Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

Nr 61.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande.

(lista avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion nr 121 av herr Jeppsson m. fl. har hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla om skyndsam utredning angående
åtgärders vidtagande för laxfiskets upphjälpande samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande
från lantbruksstyrelsen, vilket såsom bilaga fogats vid detta utlåtande.

Motionärerna framhålla, hurusom särskilt vattenfallens överbyggande
och älvarnas profilreglering ävensom vissa av kraftverken tidvis vidtagna
uppdämningsåtgärder medfört en synnerligen menlig inverkan på laxfisket
därigenom att laxens lekplatser och uppehållsorter i övrigt antingen helt
och hållet förstörts eller ock gjorts värdelösa. Vidare erinras i motionen
om den skada som i förevarande avseende förorsakas genom vattendragens
förorening från industriella företag o. d. ävensom genom timmerflottning.
Såsom ett verksamt medel till motverkande av en ytterligare försämring
på grund av nämda förhållanden av laxfisket framhålla motionärerna en
rationellt bedriven laxodling.

Efter ett ingående klarläggande av behovet av att särskilda åtgärder
vidtagas för laxfiskets upphjälpande har lantbruksstyrelsen tillstyrkt motionen.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i ärendet anfört och då utskottet
inser laxfiskets stora ekonomiska betydelse, vill utskottet tillstyrka, att förevarande
fråga såsom ock i motionen föreslagits göres till föremål för utredning.
Vid denna utredning, som således i främsta rummet bör avse
laxfisket, bör emellertid enligt utskottets mening jämväl uppmärksammas
de mindre tillfredsställande förhållanden beträffande fisket i allmänhet,
vilka på sina håll för närvarande äro rådande. Utskottet syftar härvid
särskilt på det rovfiske, som enligt vad inom utskottet upplysts på en
del ställen bedrives under lektiden. Åtgärder ägnade att stävja detta

Utskottet.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

missbruk synes utskottet utgöra ett betydelsefullt led i strävandena för
fiskets befrämjande. Den ifrågavarande utredningen synes utskottet lämpligast
kunna uppdragas åt lantbruksstyrelsen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av den i ämnet väckta
motion II: 121 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
angående de åtgärder, som kunna och böra vidtagas
för laxfiskets upphjälpande samt i den mån så
erfordras för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 11 maj 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

PAUL HELLSTRÖM.

Närvarande: Se utlåtandet nr 60.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

9

Bilaga.

Till Riksdagens Jordbruksutskott.

Genom remiss av Kungl. Maj:t har kungl. lantbruksstyrelsen anbefallts
att till Eder avgiva utlåtande över en vid innevarande års riksdag väckt,
till Eder remitterad motion (nr 121 i andra kammaren), där motionärerna
hemställt om vidtagande av åtgärder för laxfiskets upphjälpande.

Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Laxfisket i vårt land är som bekant av mycket stor betydelse. Under
femårsperioden 1915—1919, omfattande såväl dåliga som goda laxår, uppgick
den årliga medelfångsten till sammanlagt omkring 990,600 kilogram,
därav 167,700 kilogram på havs- och 222,900 kilogram på älvfisket. Under
äldre tider var detta fiske av eu ännu mycket större betydelse, vilket
framgår av bifogade tabell 11 över laxfångsten i Sveriges viktigare laxälvar
och de havsområden, där ett intensivare laxfiske bedrives.

Den övervägande delen av den i Sveriges sötvatten fångade laxen erhålles
i Norrlands älvar. Bland Sydsveriges vattendrag intager endast
Mörrumsån en mera bemärkt plats såsom laxälv. Laxfångsten i denna å
uppgår nämligen till ungefär samma storlek som i de medelgoda och bättre
norrlandsälvarna.

Av de på Sveriges västkust utfallande vattendragen äro numera endast
Lagan, Ätran, Göta älv och Säveån av någon betydelse ur laxfiskesynpunkt,
ehuru de härutinnan komma långt efter Mörrumsån och norrlandsälvarna.

Slutligen bör även nämnas Vänern med tillflytande vattendrag, där även
verklig, ehuru från havet isolerad lax förekommer, och understundom tämligen
goda laxfångster göras.

På grund av det höga pris, som städse betalas för laxen, och de ofta jämförelsevis
billiga fångstanordningarna utgör laxen ett bland våra allra
värdefullaste fiskslag, varvid även är att märka, att den genom sin huvudsakliga
tillväxt i havet mer än någon annan fiskart kan kvantitativt öka
ett vattendrags fiskavkastning. Framhållas bör även i detta sammanhang
havslaxfiskets stora betydelse och att detta fiske är beroende av laxens
fortplantningsmöjligheter i älvarna.

Ingen fiskart har emellertid fått små existensmöjligheter så kringskurna
som just laxen. Dels förorenas vattnet i älvarna, där laxen uppgår för att
leka, genom avfallsvatten från samhällen, fabriker och virkesflottning,
och dels sättas genom de allt talrikare dammbyggnaderna svåra eller
oöverkomliga hinder för laxens vandringar och fortplantning, varigenom
laxbeståndet överhuvudtaget äventyras. Laxen har även i det närmaste
eller fullständigt försvunnit från flera svenska vattendrag, där den fordom
regelbundet uppgick. Så exempelvis i Nissan, Motala ström, Norrström och
Mälaren, Gävleån m. fl. I andra älvar, såsom Emån, Dalälven och Ljungan,
har laxen under de senaste åren avtagit i högst betänklig grad.

Enligt de undersökningar och utredningar, som särskilt fiskeriassistenten
G. Alm företagit, torde det vara ställt utom allt tvivel, att laxfiskets

Ej tryckt.

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

tillbakagång i de omnämnda älvarna liksom även laxfiskets minskning
överhuvudtaget till stor del är beroende på nyssnämnda, genom människans
ingripanden förorsakade förändringarna i vattendragen. De synnerligen
stora och för olika älvar gemensamma växlingarna i laxfisket torde däremot
enligt Alms undersökningar vara att tillskriva klimatiska, sålunda
av människans göranden oavhängiga faktorer.

Ehuru det sålunda understundom måhända kan vara svårt att bestämt
säga, huruvida laxfiskets tillbakagång i en älv är beroende på den ena
eller andra orsaken, är detta åter i andra fall möjligt, och obestridligt är
i varje fall, att laxfisket under senare tider i stort sett försämrats.

För att förhindra en dylik försämring och för att överhuvudtaget upphjälpa
vårt lands laxfiske erfordras, såsom ock motionärerna framhållit,
en efter stora linjer bedriven laxodling.

Sedan lång tid tillbaka har också laxodling, ehuru ej i större utsträckning,
bedrivits hos oss. Sålunda finnas för närvarande tvenne, direkt
under statens ledning stående, och 12 under hushållningssällskap sorterande
med statsbidrag underhållna laxodlingsanstalter. De förra äro Älvkarleö
för Dalälven och Kvarnbäcken för Indalsälven, de senare Piparböle
för Ume älv, Ed för Ångermanälven, Flo för Faxälven, Sillre för Indalsälven,
Njurunda för Ljungan, Sandgrund och Dejefors för Klarälven,
Gullspång för Gullspångsälven, Trollhättan för Göta älv, Hov för Lagan,
Herting för Ätran och Mörrum för Mörrumsån.

Ynglet från dessa anstalter har i allmänhet utsatts i de älvar och åar,
vid vilka anstalterna äro belägna och till ett antal, som framgår av bifogade
tabell H.1

Vad angår resultaten av laxodling i allmänhet, det vill säga huru stor
mängd salumässig lax, som erhålles av en viss mängd utsatt yngel, känner
man dock mycket litet. De försök och iakttagelser, oftast genom
märkning, som gjorts i denna riktning i Danmark, Norge, Tyskland, England
och Amerika, tyda emellertid på, att man av 1,000 stycken utsatt,
nykläckt laxyngel kan beräkna att i den älv, där ynglet utsatts, återfånga
minst ett par laxar.

För att åskådliggöra laxodlingens betydelse må följande exempel anföras.
En anstalt för uppfödande av 1 miljon yngel kostar i uppförande
omkring 14,000 kronor. Räknar man med en ränta av 5 procent och amortering
under 50 år av anläggningskapitalet, utgöra de årliga amorteringsoch
räntekostnaderna 980 kronor under första året, vilket belopp minskas
alltefter skeende amorteringar. De årliga utgifterna i övrigt för en dylik
anstalt torde kunna beräknas till omkring 5,000 kronor.

Av 1 miljon utsatt laxyngel bör enligt ovannämnda beräkning åter-''
fångas minst 2,000 laxar. Med en medelvikt av 7 kilogram och ett medelpris
per kilogram av 2 kronor blir detta 28,000 kronor. Beräknas härifrån
avgå omkring 30 procent i och för omkostnader för fisket, kvarstår
en nettobehållning av omkring 18,700 kronor. Mot denna inkomst svarar
den årliga utgiften för laxodlingen, omkring 6,000 kronor. Sannolikt äro
dock dessa siffror väl optimistiska. Å andra sidan är härvid att märka,
att de ovan nämnda återfångstresultaten hänföra sig endast till laxfångsten
i älvarna. Då emellertid hos oss en ungefär lika stor del av laxfångsten
försiggår i havet, måste fångstsiffran för älvarna utökas med
fångstsiffran för havet. Även om man räknar med en lägre återfångst -

1 Ej tryckt.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

11

procent i älvarna, exempelvis blott % ä 1 stor lax per 1,000 utsatt laxyngel,
torde därför laxodling i vanlig mening ekonomiskt löna sig.

Redan av det nu anförda framgår, att laxodling för att giva påtagliga
resultat måste bedrivas i en mycket stor skala och att den laxodling, som
hittills bedrivits hos oss, utövats i mycket ringa omfattning. Såsom av
tabell II framgår, uppgick antalet år 1923 i Sveriges floder utsatt laxyngel
till sammanlagt omkring 3,064,000. Under samma år utsattes av
Förenta Staternas fiskeribyrå i de i Stilla havet utfallande floderna
174,422,000 laxyngel och rom, därav 108,075,000 laxungar, som under någon
tid utfodrats i dammar. Härtill kommer allt det laxyngel, som utsättes av
de särskilda staternas enskilda fiskerikommissioner, och vilket vanligen
uppgår till betydande mängder. LantbruksstyTelsen saknar emellertid
uppgifter härom.

Ovan anförda uppgifter om förhållandena hos oss gälla laxodling med
utsättande av det späda, nykläckta ynglet. Vid bedrivande av laxodling
i de älvar, vilkas vattenförhållanden och naturbeskaffenhet förändrats
genom dammöverbyggnader, tillkommer emellertid ett annat moment. I
dylika älvar, där i stället för ett mer eller mindre jämnströmmande lopp
uppstå en rad av genom dammbyggnader åtskilda lugnvatten, bliva naturligen
dels lekplatserna förstörda, men dels även betingelserna för laxungarnas
uppväxt allt annat än gynnsamma. I de nämnda lugnvattnen
uppkommer nämligen i de allra flesta fall ett långt rikare bestånd av
rovfisk, gädda, abborre och lake än som är fallet på de uppväxande laxungarnas
naturliga uppehållsorter i av dammbyggnader oberörda älvar.
Dessa rovfiskar äro ytterst farliga fiender till laxungarna utom det, att
de även som mindre äro konkurrenter med desamma om födan. Och även
på åtskilliga andra sätt försämras betingelserna för laxungarnas trevnad
i dessa älvar, därvid särskilt kan framhållas de stundom i hög grad varierande
vattenståndsförhållandena.

I en fullständigt profilreglerad älv måste det sålunda anses felaktigt
att utsätta spätt, nykläckt laxyngel. Det blir under sådana omständigheter
nödvändigt att övergå till den av byråchefen O. Nordqvist i dylika
fall tillämpade metoden med uppfödande av laxynglet i dammar. Försök
härmed ha genom lantbruksstyrelsens försorg från och med år 1921
pågått vid den av staten arrenderade fiskodlingsanstaiten vid Kälarne i
Jämtland. Försöken i denna anstalts fiskdammar pågå fortfarande och
hava redan givit vissa resultat för bedömandet av frågan, huru laxodlingen
bör på mest effektiva sätt anordnas i älvar, vilkas naturförhållanden
förändrats genom fördämningar för industriella ändamål. De viktigaste
hittills uppnådda resultaten äro följande:

1) Laxungarnas uppehållstid i floderna är icke en för laxen i varje flod
konstant rasegenskap utan varierar beroende av tillgången på utrymme
och föda. Genom att besätta dammarna tillräckligt glest med laxyngel
kan man få detta att antaga den för utvandringen till havet utmärkande
blanka dräkten redan på ett eller två år. Detta gäller laxyngel såväl från
södra Sverige som från Norrland, och är naturligtvis en för laxynglets
uppfödande synnerligen viktig omständighet, då härigenom kostnaderna
och svårigheterna att uppföda laxynglet i hög grad kunna minskas.

2) Då kostnaderna för anskaffande av foder och frakterna därför äro
mycket höga, ställer sig metoden med utfodring av laxungarna alltför
dyrbar. Däremot hava försöken visat, att utmärkta resultat, såsom nyss
nämnts, kunna erhållas genom att uppföda laxynglet uti tillräckligt stora

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

dammar utan utfodring, varvid laxynglet lever på den naturliga föda,
huvudsakligen insektslarver, som produceras i dammarna. Sålunda inbesparas
kostnaderna för fodret och arbetet med fiskens utfodring, varjämte
lax*ungarna uppväxa under naturligare förhållanden än vid utfodring.

3) De undersökningar, som anställts vid fiskodlingsanstalten vid Kälarne
av avlidne professorn A. M. Bergman och extra fiskeristipendiaten 0. Nybelin,
ha visat, att en betydlig del av den vid nämnda anstalt uppfödda
fisken är angripen av en parasitmask, Tri aehophorus robustus, som dels
åstadkommer stor dödlighet, och dels hämmar fiskens tillväxt. Av Nybelins
undersökningar framgår, att denna parasit tillföres dammarna med
vattnet från ovanför belägna sjöar, och att den förekommer, såvitt man
hittills kunnat konstatera, i de flesta norrländska sjöar, där gädda lever,
det vill säga i flertalet sjöar utom inom fjällområdet. För att kunna undvika
denna parasit måste man därför anlägga laxyngeldammarna på platser,
där vattnet tillströmmar från källor eller andra gäddfria vatten.

Ehuru visserligen dessa försök ingalunda kunna anses avslutade, så ha
de dock utvisat vissa riktlinjer, som utan tvivel höra — till en början dock
endast försöksmässigt — följas vid ordnandet av laxodlingen i våra vattendrag.

Oaktat lantbimksstyrelsen sålunda redan anställt eu del förberedande
försök såväl vid Kälarne som med biträde av södra Sveriges fiskeriförening
i södra Sverige, anser styrelsen det dock vara nödvändigt att i
och för undersökning över lämpligaste sättet för ordnande av en extensiv
laxyngeluppfödning — det vill säga uppfödning av laxungar i naturliga
dammar utan utfodring — påbörja försök häröver i större utsträckning
och på flera ställen. Åtgärder i denna riktning ha även redan vidtagits.
Genom Kungl. Maj:ts brev den 4 juli 1924 erhöll nämligen lantbruksstyrelsen
tillstånd, att använda 3,000 kronor för försök och förarbeten angående
laxyngeluppfödning i naturdammar. Under sommaren 1924 ha sålunda
rekognosceringar utförts för utseende av lämpliga platser för anläggning
av dylika dammar. Därvid ha ritningar och kostnadsförslag uppgjorts
för 2 dammar om tillsammans 4 hektar vid Ångermanälven, 2 dammar om
8.8 hektar vid Ljungan och 2 dammar om 7.5 hektar vid Dalälven. Kostnadsförslaget
för dessa dammanläggningar, som uppgjorts av södra Sveriges
fiskeriförenings konsulent J. Sörensen, slutar på respektive 6,447,
7,644 och 8,647 kronor eller sammanlagt 22,738 kronor, men torde för
säkerhets skull höra ökas med 50 procent och sålunda beräknas till omkring
34,000 kronor.

Det torde emellertid vara nödvändigt att även i andra delar av landet
utföra dylika försök. Laxungarnas tillväxthastighet och utvandringsstadiets
inträdande är nämligen såsom ovan visats beroende på tillgången på
föda, utrymme, vattentemperatur m. fl. förhållanden, som kunna gestalta
sig väsentligt olika i olika delar av landet. Genom södra Sveriges fiskeriförening
har för Hallands läns hushållningssällskap utredning verkställts
rörande möjligheten att vid någon eller några av Hallands laxförande åar
anlägga laxyngeluppfödningsdammar. Och även i Kristianstads län pågår
utredning rörande anläggning av dylika dammar vid Helgeå.

Utgifterna för anläggning av sådana dammar torde emellertid ej lämna
bestridas av hushållningssällskapen, utan synes här staten böra träda
emellan, så mycket mera som det ju härvidlag gäller i lika hög grad ett
allmänt som ett enskilt intresse, nämligen laxfisket i havet.

I och för undersökning av möjligheterna att för till huds stående pen -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61. 13

ningmedel kunna bedriva en mera omfattande fiskodling i vårt land,
bar lantbruksstyrelsen genom fiskeri assistenten Alm låtit verkställa eu
utredning över storleken av tillgängliga s. k. fiskeavgifter, utdömda genom
Kungl. Maj:ts resolutioner angående överbyggande av kongsådra
samt genom vissa länsstyrelsers och vattendomstolarnas utslag-. Avskrift
av denna utredning i vad den rör laxodlingens ordnande bifogas.1

Av densamma framgår, att för anordningar till laxfiskets förbättrande i
åtskilliga av våra vattendrag icke oväsentliga penningebclopp finnas förhanden.
Så finnas exempelvis för Ljungan ett belopp på omkring 35,000
kronor, varav dock en del enligt Kungl. Maj:ts beslut därom torde böra
användas till uppförande av en laxodlingsanstalt för Ljunga älv. För
fiskets förbättrande i Dalälven finnas omkring 15,000 kronor. Dessa belopp
skulle alltså räcka till för täckande av de med ovan föreslagna
dammanläggningar vid Ljungan och Dalälven förenade utgifterna och
ämar lantbruksstyrelsen ingå till Kungl. Maj: t med anhållan om
rätt att få använda ifrågavarande belopp i och för dylikt ändamål. För
Ångermanälven finnas nu ingå medel. Anläggning av uppfödningsdammar
därstädes torde för övrigt kunna anstå, i betraktande av de tämligen
likartade naturförhållanden, som råda mellan denna älv och Ljungan och
Dalälven.

Vad södra Sverige beträffar kunna, såsom av utredningen framgår, för
Mörrumsån disponeras omkring 14,000 kronor och för Helgeån 1,900 kronor.
För Mörrumsåns vidkommande torde dock måhända detta belopp böra användas
för vissa förbättringar av den vid Mörrumsån belägna, under de
senare åren på grund av särskilda orsaker ej i gång varande Vittskövle
laxodlingsanstalt. De för Helgeå avsedda medlen äro ännu så obetydliga,
att de ej förslå långt vid en dammanläggning. Dessa medel torde därför
tills vidare böra fonderas.

För täckande av anläggningskostnaderna för dammarna vid Hallandsåarna
finnas emellertid niga tillgängliga fiskeavgifter i likhet med vad
som är fallet beträffande de förut nämnda vattendragen. Ej heller finnes
möjlighet att härför erhålla nödiga medel från de jämlikt 2 kapitlet 10 §
vattenlagen inflytande fiskeavgifterna. Dessa avgifter uppgingo nämligen
under sista året eller 1924 till endast omkring 6,400 kronor och föregående
år till betydligt mindre belopp. För närvarande tagas dessa avgifter
jämlikt av Kungl. Maj:t årligen utfärdade bestämmelser i anspråk
för täckande av driftkostnaderna vid den av lantbruksstyrelsen arrenderade
fiskodlingsanstalten i Kälarne, och några större belopp bliva därför
ej över för andra ändamål. Det vore för den skull av allra största värde
för utförande av de för en rationell laxodling nödvändiga försök, om medel
till anläggning av laxyngeluppfödningsdammar i södra Sverige kunde erhållas
från annat håll.

De nu berörda åtgärderna, nämligen laxodling med ynglets uppfödning
i dammar, avse vattendrag, där laxens existensförhållanden blivit för-,
sämrade eller förstörda genom överbyggnader. I dessa fall är det framförallt
av vikt att kraftiga åtgärder vidtagas för laxfiskets räddande.

Såsom ovan nämnts inverkar även flottningen menligt på laxens fortplantning,
därigenom att lekplatserna förorenas och rommen infekteras av
dödande svamp- och bakterievegetation. För bekostande av laxodling i
dylika ännu av överbyggnader oberörda, men av flottningen påverkade

Iij tryckt.

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61.

älvar måste i främsta rummet användas flottningsavgifter, som utdömas
av vattendomstolarna på grund av vattenlagen, 6 kapitlet 9 och 17 §§.
Där dessa avgifter icke förslå för en laxodling i tillräckligt stor skala,
synes staten böra tillskjuta vad som kan erfordras därutöver.

Vare sig laxodlingen är avsedd att motverka den för laxen skadliga inverkan,
som härrör av överbyggnader och vattenförorening m. m. eller av
flottning, anser sig lantbruksstyrelsen böra såsom sin åsikt framhålla,
att laxodlingen bör organiseras endast småningom och i samband med
försök, så att odlingen tillika blir en försöksverksamhet, genom vilken man
erhåller anvisning, huru odlingen på ändamålsenligaste sätt bör ordnas
vid de olika vattendragen.

Även i älvar, där de naturliga existensförhållandena ännu äTo i huvudsak
oförändrade, kan ett ingripande för laxfiskets förbättrande vara till
nytta. Såsom undersökningar såväl hos oss som i andra länder visat, är
laxfiskets avkastning underkastat långsamma, sannolikt av klimatiska
växlingar beroende fluktuationer. I synnerhet under perioder med för
laxens fortplantning, laxrommens och ynglets utveckling ogynnsamma
yttre förhållanden kan man genom en i tillräckligt stor skala bedriven
laxodling motverka dylika skadliga yttre förhållanden. Lantbruksstyrelsen
anser därför, att även i älvar med tills vidare i huvudsak oskadade
naturförhållanden laxodling bör bedrivas, fastän denna i dylika älvar bör
ske på annat sätt än då det är fråga om att motverka skada av överbyggnader,
vattenförorening och flottning, nämligen genom att utkläcka
och utsätta nyss utkläckt laxyngel eller genom att hålla laxynglet i dammar
endast under en kort tid, exempelvis under några veckor eller första
sommaren.

I detta sammanhang anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla en
annan omständighet, som är av största betydelse för såväl laxfisket som
övrigt fisken i våra älvar och andra vattendrag, nämligen vattnens förorening.
Redan den 3 juni 1915 har dikningslagskommittén framlagt förslag
till lag angående vatten- och luftförorening m. fl. i samband därmed
stående lagförslag, men ännu saknas en tidsenlig lagstiftning i ämnet.
Då i och med industriens utveckling och samhällens uppkomst och tillväxt
vattnets förorening tilltager i oroväckande grad, är det även för laxfiskets
skyddande av största vikt, att skyndsamma åtgärder vidtagas för en tidsenlig
och effektiv lagstiftning i ämnet.

Med åberopande av vad ovan anförts får lantbruksstyrelsen tillstyrka
bifall till ifrågavarande motion och tillika uttala att den begärda utredningen
lämpligen torde kunna verkställas av lantbruksstyrelsen.

Stockholm den 13 mars 1925.

ERIK INSULANDER.

OSC. NORDQVIST.