Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1925 kl. 3 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa inrikes postavgifter ävensom en i
ämnet väckt motion.

(l:a avd.)

I en den 13 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 133, kar Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

l:o) besluta, att de av riksdagen för tiden till 1925 års utgång beslutade
postavgifterna med undantag av avgifterna för postabonnemang å tidning
och för utgivarkorsband skola äga fortsatt tillämpning tills vidare, dock
att för tiden från och med den 1 juli 1925 skall gälla,

att befordringsavgiften för inrikes korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, skall, för var vikt av 1,000 gram eller del därav, utgöra 5 öre,
att det inrikes portot för paket skall utgå enligt följande grunder, näm -

ligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med .................................................................... 60 öre,

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med............................................. 90 » ,

'' » »3 » » »5 » , » ............................. 1 krona 20 » ,

» » 5 kilogram, med 1 krona 20 öre för de första 5 kilogrammen och

därefter 60 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav, samt
att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s. k. ilpaket skall utgå
med 100 procent å befordringsavgiften, evad densamma avser vanligt eller
skrymmande paket, dock lägst med 1 krona per paket;

2:o) antaga vid statsrådsprotokollet fogat förslag till kungörelse angående
ändrad lydelse av 8 § 2, 3 och 5 mom., 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
i förorda i ngen den 17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av
tidningar och andra periodiska skrifter;

3:o) besluta, med tillämplighet från och med den 1 juli 1925, att högsta
vikten för tjänstepaket, som utan särskild tilläggsavgift må befordras
med snabbaste postlägenbet (såsom ilpaket), skall utgöra 1 V2 kilogram.

Förenärnnda förslag till kungörelse är av följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 26 höft. (Nr 35.)

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av 8 § 2, 3 och 5 mom., 9 § 2 mom.
och 11 § 1 mom. i förordningen den 17 juni 1916 (nr 216) angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra
periodiska skrifter \

Härigenom förordnas, att 8 § 2, 3 och 5 mom., 9 § 2 mom. och 11 §■
1 mom. i förordningen den 17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter skola erhålla följande
ändrade lydelse:

8 §.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget
avser, och

b) 2 procent av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgift, dock
ej under 10 öre, allt räknat för helt år och i förhållande därtill för kortare
abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan, men för tidning, som utkommer
med mer än 7 nummer i veckan, 24 öre för vart och ett av 7 nummer
och 12 öre för varje överskjutande nummer i veckan; skolande tidning,
vilken utkommer mindre ofta än en gång i veckan, ävensom de i 3 § 2 mom.
omförmälda tryckalster räknas lika med tidning, som utgives med ett
nummer i veckan, varjämte i fråga om tidning, som under olika tider av
året utkommer med olika antal nummer i veckan, avgiftsberäkningen bör
grundas på medeltalet av de sålunda förekommande nummerantal med
avjämning, där så erfordras, till närmast högre hela tal; och

b) 17 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående helårsperiod, räknad från och med den
1 oktober till och med den 30 september; skolande helårsvikten för tidning,
som börjat utkomma under loppet av eller efter denna period, beräknas i
förhållande till vikten av utgivna nummer av tidningen och för ny tidning
med ledning av utgivarens uppgift om tidningens blivande vikt. Vikten
av avgiftsfria bilagor till tidning skola inberäknas i tidningens vikt.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker skall, evad abonnemanget
avser längre eller kortare tid, postavgiften alltid utgöra minst 40 öre för
varje särskilt tidningsexemplar.

1 Senaste lydelse av 8 §, se 1920: 293 och 1924: 382, samt av 11 §, se 1920: 293.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

3

9 §.

2 mom. Tidningsexemplar, som skall befordras efter postabonnemang,
må icke vara inbundet samt ej heller med därtill hörande avgiftsfria
bilagor överstiga 250 grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke tillämpning med avseende å de i 3 §
2 mom. omförmälda tryckalster.

11 §•

1 mom. Om tidnings utgivare till postanstalt å utgivningsorten avlämnar
exemplar av tidningen för befordran såsom korsband, må, efter
anmälan av utgivaren, postbefordringsavgiften för sådana korsband (utgivarkorsband)
beräknas på följande sätt:

a) för utgivarkorsband i allmänhet:

12 öre för varje vikt av ett halvt kilogram eller del av halvt kilogram
samt därjämte, vad beträffar utgivarkorsband, vars vikt icke överstiger
25 gram, 1 öre för varje försändelse;

b) för sådana utgivarkorsband, som i enlighet med vad här nedan sägs
sändas till vissa tidningars återförsäljare (kommissionärskorsband):

18 öre för varje vikt av ett kilogram eller del av ett kilogram.

Viktavgiften beräknas efter sammanlagda vikten av de försändelser, som
på en gång avlämnas, och skall för varje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling beräknas för minst två kilogram.

Den för kommissionärskorsband bestämda lägre postbefordringsavgiften
utgår endast beträffande tidningar, som utkomma med minst sex nummer
i veckan, och endast efter framställning till generalpoststyrelsen, som
äger föreskriva viss minimivikt för dylika försändelser ävensom i övrigt
meddela närmare bestämmelser för ifrågavarande försändningssätt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1925 och gäller till och med
den 31 december 1926, dock att vad i 8 § stadgas icke skall tillämpas
beträffande sådana abonnemang för år 1927, som verkställas under år 1926.

Till utskottet har jämväl överlämnats en i anledning av förevarande
proposition inom första kammaren av herr Pers väckt motion, nr 256,
däri föreslagits, att riksdagen måtte »besluta det tillägg ifråga om postavgifterna,
att tidning, som själv ombesörjer de postabonnerade tidningsexemplarens
expediering till postkupé, må härför erhålla en ersättning
av 6 procent av postavgiften».

Utskottet.

Återblick.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Under kristiden hava de inrikes postavgifterna höjts fyra olika gånger,
nämligen efter beslut av 1917, 1918, 1919 och 1920 års lagtima riksdagar.
För 1921 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t förslag om ytterligare ökning
av vissa postavgifter, men fann riksdagen sig kunna lämna förslaget
om förhöjningarna utan bifall.

Enligt beslut av 1922 års riksdag nedsattes från och med den 1 oktober
1922 det inrikes brevportot till 15, 30, 45 och 60 öre för respektive viktsatser
samt minsta avgiften för korsband, innehållande affärshandlingar, till
15 öre, och samtidigt återinfördes i nu nämnda hänseenden lokalporto med
10, 20, 30 och 40 öre för respektive viktsatser av lokalbrev och 10 öres minimiavgift
för korsband av nyss angivet slag. Övriga postavgifter bibehöllos
oförändrade. Sedan postavgifterna, sådana de bestämdes år 1922, jämlikt
beslut av 1923 års riksdag förlängts att gälla oförändrade intill utgången
av år 1924, hava, enligt beslut av 1924 års riksdag, avgifterna för inrikes
postanvisning eller postförskott från och med den 1 oktober 1924 till utgången
av år 1925 nedsatts till 15, 25, 35, 45, 55, 65 och 75 öre för respektive
postanvisnings- och postförskottsbelopp. Vidare hava jämlikt beslut av
sistnämnda riksdag postavgifterna vid postabonnemang å tidning, som avser
år 1925, ändrats sålunda, att dels den procentuella delen av förskrivningsavgiften
sänkts från 4 till 2 procent och dels den i befordringsavgiften ingående
viktavgiften höjts från 12 till 17 öre för varje helt eller påbörjat kilogram
av tidnings årsvikt. Övriga postavgifter skola, sådana de bestämdes
år 1922, bibehållas oförändrade till utgången av år 1925.

På sätt meddelades i det utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
som var bilagt Kungl. Maj:ts till 1924 års riksdag avlåtna proposition
nr 226 med förslag till viss ändring i postavgiften vid postabonnemang
å tidning, hade inom generalpoststyrelsen efter överläggningar med
särskilda sakkunniga utarbetats och med skrivelse den 11 mars 1924 till
Kungl. Maj:t överlämnats förslag till ny förordning angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, men hade detta
förslag synts föredragande departementschefen icke utan ytterligare utredning
kunna läggas till grund för definitiva bestämmelser i ämnet. I överensstämmelse
med vad bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag anförde (betänkande
nr 52) beträffande departementschefens nämnda uttalande, förklarade 1924 års
riksdag i den skrivelse (nr 277), i vilken riksdagen tillkännagav sina ovan omförmälda
beslut rörande postavgifterna, att den vidare utredning, som kunde
komma att föranstaltas, enligt riksdagens mening borde tillsvidare begränsas
att avse dels att, såsom även generalpoststyrelsen förordat, bereda de tidningar,
som själva expedierade sina upplagor till järnvägen, ersättning härför,
dels ock i fråga om utgivarkorsband att genom införande på ett eller
annat sätt av en särskild avgift per försändelse åstadkomma rättelse i det
förhållandet, att postverket Ange utföra ett betydande arbete med utbärande
av smärre tryckalster utan motsvarande inkomst. Därest, efter förslag av
Kungl. Maj:t, ändringar i de sålunda av riksdagen ifrågasatta hänseendena

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 5

bleve vidtagna, hade det synts riksdagen, att, intill dess erfarenhet vunnits
om verkan såväl härav som av den av riksdagen beslutade ändringen i postavgiften
vid postabonnemang å tidning, en vidare utredning i hithörande
ämnen lämpligen borde tillsvidare uppskjutas.

Den föreliggande propositionen avser i huvudsak, att de nu gällande post- Propositionen.
avgifterna med undantag av avgifterna för postabonnemang å tidning och
för utgivarkorsband skola äga fortsatt giltighet tillsvidare, dock att för tiden
från och med den 1 juli 1925 skall gälla dels att viktsatsen, varå befordringsavgiften
för inrikes korsband, som innehåller uteslutande blindskrift,
beräknas, skall höjas från 500 till 1,000 gram, dels att paketavgifterna, som
för närvarande utgöra för intill 1 kilogram 80 öre, för mer än 1 men ej
över 3 kilogram 1 krona 10 öre, för mer än 3 men ej över 5 kilogram 1
krona 40 öre samt för varje kilogram eller del därav utöver 5 kilogram 80
öre, skola nedsättas till respektive 60 öre, 90 öre, 1 krona 20 öre och 60 öre,
dels att den särskilda tilläggsavgiften för s. k. ilpaket, vilken för närvarande
utgör 1 krona 40 öre för var vikt av 5 kilogram eller del därav, skall
utgå med 100 procent å befordringsavgiften, dock lägst 1 krona, och att den
sålunda bestämda ilavgiften skall, i vad angår skrymmande paket, beräknas
å den för dessa enligt gällande bestämmelser med 50 procent förhöjda befordringsavgiften,
dels ock att högsta vikten för tjänstepaket, som utan särskild
tilläggsavgift må befordras med snabbaste postlägenhet (såsom ilpaket), skall
utgöra 1 V3 kilogram.

I fråga om postavgifterna för postabonnemang å tidning och för utgivarkorsband
avser propositionen i huvudsak, att de nuvarande avgifterna skola
äga fortsatt giltighet till utgången av år 1926, dock att för tiden från och
med den 1 juli 1925 skall gälla, dels att utöver nuvarande viktavgift för
utgivarkorsband skall, då försändelses vikt icke överstiger 25 gram, utgå en
särskild avgift av 1 öre per försändelse, dels att för sådana utgivarkorsband)
som sändas till vissa tidningars återförsäljare (kommissionärskorsband), skall
införas en lägre avgift av 18 öre för varje vikt av 1 kilogram eller del av
1 kilogram, dels ock att maximivikten för tidningsexemplar, som skall befordras
efter postabonnemang, skall höjas från nuvarande 200 till 250 gram.

I skrivelse den 15 november 1924 med förslag till beräkning av det Qeneralpostinkomstöverskott
av postverkets rörelse, som borde upptagas i riksstaten
för budgetåret 1925—1926, framlade generalpoststyrelsen en beräkning
rörande postverkets driftresultat för såväl år 1924 som år 1925. Därvid
uppskattade styrelsen för år 1924 inkomsterna till 65.8 och utgifterna till
52.4 miljoner kronor samt för år 1925, under antagande att frankoteckensuppbörden
skulle undergå en ökning i förhållande till år 1924 med 3 procent
och under förutsättning av oförändrade postavgifter, inkomsterna till 66.5
och utgifterna till 53.5 miljoner kronor. Styrelsen kom följaktligen i sina
beräkningar till driftöverskott för år 1924 å 13.4 och för år 1925 å 13

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Statsverks propositionen -

Generalpost.
styrelsen den
20/s 1925.

miljoner kronor. Med hänsyn till den inkomstminskning, som ett genomförande
från och med den 1 juli 1925 av vissa i skrivelsen ifrågasatta
portonedsättningar för paket beräknades medföra för postverket, föreslog
styrelsen att allenast 12 miljoner kronor måtte upptagas i riksstaten för
budgetåret 1925—1926 såsom inkomstöverskott av poströrelsen.

I fråga om postverkets överskott för år 1925 anförde chefen för finansdepartementet
i statsrådet den 2 januari 1925, på sätt framgår av vid årets
statsverksproposition fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag (bilaga till 1925 års statsverksproposition: inkomsterna,
sid. 25), att han icke funne tillräcklig anledning föreligga att,
såsom generalpoststyrelsen gjort, kalkylera med en så låg ökning av
frankoteckensuppbörden för år 1925 i förhållande till näst föregående år
som 3 procent, då man under de senaste åren i genomsnitt haft att räkna
med en kontinuerlig ökning av 4 procent eller däröver, samt förklarade,
under åberopande bland annat härav, att överskottet å poströrelsen borde
kunna i budgetförslaget upptagas till 13 miljoner kronor. Med sistnämnda
belopp hava således postmedlen upptagits i statsverkspropositionen.

I skrivelse den 20 februari 1925 gjorde generalpoststyrelsen framställning
beträffande postavgifterna för tiden efter 1925 års utgång. Därvid förklarade
sig styrelsen dåmera vara i tillfälle meddela, att frankoteckensuppbörden
under år 1924 visat en stegring av allenast 2.5 procent vid jämförelse med
1923 års uppbörd, allt med bortseende från verkningarna av vidtagna portoändringar,
samt att ökningen under januari 1925 varit ungefär enahanda.
Enligt en överslagsvis gjord avslutning av postverkets bokslut för år 1924
komme överskottet för nämnda år att uppgå till 13.8 miljoner kronor. Vad
beträffade det ekonomiska resultatet av postverkets rörelse under år 1926,
vore det, framhöll styrelsen vidare, med hänsyn till de svårberäkneliga
faktorer, som inverkade på postverkets inkomster och driftkostnader, icke
möjligt att så lång tid i förväg framlägga tillförlitliga kalkyler, och
funne styrelsen under förhandenvarande förhållanden försiktigheten bjuda
att med utgångspunkt från nuvarande posttaxor icke räkna med högre överskott
än 14 miljoner kronor.

Generalpoststyrelsen övergick därefter till att uttala sig angående möjligheten
av ändringar i de olika slagen av postavgifter.

Beträffande avgifterna för brev och brevkort erinrade styrelsen till eu
början, att i den framställning från generalpoststyrelsen, som legat till grund
för Kungl. Maj:ts till 1924 års riksdag avlåtna proposition, nr 189, angående
vissa inrikes postavgifter, ifrågasatts en nedsättning av avgifterna för
annat inrikes brev än lokalbrev samt för brevkort. Förslaget hade avsett, att
avgifterna, som utgjorde respektive 15, 30, 45, 60 och 10 öre, skulle bestämmas
till respektive 10, 20, 30, 40 och 5 öre. I propositionen hade emellertid
departementschefen av statsekonomiska skäl icke ansett sig böra förorda

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

7

eu dylik åtgärd, och on i anledning av propositionen inom första kammaren
väckt motion, nr 292, om brevportosatsernas nedsättning i enlighet med
styrelsens förslag hade av bevillningsutskottet av statsfinansiella skäl avstyrkts
och av riksdagen avslagits. En dylik nedsättning av brev- och
brevkortsavgifterna hade beräknats medföra en inkomstminskning av 10.4
miljoner kronor eller, om portot för lokalbrev jämväl skulle sänkas, omkring
11.3 miljoner kronor.

Med hänsyn till att styrelsen icke nu ansåge sig kunna beräkna överskottet
av postverkets rörelse för åren 1925 och 1926 till mer än respektive 13
och 14 miljoner kronor och då den nuvarande portonivån för brev och
brevkort vore 52 procent högre än år 1914, medan förhöjningen av den allmänna
prisnivån icke understege 70 procent, ansåge sig styrelsen icke nu
böra ifrågasätta någon sänkning av brev- och brevkortsportot.

I fråga om korsbandsavgifterna framlade generalpoststyrelsen förslag om
den i propositionen upptagna ändringen beträffande korsband, som uteslutande
innehölle blindskrift.

Rörande paketavgifterna föreslog styrelsen de jämväl i propositionen upptagna
ändringarna, dock med undantag av att styrelsen för varje kilogram
eller del därav utöver 5 kilogram föreslog en sänkning till 40 öre, under
det att i propositionen föreslagits en sänkning allenast till 60 öre. Det av
styrelsen framlagda förslaget till avgifter för postpaket beräknades medföra
en inkomstminskning av omkring 2,300,000 kronor per år räknat, därvid
hänsyn emellertid icke tagits till den trafikökning, som sannolikt bleve en
följd av portosänkningen. Såsom allmän motivering för sitt förslag om
sänkning av paketavgifterna anförde styrelsen bland annat följande:

Ifrågavarande avgifter vore i jämförelse med förhållandena år 1914 högre
än övriga postavgifter. Att paketavgifterna kommit att så avsevärt höjas
under kristiden och att någon nedsättning däri icke vidtagits, vore beroende
därpå, att inflytande paketavgifter icke ansetts täcka postverkets kostnader
för pakettratiken, varjämte det varit nödvändigt att taga viss hänsyn till de
vid statens järnvägar vidtagna taxeförhöjningarna. När dessa blivit avsevärt
större än förhöjningarna av postverkets paketavgifter, hade nämligen en förskjutning
ägt rum, så att till postverket överförts en del större gods, vars
befordran icke lämpade sig för postverket och som åsamkade detta extra
kostnader. Emellertid hade sedan år 1921 vid statens järnvägar vidtagits
taxesänkningar vid tre tillfällen. För vart och ett av åren 1922 och 1923
hade pakettrafiken vid järnvägen utvisat en ökning av omkring 20 procent,
under det att postverkets paketrörelse under åren 1921—1923 företett en icke
obetydlig nedgång. Man hade anledning att härav draga den slutsatsen, att
till järnvägen återförts den trafik, som under krisåren på grund av järnvägens
höga taxor övergått till posten. Med hänsyn till nuvarande förhållande
mellan post- och järnvägsavgifterna vore det icke osannolikt, att
järnvägen dessutom tillförts en viss del av den pakettrafik, som under normala
förhållanden påvilat postverket. Från nu berörd synpunkt funnes
således icke någon anledning att behålla de höga paketavgifterna vid postverket.
Vad den ekonomiska sidan av postverkets paketrörelse beträffade,
så visade senast verkställda beräkningar, att denna rörelsegren numera lämnade
ett icke obetydligt överskott. Vid sådant förhållande syntes allmän -

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

heten hava berättigade krav på en nedsättning av nu ifrågavarande avgifter,
vilka vore i medeltal 122 procent högre än år 1914.

Beträffande avgifterna för postanvisning, postförskott, assurans och
rekommendation ansåg sig generalpoststyrelsen icke böra ifrågasätta någon
ändring.

Vad angår postavgiften för postabonnemang å tidning och avgiften för
ut givar kor sband, erinrade styrelsen om ovannämnda, av styrelsen med
skrivelse den 11 mars 1924 överlämnade förslag till ny tidningsförordning
ävensom om 1924 års riksdags ovan omförmälda uttalande i anledning av
att dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet ifrågasatt vidare utredning
i ämnet. I anslutning därtill anförde styrelsen, att sedan riksdagens
berörda uttalande gjordes, några förändrade förhållanden beträffande postverkets
tidningsrörelse icke inträtt, och ansåge sig styrelsen därför icke nu
böra framlägga något förslag angående omläggning av postavgiften vid
postabonnemang å tidning.

Beträffande den av 1924 års riksdag berörda frågan om beredande av
ersättning åt de tidningar, som själva expediera sina upplagor till järnvägen,
anförde styrelsen:

Med berörda ersättning syntes hava avsetts den i styrelsens ovanberörda,
år 1924 avgivna förslag till ny tidningsförordning § 8 mom. 6 intagna
bestämmelsen om rätt för utgivare av oftare än en gång i veckan
utkommande tidning att, om han själv ombesörjde de postabonnerade tidningsexemplarens
inslagning till vederbörande abonnemangspostanstalter
enligt av styrelsen meddelade föreskrifter, för sålunda postabonnerade tidningsexemplar
av postverket uppbära 6 procent å stadgade postavgifter,
Den ersättning, som postverket enligt detta förslag skulle hava att utbetala,
beräknades till omkring 130,000 kronor för år. Då de tidningsutgivare,
som hade verklig nytta av att inslå tidningsexemplaren, redan nu verkställde
detta bestyr utan någon ersättning, skulle utbetalandet av den
ifrågasatta ersättningen säkerligen icke komma att motsvaras av någon
nämnvärd utgiftsminskning för postverket. Styrelsen hade också i sin
förberörda skrivelse den 11 mars 1924 framhållit, att, för att någon mera
betydande kostnadsbesparing skulle uppkomma för postverket, ifrågavarande
inslagning borde verkställas utan någon gottgörelse från postverkets
sida. Styrelsen hade emellertid »icke velat motsätta sig» ersättningens
utbetalande.

Beträffande denna del av generalpoststyrelsens förslag hade styrelserna
för Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen i yttrande
den 3 maj 1924 anfört, att den föreslagna förmånen för tidningsutgivarna
visserligen torde kunna anses rättvis, men ansåge styrelserna likväl, då
denna rabattering utgjorde ett avsteg från postverkets allmänna taxeprinciper,
att tidningsutgivarna lika gärna såge, att de gamla bestämmelserna
fortfarande finge gälla, d. v. s. att ingen särskild ersättning lämnades
de utgivare, som själva ombestyrde postabonnerade tidningsexemplars
inslagning, men väl att som förut postverket tillhandahölle sådana utgivare
erforderligt antal korsbandsomslag.

Av detta uttalande att döma syntes tidningsutgivarna själva icke vara
intresserade av nu omhandlade förslag. Dessutom borde beaktas att, un -

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

der det att generalpoststyrelsens förslag till ändrade tidningsavgifter beräknades
inbringa omkring 640,000 kronor, den av 1924 ars riksdag beslutade
böjningen av postavgiften vid postabonnemang beräknats tillföra
postverket eu merinkomst av endast 400,000 kronor.

Vid sålunda angivna förhållanden ansåge sig generalpoststyrelsen, som
endast med tvekan och för att tillmötesgå från tidningsutgivarhåll framfört
önskemål upptagit förslaget om särskild ersättning för tidningsinslagning,
nu icke böra ifrågasätta någon åtgärd i detta hänseende.

Beträffande den av 1924 års riksdag jämväl berörda frågan om beredande
åt postverket av ökad inkomst för behandlingen av mindre utgivarkorsband
uttalade generalpoststyrelsen på anförda skäl, att det icke vore
möjligt att med bibehållande av de fördelar, försändningen såsom utgivarkorsband
erbjöde tidningsutgivarna och även postverket, företaga någon
mera betydande ändring i nuvarande förfaringssätt beträffande dessa försändelser,
vårföre styrelsen ansåge sig böra förorda, att ett system med
bibehållande av nuvarande viktavgift per kilogram med tillägg av 1 öre
per försändelse, då vikten icke överstege 25 gram, försöksvis antoges.
Den sålunda ifrågasatta tilläggsavgiften kunde beräknas tillföra postverket
en merinkomst av omkring 70,000 kronor per år.

Genom denna inkomstökning kunde det också enligt generalpoststyrelsens
mening bliva möjligt att sänka avgiften för de utgivarkorsband, som de
dagliga tidningarna sända till sina kommissionärer och vilka korsband enligt
generalpoststyrelsens förslag år 1924 skulle under benämningen kommissionärskorsband
befordras efter en särskild lägre taxa. Styrelsen föreslog
alltså införande av kommissionärskorsband samt anförde, att härigenom
det av riksdagen uttalade önskemålet om beredande av ersättning åt
tidningsutgivare för av dem utfört arbete kunde anses bliva i viss mån
beaktat. Införandet av kommissionärskorsband och i samband därmed
borttagandet av kommissionärsabonnemangen beräknade styrelsen medföra
en inkomstminskning för postverket av omkring 60,000 kronor för år.
Dock vore det möjligt, att inkomstminskningen bleve avsevärt mindre
därigenom att till postverket komme att överföras en hel del tidningsförsändningar,
för vilka järnvägarna nu anlitades. Då berörda inkomstminskning
komme att uppvägas av den inkomstökning, som skulle vinnas
genom den föreslagna höjningen av avgifterna för de lättaste utgivarkorsbanden,
skulle, förklarade styrelsen, vad sålunda föreslagits beträffande
utgivarkorsbanden, vilket innebure endast en enligt styrelsens mening
rättvis justering av avgifterna, icke bliva av någon ekonomisk betydelse
för postverket.

Styrelsen föreslog slutligen en höjning av maximivikten vid postabonnemang
å tidning från 200 till 250 gram, varom propositionen jämväl
innehåller förslag.

Beträffande giltighetstiden för postavgifterna anförde generalpoststyrelsen,
att de vanligaste inrikes postavgifterna under en lång följd av år fastställts
endast för ett år i sänder. Det ville emellertid synas, som om de

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

ekonomiska förhållandena nu vunnit eu viss stadga, så att avgifterna
kunde fastställas att gälla tills vidare. I jämförelse med prisförhållandena
på andra områden syntes ej heller kunna framställas några berättigade
anmärkningar mot de belopp, varmed postavgifterna för försändelser i
allmänhet skulle utgå enligt vad av styrelsen nu föreslagits. Vad däremot
anginge postavgifterna för tidningar, vore någon tids erfarenhet önskvärd
angående verkningarna såväl av de utav 1924 års riksdag bestämda avgifterna,
vilka tillämpades först från och med år 1925, som av nu föreslagna
avgifter, varför det syntes lämpligt, att tidningsavgifterna fortfarande
fastställdes endast för ett år i sänder.

Generalpost- I skrivelse den 6 mars 1925 gjorde generalpoststyrelsen därefter framden%e,
lSi925. sållning om den jämväl i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag innefattade
ändringen beträffande tjänstepaket, som utan särskild tilläggsavgift må
befordras med snabbaste postlägenhet.

DSPchefen ntS ^ anförande till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet har

c e en'' föredragande departementschefen tillstyrkt eller förklarat sig icke hava
något att erinra mot de flesta av de av generalpoststyrelsen i ovan omnämnda
skrivelser den 20 februari och den 6 mars 1925 framställda förslagen.
I fråga om generalpoststyrelsens förslag till sänkning av paketavgifterna
har emellertid departementschefen anfört bland annat följande:

»Enligt berörda förslag, som beträffande avgifterna för paket om högst
. ö kilograms vikt innebär en nedsättning av 20 öre, skulle den för varje

kilogram över 5 gällande tilläggsavgiften, 80 öre, sänkas med ej mindre
än. 40 öre eller sålunda till hälften. En följd härav skulle emellertid
möjligen kunna bliva, att, även om viss sänkning skulle vidtagas i statens
järnvägars pakettaxa, befordringen av de tyngre paketen i en icke
önskvärd utsträckning komme att överflyttas från järnvägarna till postverket,
som mindre än järnvägarna är lämpat för trafik med dylika paket
i större omfattning. Med hänsyn härtill finner jag mig icke kunna förorda,
att nämnda tilläggsavgift nedsättes till lägre belopp än 60 öre,
varigenom den fortfarande skulle komma att stå i samma förhållande till
avgiften för paket om ett kilogram som för närvarande.»

Rörande postavgifterna för tidningsbefordran och postavgifternas giltighetstid
har departementschefen anfört:

»Vad beträffar postavgifterna för tidningsbefordran, synes generalpoststyrelsens
förslag om särskild avgift per försändelse vid utgivarkorsband
av 25 grams vikt och därunder i huvudsak tillgodose riksdagens önskemål
om beredande av ökad inkomst å mindre utgivarkorsband, varför jag anser
mig böra tillstyrka, att berörda särskilda avgift försöksvis må utgå.
Däremot har styrelsen på anförda skäl ej funnit sig böra föreslå av riksdagen
såsom önskvärd ansedd ersättning åt de tidningsutgivare, som vid
postabonnemang av sina tidningar själva expediera upplagorna till järnvägen.
En viss kompensation härför skulle emellertid beredas tidningsutgivarna
genom det av styrelsen framlagda förslaget om försändning av

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

tidningar mot av styrelsen, föreslagen lägre avgift såsom kommissionärskorsband,
och. torde därför styrelsens förslag härutinnan kunna åtminstone
tills vidare tillämpas. Av skål, som styrelsen anfört, vill jag slutligen
förorda höjning av maximivikten vid postabonnemang å tidning
från 200 till 250 gram. I enlighet med vad sålunda angivits har jag latit
upprätta förslag till erforderliga ändringar i förordningen den 17 juni
1910 angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodisket
skrifter.

De nu förordade ändringarna beträffande postavgifterna torde lämpligen
böra träda i kraft den 1 juli 1925, och synas postaygifterna i övrigt, sådana
de bestämdes nästlidet år, böra bibehållas oförändrade. Med hänsyn
till den större stabilitet, som numera kännetecknar de ekonomiska förhållandena,
synes man lämpligen kunna frångå den av kristidens täta
prisfluktuationer nödvändiggjorda åtgärden att bestämma giltighetstiden
för postavgifterna för ett år i sänder och i stället låta desamma äga tilllämpning
tills vidare. Undantag torde därvid böra ske betiäffande tidningsavgifterna,
som i avvaktan på erfarenhet av verkningarna av de
nästlidet år beslutade och de nu förordade ändringarna torde böra galla
endast till utgången av år 1926.»

Den föreliggande motionen avser sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag,
att tidningsutgivare, som själv ombesörjer de postabonnerade tidnings
exemplarens expediering till postkupé, härför skall erhålla en ersättning
av 6 procent av postavgiften.

Till stöd för ändringsförslaget har åberopats, att det i generalpoststyrelsens
ovanberörda skrivelse den 20 februari 1925 omförmälda, av styrelsen
den 11 mars 1924 avgivna förslaget till ny tidningsförordning innehöll en
bestämmelse i enahanda syfte. Motionären har vidare framhållit, att
generalpoststyrelsen, sedan sistberörda förslag avgavs, ändrat mening i
frågan. Motionären har ytterligare, med anledning av styrelsens i skrivelsen
den 20 februari 1925 gjorda påpekande av att tidningsutgivarna genom
förslaget om kommissionärskorsband komme att beredas en viss kompensation
för uteblivandet av den i motionen avsedda ersättningen, anfört
följande:

»Detta förhållande må ha sin riktighet i fråga om de stora tidningarna i
Stockholm och med dem jämförliga, som ha både en stor postprenumeration
och en betydande försäljning av lösnummer eller eljest få sin spridning
besörjd av kommissionärer. Men det har alldeles icke någon motsvarighet
för landsortens tidningar i allmänhet, som ha sin spridning baserad
på vanligt postabonnemang samt på spridning i utgivningsorten,
som icke på något sätt berör postverket. Dessa tidningar skulle få intet
eller ytterst litet gagn av kommissionärskorsbandets billiga befordran.
För dessa skulle orättvisan kvarstå, att de fingo. besörja en del av det arbetet,
varför betalning av postverket upptages i postavgiften.»

Vad först angår frågan, huruvida de förhöjda postavgifter, som för
tiden intill 1925 års utgång fastställts av 1924 års riksdag, böra, på sätt
i den föreliggande propositionen föreslagits, med vissa undantag erhålla

Motionen.

Utskottets

yttrande.

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

förlängd giltighet, vill utskottet till en början erinra om följande. Då
bevillningsutskottet vid riksdagarna 1917—1921 hade att yttra sig om
ifrågasatt höjning av postavgifter, intog utskottet städse den principiella
ståndpunkten, att en höjning borde vidtagas endast för så vitt och i den
mån en sådan vore oundgängligen nödvändig för att förebygga förlust och
sätta postverket i stånd att lämna ett skäligt driftresultat. Då bevillningsutskottet
vid 1922 års riksdag tillstyrkte eu nedsättning av brevportot,
erinrade utskottet om den sålunda intagna ståndpunkten och framhöll,
att, då postverkets rörelse under åren 1922 och 1923 antoges komma
att lämna avsevärt överskott, av generalpoststyrelsen uppskattat till för
vartdera året 11.5 miljoner kronor, en nedsättning av postavgifterna måste
anses naturlig redan efter den principiella måttstock, som varit bestämmande
för höjningarna. Postverkets för budgetåret 1924—1925 disponibla
överskott uppgår, enligt vad utskottet inhämtat, till 13,857,244 kronor 32
öre. Ovan har erinrats, att i den nu föreliggande statsverkspropositionen
överskottet för år 1925 beräknas till 13 miljoner kronor. Med hänsyn
till storleken av dessa belopp har utskottet ansett sig böra taga i övervägande,
huruvida icke en nedsättning av postavgifterna i större omfattning
än som ingår i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag skulle skäligen
kunna vidtagas. En dylik nedsättning borde enligt utskottets mening i
främsta rummet gälla det iurikes brevportot. Ovan är erinrat, hurusom
generalpoststyrelsen år 1924 ifrågasatte nedsättning av avgifterna för annat
inrikes brev än lokalbrev ävensom för inrikes brevkort till de portosatser,
som gällde före kristidens höjningar, men att Kungl. Maj:t icke väckte
förslag härom, ävensom att samma års bevillningsutskott, som hade att
yttra sig jämväl i anledning av ett motionsvis framkommet yrkande om
brevportosatsernas nedsättning i enlighet med vad generalpoststyrelsen
ifrågasatt, förklarade sig av statsfinansiella skäl icke kunna förorda någon
sänkning av brevportot.

Enligt av generalpoststyrelsen verkställda beräkningar (se ovan samt
Kungl. Maj:ts proposition år 1924 nr 189, sid. 3) skulle en sådan nedsättning
av brev- och brevkortsavgifterna som nyss nämnts medföra en
inkomstminskning av 10.4 miljoner kronor, varav omkring 1,775,000 kronor
för brevkort. Nedsättningen av riksportot för brev skulle således, därest
den trädde i kraft den 1 juli 1925, betyda, att den av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
för nästa budgetår gjorda beräkningen av postverkets
överskott för innevarande kalenderår måste nedsättas till omkring 8.7 miljoner
kronor. Sänktes samtidigt brevkortsportot på sätt generalpoststyrelsen
1924 ifrågasatte, finge överskottet beräknas till 7.8 miljoner kronor. Beträffande
det av generalpoststyrelsen beräknade överskottet å poströrelsen under
år 1926, 14 miljoner kronor, skulle nedsättningarna hava till följd sänkning
till omkxing 5.4 respektive 3.6 miljoner kronor. Då emellertid en nedsättning
av det inrikes brevportot torde komma att föranleda en sänkning jämväl
av det utrikes brevportot, skulle det beräknade överskottet å poströrelsen

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 13

för såväl år 1925 som år 1926 komma att än ytterligare minskas. År 1924
beräknade generalpoststyrelsen (se Kungl. Maj:ts proposition år 1924 nr 189,
sid. 3), att en sålunda betingad nedsättning av det utrikes brevportot skulle,
tillika med en sänkning av det utrikes brevkortsportot, medföra en årlig
inkomstminskning för postverket av 1.2 miljoner kronor. Ett fullständigt
genomförande av de nedsättningar, som nu berörts, skulle således sänka det
antagna överskottet för år 1926 från 14 till 2.4 miljoner kronor. Då det
statsfinansiella läget icke kan anses medgiva en så stark inkomstminskning
som de anförda siffrorna angiva, har utskottet nu icke funnit sig kunna
tillstyrka en nedsättning av riksportot för brev. Utskottet bär emellertid,
i enlighet med den uppfattning som, på sätt ovan nämnts, hävdats
av tidigare riksdagars bevillningsutskott, velat giva uttryck åt önskvärdheten
av att nämnda porto nedsättes, så snart förhållandena det
medgiva.

Utskottet övergår härefter till att uttala sig angående de ändringar i
olika hänseenden av nu gällande postavgifter, som i propositionen föreslagits.
Beträffande paketavgifterna har utskottet av ovan (sid. 7 f.) återgivna,
av generalpoststyrelsen anförda skäl funnit en sänkning vara påkallad.
Mot de av Kungl. Maj:t föreslagna portosatserna har utskottet icke
funnit anledning till erinran.

Icke heller de föreslagna ändringarna i fråga om inrikes korsband, innehållande
blindskrift, den särskilda tilläggsavgiften för s. k. ilpaket samt
tjänstepaket, som utan särskild tilläggsavgift må befordras med snabbaste
postlägenhet, hava föranlett någon erinran från utskottets sida.

Vad vidare angår postavgifterna för tidningsbefordran och till en början
förslaget om särskild avgift för utgivarkorsband av 25 grams vikt och
därunder, utgör detta, såsom departementschefen anfört (ovan sid. 4, 10),
ett försök att i huvudsak tillgodose det av 1924 års riksdag uttalade önskemålet
om rättelse i det förhållandet, att postverket utför ett betydande
arbete med utbärande av smärre tryckalster utan motsvarande inkomst.
Utskottet har funnit sig kunna lämna även detta förslag utan erinran.

Införandet av s. k. kommissionärskorsband på sätt i propositionen föreslagits
avser att bereda viss ersättning åt de tidningar, som regelbundet
försända tidningsexemplar till kommissionärer. Genom en dylik anordning
skulle postverket få mindre besvär än med postabonnemang. Kommissionärskorsbanden
komme nämligen att av tidningsutgivarna inslås och avlämnas
vid postförande tåg, eventuellt vid postanstalt, samt att av kommissionärerna
avhämtas direkt vid tågen. Utskottet har därför ansett en
portonedsättning för dylika korsband berättigad. Emellertid torde det
vara obestridligt, att även sådan genom respektive tidningars försorg utförd
inslagning och expediering av tidningsupplagorna, som i herr Pers
motion avses, kan medföra besparing för postverket. Det har därför synts
utskottet billigt, att, därest Kungl. Maj:ts förslag i fråga om kommissio -

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

närskorsbanden bifalles, möjlighet beredes att erhålla någon ersättning
även för sistberörda arbete, dock endast i fall då anordningen kan beräknas
föranleda minskning i postverkets arbete. Visserligen skulle ett
bifall till ifrågavarande båda förslag medföra en minskning i postverkets
inkomst av tidningsbefordran, en inkomstminskning, som icke till fullo
komme att motsvaras av minskning i utgifter, och postverkets förlust av
tidningsrörelsen komme följaktligen att något ökas. Vid sådant förhållande
kunde det ifrågasättas att uppväga denna inkomstminskning genom
en motsvarande taxeförhöjning, på det att postverkets förlust av tidningsbefordran
icke måtte ökas. Enligt uppgifter, som underhand kommit utskottet
tillhanda, lär emellertid under de sistförflutna åren nämnda förlust
hava efterhand avsevärt minskats. På grund härav och då därjämte de
taxeförhöjningar beträffande postverkets tidningsbefordran, som 1924 års
riksdag vidtog, kunna beräknas tillföra postverket icke obetydlig inkomstökning,
har utskottet icke tillmätt de betänkligheter, som ur synpunkten
av poströrelsens ekonomiska resultat kunna resas mot införandet av kommissionärskorsband
och mot ett bifall i sak till herr Pers motion, avgörande
betydelse. Därjämte har utskottet ansett, att en dylik taxehöjning
icke bör vidtagas, innan någon erfarenhet vunnits rörande verkningarna
av berörda, av 1924 års riksdag beslutade höjningar.

Utskottet, som av ovan anförda skäl ansett sig böra framlägga förslag
till bestämmelse av den innebörd, som i herr Pers motion avses, tillåter
sig beträffande den lämpliga avfattningen av en dylik bestämmelse hänvisa
till en av byråchefen i generalpoststyrelsen G. Lager upprättad, till
utskottet ingiven promemoria, vilken i avtryck linnes bifogad detta betänkande.

Det första alternativet i det förslag, som i nämnda promemoria avfattats,
har utskottet, som åberopar den i promemorian vid denna punkt anförda
motiveringen, ansett sig kunna godkänna med den jämkning i ordalydelsen,
som framgår av utskottets hemställan här nedan.

De närmare villkor, som, enligt det sålunda förordade stadgandet, generalpoststyrelsen
skall äga bestämma, böra avse, bland annat, dels att rätt till
ersättning må inträda endast under förutsättning såväl att anordningen
medför verklig fördel för postverket som ock att vederbörande tidningsutgivares
åtagande gäller hela den postabonnerade tidningsupplagan, dels
ock att på betryggande sätt uppställa krav på noggrannhet vid tidningarnas
handhavande av bestyret med inslagning och expediering samt på det använda
omslagets beskaffenhet.

Mot den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av maximivikten för
tidningsexemplar, som skall befordras efter postabonnemang, har utskottet
icke haft något att erinra.

Under det att de förhöjda postavgifterna hittills fastställts för ett år i
sänder, avser den nu föreliggande propositionen, att de avgifter, som i

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

15

densamma föreslås, skola, med undantag för tidningsavgifterna, gälla tills
vidare. Utskottet har ansett sig kunna tillstyrka vad Kungl. Maj:t sålunda
föreslagit.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte,

med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 133, i vad den innefattar förslag till kungörelse
angående ändrad lydelse av 8 § 2, 3 och 5 mom.,
9 § 2 mom. och 11 § 1 mom. i förordningen den 17 juni
1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, icke kunnat oförändrad
bifallas, och

med bifall till vad Kungl. Maj:t i övrigt i propositionen
föreslagit, ävensom

med anledning av motionen I: 256 av herr Pers,

Iso) besluta, att de av riksdagen för tiden till 1925
års utgång beslutade postavgifterna med undantag av
avgifterna för postabonnemang å tidning och för utgivarkorsband
skola äga fortsatt tillämpning tills vidare,
dock att för tiden från och med den 1 juli 1925 skall
gälla,

att befordringsavgiften för inrikes korsband, som
innehåller uteslutande blindskrift, skall, för var vikt
av 1,000 gram eller del därav, utgöra 5 öre,

att det inrikes portot för paket skall utgå enligt
följande grunder, nämligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med........................................ 60 öre,

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med............ 90 » ,

» » 3 » » » 5 » »1 krona 20 » ,

» » 5 kilogram, med 1 krona 20 öre för de första

5 kilogrammen och därefter 60 öre för vart överskjutande
kilogram eller del därav, samt

att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s k.
ilpaket skall utgå med 100 procent å befordringsavgiften,
evad densamma avser vanligt eller skrymmande
paket, dock lägst med 1 krona per paket;

2:o) för sin del antaga följande

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Förslag

till

kungörelse om vissa ändringar i förordningen den 17
juni 1916 (nr 216) angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter1.

Härigenom förordnas, att till 8 § i förordningen den
17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av
tidningar och andra periodiska skrifter skall fogas ett
nytt, nionde moment av den lydelse nedan sägs samt att
8 § 2, 3 och 5 mom., 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom. i
samma förordning skola erhålla följande ändrade lydelse
:

8 §.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin,
som abonnemanget avser, och

b) 2 procent av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgift,
dock ej under 10 öre, allt räknat för
helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år och i
förhållande därtill för kortare abonnemangstider sålunda: a)

24 öre för varje nummer i veckan, men för tidning,
som utkommer med mer än 7 nummer i veckan,
24 öre för vart och ett av 7 nummer och 12 öre för
varje överskjutande nummer i veckan; skolande tidning,
vilken utkommer mindre ofta än en gång i
veckan, ävensom de i 3 § 2 mom. omförmälda tryckalster
räknas lika med tidning, som u.gives med ett
nummer i veckan, varjämte i fråga om tidning, som
under olika tider av året utkommer med olika antal
nummer i veckan, avgiftsberäkningen bör grundas på
medeltalet av de sålunda förekommande nummerantal
med avjämning, där så erfordras, till närmast högre
hela tal; och

b) 17 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av
tidningens sammanlagda vikt under nästföregående
helårsperiod, räknad från och med den 1 oktober till och
med den 30 september; skolande helårsvikten för tidning,

1 Senaste lydelse av 8 §, se 1920: 293 och 1924: 382, samt av 11 §, se 1920: 293.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

17

som börjat Utkomma undei- loppet av eller efter denna
period, beräknas i förhållande till vikten av utgivna
nummer av tidningen oeh för ny tidning med ledning
av utgivarens uppgift om tidniflgens blivande vikt.
Vikten av avgiftsfria bilagor till tidning skola inberäknas
i tidningetxs vikt.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker skall,
evad abonnemanget avser längre eller kortare tid,
postavgiften alltid utgöra minst 40 öre för varje särskilt
tidningsexemplar.

9 mom. Om utgivare av tidning, som utkommer
minst två gånger i veckan, själv ombesörjer de postabonnerade
tidningsexemplarens inslagning till vederbörande
abonnemangspostanstalter, äger utgivaren att
för sålunda expedierade tidningsexemplar av postverket
uppbära 6 procent å de i denöa paragraf stadgade
postavgifter. Generalpoststyrelsen äger bestämma de
närmare villkoren för uppbärandet av dylik ersättning.

9 §.

2 mom. Tidningsexemplar, som skall befordras efter
postabonnemang, må icke vara inbundet samt ej heller
med därtill hörande avgiftsfria bilagor överstiga 250
grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke tillämpning med
avseende å de i 3 § 2 mom. omförmälda tryckalster.

11 $.

1 mom. Om tidnings utgivare till postanstalt å utgivningsorten
avlämnar exemplar av tidningen för befordran
såsom korsband, må, efter anmälan av utgivaren,
postbefordringsavgiften för sådana korsband (utgivarkorsband)
beräknas på följande sätt:

a) för utgivarkorsband i allmänhet:

12 öre för varje vikt av ett halvt kilogram eller
del av halvt kilogram samt därjämte, vad beträffar utgivarkorsbänd,
vars vikt icke överstiger 25 gram, 1
öre för varje försändelse;

b) för sådana utgivarkorsband, som i enlighet med
vad här nedan sägs sändas till vissa tidningars återförsäljare
(kommissionärskorsband):

18 öre för varje vikt av ett kilogram eller del av
ett kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 26 höft. (Nr 35.) 2

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Viktavgiften beräknas efter sammanlagda vikten av
de försändelser, som på en gång avlämnas, och skall
för varje gång utgivarkorsband avlämnas till postbehandling
beräknas för minst två kilogram.

Den för kommissionärskorsband bestämda lägre postbefordringsavgiften
utgår endast beträffande tidningar,
som utkomma med minst sex nummer i veckan, och
endast efter framställning till generalpoststyrelsen,
som äger föreskriva viss minimivikt för dylika försändelser
ävensom i övrigt meddela närmare bestämmelser
för ifrågavarande försändningssätt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1925 och
gäller till och med den 31 december 1926, dock att vad
i 8 § stadgas icke skall tillämpas beträffande sådana
abonnemang för år 1927, som verkställas under år 1926.

3:o) besluta, med tillämplighet från och med den 1
juli 1925, att högsta vikten för tjänstepaket, som utan
särskild tilläggsavgift må befordras med snabbaste
postlägenhet (såsom ilpaket), skall utgöra 1V2 kilogram.

Stockholm den 8 maj 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Ro ing, Wohlin, Rune, Boman, Pers*), Boren, Johan Bergman, Jönsson
i Boa, Olsson i Ramsta, Johansson Kullersta, Lithander, Bengtsson i Kullen,
Lövgrén i Nyborg, Björnsson, Heyman, Alexis Björkman, Björklund, Ericson
i Boxholm *) och Nilsson i Hörby.

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservation

av herr Rune, i fråga om vissa delar av motiveringen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

1!»

Bilaga.

V. P. M.

I motion nr 256 i första kammaren föreslås, att »tidning, som själv ombesörjer
de postabonnerade tidningsexemplarens expediering till postkupé,
må härför erhålla ersättning av 6 procent av postavgiften». Motionen avser
att upptaga ett i generalpoststyrelsens skrivelse till Konungen den 11
mars 1924 framfört förslag, men företer väsentliga olikheter mot detta. ^ I
förbigående må påpekas, att då i motionen användes ordet »postkupé»,
avses säkerligen ett vidsträcktare begrepp, t. ex. postförande tåg. Tidningar
befordras nämligen ofta med tåg, utan att någon postkupé medfölje!
tåget, såsom i tidningsväska eller i fack.

I motionen åberopas § 9 mom. 6 i det med generalpoststyrelsens ovannämnda
skrivelse avlämnade förslaget till ny tidningsförordning. I detta
moment förekommer emellertid icke någonting om tidningsexemplarens
expediering till postförande tåg. Förslaget avsåg, att ersättningen skulle
utgå för »tidningsexemplarens inslagning till vederbörande abonnemangspostanstalter».
Visserligen bliva de flesta tidningsexemplar, vilkas inslagning
utgivaren själv ombestyr, även genom dennes försorg expedierade till
postförande tåg, men styrelsens förslag avsåg dock i första hand inslagmngen.
Motionen innehåller intet angående de tidningsexemplar, som av tidningsutgivaren
överlämnas till postkontoret för vidare^ befordran med
landsvägspost eller med ångbåt eller ock med tåg, som avgå på andra tider
än då största delen av tidningens upplaga expedieras. Bifall till motionen
skulle således innebära, att utgivaren ägde uppbära de 6 procenten endast
för en del av tidningsupplagan eller, med andra ord, att utgivaren skulle
själv ombestyra inslagningen endast beträffande de tidningsexemplar, som

han funne fördelaktigt att expediera till tåg. ... .

Utgivaren bör emellertid för att åtnjuta ersättning inslå hela tidningsupplagan.
Om Rostverket skall betala utgivaren för ett arbete, som det
ligger i dennes eget intresse att utföra, är det nödvändigt, att postverkets
därav förorsakade arbete blir det minsta möjliga. Arbetsminskning för
postverket inträder endast i den mån utgivarna i större utsträckning än
vad nu är fallet övertaga inslagningen......

Ersättningens utbetalande föranleder givetvis vissa räkenskapsatgarder.
Nu upprättas kvartalsvis en räkenskapshandling, i vilken för varje tidning
och varje abonnemangsperiod verkställes fördelning mellan postavgifter
och utgivaren tillkommande prenumerationsmedel. Om de 6 procenten
skulle utgå endast för en del exemplar, måste ännu en^ handling
upprättas, vari för varje abonnemangsperiod skillnad gjordes på av utgivaren
och av postverket inslagna exemplar. Revisionen, som nu granskar
beloppen efter inkomna tidningsrekvisitioner, skulle näppeligen äga möjlighet
kontrollera riktigheten av det utbetalade ersättningsbeloppet, om
detta avsåge endast vissa av de å rekvisitionerna upptagna exemplaren.

Om det således är önskvärt, att utgivare för att erhålla den ifrågasatta
ersättningen åtager sig inslagningen av samtliga tidningsexemplar, så är
det också nödvändigt, att dylikt åtagande gäller någon längre, bestämt an -

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

giA eu tid och att ändring1 i förevarande hänseende icke får ske med mindre
utgivaren i god tid i förväg därom underrättar postanstalterna. Ett motsatt
förfarande skulle kunna i betänklig grad försvåra ordnandet av postanstalts
personalförhållanden.

De utgivare, som nu själva verkställa inslagningen, erhålla avgiftsfritt
av postverket omslagspapper och, när antalet exemplar så påkallar, påsar
för tidningarnas inslagning. Såsom generalpoststyrelsen framhöll i sin
skrivelse den 11 mars 1924 borde denna förmån givetvis bortfalla, om ersättning
skall utgå för inslagningen. Man har anledning antaga, att denna
omständighet varit en bidragande orsak till att Svenska tidningsutgivareföreningen
och Publicistklubben ställde sig avvisande till förslaget om ersättning
för inslagningen. Postverket måste givetvis ställa vissa fordringar
på det omslag, utgivarna komme att använda, så att tidningarna icke
bleve söndertrasade eller paketen adresslösa under befordringen.

Man bör också ihågkomma, att tidningsinslagningen, huru enkel den än
må förefalla, fordrar stor noggrannhet såväl beträffande utdelningslistornas
förande som vid tillräknandet av exemplaren till de skilda postanstalterna.
En felaktighet i ena eller andra hänseendet föranleder reklamation
med ofta ganska vidlyftig skriftväxling. Anförtror en utgivare vid något
tillfälle ifrågavarande arbete åt en mindre noggrann person, ökas därmed
postverkets arbete, förutom det obehag, som beredes abonnenten och — postverket,
dit allmänheten vänder sig med sina klagomål. Abonnenten har
nämligen icke kännedom om, huruvida inslagningen verkställts av postverket
eller utgivaren. Då generalpoststyrelsen icke ställt sig välvillig till
förslaget om särskild ersättning till tidningsutgivare, som själv inslår sina
tidningar, så har styrelsens ståndpunkt grundats även på farhågor för att
ersättningen skulle stimulera till en allmännare användning av detta förfarande,
genom vilket eu tidnings regelbundna expedition, för vilken postverket
iklätt sig ansvaret gentemot abonnenterna, blir beroende av tidningsutgivarens
personal.

Enligt 1924 års förslag skulle inslagningen verkställas »enligt av generalpoststyrelsen
meddelade föreskrifter». Någon motsvarighet härtill finnes
icke i det förslag, vari motionen utmynnar.

Även i ett annat hänseende företer motionen en väsentlig olikhet i jämförelse
med 1924 års förslag. Enligt sistnämnda förslag skulle ersättning
för inslagningen kunna utbetalas endast till utgivare av tidning, som utkommer
oftare än en gång i veckan. Denna begränsning har icke medtagits
i motionen. De skäl, som anses påkalla begränsningen, finnas anförda i
generalpoststyrelsens förutnämnda skrivelse. Ökningen av postverkets
sorteringsarbete vid ett allmännare genomförande av systemet inslagning
genom utgivarens försorg framstår bäst genom ett exempel. Om å en ort
verkställts abonnemang å 20 stycken olika, i Stockholm utkommande tidningar
och tidningsinslagningen verkställes genom postverkets försorg,
sammanföras samtliga dessa tidningar i ett paket. Skulle envar tidningsutgivare
inslå sin tidning och avlämna den till postkupé, finge postverket
20 paket att sortera. Lägger man härtill postverkets arbete med anledning
av utbetalandet av ersättningen för inslagningen, kunde följden bliva den,
att postverket finge mer arbete och mindre ersättning för bestyret med
tidningarna. Ett sådant resultat skulle dåligt stämma med det av 1923
års riksdag gjorda uttalandet, att den anmärkningsvärda brist, som postverkets
tidningsrörelse uppvisade, skulle särskilt beaktas. Från postverkets
synpunkt vore det önskvärt, att ersättningen, om sådan skall utgå,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 21

kunde utbetalas endast till utgivare av tidning, som utkommer minst tre
gånger i veckan.

I sin skrivelse till Konungen den 20 sistlidna februari, vilken skrivelse
finnes delvis återgiven i propositionen nr 133, har generalpoststyrelsen
angivit skälen till att styrelsen i år icke upptagit förslaget om nu ifrågavarande
ersättning till tidningsutgivare. Det må visserligen vara rättvist,
att ersättning utgår till utgivare för ett arbete, varför betalning upptages
i postavgiften, men då vederbörande utför arbetet utan åläggande och endast
för att själv vinna fördel därav, lärer nog ofta arbetet få göras utan
ersättning. För att taga ett exempel från postverkets verksamhetsområde,
så förekommer det ofta, att korrespondent — för att avlämnandet till postbehandling
må kunna ske så sent som möjligt eller av annan anledning
— själv frimärker alla avgående försändelser. Korrespondenten utför då
onekligen ett visst arbete åt postverket, men någon särskild ersättning
utgår icke och har heller aldrig ifrågasatts.

Generalpoststyrelsen har alltid ansett lämpligheten av den nu ifrågasatta
anordningen tvivelaktig, även om styrelsen vid samarbetet med de sakkunniga
icke ville motsätta sig förslaget. Mycket talar också för, att det vore
bäst — måhända för alla parterna — om någon ändring icke vidtoges i
förevarande hänseende. Skulle motionen emellertid bifallas, synes det vara
av vikt, att beslutet i nära överensstämmelse med 1924 års förslag får ungefär
följande avfattning:

»Om utgivare av tidning, som utkommer oftare än en gång (eller hellre:
minst tre gånger) i veckan, själv ombesörjer de postabonnerade tidningsexemplarens
inslagning till vederbörande abonnemangspostanstalter, äger
utgivaren att för sålunda expedierade tidningsexemplar av postverket uppbära
6 procent å de i tidningsförordningens § 8 stadgade postavgifter.
Generalpoststyrelsen äger bestämma de närmare villkoren för uppbärandet
av dylik ersättning.»

Säkerligen skola åtskilliga tidningar finna det för sig fördelaktigast,
att, såsom för närvarande, erhålla omslagspapper och påsar av postverket
och själva inslå en del av upplagan utan att erhålla ersättning av postverket.
Det nuvarande förfaringssättet torde kunna även framdeles tilllämpas
oberoende av det beslut, som riksdagen kan komma att fatta i förevarande
hänseende.

Stockholm den 17 april 1925

Gunnar Lager.

Bihang till riksdagens protokoll 1025. 7 samt. 26 höft. (Nr 35.)

3