Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till rikulingens kansli den 23 april 1925, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående vissa egnahemsrörelsen
rörande frågor.
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang, förehaft följande
inom andra kammaren väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
nr
192, av herr Anderson i Storegården m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande i motionen
berörda frågor och framläggande för nästa års riksdag av förslag till de
ändringar i gällande bestämmelser för egnahemslåneverksamheten, som därav
kunna föranledas, avseende bland annat dels att de stående delarna eller bottendelarna
av egnahemslånen skola vid lämplig tidpunkt överföras till vederbörande
hypoteksföreningar eller andra penninginrättningar och i samband härmed
räntan å den så kallade amorteringsdelen sänkas från 43A procent till
4 procent, dels att Kungl. Maj :t må erhålla rätt att efter prövning medgiva höjning
av nuvarande värdemaximum för erhållande av lån ur egnahemslånefonden
i vad gäller jordbrukslägenheter ävensom eventuellt av lånemaximum för
dylika lägenheter;
nr 242, av herr Werner, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
den effektiva låneräntan å egnahemslån sättes till 4 procent även under amorteringstiden,
där ej tidigare en lägre räntefot fastställts, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till den ändrade lagtext, som ett bifall till ovanstående
torde medföra, samt
nr 248, av herr Laurin, vari hemställts, att riksdagen ville bevilja ett belopp
av 25,000,000 kronor att utgå med en tredjedel årligen under tre år för
friköp av arrendegårdar och torp samt för bildande av nya jordbrukarehem för
företrädesvis lantarbetare.
Beträffande den motivering som åberopats såsom stöd för dessa framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Samtliga förevarande motioner avse främjande av egnahemsrörelsen. Såväl
den av herr Anderson m. fl. väckta motionen som herr Werners motion inrikta
sig på en sänkning av egnahemslåneräntan till 4 procent jämväl beträffande
tiden efter amorteringstidens inträde, i samband varmed i förstnämnda motion
ifrågasattes sådan omläggning av nu gällande grunder för statens egnahemslånerörelse,
att egnahemslånens s. k. stående del eller bottendel skulle vid lämplig
tidpunkt överföras till vederbörande hypoteksföreningar eller andra pen
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 10 sand. 17 käft. (Nr 42.) I
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr
ningeinrättningar, en åtgärd som enligt motionärernas mening för övrigt jämväl
syntes påkallad redan därav, att statens engagemang för ifrågavarande ändamål
oavsett räntesatsen hotade att taga mycket stor omfattning. Därjämte föreslås i
herr Andersons m. fl. motion, att Kungl. Maj:t skulle erhålla rätt att medgiva
höjning av nuvarande värdemaximum beträffande jordbrukslägenheter
ävensom eventuellt av lånemaximum för dylika lägenheter.
Till en början må här erinras om de föreskrifter i gällande allmänna villkor
och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, som beröras av de två förstnämnda
motionerna (nr 483 år 1919, nr 127 år 1920 och nr 126 år 1923).
Sålunda är stadgat:
Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrument,
brandsförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra
tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade värdet å jorden jämte
därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd
jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000
kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande
ombyggnad erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.
Egnahemslån skall med vissa i de allmänna villkoren angivna undantag utgå
med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem
sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av
det på sätt ovan sagts beräknade värdet å lägenheten.
Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund, må
sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda
värde.
Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån, förräntas
efter fyra och tre fjärdedels procent om året, dock att, ifråga om statslån,
som efter ingången av 1923 anvisas för 1923 eller senare år, räntan skall
för tiden till och med året före det, amorteringsskyldighet jämlikt vad här
nedan sägs inträder, utgöra allenast fyra procent samt att jämväl i fråga om
statslån, som före 1923 anvisats för åren 1920—1923, räntan skall för tiden
från och med 1923 till och med året före det, amorteringsskyldighet inträder,
nedsättas till fyra procent, i den mån låneförmedlaren styrker sig hava medgivit
innehavare av egnahemslån från respektive statslån enahanda nedsättning
av räntan.
Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma icke
bör inbetalas i sådan ordning, som i § 121 eller § 132 sagts, med avseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.
Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden,
vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,
en annuitet av sex procent, och vid statslån, som utlämnats till beredande
av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av sju procent, varvid i vartdera
fallet såsom ränta räknas fyra och tre fjärdedels procent å det oguldna
kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med
sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intilldess
kapitalavbetalningen börjar, erlägges allenast ränta å statslånets hela belopp
jämlikt ovanberörda bestämmelser. Därefter erlägges jämte annuiteten å amor
1
Avser inom föreskriven tid ej lyftat belopp.
2 Avser låa, som av låneförmedlare disponerats genom avtal i annan ordning än ifrågavarande
bestämmelser medgiva eller i strid däremot.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 3
teringsdelen ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel
till fullo inbetalts.
Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i § 161 sägs,
mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen
till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning.
I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från
det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.
Låneförmedlare äger ej — utom i vissa särskilt angivna fall — betinga
sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten eller för
tilläggslån gemensam inteckning i det tillagda området med bästa rätt och i
den äldre lägenheten med förmånsrätt näst efter inteckning för det ursprungliga
egnahemslånet, dock att låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl
därtill föranleda, utöver nu nämnd säkerhet fordra livförsäkring.
Likaså bör erinras därom att enligt de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse
(nr 21 år 1890) lån till delägare i sådan förening i allmänhet endast må beviljas
mot första inteckning i uppgiven egendom.
Med avseende först å den föreslagna räntesänkningen torde enligt utskottets
mening kunna ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd utan vidare kan anses
komnii'' att medföra de ekonomiska fördelar för vederbörande egnahemslåntagare,
som motionärerna avse att därmed vinna. Sålunda torde icke böra förbises,
att en sänkning av egnahemslåneräntan med därav följande större efterfrågan
å lägenheter, för vars förvärv egnahemslån kunna erhållas, kan komma
att få en i viss mån stegrande inverkan på priset å sådana lägenheter. Vidare
är att märka, att en räntesänkning icke kommer att medföra motsvarande lättnad
i de årliga utbetalningarna, då den årliga annuiteten (amortering och ränta) alltjämt
förutsattes böra vara lika under amorteringstiden, utan endast föranleda
en förkortning av amorteringstiden från 34 till 29 år. I varje fall torde vad den
enskilde låntagaren genom den föreslagna åtgärden eventuellt skulle vinna icke
kunna motivera de väsentligt ökade utgifter för staten, som en räntesänkning
skulle medföra. Utskottet vill härvid erinra om möjligheten för egnahemsbyggare,
som särskilt i början av sin verksamhet äro i behov av understöd, att erhålla
s. k. premielån utan återbetalningsskyldighet ävensom att innevarande
riksdag på utskottets förslag beslutat hos Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag i vad mån och på vad sätt vissa egnahemslåntagare må beredas särskilt
understöd.
Den i herr Andersons m. fl. motion föreslagna överflyttningen av stående
delen eller lånets bottendel till hypoteksförening eller annan penninginrättning,
vilken åsyftar icke blott att motväga de ökade utgifter, som av den ifrågasatta
räntesänkningen skulle bliva en följd, utan jämväl att möjliggöra en begränsning
överhuvudtaget av statens utgifter för egnahemsrörelsen, kan utskottet med
hänsyn till de icke oväsentliga olägenheter i olika avseenden, som enligt utskottets
mening därav skulle föranledas, icke tillstyrka. Sålunda torde ve
1
Avser fall då låneförmedlare icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser ifråga
om rånte- och kapitalavbetalning.
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4$.
derbörande låntagare hava att räkna med icke blott en högre ränta å hypotekslånet
än å den stående delen av egnahemslånet, utan även att en del av det
förut stående egnahemslånet i hypoteksföreningen överföres till amorteringslån,
varigenom den årliga utbetalningen kommer att i motsvarande mån
ökas. Härtill kommer besvär med ansökningar samt amortering och räntor
åt två håll. För statens vidkommande torde fördelen av den föreslagna anordningen
vara mera skenbar, alldenstund, om densamma genomfördes, det till
hushållningssällskapen såsom låneförmedlare nu utgående förvaltningsbidraget
av V2 procent av låneförmedlarens kapitalskuld till staten, sannolikt måste
Ökas, då i annat fall i och med de stående egnahemslånens överförande till
hypoteksförening ifrågavarande bidrag i kronor räknat skulle komma att
uppgå till allenast hälften av det nuvarande. Det torde väl nämligen
knappast kunna förväntas, att hushållningssällskapen, vars risk och omkostnader
i varje fall icke komme att minskas, skulle vara villiga att mot samma
förvaltningsbidragsprocent upprätthålla sin ifrågavarande förmedlingsverksamhet.
I själva verket torde en dylik anordning kräva en höjning av nämnda
bidragsprocent till 1 procent, innebärande enligt vad utskottet inhämtat eu
minskning av statens effektiva ränta till ungefärligen 3 procent. Till vad
sålunda anförts kommer, att anordningen i fråga icke skulle kunna bli tilllämplig
å äldre lån, varom avtal träffats såväl mellan staten och vederbörande
låneförmedlare som mellan låneförmedlaren och den enskilde låntagaren.
Beträffande herr Andersons m. fl. motion i vad den rör höjning av värdemaximum
och eventuellt lånemaximum för jordbrukslägenheter avses därmed
enligt motionen att bereda ökade möjligheter att få till stånd jordbruk av den
storlek, att ägaren och hans familj därav kunna erhålla sin fulla försörjning.
Såsom i motionen jämväl erinrats, berördes denna fråga i Kungl. Maj:ts
proposition nr 144 till 1923 års riksdag angående statens verksamhet för egnahemsbildning,
ehuru då icke framställdes något förslag i förevarande avseende.
Av propositionen inhämtas sålunda, att hushållningssällskapens ombud
1922 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om vidtagande av åtgärder för att
lånerätten till egnahemslån måtte ökas i det syfte, som i förevarande motion
avses. I ett i propositionen återgivet, i motionen åberopat yttrande häröver av
statens egnahemsinspektör anföres följande.
Egnahemsinspektören funne det huvudsyfte, som legat till grund för ''framställningen
om ytterligare höjning av värdemaximum för jordbrukslägenheter,
vara behjärtansvärt. Mot den hittillsvarande egnahemsrörelsen torde det med
ett visst fog kunna riktas den anmärkningen, att den i för liten omfattning
befordrat tillkomsten av jordbruk av den storlek, att ägaren och dennes familj
därå erhölle sin fulla bärgning och sysselsättning. Till stor del hade detta förhållande
haft sin naturliga förklaring genom de åtminstone i rörelsens början
allt för lågt satta värdemaxima, vilka praktiskt taget omöjliggjort belåning av
andra lägenheter än sådana arbetarsmåbruk, där ägaren i större eller mindre
grad varit hänvisad även till arbete och förtjänst utanför det egna jordbruket.
Utan att vilja förneka lämpligheten och önskvärdheten av att egnahemslån
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
5
Hven finge — där förutsättningarna härför vore gynnsamma — disponeras för
dylika arbetarsmåbruk, ansåge egnahemsinspektören dock det vara av stor
vikt, att den kraftigare insats till jordbruksnybildningen, varom tidigare
talats, i huvudsak inriktades på tillskapandet av jordbrukslägenheter av den
typ, att jordområdet bleve så stort, att fastigheterna färdigodlade och vid normalt
lagd drift i regel gåve sysselsättning åt en normalt stor familjs arbetskraft
och åt ett par dragare. För att detta syfte skulle kunna nås genom egnahemslånerörelsen
vore givetvis en förutsättning, att värdegränsen för lägenheterna
icke vore satt så lågt, att lånehjälp i regel icke kunde ifrågakomma.
Med nu gällande värdemaximum för jordbrukslägenheter, 15,000 kronor för
obebyggda och 12,000 kronor för bebyggda lägenheter, torde det emellertid —
.särskilt i betraktande av penningsvärdets stegring samt prisfallet å jord och
byggnadskostnadernas nedgång -— i flertalet fall icke vara omöjligt att inom
dessa värdegränser få in smärre jordbruk även av den bärkraft och storlek,
som nyss åsyftats. För räntabiliteten hos de nybildade jordbruken vore det
uppenbarligen av den största vikt, att kostnaderna för förvärvet och iordningställandet
hölles nere så mycket som möjligt, och vore man uppe i en kostnad
— som ju icke borde ligga över det verkliga värdet —- av 15,000 kronor
för en lägenhet, som skulle brukas endast av ägaren och hans familj, så torde
man i regel hava kommit så högt, att lämpligheten att med egnahemslån
belåna även dyrare lägenheter starkt måste ifrågasättas. Då det emellertid i
enstaka fall — där t. ex. lägenhetens värde på grund av synnerligen förstklassig
jord, gynnsamt läge o. d. vore osedvanligt högt — kunde vara svårt att fa
in ett eljest för egnahemsbelåning synnerligen lämpligt jordbruk under nuvarande
värdegränser, torde det icke böra vara helt uteslutet att efter noggrann
prövning medgiva undantag från den vanliga regeln rörande maximivärden.
Egnahemsinspektören ansåge, att Kungl. Maj :t borde tillerkännas rätt att under
de villkor, som Kungl. Maj :t funne nödigt föreskriva utöver eljest gällande
egnahemslånevillkor, medgiva låneförmedlare, som härom ansökte, att utlämna
egnahemslån även för jordbrukslägenheter med ett av låneförmedlaren
beräknat värde, som beträffande obebyggda lägenheter överstege 15,000 kronor
men icke 20,000 kronor.
För att i övrigt inom egnahemsrörelsens ram få befrämjat bildandet av mera
bärkraftiga jordbruk av den storlek, varom nyss talats, torde det väsentliga
vara, att frågan uppmärksammades och beaktades vid själva utläggandet av
lägenheterna.
För egen del anser utskottet vad motionärerna och egnahemsinspektören i
förevarande fråga anfört värt beaktande. Det torde nämligen jämväl enligt
utskottets mening vara av vikt att i vissa fall äga möjlighet till åstadkommande
av egna hem av större typ än den, som gällande bestämmelser för egnahemslån
medgiva. Ur angiven synpunkt synes onekligen vägande skäl tala för
en höjning under vissa förhållanden av maximivärdet för ifrågavarande lägenheter.
I saknad av erforderlig utredning i ärendet har det emellertid icke varit
för utskottet möjligt bedöma, i vilken omfattning behov i förevarande avseende
föreligger eller intill vilken gräns ett medgivande för Kungl. Maj :t av den art,
som i motionen avses, bör lämnas. Utskottet anser därför, att frågan härom bör
göras till föremål för utredning, därvid jämväl spörsmålet om motsvarande
höjning av lånemaximum bör tagas under övervägande, särskilt då det gäller
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr JfS.
obebyggda lägenheter. Utskottet anser sig i detta sammanhang jämväl böra
framhålla, att landets starkt tillväxande folkmängd i förening med såväl
minskade emigrationsmöjligheter som industriens begränsade förmåga att bereda
arbetstillfällen utgöra förhållanden, som förtjäna statsmakternas uppmärksamhet
vid övervägande av lämpliga åtgärder för statens främjande av
egnahemsrörelsen.
Rörande slutligen den av herr Laurin väckta motionen om ett anslag å
25,000,000 kronor för friköp av arrendegårdar och torp samt för bildande av
nya jordbrukarhem vill utskottet erinra, att sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
i utlåtande nr 1 föreslagit riksdagen att i anledning av två i
ämnet väckta motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga
åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande
är fallet samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav
må föranledas. Vid sådant förhållande och då den av motionären väckte
frågan torde falla inom ramen för berörda utredning, har utskottet ansett motionen
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må, i anledning av motionen II: 192, i vad
den rör frågan om höjning i vissa fall av värde- och lånemaximum
för jordbrukslägenheter, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida och i vad mån Kungl. Maj:t
må erhålla rätt att medgiva höjning av värde- och lånemaximum
för erhållande av lån ur egnahemslånefonden för bildande
av jordbrukslägenheter,
2) att motionen II: 192 i övrigt icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda,
3) att motionen 11:242 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda,
4) att motionen II: 248 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 23 april 1925.
På jordbruksutskottets vägnar:
O. NILSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Boberg,
Elisson, Norm, Andersson i Fältenborg och Luterkort; samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Sjöblom, Carlström,
Uddenberg i Karlskoga, Hedlund i Fläste, Sjölander och Johanson i Hallagården,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
7
Reservation
vid punkt 1) av herr Carlström i Helgagård, som anfört följande:
»Frågan om värde- och lånemaximum för jordbruksegnahemslån torde inte
endast få betraktas ur den synpunkten, att man söker lämpligen anpassa sig
efter de fluktuationer, som råda ifråga om jordpris och fastighetsvärden. Under
onormala förhållanden — och till dessa räknar jag da i viss man de föihallanden
som efter krisåren ännu råda — kan detta leda till att egnahemstagare,
utan att beräkna den risk han löper vid eventuellt omslag i konjunkturerna,
köper ett jordbruk till sådant pris och med sa stor skuldsättning, att han nödgas
gå ifrån det hela med krossade illusioner.
Det kan inte vara lyckligt att driva egnahemsfragan så, att det under alla
förhållanden bildas nya hem, vad de sedan kostar, utan tanke pa om priset äi
möjligt att förränta. Ty inget tvivel torde väl rada om, att manga egnahemstagare
som under de senaste åren tillkommit med höga jord- och byggnadsväiden,
nu kämpa en hopplös kamp med ekonomiska svårigheter.
Ju mer man lånar, ju större skulder får man. Och att en jämförelsevis obemedlad
egnahemstagare skulle, jämte skuld för inventarier och uppsättning,
kunna förränta en skuldsumma på över 15,000 kr. för en jordbruksfastighet
synes mig obegripligt. Kan inte en jordbruksfastighet för ett pris av 15,000
kr. föda sin man, så är jordbruksnäringen i detta land för mindre bemedlade
strängt taget omöjlig att bedriva. Går man över detta värde synes det mig, att
egnahemslånerörelsens idé därmed sönderbrytes, och man kommer i stället in
på en väg för allmän fastighetskredit. Detta var ändå ej meningen då rörelsen
1904 startades. Av den statistik, som finnes tillgänglig, framgår det även, att
medelstorleken av jordbrukslånen under den värsta högkonjunkturen 1919—
1922, dock ej var högre än omkring 5,000 kr. Och torde sålunda kravet på höjning
i stort sett vara onödigt.
De »vissa fall» som utskottet i motiveringen talar om, synes mig ej påkalla
en ytterligare höjning av vare sig värde- ''eller lånemaximum. Det måste
dock finnas en viss gräns, om inte egnahemslånerörelsens idé skall
helt och hållet utplånas.
Jag anser alltså, att utskottet vid denna punkt bort hemställa,
att motion II: 192 i vad den rör frågan om höjning i vissa
fall av värde- och lånemaximum för jordbrukslägenheter ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
samt vid punkt 3) av herrar Andersson i Fältenborg, Luterkort, Carlström i Helgagård
och Johanson i Hallagården, som anfört följande:
»Det torde vara uppenbart, att flertalet av de personer, vilka under senare
tider kommit i åtnjutande av egnahemslån, för närvarande hava att brottas med
väsentliga svårigheter vid fullgörande av de i och för egnahemsbildandet åtagna
* Jordbruksutskottets utlåtande Nr Jf2.
ekonomiska förpliktelser. I stället för att erhålla det lugn, som med egnahemsförvärvet
avsetts, har detsamma för nämnda personer blivit en källa till oro
och allvarliga framtidsbekymmer. Vid sådant förhållande måste det framstå
såsom ett allmänt önskemål, att ifrågavarande egnahemsbildare från statens sidaberedas
all möjlig hjälp och lättnad vid låneskyldigheternas fullgörande. Bland
åtgärder som i dylikt syfte höra kunna ifrågakomma, synes även vara en
sänkning av låneräntan. Då det ju ingalunda synes vara ofrånkomligt, att
annuiteten bibehålies vid den en gång fastställda storleken, synes, därest erforderlig
jämkning jämväl i denna del av lånevillkoren äger rum, genom en
räntesänkning omedelbar lättnad kunna beredas låntagarna. Att den ifrågasatta
räntesänkningen skulle medföra ökade utgifter för staten, är emellertid
uppenbart, och i brist på utredning härutinnan lärer riksdagen icke omedelbart
kunna fatta beslut om räntesänkning. På grund av vad ovan anförts få
vi därför hemställa, att riksdagen matte i anledning av herr Werners motion
II: 242 i skrivelse till Kungl. Majrf hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t verkställa
utredning, i vad mån räntan å egnahemslån beträffande tiden efter
amorteringstidens inträde må kunna sänkas till fyra procent, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
Stockholm 1925. P. Palmquists Aktiebolag
256452