Bankoutskottets utlåtande Nr Jo.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner om vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över två till utskottet hänvisade
motioner om beredande av ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
l:o.
I en inom andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm väckt motion
nr 16 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om ersättning, jämlikt
kungl. förordningen av den 18 juni 1909, till f. d. lista klass sjömannen
vpl 2750 45/1911 Carl Eleon Johansson för sjukdom ådragen under militärtjänstgöring,
oberoende av den omständigheten, att framställning om
sådan ersättning icke blivit gjord inom den tid som förordningen föreskriver».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen.
Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, bland annat, att Johansson,
som är född den 18 februari 1887 och varit fast anställd vid flottan
under tiden 30 november 1905—9 december 1911, den 8 mars 1915 inkallats
till krigstjänstgöring och vid då företagen läkarundersökning förklarats
frisk. Vid sjukmönstring för sjökommendering ombord å kanonbåten
Disa den 15 april 1915 befanns han likaledes frisk. Under nämnda
kommendering ådrog sig Johansson enligt egen uppgift på grund av ogynnsam
väderlek m. m. en förkylning, som efter en månads tid övergick i
blodhosta. Efter sjukmönstring avpolletterades Johansson till garnisonssjukhuset,
där han drabbades av lungblödning. Johansson, som den 18
oktober 1915 utskrevs från sjukhuset, blev därefter frikallad från vidare
krigstjänst på grund av lungtuberkulos, varav han sedermera lidit.
I skrivelse, som den 16 oktober 1919 inkom till stationsbefälhavaren vid
flottans station i Stockholm, anhöll Johansson att från riksförsäkringsanstalten
komma i åtnjutande av understöd med anledning av sjukdomen.
Efter verkställd utredning fann riksförsäkringsanstalten enligt beslut den
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 8 samt. 13 höft. (Nr 15—18.) 1
Ang.
ersättning åt
förre lista
klass sjömannen
C. E.
Johansson för
sjukdom,
ådragen under
militärtjänstgöring.
Viskottet.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 15.
3 december 1919 — under erinran att jämlikt bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909. om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, rätten till sådan ersättning förverkats, därest
framställning om ersättning icke gjorts inom två år efter det skadan
yppats — med stöd av bestämmelserna i nämnda förordning någon ersättning
icke kunna tillerkännas Johansson för ifrågavarande sjukdom.
Sedermera gjorde Johansson år 1923 hos Kungl. Maj:t framställning om
tillerkännande av ersättning för den ådragna sjukdomen. Med anledning
av denna framställning, varöver riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades,
verkställde anstalten utredning bland annat för utrönande av
sambandet mellan sökandens militärtjänstgöring och sjukdomen. I sådant
avseende anförde förste läkaren vid flottans station i Stockholm i avgivet
yttrande, att man ej kunde utesluta möjligheten, att Johanssons militärtjänstgöring
med därav föranlett ökat utsättande för förkylning och katarrer
kunde hava, om ej orsakat sjukdomens, uppkomst, dock bidragit till
dess utveckling. För egen del förklarade riksförsäkringsanstalten uti sitt
den 2 februari 1924 avgivna utlåtande sig med stöd av införskaffade upplysningar
hålla före, att det icke kunde anses uteslutet, att militärtjänstgöringen
bidragit till ifrågavarande sjukdoms utveckling och att sökanden
sålunda skulle varit berättigad till ersättning enligt förenämnda förordning
den 18 juni 1909, därest preskription ej förelegat.
Vidare anförde riksförsäkringsanstalten i nämnda utlåtande bland annat
följande:
»Enligt 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgjöring, skall, därest framställning
om ersättning i anledning av skada ej göres inom två år efter det
skadan yppats, rätten till ersättning vara förverkad.
Genom förordningen den 4 juni 1920 angående ändrad lydelse av, bland
annat, 12 § i ovannämnda förordning, har emellertid stadgats, att rätten till
ersättning är förverkad, därest ej framställning om ersättning i anledning
av skada göres inom tre år, från det för värnpliktig tjänstgöringen upphörde
eller från den senare tidpunkt, då skadan yppades.
Kiksförsäkringsanstalten har tidigare beträffande framställning om ersättning
i sådana fall, då anspråk på ersättning i anledning av kroppsskada
eller sjukdom, som yppats före ingången av år 1919, gjorts först efter två
år men inom tre år från det skadan eller sjukdomen yppades, hemställt, att
den omständigheten, att framställningen icke ingivits inom föreskriven tid,
icke måtte utgöra hinder för ersättnings tillerkännande.
I nu förevarande fall har emellertid framställning om ersättning gjorts
först omkring fyra år efter det att, så vitt av handlingarna framgår, sökandens
ifrågavarande sjukdom, lungtuberkulos, konstaterats. På grund härav
anser sig riksförsäkringsanstalten icke kunna tillstyrka, att ett undantag i
förevarande fall medgives från gällande preskriptionsbestämmelser.»
Enligt beslut den 28 mars 1924 fann Kungl. Maj:t den av Johansson
gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.
Bankoutskottets utlåtande Nr 15. 3
Av det anförda framgår, att Johansson ej är berättigad till ersättning
enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, enär framställning om sådan
ersättning ej blivit gjord inom föreskriven tid. Utskottet vill emellertid
erinra, att riksdagen tidigare i vissa fall, där anledning funnits att antaga,
att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomens uppkomst eller utveckling,
samt ömmande omständigheter i övrigt förelegat, medgivit utbetalande
av ersättning i enlighet med förordningens föreskrifter utan hinder av
däri stadgade preskriptionshestämmelser. Enligt vad utredningen i förevarande
ärende givit vid handen har, det ansetts icke uteslutet, att Johanssons
militärtjänstgöring bidragit till sjukdomens utveckling och att han
på grund härav skulle varit berättigad till ersättning, därest preskription
ej förelegat. Utskottet, som funnit starka billighetsskäl tala för bifall till
motionen, har vid sådant förhållande ansett sig höra förorda, att Johansson
må, utan hinder av att framställning om ersättning ej hlivit gjord
inom föreskriven tid, komma i åtnjutande av den ersättning, vartill han
enligt grunderna för 1909 års förordning kan finnas berättigad.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 16, må medgiva, att till förre första klass sjömannen
Carl Eleon Johansson må — utan hinder därav,
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrivits i 12 § av förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.
2:o.
I en inom andra kammaren av herr Henrikson väckt motion nr 52 har
hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att till förre värnpliktigen nr
135 9/1918 Ernst Birger Eriksson må — utan hinder därav, att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrivits i 12
§ av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av skada,
ådragen under militärtjänstgöring — från beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna
för nämnda förordning kan anses berättigad.»
Med avseende å den till stöd för detta förslag anförda motiveringen
får utskottet hänvisa till motionen.
Tj t skottets
yttrande.
Angående ersättning
åt
förre värnpliktigen
E.
B. Eriksson
för skada,
ådragenunder
militärtjänstgöring.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet.
Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, bland annat, att Eriksson,
som är född den 23 september 1898, inryckt till militärtjänstgöring
den 15 januari 1919 vid skånska husarregementet. Eriksson, som under
tjänstgöringen ådragit sig sår å händerna, insjuknade i mars 1919 i benröta,
för vilken sjukdom han åtnjöt vård under tiden 17 mars—4 september
1919 å sjukhus dels i Hälsingborg, dels ock i Falkenberg. Härefter
vårdades han vid regementet till utryckningsdagen den 8 september
1919.
Angående sjukdomens uppkomst har överläkaren å lasarettet i Hälsingborg
i avgivet utlåtande meddelat, bland annat, att Eriksson vid intagning
å lasarettet den 17 mars 1919, 3 dagar efter insjuknandet vid regementet,
haft ett flertal infekterade sår å fingrarna, samt att det syntes
sannolikt, att Eriksson i militärtjänsten ådragit sig dessa sår och därifrån
erhållit en allmän infektion.
Vid inställelse till repetitionsövning under hösten 1920 blev Eriksson
ånyo intagen å sjukhus och opererades för benröta, varefter han hemförlovades
såsom oduglig till vidare krigstjänst.
Sedan chefen för skånska husarregementet med skrivelse den 16 juni
1923 till riksförsäkringsanstalten överlämnat en från Eriksson till regementet
den 7 maj samma år inkommen ansökan om ersättning för ifrågavarande
sjukdom, meddelade riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 20 december
1923 att, då framställning om ersättning ej blivit gjord inom föreskriven
tid, anstalten funnit Eriksson ej berättigad till ersättning enligt
1909 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
Eriksson ingav därefter en framställning i ärendet till riksdagens militieombudsman.
Sedan riksförsäkringsanstalten, som anmodats yttra sig i
ärendet, för dess förnyade prövning införskaffat ytterligare utredning genom
vederbörande landsfiskal ävensom inhämtat yttranden från sin överläkare,
professorn J. Åkerman, och biträdande läkare, docenten A. Troell,
meddelade anstalten i skrivelse till militieombudsmannen den 13 mars
1924, att anstalten vid ersättningsfrågans förnyade prövning icke funnit
skäl till ändring av sitt ovanberörda den 20 december 1923 meddelade beslut.
Samtidigt framhöll emellertid anstalten, att Erikssons arbetsförmåga
alltsedan insjuknandet år 1919 måste anses hava varit nedsatt med
minst 10 procent samt att den sjukdom, varav han sedan år 1919 lidit,
måste betraktas såsom en långvarig, tidvis försämrad åkomma av kronisk
natur.
Genom beslut den 22 mars 1924 förklarade sig militieombudsmannen
därefter icke kunna i saken vidtaga ytterligare åtgärd.
Enligt vad i motionen uppgivits, hava vederbörande kommunalnämndsordförande,
landsfiskal och kyrkoherde i skriftligt intyg vitsordat, att
Eriksson numera är helt oförmögen till arbete.
Ba yllen utskottets utlåtande Nr 15. 5
Enligt vad utredningen i ärendet synes giva vid handen, torde Erikssons
militärtjänstgöring få anses hava på sådant sätt bidragit till uppkomsten av
hans sjukdom, att ersättning enligt 1909 års förordning om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, på grund av sjukdomen
skulle kunnat tillerkännas Eriksson, därest ej ersättningsanspråket
varit preskriberat. Under sådana förhållanden har utskottet ansett billighetsskäl
tala för att Eriksson må, utan hinder av att framställning om ersättning
ej gjorts inom föreskriven tid, tilldelas den ersättning, vartill han
enligt grunderna för 1909 års förenämnda förordning må finnas berättigad.
Med åberopande av det anförda och under hänvisning jämväl till vad i
punkt l:o här ovan yttrats får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion
II: 52, må medgiva, att till förre värnpliktigen Ernst
Birger Eriksson må — utan hinder därav, att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrivits i 12 § av förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring — från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
Stockholm den 3 mars 1925.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av törsta kammaren: herrar Vindahl, Johansson i Friggeråker, Dalberg, Berge,
Andersson i Hägelåkra, Bondeson och Lindgren; samt
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Backlund, Olsson i Berg, Boven,
Höglund, Johansson i Edsbyn, Laurin och Uddenberg i Varberg''.
Utskottets yttrande.