Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.

1

Nr 73.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av publik jord.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

1) två likalydande, nr 123 i första kammaren av herr Johan J hansson
m. fl. samt nr 118 i andra kammaren av herr Gardell i Gans m. fl., i
vilka hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville gå
i författning om vidtagande av sådan ändring av grunderna för utarrendering
av ecklesiastika boställen, att arrendator, vars kontrakt slutits
under åren 1916—1922, må äga rätt att före den 31 december 1925
uppsäga kontraktet, i vilket fall ny sakkunnig värdering av fastighetens
arrendevärde äger rum, och arrendevillkoren, avseende tiden från den 14
mars 1926, därefter fastställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren
hembjudes den föregående arrendatorn, som äger rätt att inom förelagd tid
antaga arrendet på de nya fastställda villkoren. Avger han ej dylik förklaring,
skall han äga rätt att den 14 mars 1926 frånträda sitt förutvarande
arrende.

2) två likalydande, nr 124 i första kammaren av herr Johan Johansson
m. fl. samt nr 119 i andra kammaren av herr Gardell i Gans m. fl., i vilka
hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville gå
i författning om vidtagande av sådan ändring av grunderna för utarrendering
av kronans jordbruk sdomäner, att arrendator, vars kontrakt slutits under
åren 1916—1922, må äga rätt att före den 31 december 1925 uppsäga
kontraktet, i vilket fall ny sakkunnig värdering av fastighetens arrendevärde
äger rum, och arrendevillkoren, avseende tiden från den 14 mars 1926,
därefter fastställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren hembjudes

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 saml. 30 höft. (Nr 73—74.) 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.

den föregående arrendatorn, som äger rätt att inom förelagd tid antaga arrendet
på de nya fastställda villkoren. Avger han ej dylik förklaring, skall
han äga rätt att den 14 mars 1926 frånträda sitt förutvarande arrende.

3) nr 125 i första kammaren av herr Ingeström, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de kronoarrendatorer, som under år 1916—1921 emottagit
sina arrenden, må äga att, om de så önska, uppsäga sina arrenden
till upphörande 14 mars 1926;

och att de arrendatorer, som innehava sina arrenden med optionsrätt efter
särskild uppskattning, må om de så önska och uppskattningen skett under
åren 1916—1921 äga påkalla ny uppskattning och därför åtnjuta den nedsättning
i arrendeavgiften, som må prövas skälig.

4) nr 188 i andra kammaren av herrar Olsson i Ramsta och Hedlund i
Östersund, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att de prästgårdsoch
kronoarrendatorer, som under år 1916—1921 emottagit sina arrenden,
må äga att, där de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande 14
mars 1926, och att de arrendatorer, som innehava sina arrenden med optionsrätt
efter särskild uppskattning, må, om de så önska och uppskattningen
skett under åren 1916—1921, äga påkalla ny uppskattning och därefter åtnjuta
den nedsättning i arrendevillkoren, som må anses skälig.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för dessa framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Såsom av motionärerna erinrats har såväl 1923 som 1924 frågan om beredande
av lindring i våra arrendatorers av publik jord arrendevillkor förelegat
till prövning inom riksdagen.

I enlighet med av jordbruksutskottet i utlåtande (nr 28) gjord hemställan
föranledde de vid 1923 års riksdag i ämnet väckta motionerna icke någon
riksdagens åtgärd.

Jordbruksutskottets motivering var följande:

Det principspörsmål, som framkommer i motionerna, nämligen frågan
huruvida staten bör träda hjälpande emellan, då den enskilde till följd av
inträffad konjunkturväxling kommit i en förlustbringande situation vid fullgörande
av med staten ingånget avtal, har under de senare åren vid ett
flertal tillfällen varit föremål för riksdagens bedömande. I berörda hänseende
tillåter sig utskottet erinra om den vid 1920 års riksdag slutligt behandlade
frågan om ersättning till vissa entreprenörer. Statsutskottet hade
i utlåtande (nr 195) i anledning av vissa inom riksdagen i nyssnämnda
syfte väckta motioner hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning,
huruvida och i så fall i vad mån samt under vilka villkor ersättning kunde
beredas de entreprenörer för statsverkets räkning, som utan egen förskyllan
på grund av efter krigsutbrottet inträffade prisstegringar åsamkats förluster.
Denna statsutskottets hemställan avslogs av riksdagens båda kamrar. De
skäl, som lågo till grund för riksdagens avslagsbeslut och vilka närmare
framgå av de inom kamrarna förda debatterna, torde i främsta rummet vara
att söka i de synnerligen vittgående konsekvenser, som vore att befara av

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.

3

medgivande av ifrågavarande slag, ävensom att grundvalen för statsverkets
avtal med enskilda därigenom betänkligt skulle rubbas, vartill komme, att
utredningen och prövningen av de särskilda fallen skulle ställa vederbörande
myndigheter inför hart när olösliga uppgifter. Den principiella ståndpunkt,
som sålunda fastslagits vid 1920 års riksdag, torde sedermera hava varit
vägledande vid avgörandet av likartade ärenden.--------

Vad beträffar nu förevarande motioner har utskottet visserligen funnit att
även i detta fall billighetsskäl kunna anföras för däri föreslagna åtgärder
till lindrande av ifrågavarande arrendatorers ställning. Det synes emellertid
böra beaktas, att vissa arrendatorer under högkonjunkturen torde hava varit
i tillfälle att göra betydande vinster. Vidare tillåter sig utskottet åberopa
vad kammarkollegium i sitt förenämnda utlåtande anfört beträffande den
lindring ifråga om ny byggnadsskyldighet samt tjänstbarheter, som det inträdda
prisfallet medfört för ett stort antal prästgårdsarrendatorer. Härjämte
vill utskottet särskilt understryka vad kammarkollegium anfört i fråga om
konsekvenserna av det ifrågasatta allmänna medgivandet för vederbörande
arrendatorer att uppsäga under högkonjunkturerna ingångna arrendeavtal.
En sådan uppsägningsrätt skulle nämligen, såsom kollegium framhållit,
medföra, att en avsevärd del av landets publika jord komme att samtidigt
utbjudas på förnyade mer eller mindre långvariga arrenden på grundvalen
av arrendevärderingar, företagna vid en tidpunkt, då konjunkturerna för
jordbruksnäringen till synes befinna sig i ett bottenläge; det i och för sig
behjärtansvärda syftet att söka bispringa de personer, vilkas arrendeskyldigheter
på grund av förändrade tidsförhållanden verkligen överstege deras
förmåga och vilka i själva verket måste antagas utgöra ett fåtal, skulle icke
kunna motivera en åtgärd av angivna vittutseende innebörd. A andra sidan
skulle — såsom kollegium likaledes framhållit — åstadkommandet av ett
rättvist och på rationella grunder vilande urval av de fall, beträffande vilka
icke blott arrendatorns iråkade svårigheter utan även samtidigt intresset för
det allmänna såsom jordägare kunde motivera ett partiellt eftergivande av
den förres enligt kontrakt åtagna skyldigheter, ställa vederbörande statsmyndigheter,
som därmed betroddes, inför en ytterst vansklig för att icke säga
olöslig uppgift.

Vid 1924 års riksdag intogo såväl jordbruksutskottet som riksdagen
samma ståndpunkt.

Såsom framgår av det föregående har riksdagen under senare tider av
principiella skäl ställt sig avvisande gentemot framförda krav å förändring
i gällande arrendeavtal rörande publik jord. Det har visserligen synts uppenbart,
att billighetshänsyn i vissa fall talade för medgivande av lindring i
under högkonjunkturen ingångna arrendeavtal, men de principiella betänkligheterna
hava hittills tillmätts avgörande betydelse.

Ehuru utskottet nu ansett sig böra tillstyrka, att åtgärder från statens sida
i förevarande avseende vidtagas, vill utskottet samtidigt uttala, att utskottet
givetvis fortfarande anser berörda principer såsom regel böra vara vägledande
vid bedömandet av frågor av detta slag.

Då det för utskottet gällt att nu taga ståndpunkt till förevarande frågor,
har utskottet utgått därifrån, att ett avsevärt antal arrendatorer av publik

Utskottet.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.

jord för närvarande torde vara bundna för lång tid framåt vid arrendeavgifter,
som med hänsyn till rådande konjunkturer måste anses vara oskäligt
höga. Detta torde medföra, att många av dessa arrendatorer i längden icke
kunna fullgöra sina enligt arrendeavtalen åtagna förpliktelser. Borgensmän
få träda emellan och arrendatorn kommer i dylika fall i en belägenhet, där
han synes vara i uppenbart behov av hjälp från statens sida. Dylik hjälp
synes böra lämnas genom lindring i arrendevillkoren. Härtill kommer, att
staten uppenbarligen har ett direkt intresse av de publika egendomarnas
tillbörliga skötsel, och tydligt är, att det obestånd, vari arrendatorerna råka,
i längden måste äventyra de av dem arrenderade egendomarnas avkastningsförmåga.

Vad beträffar de särskilda av motionärerna ifrågasatta åtgärderna i förevarande
avseende, så har utskottet icke i ärendets nuvarande skick funnit
det möjligt att taga bestämd ståndpunkt till desamma. Det vill dock synas
utskottet, som om starka skäl talade emot förslaget att medgiva uppsägningsrätt.
Gjordes en sådan uppsägningsrätt allmän, bleve, enligt utskottets mening,
konsekvenserna härav synnerligen vittutseende. Skulle åter frågan
om rätt till uppsägning göras beroende av prövning i varje särskilt fall,
skulle det bliva synnerligen svårt att finna de rationella grunderna för en
dylik prövning. Däremot synes den andra av motionärerna föreslagna utvägen,
nämligen att medgiva nedsättning av arrendeavgift efter förnyad,
av vederbörande arrendator bekostad uppskattning vara mera framkomlig.

Utskottet finner det emellertid oundgängligt att, innan riksdagen träffar
ett slutligt avgörande i denna fråga, utredning och förslag i ämnet från
Kungl. Maj:ts sida föreligger. Endast härigenom torde kunna bliva på nöjaktigt
sätt klarlagt, vilka åtgärder som från statens sida i förevarande avseende
kunna och böra ifrågakomma.

I detta sammanhang får utskottet framhålla, att, såvitt angår ecklesiastika
arrendeavtal, Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att inhämta de medgivanden
i förevarande avseende, från det innevarande år sammanträdande kyrkomötets
sida, som må vara erforderliga.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I:
123, 124, 125 samt II: 118, 119, 188, må i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik
jord, vilkas kontrakt grunda sig å under högkonjunkturen
verkställda uppskattningar, övertagit sina arrenden på villkor,
som kunna antagas hava försatt dem i svårigheter att fullgöra
ingångna förbindelser, samt för riksdagen framlägga

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 73.

5

förslag till de åtgärder, vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 23 maj 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hellström, Persson, Nils, Boberg, Elisson, Ingeström, greve
Wachtmeister och Luferkort; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Johansson i Uppmälby,
Carlström, Uddenberg i Karlskoga, Andersson i Grimbo, Hedlund i Häste och
Björk.

av greve Wachtmeister.

Reservation

TK-''

.