Bankoutslcotlets utlåtande Nr 32.

1

Nr :t!2.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen
angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom
fattigvård och barnavård.

I två till bankoutskoltets förberedande behandling hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 65 av herr von
Kocli och den andra inom andra kammaren under nr 93 av herr Hedlund
i Östersund, har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte efter den ytterligare utredning, som möjligen
kan befinnas erforderlig, för nästa års riksdag framlägga förslag till
utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård och barnavård.»

I den till stöd för detta yrkande anförda motiveringen har bland annat
anförts följande:

»Under de senaste åren ha de kommunala myndigheterna i stor utsträckning
vidtagit åtgärder för att ordna understödsverksamheten i enlighet med
bestämmelserna i 1918 års lag om fattigvården. Särskilt har uppmärksamheten
ägnats åt anordnandet av anstalter i och för meddelande av vård
åt sådana äldre personer och barn, som ej lämpligen kunna vårdas eller
understöd as i sina hem. Ålderdomshem och barnhem ha också kommit
till stånd runt om i landet och inom de närmaste fyra åren måste anstaltsväsendet
— för vars ordnande lagen fastslagit en övergångstid av 10 år —
vara för hela landet genomfört.

Anordnandet av anstalter är emellertid allenast eu sida av vårdproblemet;
det gäller också och ej minst att anordna driften på ett ekonomiskt och
värdigt sätt; och i detta avseende har man alltmer insett betydelsen av att
anställa kompetenta föreståndare och föreståndarinnor. Erfarenheten ger
nämligen vid handen, att även de bästa anordningar vid sådana anstalter
bli av föga värde om ej personer, som lämpa sig för det ofta mödosamma
och otacksamma värvet att sköta de i anstalten intagna, stå till förfogande.
Lagstiftaren har också uppmärksammat detta genom att i § 32 av fattigvårdslagen
stadga, att till föreståndare och föreståndarinna för anstalt endast
får antagas person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av
dylik befattning.

De medel, som verksamt främja en god rekrytering av funktionärskåren
inom fattigvården och barnavården, äro utbildning, rimliga anställningsvillkor
och pensionsrätt. Vad särskilt det sista medlet angår, är det numer
ett så allmänt erkänt krav, att en befattningshavare skall tillförsäkras
pension efter avslutad tjänsteanställning, att någon motivering härför ej
är nödvändig. Men inom fattigvårdens och barnavårdens A''erksamhetsom Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 8 samt. 25 höft (Nr 32.)

Utskottet.
Tidigare behandling
an
frågan om
pensionsrätt
för fattigvårdsfunktionärer.

Nuvarande
bestämmelser
rörande pensionering
av
husmödrar
och sjuksköterskor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

raden hör det ännu till undantagen, att funktionärerna äro tillförsäkrade
pension. Och dock synes här, mer än på de bestå andra områden, behov
ioreligga av den trygghetskänsla som utgör eu förutsättning för ett fullgott
arbete. Arbetet bland åldringar, invalider och barn är nämligen i hög
glad uppslitande och kan i regel ej livas upp av den regelbundna ledighet
som bland de allra flesta befattningshavare är eu självklar rättighet. Med
skal kunna de, som i anstalter av nu nämnt slag anförtrotts den ansvarsu
a uppgiften alt varda åldringar, sjuka och barn, känna bitterhet över
att de ejerhålla en förmån, som eljes tillkommer personer i med dem likartad
stallning.»

Motionärerna hava vidare erinrat om den behandling, som tidigare ägnats
frågan om pensionering av fattigvårdsfunktionärer, samt framhållit,
att eu tillfredsställande lösning av denna fråga utan statens bistånd vore
otänkbar, men att det ej gåves något annat sätt, på vilket staten med så
ringa ekonomisk uppoffring kunde så kraftigt hjälpa kommunerna till fattigvårdens
höjande som genom att lämna sin medverkan till pensioneringens
ordnande.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till motionerna.

Såsom i motionerna omnämnts, har frågan om pensionering av fattigvardsfunktionärer
tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling.
År 1911 ingick sålunda svenska fattigvårdsförbundet till Kungl. Maj:t med
framställning om statens medverkan till sådan pensionering. Denna framställning
överlämnades sedermera till fattigvårdslagstiftningskommitténs
behandling. Under uttalande av sin principiella anslutning till förslaget
om statens medverkan vid pensioneringens ordnande hemställde kommittén,
att frågan härom måtte underkastas utredning av de utav Kungl. Maj t
tillkallade sakkunniga för utredning rörande det statsunderstödda pensionsväsendets
centralisering. I det förslag, som nämnda sakkunniga år
1917 avgåvo, upptogo de sakkunniga såsom pensionsberätligade i den utav
dem föreslagna statliga pensionsanstalten samtliga innehavare av reglerad
tjänst vid kommunernas fattigvård. Sakkunnigförslaget har emellertid
såvitt utskottet har sig bekant, i denna del hittills icke föranlett någon åtgärd!

I samband med beslut om upprättande av statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. medgav 1919 års lagtima riksdag pensionsratt
i denna anstalt för, bland andra, sjuksköterskor och husmödrar vid
vissa anstalter för vård av sjuka, barn eller åldringar.

Bestämmelserna om sålunda gällande pensionsrätt återfinnas i Kap. VII
av det för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. den 31
december 1919 utfärdade reglementet (nr 878) under rubriken »Särskilda
bestämmelser angående kommunalt anställda sjuksköterskor och barnmorskor
m. fl.». Pensioneringens omfattning regleras av § 00, enligt vilken
de rättigheter och skyldigheter, som stadgas i §§ 1-40 (reglementets Kap.

I III, innehållande föreskrifter om anstaltens förvaltning, allmänna be -

Bankoiilskollcls ullåUmtlc Nr .‘fy.

3

stäinmelser om tjänstepension samt allmänna bestämmelser om familjepension)
ävensom i §§ (JO—68, tillkomma nedan angivna befattningshavare:

a) distriktssjuksköterska och distriktsbarnmorska, till vars avlöning staten
lämnar bidrag,

b) barnmorska med annan anställning hos kommun eller å barnbördshus,

c) annan sjuksköterska eller husmoder i av staten, landsting, kommun eller
annan samfällighet anordnad vård av sjuka, barn eller åldringar eller ock
i stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, samt

d) föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå.

De närmare villkoren beträffande pensionering av ifrågavarande befattningshavare
återfinnas i §§ 61—68 av reglementet och äro i huvudsak av
följande innehåll:

Tjänstepensionsunderlaget för befattning, som här ovan under a) sägs, är
1,000 kronor. För annan befattning bestämmer pensionsanstalten tjänstepensionsunderlaget.
Därvid skall iakttagas, att detsamma icke må överstiga
2/s av den i författning eller vid reglering enligt § 5 av reglementet fastställda
minimiårsavlöningen eller, där flera lönegrader finnas sålunda fastställda,
minimiårsavlöningen i högsta lönegraden eller, där avlöningen delvis utgår i
form av arvode efter fastställd taxa, av den inkomst, som befattningen antages
komma att i medeltal giva innehavaren. Om naturaförmåner ingå i avlöningen,
skall vid bestämmande av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen
ökas med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid
dock värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 %''
av inkomsterna i övrigt. — Tjänstepensionsunderlaget må dock ej sättas
högre än 1,000 kronor eller lägre än 600 kronor (§ 61).

Familjepensionsunderlaget överstiger med 300 kronor 20 % av tjänstepensionsunderlaget;
dock att, om två eller flera befattningar innehavas av
samma person, deras familjepensionsunderlag nedsättas i sådant förhållande,
att deras summa med 300 kronor överstiger 20 % av tjänstepensionsunderlagens
summa (§ 62).

Pensionsåldern är 55 år för sjuksköterska och barnmorska samt 60 år
för annan befattningshavare (§ 63).

För hel tjänstepension fordras 25 tjänstår för sjuksköterska och barnmorska
samt 30 tjänstår för annan befattningshavare (§ 64). — Tillstånd
att kvarstå i tjänsten efter pensionsålderns uppnående må icke beviljas av
huvudmannen utan att den centrala myndighet, varunder huvudmannen
lyder, lämnat sitt medgivande därtill (§ 65).

Rörande frivillig avgång med genast börjande pension samt genast börjande
tjänstepensions belopp meddelas vissa bestämmelser i §§ 66—67.

Den årliga tjänstepensionsavgift, som med i § 7 av reglementet omförmält
avdrag skall erläggas av befattningshavaren, är 5 % av tjänstepensionsunderlaget.
Befattningshavares familjepensionsavgift är 1 % av familjepensionsunderlaget.
Huvudmannen erlägger ingen årsavgift för sjuksköterska
eller barnmorska; för annan befattningshavare erlägger huvudmannen en
årsavgift av 5 % av tjänstepensionsunderlaget (§ 68).

Medan sålunda genom nu återgivna bestämmelser pensionsrätt beretts
för husmödrar och sjuksköterskor vid anstalter för vård av sjuka, barn

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

eller åldringar, äro däremot från pensionering uteslutna dels alla manliga
funktionärer inom fattigvård och barnavård, dels ock inom sådan vårdverksamhet
anställda kvinnliga befattningshavare, vilka icke kunna rubriceras
såsom husmödrar eller sjuksköterskor (t. ex. föreståndarinnor vid
ålderdomshem).

Särk|92ifa Frågan om en utsträckning av pensionsrätten för befattningshavare inom
fattigvård och barnavård har emellertid, enligt vad utskottet inhämtat,
efter antagandet av ovannämnda bestämmelser varit föremål för utredning.
Den 14 januari 1921 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga
att verkställa utredning beträffande pensionering av manliga föreståndare
vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet inrättad
anstalt för vård av sjuka, barn eller åldringar eller för sådant ändamål,
som omförmäles i 33 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, eller
ock vid stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar vård av angiven beskaffenhet,
ävensom beträffande i vad mån annan befattningshavare vid
ifrågavarande anstalter och kommunernas fattigvård i övrigt kunde bliva
delaktig av pension genom statens försorg. Dessa sakkunniga — överdirektören
och chefen för försäkringsinspektionen P. J. G. Laurin, chefen
för skolöverstyrelsens statistiska avdelning, byråchefen E. Göransson, direktören
för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. C. G.
Widström samt statens fattigvårdsinspektör, kanslirådet R. G. H. von Koch
" avgåvo den 10 december 1921 yttrande och förslag i ämnet.

I berörda yttrande förklarade sig de sakkunniga anse, att det steg, som
tagits genom förenämnda riksdagsbeslut år 1919, borde fullföljas genom
beviljande av pensionsrätt åt de befattningshavare inom ifrågavarande vårdgrenar,
vilka för närvarande ej ägde sådan rätt, samt att detta borde ske
genom att bereda dessa befattningshavare delaktighet i statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl.

Pensionsrätten, hittills begränsad till området »vård av sjuka, barn eller
åldringar», borde enligt de sakkunnigas förslag utsträckas till verksamhetsområdet
»vård av fattiga, sjuka, invalider, barn eller åldringar». Jämväl i
ett annat avseende förordades en utsträckning av pensionsrätten, i det att
de sakkunniga funno önskvärt, att pensionsrätt kunde beviljas i vissa fall,
även om huvudmannen vore annan institution än de nu i reglementet angivna
— staten, landsting, kommun, »annan samfällighet» eller »stiftelse
av allmännyttig natur» — eller ock enskild person, t. ex. ett större bolag,
som anordnat sjukvård för sin personal och dess familjer. Å andra sidan
förordade de sakkunniga, alt i de fall, då annan än staten, landsting eller
kommun vore huvudman, före medgivande av pensionsrätt borde krävas
en granskning av vårdens organisation och huvudmannens betingelser att
upprätthålla densamma, så att trygghet skapades för att pensionsrätt ej
beviljades med mindre organisationen vore av verklig och varaktig bety -

Bankoiitskottels utlåtande Nr 32.

r>

ilelse. —- Beträffande frågan, vilka befattningar borde förenas med pensionsrätt,
ansågo de sakkunniga, att intet annat villkor borde uppställas
än det i § 5 av pensionsanstaltcns reglemente angivna, nämligen att befattningarna
skola regleras på sätt, som god kännes av Konungen eller den
myndighet, Konungen förordnar. Anledningen till att de sakkunniga funnit
sig böra giva förslaget en så vidsträckt omfattning angavs i utlåtandet
vara, att det visat sig omöjligt att, så skiftande som förhållandena vore, i
pensionsreglementet uppdraga någon gränslinje mellan de befattningar, vilka
borde kunna förenas med pensionsrätt, och övriga befattningar. Det måste
överlämnas åt regleringsmyndigheten att bestämma häröver. I detta sammanhang
framhöllo de sakkunniga, att de villkor för pensionsrätt, vilka
skulle uppfyllas av en befattning och dess huvudman, vore sådana, att
många på ifrågavarande verksamhetsområde anställda personer komme att
sakna möjlighet att erhålla pension från pensionsanstalten, emedan befattningarna
icke vore sådana, att de lämpligen kunde regleras eller huvudmännen
saknade möjlighet att erlägga erforderliga avgifter. Om något
skulle göras för dessa befattningshavares pensionering, syntes det böra ske
genom anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.

De sakkunnigas utlåtande utmynnade i förslag till följande ändringar i
och tillägg till reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl.:

§ 60 mom. c) skulle erhålla följande lydelse:

»Annan sjuksköterska, anställd i vård av fattiga, sjuka, invalider, barn
eller åldringar, om huvudmannen är annan än staten, landsting eller kommun,
skall dock för befattningens förenande med pensionsrätt fordras, att
vårdens organisation godkänts av Konungen eller den myndighet Konungen
förordnar samt att viss garanti kan anses finnas för vårdens upprätthållande.»

Till § 69 (Kap. VII) skulle fogas ett nytt moment av följande lydelse:

»d) befattningshavare, anställd i vård av fattiga, sjuka, invalider, barn
eller åldringar; därest befattningen ej kan förenas med pensionsrätt i denna
pensionsanstalt enligt kap. IV eller VI eller i annan av staten understödd
pensionsanstalt eller pensionsfond; om huvudmannen är annan än staten,
landsting eller kommun, skall därjämte gälla vad i § 60 c) stadgas för
dylikt fall.»

Därjämte föreslogs ändring i övergångsbestämmelserna till Kap. VII av
innebörd att för befattningar, som under första tillämpningsåret anmäldes
till inträde i pensionsanstalten, staten skulle bidraga med viss del av engångsavgift
i förekommande fall.

De sakkunnigas författningsförslag innebar sålunda en överflyttning av
husmoderbefattningarna från Kap. VI till Kap. VII (Särskilda bestämmelser
angående befattningshavare hos hushållningssällskap m. fl.), dit även
de nya befattningshavargrupperna med undantag av sjuksköterskor skulle
hänföras. För husmödrarna liksom för övriga grupper av egentliga fattig -

6

Bankoulskollels utlåtande Nr 32.

Kostnader.

Yttranden
över saktom
nigförslaget.

vårdsfunktionarer skulle sålunda komma att tillämpas de närmare villkor
beträffande pensioneringen, som finnas stadgade i §§ 70—78 av reglementet
och vilka innehålla avvikande bestämmelser beträffande såväl tjänstepensionsunderlag,
pensionsålder och antalet tjänstår för hel pension som
årliga pensionsavgifter för befattningshavare och huvudmän. Pensionsavgifterna
skulle sålunda för både befattningshavare och huvudmän utgå
med 373 procent av tjänstepensionsunderlaget, medan avgifterna enligt
Kap. VI utgöra 5 procent av pensionsunderlaget.

Statsverkets kostnader för genomförande av de sakkunnigas förslag beräknades
för befattningar i kommunal tjänst — under förutsättning att alla
sådana befattningar, vilka kunde väntas bliva reglerade, omedelbart förenades
med pensionsrätt komma att uppgå till sammanlagt omkring
155,000 kronor för år. För första tillämpningsåret uppskattades anslagsbehovet
för dessa befattningar till omkring 80,000 kronor.

För icke-kommunala befattningar framlades icke någon kostnadsberäkning;
de sakkunniga ansågo emellertid, att för såväl kommunala som
icke-kommunala befattningar under första tillämpningsåret skulle erfordras
ett statsanslag av omkring 100,000 kronor.

Över de sakkunnigas ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden
a\ givits av statskontoret, medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen samt av
styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Medicinalstyrelsen, som i utlåtande den 18 maj 1922 huvudsakligen yttrat
sig angående sakkunnigförslaget, i vad det avsåg ytterligare utsträckning av
pensionsrätter för sjuksköterskor, har tillstyrkt detsamma. Beträffande detaljerna
i förslaget har styrelsen framställt den erinran, att därest bestämmelserna
angående tillträde till pensionsanstalten avfattades så allmänt som
de sakkunniga ifrågasatt och samtidigt föreskrifterna i g 5 av reglementet
angående reglering av pensionsberättigade befattningar bibehölles detta möjligen
kunde komma att bereda svårigheter vid tillämpningen Enligt 8 69
inom. d) i sakkunnigförslaget skulle nämligen så gott som vilken befattningshavare
som helst i eu fattigvårds-, respektive sjukvårdsanstalt bliva berättigad
till inträde i pensionsanstalten, och enligt g 5 i reglementet skulle
samtliga befattningar hos samma huvudman, vilka kunde förenas med
pensionsrätt, samtidigt regleras och anmälas för erhållande av pensionsrätt.

Pensionsstyrelsen, som icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag,
har i samband med sitt den 30 maj 1922 angivna yttrande framlagt
en av styrelsen enligt Kung!. Maj:ts den 20 juni 1918 meddelade uppdrag
i samråd med socialstyrelsen verkställd utredning beträffande statens medverkan
till pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala
anstalter. Denna utredning, för vilken här icke torde behöva närmare
redogöras,_ utmynnade i förslag till eu väsentlig utvidgning av pensionsi
ätten, utoyer den av de sakkunniga ifrågasätta, för befattningshavare vid
anstalter pa det sociala verksamhetsområdet.

Styrelsen för pensionsanstalten har i sitt den 25 augusti 1922 dagtecknade
yttrande icke haft något att i princip invända mot sakkunnigförslaget, mot
''ilket styl elsen emellertid framställt vissa detaljanmärkningar.

Hankoiitslcoltets utlåtande Nr 3‘J.

7

Statskontoret liar i utlåtande den 11 maj 1922 ej lieller hall någon principiell
erinran mot förslaget till pensionsrättens utsträckning men i sitt utlåtande
framställt vissa anmärkningar dels mot detaljer i förslaget, dels ock
mot den förebragla utredningen. I sådant avseende har statskontoret anfört,
bland annat, huvudsakligen följande.

Av de sakkunnigas förslag om husmödrarnas överllyttning från kap. VI
till kap. VII av pensionsreglementet med därav föranledd sänkning av de
ärliga pensionsavgifterna för befattningshavare och huvudmän skulle följa,
att statens andel i pensionskostnaden i motsvarande mån höjdes. Någon
utredning angående verkningarna av överflyttningen äterfunnes emellertid
ej
behovet av densamma. När förslag på sin tid framlagts till de bestämmelser,
som inrymdes i kap. VI och VII av reglementet, hade dessa förslag
jämväl innefattat utredning om, huru stor försäkringsavgift, som vore erforderlig
för då ifrågavarande kategorier av befattningshavare. För de i
kap. VI upptagna befattningshavarna utom sjuksköterskor och barnmorskor
beräknades försäkringsavgiften till i medeltal 15 % av pensionsunderlaget
och för de i kap. VII omhandlade befattningshavarna till omkring It) %
av pensionsunderlaget. I anledning härav och då årsavgifterna för pensioneringen
ansetts böra fördelas lika mellan befattningshavare, huvudmän
och staten, hade föreslagits sådana bestämmelser, att årsavgiften enligt
kap. VI skulle uttagas med 5 % av pensionsunderlaget av vardera utav
befattningshavaren och hans huvudman samt motsvarande avgift enligt
kap. VII med 3 1/8 % av pensionsunderlaget. Av de sakkunnigas kostnadsberäkningar
syntes emellertid framgå, att försäkringsavgiften för i betänkandet
avsedda befattningar beräknats till väsentligt mer än 10 % av
pensionsunderlaget. Då i sakkunnigyttrandet ej framhållits några särskilda
omständigheter, som borde föranleda till att staten skulle påtaga sig större
andel av försäkringsavgiften för ifrågavarande befattningshavare än en
tredjedel, syntes den förut iakttagna tredelningen av pensioneringskostnaden
lämpligen böra även i detta fall vidhållas. För sådant ändamål angav
statskontoret alternativa utvägar.

De sakkunnigas här berörda förslag har hittills icke föranlett någon
framställning från Kungl. Majds sida till riksdagen. I förnyat yttrande
den 13 december 1922 hava emellertid de sakkunniga framlagt ett nytt,
till omfattningen mera begränsat förslag, avseende endast pensionering av
föreståndare och föreståndarinnor vid anstalter för vård av fattiga, sjuka,
invalider, barn eller åldringar. I det förslag till ändrade författningsbestämmelser,
som betingades av berörda begränsning, hava de sakkunniga
tagit hänsyn till vissa mot det första förslaget framställda detaljanmärkningar
men däremot vidhållit sitt förslag om överflyttning av husmödrarna
till kap. VII i pensionsreglementet, dit även föreståndare och föreståndarinnor
hänförts. Med anledning av statskontorets uttalanden rörande storleken
av erforderlig försäkringsavgift samt fördelningen av pensioneringskostnaderna
hava de sakkunniga alternativt räknat med möjligheten av
att fastställa en högre tjänstepensionsavgift, uppgående till 5 %, för kvinnliga
befattningshavare — för vilka erfordras högre försäkringsavgifter än
för manlig personal — och dessas huvudmän.

Sakkunniga
är 1922.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Motionerna.

Utskottets

yttrande.

Kostnaden för genomförande av det nu antydda, begränsade förslaget
beräknades för statens del — under förutsättning alt samtliga pensionsberättigade
befattningar bleve reglerade — till 100,000 kronor årligen eller,
om tjänstepensionsavgiften för kvinnliga befattningshavare höjdes till 5 %
av pensionsunderlaget, till 85,000 kronor årligen. Statsanslaget för första
tillämpningsåret ansågs emellertid kunna begränsas till 20,000 kronor.

Ej heller sistnämnda förslag har hittills föranlett framställning från
Kungl. Maj:ts sida.

I motionerna har beträffande omfattningen av den ifrågasatta utsträckningen
utav pensionsrätten uttalats såsom önskvärt, alt möjlighet till pension
bereddes all personal vid ifrågavarande anstalter i enlighet med ovanberörda
sakkunnigas första förslag. Om detta icke skulle låta sig göra,
ansåges emellertid även de sakkunnigas senare, mindre omfattande förslag
komma att av kommuner och funktionärer mottagas med tillfredsställelse.
I samband härmed hava motionärerna uttalat, alt möjlighet måhända
förefunnes att för övriga funktionärer bereda gruppförsäkring inom den
allmänna frivilliga pensionsförsäkringen enligt grunder, som av pensionsstyrelsen
i förberörda utlåtande den 30 maj 1922 ifrågasatts beträffande arbetskrafter
vid vissa enskilda sociala anstalter.

Utskottet delar den i motionerna uttalade uppfattningen, all genomförande
av en ordnad pensionering för fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer
är ett behjärtansvärt önskemål, för vars vinnande staten icke synes böra
undandraga sin medverkan. För beredande av pensionsrätt i statsunderstödd
pensionsanstalt åt befattningshavare vid fattigvårds- och barnavårdsanstaller
torde kunna anföras i huvudsak samma skäl, som föranlett staten
att lämna bidrag till pensionering av personal vid åtskilliga andra ickestatliga
vårdanstalter, t. ex. dövstums- och sinnesslöanstalter, kommunala
sjukvårdsanstalter in. fl. Statsmakterna synas ock i princip hava erkänt
det berättigade i kravet på det allmännas medverkan vid pensionering av
nu ifrågavarande befattningshavargrupper, då genom 1919 års förenämnda
beslut pensionsrätt medgivits för bland andra husmödrar och sjuksköterskor
vid vissa, företrädesvis statliga eller kommunala, anstalter för vård av
sjuka, barn eller åldringar.

På grund av vad nu anförts finner utskottet det vara önskvärt, att en’
utvidgning av pensionsrätten för funktionärer vid fattigvårds- och barnavårdsanstalter
under statens medverkan äger rum; och lärer detta lämpligen
böra ske genom beredande av utsträckt delaktighet i statens anstalt
för pensionering av folkskollärare m. fl. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra, att beträffande sjuksköterskor förslag för innevarande riksdag
framlagts rörande sådan utvidgning av nuvarande pensionering för sistberörda
befattningshavare, att pensionsrätt i nyssnämnda pensionsanstalt

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 9

må under vissa förutsättningar beredas även för sköterskor, anställda i
sjukvård, vilken anordnats av bruk, fabriker och därmed jämförliga företag,
ävensom att detta förslag numera av riksdagen bifallits.

Beträffande omfattningen av den utsträckning i pensionsrätlen för fattigvårds-
och barnavårdsfunktionärer, som utskottet sålunda för sin del vill
förorda, skulle det givetvis, såsom i motionerna framhållits, kunna anses
önskvärt, att möjlighet till pension kunde beredas för all vid ifrågavarande
anstalter fast anställd personal i anslutning till det av förenämnda sakkunniga
år 1921 utarbetade förslaget. Enligt utskottets mening torde emellertid,
såväl ur statsfinansiell synpunkt som med hänsyn till organisatoriska
förhållanden, försiktigheten bjuda, att utvidgningen åtminstone tills vidare
begränsas till att avse endast föreståndare och föreståndarinnor vid förevarande
anstalter, såsom skett i de sakkunnigas år 1922 avgivna, mindre
omfattande förslag.

Vad slutligen angår de närmare villkoren för pensionsrätt samt fördelningen
av kostnaderna för pensioneringen, synes statskontorets ovan återgivna
utlåtande i ärendet giva vid handen, att ett genomförande av bemälda
sakkunnigas förslag i nu angivna hänseenden skulle medföra, all statsverket
finge bestrida en förhållandevis större del av kostnaderna för ifrågavarande
befattningshavares pensionering än vad beträffande de hittills i
kap. VI och VII av pensionsanstallens reglemente upptagna personalgrupperna
faller på statens del. Då enligt utskottets mening tillräckliga skäl
ej synas vara förebragta till stöd för ett dylikt förhållande, vill utskottet
ifrågasätta sådan omarbetning av sakkunnigförslaget i dessa delar, att statsverket
icke behöver vidkännas större andel i pensioneringskoslnaden för
fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer än vad staten påtagit sig beträffande
pensionering av andra likställda personalgrupper. I varje fall synes en
förnyad utredning av hithörande förhållanden få anses påkallad.

I anslutning till vad nu anförts har utskottet funnit sig böra tillstyrka,
att en skrivelse i förevarande ämne avlåtes till Kungl. Maj:t; och får
utskottet i sådant avseende hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1: 65
och 11:93, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande frågan om utsträckt
pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård
och barnavård samt efter den ytterligare utredning i ämnet,
som kan finnas erforderlig, för riksdagen framlägga
det förslag, vartill omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 17 april 1925.

På bankoutskottets vägnar:

K. J. GUSTAFSSON.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Vindahl, Enhörning, Pettersson i Olovstorp, Berge
Bodin och Östergren; samt

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Winkler, Bäcklund, Olsson
i Berg, Kloo, Johansson i Edsbyn, Paulsen och Laurin.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 19 25.