Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1925 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd
åt föreningar för jordbrukskredit ävensom i ämnet
väckta motioner.
(l:a avd.)
I en till riksdagen den 13 mars 1925 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 207, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges
riksbank överlämnas svenska statens obligationer till ett belopp av 100,000
kronor att, där jordbrukskassa eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende
å medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat nedsättning,
som möjliggjorts genom ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser
angående godkännande av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken
användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen
må hava tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde
fordran hos kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång
styrkes genom intyg av rättens ombudsman i kassans konkurs samt, vad
angår centralkassa, jämväl av det allmänna ombud, som förordnats att
deltaga i förvaltningen av konkursboet, att medgivande till obligationernas
användande skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse
har sitt säte, att därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter
angående sättet för behövliga obligationers tillgodogörande, att riksgäldskontoret
ofördröjligen skall underrättas, då dylikt medgivande lämnas, att
obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret
till inlösen samt att utbetalning till kassas fordringsägare av för
obligationer influtna medel skall verkställas genom konkursförvaltningens
försorg, dels ock för budgetåret 1925—1926 till understöd åt föreningar för
jordbrukskredit anvisa ett extra förslagsanslag av 30,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till berörda
statsrådsprotokoll.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner nämligen nr 258 i första kammaren av herr Svenson,
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 21 höft. (Nr 51.) 1
Motioner.
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57-
Jordbruks
kassor.
Ernst m. fl. och nr 393 i andra kammaren av herr Strindlund m. fl. har
hemställts, att riksdagen måtte anhålla om sådant tillägg till Kungl.
Maj:ts förslag till ändrade bestämmelser angående understöd åt föreningar
för jordbrukskredit, att dels taxeringsvärdet av växande skog å för jordbruksändamål
bebyggd fastighet inräknas i taxeringsvärdet vid beräkning
av andels- och lånerätt, dels att i jordbrukskassas kassareserv må till viss
omfattning jämväl ingå inteckningar i jordbruksfastighet inom 50 procent
av taxeringsvärdet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionen.
Den år 1915 genomförda och sedermera vid olika tillfällen kompletterade
lagstiftningen angående jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit
innebär (jfr Svensk författningssamling 1915 nr 231—237, 1916
nr 36, 1918 nr 592, 595—597, 1920 nr 171 och 172 samt 1924 nr 73
och 74), att statsverket lämnar visst förvaltningsbidrag under de första
tio verksamhetsåren åt ekonomisk förening, som har till ändamål att
inom visst område bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
(jordbrukskassa) eller utgör sammanslutning för ett eller flera län av
jordbrukskassor (centralkassa för jordbrukskredit). Centralkassa erhåller
därjämte visst organisationsbidrag. Förutsättning för bidrags erhållande
är, att vederbörande kassor vunnit godkännande från det allmännas
sida, och sådant godkännande kan vinnas, om kassan uppfyller vissa
av staten uppställda villkor för godkännande. Dessa villkor avse att
skapa garanti för att kassornas soliditet och, vad angår kassor, som idka
inlåningsverksamhet, jämväl deras likviditet äro tillfredsställande. Slutligen
säkerställer staten så till vida centralkassornas borgenärer, som för
varje centralkassa för jordbrukskredit, som vinner godkännande från det
allmännas sida, från riksgäldskontoret till Sveriges riksbank överlämnas
svenska statens obligationer till värde av 100,000 kronor att av riksbanken
innehavas såsom pant för samtliga centralkassans förbindelser med
rätt för kassans fordringsägare att i viss ordning använda panten till täckande
av sina fordringar.
De ursprungliga bestämmelserna om villkor för jordbrukskassas godkännande
innehöllo bland annat följande:
Jordbrukskassa skulle vara organiserad såsom ekonomisk förening med
begränsad personlig ansvarighet. Delaktighet i sådan kassa skulle beräknas
efter det antal hektar jord, för vilket medlem vunnit inträde i kassan.
Ägare eller brukare av jord finge vinna inträde i kassan för högst det antal
hektar odlad jord, han verkligen ägde eller brukade inom kassans verksamhetsområde.
Då fastighet av ägaren upplåtits åt annan till brukande,
finge ägaren ej vinna delaktighet för mer än hälften av fastighetens areal
odlad jord. Vid beräkning av delaktighet skulle del av hektar räknas
såsom hel hektar. Beträffande annan medlem av jordbrukskassa än som
nyss berörts skulle kassans stadgar angiva det antal hektar odlad jord,
för vilket sådan medlem skulle anses ingå i kassan. Ingen finge vinna in
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. 3
träde i kassan för mer än 50 hektar odlad jord eller för större areal än
som motsvarade en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken medlemskap
i kassan vunnits. Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket
medlem skulle vara berättigad att genom kassan erhålla lån, finge i stadgarna
icke sättas till högre belopp än 75 kronor för varje hektar jord, för
vilken han ägde delaktighet i kassan (medlems låner ätt). Medlem skulle
personligen svara för kassans förbindelser intill ett belopp, som i stadgarna
icke finge bestämmas lägre än till en och en halv gång hans lånerätt.
Lånerätt finge dock ej begagnas av annan medlem än sådan, som inom
kassans verksamhetsområde ägde eller brukade minst en halv hektar odlad
jord. Till jordbruk skulle hänföras även trädgårdsskötsel och annan
därmed jämförlig verksamhet, som avsåge frambringande av kulturväxter.
Jordbrukskassa finge ej utlämna lån för andra ändamål än 1) inköp av
för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner, utsäde, foderoch
gödselmedel eller torvströ, 2) beredande av rörelsekredit i övrigt för
jordbrukets drift under de tider, då fastighetens avkastning vore lägst,
3) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,
som lämpade sig för egendomen, 4) anläggande av vatten- eller avloppsledning
eller anordning för gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt
utnyttjande av jordbruksegendoms tillgångar med vad därtill hörde, 5)
smärre grundförbättringar samt uppförandet av smärre ekonomibyggnader
och 6) erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,
som i närmare angivna avseenden åsyftade jordbruksnäringens befrämjande.
Växelkredit finge icke medgivas för de under 4) och 5) angivna
ändamålen. Jordbrukskassa skulle äga att för förmedling av
växellån betinga sig provision, som för växlar med omloppstid, icke överstigande
tre månader, icke finge överstiga 1U procent av växelbeloppet,
däri inbegripet även den provision, som finge uppbäras av vederbörande
centralkassa för den växelförpliktelse, den kunde behöva ikläda sig för
ändamålet. Jordbrukskassa skulle icke äga att driva annan inlåningsrörelse
än å sparkasseräkning och icke äga att emottaga insättningar av
andra än kassans medlemmar eller, i den mån dessa utgjordes av ekonomiska
föreningar, deras medlemmar. Jordbrukskassa, som för egen räkning
dreve sparkasserörelse, skulle vara skyldig att i tillgångar, bestående
av statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,
för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente, eller hos godkänd centralkassa
för jordbrukskredit, till vilken kassan vore ansluten, redovisa kassareserv,
som tillsammans med inneliggande kassa motsvarade minst en
tiondel av insättarnas behållning. I övrigt skulle sådan jordbrukskassa
vara skyldig att redovisa minst V10 av insatta medels sammanlagda belopp
i dylik kassareserv eller i lån med högst ettårig betalningstid. Jordbrukskassa,
som vore ansluten till centralkassa, finge icke förskaffa sig
kredit i annan kreditinrättning. Medlems insats skulle vara minst tio kronor
för varje påbörjat tiotal hektar jord, varför han vunnit inträde i kassan.
Av insats skulle en tiondel betalas kontant och återstoden inom
ett år efter det insatsen tecknats.
Sedan kort efter den nya lagstiftningens tillkomst framkommo från
olika håll anmärkningar mot densamma. I anledning av dessa anmärkningar,
vilka gingo ut på, att kassornas verksamhet blivit allt för snävt
begränsad, genomfördes år 1918 vissa ändringar i villkoren för jordbruks
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
Centralkasior.
kassas godkännande från det allmännas sida. Sålunda medgavs rätt till
delaktighet i jordbrukskassa för intill 60 hektar ängsmark utom ströängar
samt för intill 120 hektar skogs- och betesmark. Denna delaktighetsrätt
anordnades så, att en hektar ängsmark beräknades såsom en tredjedels
hektar odlad jord och en hektar skogs- eller betesmark beräknades såsom
en sjättedels hektar odlad jord. Den högsta areal, för vilken inträde finge
vinnas, höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Högsta lånerätten förhöjdes
till 200 kronor för hektar odlad jord eller, vad anginge jord, som
brukades för trädgårdsskötsel, till 400 kronor för hektar, dock finge den
för trädgårdsjord medgivna förhöjningen icke, därest jordbrukskassa vore
ansluten till centralkassa, tillämpas annat än efter samtycke av dennas
styrelse och på de villkor i fråga om säkerhet, nämnda styrelse bestämde.
Bland de ändamål, för vilka lån skulle få utlämnas, uppräknades ytterligare
anläggande av ängsvattning eller förbättringsarbeten å redan befintlig
sådan anläggning eller å hagmark eller annan betesmark samt skogsodlingsåtgärder
av mindre omfattning. Jordbrukskassa berättigades att
med medlem öppna kreditivräkning eller löpande räkning i fall, då beviljat
lån avsåge inköp av utsäde, foder- eller gödselmedel eller torvströ,
eller beredande av rörelsemedel i övrigt i den utsträckning, förut angivits,
för drivande av jordbruk eller någon dess binäring. För de två nytillkomna
låneändamålen skulle växelkredit ej få användas. Kassa, som anslutit
sig till centralkassa, skulle icke äga att utan centralkassans medgivande
utlåna mer än 10,000 kronor till en och samma medlem.
En ytterligare utvidgning av jordbrukskassas rörelsefrihet skedde
år 1924, då lånerätten förklarades kunna för annan jord än trädgårdsjord
höjas från 200 till 300 kronor per hektar, dock att vederbörande länsstyrelse
eller, om jordbrukskassa anslutit sig till centralkassa, denna skulle
lämna samtycke till utlämnandet av större lån än 200 kronor per hektar.
De ursprungliga bestämmelserna angående villkor för centralkassas godkännande
innehöllo bland annat följande:
Centralkassa skulle vara organiserad såsom ekonomisk förening med begränsad
personlig ansvarighet och hava till uteslutande ändamål att främja
anslutna jordbrukskassors ändamål. Till medlem av centralkassa kunde
endast antagas jordbrukskassa, vars styrelse hade sitt säte inom centralkassans
verksamhetsområde. Jordbrukskassa skulle vid inträde i centralkassa
teckna insatser för minst 400 kronor, därav minst 1ho skulle betalas
omedelbart och återstoden inom ett år från tecknandet. Jordbrukskassa
skulle svara för centralkassas förbindelser med ett belopp,
som icke finge understiga 30 gånger dess insatsbelopp, men skulle
ej få ingå med flera insatser än att ansvarighetsbeloppet uppginge till
högst 2U av det sammanlagda belopp, intill vilket dess medlemmar
i sin ordning svarade för dess förbindelser. Jordbrukskassa skulle
alltså få eu ansvarighet, som icke finge överstiga sammanlagda beloppet
av dess medlemmars lånerätt. Det högsta belopp, intill vilket jordbrukskassa
skulle vara berättigad att genom centralkassa erhålla lån (jord
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. 5
brukskassas lånerätt) skulle i centralkassas stadgar icke få siittas högre
än halva det belopp, varmed jordbrukskassan ansvarade för centralkassans
förbindelser, ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket
jordbrukskassans medlemmar i sin ordning ägde lånerätt i denna. Den
högsta lånerätten skulle alltså bliva lika med det belopp, varmed jordbrukskassan
högst skulle kunna ansvara för centralkassans förbindelser. Centralkassans
verksamhet för att bereda anslutna jordbrukskassor lån skulle
bestå dels i beviljandet av direkta lån och dels i förmedling av växellån till
jordbrukskassornas medlemmar. Lån, som centralkassa lämnade av medel,
vilka anskaffats genom upptagande av lån, finge ej utlämnas på
längre återbetalningstid än kassan själv åtnjöte. Centralkassa skulle äga
att av anslutna jordbrukskassor mottaga medel till förräntning å sparkasse-,
depositions-, upp- och avskrivnings- samt löpande räkning. Vidare
skulle centralkassorna kunna mottaga insättningar å sparkasseräkning
från anslutna jordbrukskassors medlemmar. Med Kungl. Maj:ts tillstånd
skulle centralkassa vidare äga att av allmänheten mottaga insättningar å
såväl sparkasseräkning som å vissa andra bankmässiga räkningar av
beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt
belopp. I fråga om skyldighet att hålla kassareserv^ samt att redovisa
viss del av insatta medel i korta lån skulle, liksom i fråga om rätt att
taga provision för förmedling av växellån, för centralkassa gälla likartade
bestämmelser som för jordbrukskassa.
1918 genomfördes den ändringen i centralkassornas organisation, att centralkassa
berättigades att såsom medlem, vid sidan av jordbrukskassorna, intaga
ekonomisk förening, vars styrelse hade sitt säte inom centralkassans
verksamhetsområde och vars medlemmar vore personligen ansvariga för
föreningens förbindelser och som hade till ändamål befordrande av jordbrukets
eller någon till jordbruket hörandebinäringsutvecklingellertillgodogörandet
av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.
Dylik ekonomisk förening skulle hos centralkassan kunna erhålla lån
till högst halva det belopp, varmed föreningen svarade för centralkassans
förbindelse, ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar
i sin ordning svarade för dess förbindelser (ekonomisk förenings
lånerätt). Oavsett lånerättens belopp skulle till dylik ekonomisk förening
dock icke, utan att särskild fullgod säkerhet ställdes, högre lån kunna av
centralkassan utlämnas än som motsvarade V20 av dess samtliga medlemmars
lånerätt. I den mån ej annat särskilt stadgats skulle till centralkassa
ansluten ekonomisk förening, varom nu är fråga, vara likställd med
till centralkassan ansluten jordbrukskassa.
I anslutning till 1915 års lagstiftning hava hittills bildats fem centralkassor
för jordbrukskredit, nämligen
1) Mälarprovinsernas centralkassa, bildad 1916 och omfattande Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs län,
2) Södra Sveriges centralkassa, bildad 1916 och omfattande Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län,
3) Malmöhus läns centralkassa, bildad 1916 och omfattande Malmöhus
län,
Länsrätt.
6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
4) Skaraborgs läns centralkassa, bildad 1918 och omfattande Skaraborgs
län, samt
5) Mellersta Norrlands centralkassa, bildad 1924 och omfattande Jämtlands
och Västernorrlands län.
Innan utskottet ingår på de olika förslag till ändringar i gällande bestämmelser
å ifrågavarande område, vilka genom Kungl. Maj:ts förevarande
proposition underställts riksdagen, vill utskottet förutskicka, att propositionen
bygger på den uppfattningen att de nuvarande bestämmelserna icke
lämna kassorna ifråga tillräcklig rörelsefrihet och att densamma avser
att principiellt medgiva kassorna de lättnader, som utan fara för rörelsens
fortsatta utveckling kunna komma i fråga. Förslaget synes med andra
ord innebära ett fullföljande av den tanke, som tog sig uttryck särskilt i
de år 1918 på sätt ovan nämnts genomförda förändringarna.
Propositionen anknyter sig till en av statskonsulenten för egnahem3-väsendet verkställd överarbetning av 1921 års fastighetskreditsakkunnigas
utredning i ärendet.
Med avseende å lånerätten innefattar förslaget godtagande såsom norm
härför av det i fastighetens taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet, varmed
förstås fastighetens värde för jordbruk med binäringar ävensom värdet
av skogsmark, betesvärde däri inberäknat, och övrig till fastigheten
hörande mark. Mot att därvid, i överensstämmelse med nu gällande bestämmelser,
låta ägare, som ej själv brukade sin jord, erhålla hälften av
den lånerätt, som eljest tillkommit honom, har synts departementschefen
icke något vara att invända. Däremot skulle måhända enligt hans mening
kunna ifrågasättas, om brukare av annans jord borde erhålla samma lånerätt
som den, som brukade egen jord. Frånsett, att detta vore gällande
kungörelses ståndpunkt, har departementschefen ansett det vara skäl att
här överlåta åt kassornas styrelser att vid låns beviljande genomföra den
begränsning av krediten, som i nu omnämnda fall kunde vara påkallad.
För varje fullt tal av 500 kronor av det på sätt ovan nämnts beräknade
jordbruksvärdet skulle enligt förslaget såväl ägare som brukare av jordbruksegendom
äga för lånerätt teckna högst en andel. Den högsta lånerätten
för varje andel skulle bestämmas till högst 200 kronor eller 40 procent
av jordbruksvärdet, i vilket sistnämnda avseende departementschefen
särskilt anmärkt, att de föreslagna bestämmelserna icke innefattade skyldighet
för jordbrukskassa att i sina stadgar fastställa lånerätten till nämnda
belopp för andel utan att lägre belopp kunde bestämmas.
Med hänsyn till de förordade reglerna om delaktighet och lånerätt, har
departementschefen icke ansett det vara möjligt att längre bibehålla
ägande- eller besittningsrätt till en halv hektar odlad jord såsom villkor
för låns erhållande. I stället innebär förslaget, att lån ej må utlämnas
till annan medlem än sådan, som inom jordbrukskassas verksamhetsområde
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. 7
äger eller brukar jordbruksfastighet, för vilken han tecknat minst en andel
i kassan.
Med avseende å den föreslagna normen för lånerätten framhålla motionärerna,
att enligt deras mening jämväl värdet å växande skog horde få
inräknas ifråga om fastighet, som vore bebyggd för jordbruksändamål, då
i motsatt fall blandade skogs- och jordbruksfastigheter bleve alltför ogynnsamt
ställda i jämförelse med rena jordbruksfastigheter.
Departementschefen har såsom skäl för Kungl. Maj:ts förslag härutinnan
anfört, att, innan betryggande former för belåning av växande skog genomförts,
skogsvärdet icke borde läggas till grund för lånerätten.
För egen del kan utskottet icke dela motionärernas uppfattning att Utskottet,
växande skog över huvudtaget utan vidare bör få inräknas i det till grund
för lånerätten liggande värdet, då detta utan betryggande former för belåning
av växande skog skulle innebära en alltför stor risk med hänsyn
till lättheten att realisera den del av fastighetens värde, som representeras
av den växande skogen. Däremot synes utskottet vissa skäl tala
för att låta sådant slag av skog, som i fråga om avverkning enligt
gällande skogslag är underkastad särskilt inskränkande bestämmelser,
få ingå i berörda värde. Då emellertid utskottet har anledning hålla för
sannolikt, att en lagstiftning inom snar tid kommer till stånd, som är
ägnad att undanröja de betänkligheter, som kunna hysas i fråga om belåning
av växande skog, har utskottet icke ansett sig nu böra framställa något förslag
i ämnet. Utskottet har icke heller i övrigt funnit skäl till erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del.
I fråga om medlemmars av jordbrukskassa ansvarighet avser Kungl. Medlemmars i
Majrts förslag, att denna ansvarighet skulle begränsas till ett belopp, som jordbruksvore
lika med lånerätten. vighet för
Om lånerätten höjes på sätt i det föregående förordats, innebär det,
därest de nuvarande ansvarighetsreglerna bibehållas oförändrade, att
medlem av jordbrukskassa ikläder sig ett personligt ansvar för kassans
förbindelser till belopp, motsvarande 60 procent av vederbörande fastighets
taxeringsvärde. Att ansvarigheten således åtminstone nominellt
skulle ökas till ett synnerligen högt belopp, innefattade enligt departementschefens
mening uppenbarligen en anledning att taga under övervägande,
huruvida ansvarighetsreglerna vore väl avvägda.
Till förmån för förslaget att bestämma den personliga ansvarigheten
lika med lånerätten åberopades i utredningen huvudsakligen, att lantbrukarna
betraktade ansvarigheten såsom en vanlig borgensförbindelse och
därför genom ansvarighetens höga nominella belopp avskräcktes från att
inträda i jordbrukskassorna.
För den motsatta ståndpunkten åberopades huvudsakligen, att man genom
en nedsättning i ansvarighetens belopp skulle riskera att minska förtroendet
för kassorna, så att insättningarna å kassornas sparkasse- och övriga
Utskottet.
Begränsning
av lånerätten
med hänsyn
Bil fastighetens
storlek.
Utskottet.
Utvidgning av
låneändamålen
samt rätt
till lån utöver
lånerätten.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
räkningar skulle nedgå och svårigheter för centralkassorna att erhålla
lån uppkomma.
I likhet med departementschefen synes utskottet övervägande skäl tala
för att medgiva en nedsättning av ansvarighetens nominella belopp på
sätt förslaget innebär. Härvid vill emellertid utskottet understryka departementschefens
påpekande, att de nya bestämmelserna givetvis skola avfattas
så, att kassorna alltjämt äro berättigade att bibehålla eller eventuellt
skärpa den nu gällande ansvarighetsregeln.
Den nuvarande begränsningen av delaktigheten i jordbrukskassa är satt
till 100 hektar.
I och med taxeringsvärdets läggande till grund för medlems delaktighet
i jordbrukskassa har det icke ansetts möjligt att bibehålla den nuvarande,
efter fastighetens storlek bestämda gränsen för delaktighet. Att fastställa
ett visst taxeringsvärde såsom gräns för medlemskap skulle enligt departementschefens
mening säkerligen komma att verka på olika sätt i olika
delar av landet. Någon annan metod än att bestämma högsta tillåtna
delaktigheten i förhållande till den totala delaktigheten i kassan har synts
departementschefen därför icke kunna komma i fråga. Enligt denna metod
bär högsta delaktigheten föreslagits att bestämmas så, att medlem ej får
vinna medlemskap för mer än en tiondel av kassans hela andelstal, vilket
i själva verket principiellt överensstämmer med vad som redan gäller.
Vad sålunda ifrågasatts föranleder icke någon utskottets erinran.
I nu gällande bestämmelser äro såsom ovan nämnts de ändamål, för
vilka lån från jordbrukskassa få utlämnas, i detalj angivna.
Enligt Kungl. Maj:ts förevarande framställning skulle kassornas rätt att
utlämna lån utsträckas icke blott till andra produktiva ändamål än de i
gällande bestämmelser uppräknade utan även till lån |för betalning av
köpeskillingsskuld liksom överhuvud för andra än driftkreditändamål.
Departementschefen anför härom följande.
»För min del har jag icke kunnat finna några vägande skäl emot den
föreslagna ändringen. Vad angår yrkandet att lån må få utlämnas till
andra driftkreditändamål än de i den nu gällande kungörelsen uppräknade,
synes mig driftkasserörelsen numera hava nått en sådan utveckling,
att man med fullt förtroende kan överlämna åt kassornas styrelser att
bedöma, om ett visst produktivt låneändamål bör tillgodoses eller icke.
För en sådan ändring talar ock den från centralkassehåll vitsordade svårigheten
att kontrollera, att lån verkligen användes för det från början
uppgivna ändamålet.
Vad beträffar kravet på rätt att utlämna lån för annat än driftkredit,
må till en början anmärkas, att det redan vid tillkomsten av 1915 års
bestämmelser var ifrågasatt att låta jordbrukskassorna bevilja lån för be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. it
talning av gamla skuldförbindelser. Därom yttrades i den i ämnet till
1915 ars riksdag avlåtna propositionen (nr 119, sid. 130) bland annat: En
oundgänglig förutsättning för sådana låns erhållande skulle vara, att låntagaren
förbunde sig att ej på något annat håll än inom föreningen
skaffa sig personalkredit. Denna tanke kunde emellertid, åtminstone för
det dåvarande, ej realiseras. Skulle åtgärder i antydd riktning bliva effektiva,
måste försträckningarna givas i form av avbetalningslån på jämförelsevis
lång tid, och just för sådana lån måste penningtillgången tillsvidare
antagas redan förut bliva kanske allt för ringa.
Bakom det sålunda förda resonnemanget torde ligga, att man räknat
med. att för den egentliga driftkrediten realsäkerhet icke ställes. Skulle
således jordbrukare kunna få lån för betalning av köpeskillingsskuld och
dylikt i jordbrukskassa, kunde det befaras, att han på annat håll samtidigt
upptoge lån mot säkerhet av inteckningar samt dessutom skaffade sig lån
utan realsäkerhet för driftkreditens tillgodoseende. En allt för stark skuldsättning
skulle således befrämjas. Risken för en dylik möjlighet torde
emellertid ej oväsentligt hava minskats genom att man inom kassorna på
de flesta håll kräver full real- eller annan säkerhet för varje lån. Därtill
kommer, att kasserörelsen bygger och måste bygga på att jordbrukskassas
styrelse har en någorlunda tillförlitlig kännedom om låntagarnas
förhållanden. I annat fall skulle det även med nuvarande bestämmelser
bliva möjligt för kassans medlemmar att i kassan och andra kreditinstitutioner
eller hos enskilda skuldsätta sig i nyss antydd omfattning. Den
omständigheten, att lån för annat än driftkredit skulle kunna erhållas
utan ställande av realsäkerhet och till äventyrs utan garanti för att låntagaren
skaffar sig borgenslån även på andra håll, synes mig därför icke
utgöra något avgörande hinder mot den ifrågasatta ändringen. Dock bör
anmärkas, att jordbrukskassas styrelse har all anledning, att, då lån lämnas
till jordägare för annat ändamål än driftkredit, fordra säkerhet av
inteckning. Icke heller anser jag mig böra mot den föreslagna ändringen
åberopa, att kassornas möjlighet att utlämna långtidiga lån är begränsad,
Om ändringen i och för sig är motiverad, saknas anledning att motsätta
sig densamma på den grund, att lån av här berörda art måhända komme
att bliva relativt sällsynta.
Ehuru jag alltså kan ansluta mig till förslaget att låta jordbrukskassas
styrelse själv avgöra, i vad mån ett visst kreditbehov bör tillgodoses eller
icke, förefaller det mig dock icke lämpligt att endast helt allmänt angiva
jordbruks uppsättning och drift såsom det kreditändamål, som i första
hand bör tillgodoses. Bättre synes mig vara att i anslutning till nuvarande
bestämmelser uppräkna de huvudsakliga driftkreditändamål, som
böra tillgodoses, men låta uppräkningen få karaktären av en exemplifiering.
På detta sätt torde man bättre kunna hos jordbrukskassorna
bibehålla insikten om, på vad sätt det huvudsakliga syftet med kassorna,
nämligen den produktiva kreditens befrämjande, lämpligast bör främjas.»
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
Utskottet.
Insatser.
Utskottet.
Detaljändringsförslag
beträffande
jordbrukskassor.
Utskottet
Departementschefen har emellertid ock framhållit, att den ovanberörda
rätten att meddela annan kredit än driftskredit icke skulle få synnerligen
stor betydelse, därest hittills gällande regler om lånerättens omfattning i
övrigt bibehölles. I anslutning härtill innefattar Kungl. Maj:ts förslag
upptagande av en bestämmelse, enligt vilken jordbrukskassa må till fastighetsägare
utöver vad som följer av hans vanliga lånerätt utlämna lån
mot säkerhet av inteckningar belägna inom 60 procent av fastighetens
jordbruksvärde. Departementschefen har framhållit såsom en låt vara ej
alltför väsentlig fördel, varpå man å centralkassehåll torde sätta ett visst
värde, nämligen att kassorna ej längre skulle bliva nödsakade att under
hänvisning till lånerättsbestämmelserna avvisa lånesökande, som vid tillfälligt
behov tillbjuda säkerhet av inteckningar, belägna till och med inom
50 procent av taxeringsvärdet. Icke utan skäl gjordes gällande, att det
för de jordbrukare, som icke särskilt studerat grunderna för jordbrukskasserörelsen,
måste framstå såsom en oegentlighet, ägnad att minska
kassornas popularitet, att kassorna i dylika fall ej ägde taga emot ens de
allra bästa säkerheter.
Ehuru utskottet icke kunnat undgå hysa en viss tvekan att på en gång
utvidga låneändamålen i sådan mån som förslaget innebär och i samband
därmed medgiva rätt till lån utöver den på ovan angivet sätt tillstyrkta
lånerätten, vill utskottet med hänsyn till vad departementschefen i ärendet
anfört dock icke motsätta sig att så sker, men vill samtidigt betona angelägenheten
av att stor försiktighet iakttages särskilt vid medgivande av
lån för andra än driftkreditändamål.
Mot förslaget att bestämma den insats, som medlem av jordbrukskassa
skall vara skyldig erlägga, till 2 kronor för varje andel dock minst 10
kronor har utskottet intet att erinra, då utskottet i likhet med departementschefen
är av den uppfattningen, att en ökning av jordbrukskassornas
insatskapital bör befrämjas.
Mot detaljändringsförslagen har utskottet icke funnit skäl till erinran
annat än i vad rör sättet för fullgörande av jordbrukskassas skyldighet att
redovisa kassareserv. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle såsom kassareserv
godkännas förutom de i gällande bestämmelser angivna värdepapper
jämväl riksgäldskontorets skattkammarväxlar och fordringar hos riksbanken.
I de i ämnet väckta motionerna föreslås, att i sådan reserv skulle i viss
omfattning få ingå även inteckningar i jordbruksfastighet inom 50 procent
av taxeringsvärdet. Då det enligt utskottets mening ur säkerhetssynpunkt
icke torde böra möta några betänkligheter att tillmötesgå detta motionärernas
förslag biträder utskottet motionerna i nu ifrågavarande del. I vilken utsträckning
kassorna böra få i kassareserven inräkna inteckningar av angivet
slag torde vara en fråga, som bör få bero på närmare prövning.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57,
11
De viktigaste föreslagna ändringarna liava avseende ä jordbrukskassas ansvarighet
för centralkassas förbindelser och lånemaximums förhållande till
jordbrukskassas ansvarighetsbelopp. I förstnämnda avseende innehåller förslaget,
att ansvarighetsregeln bör uttryckas så, att jordbrukskassa ej må ingå
i centralkassa med så många insatser, att det belopp, varmed den blir ansvarig
för centralkassans förbindelser, kommer att överstiga V0 av det
sammanlagda belopp, intill vilket jordbrukskassan må utlämna lån till sina
medlemmar.
I fråga om jordbrukskassas lånemaximum skulle sådan kassas lånemaximum
hos centralkassa begränsas till hälften av det belopp, varmed
jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat med 2/;- av
summan av jordbrukskassans medlemmars lånemaxima. Härigenom skulle
också nås, att jämväl i centralkassorna ansvarighet och lånemaximum komma
att bliva lika, om jordbrukskassa tecknar högsta medgivna antal insatser.
Å andra sidan skulle, för att jordbrukskassa skall få medel att utlämna
kredit mot inteckningssäkerhet utöver dess medlemmars lånemaxima, sådan
kassa berättigas att i sin tur mot inteckningar inom 60 procent av jordbruksvärdet
erhålla kredit i centralkassan utöver sitt lånemaximum.
Vad i nu angivna avseenden föreslagits föranleder icke någon utskottets
erinran. Mot de beträffande centralkassorna föreslagna ändringarna i den
mån de endast äro att betrakta som en konsekvens av de tillstyrkta
ändringarna beträffande jordbrukskassorna har utskottet ingen invändning
att göra liksom ej heller mot övriga rörande centralkassorna föreslagna
ändringar av mindre betydelse.
I fråga om de särskilda bestämmelser, som gälla angående till centralkassor
anslutna ekonomiska föreningar utom jordbrukskassor, har utöver
sådana ändringar, som påkallats av de beträffande jordbrukskassorna föreslagna,
icke ifrågasatts annan ändring än att sådan ekonomisk förening icke
skall behöva teckna insatser för mer än 100 kronor för att därigenom
möjliggöra för även helt små lantbruksföreningar att använda sig av centralkassorna
som kreditgivare.
Vad i nu förevarande avseende ifrågasatts ger ej utskottet anledning till
erinran.
Mot de av departementschefen förordade övergångsbestämmelserna har
utskottet intet att erinra.
Departementschefen har i detta sammanhang framhållit, att vissa av de
ovan tillstyrkta ändringarna vore av beskaffenhet att kunna minska den
ansvarighet för jordbrukskassas förbindelser, som nu åvila medlem av
kassa. Men uttalar departementschefen samtidigt, att denna minskning
Ändringar
beträffande
central
kassor.
Utskottet.
Andra till
eentralkassor
anslutna ekonomiska
föreningar
än
jordbrukskassor.
Utskottet.
Övergångs
bestämmelser.
Utskottet.
Täckande
av eventuellt
uppkommande
förluster.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
Utskottet.
snarast vore av teoretisk natur. Även med en sänkning av ansvarigheten
till paritet med lånemaximum skulle sålunda en ökning av det totala
ansvarighetsbeloppet hava inträtt. Att den föreslagna ökningen av insatsernas
belopp skulle medföra en ökning av den säkerhet kassorna erbjuda
för sina förbindelser vore enligt departemenschefens mening uppenbart.
Emellertid kvarstode den teoretiska sänkning av ansvarigheten,
som de föreslagna ändringarna som sagt kunde medföra. Under erinran
att en nedsättning av den personliga ansvarigheten torde innefatta en
sådan ändring av de förutsättningar, som förelågo vid vederbörande fordrans
tillkomst, att borgenären vore berättigad att uppsäga sin fordran framhåller
departementschefen, att en dylik konsekvens av de nya reglerna
skulle vara mycket otillfredsställande och kunna bereda centralkassorna
avsevärda svårigheter. Det vore därför enligt hans mening nödvändigt
att tillse, att någon möjlighet för kassornas borgenärer att på formella
skäl uppsäga sina fordringar icke inträdde i följd av ändringarna. För
sådant ändamål borde det enklaste vara att låta staten träda emellan och
påtaga sig all den förlust, som till äventyrs kunde uppkomma för den,
som förvärvat fordran hos jordbruks- eller centralkassa, innan registrering
verkställts av beslut, varigenom i enlighet med de bestämmelser, som
ovan förordats, minskning skett av medlemmarnas personliga ansvarighet
för vederbörande kassas förbindelse. Departementschefen har uttalat, att
han vore av den uppfattningen, att den ansvarighet, som statsverket sålunda
skulle ikläda sig, aldrig komme att behöva tagas i anspråk. För
säkerhetens skull syntes emellertid lämpligt, att medgivande lämnades till
att från riksgäldskontoret till Sveriges riksbank överlämnas obligationer
till visst belopp, förslagsvis 100,000 kronor, vilka obligationer utan vidare
kunde tagas i anspråk för täckande av här avsedda förluster. Under erinran
om, att den personliga ansvarigheten i ekonomisk förening icke kunde utkrävas
annat än vid föreningens konkurs, har departementschefen beträffande
de närmare reglerna för användande av ifrågavarande obligationer
ansett sig böra förorda, att desamma avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med de regler, som gälla beträffande rätt att för borgenärers i
centralkassa räkning använda de obligationer, som för sådant ändamål
innehavas av riksbanken.
Av de av departementschefen anförda skäl har utskottet icke velat
motsätta sig ett medgivande av nu ifrågavarande innebörd.
Under erinran att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke innefattar
någon höjning av det nu utgående anslaget till understöd åt föreningar
för jordbrukskredit hemställer utskottet,
I) att riksdagen må
a) medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges
riksbank överlämnas svenska statens obligatio
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
13
ner till ett belopp av 100,000 kronor att, där jordbrukskassa
eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende
å medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat
nedsättning, som möjliggjorts genom ändringar,
vilka vidtagits i gällande bestämmelser angående
godkännande av dylik kassa från det allmännas sida,
av riksbanken användas till täckande av förlust, som
i följd av nedsättningen må hava tillfogats någon,
som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos
kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång
styrkes genom intyg av rättens ombudsman i
kassans konkurs samt, vad angår centralkassa, jämväl
av det allmänna ombud, som förordnats att deltaga i
förvaltningen av konkursboet, att medgivande till
obligationernas användande skall lämnas av länsstyrelsen
i det län, där kassans styrelse har sitt säte, att
därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter
angående sättet för behövliga obligationers tillgodogörande,
att riksgäldskontor^ ofördröjligen skall underrättas,
då dylikt medgivande lämnas, att obligationerna
därvid tillika i första hand skola hembjudas
riksgäldskontoret till inlösen samt att utbetalning till
kassas fordringsägare av för obligationer influtna
medel skall verkställas genom konkursförvaltningens
försorg,
b) för budgetåret 1925—1926 till understöd åt föreningar
för jordbrukskredit anvisa ett extra förslagsanslag
av 30,000 kronor.
II) att motionerna I: 258 och II: 393 i den mån de
icke kunna anses besvarade genom vad utskottet här
ovan anfört ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1925.
På jordbruksutskottets vägnar:
PAUL HELLSTRÖM.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Norm, Lundell
Gabrielsson, Andersson i Fältenborg och Luterkort; samt
från andra kammaren: herrar Sjöblom, Uddenberg i Karlskoga, Hedlund i Häste
Sjölander, Gustafson i Vimmerby, Johanson i Hallagården, Månsson i Erlandsro och Olsson
i Rodmngsberg.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
Lånerätt.
Reservation
av herrar Gabrielsson, Norm, Andersson i Fältenborg, Luterkort, XJddenberg,
Johanson i Hallagården, Gustafson i Vimmerby och Olsson i Rödningsberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande i angivna delar bort hava följande
lydelse:
Departementschefen har härutinnan anfört följande:
Enligt nu gällande bestämmelser taxeras fast egendom såsom jordbruksfastighet,
då den användes för jord- eller skogsbruk, och såsom annan
fastighet, då den brukas för annat ändamål. Vid taxering av jordbruksfastighet
skola, i den mån förhållandena därtill föranleda, följande särskilda
värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde, redovisas,
nämligen dels jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde för jordbruk
med binäringar, ävensom värdet av skogsmark, betesvärde däri inberäknat,
och övrig till fastigheten hörande mark, dels skogsvärde, varmed förstås
värdet av växande skog, och dels tomt- och industrivärde, varmed förstås
det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Det synes mig näppeligen
motiverat att medgiva ägare av jordbruksfastighet rätt att i denna
sin egenskap erhålla lån, vars belopp bestämmes med hänsyn till tomt- och
industrivärdet. Icke heller torde, innan betryggande former för belåning av
växande skog genomförts, skogsvärdet böra läggas till grund för lånerätten.
Enligt min uppfattning bör alltså såväl ägare som brukare av jordbruksegendom
äga att teckna andelar i jordbrukskassa i förhållande till allenast
det i fastighetens taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet.
Motionärerna åter hava anfört:
»Enligt vår mening bör en dylik generell åtskillnad icke göras, utan
taxeringsvärdet å växande skog inräknas i fråga om fastighet, som är
bebyggd för jordbruksändamål, då i motsatt fall blandade skogs- och jordbruksfastigheter
bleve alltför ogynnsamt ställda i jämförelse med rena
jordbruksfastigheter. Hittills har, som bekant, låne- och andelsrätten
grundats å fastigheternas areal, varvid skogs- och betesmark efter vissa
grunder omräknats i odlad jord. Sedan avverkningen reglerats genom
den nya skogslagen, varigenom skövling förhindras och vederbörlig stödskog
under alla förhållanden bevaras, torde inga skäl föreligga att i dylikt fall
från fastighetens taxeringsvärde avdraga värdet för växande skog. I verkligheten
torde det förhålla sig så, att blandade skogs- och jordbruksegendomar
betydligt lättare kunna bära räntorna å upptagna lån än uteslutande
jordbruksegendomar. Dessutom gälla ju hithörande bestämmelser
maximibelåningen, och det åligger respektive styrelser att taga vederbörlig
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att då genom en generell
föreskrift, på sätt i propositionen skett, skilja mellan jordbruks- och
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57.
15
skogsegendomar skulle på ett mindre lyckligt sätt binda jordbrukskassorna
och, särskilt i de mera skogrika delarna av landet, betydligt förringa
deras betydelse för jordbrukarna.»
Motionärerna hava även påpekat, att såväl enskilda banker som övriga
låneinstitut i allmänhet godtaga taxeringsvärden, vari växande skog ingår,
som säkerhet liksom även att nya sparbankslagen godtager dylik säkerhet
som teckning av insättarmedel, med undantag för det fall, att värdet å
växande skog icke må inräknas i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken
ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, en inskränkning,
som motionärerna anse böra förekomma även beträffande jordbrukskassor.
Utskottet kan icke finna annat än att motionärerna sålunda givit uttryck
åt en riktig uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål. Departementschefens
ovan återgivna yttrande till statsrådsprotokollet synes även innebära,
att departementschefen för sin del i princip delar åsikten, att jämväl
skogsvärdet bör läggas till grund för lånerätten. För egen del åter anser
utskottet det vara uppenbart, att de principiella skälen för denna åsikt framträda
med sådan styrka, att det synes omöjligt att lämna desamma obeaktade
vid den praktiska utformningen av lånebestämmelserna ifråga. Den
omständigheten att, på sätt departementschefen framhållit, för närvarande betryggande
former saknas för särskild belåning av växande skog synes utskottet
så mycket mindre behöva tillmätas avgörande betydelse, som de kreditbeviljande
styrelserna äga att inom ramen för tillåten maximibelaning utöva en
fri prövning av samtliga å låneärendet förekommande omständigheter.
Under erinran — — — utskottet,
I) att riksdagen må
a) — — — försorg.
b) --- 30,000 kronor.
II) att riksdagen i anledning av motionerna I: 258 samt II: 393 matte
anhålla om sådant tillägg till Kungl. Maj:ts förslag till ändrade bestämmelser
angående understöd åt föreningar för jordbrukskredit, att dels
taxeringsvärdet av växande skog å för jordbruksändamål bebyggd fastighet
inräknas i taxeringsvärdet vid beräkning av andels- och lånerätt, och
dels i jordbrukskassas kassareserv må till viss omfattning jämväl ingå
inteckningar i jordbruksfastighet inom 50 procent av taxeringsvärdet.
Utskottet.