Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

7

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda
samt om beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad
skada å växande gröda. (2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) två likalydande, nr 133 i första kammaren av herr Andersson, Albin
samt nr 195 i andra kammaren av herr Andersson i Grimbo, i vilka
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande åtgärder till förekommande av älgars skadegörelse å
ungskog och växande gröda;

2) nr 1 i andra kammaren av herrar Olsson i Ramsta och Schill, vari
hemställts, att riksdagen beslutar i skrivelse till Kungl. Maj:t begära om
utredning, huruvida och på vad sätt och i vilken omfattning gottgörelse
må kunna beredas åt dem, som lidit skadegörelse å växande gröda av
älgar och sedan inkomma till riksdagen med den framställning, vartill
utredningen giver anledning.

I motiveringen till förstnämnda motioner behandlas älgens skadegörelser
närmast från skogsvårdssynpunkt. För belysande av dessa skadegörelser anföras
åtskilliga uppgifter rörande inom Landvettens och Härryda socknar
av Sävedals härad i Göteborgs och Bohus län föreliggande förhållanden.
Enligt ett av läns jägmästaren i nämnda län gjort uttalande skulle å egendomen
Långenäs i Landvetters socken på grund av älgstammens tillväxt
under nu gällande total fridlysning inom länet en rationell skogsskötsel tillsvidare
vara omöjliggjord och varje tanke på att uppdraga annat trädslag
än gran utesluten. Från socknarna i Sävedals härad hade i anledning
härav framställning gjorts till Kungl. Maj:t om tillstånd att genom jakt
minska älgbeståndet, vilken framställning emellertid blivit avslagen. Enligt
motionärernas uppfattning vore det knappast ägnat att förvåna, om
skogsägare, som sökt ställa sig till efterrättelse bestämmelser i skogsvårdslagen,
genom vilka den enskilde skogsägaren ålades att på bästa sätt plan -

Motionerna
1:133 och
11:195.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Motionen

11:1.

tera och sköta sin skog och sina skogsmarker, funne det märkvärdigt att
det utfärdats fridlysningshestämmelser för djur, som vore de största skadegörare
på skogen, varigenom plantering av sådana trädslag som tall, ek,
björk m. fl. så gott som omöjliggjordes. Därtill komme den skada samma
djur åstadkomme på växande gröda i skogstrakterna, där älgarna på några
dagar kunde förstöra skörden på betydande områden.

Ett önskemål vore enligt motionärernas mening, att skogsvårds- och jaktlagarna
bringades i närmare överensstämmelse med varandra. Tillåtelse till
eller förhud mot jakt efter älg borde icke bestämmas så noggrant efter
länsgränserna som hittills, utan likartade områden sammanföras oavsett
sådana gränser. Till ett härad eller en socken, som läge i ett län med
totalförbud mot älgjakt och vid gränsen till ett län, varest det vore tilllåtet
att jaga älg, droge sig älgstammen och ökade sig på grund av det
totala jaktförbudet i sådan grad, att stora mängder ungskog och säd bleve
fördärvade. Vid fridlysningsbestämmelsernas utfärdande borde enligt vad
motionärerna uttala hänsyn tagas även till skogsägares och jordbrukares
intressen och omfattningen av älgens skadegörelse grundligt undersökas.

I den av herrar Olsson i Ramsta och Schill väckta motionen har framhållits,
att den skadegörelse av älgar, som äger rum å växande gröda här i
landet årligen uppgår till avsevärda belopp. Ofta vore det så att torpare,
arrendatorer och småbrukare i skogsbygderna finge sin gröda mer eller
mindre förstörd av älgar, utan möjlighet att få någon gottgörelse härför
genom älgjakten, då de i allmänhet saknade jakträttigheter.

Motionärerna, som förklara sig icke vilja ifrågasätta ökad jakttid å älg,
hava däremot ansett frågan om beredande av gottgörelse i någon form
för den skadegörelse, som älgen åstadkommer å växande gröda, böra tagas
i övervägande. För sådant ändamål tänkte sig motionärerna upptagandet
av en avgift för varje skjuten älg. De skjutna älgarna kunde redovisas
till vederbörande landsfiskal och avgiften samtidigt erläggas. De av
älgarna åstadkomna skadorna å växande gröda kunde anmälas till
kommunalnämnden, som skulle hava att besiktiga och värdera skadan
och däröver till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända protokollsutdrag.
För detta ändamål skulle nämnden, om så befunnes lämpligt,
äga att inom eller utanför nämnden utse en delegation av tre personer.
Motionärerna ansåge givet, att skador av mindre omfattning icke
borde ersättas och tänkte sig gränsen härutinnan satt till 15 kronors värde.
För slutgiltigt fastställande av skadeståndsbeloppen borde av Kungl. Maj:ts
befallningshavande utses en länsnämnd av fem personer, vilken skulle
hava att pröva de inkomna ansökningarna och fördela beloppen. De, som
samtidigt redovisade skjutna älgar och sökte ersättning för skadegörelse å
grödan, borde enligt motionärernas mening icke erhålla gottgörelse i sådan
mån än värdet av skadan överstege den skjutna älgen eller älgarnas värde.
Avgiften för skjuten älg tänkte sig motionärerna antingen fixerad till

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

9

samma belopp för hela riket eller ock att Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde få bestämma densamma inom en viss ininimi- och maximigräns
allt efter behovet.

Över motionerna bar utskottet i vederbörlig ordning inhämtat domänstyrelsens
yttrande, vilket såsom bilaga fogats vid detta utlåtande.

Vad först angår frågan om älgens skadegörelse å skog, så synes det vara
otvivelaktigt, att en icke obetydlig sådan skadegörelse under vissa förhållanden
kan äga rum. Det vill emellertid synas, som om denna skadegörelse
skulle utgöra en verklig fara för skogsvården endast där älgstammen
är synnerligen talrik. I allmänhet torde älgen hava så störa skogsområden
att röra sig på, att skadegörelse av ifrågavarande art icke får någon
mera väsentlig betydelse. Och för de förluster, som för skogsägaren uppstå
under dylika förhållanden, lärer han i allmänhet anse sig gottgjord
genom älgjakten. Utredningen i ärendet synes ock visa, att mera allvarliga
missförhållanden i förevarande avseende allenast uppstå såsom en följd av
total fridlysning och å trakter, där förutsättningarna i övrigt för älgstammens
tillväxt äro särskilt gynnsamma. De i herrar Albin Anderssons
och. Anderssons i Grimbo motioner anförda uppgifterna rörande förhållandena
i vissa socknar av Göteborgs och Bohus län torde i detta hänseende
vara belysande.

Såsom även motionärerna framhållit, torde man kunna komma till rätta
med dylika missförhållanden genom att fridlysningen sker i mera smidiga
former. Sålunda synes det även utskottet som om i ett sådant fall, som
det av motionärerna omförmälda, anledning kan finnas att frångå regeln,
att fridlysningen skall följa länsgränsen.

Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter anser sig utskottet
böra tillstyrka, att utredning verkställes rörande de åtgärder, som i berörda
avseende må vara av behovet påkallade.

Beträffande den av herrar Olsson i Ramsta och Schill väckta motionen
får utskottet erinra, att i vårt land helt saknas såväl bestämmelser om
rättsskydd mot viltskador som andra anordningar för beredande av gottgörelse
för sådana skador. I åtskilliga andra länder — i främsta rummet
sådana där å ena sidan rationell jaktvård förekommer och andra sidan
jordbruk och trädgårdsskötsel mera intensivt bedrivas — finnas bestämmelser
på detta område. Vad särskilt angår den form av gottgörelse för
skador, förorsakade av älgar, som i sistnämnda motion ifrågasatts, har
utskottet inhämtat, att en liknande anordning finnes i Finland. Enligt
en kungörelse av den 20 oktober 1898 föreskrives nämligen, dels att för
rättighet att utöva älgjakt skall erläggas viss avgift, dels att skada, som
av älg förorsakats å växande gröda eller stackad säd eller foder, ersättes
av kronan. Bestämmelserna torde emellertid för närvarande sakna praktisk
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 sand. 23 höft. (Nr 6b—65). 2

Domän styre
sens yttrand

Utskottet

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

betydelse, enär älgen i Finland är i det närmaste utrotad och total fridlysning
av densamma därför tillämpas.

Såsom framgår av domänstyrelsens yttrande, befinner sig under Kungl.
Maj:ts prövning förslag, gående ut på mera vittgående åtgärder beträffande
gottgörelse för viltskador.

Huruvida en sådan anordning, som i den sist omhandlade motionen
ifrågasatts, är lämplig att genomföra i vårt land, därom anser sig utskottet
nu icke böra uttala någon mening. Utskottet har emellertid för
sin del icke velat motsätta sig, ätt den utredning rörande älgens skadegörelse
och de åtgärder, vilka med anledning härav kunna vara påkallade,
som utskottet vill förorda, även kommer att omfatta en undersökning av
det i sagda motion lämnade uppslaget.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner I:
133 och II: 195 samt II: 1 må i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga
de åtgärder, vartill denna utredning må giva anledning.

Stockholm den 11 maj 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

PAUL HELLSTRÖM.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Norin, Lundelly
Gabrielsson, Andersson i Fältenborg och Luterkort samt
från andra kammaren: herrar Uddenberg i Karlskoga, Hedlund i Häste, Sjölander,
Gustafson i Vimmerby, Johansson i Hallagården, Månsson i Erlandsro och Olsson i Rödningsberg.

Jordbruksutskottets utlåtande AV 65.

11

Bilaga.

Till Riksdagens Jordbruksutskott.]

Genom nådigt beslut den 13 innevarande februari bär domänstyrelsen
anbefallts att i anledning av framställning från riksdagens jordbruksutskott
avgiva yttrande över till samma utskott remitterade motionen nr 1
i andra kammaren om beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad
skada å växande gröda samt nr 133 i första kammaren och nr 195 i andra
kammaren, lika lydande, om åtgärder till förekommande av älgars skadegörelse
å ungskog och växande gröda.

I anledning härav får styrelsen anföra följande.

De jämlikt Kungi. Maj:ts bemyndiganden den 1 oktober 1915 och den 3
juli 1916 inom jordbruksdepartementet tillkallade jaktsakkunniga hava i
avgivet betänkande den 15 maj 1922, del II, med förslag till ändringar i
jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m., avgivit bland annat förslag till
förordning angående jaktvårdsavgifter, jaktkort och jaktpass. Detta förslag,
vilket av domänstyrelsen i underdånigt utlåtande den 30 november
1923 i huvudsak tillstyrkts, innehåller bland annat, att, med vissa särskilt
angivna undantag, jakt ej må av någon utövas, med mindre han erlagt
jaktvårdsavgift i den ordning, som i förordningen stadgas, samt till bevis
därom är försedd med ett för honom personligen utfärdat jaktkort.

Jaktvårdsavgiften; skulle utgå med följande belopp för jaktkort

avseende helt år, vid jakt inom viss kommun ................................

» » » » » » visst län ........................................

» » » » » » hela riket........................................

samt avseende en tidsperiod av tre på varandra följande dagar,
oberoende av område, där jakten bedrives....................................

kronor 5
» 20
» 50

» 1*

vilket sistnämnda belopp domänstyrelsen har föreslagit måtte höjas till 2

kronor. .

Jaktvårdsavgifterna skulle tillfalla statsverket och bilda en fond uaktvårdsfonden),
vilken efter Kungl. Maj :ts bestämmande skulle användas
för främjande av jaktvården inom riket. Till denna fond skulle ingå även
avgifter för jaktpass, som utländsk undersåte skulle vara pliktig utlösa
för jakt inom riket — antingen 100 kronor för helt år eller ock 5 kronor
för varje dag jaktpasset omfattar — ävensom vissa bötesandelar m. m.

Domänstyrelsen har vidare i underdånig skrivelse den 31 januari 1925
med förslag till jaktvårdsarbetets inom landet organisation och inflytande
jaktvårdsavgifters m. m. användning föreslagit bland annat, att de i jaktsakkunnigas
förenämnda betänkande föreslagna avgifter för jaktkort och
jaktpass skulle i huvudsak tillföras en för hela landet bildad frivillig sammanslutning
för jaktvård och vildnadsskydd, uppdelad på lokala länsföreningar.
Sammanslutningen skulle stå under viss officiell kontroll och
såsom villkor för rätt till erhållande av del utav förenämnda avgifter hava
av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

Viss del av inflytande jaktvårdsavgifter och avgifter för jaktpass — av
domän styrelsen föreslagen till 10 procent därav — skulle emellertid

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

redovisas till staten för att efter Kungl. Maj:ts bestämmande disponeras
för särskilda ändamål, som avse jaktvård och vildnadsskydd i allmänhet.
Bland sådana ändamål, vartill dessa till Kungl. Maj:ts förfogande ställda
belopp skulle användas, har domänstyrelsen framhållit utgivande av ersättningar
för sådan skadegörelse å husdjur eller å växande gröda eller
trädplanteringar m. m., som vållats av djur, som av skilda orsaker ansetts
höra fridlysas längre tider. Styrelsen avsåg härmed exempelvis skadegörelse
å hemdjur av björn och lo, där det till förhindrande av dessa djurarters
utrotande ansåges nödigt att beträffande dem stadga total fridlysning,
eller skada å skog och planteringar genom kronhjort, vilken, på
grund av sin sällsynthet inom landet, ansetts böra helt fredas. Även i sådana
fall, att all jakt efter älg förbjödes inom viss landsdel på grund av
att eljest fara förelåge för utrotning, har synts skäligt att gottgörelse för
av älg vållad skada å i främsta rummet växande gröda utginge av förenämnda
medel. Styrelsen avsåg däremot icke, att av berörda till Kungl.
Maj:ts förfogande ställda del av jaktvårdsavgifter m. m. skulle utgå ersättning
åt markägare för sådan vildskada å växande gröda eller dylikt,
som förorsakats av djur, efter vilka under längre eller kortare del av året
jakt finge äga rum. Det har synts naturligt, att vederbörande markägare
själv må hava att överväga följderna av att på sina marker behålla en
större vildstam, som eventuellt kan förorsaka skada å växande gröda m. m.
för såväl honom själv som ock underlydande torpare och arrendatorer m. fl.
Om än dessa sistnämnda icke torde äga framställa rättsliga krav mot
markägaren om ersättning för skada, som vållats dem av exempelvis älg,
har markägaren dock i allmänhet ansetts äga viss moralisk skyldighet härtill,
då skadan varit av större betydelse för de underlydande. Dylika ersättningar
torde ock flerstädes hava utgått. Rätt kännbara skador å
växande gröda m. m. genom älg torde emellertid understundom tillskyndas
även sådana innehavare eller brukare av smärre självständiga hemman
eller lägenheter, som antingen icke hava jakträtt eller å vilkas områden
älgen icke har fast tillhåll, utan å vilka han endast tillfälligt inkommer
från omgivande större marker. Flertalet av dessa torde icke hava utsikt
att bekomma någon som helst ersättning för de uppkomna skadorna.

Därest en allmän kassa funnes, varifrån gottgörelse för mera avsevärd
skada kunde utgå, torde därmed avvärjas den fara för älgstammens skäliga
bestånd, som ligger däri, att särskilt småbrukare i skogsbygden, i avsikt
att värja sig för älgens skadegörelse, olovligen nedskjuta de djur, som inkomma
på innehavande ägor eller pläga uppehålla sig i närheten därav.
Statsmedel synas icke böra anvisas för ändamålet, ej heller torde här förut
berörda jaktvårdsavgifter lämpligen böra tagas i anspråk i fall, då det
gäller skadegörelse inom orter, där viss jakttid för året är medgiven. Under
sådana förhållanden synes det i motionen nr 1 framlagda uppslaget till
frågans ordnande vara förtjänt av uppmärksamhet och väl värt att tagas
under omprövning. Vid prövning av ansökan om gottgörelse för skada
genom älg synes emellertid böra tillkomma vederbörande myndighet att
beakta bland annat jämväl huruvida sökanden vidtagit åtgärder att hålla
älgstammen på sina ägor i skälig storlek i förhållande till egendomens omfattning
och rådande förhållanden i övrigt. I samband härmed torde oek
böra erinras, att skadegörelse genom älg å växande gröda äger rum på
sommaren och framför allt på hösten, innan jakttiden inträder. Skadegörelse
på skog åstadkommes däremot under vintern.

Utan att nu kunna fatta bestämd ståndpunkt till lämpligaste ordnan -

Jordbruksutskottets utlåtande. Nr 65. 1!S

döt. av den väckta frågan, anser styrelsen densamma dock vara av
sådan betydelse, att den bör tagas under omprövning, och att visst
behov föreligger för att sådana åtgärder vidtagas, varigenom den,
som genom av älg förorsakad skadegörelse å växande gröda drabbats
av mera nämnvärd förlust, må kunna vinna möjlighet att därför
erhålla någon gottgörelse. Det bör emellertid icke förbises, att
bestämmelser i förevarande syfte torde komma att stöta på rätt avsevärda
svårigheter vid deras praktiska tillämpning. För kostnadernas
bestridande skulle medel kunna erhållas, beträffande orter där under året
all jakt efter älg är förbjuden, av den del utav här förut omförmälda
avgifter för jaktkort och jaktpass, som skulle stå till Kungl. Maj:ts förfogande,
och i fråga om orter, där jakt får under viss tid av året äga rum,
ur en länsvis under länsstyrelsens förvaltning ställd kassa, som bildades
på sådant sätt, att för varje inom länet dödad älg till kassan inbetalades
viss avgift. Motionärerna hava ansett, att de som samtidigt redovisade
skjutna älgar och sökte ersättning för skadegörelse å grödan, icke borde
erhålla gottgörelse i vidare män än värdet av skadan överstege den skjutna
älgens eller älgarnas värde med frånräknande av enligt förslaget bestämda
avgifter. Denna princip kan synas riktig, men då jordägare eller brukare,
å vilkens växande gröda vållats skada genom älg, kan hava överlåtit rätten
till jakt å annan, i följd varav sökanden av gottgörelse sålunda icke
har att redovisa några älgar dödade under samma år, som skadan uppstått,
bör särskilt övervägas frågan om vem som lämpligast bör åläggas skyldighet
att redovisa skjutna älgar och utgiva avgifter för desamma — skytten,
jakträttsinnehavaren, jordägaren eller eventuellt brukaren (jordarrendatorn).

Beträffande vad i de lika lydande motionerna nr 133 i första kammaren
och nr 195 i andra kammaren framhållits rörande älgens skadegörelse å
skog, äger det sin riktighet, att älgen flerstädes åstadkommer rätt betydande
skadegörelse å yngre skog, såväl barrskog som lövskog. Några
andra effektiva åtgärder till förekommande av dylik skadegörelse, än att
älgbeståndet genom avjagning förhindras bliva för stort, torde emellertid
icke kunna vidtagas. Åtgärd i sådant avseende kan ju i regeln ske inom
orter, där älgjakt viss tid av året är tillåten. Där det emellertid, på grund
av fara för älgens utrotande inom vissa delar av landet, ansetts nödvändigt
att för längre eller kortare tidsperiod helt fridlysa älgen, kan på begränsat
område, där älgen på grund av särskilda, för hans trevnad gynnsamma
förhållanden har jämförelsevis stor stam, vållas rätt avsevärd skadegörelse
å skogen, utan att markägaren i allmänhet kan skydda sig härför. Huruvida
denna bör beredas särskild gottgörelse härför synes dock kunna ifrågasättas.
Det skäliga ersättningsbeloppet för skadan är vanskligt att bedöma,
varjämte bör uppmärksammas, att skogsägaren, om jaktförbudet
upphör påföljande år, kan erhålla viss ersättning genom älgstammens beskattning.

Motionärerna hava bland annat framhållit, att vid fridlysningsbestämmelsernas
utfärdande hänsyn borde tagas även till skogsägares och jordbrukares
intressen, så att frågan ej må bliva helt beroende av yttranden
från jaktsällskap, vilka icke hava intresse av eller äro inne i skogsvårdsfrågor.
Domänstyrelsen får i anledning härav erinra, att så gott som undantagslöst
vederbörande skogstjänstemäns yttranden i dylika frågor infordras,
varjämte i allmänhet vederbörande länsstyrelse låter höra hushåll Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 2.‘l höft. (Sr 0''/ — 65.) 3

14 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

ningssällskapets förvaltningsutskott samt, där tid därtill gives, landstinget.

Såsom sammanfattning av vad härovan anförts, får styrelsen meddela,
att styrelsen för sin del ej har något att erinra mot att åtgärder vidtagas i
syfte att bereda skälig gottgörelse åt den, som lidit förlust genom av älg
förorsakad skadegörelse å växande gröda.

Styrelsen får slutligen meddela, att enligt de uppgifter rörande inom riket
skjutna älgar, som genom vederbörande jägmästare var för sitt revir
införskaffats,

antalet dödade djur utgjorde i medeltal för år under 5-års -

perioden 1911—1915 .................................................................... 2,680 stycken

och under 5-årsperioden 1916—1920 ............................................ 1,970 »

Från och med år 1921 har varit rådande totalförbud för älgjakt inom de
sex nordligaste länen samt inom vissa län eller delar av län även i mellersta
och södra delarna av landet. Därjämte har jakttiden för älg inom
orter, där sådan funnits medgiven, varit begränsad till 7 dagar och under
år 1924 inom vissa län till allenast 4 dagar.

Det under åren 1921—24 under för jakt efter älg medgiven tid skjutna
antalet älgar utgör följande:

år 1921 = 672 stycken. Totalförbud i de sex norra länen, i Värmlands,

Västmanlands, större delen av Örebro län, i
Göteborgs och Bohus län samt landskapet Dalsland
av Älvsborgs län.

» 1922 = 449 » Totalförbud i likhet med 1921 samt därjämte

Södermanlands län.

» 1923 = 381 » Totalförbud i likhet med 1922 samt därjämte

Jönköpings län.

» 1924 = 1,208 » Totalförbud i de sex norra länen, Värmlands,

Göteborgs och Bohus, Jönköpings och Blekinge
län samt Dalsland. Jakttiden var begränsad
till 4 dagar i Örebro, Västmanlands, Södermanlands,
Östergötlands och Kalmar län.

Stockholm den 27 februari 1925.

TH. HERMELIN.

Sixten BeUander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.