga värde allt för höga inteckningar,
anse vi att Sävstaholms egnahemsbolag icke bort erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd
att på sätt som skett förvärva ifrågavarande egendom, och ha vi ansett,
att utskottet bort enligt regeringsformens paragraf 107 inför riksdagen anmäla
föredragande statsrådet Pettersson.

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251632