Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdngens kansli den 12 mars 1925 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 17 maj 1923 om utgörande av en
särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror.

Genom en den 6 februari 1925 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 55, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över linansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 maj 1923 om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till
riket av pärlor med flera lyxvaror skall äga fortsatt tillämpning till och
med den 30 juni 1926.

På sätt t. f. chefen för finansdepartementet till ovannämnda statsrådsprotokoll
erinrat, antog 1923 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag ny förordning
om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte
eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. Den nya författningen,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1924 och gällde till samma
års slut, skilde sig från den förut gällande huvudsakligen i fråga om
bestämmelserna rörande sättet för stämpelavgiftens utgörande. Enligt de
ursprungliga bestämmelserna gällde, att vid försäljning eller byte av
skatteplikt underkastade varor stämpel skulle åsättas en avräkningsnota,
som det ålåg säljaren att utfärda. I 1923 års förordning uteslötos stadgandena
om avräkningsnota och föreskrevs, att stämplarna skulle av säljaren
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. It höft. (Nr 17.) 1

Utskottet.

Återblick.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Departements

ehejen.

Utskottets

yttrande.

anbringas i en särskild försäljningsbok, om vars förande även den gamla
författningen innehöll stadgande. På Kungl. Maj:ts förslag erhöll författningen
genom beslut av 1924 års riksdag förlängd giltighet till utgången
av innevarande budgetår.

Beträffande avkastningen av ifrågavarande stämpelskatt har föredragande
departementschefen till ovannämnda statsrådsprotokoll anfört följande.

Under den tid denna stämpelavgift varit i tillämpning och intill 1925 års
början hade lyxstämplar försålts för ett sammanlagt belopp av 571,740 kronor.
Därav folie på åren 1922, 1923 och 1924 respektive 44,235, 47,630 och
54,250 kronor. De senare beloppen utgjorde emellertid icke någon tillförlitlig
utgångspunkt för beräkningen av den stämpelåtgång, som hänförde sig till
dessa års varuförsäljningar, givetvis beroende därpå att överskott av stämplar
funnits från det ena året till det andra. Enligt från nio större firmor
i Stockholm införskaffade, ur försäljningsböckerna hämtade uppgifter hade
sålunda för allenast dessa firmors försäljningar under år 1924 använts stämplar
till ett belopp av ungefär 47,000 kronor. Av inhämtade upplysningar framginge
vidare, att 1924 års stämpelåtgång för dessa firmor företedde i förhållande till
1923 års förbrukning en stegring av omkring 75 procent.

Rörande de med ifrågavarande skatt förenade kostnaderna har departementschefen
lämnat vissa uppgifter, av vilka framgår, att dessa kostnader
huvudsakligen utgöras av arvoden åt tillsyningsmännen, belöpande sig
till sammanlagt 10,725 kronor om året, samt resekostnads- och traktamentsersättningar,
vilka kunde antagas uppgå till jämförelsevis ringa belopp.
Därefter har departementschefen erinrat, att de betänkligheter, som framförts
vid tidigare behandling av frågan om denna stämpelavgift, i allt
väsentligt gällt det ringa utbytet av densamma, och för egen del uttalat
bland annat, att med den till synes nu inträdda ej obetydliga stegringen
i stämpelåtgången betydelsen av dylika invändningar givetvis minskades.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till ovan omnämnda
statsrådsprotokoll.

Avkastningen av ifrågavarande skatt utvisar även för år 1924 ett
synnerligen blygsamt belopp. Vad föredragande departementschefen upplyst
om åtgången av lyxstämplar under sistnämnda år synes emellertid giva
anledning förmoda, att en icke obetydlig stegring ägt rum, sedan 1923
års bestämmelser med ingången av år 1924 trätt i kraft. Icke minst
med hänsyn härtill och till önskvärdheten att erhålla ytterligare någon
tids erfarenhet rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelser har
utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till den föreliggande propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 55, antaga det med propositionen
framlagda förslaget till förordning angående

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

3

fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923
(nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i
vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor med flera lyxvaror.

Stockholm den 12 mars 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Rune*, Boman, Pers*, Bärg, Boren, Johan Bergman, Jönsson
i Boa, Johansson i Kullersta*, Lithander, Hedlund i Östersund, Bengtsson i
Kullen, Björnsson, Heyman, Alexis Björkman*, Björklund, Olsson i Gävle, Elot
Ljunggren* och Nilsson i Hörby.

*Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservation:

av herr Lithander, som anfört följande:

»Stämpelavgiften i fråga tillför statsverket ringa inkomster i förhållande
till de kontrollkostnader, som åsamkas detsamma. Samtidigt är anordningen
ägnad dels att överföra handeln ifrån lojal och kontrollerbar sådan
till okontrollerbar, dels att överföra inköpen härvidlag i icke önskvärd
grad från att äga rum i Sverige till att ske i utlandet.

Vid det förhållande att olägenheterna av förordningen i verkligheten
torde vara större än fördelarna för statsverket, yrkas,

att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 55.»