*

Jordbruksutskottets utlåtande Nr VI. 1

Nr 71.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1925 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till
befrämjande av växtförädling m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Under punkt 86 i nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition hade
Kungl. Makt föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition angående
statsbidrag till befrämjande av växtförädling, som Kungl. Maj:t kunde komma
att avlåta till riksdagen, för detta ändamål beräkna för budgetåret 1925—
1926 ett belopp av 300,000 kronor.

I en till riksdagen den 23 mars 1925 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 172 har Kungl. Maj:t därefter under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden föreslagit riksdagen ej

mindre för budgetåret 1925—1926 anvisa såsom särskilda extra anslag
dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt-vetenskapliga
verksamhet samt för ledning av och samarbete med föreningens filialer
107,625 kronor,

dels ock till uppehållande av verksamheten vid föreningens filialer vid
Ultima, i Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland, Västernorrland
och Jämtland samt i Luleå 94,460 kronor,
eller sålunda tillhopa 202,085 kronor,
allt under av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna villkor;

än även medgiva, att den å Alnarps egendom med medel från egendomens
avkastning uppförda byggnaden för Lunds universitet för ärftlighetsforskning
må efter institutionens förflyttning till Svalöv användas för
annat statsändamål enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmelser.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) nr 440 i andra kammaren av herr Nilsson i Tånga, vari hemställts,
att riksdagen måtte med bifall i övrigt till Kungl. Maj:t i propositionen
nr 172 framställda förslag för budgetåret 1925—1926 anvisa såsom särskilda
extra anslag:

dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt-vetenskapliga
verksamhet samt för ledning av och samarbete med föreningens filialer
111,100 kronor

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 sand. 28 höft. (Nr 71.) 1

Motioner.

Sveriges uisädesförenin
g.

Inrättande av
statens
centrala frökontrollanstalt.

i

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

dels ock till uppehållande av verksamheten vid föreningens filialer vid
Ultuna i Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland, Västernorrland
och Jämtland samt i Luleå 96,265 kronor

eller sålunda tillhopa 207,365 kronor allt under av departementschefen i
propositionen angivna villkor.

2) nr 292 i första kammaren av herr Bärg m. fl. likalydande med nr 442
i andra kammaren av herr Lövgren i Nyborg, vari hemställts, att riksdagen
må för budgetåret 1925—1926 till understödjande av den praktiskt-vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm anvisa ett extra anslag å 75,000
kronor samt

3) nr 293 i första kammaren av herr Nilsson, Nils Anton och herr Andersson,
Elof likalydande med nr 441 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby
m. fl., vari med annan motivering än i motionerna I: 292 och II: 442 likaledes
hemställts, att riksdagen må för budgetåret 1925—1926 till understödjande
av den praktiskt-vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm anvisa
ett extra anslag å 75,000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar,
hänvisas till motionerna.

Växtförädlingsverksamhet bedrives i Sverige i stort sett allenast av
Sveriges utsädesförening samt av firman W. Weibull vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. Framhållas må dock den växtförädling, som förekommer
å institutionen för ärftlighetsforskning i Alnarp och, vad angår
köksväxter, vid Alnarps trädgårdar.

Sveriges utsädesförening har årligen från och med 1891 erhållit statsbidrag
till sin verksamhet.

Statsbidraget till Sveriges utsädesförening har under senare år i sin
helhet av riksdagen beviljats såsom extra anslag för varje budgetår. För
beloppets bestämmande har föreningen framlagt förslag till inkomst- och
utgiftsstat. Skillnaden mellan sammanlagda beloppet av utgifter av beskaffenhet
att kunna av statsmakterna godkännas och beräknade inkomster
har beviljats såsom statsanslag. Frånsett statsanslaget har föreningens
största inkomst utgjorts av den ersättning, som tillkommit föreningen på
grund av en av Kungl. Maj:t godkänd överenskommelse den 23 december
1918 med allmänna svenska utsädesaktiebolaget angående övertagandet av
från föreningen utgående eliter och nya sorter av lantbruksväxter. Denna
överenskommelse, enligt vilken ersättningen till föreningen för budgetåret
1924—1925 utgör 140,000 kronor, har av bolaget uppsagts till upphörande
från och med den 1 juli 1925.

Till 1924 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om inrättande
av en statens centrala frökontrollanstalt. Detta förslag blev av riksdagen
i huvudsak bifallet.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Genom likalydande motioner väcktes i bada kamrarna förslag, att riksdagen
måtte för budgetåret 1924—1925 såsom extra anslag bevilja 100,000
kronor till upprätthållande av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
bedrivna praktiskt vetenskapliga verksamheten. Yrkandet i motionerna
bifölls enligt beslut i gemensam omröstning. Då således motiveringen för
beslutet saknas, torde det vara anledning att något närmare redogöra för
ärendets behandling i riksdagen.

I motionerna anfördes sålunda följande:

»Med hänsyn till anstaltens ur det allmännas synpunkt utomordentligt
betydelsefulla verksamhet ävensom till vad ovan yttrats om speciallagstiftning
till skydd för nya växtvarieteter samt om svårigheten för en förädlingsanstalt
att bestå under långvarig depression, synes oss tidpunkten för statsmakterna
vara inne att med anslag stödja jämväl Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Ett ytterligare skäl för beviljande av statsbidrag, synes oss ligga däri, att
genom dylikt bidrag de framstående specialister, som äro fästa vid anstalten
och där förvärvat mångårig erfarenhet och träning skulle i det allmännas
intresse tillförsäkras fortsatt verksamhet just under de arbetsförhållanden,
som visat sig ägnade framstimulera så betydelsefulla resultat.

Vi underskatta icke de svårigheter för statsbidrags beviljande, som förefinnas
i det sakförhållandet, att den enskilda firman W. Weibull äger och
hittills under en följd av år — visserligen som särskild avdelning — successivt
organiserat Weibullsholms växtförädlingsanstalt samt helt uppehållit dess
verksamhet. Vill man emellertid effektivt främja den betydelsefulla sak,
som här föreligger, synes oss dessa svårigheter vara överkomliga. Möjlighet
förefinnes ju att inom organisationens ram såsom självständig sektion avskilja
och genom sakkunnig myndighet övervaka, att statsbidraget enbart kommer
anstalten som sådan till del. Statsbidraget synes oss emellertid lämpligen
med hänsyn till företagets helt privata karaktär icke kunna utgå under
annan form än en årspremiering av växtförädlingsverksamheten. Det torde
sedermera ankomma på Kungl. Maj:t att uppställa vederbörliga garantier,
för att statsbidraget verkligen kommer den praktiskt vetenskapliga verksamheten
till godo och att verksamheten, så länge statsbidraget utgår, bibehålies
i den omfattning, som förutsatts vid bidragets beviljande. Numera omfattar
som bekant verksamheten sedan mer än ett tiotal år tillbaka samtliga viktigare
jordbruksväxter och dessutom grönsaksväxterna.

Vad angår storleken av det statsbidrag, som sålunda enligt vår mening
bör tillkomma anstalten, torde detta för att fylla sitt ändamål och med tanke
på storleken av motsvarande statsbidrag till Sveriges utsädesförening, med
vilken anstalten i effektiviteten av förädlingsverksamheten kan anses fullt
jämställd, icke böra sättas lägre än 100,000 kronor.»

Jordbruksutskottet, till vilket motionerna remitterades, infordrade yttrande
från lantbruksstyrelsen. Med anledning därav inkommo till sagda
styrelse skrivelser från Sveriges utsädesförening och firman Weibull.

Föreningen framförde därvid för lantbruksstyrelsen sina tvivel om det
nationalekonomiskt riktiga och i övrigt lämpliga att vid sidan om utsädesföreningens
växtförädlingsorganisation skapa ännu en likartad statsunder -

Analatj till
firman Weibull
vid 1924
ars riksdag.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

stödd anstalt samt framhöll sin farhåga att en dylik åtgärd lomme att
omöjliggöra för utsädesföreningen att i samma omfattning och med lika
fullständigt tillgodogörande av de vetenskapliga arbetskrafterna som fornt
fortsätta ntsädesföreningens hittillsvarande verksamhet.

Firman Weibull framhöll häremot bland annat, att utsädesföreningen
uppenbarligen missuppfattat den föreliggande motionen, när föreningen
gjorde gällande, att denna avsåge att skapa en med utsädesföreningen likartad
statsunderstödd anstalt. Motionärerna hade uttryckligt framhållit, att det på
anförda skäl vore fråga om eu årspremiering av verksamheten vid ett företag
av privat karaktär, och hade förutsatt upphörandet av dylikt statsbidrag.

Ur lantbruksstyrelsens yttrande må följande återgivas:

»Mellan de två växtförädlingsanstalterna vid Svalöv och Weibullsholm
har helt naturligt en viss konkurrens under årens lopp kommit att uppstå.
Visserligen har man velat påstå, att denna konkurrens, såsom i sig innebärande
ett kraftigt incitament till uppbringande av respektive verksamhet
till högsta möjliga effektivitet, endast eller i varje fall i övervägande grad
skulle vara fördelaktig. Alldeles frånsett, att denna konkurrens, särskilt när
det gällt att ekonomiskt utnyttja förädlingsverksamhetens olika produkter,
understundom tagit mindre tilltalande former, håller lantbruksstyrelsen före,
att vissa andra obestridliga olägenheter varit därmed förbundna. Lantbruksstyrelsen
vill i detta hänseende erinra om den allt för stora produktion av
nya sorter, av vilka endast ett jämförelsevis mindre antal beteckna avgjorda
framsteg inom utsädesbranschen, som framtvingas av denna konkurrens och
som ej kan undgå att oroa och förvirra den praktiska växtodlingen. Till
nämnda missförhållande har för övrigt nog i sin mån medverkat jämväl
förädlingsanstalternas nära och intima förbindelse med merkantila företag i
utsädesbranschen, i vilkas intresse det förklarligt nog legat att varje säsong
kunna erbjuda den köpande allmänheten ''nyheter’ av olika slag.

Ett förhållande, som givetvis påkallar beaktande, äro också, att, när två
företag av ifrågavarande slag vart för sig arbeta på liknande uppgifter inom
samma verksamhetsområde, det svårligen kan undvikas, att obehövligt dubbelarbete
förekommer och att på ena hållet vunna erfarenheter eller forskningsresultat
icke bliva omedelbart tillgodogjorda på det andra hållet. Detta är
en naturlig följd av ledningens fördelning på olika händer och missförhållandet
minskas icke av rådande konkurrenshänsyn.

Erfarenheten av de under senare tiden inom Sverige rådande förhållanden
på detta område synes lantbruksstyrelsen giva vid handen, att olägenheterna
av den understundom såsom en fördel åberopade konkurrensen ur allmänna
jordbrukssynpunkter måste anses överväga eventuella fördelar därav. Lantbruksstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om det betydelsefulla och
framgångsrika förädlingsarbete, varigenom Sveriges utsädesförening bragt
landet att stil kanske främst på detta område under en tid, då någon konkurrens
inom landet icke föreianns.

En nödvändig förutsättning för att det allmänna skall kunna tillskyndas
största möjliga gagn därav, att genom statens ingripande det värdefulla förädlingsarbetet
vid Weibullsholm kan fortsättas, finner lantbruksstyrelsen
därför vara, att denna anstalt ställes under samma ledning som den av staten
hittills stödda verksamheten vid Svalöv. Genom en sådan anordning skulle
enligt lantbruksstyrelsens mening sundare och för vårt jordbruk ur alla
avseenden gynnsammare förhållanden på växtförädlingens område komma

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 5

att bliva rådande pa samma gång som det otvivelaktigt mycket värdefull»
förädlingsmaterial, som förefinnes vid Weibullsholm, bleve bevarat och där
arbetande värdefulla krafter bleve satta i tillfälle fortsätta sitt gagnande
arbete.

Lantbruksstyrelsen baner det vara ofrånkomligt, att, därest det nuvarande
växtförädlingsarbetet vid Weibullsholm skall understödjas med statsmedel,
detta i ekonomiskt avseende helt friställes och att säkerhet skapas för verksamhetens
i förhållande till firman Weibull fullt självständiga fortbestånd.
Firman skulle då såsom en följd härav för rätten att tillgodogöra sig förädlingsanstaltens
arbete, i likhet med vad som är förhållandet vid Svalöv,
på visst överenskommet sätt bidraga till förädlingsverksamhetens upprätthållande.

Först då en utredning angående samtliga av lantbruksstyrelsen här anförda
ekonomiska synpunkter föreligger jämte kostnadsberäkning för upprätthållande
av växtförädlingsverksamheten, torde med någon större grad av säkerhet
kunna bedömas om och eventuellt i vilken omfattning statsbidrag för
ifrågavarande ändamål bör utgå.

Av vad ovan anförts torde framgå, att lantbruksstyrelsen icke anser sig
kunna tillstyrka motionerna i föreliggande form.

Lantbruksstyrelsen får därför tillstyrka bifall till ifrågavarande motioner
på det sätt, att ett extra anslag av 100,000 kronor måtte ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande för att efter Kungl. Maj:ts beprövande under bär ovan
angivna villkor användas för upprätthållande av den växtförädlingsverksamhet,
som hittills bedrivits vid Weibullsholm.»

Jordbruksutskottet yttrade för sin del:

»Utskottet vill till en början understryka de i det förestående återgivna
uttalanden, som röra den inhemska växtförädlingens stora betydelse för vårt
lands jordbruksproduktion. Vikten av att denna förädlingsverksamhet uppehälles
vid sin hittillsvarande ostridigt höga nivå är också enligt utskottets
mening en nationalekonomisk fråga av den största betydelse och räckvidd.
Såsom ock motionärerna framhållit, förefinnes ej möjlighet att erhålla patentskydd
för växtförädlingens resultat, och ligger därför i densammas natur en
viss svårighet att vid produktens övergång till den allmänna marknaden
tillgodogöra sig en inkomst, som står i rimlig proportion till nedlagda kostnader
och produktens nationalekonomiska värde. Då, såsom av den förut
lämnade redogörelsen torde framgå, fortbeståndet av en såsom synnerligen
betydelsefull erkänd gren av denna verksamhet, Weibullsholms växtförädlingsanstalt,
på grund av berörda under nu rådande förhållanden skärpta svårigheter
kan äventyras, måste detta för utskottet framstå som en allvarlig
angelägenhet. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra taga i
övervägande spörsmålet om vidmakthållande av ifrågavarande växtföräölingsverksamhet.
Körande förutsättningarna i detta avseende hava framkommit
vissa mot varandra starkt avvikande meningar. Motionärerna och firman
Weibull anse tillräckligt, att genom vederbörlig inspektion och kontroll
övervakas, att eventuellt statsbidrag kommer den praktiskt vetenskapliga
verksamheten vid Weibullsholm helt tillgodo samt att denna verksamhet
bibehålies vid sin nuvarande omfattning. Lantbruksstyrelsen däremot uppställer
kravet på att, därest det nuvarande växtförädlingsarbetet vid Weibullsholm
skall understödjas av statsmedel, detta ’i ekonomiskt avseende helt

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

friställes och att säkerhet skapas för verksamhetens i förhållande till firman
Weibull fullt självständiga fortbestånd’. Lantbruksstyrelsen har i detta
sammanhang, bland annat, gjort gällande, att från det allmännas synpunkt
övervägande nackdelar vore förenade med den konkurrens, som förekomme
mellan de båda företagen. Mot denna uppfattning, som delas av Sveriges
utsädesförening i Svalöv, har firman Weibull inlagt gensaga.

Vid skärskådande av detta spörsmål har utskottet emellertid icke funnit
sig i ärendets nuvarande skick kunna fatta ståndpunkt beträffande de på
sätt ovan nämnts framkomna skiljaktiga meningarna. Härvid vill utskottet
särskilt framhålla, att lantbruksstyrelsens riktlinjer torde syfta mot åtgärder,
medförande vittgående konsekvenser i olika avseenden. Vid sådant förhållande
har utskottet givetvis icke kunnat förorda åtgärder, som skulle
kunna binda statsmakterna i nu berörda hänseenden. Såsom även lantbruksstyrelsen
antytt, synes emellertid ett uppskov med statsingripande till
stöd för ifrågavarande växtförädlingsverksamhet kunna medföra fara för
fortbeståndet av denna verksamhet. Med hänsyn till de betydande värden
för den svenska växtodlingen, som därigenom skulle gå förlorade, har utskottet
därför ansett sig icke kunna underlåta tillstyrka, att redan för nästa
budgetår anslag ställes till Kungl. Maj:ts disposition för viktmakthållande
av växtförädlingsverksamheten å Weibullsholm. Det torde därvid böra
ankomma på Kungl. Maj:t att genom vederbörlig kontroll och inspektion
tillse, att detta anslag kommer ifrågavarande praktiskt vetenskapliga växtförädlingsverksamhet
helt tillgodo ävensom att garantier vinnas för att
denna verksamhet under nämnda budgetår i huvudsak bibehåller sin nuvarande
omfattning. Utskottet har desto hellre ansett sig böra tillstyrka
beviljande av sådant anslag som ett erkännande på detta sätt av de för den
svenska jordbruksnäringen värdefulla resultat, vilka genom ifrågavarande
växtförädlingsanstalts mångåriga, hittills icke statsunderstödda verksamhet
uppnåtts, synes väl kunna motiveras. Emellertid bör i detta sammanhang
betonas, att riksdagen genom anvisande av berörda anslag givetvis icke får
anses bunden beträffande fortsatt anslagsbeviljande för ifrågavarande ändamål.
Såsom redan antytts bör enligt utskottets mening dylikt beviljande
föregås av ytterligare utredning rörande förutsättningarna för stödjande av
denna växtförädlingsverksamhet. Denna utredning bör givetvis vara allsidig
och inriktad på att klarlägga såväl behovet av understöd som ock de åtgärder,
vilka från statens sida i detta sammanhang kunna vara påkallade, ävensom
möjligheterna för genomförande av dessa åtgärder.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner må

1) för budgetåret 1924—1925 anvisa ett extra anslag av 100,000 kronor
för att efter Kungl. Maj:ts beprövande användas för upprätthållande av den
vid Weibullsholm bedrivna praktiskt vetenskapliga växtförädlingsverksamheten
;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om allsidig utredning rörande frågan om vidmakthållande av växtförädlingsverksamheten
å Weibullsholm samt därefter till riksdagen inkomma med
den framställning i ämnet, vartill denna utredning må giva anledning.»

Vid jordbruksutskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av tre
ledamöter, som ansågo, att motionerna ej borde föranleda annan åtgiird än
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om frågans utredning, och dels av
sex ledamöter, vilka förmenade, att motionerna icke borde föranleda någon

Jordbruksutskottets utlutande Nr 71.

riksdagens åtgärd, enär den utredning, som för frågans bedömande erfordrades,
torde komma att åvägabringas av Kungl. Maj:t med anledning av firman
Weibulls hos Kungl. Makt gjorda framställning.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 157 röster mot 31,
medan första kammaren antog sistnämnda reservation med 60 röster mot
56. Genom denna utgång förföll förslaget om skrivelse. I gemensamma
voteringen om anslaget samlade bifallsyrkandet 206 röster mot 86.

Av talarna för bifall till anslaget framhölls i främsta rummet vikten av
att förhindra nedläggande av verksamheten vid Weibullsholm. Härigenom
skulle nämligen stora värden gå förlorade, varjämte enligt vad åtskilliga
talare påpekade en ur liera synpunkter nyttig konkurrens med Svalöv skulle
försvinna. En ledamot framhöll härutinnan särskilt vikten av konkurrens
i merkantilt avseende. Åtskilliga ledamöter funno anslaget berättigat även
såsom erkännande för firmans arbete. Av flera talare framhölls uttryckligen,
att anslaget vore ett tillfälligt engångsanslag och att av blivande utredning
skulle bero, om för framtiden anslag borde beviljas.

Den 31 oktober 1924 anbefallde Kungl. Maj.t statskontoret att till firman
Weibull utbetala det av riksdagen för budgetåret 1924—1925 anvisade extra
anslaget av etthundratusen kronor för upprätthållande av den vid Weibullsholm
bedrivna praktiskt vetenskapliga växtförädlingsverksamheten med 50,000
kronor omedelbart och återstoden efter den 1 januari 1925 och sedan med
intyg av lantbruksstyrelsen styrkts, att det förut utanordnade beloppet
kommit nämnda verksamhet helt till godo samt att verksamheten i huvudsak
bibehållits vid sin nuvarande omfattning och skulle det åligga firman att
för möjliggörande av erforderlig kontroll från lantbruksstyrelsens sida förete
firmans räkenskaper i sådant skick, att utgifterna för växtförädlingsverksamheten
kunde utan svårighet särskiljas från firmans övriga utgifter.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 augusti 1924 anhöll firman Weibull
om statsbidrag med 100,000 kronor jämväl för budgetåret 1925 1926 att

användas för upprätthållande av den vid Weibullsholm bedrivna praktiskt
vetenskapliga verksamheten.

Firman, som vid skrivelsen fogat, bland annat, ett förslag till utgiftsstat
för Weibullsholms växtförädlingsanstalt för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926,
slutande å sammanlagt 199,525 kronor, har i skrivelsen efter redogörelse för
firmans verksamhet och erinran om vad vid 1924 års riksdag förekommit
med anledning av anslaget till firman, anfört följande:

»Det understöd för 1924—1925 till upprätthållande av den vid Weibullsholm
bedrivna växtförädlingsverksamheten, som sålunda genom riksdagens
beslut kommit firman till del, har möjliggjort denna verksamhets upprätthållande
i full utsträckning.

Ett liknande anslag är emellertid även för framtiden — firman åsyftade
därvid närmast en femårsperiod — av behovet påkallat. Firman tvingades
under högkonjunkturen, icke minst på föranledande av folkhushållningskommissionen,
att till det yttersta anstränga sig för att, i vad på firman

Firman Weibulls
begäran
om fortsatt
statsanslag.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

ankom, förse vårt lands jordbrukare med utsäde och frö. Verksamhetens ari
är sådan, att åtgärder härför måste vidtagas två till tre år i förväg, och
det ligger därför i sakens natur, att det bakslag, som så våldsamt efterträdde
högkonjunkturen, skulle särskilt för denna firma bliva kännbart. Skulle de
rena affärssynpunkterna bliva avgörande i fråga om växtförädlingsverksamhetens
upprätthållande, är det uppenbart, att en betydande inskränkning i
densamma med hänsyn till nuvarande konjunkturer inom jordbruket och utsädeshandeln
vore ofrånkomlig, men å andra sidan är det lika klart, att
detta såväl ur vetenskaplig som nationalekonomisk synpunkt vore mycket
att beklaga. Ett avbrott uti de vid firman fastade vetenskapsmännens arbete
skulle äventyra resultaten av många års forskning, och uteblivandet av
en enda förädling kan tänkas mångdubbelt uppväga statens ifrågasatta bidrag.

Det är från denna utgångspunkt firman ansett det vara sin skyldighet
att, innan någon omläggning av förädlingsverksamheten företages, genom nu
förevarande ansökan begära statens medverkan för dess upprätthållande i hittillsvarande
omfattning.»

L?eUe''™krav anlednin8 av denna firmans nya framställning infordrades utlåtande

på utredninj. fran lantbruksstyrelsen, som däri efter framhållande av växtförädlingens
stora betydelse anförde, bland annat:

»För bedömande av denna fråga synes det lantbruksstyrelsen nödvändigt,
att förutsättningarna för statens allmänna understödsverksamhet på ifrågavarande
område först i detalj klarlägges. Huru önskvärt lantbruksstyrelsen
än anser det vara, att växtförädlingen erhåller största möjliga stöd från
statens sida, synes nämligen sådant stöd endast böra komma ifråga, under
förutsättning att förädlingsverksamhetens organisation möjliggör effektiv kontroll
från det allmännas sida över verksamheten ävensom inordning av densamma
i ett system, som i största möjliga utsträckning säkerställer ett planmässigt
och ändamålsenligt arbete på ifrågavarande område och därmed också,
att beviljade statsmedel i möjligaste mån medföra avsett gagn ur allmän synpunkt.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra därom, att staten förut
gjort liknande synpunkter gällande vid understödjande av försöksverksamheten
på jordbruksområdet. Understöd för sådant ändamål utgår nämligen
icke utan att verksamheten ifråga i viss mån samordnats med och ställts under
kontroll av statens centrala anstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Skall statsunderstöd utgå till olika växtförädlingsanstalter, finner lantbruksstyrelsen
det vidare ur ekonomisk synpunkt vara nödvändigt, att understöden
till de särskilda anstalterna utgå efter så vitt möjligt likformiga,
principer samt att sadana anstalter träffas, att varje utslag av en i föreliggande
fall mindre lämplig konkurrens undvikes.

En nödvändig förutsättning härför synes emellertid vara, att växtförädlingsverksamheten
såväl organisatoriskt som ekonomiskt utgör en fullt fristående
institution.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra nyssnämnda och andra hithörande
spörsmål lämpligen göras till föremål för särskild utredning. Ett
slutgiltigt ställningstagande till föreliggande anslagsfråga synes nämligen
nödvändigt förutsätta, att en allsidig utredning rörande statens understödsverksamhet
i allmänhet på ifrågavarande område kommer till stånd. Av
denna utredning torde närmast böra framgå, dels vilka villkor i organisatoriskt
och ekonomiskt hänseende en verksamhet av dylikt slag i allmänhet

Jord bråktal tricot tal ti utlutande Nr 71. it

l>ör uppfylla för att överhuvudtaget böra understödjas med statsmedel, och
dels huruvida förutsättningar kunna skapas, under vilka den vid Weibullsholm
bedrivna växtförädlingsverksamheten må komma i åtnjutande av dylikt
understöd.

Berörda utredning torde i förstnämnda avseende böra verkställas under
beaktande av bland annat följande riktlinjer, nämligen:

1) att till statsunderstöd ifrågakommande växtförädlingsanstalt i organisa
toriskt avseende bör intaga eu fristående ställning;

2) att det ekonomiska förhållandet mellan till statsunderstöd ifrågakommande
växtförädlingsanstalt och med densamma eventuellt samarbetande
affärsfirma, som exploaterar resultaten av anstaltens verksamhet, i detalj
klarlägges, och bör härvid undersökas på vad sätt anstalten kan beredas en
även i ekonomiskt hänseende i förhållande till respektive firma fri och obunden
ställning;

3) att genom utredningen klarhet bör vinnas, i vad män ifrågavarande
affärsfirma bör deltaga i kostnaderna för förädlingsarbetet;

4) att i samband härmed bör undersökas, huruvida och eventuellt under
villka villkor ifrågavarande affärsfirma bör komma i åtnjutande av fördelen
utav en av staten erkänd frökontroll av eller genom vederbörande
växtförädlingsanstalt; samt

5) att utredningen bör så vitt möjligt utmynna i förslag till sådan organisation
av den statsunderstödda växtförädlingsverksamheten, att de för ändamålet
anvisade statsmedlen därigenom komma till den ur det allmännas synpunkt
bästa användning. Ur sådan synpunkt torde det befinnas önskvärt,
att såväl planläggningen i stort av förädlingsverksamheten som frågan om
utsläppande i marknaden av de genom ifrågavarande verksamhet utvunna
förädlingsresultat bliva föremål för enhetlig granskning.

Vad därefter angår den speciella del av utredningen, som avser eventuellt
understödjande av växtförädlingsanstalten vid Weibullsholm, synes man härvid
böra utgå därifrån, att staten själv reellt om också ej formellt nu bedriver
omfattande och framgångsrik växtförädlingsverksamliet, nämligen vid
Svalöv. Klargöras bör vidare, om denna verksamhet ensam och i dess nuvarande
omfattning kan fylla de krav, vilka våra dagars jordbruk ställer
på växtförädlingen såsom ett dess viktigaste hjälpmedel. Under förutsättning
att utredningen — såsom väl är troligt — giver vid handen, att rum finnes
för ytterligare arbete på detta område, torde nästa uppgift bliva att undersöka,
huru detta arbete lämpligen bör organiseras.

Närmast kan då synas ligga, att staten kraftigare understöder växtförädlingsanstalten
vid Svalöv, så att denna göres duglig att i högre grad än
hittills tillgodose föreliggande krav. En dylik anordning skulle antagligen
medföra avsevärda fördelar. Den skulle innebära ett påbyggande av en
redan förefintlig och såsom ändamålsenlig befunnen organisation, och den
skulle bereda största möjlighet till kontroll däröver, att anvisade medel
oavkortat komma avsett ändamål till godo. Den största fördelen skulle
emellertid bestå däri, att förädlingsverksamheten härigenom komme under
i organisatoriskt avseende enhetlig ledning. Därigenom skulle bland annat
vinnas, att onödigt dubbelarbete ävensom mindre tilltalande konkurrens
mellan olika statsunderstödda anstalter kunde undvikas. Det har visserligen
framhållits, att dubbelarbete inom växtförädlingsverksamheten på grund av
dennas säregna natur knappast kunde förekomma, och att sålunda utsikten
att uppnå värdefulla resul tat av verksamheten under alla förhållanden skulle
växa med omfattningen av densamma. Även om ett dylikt argument i viss

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

män kan anses berättigat, synes detsamma, varmed i själva verket växtförädlingsanstalter
till obegränsat antal skulle kunna motiveras, dock icke i
detta sammanhang kunna tillmätas större betydelse, då det här gäller tillse
ej endast att växtförädligsverksamhet i viss omfattning säkerställes, utan
jämväl att de härmed åstadkomna resultaten vinnas med minsta möjliga
kostnad.

Den vid Weibullsholm bedrivna växtförädlingsverksamheten är emellertid
ett faktum, varifrån varken kan eller bör bortses vid övervägande av föreliggande
fråga. Såsom redan framhållits, har ifrågavarande verksamhet
varit av betydelse för jordbruksnäringen. Tidigare har särskilt arbetet med
förädling av rotfrukter varit framgångsrikt, och på senare tid hava goda
resultat uppnåtts även vid förädling av olika andra åkerbruksväxter, bland
vilka särskilt må nämnas höstvete. Även om den ekonomiska betydelsen
för landet av ifrågavarande förädlingsarbete icke får överskattas, vartill
kanske ansatser icke saknats, torde det sålunda vara odisputabelt, att verksamheten
varit till stor nytta för jordbruket.

Emellertid medför den nuvarande anordningen med två fristående med
varandra konkurrerande växtförädlingsantalter vissa olägenheter. Såsom
förut antytts torde, då intet verkligt samarbete mellan anstalterna förekommer,
näppeligen kunnat helt förhindras, att samma arbetsuppgifter
komma att sysselsätta forskare vid båda anstalterna, vilket i regel icke
torde vara ändamålsenligt. En viss konkurrens anstalterna emellan har ock
— stundom under mindre tilltalande former — framvuxit. Om man ock
ej får förbise, att en sund och lojal konkurrens även i ett fall som detta
kan vara fördelaktig, såsom innebärande ett incitament till ökade ansträngningar
att åstadkomma det allra bästa, så måste dock konstateras, att konkurrensen
medfört även följder av annat och mindre värdefullt slag. Så
torde den bland annat hava bidragit därtill, att åtskilliga nya sorter och
eliter, som icke betecknat några avgjorda framsteg ur förädlingssynpunkt,
kommit att utsläppas i marknaden, vilket snarare varit till skada än nytta
för jordbruket. Visserligen torde man kunna utgå därifrån, att det kritiska
övervakande, varmed den ena anstalten härutinnan följt den andra, i någon
mån vefbåt återhållande i detta avseende, men inflytandet av den omständigheten,
att anstalterna varit nära förbundna med merkantila företag i utsädesbranschen,
i vilkas intresse det legat att ofta hava nya sorter att utbjuda,
har dock i praktiken visat sig starkare. Konkurrenshänsyn torde
vidare vara bidragande orsak till att båda anstalterna kommit att koncentrera
sitt huvudsakliga arbete till ett tämligen begränsat område. Vid ett
på lämpligt sätt organiserat samarbete synas större förutsättningar vara för
handen, att förädlingsarbetet skall fördelas på olika växtslag i bättre överensstämmelse
med dessas relativa betydelse samt mera jämnt tillgodose olika
landsdelar.

Vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt finnes givetvis ett stort och
värdefullt material att tillvarataga. Under gångna år vunna forskningsresultat,
evad de föreligga i form av nya eliter eller eljest, böra komma
framtidens förädlingsverksamhet till godo. Likaledes böra vid anstalten
knutna, mera framstående arbetskrafter om möjligt även i fortsättningen
utnyttjas för växtförädlingsverksamheten.

Om sålunda de vid Weibullsholm förefintliga, ur växtförädlingssynpunkt
värdefulla tillgångarna befinnas böra tillvaratagas, synes utredningens nästa
uppgift bliva att undersöka, på vad sätt detta lämpligen skall ske. Två
alternativ synas tänkbara:

Jordbruksutskottets utlutande Nr ''71. 11

1) Den vid Weibullsholm bedrivna växtförädlingsverksamheten förenas i
ausb omfattning med motsvarande verksamhet vid Svalöv.

2) Växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm upprätthålles vid särskild
anstalt.

Den här föreslagna utredningen torde böra klarlägga de skäl, som kunna
tala för eller emot vartdera av de båda anförda alternativen samt tillika
innefatta förslag till åtgärder i förevarande avseende, varvid, därest det
senare alternativet befinnes lämpligast, särskild uppmärksamhet bör ägnas
åstadkommande av ett sådant förhållande förefintliga växtförädlingsanstalter
emellan, att de i sin verksamhet i möjligaste mån komplettera varandra.

Den nu av firman Wcibull gjorda ansökningen om statsunderstöd till
Weibullsholms växtförädlingsanstalt torde, såsom redan antytts, icke höra
upptagas till slutlig prövning, förrän ifrågavarande utredning blivit utförd.

Utredningen synes böra anförtros åt en eller flera av Kungl. Maj:t utsedda
personer.

På grund av vad sålunda anförts får lantbruksstyrelsen hemställa, att
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning i överensstäm ruelse med ovan
angivna riktlinjer i syfte att klarlägga, dels under vilka förutsättningar
staten hädanefter bör understödja växtförädlingsverksamheten i allmänhet,
dels ock huruvida och eventuellt på vad sätt Weibullsholms växtförädlingsanstalt
lämpligen må inordnas i den statligt understödda verksamheten på
ifrågavarande område.»

Efter av Kungl. Maj:t den 31 oktober 1924 därtill erhållet bemyndigande
uppdrog chefen för jordbruksdepartementet samma dag åt två sakkunniga
personer att inom jordbruksdepartementet verkställa utredning i syfte att
klarlägga såväl under vilka förutsättningar staten hädanefter borde understödja
den inom landet bedrivna växtförädlingsverksamheten i allmänhet
som även huruvida och eventuellt på vad sätt Weibullsholms växtförädlingsanstalt
lämpligen skulle kunna inordnas i den statligt understödda
verksamheten på ifrågavarande område.

Därvid anförde departementschefen efter referat av lantbruksstyrelsens
utlåtande, följande:

»Lika med lantbruksstyrelsen finner jag ett slutligt bedömande av denna
fråga icke kunna i dess nuvarande skick äga rum. Av skäl, som lantbruksstyrelsen
närmare utvecklat, torde eu allsidig och ingående utredning angående
hithörande spörsmål vara av nöden, innan nyssberörda fråga upptages
till definitivt avgörande. Genom denna utredning bör klarläggas, ej
mindre under vilka förutsättningar den inom landet bedrivna växtförädlingsverksamheten
i allmänhet hädanefter bör understödjas med statsmedel
än även huruvida och eventuellt på vad sätt Weibullsholms växtförädlingsanstalt
lämpligen kan inordnas i den statligt understödda verksamheten på
ifrågavarande område. Beträffande de riktlinjer, som vid utredningens
verkställande böra följas, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad
lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagit.»

Efter verkställd utredning hava de tillkallade sakkunniga den 16 mars
1925 avgivit betänkande i ämnet, varför utförlig redogörelse lämnats i statsrådsprotokollet
till förevarande proposition.

Tillkalland
av sakkunniga.

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

vallövsan stalten.

De sakkunnigas betänkande utmynnar beträffande den av Sveriges utsädesförening
bedrivna växtförädlingsverksamheten i följande hemställan

1) att Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande godkänner av de sakkunniga
upprättat förslag till avtal mellan Sveriges utsädesförening och allmänna
svenska utsädesaktiebolaget;

2) att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1925—
1926 anvisa såsom särskilda extra anslag

dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt vetenskap -

liga verksamhet samt för ledning av och samarbete

med föreningens filialer .................................. kronor 111,100

dels ock till uppehållande av föreningens filialer vid U1-tuna, i Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland,
Västernorrland och Jämtland samt i Luleå.......... » 96,265

eller sålunda tillhopa .................................... » 207,365,

allt under villkor

att ändring i föreningens stadgar ej må ske utan medgivande av Kungl.
Maj: t,

att föreningen träffar avtal med statens centrala frökontrollanstalt om
kontroll av allmänna svenska utsädesaktiebolagets hela utsädesförsäljning
i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat förslag,

samt att föreningen kostnadsfritt å föreningens anstalt i Svalöv för
Lunds universitets institution för ärftlighetsforskning upplåter erforderliga
lokaler med värme och ljus, däri inbegripet jämväl bostadsrum för
assistent och kvinnliga vaktmästarbiträdet, tillhandahåller försöksjord
och bekostar dess skötsel, avlönar förenämnda vaktmästarbiträde samt
drager försorg om att för studerande vid institutionen eventuellt erforderligt
logi kan för rimliga kostnader erbjudas i Svalöv;

3) att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen medgiva, att den å Alnarps
egendom med medel från egendomens avkastning uppförda byggnaden för
förenämnda institution må efter institutionens förflyttning till Svalöv användas
för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp enligt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmelser;

4) att Kungl. Maj:t anbefaller lantbruksstyrelsen att efter hörande avstyrelsen
för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp inkomma med förslag
till sådana bestämmelser;

5) att Kungl. Maj:t måtte såsom ersättning för övertagandet genom
allmänna svenska utsädesföreningen av vissa vid institutionen för ärftlighetsforskning
framställda nya sädessorter godtaga av allmänna svenska
utsädesaktiebolaget i sådant avseende avgiven förbindelse; samt

6) att Kungl. Maj:t måtte lämna utan bifall firman Weibulls ansökan
om vidare statsunderstöd till dess växtförädlingsanstalt.

De sakkunnigas förslag till nytt avtal mellan utsädesföreningen och allmänna
svenska utsädesaktiebolaget är av följande lydelse därvid jämsides
med huvudavtalet upptagas motsvarande bestämmelser i nu gällande avtal:

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

13

Nuvarande avtalet.

Emellan Sveriges utsädesförening,
här nedan kallad föreningen, och allmänna
svenska utsädesaktiebolaget,
här nedan kallat bolaget, är denna
dag följande överenskommelse upprättad
angående övertagandet av
från föreningen utgående eliter och
nya sorter av lantbruksväxter.

4 *.

Föreningen förbinder sig att under
kontraktstiden uteslutande till bolaget
överlämna de nya sorter och eliter av
lantbruksväxter av olika slag, som av
föreningen anses färdiga att utsläppas
till allmän odling, samt medgiver
bolaget under samma tid rättighet
att ensamt under föreningens
kontroll och plomb saluhålla utsäde
av de övertagna förökningarna med
den inskränkning, som under 6 §
sägs. Å andra sidan förbinder sig
föreningen att icke under kontraktstiden
till annan överlämna något
kvantum av dessa sorter eller eliter
utom till behövliga försöksodlingar
och då under sådant förbehåll, att
på denna väg intet kan komma
ut i marknaden. Skulle förökning
av nya sorter eller eliter på grund
av föreningens förvållande dock äga
rum hos annan än bolaget, är bolaget
berättigat att av föreningen
fordra skadestånd till av skiljenämnd
fastställt belopp.

Föreslagna avtalet.

Mellan Sveriges utsädesförening,
bär nedan kallad föreningen, och
allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
här nedan kallat bolaget, är
denna dag följande överenskommelse
upprättad angående övertagandet av
från föreningen utgående nya sorter
och eliter av lantbruksväxter.

1 $.

Föreningen förbinder sig att under
den tid, detta avtal varar, med
undantag, varom nedan i denna
paragraf och i 4 § sägs, uteslutande
till bolaget överlämna de nya sorter
och eliter av lantbruksväxter av olika
slag, som av föreningen anses färdiga
att utsläppas till allmän odling.

Vad sålunda stadgats skall dock
icke utgöra hinder för föreningen
att för behövliga försöksodlingar
utlämna utsäde av nya sorter eller
eliter. Föreningen är pliktig att
vid dylikt utlämnande vidtaga nödiga
åtgärder för att på denna väg
intet må komma ut i marknaden.
Skulle på grund av föreningens förvållande
förökning av nya sorter
eller eliter äga rum hos annan än
bolaget, är föreningen pliktig att
utgiva skadestånd till av skiljenämnd
fastställt belopp.

2 §.

Föreningen överlåter å bolaget, med
undantag, varom i 4 § sägs, ensamrätt
att under den tid, detta avtal
varar, å föreningens vägnar begära
och erhålla frövara av föreningens
sort eller elit betecknad som original
i plomberings- och insyningsbevis
samt att under sådan beteckning
saluhålla varan.

Föreningen förbinder sig att i den
utsträckning, som enligt gällande
bestämmelser erfordras för erhållande
av beteckningen original, låta
föreningens tjänstemän efter statens

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Nuvarande avtalet.

5 $.

Bolaget förbinder sig att väl vårda,
föröka och under föreningens kontroll
och plomb i allmän marknad
saluhålla allt utsäde, som från föreningen
emottagits, dock med reservation
för sådana hinder, som möjligen
kunna vållas av missväxt,
dålig övervintring, växtsjukdomar
m. m.

6 § (1 och 2 st.).

Bolaget är berättigat att vägra
mottaga erbjudna nya sorter, vilka
det i så fall skall vara föreningen
förbehållet att överlåta åt annan till
förökning och försäljning under föreningens
kontroll och plomb.

Likaledes är bolaget berättigat, att,
om det anser en mottagen sort icke
längre värd att föras i handeln, efter
hos föreningen därom gjord anmälan
upphöra att tillhandahålla densamma
i marknaden med rätt för föreningen
att likaledes i sådant fall på sätt här
förut sagts till annan överlåta sorten
i fråga.

7 § (slutet).

Vidare är bolaget pliktigt att ställa
sig till efterrättelse av föreningens

styrelse---eventuellt utfärdade

förbud att vidare såsom utsäde försälja
av sort eller elit, som blivit uppblandad
eller av annan orsak befunnits
mindervärdig.

2 §.

Bolaget skall förfoga över så stort
och så välskött jordbruk, att förök -

Föreslagna avtalet.

centrala frökontrollanstalts föreskrifter
insyna bolagets i Sverige befintliga
odlingar. Utom för fall, varom
i 4 § sägs, må föreningens tjänstemän
icke biträda vid insyning av
odling av föreningens sort eller elit
för annans räkning än bolagets.

3 §.

Bolaget förbinder sig att väl vårda,
föröka och under statens centrala
frökontrollanstalts kontroll och plomb
i allmän marknad saluhålla utsäde av
alla sorter, som från föreningen mottagits,
dock med reservation för sådana
hinder, som möjligen kunna vållas
av missväxt, dålig övervintiing, växtsjukdomar
m. m. och med undantag,
varom i 4 § sägs.

4 §.

Bolaget är berättigat att vägra
mottaga erbjuden ny sort eller elit,
vilken det i så fall skall vara föreningen
förbehållet att överlåta åt
annan till förökning och försäljning
såsom föreningens originalvara.

Likaledes är bolaget berättigat, att,
om det anser en mottagen sort eller
elit icke längre värd att föras i handeln,
efter hos föreningen därom
gjord anmälan upphöra att tillhandahålla
densamma i marknaden, med
rätt för föreningen att likaledes i
sådant fall på sätt här förut sagts
till annan överlåta sorten eller eliten
såsom originalvara.

5 %.

Bolaget förbinder sig att ej låta
såsom originalvara plombera eller
under sådan beteckning saluhålla
frövara av föreningens sort eller
elit, som föreningen i skriftligt meddelande
till bolaget förklarat vara
uppblandad eller av annan orsak
mindrevärdig.

6 $.

Bolaget skall förfoga dels över så
stort och så välskött jordbruk, att

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

15

Nuvarande avtalet.

ningen av från föreningen erhållna
utsäden under de första åren efter
mottagandet kan anses betryggad.

3 §.

Bolaget skall förfoga över tidsenliga
och vid besiktning, verkställd
genom föreningens styrelses försorg,
godkända magasinslokaler med alla
de rensnings- och sorteringsmaskiner
m. m., som befinnas vara nödiga
för utsädets vederbörliga skötsel.

7 § (början).

Bolaget förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de rimliga föreskrifter
beträffande odling och förökning,
som av föreningens styrelse för bibehållande
av sorternas värde kan
finnas nödiga. Vidare är bolaget
pliktigt att ställa sig till efterrättelse
av föreningens styrelse meddelade
föreskrifter beträffande skötseln
av de övertagna sorterna
samt —--.

8 § (första stycket).

Bolaget skall i avseende på förökningen
och spridningen av de övertagna
sorterna underkasta sig den
kontroll å odlingsfält och magasin,
som föreningen anbefaller. Kontrollen
skall omfatta även de odlingar,
som efter medgivande av föreningen
anförtrotts åt andra jordbrukare,
samt ej mindre alla till de överlåtna
sorterna hörande grödor, som av bolaget
inköpas från vederbörande odlare
för försäljning som utsäde, än
även alla andra av bolaget i allmänna
marknaden förda utsädesvaror.
Kostnaderna för denna kontroll
bestridas i sin helhet av föreningen
i vad angår såväl löner och
material av alla slag som resor, porton,
frakter och därmed jämförliga
utgifter. För den händelse att bolagets
årliga försäljning av kontrollerad
och plomberad utsädesvara
skulle överstiga tre miljoner kronor,
erlägger bolaget till föreningen så -

Föreslagna avtalet.

förökningen av från föreningen erhållna
utsäden under de första åren
efter mottagandet kan anses betryggad,
dels ock över tidsenliga och
vid besiktning, verkställd genom
föreningens styrelses försorg, godkända
magasinslokaler med alla de
rensnings- och sorteringsmaskiner
in. m., som befinnas vara nödiga
för utsädets vederbörliga skötsel.

7 §.

Bolaget förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse ej mindre de rimliga
föreskrifter beträffande odling
och förökning, som av föreningens
styrelse för bibehållande av sorternas
värde kan finnas nödiga, än
även av föreningens styrelse meddelade
föreskrifter beträffande skötseln
av de övertagna sorterna.

8 §.

Bolaget förbinder sig såväl att i
avseende på förökningen och spridningen
av de från föreningen övertagna
sorterna och eliterna som ock
beträffande alla andra av bolaget i
allmänna marknaden förda utsädesvaror
underkasta sig den kontroll,
som statens centrala frökontrollanstalt
anbefaller. Kontrollen skall
sålunda innefatta dels för plombering
erforderlig kontroll över alla utsädesvaror
dels ock fältbesiktningskontroll
över sådana från föreningens sorter
och eliter härstammande grödor, som
bolaget därtill anmäler.

Kostnaden för denna kontroll
ävensom för föreningens tjänstemäns
i 2 § omförmälda biträde med insyningar
av bolagets odlingar bestridas
av bolaget efter avtal med
statens centrala frökontrollanstalt.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Nuvarande avtalet. Föreslagna avtalet.

som ersättning för ökade kontrollkostnader
en halv (’/2) procent å den
överskjutande försäljningssumman.

9 *.

Bolaget förbinder sig att vid förökning av sådana från föreningen mottagna
sorter, som med ekonomisk fördel kunna inom landet odlas, icke
utan föreningens styrelses medgivande ingå avtal rörande odling i främmande
länder.

10 §.

Föreningens styrelse förbehålles rätt att yttra sig över de pris, till vilka
utsäden av de från föreningen bekomna sorterna tillhandahållas allmänheten.

6 § (sista stycket).

Bolaget är berättigat att framdeles
såsom hittills, i händelse någon
av annan förädlare än föreningen
framställd sort skulle befinnas
för dess marknad särskilt lämplig
eller möjligen överträffa någon av
föreningens sorter, med föreningens
styrelses medgivande förvärva rättighet
till sådan sorts förande i
handeln samt under föreningens
kontroll, plomb och skydd saluhålla
utsäde därav.

11 § (första stycket).

Bolaget är skyldigt att såsom ersättning
för de i denna överenskommelse
omförmälda förmåner till föreningen
erlägga en årlig avgift av

90,000 kronor, vilken avgift sedermera
årligen räknat från den 1 juli
1919 ökas med 10,000 kronor upp
till 140,000 kronor. Utbetalningen
av här stadgade avgift sker sålunda,
att bolaget vid varje kvartals slut
utbetalar till föreningen V6 av det
för året utfallande beloppet samt de
resterande 2/fi efter det bolagets räkenskaper
avslutats och ordinarie
bolagsstämma hållits, dock senast
den 1 december.

11 §.

Bolaget är berättigat att framdeles
såsom hittills, i händelse någon
av annan förädlare än föreningen
framställd sort skulle befinnas
för dess marknad särskilt lämplig
eller möjligen överträffa någon av
föreningens sorter, med föreningens
styrelses medgivande förvärva rättighet
till sådan sorts förande i handeln.

12 §.

Såsom ersättning för den bolaget
enligt denna överenskommelse tillförsäkrade
rätt erlägger bolaget till
föreningen

dels en årlig grundavgift av sextiotusen
(60,000) kronor,

dels ock, för den händelse att bolagets
årliga försäljning av föreningens
originalvaror skulle överstiga

1,500,000 kronor, en tilläggsavgift
av en procent av den överskjutande
försäljningssumman för dylika originalvaror.

Grundavgiften utbetalas med en
fjärdedel eller femtontusen (15,000)
kronor vid slutet av varje kvartal.

Tilläggsavgiften betalas så snart
bolagets räkenskaper avslutats och
ordinarie bolagsstämma hållits, dock
senast den 1 december.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

17

Nuvarande avtalet.

8 § (andra stycket).

Bolaget ställer till föreningens förfogande
den för dess försök erforderliga
arealen färdigberedd och väl
gödslad och erhåller därför en årlig
ersättning av 300 kronor per hektar
med villkor av överenskommelse om
platsen minst två (2) månader före
såningstiden.

Föreslagna avtalet.

13 §.

Bolaget förbinder sig att ställa
till föreningens förfogande den för
försöken erforderliga åkerarealen färdigberedd
och gödslad, för höstsäd
med kreatursgödsel enligt föreningens
önskan och därjämte 200
kg. superfosfat per hektar samt för
vårsäd med 200 kg. superfosfat per
hektar.

I ersättning för detta bolagets
åtagande, som gäller allenast under
förutsättning att föreningen giver
bolaget meddelande om önskad plats
minst två månader före såningstiden,
betalar föreningen till bolaget
en årlig avgift av 400 kronor per
hektar för höstsäd och 300 kronor
per hektar för vårsäd, dock att för
varje isolering minimiavgiften skall
utgöra 10 kronor.

14 §.

För främjande av ett gott samarbete mellan föreningen och bolaget skall
föreningen till sina styrelsesammanträden vara skyldig kalla av bolagets
styrelse utsett ombud, vilket må äga vid sammanträden närvara och i överläggningarna
men ej i besluten deltaga. Bolagets representant må äga rätt,
om han så påfordrar, erhålla sina yttranden förda till protokollet.

13 §.

Uppstår tvist rörande rätta tolkningen
av detta kontrakts bestämmelser
eller i förhållandet mellan
föreningen och bolaget samt deras
inbördes rättigheter och skyldigheter,
får saken icke dragas inför domstol,
utan skall avgöras enligt gällande
lag om skiljemän.

12 %.

Denna överenskommelse gäller från
och med den dag, Kungl. Maj:t bestämmer,
dock tidigast från och med
den 1 juli 1918, till dess uppsägning
bevisligen från någondera sidan skett,
i vilket fall överenskommelsen upphör
att gälla på dagen två år efter
den första juli, som följer närmast
efter uppsägningsdagen. Uppsägningsrätten
är ömsesidig.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt.

15 §.

Uppstår tvist rörande rätta tolkningen
av denna överenskommelse
eller i förhållandet mellan föreningen
och bolaget samt deras inbördes
rättigheter och skyldigheter, får
saken icke dragas inför domstol,
utan skall avgöras enligt gällande
lag om skiljemän.

16 %.

Denna överenskommelse gäller
från och med den 1 juli 1925, till
dess uppsägning bevisligen från någondera
sidan skett, i vilket fall
överenskommelsen upphör att gälla
på dagen två år efter den 1 juli,
som följer närmast efter uppsägningsdagen.

Uppsägning må ej ske förrän
tidigast till den 1 juli 1930.

Uppsägningsrätten är ömsesidig.

28 höft. (Nr 71.) 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Nuvarande avtalet.

Föreslagna avtalet.

1 $.

Som säkerhet för fullgörandet av
bolagets här nedan åtagna förbindelser
överlämnas antingen garantiförbindelse
av Skandinaviska Kreditaktiebolaget
å ett belopp av lägst

90,000 kronor, eller ock annan därmed
jämngod säkerhet.

17 §.

Som säkerhet för fullgörandet av
bolagets förbindelse enligt denna
överenskommelse överlämnas antingen
garantiförbindelse av Skandinaviska
Kreditaktiebolaget å ett belopp
av lägst 60,000 kronor eller ock
annan därmed jämngod säkerhet.

18 §.

Denna överenskommelse blir gällande endast om den för bolaget fastställda
bolagsordningen innehåller följande bestämmelser:

a) Kungl. Maj:t skall äga utse en ledamot i bolagets styrelse, vilken av
bolaget erhåller dagtraktamente och reseersättning enligt 3:e klassen i resereglementet; b)

ett ombud för statens räkning skall äga att årligen deltaga i granskningen
av bolagets räkenskaper och förvaltning samt därför av bolaget äga
åtnjuta dagtraktamente och reseersättning enligt 3:e klassen i resereglementet;

c) bolagets aktiekapital skall ut- c) bolagets aktiekapital skall ut göra

lägst 1,500,000 kronor och göra lägst 2,000,000 kronor och
högst 4,500,000 kronor; högst 5,000,000 kronor;

d) ingen ändring i bolagsordningen i dessa i denna paragraf angivna hänseenden
får under tiden för uppgörelsens giltighet äga rum utan Kungl.
Maj:ts medgivande.

Detta avtal gäller endast under
förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande
och annulerar överenskommelsen
av den 12 december 1913.

Stockholm den 8 maj 1918.

(Underskrifter.)

Denna överenskommelse gäller
endast under förutsättning av Kungl.
Maj:ts godkännande och annulerar
överenskommelsen av den 23 december
1918.

Stockholm den 12 mars 1925.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts förevarande proposition, vari i anslutning till de sakkunnigas
förslag något anslag för upprätthållande av växtförädlingsverksamheten vid
Weibullsholm icke föreslagits, ansluter sig helt till vad de sakkunniga hemställt
i fråga om den av Sveriges utsädesförening bedrivna växtförädlingsverksamheten
med allenast viss mindre jämkning i fråga om anslagsbeloppet.

Beträffande frågan om tillgodogörande för det allmänna av resultaten av
förädlingsarbetet vid Svalöv har departementschefen anfört följande:

»De sakkunnigas utredning synes mig ådagalägga, att, åtminstone för
närvarande, resultaten av förädlingsarbetet vid Svalöv icke på ett lämpligare
sätt kan komma allmänheten till godo än genom överlåtelse till allmänna
svenska utsädesaktiebolaget.

Mot det för sådant ändamål av de sakkunniga upprättade och av parterna
godkända avtalsförslaget finner jag icke anledning att göra annan
erinran, än att den ersättning, holaget därigenom åtagit sig att betala för -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

19

eningen, kan förefalla väl låg. Att jag dock anser mig böra tillstyrka avtalets
godkännande beror därpå, att bolaget, såsom de sakkunniga visat,
under senaste år på grund av jordbrukarnas minskade köpkraft saluhållit
föreningens förädlade utsäden till lägre priser än tidigare i jämförelse
med andra utsädesaffärers pris för icke förädlat utsäde. Vad de sakkunniga
framhållit om vikten av att statens representanter i föreningens och
bolagets styrelser övervaka prissättningen vill jag kraftigt understryka.

Att efter inrättandet av statens centrala frökontrollanstalt ansvaret för
kontrollen över utsädesbolagets försäljning bör överflyttas till denna anstalt,
synes mig riktigt och i överensstämmelse med syftet med anstaltens
inrättande. Den föreslagna anordningen för kontrollens utövande torde
tillgodose såväl anstaltens som föreningens och holagets intressen.

Då, på sätt tidigare skett, riksdagen bör givas tillfälle att yttra sig om
avtalet mellan föreningen och bolaget, har jag ansett mig böra här redogöra
för de sakkunnigas betänkande och förslag även i denna del.

Den föreslagna förflyttningen av Lunds universitets ärftlighetsinstitution
synes mig från de synpunkter, chefen för jordbruksdepartementet har
att beakta, övervägande fördelaktig. Visserligen går lantbruksinstitutet
vid Alnarp miste om fördelen att hava institutionen i sin omedelbara närhet.
Denna olägenhet uppväges emellertid vida av den uppenbara fördelen
av att professorn Nilsson-Ehle med sin erkända skicklighet och erfarenhet
blir i tillfälle att samtidigt leda de teoretiska och praktiska försöken på
ärftlighetsområdet. Olägenheten för Alnarpsinstitutionen minskas i hög
grad därav, att kurserna vid ärftlighetsinstitutionen hållas under lantbruksinstitutets
ferier.

Att förlägga en statlig institution till en anstalt, som icke äges av staten
utan av en enskild sammanslutning, Sveriges utsädesförening, kan ju synas
egendomligt. Såsom de sakkunniga flera gånger i sitt betänkande
framhållit, är emellertid föreningen så organiserad, att staten utser flertalet
av föreningens styrelseledamöter, och föreningen har i anslagsavseende
i åtskilliga år tillbaka av statsmakterna betraktats närmast såsom en
statsinstitution. Det synes mig vid dessa förhållanden icke med hänsyn
till Svalövsanstaltens karaktär vara något att invända mot den föreslagna
förflyttningen, därest anslaget till Svalövsföreningen, på sätt de sakkunniga
föreslagit, förbindes med villkor att upplåta lokaler m. m. till ärftlighetsinstitutionen.

Riksdagen, som beviljat anslag från Alnarps egendom till institutionsbyggnaden
i Åkarp, beredes på detta sätt tillfälle att för sin del yttra sig
om institutionens förflyttning. Såsom de sakkunniga föreslagit, bör riksdagens
medgivande begäras att för annat ändamål använda institutionsbyggnaden
i Åkarp.

Chefen för ecklesiastikdepartementet har för mig förklarat, att han med
stöd av vederbörande myndigheters uttalanden och med hänsyn till Sveriges
utsädesförenings åtagande i fråga om studerande vid institutionen,

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Viskottet.

anser sig för sin del kunna tillstyrka insitutionens förflyttning till Svalöv
ävensom tillstånd för professorn Nilsson-Ehle att med sitt professorsämbete
förena det vetenskapliga chefsskapet för Sveriges utsädesförenings
förädlingsanstalt.

Vad de sakkunniga anfört om tillgodogörandet av de praktiska resultaten
vid ärftlighetsinstitutionen föranleder icke någon min erinran. Därest
riksdagen icke bar något att erinra mot förflyttningen av institutionen,
är jag således beredd att tillstyrka, att den av Svalövsbolaget avlämnade
förbindelsen godtages såsom ersättning till staten för hittills vunna resultat.
Förbindelsen torde böra överlämnas till lantbrnksstyrelsen för bevakande
av statens rätt enligt densamma.»

Då såsom departementschefen ock uttalat något lämpligare sätt att
tillgodogöra allmänheten resultaten av förädlingsarbetet vid Svalöv än
genom överlåtelse till allmänna svenska utsädesaktiebolaget för närvarande
icke torde stå till buds, anser utskottet att ett nytt avtal bör på
sätt föreslagits komma till stånd. Med avseende å avtalsförslagets innehåll
vill utskottet under hänvisning till bestämmelsen i § 10 liksom
departementschefen understryka vad de sakkunniga framhållit om vikten
av att statens representanter i föreningens och bolagets styrelser övervaka
prissättningen.

Beträffande den i § 12 stadgade ersättning, som bolaget skall hava att
erlägga för den bolaget genom avtalet tillförsäkrade rätt har utskottet i
likhet med departementschefen icke kunnat undgå finna denna avgift förhållandevis
låg. Av propositionen framgår emellertid, att under föreliggande
förhållanden något bättre resultat icke kunnat vinnas. Med
hänsyn härtill har utskottet icke velat i frågans nuvarande läge ifrågasätta
någon ändring i förevarande avseende i det nu föreliggande avtalet,
men anser sig utskottet böra uttala en bestämd förväntan att Kungl. Maj:t
skall i god tid före avtalstidens utgång taga i övervägande de möjligheter,
som kunna finnas för att förädlingsresultatet vid Svalöv må kunna på ett
för staten ekonomiskt förmånligare sätt komma allmänheten till godo.

Yad härefter angår anslags beloppet till utsädesf öreningen för budgetåret
1925—1926 har departementschefen funnit en i de sakkunnigas utgiftsberäkning
upptagen post å 5,280 kronor för ytterligare dyrtidstillägg
med 5 procent för innevarande budgetår till föreningens tjänstemän böra
utgå, och anslaget har i anslutning härtill i propositionen upptagits med
ett sammanlagt belopp av 202,085 kronor.

I den av herr Nilsson i Tånga väckta motionen föreslås en höjning i
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget med ovanberörda belopp, 5,280
kronor, för att därigenom bereda utsädesföreningens tjänstemän ovanberörda
ytterligare dyrtidstillägg.

För egen del vill utskottet under hänvisning till innevarande riksdags
beslut att för beredande av 5 procents ytterligare dyrtidstillägg för bud -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

21

getåret 1924—1925 åt tjänstemän hos svenska mosskulturföreningen i erforderlig
mån höja anslaget till denna förening förorda den nu väckta
motionen om ett till 207,365 kronor förhöjt belopp till Sveriges utsädesförening.

Mot Kungl. Maj:ts förslag beträffande förflyttningen av ärftlighetsinstitutionen
vid Åkarp och i samband därmed ifrågasatta åtgärder har utskottet
intet att erinra.

Beträffande den vid Weibullsholm bedrivna växtförädlingsverksamheten
föreslås såväl i de likalydande motionerna I: 292 och II: 442 som i de likalydande
motionerna I: 293 och II: 441 anvisande för budgetåret 1925—1926
av ett anslag av 75,000 kronor för upprätthållande av denna verksamhet.
Motionerna förete olikhet endast med avseende å motiveringen.

På sätt redan ovan erinrats framfördes förslaget om beviljande av ett
anslag å 100,000 kronor för budgetåret 1924—1925 för upprätthållande av
den vid Weibullsholm bedrivna praktiskt vetenskapliga verksamheten
genom två inom riksdagen väckta motioner, vilka blevo av jordbruksutskottet
tillstyrkta. Riksdagen beviljade anslaget efter gemensam votering,
vadan utskottets motivering för sitt tillstyrkande av motionerna bortföll i
riksdagens skrivelse i ärendet. Det bör emellertid erinras, att utskottet i
denna sin motivering uttalade, att riksdagen genom anvisande av berörda
anslag givetvis icke finge anses bunden beträffande fortsatt anslagsbeviljande
för ifrågavarande ändamål, och betonade utskottet tillika, att dylikt
beviljande i varje fall borde föregås av en allsidig utredning av frågan.

Sådan utredning igångsattes också på sätt ovan nämnts inom jordbruksdepartementet
efter det framställning från firman Weibull inkommit om anslag för
växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm jämväl för budgetåret 1925—
1926 och lantbruksstyrelsen däröver avgivet utlåtande. För utredningen uppdrogs
vissa av lantbruksstyrelsen föreslagna, i det föregående angivna riktlinjer.
Vid uppgörande av sitt förslag i detta avseende hade lantbruksstyrelsen
utgått från att statsunderstöd till växtförädlingen inom landet endast borde
komma i fråga under förutsättning att förädlingsverksamhetens organisation
möjliggjorde effektiv kontroll från det allmännas sida över verksamheten
ävensom inordning av densamma i ett system, som i största möjliga utsträckning
säkerställde ett planmässigt och ändamålsenligt arbete på ifrågavarande
område och därmed också, att beviljade statsmedel i möjligaste mån
medförde avsett gagn ur allmän synpunkt och hade styrelsen erinrat därom,
att staten förut gjort liknande synpunkter gällande vid understödjande av
försöksverksamheten på jordbruksområdet. Understöd för sådant ändamål
utginge nämligen icke utan att verksamheten ifråga i viss mån samordnats
med och ställts under kontroll av statens centrala anstalt för försöksväsendet
på jordbruksområdet.

Genom den på grundvalen av de lämnade direktiven verkställda utredningen
hava de sakkunniga kommit till det resultatet, att något vidare statsunderstöd
till firman Weibull icke bör ifrågakomma.

Weibulls hotms anstaltQR.

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Innan de sakkunniga gått att avgiva sitt slutomdöme i den föreliggande
anslagsfrågan, hava de angivit den olika karaktären av de båda växtförädlingsanstalterna
i Svalöv och vid Weibullsholm på följande sätt.

»I styrelsen för den förra äger Kungl. Maj:t att tillsätta 5 av dess 7 ledamöter
och kan således bestämma ej mindre ledningen av anstaltens arbete
än även, såsom ju upprepade gånger skett, sättet och villkoren för tillgodogörandet
för allmänheten av anstaltens arbetsresultat. Med denna rätt
följer emellertid en nog så kännbar ekonomisk förpliktelse. Förhållandet
bar så utvecklat sig, att staten helt betalar anstaltens driftkostnader efter
avdrag av de inkomster, försäljningen av dess förädlingsresultat inbringar.
Svalövsanstalten är i själva verket att betrakta såsom en statsanstalt; därvid
framkomna resultat ära betalda och disponeras även helt av staten.

Anstalten vid Weibullsholm däremot är av helt annan karaktär. Den
tillhör ett enskilt affärsföretag och staten saknar varje inflytande å anstaltens
ledning eller tillgodogörandet av dess arbetsresultat.»

Härefter hava de sakkunniga anfört följande:

»I betrakande av dessa skiljaktigbeter kan det, enligt de sakkunnigas
mening, icke gärna ifrågasättas, att staten skall ikläda sig skyldighet att
bidraga till Weibullsholms växtförädlingsanstalt på samma sätt som till
den i Svalöv. Staten lär icke hava anledning att understödja Weibullsholmsanstalten
i vidare mån än densamma utför något arbete utöver det
vid statens egen anstalt. Det torde härvid icke i och för sig vara nog, att
Weibullsholmsanstalten genom sin blotta tillvaro skapar konkurrens. Tillräckligt
för statsunderstöd är ej heller blott den omständighet, att förädlingsarbete
bedrives även på Weibullsholm och större möjligheter till
vetenskapliga rön föreligger. Det måste föreligga förädlingsresultat antingen
vunna på andra områden än dem statens anstalt bearbetar eller
också i nationalekonomiskt värde väsentligt bättre än de vid statsanstalten
framkomna.

Ett statsunderstöd efter sådana grunder skulle närmast vara att anse såsom
en premie för utfört sambällsnyttigt arbete och en uppmuntran till
dettas fortsättande. En rationell grund för bestämmande av understödets
storlek är emellertid mycket svår att finna. Att räkna ut värdet av de speciella
resultat, man vill premiera, torde, även om det vore möjligt, icke
skänka någon grund för statsunderstödets storlek. Det lärer vara ofrånkomligt
att, även om statsunderstödet motiveras av allenast vissa resultat,
giva anstalten ett understöd i förhållande till hela dess driftkostnad. Men
om man finner, att vid statsanstalten, där staten disponerar hela arbetsresultatet,
kostnaden för staten belöper sig till exempelvis hälften av hela
driftkostnaden, måste det i fråga om en enskild anstalt, där man endast vill
premiera vissa resultat, uppenbart röra sig om en väsentligt mindre andel
i den enskilda anstaltens driftkostnad. Mer än en tredjedel mot bidraget
till statsanstaltens drift eller i det antagna exemplet alltså en sjättedel av
den enskilda anstaltens driftkostnad torde knappast kunna komma ifråga.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

23

Med hänsyn till växtförädlingens karaktär av arbete på lång sikt torde
principiellt sett intet vara att erinra mot att, såsom firman Weibull ifrågasatt,
understödet bestämmes till ett anslag under en följd av år exempelvis
fem.

För att ett statsunderstöd även av denna natur skall kunna ifrågakomma,
måste emellertid föreligga ännu en omständighet. Det måste, enligt
de sakkunnigas förmenande, vara klart, att det förädlingsarbete, man
vill premiera, icke blivit helt betalt genom den förtjänst, som försäljningen
av arbetsresultatet inbragt. Är så förhållandet, torde statsunderstöd
icke kunna komma ifråga.

Om man efter dessa grunder, som de sakkunniga anse riktiga, söker att
bedöma firman Weibulls begäran om statsunderstöd för dess växtförädlingsanstalt,
så är det visserligen till en början lätt att slå fast, att anstalten
åtminstone på ett område, nämligen i fråga om köksväxter, gått utanför
Svalövsanstaltens arbetsuppgift. Svårare är att avgöra, om Weibullsholmsanstalten
på något med Svalövsanstalten gemensamt område överträffat
dess arbetsresultat. I sådant avseende har särskilt framhållits den
förra anstaltens vetesort Standard. Denna har, såsom av utredningen
framgår, vid officiella försök visat ett något bättre resultat än Svalövsanstaltens
Pansarvete.

De sakkunniga kunna i detta sammanhang icke underlåta påpeka den
kännbara bristen av statliga försöksstationer och vikten av att denna brist
blir avhjälpt. Med dylika stationer skulle frågan om Weibullsholms företräde
i något avseende kunna klart utredas. Såsom förhållandena nu äro,
torde det knappast vara möjligt att härom få ett av parterna såsom fullt
opartiskt respekterat utlåtande.

De sakkunniga finna det för sin del klart, att de resultat, som överhuvud
taget kunna motivera ett statsunderstöd, i allt fall icke kunna, med tilllämpning
av de förordade grunderna, föranleda till att statsunderstödet
sättes högre än till en jämförelsevis ringa andel av anstaltens hela förädlingskostnad.

Härefter skulle gälla att undersöka, huruvida förtjänsten av de förädlingsresultat,
man vill premiera, täckt kostnaderna för arbetet. En sådan
undersökning kan emellertid icke verkställas. Det går icke att utreda huru
mycket av kostnaderna för en förädlingsanstalt belöper sig på arbetet med
en viss sort. Man måste räkna med hela förädlingskostnaden och därav
härflytande förtjänst. Den härutinnan verkställda utredningen — om än,
såsom de sakkunniga redan framhållit, i åtskilliga avseenden bristfällig —
giver vid handen, att man icke gör firman Weibull orätt, om man räknar
med att förtjänsten av hela förädlingsarbetet i det allra närmaste betalat
arbetskostnaden.

De sakkunniga finna fördenskull, att det firman Weibull av 1924 års
riksdag beviljade statsunderstöd å 100,000 kronor mer än väl täcker det
belopp, som efter de av de sakkunniga angivna grunder kunde komma i

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Utskottet.

fråga såsom sammanlagt statsbidrag till firman Weibull under en period
av minst fem år. De sakkunniga förbise icke, att firman Weibull förklarat
det begärda statsunderstödet oundgängligen nödvändigt för att firman
skall kunna uppehålla växtförädlingsanstalten och således för att ännu ej
bearbetade resultat icke skola gå förlorade. Utredningen torde, enligt de
sakkunnigas förmenande, giva grundad anledning antaga, att så länge firman
kan fortsätta sin affärsverksamhet, kommer den också att uppehålla
den förtjänstbringande förädlingen. Ett ytterligare understöd till firman
Weibull erfordras icke för förädlingsanstalten i och för sig. Att för dess
fortbestånd lämna statsunderstöd för uppehållande av affärsföretaget,
torde icke kunna komma ifråga. Skulle firman av någon anledning avveckla
affärsföretaget, kommer frågan om bevarandet av växtförädlingsanstaltens
arbete i ett helt annat läge.»

Departementschefen har huvudsakligast på de av de sakkunniga anförda
skäl kommit till uppfattningen att ytterligare statsbidrag för upprätthållande
av växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm ej bör beviljas.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande från lantbruksstyrelsen
över de uppgifter i motionerna 1:292 och I: 442 samt I: 293 och
1:441, som icke innefattas i Kungl. Maj:ts proposition, vilket utlåtande
jämte genom lantbruksstyrelsen infordrat yttrande från Sveriges utsädesförening
ävensom en i anledning härav till utskottet inkommen skrift från
direktören H. Weibull finnas i bilaga fogade vid detta utlåtande.

Utskottet vill till en början framhålla, att utskottet alltjämt till fullo
uppskattar den vid Weibullsholm bedrivna förtjänstfulla verksamhet, vilken
varit av stor betydelse för landets växtodling, och statsmakternas erkännande
härav har ju ock kommit till uttryck i det förlidet år beviljade anslaget,
vilket närmast torde hava varit att betrakta såsom en nationalbelöning.

Vid sitt ståndpunktstagande till frågan om anvisande av anslag för uppehållande
av växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm jämväl för budgetåret
1925—1926 har utskottet i anslutning till sitt förlidit år gjorda uttalande
att frågan om anvisande av ytterligare understöd för ifrågavarande
ändamål måste göras beroende på närmare utredning helt naturligt måst
bygga sin uppfattning på den i ärendet nu föreliggande utredningen, vilken,
även om den såsom de sakkunniga själva framhållit i vissa avseenden kan
förete brister enligt utskottets mening icke på sätt i motionerna 1:293 och
II: 441 gjorts gällande till sin allmänna läggning ger rum för någon berättigad
erinran.

Innan utskottet närmare upptager den föreliggande frågan, vill utskottet
framhålla, att utskottet icke ingår på ett bedömande av de olika vetenskapliga
metoder, vilka förekomma vid växtförädlingsanstalterna vid Svalöv oc
Weibullsholm, eller av de möjligheter i vetenskapligt avseende, som där erbjuda
sig.

Av berörda utredning har utskottet funnit framgå, att de förutsättningar

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 25

Horn enligt utskottets mening torde böra vara för handen för fortsatt anslags
beviljande för upprätthållande av Weibullsholms växtförädlingsanstalt, icke
förefinnas. Sålunda hava under utredningens gång gjorda undersökningar
om möjligheten av en sammanslagning med växtförädlingsanstalten vid
Svalöv ådagalagt oframkomligheten av denna väg liksom ock att en uppdelning
på lämpligt sätt av den vid ifrågavarande anstalter bedrivna verksamheten
visat sig ogenomförbar, varigenom eljest nödig enhetlighet och
kontroll å verksamheten skulle kunnat vinnas och säkerhet ernås för ett
planmässigt och ändamålsenligt arbete å ifrågavarande område. Beträffande
frågan om fortsatt understöd till firman Weibull för uppehållande av dess
växtförädlingsanstalt utan samband med Svalövsanstalten är därtill att
märka den av firman jämsides med växtförädlingsverksamheten och i nära
anknytning till denna bedrivna mycket omfattande affärsrörelsen i utsädesbranschen.
I förevarande avseende synes utredningen, så vitt det för de
sakkunniga varit möjligt att härom göra en beräkning, giva vid handen,
att förtjänsten av själva förädlingsverksamheten i det allra närmaste betalt
kostnaderna för densamma, ett förhållande som motionärerna herr Bärg m. fl.
och herr Lövgren i Nyborg icke heller velat bestrida. Under sådana omständigheter
skulle det föreslagna anslaget till huvudsakligaste del komma
att utgöra ett understödjande av det av firman Weibull i samband med växtförädlingsarbetet
bedrivna, affärsföretaget, något som emellertid enligt utskottets
mening måste vara ägnat väcka betänkligheter med hänsyn till de
konsekvenser, vartill ett sådant beslut med avseende å andra företag skulle
kunna leda.

I detta sammanhang har utskottet icke kunnat underlåta beröra vad i
motionerna 1:292 och 11:442 uttalats därom att Svalövsanstalten och
utsädesbolaget betraktade såsom enhet skulle hava haft och alltjämt ha
samma förutsättningar som firman Weibull att utan statsunderstöd ekonomiskt
uppbära sin förädlingsverksamhet. Utskottet vill härvid först
framhålla, att det med hänsyn till dessa båda institutioners inbördes ställning
icke lärer vara möjligt betrakta dem såsom en enhet. Vidare förbise
motionärerna den enligt utskottets mening mycket viktiga omständigheten
att Svalövsanstalten, vilken leder sitt ursprung tillbaka till 1880-talet,
allt ifrån början inriktat sin verksamhet på den för landet i ekonomiskt
avseende mest betydelsefulla stråsädesförädlingen och att denna anstalt
på sätt i det föregående närmare utvecklats är ställd i nära beroende av
staten med därav följande begränsade handlingsfrihet, under det att firman
Weibull med ett enskilt affärsföretags större möjlighet av smidighet och
anpassning ända tills jämförelsevis sent datum uteslutande bedrivit rotfruktsförädling
och i viss utsträckning köksväxtförädling. Med hänsyn
härtill och med kännedom om den vida större möjligheten att under
längre tid ekonomiskt utnyttja vunna resultat av rotfrukts- och köksväxtförädling
i jämförelse med resultatet av stråsädesförädling synes skillnaden
i det ekonomiska resultatet beträffande de bada ifrågavarande an -

26

Utskottets

hemställan.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

stalterna helt förklarlig. Utskottet vill i nu ifrågavarande avseende för
övrigt hänvisa till lantbruksstyrelsens förenämnda härvid fogade utlåtande.

Av det sålunda anförda torde framgå, att utskottet icke kan tillstyrka
motionerna om fortsatt anslag till upprätthållande av växtförädlingsanstalten
vid Weibullsholm.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och motionen II: 440 samt med
avslag å motionerna 1: 292 och 293 samt II: 441 och 442

1) för budgetåret 1925—1926 anvisa såsom särskilda
extra anslag

dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings
praktiskt vetenskapliga verksamhet samt för ledning
av och samarbete med föreningens filialer 111,100 kronor,
, dels ock till uppehållande av verksamheten vid för eningens

filialer vid Ultuna, i Östergötland, Kalmar
län, Västergötland, Värmland, Västernorrland och Jämtland
samt i Luleå 96,265 kronor,

eller sålunda tillhopa 207,365 kronor, allt under
av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
villkor;

2) medgiva, att den å Alnarps egendom med medel
från egendomens avkastning uppförda byggnaden för
Lunds universitet för ärftlighetsforskning må efter
institutionens förflyttning till Svalöv användas för
annat statsändamål enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmelser.

Stockholm den 22 maj 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

irån första kammaren: herrar Hellström, Persson, Nils*, Sederholm, Nilsson i Kabbarp,
Boberg, Gabrielsson, Andersson i Fältenborg och Luter kort samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Johansson i Uppmälby* Hedlund i
Häste, Vahlstedt, Lorichs, Gustafson i Vimmerby, Björk och Johansson i Hallagården.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

27

Reservationer

1) av herr Andersson i Fältenborg, Hedlund i Häste, Lorichs, Gustafson i
Vim mer by och Johanson i Hallagården, som ansett att utskottets utlåtande
i nedan intagna delar bort hava följande lydelse.

Växtförädlingsverksamhet bedrives i Sverige i stort sett allenast av Sveriges
utsädesförening samt firman W. Weibull vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Framhållas må dock den växtförädling, som förekommer å institutionen
för ärftlighetsforskning i Alnarp och, vad angår köksväxter, vid
Alnarps trädgårdar. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle ärftlighetsinstitutionen,
vars verksamhet är av övervägande teoretisk art, överflyttas
till Svalöf. Köksväxtförädlingen vid Alnarps trädgårdar är av den art och
ringa omfattning, att den i detta sammanhang kan lämnas åt sido (se prop.
sid. 2).

»Efter av Kungl. Maj:t---lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagit.»

»Sedan allmänna svenska utsädesaktiebolaget i Svalöf uppsagt det med Sveriges
utsädesförening gällande avtalet — enligt vilket bolaget har att till föreningen
lämna ett bidrag av 140,000 krono!'' för år såsom ersättning för
övertagande av föreningens eliter och nya sorter av lantbruksväxter — att
upphöra med innevarande budgetår, och under hänvisning, bland annat, till
att staten för budgetåret 1924—1925 beviljat anslag till den med bolaget
konkurrerande verksamheten vid Weibullsholm erbjudit en ersättning av
allenast 60,000 kronor för en fortsatt avtalsperiod, framkom efter underhandlingar
mellan föreningen och bolaget ett förslag till nytt avtal, enligt
vilket bolaget skulle hava att erlägga en årlig avgift av 80,000 kronor för
år. Med anledning av föreningens ansökan om godkännande av detta avtal
förklarade lantbruksstyrelsen, att ersättningen till föreningen syntes anmärkningsvärt
låg, men att grunden för frågans bedömande syntes kunna erhållas
vid den av lantbruksstyrelsen med anledning av Weibullsholms växtförädlingsanstalts
förenämnda framställning ifrågasatta utredning. Föreningens
ansökan överlämnades därefter till de sakkunniga.

Efter verkställd utredning — — — intet att erinra.

Såsom framgår av det föregående har Kungl. Maj:t i samband med framläggande
av förevarande proposition funnit sig icke böra tillstyrka beviljandet
av fortsatt anslag till understödjande av Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

På grundvalen av de utav lantbruksstyrelsen uppdragna och av departementschefen
anbefallda riktlinjerna hade redan förenämnda sakkunniga kommit

Tillkallande
av sakkunniga.

Weibullsholm.

De sakkunniga.

Departe
merit schefcn.

Motionerna.

28 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

till det resultatet, att något vidare statsunderstöd till firman Weibull icke
borde ifrågakomma.

Innan de sakkunniga gått att avgiva---. Skulle firman av någon

anledning avveckla affärsföretaget, kommer frågan om bevarandet av växtförädlingsanstalten
i ett helt annat läge.»

Departementschefens yttrande rörande anslag till Weibullsholm torde även
här böra återgivas:

»Vad slutligen angår frågan om ytterligare anslag till firman Weibull,
finner jag i likhet med de sakkunniga, att en väsentlig skillnad får göras
mellan Weibullsholm och anstalten å Svalöf. Utom det att staten i fråga om
den senare har ett inflytande och kan utöva kontroll, som firman Weibull
icke underkastat sig, och som, efter vad utredningen giver vid handen, icke
heller för närvarande kan åvägabringas, tillkommer den omständigheten, att
Svalöfsanstalten under en lång följd av år blivit inriktad på, att dess bestånd
tryggas av staten; det torde icke vara ur det allmännas synpunkt
lämpligt, att även Weibullsholms växtförädlingsverksamhet göres beroende
av statens understöd. En förutsättning för statsbidrag åt sistnämnda verksamhet
torde därför böra vara, att detta gives tillfällig karaktär och allenast
avser att utgöra ett stöd vid rådande lågkonjunktur, under ytterligare förutsättning
givetvis, att anstaltens verksamhet kan anses särskilt allmännyttig
och att premiering och uppmuntran till fortsättning på den grund bör ske.

Det lärer icke kunna förnekas, att sistnämnda förutsättning är fylld ifråga
om Weibullsholms växtförädlingsanstalt. Även torde utredningen hava givit
vid handen, att de ekonomiska möjligheterna för en växtförädlingsverksamhet
just nu äro i viss man svaga. Det kan under sådana omständigheter
förefalla, som om ett visst mindre statsbidrag åt firman Weibull skulle vara
motiverat. Jag har också vid prövningen av ärendet allvarligt övervägt,
om jag icke borde föreslå, att ett dylikt bidrag på exempelvis 20,000 kronor
måtte för nästa budgetår beviljas ovannämnda firmas växtförädlingsverksamhet
men funnit skälen emot beviljandet av ifrågavarande anslag väga
tyngst. Särskilt synes mig vad de sakkunniga anfört med avseende å det
av förra årets riksdag för samma ändamål beviljade anslagets storlek i förhållande
till vad utredningen visat böra vara rimligt i fråga om statsbidrag
åt nämnda verksamhet avgjort tala emot ytterligare anslag, åtminstone för
de allra närmaste åren. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka, att
anslag nu beviljas firman Weibull. Att jag det oaktat härförut redogjort
för de sakkunnigas betänkande även i donna del, är föranlett därav, att
riksdagen med hänsyn till frågans behandling där föregående år synes mig
böra erhålla del av utredningens resultat. Jag torde senare få ånyo anmäla
detta ärende för Kungl. Maj:t.»

Beträffande den vid Weibullsholm bedrivna växtförädlingsverksamheten
föreslås såväl i de likalydande motionerna I: 292 och II: 442 som i de likalydande
motionerna I: 293 och II: 441 anvisande för budgetåret 1925—1926
av ett anslag av 75,000 kronor för upprätthållande av denna verksamhet.
Motionerna förete olikhet endast med avseende å motiveringen.

Av motionernas mera allmänna motivering torde här få återgivas följande.

Jordbruksutskottets utlutande Nr 71.

29

I motionerna 1:292 och 11:442 anföres i detta avseende:

»Enligt vår mening hava de sakkunniga å ena sidan icke tillräckligt
uppskattat värdet av det arbete till lantbrukets fromma, som utförts på
Weibullsholm, och å den andra sidan väsentligt överdrivit de hinder av
principiell art mot fortsatt tillfälligt understöd med statsmedel, vilka härletts
av artskillnaden i organisation mellan Svalöfsanstalten och Weibullsholm.

Svalöfsanstaltens förädlingsprodukter komma nämligen åtminstone för den
närmaste femårsperioden liksom hittills att med monopolrätt merkantilt utnyttjas
av ett enskilt affärsföretag, allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
här nedan kallat Svalöfsbolaget. Svalöfsanstalten tillsammans med Svalölsbolaget
kunna och böra därför åtminstone tills vidare betraktas som en sammanhängande
enhet, vilken tyvärr av många skäl synes vara svår att upplösa.
För den utsädesköpande jordbrukaren måste i varje fall skillnaden i
organisation mellan firman Weibuil och denna enhet te sig som rent formell
och utan varje praktisk betydelse. I verkligheten bedömer han deras värde
rätt och slätt efter värdet av det utsäde, han kan få från det ena eller andra
av dessa företag. Och framför allt sätter han värde på den konkurrens
ifråga om kvalitéer och priser, som tillförsäkras honom genom tillvaron av
två med varandra tävlande båda av synnerligen hög standard. Och det
värde, som dessa båda företag kunna visa sig äga för den enskilde jordbrukaren,
är enligt vårt förmenande också helt och hållet avgörande för
deras nationalekonomiska värde. Skulle detta visa sig vara stort, bör icke
det enas karaktär av enskilt företag få utgöra ett hinder för ett tillfälligt
statsunderstöd under en besvärlig konjunktur, åtminstone icke förrän det
visats, antingen att det statliga inslaget i den gynnade konkurrentens ledning
icke blott teoretiskt kunnat bli utan också faktiskt blivit en väsentlig
orsak till denna konkurrents överlägsenhet i ett eller annat avseende — eller
att frånvaron av statligt inflytande på det helt enskilda företagets ledning
föranlett ogynnsamma förhållanden eller osunda utvecklingstendenser hos detta.

Härutinnan brister enligt vår mening de sakkunnigas bevisning. Utan att
på något sätt vilja förringa värdet av Svalöfsanstaltens arbete anse vi oss
på grund särskilt av de utlåtanden, som avgivits av sådana opartiska experter
på växtförädling som professor Herman Nilsson-Ehle och chefen för statens
centrala frökontrollanstalt, kunna konstatera, att det växtförädlingsarbete,
som utförts på Weibullsholm, givit synnerligen värdefulla resultat, fullt jämförliga
med Svalöfsanstaltens. Så har Weibullsholm långt före Svalöfsanstalten
tagit upp förädlingen av rotfruktsfröer, och sedan Svalöfsanstalten,
för att stödja sitt försäljningsbolag i den rent affärsmässiga konkurrensen
på detta område, tagit upp jämväl rotfruktsförädlingen på sitt program, har
det icke kunnat visas, att denna anstalt trots det starka statliga inslaget i dess
ledning lyckats överträffa det enskilda företaget. Ifråga om stråsäd och vallväxter,
vilka varit föremål för båda anstalternas arbete, hava utförda praktiska
försök ännu icke generellt kunnat giva ett bestämt och obestridligt utslag
till förmån för det ena eller andra, detta delvis därför att vårt land
ännu, såsom de sakkunniga med beklagande framhålla, saknar nödiga statliga
försöksstationer. Beträffande vete, det för södra Sverige ekonomiskt
mest betydelsefulla sädesslaget, synes det emellertid vara obestridligt, att
Weibullsholm just nu åtminstone står avgjort framför Svalöfsanstalten.

Vad angår de verksamhetsgrenar, som icke äro gemensamma för de båda
anstalterna, vilja vi särskilt fästa uppmärksamheten vid Weibullsholms förädling
av köksväxter, vilken enligt chefen för statens centrala förkontroll -

30

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

anstalt är värd allt erkännande (se prop. sid. 113). Icke minst med hänsyn
till svårigheten för vår nuvarande befolkning att finna lönande arbetstillfällen,
synes det mera trädgårdsmässiga jordbruket i närheten av större konsumtionscentra
kunna komma att spela en mycket större roll än det hittills
gjort. Självfallet är då, att ett efter våra naturförhållanden inriktat arbete
på förädlingen av våra köksväxter kan få en vida större nationalekonomisk
och social betydelse, än man hittills velat tillmäta densamma. Vi tillåta oss
i detta avseende hänvisa till vad nuvarande jordbruksministern härom yttrat
i jordbruksdepartementets nyligen utkomna 25-årsskrift. Weibullsholmsanstalten
har sålunda i dubbel måtto fyllt de viktigaste av de villkor, vilka
enligt de sakkunnigas mening böra vara uppfyllda, för att en sådan anstalt
skall kunna anses förtjänt av statsunderstöd, i det att den på samma arbetsområden
som Svalöfsanstalten vunnit resultat av högre nationalekonomiskt
värde än denna och dessutom på områden, som denna icke bearbetat, frambragt
resultat, som redan nu äro av stor betydelse och sannolikt komma att
få än större.

Visserligen skulle detta måhända närmast motivera en premiering av redan
vunna resultat, och en sådan premiering skulle kanske allra bäst motiveras
av en jämförelse mellan de belopp, som av allmänna medel utbetalats till de
båda anstalterna. Av bilagan till Kungl. Maj:ts prop. nr 172 (s. 32) framgår,
att Svalöfsanstalten av staten samt landsting och hushållningssällskap
erhållit anslag t. o. m. 1923 på inalles 2,564,400 kronor, under det att
Weibullsholm för sin verksamhets bedrivande oss veterlig! icke erhållit
annat offentligt understöd än det av förra årets riksdag beviljade beloppet
på 100,000 kronor. Skillnaden emellan dessa belopp är naturligtvis faktiskt
mycket större än den siffermässiga differensen, om man med hänsyn till ränta
och sänkt penningvärde omräknar Svalöfsanstaltens anslag till nuvärde,
även om den såsom skäligt är reduceras med de belopp, som kunna anses
falla på Svalöfsfilialerna.

Om ock denna differens i och för sig kunde utgöra skäl nog för en premiering
av Weibullsholms förädlingsarbete, skulle det icke kommmit ifråga från
vår sida att påyrka en sådan, eftersom ifrågavarande anstalt ingått som ett
väsentligt led i ett rent privat affärsföretag, vars ledning alltjämt önskar
låta dess arbete i fortsättningen bibehålla sin hittillsvarande karaktär. Men
då på grund av konjunkturförhållandena affärsföretaget icke torde kunna
upprätthålla växtförädlingsanstalten utan ekonomiskt stöd utifrån, må det
vara berättigat att peka på denna avsevärda differens som ett kraftigt skäl
för sådant stöd, så framt man är angelägen om att se växtförädlingsverksamheten
på Weibullsholm fortsättas.»

Motionärerna uttala vidare att erfarenheterna beträffande firman Weibulls
verksamhet utan statsunderstöd före 1914 bekräftade antagandet, att en växtförädlingsverksamhet
i samband med utsädesförsäljning kunde vara ekonomiskt
lönande under normala konjunkturer, och motionärerna förutsatte
därför ingalunda permanent statsunderstöd åt Weibullsholm. Det vore endast
den nu rådande lågkonjunkturen, som kunde motivera detta. Denna gjorde
sig för en utsädesfirma kännbar framförallt därigenom, att jordbrukarna icke
kunde i tillnärmelsevis samma utsträckning som under normala tider köpa
dyrare utsäde, men också genom de dryga räntekostnaderna för ett i förhållande
till de flesta övriga handelsgrenars mycket högt rörelsekapital. Härav
finge naturligtvis icke dragas den slutsatsen, att motionärerna skulle vara

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

31

beredda att påyrka statsunderstöd åt firman Weibull såsom ett av lågkonjunkturen
drabbat affärsföretag, lika litet som motionärerna ville förutsätta,
att de sakkunniga skulle genom förordat statsunderstöd åt Svalövsanstalten
vilja komma dess försäljningsbolag som sådant till ekonomisk hjälp.

Motionärerna finna i detta sammanhang icke de skäl vara övertygande,
som de sakkunniga anfört för sin optimistiska uppfattning, att firman Weibull
komme att fortsätta med sin förädlingsverksamhet i nuvarande omfattning
lika länge som med sin affärsverksamhet.

Från angivna förutsättningar uppställa motionärerna frågan huruvida
staten bör taga risken av att se den sedan länge vid Weibullsholm bedrivna
växtförädlingsverksamheten upphöra eller fortsättas i väsentligt minskad omfattning,
för att slippa ifrån under ett fåtal år utgående statsunderstöd.
Otvivelaktigt — anse motionärerna — komme ett statsingripande, om och
när Weibullsholmsanstalten nedlades att draga större kostnader än ett tillfälligt
understöd nu. Att de sakkunniga velat taga en sådan risk nu kunde
motionärerna icke förklara på annat sätt än att de framför allt på grund av
bristen på fullt tillförlitligt och tillräckligt prövningsmaterial icke kunnat
komma till en deciderad mening i det som enligt motionärernas uppfattning
borde vara avgörande, det nämligen, om det är ett viktigt samhällsintresse,
att växtförädlingsverksamheten på Weibullsholm bibehålies i sin nuvarande
omfattning vid sidan av och i tävlan med den under statlig ledning stående
Svalövsanstaltens. Motionärerna påpeka därvid, att det ingalunda från alla
håll obetingat erkännes att så är fallet samt erinra om de skäl häremot, som
lantbruksstyrelsen gjort gällande, såsom frestelsen att utsläppa nya sorter av
tvivelaktigt värde och därmed oroa jordbrukaren samt vidare, att det med
två av varandra oberoende anstalter icke kunde undvikas, att obehövligt
dubbelarbete förekomme och att det på andra hållet gjorda erfarenheter icke
bleve omedelbart tillgodogjorda på det andra.

Beträffande det första av dessa skäl, påpeka motionärerna, att den av
chefen för statens centrala frökontrollanstalt anförda statistiken (prop. sid.
114) visade att firman Weibull ifråga om antalet utsläppta nya saluförda
sorter varit betydligt mera återhållsam än Svalövsanstalten, ävensom att de
sakkunniga själva funnit en sådan olägenhet av konkurrensen av helt naturliga
skäl icke behövde befaras

Beträffande faran av dubbelarbete hava motionärerna anfört följande:

»Vad åter beträffar risken för ett onödigt dubbelarbete och därav följande
nationalekonomiskt slöseri, synas de sakkunniga däremot vilja tillmäta denna
en relativt stor betydelse, i det de utan nämnvärda förbehåll ansluta sig till
vad Svalövsanstaltens tjänstemän härutinnan anfört. Dessa senare söka
visa, att utsikterna för frambringandet av värdefulla resultat av växtförädlingsarbetet,
då detta bedrives av flera arbetskrafter på samma område, icke
tillnärmelsevis ökas i direkt proportion med antalet arbetande och kostnaderna
därför (prop. sid. 137). Om detta vore riktigt, borde ju också kunna
visas, varför just det antal arbetskrafter, som nu sysselsättas vid Svalöv,
med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna för jordbruk i Sverige

32

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

utgör det rätta antalet. Det kunde vara tacksamt att här ge sig in på en
mera ingående kritik av den vetenskapliga analogibevisning, som utmynnar
i en slutsats, sådan som den nyss anförda, men det torde vara tillräckligt
att påpeka, att hela denna bevisning bl. a. förutsätter, att det vetenskapliga
växtförädlingsarbetet väsentligen skulle bestå i ett rent mekaniskt utförande
av massförsök.»

Att så ingalunda kan vara fallet finna motionärerna självklart, samt anföra
såsom belysande den rent ekonomiska uppskattning av professor Nilsson-Eliles
individuella kapacitet som kommit till synes vid uppgörelsen av
det nya avtalet med Svalövsbolaget.

Då frågorna om »dubbelarbete» och olägenheter av konkurrens även avhandlats
i motionerna I: 293 och II: 441 torde i detta sammanhang följande
därur böra anföras:

Efter att hava konstaterat, att de sakkunniga i flera väsentliga avseenden
frångått de synpunkter, lantbruksstyrelsen lagt på berörda frågor, anföra
motionärerna:

»I den en gång stora stridsfrågan huruvida konkurrensen mellan Svalöv
och Weibuilsholm medförde övervägande fördelar eller nackdelar synes sålunda
de sakkunniga närmast ha kommit till det resultatet, att denna konkurrens
vore nyttig (prop. sid. 134—136), ehuru de sakkunniga icke anse
denna konkurrens vara ’nog skäl’ för att ge anslag till Weibuilsholm (prop.
sid. 139).

Beträffande olägenheten av ’dubbelarbetet’ å Svalöv och Weibuilsholm
synas däremot de sakkunniga i någon mån hålla på förefintligheten av dylik
olägenhet (prop. sid. 136—137). De sakkunniga anföra nämligen på denna
punkt dels ett uttalande av firman Weibull och dels ett av Svalevsföreningens
tjänstemän. Svalövstjänstemännen komma till det resultatet, att ''utsikterna
för erhållande av värdefulla resultat av växtförädlingsarbetet, då det bedrives
av flera arbetskrafter på samma område och under liknande yttre förhållanden,
icke tillnärmelsevis ökas i direkt proportion med antalet arbetande och
kostnaderna därför’, samt hänvisa till följande enligt deras uppgift för försök
i allmänhet gällande formel.»

''Enligt den vid medelfelsberäkningen tillämpade principen erfordras, för
att säkerheten hos en försöksserie skall anses som fördubblad, att försökens
antal äro fyrdubblade, och för tre gånger ökad säkerhet nio gånger så många
försök, d. v. s. den ökade säkerheten stiger icke i direkt proportion med
antalet försök utan blott i förhållande till kvadratroten ur detta antal.’

»De sakkunniga finna utan vidare motivering riktigheten härav i stort
sett icke kunna jävas. Det vill synas som om den teoretiska uppfattning, de
sakkunniga sålunda bibringas i fråga om ''dubbelarbete’ måste hava varit
grundläggande för den annars oförklarliga undervärdering av Weibullsholms
betydelse från det allmännas synpunkt, som de sakkunniga i sin slutliga
motivering (prop. sid. 139—140) göra sig skyldiga till. Då de sakkunniga
nämligen efterlysa det arbete man på Weibuilsholm utför ’utöver’ det vid
''statens egen anstalt’, ligger tydligen bakom den uppfattningen, att allt
växtförädlingsarbete vid respektive anstalter, som företer vissa yttre likheter,
skulle så att säga ''täcka’ vartannat och alltså utgöra ett från det allmännas
synpunkt onödigt dubbelarbete. Vi vilja här allenast framhålla, att detta
måste innebära en fullständigt felaktig uppställning av problemet, ty den

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

33

praktiska erfarenheten visar otvetydigt, att man i varje särskilt fall vid dt''
båda anstalterna sysselsätter sig med för landets växtodling vitala och givande
problem Vi ha med andra ord långt kvar till uppnåendet av en sådan
kvantitativ och kvalitativ ''mättnad’ på växtförädlingsverksamhetens område
att ovanberörda av Svalövstjänstemännen framkastade teoretiska konstruktion
kan hava någon som helst praktisk betydelse.»

I detta sammanhang hänvisa motionärerna till ett av docenten HeribertNilsson
gjort uttalande i ämnet, vari denne gör gällande, att den av Svalövstjänstemännen
uppställda teorien icke kunde hava någon som helst betydelse
för den praktiska växtförädlingen, där det framför allt gällde »att
få ut en vinst» under de teoretiskt tänkbara betingelserna.

I sistberörda motioner, vilka innehålla ett bemötande i detalj av de sakkunnigas
utredningsresultat, återfinnes i övrigt huvudsakligen samma syn
på förevarande anslagsfråga, som den i motionerna I: 292 och II: 442 angivna.

Här torde dock ur desamma böra anföras följande.

Efter att hava uttalat såsom sin åsikt, att de sakkunniga icke tillräckligt
hållit i sikte den rationella utgångspunkten för frågans bedömande — uppskattningen
av Weibullsholmsanstaltens värde från det allmännas synpunkt
— anföra motionärerna:

»Ty avgörande härvidlag måste givetvis verka kunskapen om vilka värden,
som i detta hänseende stå på spel, sedda i relation till de direkta krav,
som ställas på statskassan i och för understödjande av verksamheten. Ehuru
självfallet några skarpt delade meningar icke råda i detta avseende, kan
dock enligt vår mening konstateras, att insikten om denna betydelse eller
rättare sagt huru stor densamma är, icke ännu tillräckligt genomträngt det
allmänna medvetandet. Det synes oss därför nödvändigt, att till en början
få konstaterat såsom ostridigt omfattningen av de värden, man härvidlag
har att taga i betraktande.

I detta hänseende vilja vi framhålla, att det härutinnan rör sig om synnerligen
stora nationalekonomiska värden. Landvinningarna på växtförädlingens
område avspegla sig i miljoner kronor ökad inkomst för jordbruket,
och klart borde vara, att landet under inga förhållanden nationalekonomiskt
sett har råd att undvara sådana resultat. Det kan beklagas, att en fullt
exakt och uttömmande statistisk beräkning över dessa värden för vårt lands
vidkommande icke kan uppvisas, men då det gäller att förskaffa sig en någorlunda
riktig uppfattning om sakens proportioner, torde det vara tillräckligt
att anlita ett stickprov beträffande ett visst växtförädlingsresultat.»

I anslutning härtill framlägga motionärerna en av tjänstemännen vid
Weibullsholms växtförädlingsanstalt, docenten Heribert-Nilsson och agronomen
S. O. Berg, uppgjord kalkyl över Standardvetets värde, utvisande att
denna sorts utlämnande skulle betyda en årlig vinst för det svenska jordbruket
av omkring 2,343,750 kronor.

Beträffande värdet av Weibullsholms växtförädligsanstalt från rent vetenskaplig
synpunkt anföra dessa motionärer bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 192b. 10 saml. 28 höft. (Nr TI.) 3

34 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

»I detta sammanhang torde oek vara på sin plats att något belysa värdet
av Weibullsholms växtförädlingsanstalt från rent vetenskaplig synpunkt.
Enligt vad som torde vara rätt allmänt känt och av ett flertal av motionärerna
genom besök på anstalten konstaterats, måste även den rent vetenskapliga
forskningen uppmuntras på ett för en privat växtförädlingsverksamhet
enastående sätt. Detta har också vitsordats av tvenne av samtidens mest
framstående ärflighetsforskare, nämligen'' professor E. Barn- i Berlin och E.
von Tschermak-Seysenegg i Wien (prop. 50—52). Men även den i den rent
vetenskapliga bedömningen ej initierade kan genom att följa anstaltens utveckling
i den översikt över Weibullsholms växtförädlingsanstalt, som årligen
ntgives, konstatera, huru även den vetenskapliga verksamheten uppbyggts
synnerligen planmässigt och under friast möjliga former. Man finner
här, att samtliga botanister kommit till anstalten som filosofie studerande
eller filosofie kandidater, men att under åren 1913—1924 samtliga förvärvat
filosofie doktorsgrad genom undersökningar, utförda vid Weibullsholm. Ej
mindre än trenne av dessa ha på sina undersökningar förvärvat docentur.
Av dessa är tvenne docenter i ärftlighetslära, således just det ämne, som
utgör basis för växtförädlingsarbetet. Att den vidsynthet och den uppmuntran,
som från ledningen av Weibullsholm visats de där arbetande
vetenskapliga krafterna, ej blott avsatt resultat i form av vetenskaplig produktion
utan även stimulerat den rent praktiska verksamheten, visas bäst i
det hastiga tempo, med vilket Weibullsholm genom sina sorter arbetat sig
fram till en av ingen bestridd jämnbördig ställning med Svalöv.»

I fråga om differenser i metodik och förädlingsmål mellan de båda växtförädlingsanstalterna
anföra motionärerna åtskilliga av förädlingspecialisterna
vid Weibullsholm anförda fakta och synpunkter, utmynnande i ett uttalande
från motionärernas sida, att det syntes dem odisputabelt både att förädlingsresultatet
vore en verksamhet, där rent kvalitativa differenser i mål och
metod gjorde sig gällande och att starka impulser till förädlingsarbetets förnyelse
till ideel* och förädlingsvägar utgått från Weibullsholm.

Beträffande den av de sakkunniga framlagda beräkningen över den ekonomiska
förtjänsten av växtförädlingsverksamheten hava dessa motionärer
bland annat anfört följande:

»Det torde i övrigt vara överflödigt att närmare ingå på den i detta avseende av
de sakkunniga förebragta merprisberäkningen. De sakkunniga hava själva
framhållit, att den är bristfällig. Såsom försvar för densamma har emellertid
gjorts gällande att icke något annat sätt att räkna kunnat föreslås från Svalöfs
och Weibullsholms sida. Sistberörda anmärkning kunna vi icke finna hava
någon betydelse i sak. Klart är ju att skall en dylik undersökning ha något
vitsord bör man vara övertygad om att den är riktig och icke bristfällig.
Denna merprisberäkning leder de sakkunniga till resultatet, att förädlingsarbetet.
— vid Weibullsholm—»i det allra närmaste betalt arbetskostnaden (prop. sid.
141). Något senare betecknas samma verksamhet av de sakkunniga såsom
»förtjänstbringande». Det synes oss nödvändigt att se på denna fråga något
iaei''a praktiskt och icke basera sig på teoretiska spekulationer. Det faktiska
förhållandet är, att »merpriset > under nuvarande konjunkturer icke låter
sig uttaga. För att uppehålla växtförädlingsverksamheten måste dock prisen
i det längsta hållas uppe, men detta leder a andra sidan till minskning i
omsättningen. Sålunda kan anföras, att firman Weibulls omsättning av rot -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 35

fruktsfröer under denna konjunktur nedgått med mer än eu tredjedel, vilket
inneburit eu direkt minskning av firmans årliga inkomst med omkring

100,000 kronor. Genom den rådande depressionen inom jordbruksnäringen
har nämligen priset blivit den ensamt avgörande faktorn. Även de sakkunniga
och departementschefen beröra detta förhållande, som i själva verket
synes oss vara grunden för firman Weibulls behov av understöd från statens
sida. I detta sammanhang vilja vi söka draga några slutsatser från i handlingarna
tillgängliga upplysningar.»

Sina allmänna synpunkter på frågan hava dessa motionärer slutligen sammanfattat
på följande sätt:

»På de skäl, som framgå av de förut anförda, hålla vi bestämt före, att
staten icke bör taga den risken av att, i händelse av uteblivet statsunderstöd,
verksamheten vid Weibullsholm nedbrytes. Det är oss omöjligt att i
detta avseende dela de sakkunnigas uppfattning rörande denna risk. Vad
särskilt beträffar det uttalandet av de sakkunniga, att om firman Weibull
av någon anledning skulle avveckla affärsföretaget, frågan om bevarandet
av växtförädlingsanstalten komme i ett annat läge, få vi framhålla, att detta
uttalande synes oss vittna om en något lättvindig syn på saken. Det synes
oss klart, att komme frågan i ett sådant läge, då hade staten försuttit sina
möjligheter i förevarande avseende, och föga eller intet skulle vara att rädda
av de värden, varom här är fråga.

Det torde nämligen vara för den, som något känner uppkomsten, utvecklingen
och karaktären av firman Weibulls insats på växtförädlingens område
uppenbart, att ett sönderbrytande genom firmans avvecklande av den utomordentligt
väl genomförda organisation, verksamheten vid Weibullsholm för
närvarande såsom helhet företer, praktiskt taget skulle medföra ett förintande
av den för landets jordbruk vitala kraftkälla, som växtförädlingsarbetet
därstädes nu ostridigt utgör. Även om utvägar i dylikt fall skulle
kunna utfinnas för räddandet utav något av det då föreliggande arbetsmaterialet
— exempelvis genom dess överförande till Svalöv — vore givetvis
möjligheterna avklippta för framställandet av nytt sådant material och därmed
det viktigaste värdet försvunnet. Med vetskap om värdet av fortbeståndet
utav denna verksamhet synes det oss därför från synpunkten av
statens eget intresse ofrånkomligt att inskrida för säkerställandet av detta
fortbestånd.

De svårigheter häremot, som av de sakkunniga rests, synas oss på grund
av sin påtagligt formella karaktär böra frånkännas avgörande betydelse.
Fråga är ju dock här om en angelägenhet av verklig betydelse, rörande
sig om miljonvärden med väsentligt inflytande på landets ekonomiska liv.
Den allvarliga innebörden härav framstår i nuvarande tider desto skarpare,
då jordbruksnäringen har att lita till den bärkraft, som kvalitativt och
kvantitativt förbättrad produktion kan ge. Det må tillåtas oss finna, att det
skulle innebära en hjälplöshet hos staten, därest den icke skulle kunna åstadkomma
de nödiga åtgärderna i förevarande avseende.»

Vad vidare beträffar beloppet av anslaget hava såväl i motionerna I: 292
och II: 442 som I: 293 och II: 441 detsamma för budgetåret 1925—1926 beräknats
enligt samma grunder, vilka närmare utvecklats i sistnämnda motioner
enligt följande.

36

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

»Den rationella grunden för bestämmande av uuderstödets storlek synes
oss icke vara omöjlig att finna. Den övre gränsen betecknas utav den direkta
kostnaden för den vetenskapliga verksamhetens upprätthållande. Då denna
verksamhet emellertid under alla förhållanden medelbart och omedelbart ger
firman ekonomiskt utbyte har firman, såsom det synes, med behörigt hänsynstagande
till föreliggande erfarenheter, begränsat sin begäran till halva
denna kostnad. Den undre gränsen har firman själv på ett enkelt och följdriktigt
sätt velat göra beroende utav, om firmans rörelse lämnat någon nettovinst
eller icke. Har förädlingsarbetet blivit betalt genom den förtjänst,
som försäljningen av arbetsresultatet inbragt, anser firman själv, att något
statsunderstöd icke bör komma i fråga. När statsunderstödets storlek allt
efter resultatet av firmans verksamhet får röra sig mellan dessa gränser,
synes oss varje betänklighet mot att under angivna förhållanden understödja
en enskild firmas allmännyttiga på mönstergill, vetenskaplig grund fotade
verksamhet böra bortfalla. Alternativt har firman i sin skrivelse den 18
mars 1925 ifrågasatt, att en mera bestämd beräkningsgrund för anslaget
skulle erhållas genom att fastställa detsamma till ungefärligen samma belopp
som tjänstemännens löner vid anstalten uppgå till, eller omkring 75,000
kronor. Med hänsyn till svårigheten att hos ett företag av denna karaktär
bestämma vad som är kostnader för växtförädling synes vissa skäl kunna
tala för en dylik beräkningsgrund, och vi ha funnit oss för egen del böra
förorda densamma för nästkommande budgetår.»

I motionerna I: 292 och II: 442 har härom anförts följande:

»Det synes ej heller omöjligt att finna en tillfredsställande grund för beräknande
av ett rimligt statsunderstöds storlek. Om det framför allt gäller
att över lågkonjunkturen hålla samman den stab av praktiska botanister,
som hittills varit verksamma på Weibullsholm, för att de skola bliva i stånd
att bevara redan vunnet växtförädlingsmaterial och fullfölja sina pågående
arbeten, synes det vara lämpligt, att staten under ett fåtal år, högst fem,
lämnar ett understöd, som högst motsvarar avlöningen åt denna personal,
mot det att firman Weibull som vederlag för rätten att merkantilt utnyttja
deras arbetsresultat, bekostar nödiga lokaler, försöksjord och vad som i övrigt
kräves för deras arbeten. Vi anse för detta ändamål ett statsunderstöd av

75,000 kronor med hänsyn till den utredning de sakkunniga härutinnan
lämnat någorlunda tillräckligt om ock knappt.»

I fråga om sättet för beviljande av anslaget och villkoren för detsammas
åtnjutande synas de olika motionernas åsikter huvudsakligen sammanfalla.
Då motionerna I: 293 och II: 441 mera utförligt behandlat dessa spörsmål
torde här ur dessa böra anföras följande:

»Härvid torde böra knytas vissa villkor. Givetvis böra dessa villkor sträcka
sig längre än de, som gälla beträffande det för innevarande budgetperiod
till sagda verksamhet utgående anslaget. Sålunda synes — förutom kontroll
av att anslaget kommer förädlingsverksamheten helt till godo och att denna
uppehälles i sin hittillsvarande omfattning — lämpligen böra anordnas särskild
inspektion av anstalten genom av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga
representanter. Härigenom skulle kunna vinnas visshet om att anstaltens
verksamhet ledes enligt sunda och från allmänna synpunkter riktiga principer;
och borde dessa representanter härom avgiva yttrande i samband med
eventuell fråga om ytterligare fortsatt statsunderstöd för verksamheten. Det

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

37

torde härvidlag även böra ankomma på dessa statens representanter att
granska och yttra sig beträffande priserna ä firmans utsädesvaror. Eu på
sålunda angivet sätt anordnad kontroll synes oss innebära fullt tillräcklig
garanti för att det ifrågasatta statsunderstödet skulle komma att tjäna sitt
ändamål. Under förutsättning av anvisande på nu föreslaget sätt av anslag
till anstalten torde Kungl. Maj:t till nästa riksdag kunna framlägga utredning
ej mindre huruvida ytterligare fortsatt anslag för ändamålet erfordras
än även vilka villkor — utöver de förenämnda — må anses påkallade för
åtnjutande av sådant anslag. I sistnämnda avseende finna vi böra beaktas
vad firman Weibull för sin del ifrågasatt rörande begränsad vinstmöjlighet.»

Här torde böra erinras, att i sistnämnda motioner uttalats, att de sakkunnigas
utredning rörande möjligheterna att anordna kontroll av verksamheten
på Weibullsholm vore ofullständig. I sammanhang härmed framhålla
motionärerna, att särskilt med hänsyn därtill, att firman Weibull vid åtnjutande
av ett tillfälligt understöd skulle hava en betydligt känsligare ställning
till staten än verksamheten vid Svalöf med dess mera stabila position
i fråga om statsbidrag, det synes synnerligen troligt, att firman skulle finna
med sitt intresse förenligt att tillgodose de synpunkter på verksamheten,
som från det allmännas sida kunde framkomma.

Utskottet — — — vid detta utlåtande.

Några skarpt delade meningar synas numera icke råda därom, att den vid
Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna verksamheten kan anses vara
av särskilt allmännyttig karaktär. I detta avseende tillåter sig utskottet
hänvisa till departementschefens förut återgivna värdesättning av denna
verksamhet. Med hänsyn till den vidlyftiga utredning, som i förevarande
avseende finnes tillgänglig rörande från Weibullsholm utsläppta värdefulla
stammar samt det vid anstalten förefintliga lovande växtförädlingsmaterialet,
torde det icke vara nödvändigt att nu ingå på någon ytterligare redogörelse
härutinnan. Framhållas må dock, att Weibullsholm utsläppt den för närvarande
främsta vetesorten i vårt land, att anstalten sedan länge intagit en
ledande ställning i fråga om förädlingen av rotfruktsfröer, samt att densamma
praktiskt taget står ensam inom vårt land på grönsaksväxtförädlingens
område.

I fråga om det kanske något mindre kända värdet av Weibullsholm
från rent vetenskaplig synpunkt innehålla motionerna i ämnet, såsom
förut berörts, synnerligen belysande uppgifter. Utskottet kan icke underlåta
att för sin del understryka anstaltens betydelse i detta hänseende.

I anslutning till vad som i detta avseende anfördes av jordbruksutskottet
vid 1924 års riksdag får utskottet även nu uttala, att det måste framstå
såsom ett synnerligen allvarligt förhållande, att fortbeståndet av denna
såväl från nationalekonomisk och kulturell synpunkt ostridigt högst
värdefulla verksamhet är äventyrat.

I likhet med motionärerna kan icke heller utskottet dela den av de
sakkunniga framförda uppfattningen, att firman Weibull kommer att upp -

Viskottet.

38

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

rätthålla ifrågavarande verksamhet lika länge som sin affärsverksamhet.
Särskilt synes det utskottet vara uppenbar fara för handen, att en sådan
del av verksamheten som grönsaksförädlingen, vilken enligt de i utredningen
lämnade uppgifterna synes draga en årlig kostnad av omkring

40,000 kronor men som enligt de sakkunnigas merpriskalkyl icke lämnar
större årsvinst än omkring 4,500 kronor, kan komma att nedläggas.

Såsom framgår av utredningen i ärendet bryta sig meningarna fort.
farande skarpt ifråga om förutsättningarna för ett statens fortsatta understödjande
av ifrågavarande verksamhet. Å ena sidan göres gällande, att
en nödvändig förutsättning i detta avseende måste vara att Weibullsholm
inordnas i ett från statens sida enhetligt lett system för landets växtförädlingsverksamhet,
å andra sidan framhålles värdet av Weibullsholm
såsom en fristående och med Svalöf i vetenskapligt och merkantilt avseende
tävlande verksamhet. Dessa motsatta meningar bottna huvudsakligen
i olikartade uppfattningar om konkurrensens värde, olägenheten av dubbelarbete,
faran av utsläppande av för många sorter m. in. med härav följande
skiljaktiga åsikter rörande behovet av enhetlig och ingripande statlig
överledning på hithörande område.

Utskottet vill erinra, att jämväl vid behandlingen vid 1924 års riksdag
av frågan om anslag till Weibullsholm dessa meningsskiljaktigheter starkt
framkommo. I sitt förenämnda utlåtande i frågan uttalade jordbruksutskottet,
att utskottet icke i ärendets dåvarande skick kunnat fatta ståndpunkt
angående de i berörda avseende framkomna skiljaktiga meningarna.
Härvid ville utskottet särskilt framhålla, att lantbruksstyrelsens riktlinjer
syntes syfta mot åtgärder, medförande vittgående konsekvenser i olika
avseenden.

Genom den gjorda utredningen har i vissa avseenden större klarhet
vunnits i fråga om faktiska förhållanden på hithörande område — sålunda
hava de sakkunniga konstaterat värdet av den merkantila konkurrensen
för ökad spridning av förädlat utsäde. De sakkunniga hava vidare funnit
det icke böra befaras, att konkurrensen mellan växtförädlingsföretagen
skulle medföra utsläppandet av sorter av tvivelaktigt värde.

Ä sin sida har också firman Weibull ställt sig mera tillmötesgående
gentemot kravet på kontroll av firmans verksamhet.

Detta oaktat synes berörda principiella meningsskiljaktigheter kvarstå.

Vid bedömande av anslagsfrågan från nu omhandlade synpunkt har det
synts utskottet icke vara möjligt att på grundval av föreliggande utredning
fatta någon bestämd ståndpunkt. Vid sådant förhållande har utskottet ansett
sig böra överväga, huruvida icke — bortsett från de teoretiska tvistefrågorna
— skäl kunde anses föreligga för ett statens ingripande till understödjande
av Weibullsholmsanstalten. Med den uppfattning utskottet har
om det praktiska värdet av denna anstalt, från statsnyttans synpunkt, har
det därvid synts utskottet som om, fullt tillräckliga skäl funnes för ett dylikt
understödjande av anstalten även i dess nuvarande egenskap av fristående

Jordbruksutskottets utlutande Nr 71. 39

enskild verksamhet; helst som utskottet, i enlighet med vad lirmaii Weibull
och motionärerna åsyfta, hyser den uppfattningen, att statens understödjande
av verksamheten vid Weibullsholm allenast bör avse en nödig handräckning
under rådande ogynnsamma konjunkturer.

Utskottet vill betona, att ett fortsatt understödjande på detta sätt av växtförädlingsanstalten
vid Weibullsholm ingalunda står i strid med den uppfattning
i frågan, som riksdagens majoritet förlidet år gav tillkänna. Såsom
tydligt framgår av jordbruksutskottets utlåtande vid 1924 års riksdag innebal''
detta närmast ett avståndstagande från lantbruksstyrelsens uppfattning
i fråga om inordnandet av Weibullsholm i det statliga växtförädlingssystemet.

Härtill kommer, att utskottet genom vad i sådant Hänseende från firman
Weibulls och motionärernas sida föreslagits finner praktiskt sett goda möjligheter
föreligga för att en tillfredsställande kontroll och övervakning från statens
sida i samband med anslagets åtnjutande må kunna komma till stånd. Utskottet
får i detta sammanhang erinra om den i motionerna I: 293, II: 441 uttalade
åsikten, att särskilt med hänsyn till, att firman Weibull vid åtnjutande av
ett tillfälligt understöd skulle hava en betydligt känsligare ställning till
staten än verksamheten vid Svalöf med dess mera stabila position i fråga
om statsbidrag, det syntes synnerligen troligt, att firman skulle finna med
sitt intresse förenligt att tillgodose de synpunkter på verksamheten, som från
det allmännas sida kunde framkomma.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionerna ifrågasatts vill
utskottet föreslå, att för nästkommande budgetår anvisas ett extra anslag
av 75,000 kronor för uppehållande av den praktiskt-vetenskapliga växtförädlingsverksamheten
å Weibullsholm. Utskottet får härvid erinra, att i
budgeten för detta budgetår beräknats ett belopp av 300,000 kronor; vid
bifall till vad i propositionen samt i motionen II: 440 föreslagits skulle ett
belopp av (300,000 — 207,365) = 92,635 kronor finnas tillgängliga för här
föreslaget ändamål. Såsom villkor härför synes böra gälla — förutom kontroll
av att anslaget kommer förädlingsverksamheten helt till godo och att
denna uppehälles i sin hittillsvarande omfattning — särskild inspektion av
anstalten genom av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga representanter. Härigenom
skulle kunna vinnas visshet om att anstaltens verksamhet ledes enligt
sunda och från allmänna synpunkter riktiga principer; och böra dessa representanter
härom avgiva yttrande i samband med eventuell fråga om
ytterligare fortsatt statsunderstöd för verksamheten. Het torde härvidlag
även böra ankomma på dessa statens representanter att granska och yttra
sig beträffande priserna å firmans utsädesvaror. En på sålunda angivet
sätt anordnad kontroll synes utskottet innebära fullt tillräcklig garanti för
att det ifrågasatta statsunderstödet skulle komma att tjäna sitt ändamål.
Under förutsättning av anvisande på nu föreslaget sätt av anslag till anstalten
torde Kungl. Maj:t till nästa riksdag kunna framlägga utredning ej
mindre huruvida ytterligare fortsatt anslag för ändamålet erfordras än även

40

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Utskottets

hemställan.

vilka villkor — utöver de förenämnda — må anses påkallade för åtnjutande
av sådant anslag. I sistnämnda avseende finner utskottet böra beaktas vad
firman Weibull för sin del ifrågasatt rörande begränsad vinstmöjlighet.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt motionerna 1:292 och 293 ävensom
II: 440, 441 och 442

1) för budgetåret 1925—1926 anvisa såsom särskilda
extra anslag

a) dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings
praktiskt vetenskapliga verksamhet samt för ledning av
och samarbete med föreningens filialer 111,100 kronor,
dels till uppehållande av verksamheten vid föreningens
filialer vid Ultuna, i Östergötland, Kalmar län, Västergötland,
Värmland, Västernorrland och Jämtland samt
i Luleå 96,265 kronor, allt under av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivna villkor,

b) till understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm 75,000 kronor

eller sålunda tillhopa 282,365 kronor,

2) medgiva, att den å Alnarps egendom med medel
från egendomens avkastning uppförda byggnaden för
Lunds universitet för ärftlighetsforskning må efter institutionens
förflyttning till Svalöv användas för annat
statsändamål enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmelser. 2

2) av herrar Luterkort och Vahlstedt, som ansett, att utskottet jämväl
bort tillstyrka vad i motionerna I: 292 och 293 samt II: 441 och 442 hemställts.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

41

Bilaga.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Genom remiss har Kungl. Maj:t anbefallt kungl. lantbruksstyrelsen att
till Eder avgiva utlåtande över till Eder remitterade motionerna nr I: 292
och II: 442 likalydande samt nr I: 293 och II: 441 likalydande, angående
anslag till befrämjande av växtförädling m. m., såvitt angår i motionerna
förekommande uppgifter utöver de i Kungl. Maj:ts proposition nr 172
ingående.

Då vissa av de, särskilt i sistnämnda båda motioner förekommande uppgifter,
varöver lantbruksstyrelsen anbefallts att utlåta sig, synas härröra sig
huvudsakligen från ledningen av Weibullsholms växtförädlingsanstalt och
där anställda tjänstemän samt utmynna i vissa uttalanden angående växtförädlingen
vid Svalöv och där vunna resultat, har lantbruksstyrelsen, som
icke själv äger den för klarläggande av dessa frågor erforderliga speciella
sakkunskapen, berett Sveriges utsädesförening tillfälle att yttra sig i
ämnet.

Med överlämnande av utsädesföreningens yttrande, får lantbruksstyrelsen
anföra följande:

Vad först beträffar motionerna nr I: 292 och II: 442 torde egentligen
endast en fråga behöva närmare beröras av lantbruksstyrelsen. Det väsentliga
i den av motionärerna här anförda motiveringen synes enligt styrelsens
förmenande vara det på sid. 4, sista stycket, gjorda påståendet, att
»Svalövsanstalten och Svalövsbolaget betraktade som enhet måste ha haft
och alltjämt ha exakt samma förutsättningar som firman Weibull att utan
statsunderstöd ekonomiskt uppbära sin förädlingsverksamhet>\ Av detta
påstående draga motionärerna helt naturligt den slutsatsen, att de skäl,
som göras gällande mot statsanslag till växtförädlingen vid Weibullsholm,
med samma rätt böra gälla som skäl för indragande av fortsatt statsanslag
åtminstone till huvudanstalten vid Svalöv och att, då utredningen visar
en sådan åtgärd omöjlig beträffande Svalöv, det också är skäligt, att staten
åtminstone någon tid framåt bidrager till upprätthållande av verksamheten
vid Weibullsholm.

Denna motionärernas slutledning, som i och för sig kan synas riktig,
torde närmast bero därpå, att de sakkunniga icke särskilt belyst orsakerna
till att den framlagda utredningen angående de merpriser, som respektive
företag enligt sina kataloguppgifter kunnat tillgodogöra sig för de genom
förädlingen framkomna originalsortema, visat så mycket gynnsammare
resultat för Weibullsholm än för Svalöv.

För belysande av angivna fråga lämnas här nedanstående sammanställning
för åren 1922—24 av den för vardera företaget beräknade försäljningssumman,
procentiskt fördelad på de från vardera förädlingsverksamheten
härstammande sorter:

42

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Svalöv Weibull

stråsäd ................................................ 79.7 % 23.9 %

baljväxter ........................................... 3.2 % 2.5 %

vallväxter............................................ 4.8 % 8.5 %

rotfruktsfrö ........................................ 9.6 % 62.5 %

Potatis................................................... 2.7 X 0.7 X

köksväxtfrö ........................................ — 1.9 %

summa lOO.o % lOO.o %

_j\v. denna sammanställning framgår sålunda tydligt, huru starkt försäljningen
av rotfruktsfrö påverkar firman Weibulls omsättning av egen
förädling. Detta förhållande finner lantbruksstyrelsen också naturligt, då
firman länge drivit förädling av rotfrukter, under det att Svalöv först på
senare tid upptagit denna gren av förädlingsarbetet. Därtill kommer att
rotfrukter och åtminstone vissa köksväxter ställa sig för förädlaren ekonomiskt
vida gynnsammare än lantbruksväxter i allmänhet. Förklaringen
härtill är att söka i det förhållandet, att i fråga om de förstnämnda
växtslagen någon reproduktion av sorterna genom annan än förädlaren
så gott som aldrig sker, åtminstone icke inom vårt land. Till följd härav
äger förädlaren möjlighet att år efter år ekonomiskt utnyttja resultaten
av sitt arbete, vilket som bekant endast i mycket ringa grad är fallet med
stråsäd, baljväxter och potatis. En ytterligare fördel tillkommer förädlaren
av rotfrukter, vall- och köksväxter därigenom, att en prisstegring av dylika
frövaror med sin jämförelsevis obetydliga utsädesmängd ur produktionssynpunkt
l)etyder jämförelsevis litet. Ett mycket stort antal odlare låta
sig också av ett till och med ganska avsevärt stegrat pris icke avskräckas
från att inköpa förädlade stammar. Detta förhållande har även kunnat
av vederbörande firmor med fördel utnyttjas. Sålunda har det merpris,
ifrågavarande firmor kunnat betinga sig för sina förädlade sorter och
stammar utöver vad andra firmor erhållit för närmast jämförligt utsäde,
varit förhållandevis större för nu nämnda fröslag än för utsäde av spannmål.
Detta framgår närmare av följande sammanställning, som angiver
det av Svalöv och Weibull för olika slag av förädlade utsäden erhållna
merpriset, uttryckt i procent av vederbörande företags totala försäljningssumma
för samma slags utsäde:

Svalöv

Weibull

för vårstråsäd......................

................. 5.9 %

9.5 %

» höstsäd ...........................

................. 6.1 %

6.6 %

» baljväxter.......................

................. 4.5 %

0.8 %

» vallväxtfrö ...................

................. 12.4 X

13.5 %

» rotfruktsfrö ...................

................. 12.o %

14.3 %

» potatis ...........................

................. 22.3 %

19.4 X

» köksväxtfrö....................

................. —

16.0 %

Sammanställas dessa siffror med de förut anförda beträffande fördelningen
på olika växtslag av den beräknade försäljningssumman, visar det
sig, att firman Weibull, till följd därav, att dess försäljning till så huvudsaklig
del omfattar rotfrukter, vallväxter och köksväxter, kunnat sätta
sina pris så högt, att genomsnittliga mervärdet å firmans hela försäljning
utgöra 12.5 procent emot 6.8 procent för Svalöv.

Dessa siffror angiva enligt lantbruksstyrelsens förmenande tydligt skälen
därtill, att det ekonomiska utnyttjande av förädlingsverksamhetens

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

43

vid Weibullsholm. resultat ställt sig så mycket gynnsammare än vad fallet
varit vid Svalöv, på samma gång som de otvetydigt påvisa ohållbarheten''
av motionärernas påstående angående de båda anstalternas fullt lika förutsättningar
att utan statsunderstöd ekonomiskt uppbära sin förädlingsverksamhet,
åtminstone såvitt angår förfluten och närvarande tid. Enligt
lantbruksstyrelsens bestämda förmenande måste förhållandet förbliva
likartat jämväl under åtminstone de närmaste åren.

Vidkommande nu ifrågavarande motioner bär lantbruksstyrelsen i
övrigt intet att anföra, utöver vad utsädesföreningen i sitt yttrande framhållit.

Beträffande motionerna nr I: 293 och nr II: 441 finner lantbruksstyrelsen
sig till en början böra något närmare belysa vissa av motionärerna å sid. 11,
sista stycket, gjorda erinringar angående lantbruksstyrelsens ståndpunkt
till den vid 1924 års riksdag väckta motionen om statsanslag till växtförädlingsverksamheten
å Weibullsholm. Lantbruksstyrelsen har, såsom av
motionärerna påpekats, framhållit, att konkurrensen mellan de två växtförädlingsanstalterna
vid Svalöv och Weibullsholm, då intet direkt samarbete
dem emellan äger rum, medför en alltför stor produktion av nya
sorter, vilket förorsakar oro och förvirring för den praktiska växtodlingen,
samt att under nuvarande förhållanden det svårligen kan undvikas, att
ett visst dubbelarbete förekommer, olägenheter som enligt styrelsens förmenande
mer än uppväga de fördelar, en konkurrens onekligen i vissa avseenden
kan antagas medföra. I motsats till den åsikt, motionärerna givit
till känna å sid. 14, finner lantbruksstyrelsen riktigheten av styrelsens uppfattning
— vars motivering närmare framgår av det citat, som anföres i
omförmälda proposition nr 172, sid. 6 — hava blivit ytterligare styrkt genom
den verkställda sakkunnigutredningen. Så konstatera de sakkunniga,
att det icke lärer kunna förnekas, att konkurrensen medför frestelse
för den ena firman att utsläppa en sort, som endast föga skiljer sig från
annan handelsförd sort (sid. 135). Vad utsädesföreningens tjänstemän anfört
beträffande olägenheterna av dubbelarbetet, lärer enligt de sakkunnigas
förmenande i stort sett icke kunna jävas.

I än högre grad finner lantbruksstyrelsen sin uppfattning bestyrkt genom
vad motionärerna framhållit och utsädesf öreningen med anledning
härav anfört i fråga om de vid respektive anstalter förefintliga, redan
färdiga och under förökning varande nya sorter, som äro avsedda att
inom kort föras ut i marknaden. En sammanställning av dessa uppgifter
visar, att de svenska jordbrukarna — utöver redan marknadsförda varor
— under den närmaste tiden torde hava att välja på ytterligare

5 sorter höstvete, därav 2 från Weibullsholm,

2 » höstråg » 1 » » ,

6 » havre, » 4 » » ,

5 » korn, » 3 » » ,

2 » gulärter, » 1 » »

Härom skulle icke vara något att såga, om samtliga dessa sorter i något
ur produktionssynpunkt verkligt betydelsefullt avseende överträffade
andra i marknaden förefintliga sorter. Växtförädlingsverksamhet, som,
utan intimt samarbete bedrives av olika anstalter och vars resultat i första
rummet skola utnyttjas i enskild kommersiell verksamhet, måste enligt
lantbruksstyrelsens förmenande resultera i en onödigt stor produktion av
sorter, vilkas verkliga värde vid utsläppandet i handeln ofta nog icke är

44

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

tillräckligt konstaterat. Lantbruksstyrelsen anser sig böra understryka
vad utsädesföreningen i detta avseende anfört.

Vad här anförts torde väl utgöra bevis nog för faran av överproduktion
utav nya sorter, på samma gång som det enligt lantbruksstyrelsens förmenande
otvetydigt påvisar åtminstone en sida av den olägenhet, dubbelarbetet
medför. Hade de olika förädlarnas sorter redan på ett tidigt stadium
jämförts och arbetet fortsatts endast med den eller de sorter, som
visat sig innebära verkliga framsteg, hade efter vad lantbruksstyrelsen
kan finna mycket och dyrbart försöks- och förökningsarbete kunnat undvikas.

Varje praktiskt förfaren jordbrukare torde för övrigt dela lantbruksstyrelsens
synpunkt angående de svårigheter, utsläppandet av onödigt
många nya sorter vållar genom att oroa och förvirra den praktiska växtodlingen.
Med känd livlig argumentering om varje ny sorts företräde
framför alla andra, föras dessa i marknaden av de merkantila företagen,
utan att för de lämnade uppgifterna förefinnes den säkerhet, som endast
en gemensam överledning av förädlingen och gemensam bedömning av
förädlingsprodukternas värde torde kunna giva.

Lantbruksstyrelsen vidhåller alltså sin uppfattning, att det ur såväl
organisatorisk som ekonomisk synpunkt måste betraktas som en bristfällig
anordning, om för växtförädlingen eventuellt tillgängliga medel delas
mellan flera inom i stort sett samma område arbetande, med varandra
konkurrerande förädlingsanstalter, i varje fall därest icke betryggande
anordningar träffas, varigenom åtminstone ovan anförda olägenheter undvikas.

Beträffande vad i samma motioner anförts rörande betydelsen av växtförädlingen
vid Weibullsholm och den gjorda jämförelsen med växtförädlingen
vid Svalöv, vill lantbruksstyrelsen hänvisa till vad utsädesföreningen
härutinnan anfört. Enligt vad styrelsen kan finna, har föreningen
i sitt yttrande, under uttalande av sitt fulla erkännande av betydelsen
utav Weibullsholms-anstaltens verksamhet, dock givit frågan dess
rätta dimensioner. I likhet med föreningen anser sig även lantbruksstyrelsen,
alltjämt liksom tillförene, hava skäl att vitsorda Weibullsholmsanstaltens
värderika insats på växtförädlingens område, men anser sig
dock böra ifrågasätta, huruvida icke denna insats i förevarande motioner
givits en omfattning och en betydelse, vilka knappast kunna sägas motsvaras
av verkligheten.

Rörande de olikheter i verksamheten, som föranleda utredningens olika
resultat beträffande behovet av statsanslag till Svalöv och Weibullsholm,
har lantbruksstyrelsen redan uttalat sig med anledning av motionen nr
1:192.

I fråga om beräkningsgrunden för ett eventuellt statsanslag till Weibullsholm
hava motionärerna stannat för den uppfattningen, att anslag
borde utgå med det belopp, vartill tjänstemännens löner vid anstalten uppgå,
en beräkningsgrund, som knappast kan sägas vara i och för sig bärande.
Skall den emellertid vid eventuellt bifall — helt eller delvis — till
ifrågavarande motioner tillgripas såsom måttstock för statsunderstödets
storlek, lärer dock först en utredning böra verkställas, varav framgår ej
mindre i vad mån förenämnda tjänstemäns hela tid ägnas åt det rent
vetenskapliga arbetet vid förädlingsanstalten, än även med vilka belopp,
inberäknat eventuellt förekommande naturaförmåner samt provisioner och
dylikt, de olika tjänstemännens löner utgå. Det lärer nämligen under
ovan angiven förutsättning vara nödvändigt tillse, att ett eventuellt stats -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 45

understöd till förenämnda löner ej utmätes efter annat och eventuellt rikligare
mått än det, varmed statsmakterna tillmätt motsvarande löner vid
Svalöv.

Lantbruksstyrelsen har i annat sammanhang uttalat, att ökade anslag
till växtförädling givetvis måste ur jordbrukets synpunkt hälsas med tillfredsställelse.
Denna uppfattning hyser styrelsen fortfarande. Det gäller
dock enligt styrelsens förmenande att härvid tillse, att de medel, som för
detta ändamål kunna ställas till förfogande, också bliva så använda, att
de bliva i största möjliga utsträckning fruktbärande.

Stockholm den 5 maj 1925.

ERIK INSULANDER.

Georg v. Zweigbergk.

Utsädesföreningens yttrande.

Till Kungl. lantbruksstyrelsen.

Sedan riksdagens jordbruksutskott anhållit om kungl. lantbruksstyrelsens
utlåtande över de uppgifter i motionerna nr 292 och 293 i första kammaren
(likalydande med motionerna nr 440 och 441 i andra kammaren), som icke
innefattas i Kungl. Maj:ts proposition den 23 mars 1925, nr 172, angående
anslag till befrämjande av växtförädling m. m., och kungl. styrelsen berett
Sveriges utsädesförening tillfälle att yttra sig i ärendet, får föreningen härmed
vördsamt anföra följande.

Syftet med de nämnda motionerna är, såsom av deras motivering och slutyrkande
framgår, detsamma, nämligen att bereda fortsatt statsunderstöd åt
Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Utan att vilja ingå på frågan om huruvida statsanslag till Weibullsholm
bör beviljas eller icke eller ett eventuellt statsanslags storlek, anser sig föreningen
dock nödsakad göra en del erinringar med anledning av vissa i
motionerna lämnade uppgifter, vilka, om de få stå oemotsagda, kunna befaras
giva anledning till en oriktig uppfattning om föreningens verksamhet
och därigenom menligt påverka dess anseende och ställning utåt. Självfallet
får detta vårt yttrande icke uppfattas så som skulle föreningens tjänstemän
underskatta betydelsen av det arbete, som bedrives vid Weibullsholm, eller
värdet av de resultat, som verkligen framgått därav.

I motionerna framhålles, dels att förädlingsverksamheten vid Weibullsholm
bedrives på ett annorlunda och i viss mån bättre sätt än vid Svalöv,
dels att de vid förstnämnda anstalt hittills frambringade sorterna överträffat
utsädesföreningens förädlingsprodukter och dels att utsikterna för erhållande
av nya värdefulla sorter från Weibullsholm under den närmaste tiden skulle
vara särskilt stora. Vi skola i det följande var för sig något belysa dessa
förhållanden samt därtill foga några anmärkningar rörande en del andra i
motionerna gjorda uttalanden.

46

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

Börande de vid Weibullsholm tillämpade arbetsmetoderna framhålles bl. a.
(sid. 27), att Svalöv skulle från Weibullsholm ha upptagit en ny korsningsprincip.
Med anledning härav må blott i korthet anmärkas, att denna princip
i anslutning till teorien om många arvenheters inverkan på en och samma
ärftliga egenskap utarbetats och fullt tydligt uttalats från Svalöv redan år
1908, d. v. s. långt innan den ännu började tillämpas på Weibullsholm. Sålunda
skriver professor Nilsson-Ehle i Sveriges utsädesförenings tidskrift
1908, sid. 169: »för höjande av avkastningsförmågan genom korsningar har
principen blivit att korsa de olika, höyst avkastande sorterna med varandra».
Härvidlag ha visserligen även närstående linjer, uppdragna ur en
och samma sort, såsom probsteierhavren, korsats med varandra, men naturligtvis
har den allmänna principen ej begränsats härtill, utan ha ju, såsom
av talrika redogörelser i nämnda tidskrift och annorstädes framgår, för
samma ändamål, d. v. s. för erhållande av transgressioner av avkastningsförmåga,
tidighet, härdighet, stråstyvhet o. s. v., även sorter med olika härstamning
korsats med varandra, t. ex. Dansk Smaahvede x Extra Squarehead
II (1907), v. Lochows Gelbhafer x Segerhavre (1914), Gullkorn x
Hannchen (1908) o. s. v. Kiktigt är, att man på Svalöv, för avsiktligt erhållande
av transgressioner av avkastningsförmågan utöver förut kända maxima,
hållit på användande av föräldrasorter, som i detta avseende tillhöra de högst
stående, enär man på den vägen i stort sett säkrast kommer framåt; men
planmässig transgressionsförädling har också ständigt tillämpats hos andra
slags korsningar, där det i övrigt gällt att förena olika slags egenskaper, och
då ofta mellan sorter med mycket olika egenskaper och härstamning, högre
och lägre avkastning o. s. v. Då docent Heribert Nilsson för stegring avkastningsförmågan
utfört korsningar mellan olika högre och lägre avkastande
sorter av olika typ, så är detta således blott en nära till hands liggande
utvidgning av principen, vars upptagande på Weibullsholm är erkännande
värt, men det kan alldeles icke betecknas som någon ny princip, vmrs betydelse
dessförinnan skulle varit de på Svalöv arbetande vetenskapsmännen
förborgad. 1

Den på Weibullsholm vid rågförädlingen tillämpade metodiken har otvivelaktigt
sin betydelse, då den bidragit till att ytterligare klargöra spörsmålet
om korsbefruktande växters förädling. Någon ny princip innebär den dock
icke utan är närmast att beteckna som en utvidgning av den redan tidigare
av Shull, Bast m. fl. i Amerika använda metoden för majsförädling, eu
metod som givetvis upptagits även vid rotfruktsförädlingen på Svalöv.

Vi kunna för övrigt instämma däruti, att i samband med det vetenskapliga
arbetet på Weibullsholm åtskilliga impulser till förädlingsarbetets förnyelse
utgått därifrån, men tillbakavisa bestämt förädlingsspecialisternas vid
Weibullsholm antydan (sid. 28 nederst), att man vid Svalöv med hänsyn
till detta förädlingsarbetets alltjämt fortskridande förnyelse genom fortsatta
vetenskapliga undersökningar skulle företräda en rent negativ ståndpunkt. Vi
behöva blott erinra om den i hela den internationella växt förädlings litteraturen
erkända uppbyggnad av vetenskapliga grundvalar för växtförädlingen,
som skett vid Svalöv, från dess första början och sedan alltjämt, genom påvisandet
av de konstanta småformerna hos självbefruktarne, genom utredningen
av kvalitativa egenskapers ärftlighetsförhållande vid korsningar och
på senare tid icke blott genom fortsatta omfattande rent genetiska ärftlig -

1 En översikt över transgressionsförädlingen på Svalöv hos vete och havre har lämnats i
tidskrift för lantmän 1917, sid. 367—373, 383—391.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

47

hetsundersökningar (publicerade i Hereditas, Sveriges utsädesförenings tidskrift,
Nordisk Jordbruksforskning o. s. v.) utan även genom stort anlagda
fysiologiska undersökningar (rörande kölddöd och vinterhärdighet m. m.),
blombiologiska undersökningar o. s. v.

Rörande de hittills vid Svalöv och Weibullsholm frambringade sorterna
framhålles i motionen nr 292 (sid. 3) att »ifråga om stråsäd och vallväxter,
vilka varit föremål för båda anstalternas arbete, hava utförda praktiska
försök ännu icke kunnat giva ett bestämt och obestridligt utslag till förmån
för det ena eller andra» men att beträffande vete »synes det emellertid vara
obestridligt, att Weibullsholm just nu åtminstone står avgjort framför
Svalövsanstalten». Och i samma motion (sid. 4) säges generellt, att Weibullsholmsanstalten
»på samma arbetsområden som Svalöv sanstalten vunnit
resultat av högre nationalekonomiskt värde än denna». Och i motionen
nr 293 anföres slutligen (sid. 19) ur firman Weibulls erinringar den 18 mars
1925 enligt motionärernas mening »synnerligen belysande uppgifter» rörande
de framkomna värdena av växtförädlingsverksamheten vid Weibullsholm.
I vad dessa uttalanden gälla utslag av hittills utförda praktiska försök och
Weibullsholmsanstaltens generella överlägsenhet i fråga om vunna resultat,
stå de emellertid i uppenbar strid med de slutsatser, till vilka de sakkunniga
kommit. Under hänvisning i övrigt till den av dem verkställda utredningen
må ytterligare följande anföras.

Ifråga om liöstvete för södra Sverige har Weibullsholm, såsom också utsädesföreningen
erkänt, genom Standardvetet nått ett avgjort framsteg.
De sona re årens försök i västra Sverige synes dock visa, att sortens användning
är begränsad. För mellersta Sverige måste de tidigare och mera härdiga
Svalövssorterna fortfarande, trots vissa gynnsamma resultat för Standard, få
anses som de mest värdefulla. Vidare må framhållas, dels att överlägsenheten
i hektolitervikt hos Standardvetet endast gäller i förhållande till vissa
Svalövssorter, dels att denna högre rymdvikt icke i och för sig medför någon
bättre bakningsduglighet, d. v. s. högre kvalitet i egentlig mening.

Av vårvete har från Svalöv utlämnats fyra var för sig värdefulla sorter;
då Weibullsholm åtminstone ej i större omfattning sysslat med förädling av
detta sädesslag, har självfallet ej heller några sorter därav kunnat lämnas
till jordbruket.

Rörande höstråg nödgas firman Weibull erkänna, att dess stormråg II är
underlägsen de båda Svalövssorterna stjärnråg och stålråg i avkastning, men
det framhålles, att sorten genom sin större stråstyrka likväl har ett mervärde
iiver vad Svalöv frambringat. Det torde vara tillräckligt att rörande de
nämnda tre sorterna anföra det omdöme, som Prof. L. Forsberg i sin senaste
redogörelse för sortförsöken i Malmöhus län på grundval av försöksresultaten
för åren 1919—1924 fäller: »Stormrågen äger visserligen en stråstyrka, som
överträffar den hos stål- och stjärnrågen, och har jämväl något kortare stråhöjd,
men stormrågen besitter en allt för låg kärnavkastningsförmåga, förutom
att den har betydligt sämre kämkvalitet — dess holländska vikt har i försöken
legat 3 skålpund under stålrågen — för att den skall kunna sägas
hava något odlingsberättigande på länets fastmarksjordar». Det må endast
tilläggas, att resultaten från rågförsöken på andra platser givit i huvudsak
samma resultat som de i Malmöhus län.

Den vid Weibullsholm frambringade vithavre sorten eko är otvivelaktigt en
sort med framstående avkastningsförmåga. Dess jämförelsevis sena mognad
gör emellertid användningen starkt begränsad och den låga hektolitervikten,

48 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

som man i uppgifterna — liksom för rågen — förbisett, reducera i sin mån
värdet.

Någon svarthavre sort liar ännu icke förts i handeln från Weibullsholm.

Detsamma gäller korn, såväl tvåradskorn som sexrads.

De på Svalöv frambringade örfsorterna hava i försöken så gott som genomgående
visat sig överlägsna motsvarande Weibullsholmssorter.

Ifråga om rotfrukter ha de anförda försöken i Malmöhus län visserligen
visat en ringa överlägsenhet för Weibulls stammar av betor och rovor, men
däremot icke för kålrötter och morötter. En sammanställning av samtliga
hittills i olika delar av vårt land utförda försök med olika rotfruktsstammar
visar emellertid icke någon bestämd överlägsenhet för vare sig Weibullsholms
eller Svalövs stammar. Detta förhållande har upprepade gånger framhållits
av opartiska försöksledare.

Rörande potatisen må blott erinras, att från Svalöv utlämnats fem sorter,
av vilka de tre såväl i försöken som vid odling i stort givit goda resultat
och delvis fått stor spridning, under det att båda de Weibullsholmssorter,
som hittills utlämnats, i försöken givit mindre goda resultat.

Vad slutligen vallväxterna beträffar, så äro de hittills utkomna sorterna
därav endast prövade i så ringa omfattning, att något slutgiltigt omdöme om
desamma icke kan lämnas. Så mycket kan dock sägas, att om någon skillnad
till den ena eller andra anstaltens favör finnes, så ligger den till förmån
för Svalöv.

Av det anförda framgår, att i fråga om redan till odling i stort utlämnade
sorter är Svalöv avgjort ledande ifråga om råg, vårvete, korn,
svarthavre, ärter och potatis. Av vithavre äro Svalövssorterna för landet
i sin helhet av större betydelse, även om den vid Weibullsholm frambringade
ekohavren under vissa förhållanden visat sig överlägsen i avkastningsförmåga.
Beträffande rotfrukter och vallväxter ligga Svalöv och Weibullsholm i stort
sett jämnsides, möjligen med något företräde för vissa rotfruktsstammar från
Weibullsholm och vissa sorter av vallväxter från Svalöv. Endast ifråga om
höstvetet kan Weibullsholm genom sitt Standard vete sägas för närvarande
vara överlägset Svalöv, detta dock endast för södra Sverige.

I motion nr 293 har (sid. 21) starkt poängterats »de värden, som anstalten
vid Weibullsholm kan förväntas komma med i framtiden». I det därefter
följande lämnas också en redogörelse för de under förökning varande nya
sorter, vilka antagas komma i handeln under de närmaste åren. Till belysande
av ifrågavarande sorters värde anföras bland annat vissa sifferuppgifter rörande
sorternas avkastningsförmåga i förhållande till redan i marknaden varande
Svalövssorter. Såsom bevismaterial för nämnda sorters betydelse i framtiden
äro emellertid sådana jämförelser i detta sammanhang värdelösa. Självfallet
arbetas även vid Svalöv alltjämt på frambringandet av nya sorter, och
flera sådana, vilka i försöken visat sig överlägsna redan odlade sorter, finnas
även för närvarande i förökning, några därav i sådan omfattning, att de
redan under nästa och därpå närmast följande år komma i marknaden.
Endast en jämförelse mellan dessa nya sorter från Svalöv och Weibullsholm
kan visa deras inbördes värde och endast i den mån de nya sorterna från
Weibullsholm överträffa eller åtminstone äro fullt jämngoda med de samtidigt
från Svalöv utkommande kunna de tydligen anses representera något av
betydelse och värde för jordbruket. Men om detta giva de i motionen
lämnade uppgifterna om nya sorter av åkerbruksväxter från Weibullsholm
ingen som helst upplysning.

Som exempel på det anförda rörande nya sorter från Svalöv må här blott

Jordbruksutskottets utlåtande AV 71.

-I!)

omnämnas, att under de båda närmaste åren utkomma, såvitt intet oförutsett
inträffar, följande sorter: höstvete 098(5 b (tidig sort för södra Sverige),
0987 b (senare sort för samma område) oeh 0841 (tidig, härdig sort med god
bakningsförmåga för mellersta Sverige); råg 0451 (för mellersta Sverige);
vithavre 01164 (vit odal för Norrland) oeh 01182 (tidig som guldregn); korn
0190 (lika tidig med och ännu stråstyvare än gullkorn) och prinsess II (för
södra Sverige); ärt 0123 (tidig gulfröig kokärt för Norrland); hundäxing
1111 (ersättning för Skandia). Att dessa nya sorter överlämnats till förökning
beror givetvis på att de i försöken — såväl vid Svalöv oeh utsädesföreningens
filialer som i lokala försök — visat sig överlägsna de bästa
redan odlade Svalövssorterna. I de fall, då de jämförts med i motionen uppräknade
Weibullsholmssorter, ha de också i odlingsvärde visat sig fullt jämförliga
med eller överlägsna närmast motsvarande av dessa.

I motion nr 292 anmärkes (sid. 4) »att Svalövsanstalten och Svalövsbolaget
betraktade som eu enhet måste ha haft och alltjämt ha exakt samma
förutsättningar som firman Weibull att utan statsunderstöd ekonomiskt uppbära
sin förädlingsverksamhet». Utan att här vilja ingå på frågan om den
avgift, som utsädesbolaget hittills erlagt eller enligt det nya avtalet skall
erlägga, är riktigt avvägd, anse vi oss dock böra framhålla, att denna
motionärernas uppfattning ej kan vara riktig. Genom de i kontrakt mellan
utsädesföreningen och bolaget fastställda bestämmelserna bär bolagets rörelsefrihet
i vissa avseenden blivit betydligt inskränkt. Utsädesbolaget har icke
heller samma möjlighet att för sin affärsverksamhet utnyttja utsädesföreningens
tjänstemän, som firman Weibull har ifråga om Weibullsholms. Och
den omständigheten, att det här dock faktiskt föreligger två olika företag
med var sin ledning och organisation måste även i sin mån medverka till
ökade omkostnader för verksamheten i sin helhet. Denna utsädesföreningens
fristående ställning torde emellertid från det allmännas synpunkt medföra
så stora fördelar, att dessa mer än väl uppväga de därmed förenade ökade
kostnaderna.

I detta sammanhang synes också böra anmärkas, att vissa i motionen
gjorda uttalanden rörande utsädesbolaget icke äro fullt riktiga eller i varje
fall lätt kunna verka vilseledande. Sålunda får man av uttalanden i såväl
motionen nr 292 (sid. 5) som 293 (sid. 13) närmast den uppfattningen, att
det är bolaget, som vid sina förhandlingar med utsädesföreningen och hos
de sakkunniga framtvingat professor Nilsson-Ehles anställning som föreståndare
för utsädesföreningen och ärftlighetsinstitutionens förflyttning från
Åkarp till Svalöv. Verkliga förhållandet är, att utsädesföreningens förvaltningsutskott
redan den 28 juli 1924 beslöt föreslå styrelsen att hos professor
Nilsson-Ehle göra framställning om att han måtte åtaga sig befattningen
som utsädesföreningens föreståndare och att styrelsen den 31 i samma månad
fattade beslut i enlighet härmed. Tanken på ärftlighetsinstitutionens förflyttning
till Svalöv har också framkommit vid underhandlingar mellan
utsädesföreningens förvaltningsutskott och professor Nilsson-Ehle. Utsädesbolaget
har icke haft någon del i tillkomsten eller utarbetandet av detta
förslag. Först sedan de förberedande underhandlingarna slutförts, har bolaget
fått del av förslaget och därvid omfattat detsamma med så stort intresse,
att det vid de slutliga förhandlingarna om avgiften som villkor för
sitt sista erbjudande även uppställt genomförandet av sagda förslag. Emellertid
må det anmärkas, att denna professor Nilsson-Ehles anställning som
föreståndare ingalunda, såsom av motionärernas uttalanden kan synas framgå,
varit den enda anledningen till det förhöjda anbudet. De viktigaste skälen

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 2S höft. (Nr 7 V. 4

50

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

härför ha otvivelaktigt varit dels bolagets sedan förhandlingarnas början något
förbättrade ekonomiska ställning samt det ljusare läget för jordbruket och
utsädeshandeln, dels de sakkunnigas bestämda krav på ett högre anbud,
därest uppgörelse över huvud taget skulle komma till stånd.

Rörande utsädesbolagets nu nämnda avgift framhålles i motion nr 20.‘i
(sid. 31), »att bolaget betalar i runt tal en tredjedel utav de kostnader det
vetenskapliga arbetet och utsädeskontrollen medföra». I kostnaderna för
det vetenskapliga arbetet medräknas härvid utsädesföreningens samtliga utgifter
för de delvis på respektive ortsmyndigheters och riksdagens initiativ
tillkomna och numera med statsunderstöd helt bekostade filialerna. Dessa
ha emellertid tillkommit uteslutande för att befordra ett tillgodogörande i
största möjliga utsträckning av förädlingsarbetets resultat inom olika delar
av landet. I förefintligheten av filialerna ligger också en grundväsentlig
olikhet mellan utsädesföreningens förädlingsorganisation och andra inom
landet arbetande förädlingsanstalters. Tack vare den vid dessa försöksstationer
ständigt fortgående prövningen av de vid huvudanstalten uppdragna
sorterna och det under senare år vid desamma målmedvetet bedrivna lokala
förädlingsarbetet har utsädesföreningen vid sin sortuppdragning kunnat i
möjligaste mån taga sikte på hela landets och dess olika delars speciella
krav på ett gott odlingsmaterial. Tydligen har den också därigenom i särskilt
hög grad möjlighet att tillgodose de allmänna ocli rent nationalekonomiska
krav, som statsmakterna med all rätt kunna ställa på dess förädlingsverksamhet.
För den mellanhand, som liar att förmedla försäljningen
av utsädesföreningens sorter, kunna filialerna däremot oj vara av på långt
när så stor betydelse, att den motsvarar kostnaderna för deras verksamhet.
I betraktande av detta sakförhållande måste givetvis också utsädesbolagets
avgift i förhållande till utsädesföreningens hela utgiftssumma betraktas på
annat sätt än som skett i motionen.

I anslutning till det nu rörande organisationen av utsädesföreningens
verksamhet anförda bör också med anledning av i motion nr 293 (sid. 15—-16)
gjorda uttalanden kraftigt understrykas, att föreningen med sin av statsmakterna
fullständigt beroende ledning och sina av staten helt bekostade
filialer med all rätt kan realiter betraktas som en statsanstalt. Den är,
såsom eu förutvarande chef för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfr.
Petterson, uttryckt saken, till gagnet om också icke till namnet en statsanstalt.

1 motion nr 292 (sid. 6) anmärkes pa tal om det vid förekomsten av tvä.
eller flera förädlingsanstalter oundvikliga dubbelarbetet, att det »borde ju
ocksä^ kunna visas, varför just det antal arbetskrafter, som nu sysselsättas
vid Svalöv, med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna för jordbruk
i Sverige utgör det rätta antalet». Härtill kan svaras, att om det än ej
kali bevisas, att antalet är det absolut riktiga, sa har dock deri nuvarande
arbetsfördelningen vid utsädesföreningens huvudanstalt tillkommit på grundval
av de under förädlingsarbetets gång gjorda erfarenheterna. Då förädlingsarbete
med nya växtslag har ansetts höra upptagas och detta krävt
ökade arbetskrafter, ha sådana, sa snart medel härför erhållits, blivit anställda.
Och da nu exempelvis förädlingsarbetena med vallväxter anses
behöva ske i sådan omfattning, att eu vetenskapsman svårligen kan hinna
leda dessa, har föreningen för avsikt att verkställa en ändamålsenlig uppdelning
av dessa arbeten och om möjligt anställa ytterligare en vetenskapligt
skolad arbetskraft härför. Men det har självfallet aldrig kunnat falla utsädesföreningens
ledning in att anställa två vetenskapsmän eller arbetskrafter

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 51

i övrigt för att de skulle sysselsätta sig med samma arbete, utan att den
ene vet vad den andre gör.

På tal om detta dubbelarbete må för övrigt blott framhållas, att deri i
motion nr 293 (sid. 15) åberopade kritiken av de uttalanden härom, sota
förut gjorts från Svalöf, på intet sätt rubbar huvudsaken i detta yttrande,
nämligen det av mångårig erfarenhet bestyrkta faktum, att utsikterna för
ernående av värdefulla resultat vid förädlingsarbetet icke ökas i proportion
med antalet på samma område arbetande.

I utarbetandet av detta yttrande hava deltagit t. f. föreståndaren, professor
Nilsson-Ehle, avdelningsföreståndarna Tedin, Åkerman och Sylvén,
assistenterna Sundelin och Lundberg samt undertecknad sekreterare.

Svalöv den 2 maj 1925.

För Sveriges utsädesförening:

H. NILSSON-EHLE.

Erik W. Ljung.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Då de sakkunniga på ett iögonenfallande sätt försummat eu utredning
av den fråga, som bort vara huvudfrågan, nämligen i vad mån Welbullsholm
producerat sorter, som hava ett nationalekonomiskt plusvärde utöver
hittills utsläppta Svalövssorter av samma växtart, har helt naturligt
motionärernas uppmärksamhet alldeles särskilt varit riktad på denna
fråga. I fråga om de redan föreliggande sorterna, hava de ansett sig böra
i motionen intaga de erinringar, som firman Weibull i skrivelse till chefen
för jordbruksdepartementet av den 18 mars 1925 gjort i frågan, då de
anse dessa uppgifter synnerligen belysande. Sedan riksdagens jordbruksutskott
remitterat motionerna till kungl. lantbruksstyrelsen för yttrande
över i dessa förekommande uppgifter, vilka ej ingå i Kungl. Majrts proposition
och lantbruksstyrelsen berett Sveriges utsädesförenings tjänstemän
tillfälle att yttra sig i saken, föreligger nu från dessa båda håll yttranden,
dels över de produkter, som från de båda växtförädlingsanstaltema
redan föreligga i handeln, dels över de, som kunna väntas inom
närmaste åren utkomma, d. v. s. av förädlarna själva som förhoppningsfulla
ansedda nya sorter.

I den nämnda skrivelsen av den 18 mars hävdade firman Weibull, att
med dess sorter Standardvete och Ekohavre förelåge sorter, som enligt
föreliggande officiella försök överträffade de från Svalöv föreliggande
sorterna i vete och vithavre, fast dessa till på köpet voro hela sortgrupper.
Riktigheten härav har i Svalövsinlagan ej kunnat bestridas — då
ju naturligtvis de officiella försökssiffrorna ej kunna utfalla olika vid
omräkning på Svalöv och Weibullsholm — lika litet som detta kunnat
göras med avseende på Weibullsholms överlägsenhet i rotfrukter under
senaste femårsperiod. Utsädesföreningens tjänstemän komma också till
följande av dem kursiverade slutsats i sortfrågan: »Av det anförda fram -

•">2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

f/år, att i fråga om redan till odling i stort utlämnade sorter, är Svalör
avgjort ledande i fråga om råg, vårvete, korn, svarthavre, ärter och potatis.
» Detta skulle således vara Svalövs motsvarande överlägsenhet. Härvid
kan emellertid ej rätt gärna det för bedömningens riktighet viktiga
faktum förbises, att vårveteförädling ej bedrives på Weibullsholm och att
av korn och svarthavre ännu ingen ny sort utsläppts i handeln. Svalövs
överlägsenhet i dessa fall är således för närvarande av lättbegripligt slag.
Lika lättbegriplig är Weibullsliolms överlägsenhet i grönsaker, fast denna
ej påpekats i nämnda inlaga, ehuru grönsakerna omfatta en hel avdelning
vid Weibullsholm. Det återstår då endast av de överlägsna växtslagen
råg, ärter och potatis. Att Stjärn- och Stålrågen äro överlägsen
Storm II i avkastning kan ju på grund av de officiella försökens utslag
ej förnekas. Men vi hava förut pointerat, att det i detta fall gällt ett
annat, speciellt för den svagstråiga rågen viktigt förädlingsmål, nämligen
ett vetestyvt strå. Detta har nåtts och härmed är förutsättningen
given för en kombination av denna stråtyp och högre avkastning genom
korsning. Att sorten därför representerar ett mervärde i förädlingsavseende
kan ej bestridas, även om den ej betecknar detta i avkastningshänseende.
Vad vidare den påstådda överlägsenheten i ärter och potatis beträffar.
sa bygger den på ett ringa antal försök, och dessutom äro de vid
de olika anstalterna framkomna sorterna till sina egenskaper så olika,
att de knappast äro jämförbara. Weibulls ärtsort Ambrosia är avsevärt
tidigare än samtliga Svalövs kokärtsorter, så att den kan odlas som förfrukt
till höstsäd, och fyller således i detta avseende ett behov, som aldrig
tillfredsställts av någon Svalövssort, fast dessa äro flera. Weibulls Monopolärt
är överlägsen Svalövs Soloärt i avkastning av grönmassa, men ej i
fröskörd. Dessa båda sorter fylla således var sitt behov, "Weibulls potatissorter
Sigyn och Imperia äro resistentare mot bladrullsjuka än samtliga
Svalövssorter och således odlingsvärdare i rullsjuketrakter, under det
att Svalövssorterna stundom äro detta i rullsjukefria trakter. De hittills
utsläppta sorterna i ärter och potatis hava så speciella egenskaper, att de
komplettera snarare än konkurrera med varandra. Lantbruksstyrelsens
genom utsädesföreningens tjänstemän igångsatta utredning har således
ej kunnat förtaga riktigheten av vårt förut gjorda och av motionärerna
upptagna uttalande, att vad den intensivast bedrivna förädlingen — nämligen
förädlingen av stråsäd — beträffar, är Weibullsholm överlägset i
vete och i det till sin odlingsomfattning ojämförligt viktigaste stråsädesslaget,
nämligen vithavre, Svalöv endast överlägset i råg. Det bär naturligtvis
i detta sammanhang ett fundamentalt intresse att skaffa sig ett
begrepp om vad dessa plusvärden betyda, och motionärerna hava också
med klar insikt om detta från Weibullsholms tjänstemän införskaffat sig
en kalkyl på, vad Standardvetets meravkastning kan anses betyda i nationalekonomisk
vinst som ett rent penningvärde. Denna kalkyl resulterade
i att sortens utlämnande betyder möjligheten till en ökad årlig vinst för
det svenska jordbruket av inemot två och en halv miljon kronor. Riktigheten
av denna kalkyl har ej bestritts varken av lantbruksstyrelsen eller
utsädesföreningens tjänstemän.

Då de för Ekohavren med avseende på dess meravkastning lämnade
uppgifterna ej heller varit möjliga att bestrida, torde det i detta samman
bang vara av vikt att genom en liknande kalkyl göra sig en uppfattning
om denna sorts ekonomiska plusvärde. Sorten har överträffat Svalövs
nyaste vithavreförädling, Kungshavre, med 4 procent, den äldre sorten,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. .">1!

Se ger liav re, med 2 procent, i avkastning, men samtidigt denna sort med
2 procent i kärnhalt. Ekohavrens överlägsenhet kan således sättas till 4
procent (iver de hasta motsvarande Svalövssorterna. Dess odlingsområde
sammanfaller vidare med Segerhavrens. Den är eu universalsort för
Göta- och Svealand i likhet med denna. Visserligen söker Svalövsinlagair
förringa sortens betydelse genom att framhålla, att sortens »jämförelsevis
sena mognad gör emellertid anviindningen begränsad». Detta påstående
är emellertid gripet fullkomligt ur luften, ty försökssiffrorna visa tvärtom,
att Ekohavren i Svealand, där dess »senhet» borde lagt hinder i vägen
för dess odling, givit bättre avkastningsresultat än i Götaland. I själva
verket är denna »senhet» endast ett par dagar senare mognad för sorten
än Seger och liktidig mognad med Kungshavre, vilken ej brukar betecknas
som sen från Svalöv. Ekohavren kan därför utan tvekan anses som
odlingsbar i hela Göta- och Svealand, utom på enstaka trakter, som behöva
en tidigare sort än Seger, nämligen Guldregn. Antager man, att
Ekohavren kan odlas på halva landets havreareal (undantag utgör Norrland
och möjligen vissa delar av norra Svealand, vidare Svarthavre- och
Guldregnsområdena), torde man emellertid räkna starkt i underkant.
Landets havreskörd utgör vidare ungefär 10,000,000 säckar. Antages vidare,
att halva denna skörd är vithavre av Segertyp — vilket återigen
är att räkna starkt i underkant, emedan skörden från Nordsverige är
oerhört mycket lägre än för Sydsverige — och att Ekohavre med sin 4
procent högre avkastning än Segertyperna i stället odlades, så skulle eu
meravkastning av 200,000 säckar erhållas. Efter ett pris av 15 kronor per
säck skulle detta i årlig ekonomisk vinst för landet utgöra 3,000,000 kronor.
Ekohavrens nationalekonomiska mervärde är alltså ännu större än Standardvetets,
men detta hava de sakkunniga alldeles glömt bort. Endast eu
granskning av stråsädessorternas värde giver således till resultat, att
Standard betecknar möjligheten till en meravkastning av omkring två
och en halv miljon kronor och Eko till tre miljoner kronor. Liknande utredningar
skulle naturligtvis kunna göras med avseende på andra sorter,
för så vitt så omfattande försök, som med de nämnda, förelåge. Det
synes emellertid, som om den frågan, huruvida Weibullsholms växtförädlingsanstalt
producerat något plusvärde utöver Svalövsanstalten, redan
med resultatet av dessa på omfattande och av ingen bestridda försökssiffror
byggda beräkningar, skulle vara klart besvarad. Och det synes
vidare, som om den frågan, huruvida det kan vara lönande för staten att
utgiva 75,000 kronor till en anstalt, som redan ger staten tillbaka i ökad
avkastning endast med sina nya stråsädessorter miljoner kronor, ej skulle
vara svår att besvara från ekonomisk synpunkt. Huruvida därför lantbruksstyrelsen
har rätt i sitt yttrande, att Weibullsholms »insats givits
en omfattning och en betydelse, vilka knappast kunna sägas motsvaras
av verkligheten», därpå giva dessa siffror svar. På anmodan av motionärerna
hava Weibullsholms förädlingsspecialister inkommit med uppgifter
på de sorter, som kunna förväntas utkomma i marknaden inom närmaste
tiden. Då åtskilliga av dessa sorter prövats under en lång årsserie, hava
vi naturligtvis även anfört försökssiffror för sorterna i förhållande. till
gängse standardsorter. Av Svalövstjänstemännen göres nu gällande, att
dessa sakna betydelse, emedan man ej vet, huru dessa sorter ställa sig till
iivenledes från Svalöv bebådade nya sorter. Då emellertid dessa endast
uppräknas, och varken deras egenskaper eller avkastning beröres, stå vi
inför detta argument svarslösa. Däremot förryckes emellertid ingenting

54

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.

i våra uppgifter, att dessa sorter stå över våra egna bästa sorter, som i
sin tur i vissa fall bevisligen stå över de bästa Svalövssorterna.

Dessa nya löften från de båda anstalterna har tydligen givit lantbruksstyrelsen
anledning att blåsa nytt liv i den tynande älsklingstanken om
för många sorter. Det är ju svårt att inse, huru det överhuvudtaget skall
■vara möjligt att tillgodogöra det svenska lantbruket växtförädlingens
resultat på annat sätt än genom utsläppandet av nya sorter. Endast den
omständigheten, att dylika synas föreligga, bör väl därför ej rimligen
kunna ge anledning till oro. Av de fyra handelssorterna från Weibullsholm
äro tre för specialområden, nämligen Arla för Guldregnsområdet,
Bergslags för övre Svealand och nedre Norrland och Argus för svarthavreområdet.
Den nya vithavresorten, Drott, är för vithavreområdet.
Att den ej utsläppes oprövad torde de jämna, åttaåriga försöken visa.
Dessutom ingår sorten i de officiella försöken från och med i år. Skulle
den där ej visa sin överlägsenhet, kommer den naturligtvis ej att utsläppas.
Och liknande blir förhållandet med övriga omnämnda sorter, liksom,
våga vi antaga, med avseende på Svalövs förhoppningsfulla sorter.

Lantbruksstyrelsen anvisar emellertid även en väg ut ur denna för hastiga
sortproduktion. Den skriver: »Hade de olika förädlarnas sorter re dan

på ett tidigt stadium jämförts och arbetet fortsatts endast med den
eller de sorter, som visat sig innebära verkliga framsteg, hade efter vad
lantbruksstyrelsen kan finna mycket och dyrbart försöks- och förökningsarbete
kunnat undvikas.» Häri har lantbruksstyrelsen onekligen mycket
rätt, men man endast frågar sig, om den växtförädlare står att uppbringa,
som på ett tidigt stadium kan finna den sort, som innebär ett verkligt
framsteg. Då kunna vi lugnt överlämna hela landets växtförädling utan
undantag åt honom.

Hade däremot lantbruksstyrelsen föreslagit, att försöksväsendet utbyggdes
med fasta försöksstationer, där de vid förädlingsanstalterna som mervärda
befunna sorterna underkastades effektivare prövning än vad som
vid hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet är möjligt, och balett
större antal sorter kunde prövas än vad som nu är möjligt, så skulle
detta förslag av landets samtliga växtförädlare givetvis omfattats med
största intresse. På detta sätt undvekes visserligen ej utan utbyggdes i
stället ett dyrbart försöksarbete. Och denna anordning kunde ju ingenting
åtgöra med avseende på ett genare framställande av de nya sorterna,
ilen att staten härigenom på ett eller helt annat sätt skulle tillvarataga sitt
eget intresse, samtidigt som den gagnade växtförädlingsarbetet genom att
övertaga slutprövningen av sorterna, är självfallet.

Om således produktionen av nya sorter är så långt ifrån att vara en
fara att den snarare är växtförädlingens mål, så kan samma ogrundade
rädsla påvisas med avseende på lantbruksstyrelsens uppfattning med avseende
på dubbelarbetet. Denna lantbruktsstyrelsens andra huvudtanke
hade av de sakkunniga ansetts bestyrkt genom ett intyg från Svalövstjänstemännen,
att utsikten till nya resultat ej stiger med antalet arbetande
personer på området, utan endast med kvadratroten på detta antal. Sedan
det ohållbara i detta påstående från teoretisk synpunkt efter anmodan av
motionärerna påvisats av docent Heribert-Nilsson, ha Svalövstjänstemännen
i sitt senaste yttrande frångått sitt försök, att på teoretisk väg bevisa
dubbelarbetets olägenhet. Men, säga de, detta rubbar på intet sätt huvudsaken
i detta yttrande, nämligen det av mångårig erfarenhet bestyrkta
faktum, att utsikterna för ernående av värdefulla resultat vid förädlings -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 55

arbetet icke ökas i proportion med antalet på samma område arbetande.
Var är beviset härför? Var är det av mångårig erfarenhet bestyrkta beviset
härför? Den nämnda uppfattningen motsäges ju i varje fall av den
svenska växtförädlingen, vilkens resultat icke varit rikare än sedan de
båda växtförädlingsanstalterna trädde i full funktion. Och härvid har
ej varit utan betydelse, vad motionärerna yttrat och vari Svalövstjänstemännen
instämma, att »åtskilliga impulser till förädlingsarbetets förnyelse»
utgått från Weibullsholm. Att liknande påverkan gjort sig gällande
från Svalöv med avseende på Weibullsholm är naturligt. Men en påverkan
som består i ömsesidiga impulser i teoretiskt och praktiskt avseende
kan ju ingalunda kallas ett ömsesidigt dubbelarbete.

Weibullsholm den 10 maj 1925.

Vördsammast

för Weibullsholms Växtförädlingsanstalt
HARRY WEIBULL.