Bevillningsutskottets betänkande Nr 29. 1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1925 kl. 11 1. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

(l:a avd.)

1 en inom andra kammaren väckt motion, nr 156, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, har herr Lovén hemställt, att riksdagen ville för sin
del besluta sådan ändring i kungl. förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, att den

1 avd. C., 4 §, 2 mom. stadgade bevillningsavgiften fastställes att utgå
med tjugo i stället för, såsom nu är stadgat, med tio procent av den inkomst,
som på grund av medverkan vid offentliga föreställningar m. m. tillflyter
de i momentet avsedda utlänningar, dock att minsta avgiften skall utgöra

2 kronor per dag.

Nämnda författningsrum har för närvarande följande lydelse:

2 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 omförmälda
rätt medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig föreställning,
offentligt utförande av musik, såsom kafékonsert och dylikt, eller vid
annan offentlig tillställning, som ej är att hänföra under 3 mom., skall, oavsett
huruvuvida inträdes- eller annan avgift därvid uppbäres eller tillställningen
är avgiftsfri, erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av
den inkomst, som på grund av hans medverkan tillflyter honom, vare sig
denna inkomst utgöres av i penningar bestämd ersättning, naturaförmåner
eller andel av inkomsten å tillställning. Avgiften skall i varje fall utgå
med minst femtio öre för varje dag, medverkan lämnas av utlänning eller
ersättning till honom beräknas. För avgiftens erläggande svarar tillställningens
anordnare.

De i nu återgivna författningsrum omförmälda momenten i samma
paragraf äro av följande lydelse:

3 mom. Utländska positivspelare, musikanter, förevisare av djur eller annat,
akrobater och dylika, vilka utan att hava förvärvat den i mom. 14 omförmälda
rätt driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast
frivillig avgift, skola för rättigheten att utöva sådan verksamhet för varje
person erlägga särskild bevillningsavgift med femton kronor för varje kalendermånad;
och utgår denna bevillningsavgift med nämnda belopp, även om
under samma månad uppträdande äger rum å olika orter.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 21 höft. (Nr 29.)

Utskottet.

Nu gällande
bestämmelser.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.

Motionen.

Historik.

14 mom. Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke för här i riket bosatt
utlänning, som i vederbörlig ordning förvärvat lika rätt med härstädes
bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande, varom i denna paragraf
förmäles.

Till stöd för förslaget har anförts följande:

»Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition i ärendet vid 1908 års riksdag
(Kungl. Maj:ts prop. nr 61), avsåg den på Kungl. Majds förslag av riksdagen
nämnda år beslutade särskilda beskattningen av vissa här i landet
offentligt uppträdande utländska musici och andra utländska konstutövare
in. fl. icke endast att göra slut på det ditintills rådande missförhållandet,
att i verkligheten dessa utlänningar nästan undantagslöst voro befriade från
erläggande av skatt till stat och kommun, varigenom de faktiskt intogo en
särskilt gynnad ställning inom vårt land framför sina svenska kolleger. Fastmera
var avsikten med den vidtagna åtgärden att söka bereda de inhemska
musikutövarna ett någorlunda verksamt skydd gentemot deras utländska
konkurrenter. Syftemålet uppnåddes också delvis under den s. k. artistskattens
första år, ehuru långt ifrån i den utsträckning som dess tillskyndan
väntat och hoppats, säkerligen i främsta rummet beroende på musikarbetsgivarnas
och i viss mån även allmänhetens okritiska förkärlek för utländska
musikutövare.

Genom den alltmera under de senare åren höjda beskattningen för svenska
undersåtar har emellertid den ännu till endast 10 procent av inkomsten begränsade
beskattningen av utländska artister blivit ineffektiv såsom skydd
för svenska undersåtar i konkurrensen med deras utländska, tyvärr alltjämt
av arbetsgivare och allmänheten favoriserade kolleger. Att här uppdraga
en jämförelse med den skatteprocent, som av svenska undersåtar utkräves,
torde vara överflödigt; att den för inkomster motsvarande den t. ex. de utländska
musikutövarna åtnjuta här i landet väsentligt överstiger 10 procent,
är dock uppenbart. För att det ursprungliga syftemålet med denna
beskattningsform någorlunda skall kunna ernås, synes det mig nödvändigt,
att skatteprocenten höjes till tjugo procent av inkomsten, dock att minsta avgiften
för dag skall utgöra 2 kronor.»

Skyldighet för utlänning, som medverkar vid offentlig föreställning, att
för sin inkomst härav erlägga särskild skatt, infördes i vår skattelagstiftning
genom förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, vilken trädde i kraft den 1
januari 1909. Före sistnämnda dag hade skyldighet att erlägga dylik bevillningsavgift
ålegat utlänningar, endast då de för egen räkning gåvo
föreställningar, och avgiften hade utgått med fast belopp, i Stockholm och
Göteborg 3 kronor och å annan ort 1 krona 50 öre, för alla föreställningar,
oberoende av den av desamma härflytande inkomsten. I motiveringen till
den proposition (nr 61), genom vilken förslag till 1908 års nyssnämnda
författning framlades, anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,
efter erinran om de då gällande bestämmelserna, att den utländske artisten
sålunda intoge eu privilegierad ställning gent emot landets egna invånare,
ett missförhållande som en förändrad lagstiftning borde först och främst
undanröja. Den borde därför anordnas så, att, på samma gång väsent -

Bevillnin(jsutskottets betänkande Nr 29. «"

lipare hinder ej lades för den högre konstens utövare, utländska artister
drabbades av en beskattning, som stode i möjligast rättvisa förhållande till
den uppburna inkomsten samt tillika vore satt åtminstone tillräckligt hög
för att i sådant avseende ställa dem i jämbredd med inhemska konstutövare.

Genom förordning den 12 september 1913 (nr 212) infördes i 1908 ars ovannämnda
förordning ändringar av innebörd, att den ifrågavarande beskattningen
icke skulle gälla i riket bosatt utlänning, som i vederbörlig ordning
förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande,
som här avses. 1 samband härmed utfärdades i administrativ väg
bestämmelser, enligt vilka för erhållande av dylik rätt till offentligt uppträdande
krävdes, att utlänning hos offentlig myndighet ställt vederhäftig
borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun under tre år.
Då förslag till nyssberörda ändringar i 1908 års förordning framlades för 1913
års riksdag, anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, efter att
hava erinrat om det syfte, som, på sätt ovan nämnts, uppställts för 1908
års ifrågavarande lagstiftning, att man med beskattningen velat nå framför
allt sådana utlänningar, som endast på genomresa besökte landet i och för
konstutövning eller vilkas vistelse här vore så kortvarig, att det allmänna
beskattningsförfarandet med fastställande i vanlig ordning av skatt a
inkomst av arbete icke med fördel kunde tillämpas å dem. Emellertid
hade, fortsatte departementschefen, medtagits även sådana utlänningar, som
hade mera stadigvarande vistelse här i riket och beträffande vilka den
vanliga beskattningsordningen utan olägenhet och utan fara för att skatten
skulle lämnas ogulden kunde iakttagas. Genom att låta beskattningen få
en dylik omfattning hade man dock kommit att bryta mot eljest i nyare
skattelagar mera allmänt tillämpade principer, enligt vilka ett lands bofasta
invånare, oavsett deras statliga undersåtarskap, vore med avseende å
beskattningen av deras yrkesutövning i allmänhet likställda. Visserligen
hade man genom särskilda bestämmelser i bevillnings- och inkomstskatteförordningarna
förebyggt, att för utländska näringsidkare dubbelbeskattning
av den av yrkesutövningen härflytande inkomsten skulle äga ruin,
men olikställigheten framträdde i andra avseenden på ett rätt kännbart
sätt. I sådant hänseende framhöll departementschefen bland annat följande.
Artistskatten förfölle till betalning på ett långt tidigare stadium än de
ordinarie skatterna och erlades ofta i förskott. Artistskatten skulle ä\en
i vissa fall utgöras efter en på förhand uppskattad inkomst och icke efter
den verkliga samt beräknades i allmänhet efter bruttoinkomsten. Forhållandet
bleve ock på orter med icke alltför tyngande kommunalbeskattning,
att artistskatten komme att utgå med högre belopp än summan av
den stats- och kommunalskatt, som vid tillämpning av de allmänna beskattningslagarna
skulle belöpa på inkomsten i fråga. I stort sett syntes också
kunna sä*gas, att artistskatten drabbade tyngre än den vanliga beskattningen;
och enligt departementschefens mening saknades tillräcklig anledning
att låta en kategori här i landet bosätta personer i utövningen av

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.

sitt yrke träffas av en drygare beskattning uteslutande därför, att de vore
utländska undersåtar.

o 1)611 nu lämnade redogörelsen torde visa, att artistskatten är avsedd att
så långt som möjligt i beskattningshänseende likställa de utlänningar,
som skatten berör, med motsvarande svenska yrkesutövare. Motionärens
påstående, att med beskattningens införande avsetts jämväl att bereda de
senare ett skydd gent emot deras utländska konkurrenter, torde, försåvitt
därmed menas att syftet skulle varit att träffa de utländska yrkesutövarna
hårdare än de svenska, icke finna något stöd i motiverna till lagstiftningen;
och då författningen ändrades 1913, utgick lagstiftaren från grundsatsen,
att de utländska yrkesutövarna icke borde beskattas hårdare än
motsvarande svenska.

Enligt utskottets mening bör syftet med artistskatten alltjämt anses
vara att åstadkomma en skattetunga, som så nära som möjligt motsvarar
den, vilken åvilar motsvarande svenska yrkesutövare, om än någon full
motsvarighet i sådant hänseende, på grund av kommunalskattens väsentligen
olika höjd på olika orter, givetvis är omöjlig att åstadkomma. Från
den sålunda angivna synpunkten och med hänsyn till den ökning, den
allmänna inkomstbeskattningen undergått sedan år 1908, då skatteprocenten
för artistskatten fastställdes, förefaller det icke osannolikt, att någon höjning
av nämnda skatteprocent kan numera vara påkallad. Det har emellertid
synts utskottet uppenbart, att en dylik höjning förutsätter en utred11
^11 » vid vilken icke blott bör beaktas ovanberörda avvägningssynpunkt
utan hänsyn även måste tagas till motsvarande beskattning i främmande
länder. Icke minst med avseende å frågans sålunda berörda internationella
betydelse bör enligt utskottets mening prövningen, huruvida och vid
vilken tidpunkt en förändring i grunderna för ifrågavarande beskattning
må vara pakallad, närmast ankomma pa Kungl. Maj:t, som även ensam
har möjlighet att låta verkställa den erforderliga utredningen i ämnet.
Säkerligen kommer också Kungl. Maj:t, som nyligen till riksdagen avlåtit
en proposition (nr 209) med förslag till vissa ändrade bestämmelser rörande
utlänningars beskattning, vilken proposition, i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan (bet. nr 22), i huvudsak vunnit riksdagens bifall,
att ägna även denna fråga sin uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 156 av herr Lovén, om
viss ändring i förordningen angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.

Närvarande: herrar Röing, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Roman, Boren, Johan Bergman
Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Johansson i Kullersta, Bengtsson i Kullen
Lövgren i Nyborg, Björnsson, Heyman, Alexis Björkman, Svensson i Grindstorp
Björklund, Granat!! och Johansson i Krogstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 21 höft. (Nr 29.)

o