Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1925 kl. 12 in.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition
angående dels ''säkerheten för ett Östra Centralbanans
järnvägsaktiebolag är 1916 beviljat statslån, dels ock
reglering av Uddevalla—Lelångcns järnvägsaktiebolags
skuld till staten.

I en till riksdagen avlåten, den 20 februari 1925 dagtecknad proposition
nr 72 bär Kungl. Maj:t, med åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, under
punkterna 2:o) och 3:o), vilka hänvisats till bankoutskottets förberedande
behandling, gjort de framställningar, om vilka här nedan vidare förmäles.

l:o)

I punkt 2:o) av ifrågavarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att Östra centralbanans järnvägsaktiebolag må såsom
säkerhet för ett nytt fast lån å högst 400,000 kronor och av beskaffenhet
att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontor använda de inteckningar
å tillhopa 400,000 kronor, som äro fastställda i bolagets järnväg från
Linköping till Vimmerby med förmånsrätt näst efter inteckningar för tillsammans
2,260,000 kronor.

Av åberopade statsrådsprotokollet inhämtas bland annat föliande.

Sedan Kungl. Maj:t för anläggande av järnvägen Linköping—Vimmerby
beviljat Östra centralbanans järnvägsaktiebolag ett statslån å 1,710,000 kronor,
medgav 1916 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning,
att de den 31 december 1915 å förenämnda statslån förfallna annnitets-
och räntebelopp, 1,342,046 kronor 46 öre, finge, räknat från och med
år 1916, kapitaliseras såsom särskilt lån till bolaget under villkor, bland
annat, att till säkerhet för lånet skulle lämnas dels inteckning för 250,000
kronor i bolagets järnväg från Vimmerby till Hultsfred med förmånsrätt näst
efter de inteckningar i samma järnväg, som för det dåvarande läge som
säkerhet för ett bolaget av Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag
beviljat lån, dels inteckning för återstoden av lånet, 1,092,046 kronor 46 öre,
i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby med förmånsrätt näst efter
inteckningar för tillsammans 2,710,000 kronor, dels ock, i den man de bleve

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 8 sand. IT höft. (Nr 23.) coi ä5 1

Angående %
säkerheten för
ett Östra
centralbanans
järnvä g saktiebolag
år 1916
beviljat statslån.

Fullmakt nje
t riksgäldskon
törel.

2 Bankoutskottets utlåtande Xr 23,

frigjorda, de i omförmälda järnvägar fastställda inteckningar med bättre rätt
än dem, som enligt vad nu sagts skulle lämnas i pant.

Vidare bär 1922 års riksdag, efter det Östra centralbanans järn vägsaktiebolag
övertagit järnvägen Bjärka—Säby—Åtvidaberg, för vars anläggning
beviljats ett statslån å 290,(XX) kronor, medgivit, att av de den 31 december 1921
å sistnämnda statslån förfallna annuitets- och räntebelopp, 135,213 kronor
06 öre, ett belopp av 125,000 kronor finge, räknat från och med år 1922.
kapitaliseras såsom särskilt lån till Östra centralbanans järnvägsaktiebolag
under villkor, bland annat, att till säkerhet för det nya lånet skulle lämnas
inteckningar å tillhopa 125,000 kronor i bolagets järnväg från Bjärka till
Åtvidaberg med förmånsrätt näst efter den inteckning i samma järnväg, som
då låg såsom säkerhet för bolagets förstnämnda lån.

I skrivelse den 19 december 1924 har styrelsen för Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag i fråga om villkoren för det år 1906 beviljade statslånet
hemställt om befrielse tills vidare från skyldigheten att såsom ytterligare
säkerhet för 1916 års statslån till riksgäldskontoret avlämna inteckningar,
som vore eller bleve frigjorda i järnvägarna Linköping—Vimmerby och
Vi in in e rby—Hu It sfred.

Beträffande bolagets omförmälda framställning, som tillstyrkts av väg- och
rattenhijgynadsstyrelxen, får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 7—11).

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet,
hava den 22 sistlidna januari anfört huvudsakligen följande:

Järnvägsaktiebolaget hade ej fullgjort sin skyldighet att till riksgäldskontoret
såsom säkerhet för förenämnda lån överlämna genom avbetalningar
a bolagets obligationslån hittills frigjorda sex inteckningar å inalles 300,000
kronor i järnvägarna Linköping—Vimmerby och Vimmerby—Hultsfred, utan
både bolaget i stället för anskaffande av rörelsemedel belånat fyra av dessa
inteckningar. Till förklaring därav hade bolaget i sin förevarande framställning
meddelat, att bolaget för att kunna likvidera gjorda nyanskaffningar
ävensom för att å rätt tid kunna fullgöra annuiteterna å statslånen varit
nödsakat att under år 1922 upptaga ett lån. Därjämte hade bolaget framhållit,
att för ett fortsatt bedrivande av bolagets verksamhet även för framtiden
kunde erfordras att genom upplåning anskaffa rörelsemedel för vilket
ändamål bolaget behövde disponera även de inteckningar, som framdeles
bleve frigjorda genom amorteringar å respektive obligationslån.

Enligt fullmäktiges mening borde det ej ifrågakomma att lämna bolaget
så fria bänder beträffande upplåning mot säkerhet med bättre rätt än hypotek^
för 1916 års lån- som ett bifall till bolagets framställning skulle innebära.
Då å andra sidan göda skäl syntes föreligga att ej helt avvisa framställningen,
hade fullmäktige överlagt med representanter för bolagets styrelse
angående en lämplig form för en uppgörelse. På förfrågan av full
mäktige hade bolaget i eu den 19 januari 1925 dagtecknad skrivelse meddelat,
att därest bolaget kunde få disponera inteckningar i järnvägslinjen Linköping—Vimmerby
eventuellt även i järnvägslinjen Vimmerby—Hultsfred till
belopp av 400,000 kronor med sådant läge, att de kunde användas såsom
hypotek för obligationslån eller dylikt å motsvarande belopp, bolaget, såvitt
nu kunde bedömas, för framtiden syntes kunna noggrant fullgöra sina förbindelser
icke blott till statsverket utan också till övriga bolagets borgenärer
samt att bolaget, därest dylika inteckningar ställdes till bolagets disposition

Bankoutskottvts utlåtande AV 2<l. •’>

omedelbart ämnade ordna för upptagande av obligationslån eller för lan,
fasta i minst 10 år, intill 400,000 kronor, allt beroende på de villkor, som
för ena eller andra lånesättet uppställdes, Bolaget hade därjämte i särskild
skrivelse meddelat, att förfrågningar gjorts hos Östergötlands enskilda bank
och eu bankfirma i Stockholm rörande ett obligationslån eller annat fast
lån intill ett belopp å 400,000 kronor mot säkerhet av inteckningar med förmånsrätt
närmast efter liypoteken för förutvarande obligationslån. Av till
svar å dessa förfrågningar till bolaget ingångna meddelanden framginge, att
utsikter förefunnes att på skäliga villkor erhålla ett dylikt lån.

Bolaget hade till och med år 1023 å 1901 års statslån avbetalat 2(58,22ö
kronor (54 öre. 1924 års annuitet å berörda lån hade ännu ej erlagts, men
komma att inbetalas, därest bolaget erliölle ett nytt lån på sätt ovan angivits.
Det sammanlagda amorteringsbeloppet komme därigenom att ökas
till 288,845 kronor 79 öre. Fullmäktige hade meddelat bolagets styrelse,
att fullmäktige för att underlätta uppläggandet av ifrågavarande nya obligationslån
vore villiga att, sedan 1924 års annuitet erlagts, jämlikt § 21 i kungl.
förordningen den IG juni 1875 angående inteckning medgiva uppdelning av
inteckningen å 1,710,000 kronor för 1901 års statslån i tva inteckningar a
respektive 1,425,000 kronor och 285,000 kronor samt till bolaget överlämna
sistnämnda inteckning att användas såsom hypotek för 1901 års obligationslån.
Säkerheten för detta skulle därigenom komma att utgöras av inteckningar
i järnvägen Linköping—Vimmerby, liggande mellan 1,425,000 kronor
och 2,260,000 kronor. Därest därpå följande åtta inteckningar å sammanlagt
400,000 kronor lades såsom säkerhet för det ifrågasatta nya obligationslånet,
skulle riksgäldskontor! kunna omedelbart utfå en inteckning å 50,000
kronor i järnvägen Linköping -Vimmerby och två inteckningar å sammanlagt
100,000 kronor i järnvägen Vimmerby—Hultsfred. Järnvägsbolaget borde
givetvis alltjämt vara skyldigt att, i den mån ytterligare inteckningar med
bättre rätt än de, som utgjorde säkerhet för det år 191(5 beviljade statslånet,
bleve frigjorda, överlämna desamma till riksgäldskontoret.

Med åberopande av vad sålunda anförts hava fullmäktige hemställt, att
Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva sådan ändring i de av riksdagen
fastställda bestämmelserna för 191(5 års lån, att bolaget finge för uppläggande
av ett nytt obligationslån å intill 400,000 kronor disponera därför erforderliga
inteckningar i bolagets järnvägar Linköping—Vimmerby och Vimmerby
—Hultsfred.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

Enligt vad jag inhämtat, har bolaget efter ovan omförmälda åren 191(5
ocli 1922 verkställda regleringar å sina statslån ordentligt inbetalt samtliga
annuiteter med undantag av 1924 års annuiteter å statslånen å 1,710,000 kronor
(joll 1.342,04(1 kronor 4(5 öre. Då till följd av rådande ekonomiska förhållanden
trafikinkomsterna under senare år ej uppgått till vad bolaget ansett
sig kunna räkna med, har bolaget för att kunna fullgöra sina förbindelser
till staten samt göra erforderliga nyanskaffningar av materiel m. m. nödgats
upptaga lån. Emellertid är bolaget för dessa ändamål i behov av ytterligare
rörelsekapital, och har bolaget för avsikt att anskaffa nytt lån mot säkerhet
av sådana i bolagets järnvägar för äldre obligationslån fastställda inteckningar,
vilka blivit eller bliva frigjorda och enligt statsmakternas beslut
år 1916 skulle lämnas såsom säkerhet för det då beviljade statslånet. Då

Departements chefen.

4

Banko utskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet.

det ur statens synpunkt är av vikt, att bolaget jämväl i fortsättningen ordentligt
inbetalar räntor och amorteringar å sina statslån, vill jag förorda, att
bolaget sättes i tillfälle därtill på föreslaget sätt, därest detta kan ske utan
att säkerheten för statslånen äventyras. I sådant hänseende hava fullmäktige
i riksgäldskontor föreslagit, att bolaget måtte för uppläggande av ett obligationslån
å intill 400,000 kronor få disponera de inteckningar å samma belopp
i järnvägen Linköping—Vimmerby, som ligga med förmånsrätt näst efter inteckningar
för 2,260,000 kronor. Från bolaget har emellertid framhållits, att
det för bolaget sannolikt skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare att i
stället erhålla ett annat fast lån från pensionskassa eller dylik inrättning.
Enligt vad jag inhämtat, hava fullmäktige i riksgäldskontor intet att erinra
häremot under förutsättning att ett sådant lån erhålles för jämförelsevis långtid
samt att, därest detsamma skall amorteras, annuiteterna ej bliva större
än att bolaget samtidigt kan ordentligt gälda annuiteterna å statslånen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser jag mig böra tillstyrka,
att bolaget må såsom säkerhet för ett nytt fast lån å högst 400,000 kronor
och av beskaffenhet att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontor
disponera ifrågavarande inteckningar å 400,000 kronor i järnvägen Linköping—
Vimmerby.»

Såsom framgår av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet,
har bolaget inbetalt samtliga med undantag av år 1924 förfallna annuiteter
ä sina här ovan omförmälda statslån å 1,710,000 kronor och 1,342,046 kronor
46 öre. Emellertid har bolaget på grund av minskade trafikinkomster under
senare år, för att kunna dels fullgöra sina förbindelser till staten, dels ock
anskaffa erforderligt nytt materiel in. in., måst upptaga lån, för vilka ändamål
bolaget är i behov av ytterligare rörelsekapital. I sådant avseende har
bolaget gjort framställning att få disponera vissa i bolagets järnvägar för
äldre obligationslån fastställda inteckningar, som enligt 1916 års riksdags
beslut bolaget skulle överlämna till riksgäldskontoret såsom säkerhet för
det då beviljade statslånet. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava för sin
del icke haft något att erinra mot eu dylik anordning och därvid framhållit,
att bolaget såsom hypotek för ett obligations- eller annat lån å intill 400,000
kronor kunde använda inteckningar å motsvarande belopp. Då utskottet i likhet
med departementschefen anser det vara av vikt, att bolaget blir i tillfälle att
fullgöra sin betalningsskyldighet till staten, har utskottet ansett sig böra
förorda, att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bolaget må få disponera
inteckningar å nyssnämnda belopp i järnvägen Linköping—Vimmerby. Säkerheten
för statslånen torde icke härigenom komma att äventyras, helst villkoren
för det nya lånet böra underställas fullmäktiges i riksgäldskontorets prövning.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen, med bifall
till Kungl. Maj:ts förenämnda framställning, må medgiva,

att Ostra centralbanans järnvägsaktiebolag må såsom säkerlie t
för ett lu tt fast lån å högst 400,000 kronor och av beskaffenhet
att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontoret, använda

Baulamtskattets utlåtande Nr

de inteckningar å tillhopa 400,000 kronor, som iiro fastställda
i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby med förmånsrätt
näst efter inteckningar för tillsammans 2,200.000 kronor.

I punkt 3:o) av förenämnda proposition liar Kungl Maj :t vidare föreslagit Reglering av
i Uddevalla—

riksdagen, .... .. Mången,

a) medgiva, att Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuld för ovan järnvägsaktieomförmälda
den 3 juni 1892 beviljade statslån å 1,247,000 kronor må, räknat

från och med den 1 januari 1925, regleras på sådant sätt, att därav bildas
tre särskilda lån, nämligen dels ett lån å 978,764 kronor 91 öre, motsvarande
den 31 december 1924 icke förfallet kapital jämte anståndsränta, den senare
beräknad till sitt nutidsvärde, dels ock två Mn å 268,235 kronor 9 öre och
309,520 kronor 10 öre, utgörande tillhopa samma dag förfallna kapital- och
räntebelopp; och

b) föreskriva, att för de nya lånens erhållande skola gälla de i statsrådsprotokollet
förordade villkor och bestämmelser.

Av åberopade statsrådsprotokollet inhämtas bland annat följande:

För utförande av en järnvägsanläggning från Uddevalla till Lelången, varför
kostnaden eldigt fastställd beräkning upptagits till 2,495,000 kronor,
beviljade Kungl. Maj:t den 3 juni 1892 Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag
ett lån ur allmänna järn vägslånefonden till belopp av 1,247,000
kronor.

Bolaget har icke kunnat i vederbörlig ordning fullgöra anuuiteterna å
sitt förenämnda statslån efter år 1913. Under sådana förhållanden har bola.
get kommit att till staten häfta i en förfallen skuld, som den 31 december
1924 utgjorde 577,755 kronor 19 öre.

I skrivelse den 14 november 1924 har bolagets styrelse hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om reglering av bolagets skuld till staten.

Beträffande denna bolagets framställning tillåter sig utskottet att hänvisa
till propositionen (sid. 14—17).

I angivna avseende har styrelsen hemställt, att bolagets skuld till staten
måtte regleras på det sätt, att därav bildades tre lån, nämligen två om
978,764 kronor 91 öre och 268,235 kronor 9 öre, liggande inom av riksgäldskontoret
nu innehavd inteckningssäkerhet å 1,247,000 kronor och med en
annuitet för bägge av 5.4 procent, varav respektive 4.5 och 5 procent skulle
utgöra ränta, samt ett lån å 309,520 kronor 10 öre med en annuitet av 6.8 8
procent, varav 5 procent ränta, och mot säkerhet av inteckning med förmånsrätt
efter inteckningar å tillhopa 1,497,000 kronor. Bolagets styrelse beräknar,
att ifrågavarande lån, av vilka det förstnämnda å 978,764 kronor 91 öre
skulle motsvara den 31 december 1924 icke förfallet kapital jämte anståndsränta,
beräknad till sitt nutidsvärde, skulle vara inbetalta efter respektive
41, 54 och 27 år.

Väg- och vatteubyyynadsstyrelsen, som den 10 december 1924 avgivit yttrande
i ärendet, bär funnit det av bolaget framlagda förslaget ändamålsenligt
samt för sin del tillstyrkt detsamma.

Vankoutskottets utlåtande Nr 23.

Fullmäktige
i riksff&ldsIcontoret.

G

Fullmäktige i riksgäldskontoret. som lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet,
hava den 8 sistlidna januari anfört huvudsakligen följande:

»Såsom framgår av förut lämnade sifferuppgifter, uppgår bolagets förfallna
skuld till staten nu till inemot 600,000 kronor. Då man enligt fullmäktiges
mening ej kan räkna med, att bolaget skall bliva i stånd att jämsides med
annuitetslikviderna inom rimlig tid avbetala nyssnämnda skuldbelopp, synes
det jämväl från statens synpunkt önskvärt, att en reglering av bolagets skuld
förhållande till staten äger rum på sätt under de senare åren i liknande
fall skett i fråga om åtskilliga andra järnvägsaktiebolag. Därvid bör givetvis
i möjligaste män tillses, att amorteringsplanen avväges så, att den förfallna
skulden betalas på kortast möjliga tid, men annuiteterna ej bestämmas till
högre belopp än som kan anses svara mot bolagets betalningsförmåga. Enligt
bolagets förslag skulle annuiteterna tillhopa komma att utgöra 88,632 kronor
98 öre. Då, såsom framgår av uppgifter, meddelade i bolagets .styrelseberättelse
för år 1923, järnvägen under åren 1917—1923, med bortseende från
det förlustbringande året 1921, haft ett driftöverskott i medeltal per år av
kronor 131,186:38, synes i betraktande av att bolaget jämväl bär andra
skulder att förränta och amortera nyssberörda annuitetsbelopp vid avvägt i
förhållande till bolagets betalningsförmåga, så vitt denna nu kan förutses
och beräknas.

I de föregående fall, då riksdagen medgivit kapitalisering till särskilda
lån av förfallna belopp av järnvägsbolags skuld till staten, har med ett undantag
någon förändring ej vidtagits rare dg i fråga om den kvarstående ej förfallna
delen av det ursprungliga lånet, som således alltjämt skolat förräntas
och amorteras genom erläggande av hela annuiteten å det ursprungliga lånet,
eller i fråga om anståndsräntan, som sålunda skolat likvideras efter kapitalskuldens
behöriga slutbetalning genom fortsatt erliiggande av de stadgade
annuiteterna. Därest så skulle förfaras även i nu föreliggande fall, skulle bolaget
hava att å det ursprungliga lånet betala eu annuitet av 62,500 kronor,
i vilket fall lånets kapital skulle bliva slutbetalt år 1951 och anståndsräntan
år 1952. Tillsammans med annuiteterna å de ifrågasatta nya lånen komme
den årliga annuitetssumman till staten att uppgå till i det närmaste 100,000
kronor. En så betydande årlig inbetalning till riksgäldskontoret skulle
sannolikt bliva väl dryg för bolaget samt äventyra ett ordentligt fullgörande
av betalningsskyldigheten. Fullmäktige hava till följd därav intet att erinra
mot att. i samband med eu reglering av bolagets skuldförhållande till staten,
annuiteten å den ej förfallna delen av det ursprungliga lånet nedsättes i
enlighet med bolagets förslag; liksom det synes fullmäktige lämpligt, att
anståndsräntan med sitt beräknade nutidsvärde lägges till kapitalskulden
samt amorteras och förräntas tillsammans med denna. En dylik omläggning
av det ursprungliga lånet skulle nära ansluta sig till vad som år 1924 bestämdes
i fråga om Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag
(numera benämnt Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag).

Om sålunda enligt fullmäktiges mening goda skäl tala för eu reglering
av bolagets skuldförhållande till staten i enlighet med det föreliggande förslaget,
måste givetvis en förutsättning härför vara, att staten erhåller tillfredsställande
inteckningssäkerhet för hela sin fordran. Så kan emellertid
enligt förslaget ej anses vara fallet i fråga om den del av skulden, som överskjuter
det ursprungliga lånebeloppet. De inteckningar, som bolaget erbjudit
såsom säkerhet för denna låneandel, ligga, såsom förut nämnts, efter de inteckningar,
som utgöra säkerhet för bolagets banklån å 250,000 kronor.
Detta lån, som har formen av ett kreditiv, lärer när som helst kunna av
banken uppsägas till återbetalning. Däi-est så skulle ske och bolaget sakna

]>(inkoutsl''otlet8 utlåtande Nr 2*.i.

i

medel att inbetala skulden, bleve liksgäldskontoret vid ett eventuellt exekutivt
förfarande för att skydda sin fordran med afl sannolikhet nödsakat
inropa järnvägen till ett sådant pris, att nyssberörda inteckningar folie inom
köpesumman med därav följande skyldighet för riksgäldsköntoret att inlöså
desamma. Vid sådant förhållande kunna fullmäktige ej tillstyrka godtagandet
att den erbjudna säkerheten för det ifrågasätta nya lånet å 309,520 kronor
10 öre. därest ej borgen eller annan säkerhet kan ställas för banklånets återbetalande.
Enligt vad fullmäktige hava anledning antaga, bör hinder ej
möta för sistnämnda låns förändring till ett obligationslån med eu amorteringstid
av 15 ä 20 år, under förutsättning av inteckningssäkerlietens förstärkande
med borgen av Uddevalla stad.

Såsom villkor för den ifrågasatta regleringen av bolagets skuldförhållande
till staten torde vidare böra föreskrivas, att, sedan den nuvarande inteckningen
för statslånet å 1,247,000 kronor dödats, de nya skuldebreven å
respektive 978,764 kronor 91 öre och 268,235 kronor 9 öre skola intecknas
i järnvägen med bästa och sinsemellan lika förmånsrätt samt att bolaget
lämnar medgivande, att dessa inteckningar, i den män avbetalning sker därå,
må utgöra säkerhet jämväl för skuldebrevet å 309,520 kronor 10 öre, ävensom
att bolaget såsom säkerhet för sistnämnda skuldförbindelse därjämte
avlämnar inteckningar med förmånsrätt näst efter 1,497,000 kronor. Därjämte
bör det åligga bolaget att, i den mån de bliva frigjorda, till riksgäldskontoret
överlämna de mellanliggande inteckningar å tillhopa 250,000 kronor,
som utgöra säkerhet för bolagets förberörda banklån. Regleringen av skulderna
synes böra räknas från 1925 års ingång och annuiteterna alltså inbetalas
till riksgäldsköntoret första gången den 31 december 1925 och sedermera
samma dag varje år, intill dess lånen blivit till fullo betalda. Annuiteterna
skulle under åren 1925—1951 bliva 88,632 kronor 98 öre och därefter
under åren 1952—1966 67,338 kronor för att slutligen under åren 1967—
1979 utgöra 14,484 kronor 69 öre. Bolaget bör emellertid vara berättigat
att när som helst öka amorteringen å lånen eller helt och hållet inbetala
desamma. Därest till betalning förfallet belopp icke på föreskriven tid
erlägges, torde räntan därå bestämmas att utgå efter 5 respektive 5*/2
procent.

I likhet med vad som år 1924 stadgades i fråga om Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
järnvägsaktiebolag, torde slutligen såsom villkor
för reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuld till staten
böra föreskrivas, att utdelning till aktieägarna i bolaget ej må verkställas,
om bolagets ställning är sådan, att inbetalningen av närmast förfallande
annuitet å statslånet därigenom omöjliggöres eller försenas, ävensom att
bolaget endast efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall lämnat medgivande
må inköpa andra järnvägar, förvärva aktier i andra järnvägsaktiebolag eller
eljest vidtaga åtgärder, som innebära utvidgning av bolagets verksamhet.»

Vad angår fullmäktiges här ovan omförmälda fordran på borgen eller
annan säkerhet för bolagets banklån å 250,000 kronor hava, enligt vad bolagets
styrelse senare meddelat, stadsfullmäktige i Uddevalla beslutit att
ikläda staden proprieborgen för ett sådant lån, att amorteras under en tid
av 20 ä 25 år; och vore styrelsen därför beredd att uppfylla detta villkor.

Beträffande villkoret, att inteckningen å 1,247,000 kronor skulle dödas
och i stället två inteckningar fastställas, har styrelsen med hänsyn bland
annat till den därmed förenade stämpelkostnaden ifrågasatt, huruvida
icke det kunde anses vara tillfyllest, att bolaget pantförskreve nyssnämnda
inteckning såsom säkerhet för de föreslagna tre lånen samt därjämte med -

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

TJtskottet.

gåve särskild inteckning för det i bolagets framställning sist omförmälda
lånet å 309,520 kronor 10 öre. Därjämte bar bolagets styrelse på anförda
skäl hemställt, att jämväl sistberörda lån måtte få i likhet med de båda
andra lånen amorteras med en annuitet av 5.4 procent.

Fullmäktige i riksgälclskontoret hava i förnyat, den 5 nästlidna februari avgivet
yttrande förklarat sig icke hava något att erinra mot styrelsens sistnämnda
hemställan. Det av styrelsen ifrågasatta utbytet av inteckningar
ansåge fullmäktige ej kunna ske, enär det ena av de nya skuldebreven skulle
löpa med högre ränta än som gällde för det ursprungliga statslånet. Fullmäktige
ville visserligen icke motsätta sig bolagets förslag om pantförskrivning
av inteckningen å 1,247,000 kronor såsom säkerhet för de tre nya
lånen men ansåge, att frågan borde ordnas i överensstämmelse med fullmäktiges
förslag, såsom hittills varit brukligt i fråga om riksgäldskontorets
järn vägsinteckningar, helst detta kunde ske utan nämnvärda kostnader för
bolaget, då stämpel ej utginge för inteckning av skuldebrev i järnväg,

1) ep ar te m eu scb efen har anslutit sig till fullmäktiges förslag, sådant det
slutligen avfattats.

I likhet med departementschefen anser utskottet den ifrågasatta regleringen
vara till gagn såväl för det allmänna som för bolaget. Riksdagen
har ock förut i liknande fall, senast förlidet år, medgivit reglering av såväl
förfallen som icke förfallen skuld å järnvägslån på i huvudsak samma sätt
och villkor, som nu ifrågasatts. Utskottet har under sådana förhållanden
ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 20 mars 1925.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid dessa ärendens slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Lindley, Vindahl, Enhörning, Johansson i Friggeråker,
Ber ge, Andersson i Hägelåkra, Bondeson och Ström; samt

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Winkler, Bäcklund,
Kloo, Svensson i Betingetorp, Höglund, Johansson i Edsbyn och Laurin.

Reservation

vid punkten l:o)

av herrar Bäcklund och Höglund, vilka ansett, att enahanda villkor, som
förlidet år stadgades i fråga om Hultsfred—Yästervik—Åtvidaberg—Bersbo
järnvägsaktiebolag och under punkt 2:o i detta utlåtande föreslås beträffande
Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag bort fastställas även vid den
uppgörelse, varom här är fråga.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr.. 1925.