Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1925 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet
av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande
kommuner.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, väckta
den ena inom första kammaren, nr 152, av herr Bergman m. fl., och den
andra inom andra kammaren, nr 226, av herr Ljunggren m. fl., har hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående sådan ändring i gällande
bestämmelser angående rusdrycksförsäljningen, att kringliggande kommuner
tillerkännas behörigt inflytande på beviljandet av försäljningsrättigheter
i viss kommun och villkoren därför, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen föranledes.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt § 10 mom. 1 i förordningen den 31 december 1891 (nr 84) angående
villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker hade Konungens befallningshavande att fatta beslut
över väckt förslag om annan utskänkning i socken å landet än den, som
kunde tillkomma innehavare av gästgiveri, och skulle före beslutets meddelande
kommunal nämnden och kommunalstämman i socknen avgiva utlåtande
i ämnet.

Vid 1893 års riksdag väcktes en motion, II: 109, om meddelande av
bestämmelser i syfte att, då förslag om brännvinsförsäljningsställes inrättande
inom en kommun å landet blivit väckt, den eller de kommuner,
som hade något att mot förslaget erinra, måtte beredas tillfälle att härutinnan
till Konungens befallningshavande, innan denna myndighet i
frågan fattat sitt beslut, avgiva yttrande.

Riksdagen anförde i sin i frågan den 11 april 1893, nr 33, avlåtna
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 10 höft. (Nr 16.) 1

Utskottet.

Historik.

1891 &rs
brännvinsförsäl.
jningsförordning.

1893 års
riksdag.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1895 &rs
riksdag.

skrivelse till Konungen följande: »Då tydligt är, att i synnerhet i de
mera tätt bebyggda trakterna av vårt land, varest kommunerna oftast
äro mindre till arealen, meddelande av rättighet att försälja brännvin
inom en kommun kan medföra stora olägenheter för angränsande kommuner,
samt, enligt vad inom riksdagen blivit upplyst, missförhållanden
på skilda ställen å landsbygden uppstått särskilt till följd därav, att en
och annan kommun beslutat sig för att vid medgivande av rätt till försäljning
av spritdrycker förlägga lokalen för denna försäljning just vid
gränsen till grannkommuner, till stort men och olägenhet för dessa, har
riksdagen beslutit,

att § 10 mom. 1 i kungl. förordningen angående villkoren för försäljning
av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
31 december 1891 skall erhålla följande förändrade lydelse:

’!• Vill — — — — — in. Kungl. Maj:ts befallningshavande kungöre
därefter, att sådant förslag blivit väckt, och förelägge den eller de kommuner,
som hava något att erinra mot bifall därtill, att inom viss bestämd
tid inkomma med påminnelser samt fatte därefter sitt beslut i ämnet och
give det ordföranden i kommunalnämnden inom den kommun, som försäljningsrätten
sökt, samt vederbörande länsman till känna.’»

Riksdagens nyss återgivna beslut föranledde icke någon omedelbar ändring
av § 10 mom. 1 i 1891 års brännvinsförsäljningsförordning. Frågan
upptogs emellertid jämte vissa andra frågor i en till 1895 års riksdag avlämnad
proposition, nr 41, om vissa förändringar i gällande förordning
angående villkoren för försäljning av brännvin m. m.

I det till nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet gjorde dåvarande
chefen för finansdepartementet följande uttalande:

»Över den sålunda av riksdagen beslutade ändringen hava samtlige
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avgivit infordrade underdåniga
yttranden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län finner
ingenting att erinra mot den tanke, som innehålles i riksdagens beslut,
enligt vilket prövningen av väckt fråga om inrättande av utskänkningsställe
på landet skulle ske först efter det tillfälle lämnats angränsande
kommuner att yttra sig i frågan, men anser det vara önskligt, att den kungörelse,
varigenom andra kommuner skulle underrättas om det väckta
förslaget, icke behövde utfärdas, när vederbörande länsstyrelse i alla fall
prövade förslaget böra avslås; i sådant fall vore kungörelsen obehövlig
och skulle endast mången gång framkalla en onödig agitation i grannkommunerna,
och det läte även tänka sig, att, när länsstyrelsen vore övervägande
benägen att avslå förslaget, sådant kunde försvåras, därigenom att
grannkommunerna, sedan de fått del av förslaget, underläte att protestera
däremot. Samma anmärkning framställes av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Östergötlands, Värmlands och Västmanlands län ävensom
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län, vilken därjämte
framhåller, att olägenheter för en kommun genom brännvinsförsäljning
i en annan kommun ej uppstode i annat fall, än att försäljningsstället läge
för nära den förstnämnda kommunen, och att man utan fara för överdrift

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

kunde påstå, att, där detta avstånd uppfånge (ill minst två mil, förspordes
icke de antydda olägenheterna. Då det icke vore skäl att lämna den ena
kommunen anledning att blanda sig i den andras angelägenheter, utan att
verkligt tvingande orsaker därtill funnes, ansäge sig Eders Kungl. Maj:ts
nämnda beiallningshavande icke kunna tillstyrka bifall till riksdagens
förslag oförändrat. Även Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i
Blekinge liin anser, att inhämtandet av grannkommunernas yttranden ej
borde föreskrivas för alla fall, utan endast när utskänkningslokalen vore
föreslagen å plats, som vore invid eller så nära gränsen av grannkommunen,
att missförhållanden vid utskänkningens utövande därigenom kunde
befaras; och borde åt Eders Kungl. Maj:ts beiallningshavande överlämnas
att avgöra, när så vore förhållandet.

Eders Kungl. Maj:ts beiallningshavande i Gotlands län fäster uppmärksamheten
därpå, att riksdagens förslag medgiver vilken kommun som helst
att yttra sig i fråga om väckt förslag om brännvinsförsäljning, oaktat såsom
motiv för yttranderätten endast framhållits olägenheterna för de angränsande
kommunerna. Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Jönköpings
län anmärker, att en kommun såsom sådan ej kan sägas uppträda
såsom sökande i fråga om brännvinsförsäljningen, varför det i slutet av
förslaget förekommande uttrycket ’som försäljningsrätten sökt’ borde utbytas
mot annat.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län påpekar, att
ehuru riksdagen tydligen avsett, att endast de angränsande kommunerna
borde få tillfälle säga sin mening om en föreslagen försäljningsrätt, hade
dock formuleringen av stadgandet blivit sådan, att alla kommuner finge
rätt att uttala sin mening. En sådan stilisering förde frågan utöver vad
riksdagen avsett och i stället för att giva tillfälle till ett inlägg i en speciell
försäljningsfråga gåve den lätt upphov till demonstrationer från föreningar
och sällskap när och fjärran, vilka skulle begagna tillfället att
uttala sina meningar om rusdrycksförbrukning i allmänhet och lämpligheten
eller olämpligheten av gällande lagar i detta hänseende med mera
dylikt, som hade intet att göra med den föreliggande frågan i och för sig.
Sedan Eders Kungl. Maj:ts nämnda befallningshavande vidare såsom sin
mening uttalat, att de ständiga förändringarna i försäljningslagarne för
spirituösa icke vore till nytta varken för det ändamål, lagen vore avsedd
att gagna, eller för lagarnes handha vande, hemställer Eders Kungl. Maj :ts
befallningshavande, att riksdagens framställning icke måtte till någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i övriga län däremot antingen tillstyrka bifall till riksdagens
hemställan eller förklara sig icke hava något mot densamma erinra.

Då jag anser vad några av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anfört
om obehövligheten att infordra grannkommunernas yttrande i det
fall, då vederbörande länsstyrelse ändock finner skäl avslå ett väckt förslag
om brännvinsförsäljning, vara fullt giltigt, samt i likhet med Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge och Hallands län finner, att
grannkommunernas yttranderätt ej bör ifrågakomma annat än, när det
föreslagna försäljningsstället är så beläget, att verkligen någon olägenhet
kan vållas grannkommunen genom den där utövade brännvinsförsäljningen,
kan jag icke tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att bifalla riksdagens förslag
oförändrat, men då å andra sidan onekligen, såsoru riksdagen i sin
skrivelse anfört, åtminstone i vissa trakter av landet meddelande av rättighet
att försälja brännvin inom en kommun kan medföra störa olägen -

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1895 års
brännvinsförsäljningsförordning.

1905 års
brännvinsförsäljningsförordning.

heter för angränsande kommuner, anser jag en ändring av gällande bestämmelser
böra vidtagas i det syfte riksdagen i sin motivering antytt.
För sådant ändamål synes det böra stadgas, att, så framt gjord framställning
om upplåtelse av utskänkningsrättighet icke genast varder av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande avslagen, Eders Kungl. Maj:ts befallningsbavande
bör, därest den trakt inom kommunen, varest utskänkningen
skulle utövas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan
kommun, låta i kyrkan inom denna kommun kungöra, att sådan framställning
blivit väckt, med föreläggande för kommunen att, därest den har något
att erinra mot bifall till framställningen, inom viss bestämd tid och
vid förlust av rättigheten att i frågan vidare höras, till Eders Kungl.
Maj :ts befallningshavande inkomma med yttrande, varefter Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att fatta sitt beslut i ämnet.»

I en i anledning av propositionen väckt motion, II: 175, föreslog herr
T. V. Forsell, att riksdagen med avslag å ovannämnda proposition, i vad
den avsåg förändrad lydelse av § 10 brännvinsförsäljningsförordningen,
måtte för sin del besluta, att paragrafen skulle erhålla i huvudsak den av
1893 års riksdag beslutade lydelsen.

Bevillningsutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna betänkande, nr 21,
bland annat följande: »Då det av herr Forsell föreslagna stadgandet, vars
formulering nära överensstämmer med ovanberörda av 1893 års riksdag
antagna, i sig innefattar bestämmelser, vilka synas utskottet till sin omfattning
gå längre än som för det avsedda ändamålet torde vara erforderligt
samt även kunna — på sätt i statsrådsprotokollet anförts — föranleda
vissa olägenheter, men däremot den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse
synes utskottet tillfredsställande, får utskottet förorda antagande av
Kungl. Maj:ts förevarande förslag».

Riksdagen antog Kungl. Maj:ts proposition i nämnda del.

I kungl. förordningen den 24 maj 1895 (nr 42) angående villkoren för
försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker fick § 10 mom. 1 den sålunda av riksdagen antagna lydelsen.

Kungl. förordningen den 9 juni 1905 (nr 36) angående försäljning av
brännvin innehöll i 13 § ett mot ovannämnda bestämmelse i § 10 mom. 1
i förut gällande brännvinsförsäljningsförordning svarande stadgande. Det
föreskrevs nämligen där: »Varder framställningen» —om rätt till annan
detaljhandel med brännvin i socken å landet än den utskänkning, som
kunde tillkomma innehavare av gästgiveri — »icke genast av Kungl.
Maj:ts befallningshavande avslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshavande,
därest trakt inom kommunen, varest detaljhandel skulle utövas, är så belägen,
att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom
denna kommun kungöra, att sådan framställning blivit väckt, med föreläggande
för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall
till framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust av rättigheten

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 5

att i frågan vidare höras, till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma
med yttrande».

Gällande förordning den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av
rusdrycker innehåller i 17 § 4 mom. följande bestämmelse: »Sedan de i
3 mom. omförmälda utlåtanden» — i Stockholm av stadsfullmäktige och
i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt å landet av kommunalnämnd
och kommunalstämma — »till Konungens befallningshavande
avgivits, har Konungens befallningshavande, där ansökning» — d. v. s.
för ändamålet bildat bolags ansökning om rätt till detaljhandel med rusdrycker
inom viss kommun — »ej genast varder avslagen, att, om rörelsen
kan antagas vålla olägenhet för angränsande kommun, över ansökningen
infordra yttrande från stadsfullmäktige eller kommunalstämma i
sådan kommun».

I fråga om sistberörda bestämmelse, som föreslagits av nykterhetskommittén,
har denna i sitt den 5 januari 1914 avlämnade betänkande (del V)
yttrat följande: »Tillräckliga skäl synas — — — — ej förefmnas att, på
sätt nu är stadgat, lämna angränsande kommun tillfälle att yttra sig
endast då fråga är om upplåtande av rättighet å landet».

Däremot har icke, såvitt utskottet kunnat finna, någon motivering förebragts
för borttagandet av bestämmelsen därom, att förutsättningen för
hörande av angränsande kommun skulle vara, att trakt inom kommunen
i fråga, varest detaljhandel med rusdrycker skall utövas, är så belägen,
att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun.

Vid 1921 års riksdag väcktes av herr Nilsson i Landeryd m. fl. en motion,
II: 247, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till sådan förändring av gällande
brännvinsförsäljningsförordning, att den yttranderätt, som enligt 17 § 3
mom. i gällande rusdrycksförsäljningsförordning tillförsäkrats den kommun,
varest bolag önskar bedriva detaljhandel med rusdrycker, den s. k.
hemkommunen, jämväl måtte utsträckas att gälla alla övriga kommuner
inom bolagets försäljningsområde.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i sitt i anledning
av motionen avgivna utlåtande, nr 3, följande:

»Utskottet kan för sin del till fullo instämma i den mening, som av
motionärerna gjorts gällande. Det torde ej kunna bestridas, att både omfattningen
av och sättet för bedrivandet av den handel med rusdrycker,
som tillkommer bolag av här ifrågavarande slag, äger betydelse för hela
försäljningsområdet, varför det måste anses vara av vikt för alla kommuner
inom detsamma att få tillfälle att framföra sin mening både då fråga
är om nybildande av och om förnyad oktroj för dylikt bolag.»

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde utskottet, »att andra
kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till

1917 4rs
rusdrycksförsäljningsförordning.

1921 åre
riksdag.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1023 års
riksdag.

Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till sådan förändring av gällande
brännvinsförsäljningsförordning, att den yttranderätt, som enligt
§ 17 mom. 3 av nämnda förordning är tillförsäkrad spritförsäljningsbolags
hemkommun, jämväl uts! räckes att gälla alla övriga kommuner inom bolagets
försäljningsområde.»

Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga utskotts
hemställan.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket ärendet därefter
hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 9, att första kammaren icke
måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Till stöd härför
anförde utskottet följande:

»Andra kammarens beslut måste anses innebära, att jämväl kommun,
som icke är försäljningsbolagets hemkommun, skulle äga att utöva samma
inflytande som hemkommunen med avseende å detaljhandel med rusdrycker.
Härigenom skulle en fullständigt ny princip införas i rusdrycksförsäljningslagstiftningen,
som för närvarande icke tillerkänner annan än
hemkommunen sådant inflytande.

Förändringen innebär alltså ett frångående av det av statsmakterna år
1917 för hemkommunen beslutade s. k. kommunala vetot rörande försäljning
av rusdrycker. En sådan lagändring, vilken, på samma gång dess
värde ur nykterhetssynpunkt måste anses tvivelaktigt, även skulle medföra
betydande praktiska olägenheter vid avgörandet av frågor rörande
försäljningsbolags detaljhandel med rusdrycker, anser sig utskottet icke
kunna tillstyrka.»

Första kammaren biföll sitt tillfälliga utskotts hemställan, och hade
alltså frågan för 1921 års riksdag förfallit.

År 1923 väcktes av herr Johanson i Huskvarna en motion, H: 126, vari
hemställdes, »att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i gällande
rusdrycksförsäljningsförordning, att, innan bolag beviljas sökt rättighet
till detaljhandel med rusdrycker, Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall infordra yttrande i ärendet från kommunalstämmorna och stadsfullmäktige
i alla de kommuner, som anses komma att utgöra bolagets försäljningsområde».

Bevillningsutskottet anförde i sitt i anledning av motionen avlämnade
betänkande, nr 15, bland annat följande:

»Beträffande själva sakfrågan vill utskottet framhålla, att några särskilda
försäljningsområden icke tilldelas detaljhandelsbolagen. Däremot
har, på sätt framgår av 36 § rusdrycksförsäljningsförordningen, varje
kommun sitt hemortsbolag, vilket anvisas av kontrollstyrelsen i de fall,
där bolag icke idkar utminutering av rusdrycker inom kommunen. De
kommuner, för vilka bolag utgör hemortsbolag, sägas ingå i bolagets kontrollområde.
Ehuru i regel konsumenter av spritdrycker vid inköp pläga
anlita hemortsbolaget, torde dock rätten att för inköp använda annat bolag
begagnas i många fall.

Motionärernas syfte synes gå ut på sådan ändring av rusdrycksförsälj -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

7

ningsförordningen, att skyldighet ålägges Konungens befallningsliavande
att infordra yttrande över bolags ansökning om rättighet till detaljhandel
från stadsfullmäktige och kommunalstämma i sam!liga de kommuner, som
kunna antagas komma alt ingå i bolagets kontrollområde. Emellertid
finnes vid tiden för sådan ansöknings avgörande icke något kontrollområde
för den kommande oktrojtiden fastställt för bolaget. Härigenom
skulle ofta nog svårighet uppstå att avgöra, från vilka kommuner Konungens
befallningshavande borde infordra yttrande, och detta särskilt under
den närmaste framliden, då, till följd av den år 1922 vidtagna begränsningen
i detaljhandelsbolagens antal, helt säkert åtskilliga förändringar
komma att äga rum i nu gällande indelning i kontrollområden. Det synes
även sannolikt, att sådan svårighet skulle i särskilt hög grad uppstå, då
fråga uppkomme om beviljande av rätt till filialutminutering av spritdrycker.

Mot förslaget kan vidare den anmärkningen riktas, att ett bifall till
detsamma komme att föranleda en omfattande skriftväxling utan att några
egentliga fördelar vunnes för de ifrågavarande kommunerna. Konungens
befallningshavande skali redan för närvarande i särskilda fall inhämta
yttrande från angränsande kommuner, varjämte det givetvis står öppet
för varje annan kommun, vars intressen kunna komma att beröras av
den sökta handeln med rusdrycker, att, innan ansökning avgjorts, hos
Konungens befallningshavande göra de erinringar, vartill ansökningen
kan giva anledning. Den oinskränkta rätt att bestämma villkoren för
rusdryckshandelns bedrivande, som den s. k. hemkommunen äger och vilken
rätt ansetts kunna begagnas jämväl under oktrojtiden, skulle säkerligen
icke komma att beskäras genom den föreslagna lagstiftningen, därest
icke samtidigt genom delaljerade föreskrifter bestämdes, i vad mån Konungens
befallningshavande vore bunden av annan kommuns förslag rörande
rusdryckshandelns ordnande. Ett införande av sådana bestämmelser
skulle säkerligen medföra omfattande ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
då de innebure en rubbning av en utav de huvudprinciper,
på vilka rusdryckslagstiftningen bygger. Det har därför synts utskottet
som om ståndpunkt till denna fråga icke borde tagas förrän i samband
med en allmän revision av denna lagstiftning. Utskottet har emellertid
nyligen hemställt om avslag å ett i motionsväg framställt yrkande
om skrivelse till Konungen om revision av denna lagstiftning. I sin motivering
till detta avslagsyrkande (betänkande nr 12) har utskottet framhållit,
att sådana erfarenheter rörande verkningarna av gällande försäljningssystem
icke vunnits, att ännu några säkra slutsatser kunde dragas
rörande riktningen för ett kommande reformarbete.»

På grund av vad sålunde anförts hemställde utskottet, att berörda motion
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bevillningsutskottets hemställan blev av båda kamrarna bifallen, vadan
frågan jämväl för 1923 års riksdag förfallit.

Det i 17 § 4 mom. av nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning intagna
stadgandet har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, sin upprinnelse
i ovanberörda vid 1893 års riksdag väckta motion och en motsvarande
bestämmelse i 1895 års brännvinsförsäljningsförordning samt
bör, då motiverna för nu gällande lagstiftning på området icke ge an -

Utskottets

yttrande.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

ledning till annat, ses mot bakgrunden härav. Under sådana förhållanden
lärer ifrågavarande stadgande icke kunna anses innebära annat än att
det lämnats åt Konungens befallningshavandes beprövande att avgöra,
icke blott om sådana omständigheter kunna anses föreligga, att angränsande
kommuner skola höras före upplåtandet av rätt till detaljhandel
med rusdrycker inom viss kommun, utan även vilken betydelse skall
tillmätas de erinringar, som tilläventyrs blivit framställda från kommuner,
som avgivit yttrande i ärendet.

De vid 1921 och 1923 års riksdagar väckta förslagen inneburo, att det
skulle åläggas Konungens befallningshavande att i sådant ärende höra
andra kommuner än hemkommunen, och avsågs med dessa andra kommuner
alla de kommuner, som ansåges komma att utgöra försäljningsområde
för det bolag, som gjort ansökan om rätt till detaljhandel med
rusdrycker.

Nu föreliggande motioner syfta ännu längre, i det att i desamma framställes
yrkande om att »kringliggande kommuner» skola icke blott höras
utan även tillerkännas »behörigt inflytande» på beviljandet av rätt till
detaljhandel med rusdrycker inom viss kommun.

Enligt nu gällande rusdryckslagstiftning har det formella avgörandet
i fråga om upplåtande av rätt till detaljhandel i viss kommun lagts
i Konungens befallningshavandes hand. Denna myndighet är emellertid
därvid bunden av vad stadsfullmäktige eller kommunalstämma i kommunen
i fråga i ärendet anfört, i det att dylik rätt icke må meddelas mot
deras avstyrkande eller försäljningsställenas antal sättas högre än de tillstyrkt,
varjämte Konungens befallningshavande skall vid upplåtelsen
föreskriva de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning
och rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller
kommunalstämman i försäljningskommunen föreslagna, såvida beslutet
om samma inskränkningar icke finnes stå i strid med allmän lag eller
författning eller annorledes överskrida'' deras befogenhet, som fattat detsamma.
Därutöver äger Konungens befallningshavande vid upplåtelsen
fästa de ytterligare inskränkningar, som kunna befinnas av behovet påkallade.
Ifrågavarande bestämmelse i 17 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
torde hava tillkommit i syfte att utgöra en av de vägar, på
vilka Konungens befallningshavande skulle kunna skaffa sig material och
ledning vid utövandet av sistberörda befogenhet.

Av här anförda förhållanden framgår, att en bestämmelse med den i
förevarande motioner åsyftade innebörden skulle stå i viss motsats till
den grundprincip, på vilken rusdrycksförsäljningsförordningen i nu ifrågavarande
del vilar, nämligen principen om kommunal självbestämningsrätt
i frågor av här antydd art. Att tillstyrka ett frångående av denna princip
synes utskottet under förhandenvarande förhållanden så mycket mindre tillrådligt,
som, på sätt av det följande framgår, flera skäl av mera praktisk
innebörd jämväl tala däremot.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

9

I motionerna yrkas, att kringliggande kommuner skulle tillerkännas
»behörigt inflytande» på beviljandet av försäljningsrättigheter i viss kommun.
Bortsett i detta sammanhang från ovanberörda prineipiella invändning
häremot, måste det utan tvivel bliva förenat med betydande svårigheter
att i en lagbestämmelse fixera innebörden av begreppet »behörigt
inflytande». För att det av motionärerna uttalade önskemålet skulle
tillgodoses, måste de kringliggande kommunernas medbestämmanderätt
så begränsas, att denna rätt endast finge avse inskränkningar i utövandet
av rusdrycksförsäljningsrörelsen. Även med en sådan begränsning
skulle det dock erfordras noggrant utformade bestämmelser för att tydligt
utmärka, när och i vilken omfattning Konungens befallningshavande
skulle tillmötesgå sådana av de kringliggande kommunerna gjorda erinringar,
som stode i strid med försäljningskommunens önskningar. Dessa
bestämmelser bleve säkerligen så invecklade, att det enligt utskottets uppfattning
måste krävas betydligt starkare motivering för deras genomförande
än som av motionärerna förebragts.

På sätt ovan är antytt, hava föreliggande motioner avsett, att den ifrågasatta
medbestämmanderätten skulle lämnas åt »kringliggande kommuner»,
medan det i de vid 1921 och 1923 års riksdagar väckta motionerna talades
om att yttrande skulle infordras från alla de kommuner, som ansåges
komma att utgöra bolagets försäljningsområde. Om föreliggande motioner
med det citerade uttrycket skulle avse i stort sett detsamma som de vid
1921 och 1923 års riksdagar väckta motionerna, finner sig utskottet
kunna åberopa vad utskottet vid 1923 års riksdag anfört därom, att
ett bolags försäljningsområde icke är bestämt vid den tidpunkt, då bolaget
gör ansökan om rätt till detaljhandel med rusdrycker. Om åter detta
icke avses med berörda uttryck, utan detsamma skall fattas efter ordalydelsen,
skulle detta kunna medföra, att medbestämmanderätt i ärendet
skulle kunna komma att lämnas åt kommuner, belägna icke blott i annat
försäljningsområde än det, försäljningskomipunen komme att tillhöra, utan
till och med i ett eller flera andra län än det, inom vilket försäljningskommunen
är belägen. Att en sådan anordning skulle vara förenad med
betydande olägenheter ligger i öppen dag och behöver här näppeligen
närmare utvecklas.

Utöver här anförda skäl för avstyrkande av motionerna torde följande
synpunkter av mera speciell natur vara förtjänta av beaktande.

Genom år 1922 genomförd lagstiftning (kungl. förordningen den 9 juni
1922, nr 250, om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen angående
försäljning av rusdrycker) har medgivits rätt att från utminuteringsställe
försända, dock ej med allmänna posten, spritdrycker till köpare
inom kommun, för vilken bolaget jämlikt 36 § i rusdrycksförsäljningsförordningen
är att anse såsom hemortsbolag, under det att dessförinnan
spritdrycker fingo från utminuteringsställe försändas endast till köpare
inom kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. ~I saml. 10 höft. (Nr 16.) 2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Även om före genomförandet av berörda 1922 års lagstiftning andra
kommuner kunde hava intresse av att förhindra upplåtandet av rätt till utminutering
av spritdrycker inom viss kommun, måste dock enligt utskottets
uppfattning effekten av ett dylikt förhindrande och alltså även dessa
kommuners intresse därav hava i väsentlig mån förminskats genom
att förbudet mot försändande av spritdrycker i stort sett blivit genom
1922 års lagstiftning på området upphävt. Ty även om det skulle
lyckas en kommun att förhindra meddelandet av rätt till utminutering i
en angränsande kommun, tillhör dock kommunen ett visst försäljningsområde,
och det står numera de kommunens medlemmar, som så önska,
öppet att få sig spritdrycker tillsända från det bolag, som blivit kommunen
anvisat.

Vad åter angår upplåtandet av rätt till utskänkning, ställer sig saken
något annorlunda. Det torde där kunna föreligga sådana omständigheter,
att upplåtandet av dylik rätt kan vålla andra kommuner så stora olägenheter,
att rätten icke bör meddelas. Angränsande kommuners befogade
anspråk på att icke deras intressen trädas för nära måste emellertid enligt
utskottets uppfattning anses fullt tillräckligt tillgodosedda genom den nu
gällande, i 17 § 4 mom. av rusdrycksförsäljningsförordningen innefattade
bestämmelsen. Det må i detta sammanhang erinras därom, att det icke
möter något hinder för den kommun, som finner sina intressen hotade av
uppkommen fråga om upplåtande av försäljningsrättighet inom viss annan
kommun, att på eget initiativ hos Konungens befallningshavande framställa
de erinringar i ärendet, vartill densamma kan finna anledning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:152 av herr Bergman
m. fl. och II: 226 av herr Ljunggren m. fl., om beredande
åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet
av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom
närliggande kommuner, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

11

Närvarande: herrar Böjlig, Wohlin, Rune, Pers, Harg, Boren, .lohan Bergman, Jönsson i Boa,
Johansson i Kullersta, Lithander, Hedlund i Östersund, Bengtsson i Kullen,.
Björnsson, Heyman, Alexis Björkman, Clemedtson, Björklund, Olsson i Gävle,
Elof Ljunggren och Nilsson i llörby.

Reservationer;

av herrar Bärg, Pers och Olsson i Gävle, vilka yrkat, att utskottet
skulle hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag, innefattande ändring
i gällande rusdrycksförsäljningsförordning i sådan
riktning, att det ålägges Konungens befallningshavande
att före beviljandet av rätt till detaljhandel med rusdrycker
inom viss kommun infordra yttrande från stadsfullmäktige
eller kommunalstämma i kringliggande
kommuner; samt

av herrar Bergman, Alexis Björkman och Elof Ljunggren, vilka ansett,
att utskottets betänkande borde haft följande innehåll:

»I två likalydande —--lika med utskottsmajoritetens uttalande sid.

1—7--— ses mot bakgrunden härav.

Med ifrågavarande bestämmelse åsyftades att bereda Konungens befallningshavande
upplysning för den närmare prövning av ärendet, vilken åligger
nämnda myndighet. Detta syfte innebar därmed givetvis även att i
sak bereda kringliggande kommuner ett visst medinflytande på avgörandet
om försäljningstillstånd och villkoren därför. Detta framgår redan
av motiveringen i den motion av 1893, som är utgångspunkten för lagstiftningsåtgärden
i detta avseende. Det framgår även av 1911 års nykterhetskommittés
på sin tid givna motivering för bestämmelsen, vilken motivering
i denna punkt låg till grund för riksdagens beslut 1917 att godkänna
17 § 4 mom. i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker,
utfärdad den 14 juni sistnänmda år.

Det är ju också självklart, att detta måste ha varit ett syftemål med
ifrågavarande moment. Vartill skulle det väl tjäna att inhämta kringliggande
kommuners utlåtande, därest icke meningen vore, att något avseende
borde fästas vid sådana utlåtanden?

Lagstiftningen har velat förbehålla åt den kommun, där rusdrycksförsäljnings
inrättande ifrågasättes, att kunna säga ett avgörande nej därtill;
om denna kommun åter för sin del förklarar sig villig medgiva det,
har Konungens befallningshavande att pröva, huruvida olägenheter kunna
befaras samt huruvida något verkligt behov och överhuvud tillräckliga

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

skäl kunna anses föreligga för det sålunda av kommunen med större eller
mindre majoritet medgivna tillståndet. Enligt författningens anda är försäljning
av rusdrycker något som icke bör uppmuntras, utan endast under
vissa förutsättningar ansetts kunna på viss tid tillåtas. Det måste anses
strida mot denna tankegång att, därest t. ex. — såsom flerestädes inträffat
— kommunalrepresentationen med ytterst knapp majoritet (i ett nyligen
inträffat fall endast med ordförandens utslagsröst) uttalat sig för beviljande
av visst försäljningstillstånd, men kringliggande, av sakens utgång i hög
grad intresserade kommuner företett en synnerligen stark opinion emot
det, tillstånd det oaktat beviljas. Det -är icke att undra på, om en utbredd
och stundom ganska upprörd folkmening finner en sådan utgång svårförklarlig
och begär lagstiftningens förtydligande, på det sådana händelser
icke måtte upprepas. Det ständiga återkommandet av motioner i detta
syfte är tydligen ett uttryck för samma folkmening. Åtminstone mot en
bestämmelse av den innebörd, att försäljningstillstånd ej borde medgivas
utan viss kvalificerad majoritet, därest en allmännare opinion i motsatt
riktning giver sig tillkänna i kringliggande kommuner, torde väl ingen
allvarligare invändning med fog kunna göras.

Under hänvisning till vad här ovan och i övrigt i motionernas motivering
anförts. hemställes,

att riksdagen måtte, med bifall till förevarande, likalydande
motioner I: 152 och II: 226, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning angående sådan ändring i gällande bestämmelser
angående rusdrycksförsäljningen, att kringliggande
kommuner tillerkännas behörigt inflytande på
beviljande av försäljningsrättigheter i viss kommun
och villkoren därför, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av utredningen föranledes.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.