Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1925 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
obligatoriskt upptagande av särskild avgift för vissa offentliga
nöjestillställningar.
(l:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 117, bär herr Clemedtson hemställt, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i kungl. förordningen om rätt för kommun att tipptaga
särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar att densammas
tillämpning varder obligatorisk, samt att vederbörande utskott ville formulera
och för riksdagen föreslå de ändringar i lagens text, som vid bifall
till min hemställan erfordras».
Då 1919 års riksdag behandlade den proposition om kommunal nöjesskatt,
vilken föranlett den nu gällande förordningen i ämnet, hade riksdagen
även att taga ställning till en motion (nr 344 i andra kammaren),
i vilken föreslagits, bland annat, sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,
att nöjesskatten skulle bliva obligatorisk inom varje kommun. Den i
nämnda motion anförda motiveringen var i huvudsak byggd på uppfattningen,
att nöjesskatten borde betraktas icke uteslutande såsom en inkomstkälla
utan även såsom ett medel att reglera nöjeslivet, och härpå grundades
även ett i motionen framställt förslag om en väsentlig höjning av skattesatserna
för vissa såsom mindrevärdiga betecknade nöjen. I enlighet med
hemställan av konstitutionsutskottet, som år 1919 behandlade frågan, föranledde
motionen icke någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Utgångspunkten för den nu föreliggande motionen är en helt annan,
nämligen kommunernas behov av den inkomstkälla, som nöjesskatten
erbjuder. Att denna inkomstkälla icke alltid anlitas har motionären ansett
bero på, att vissa intressen, som i nöjesskatten såge ett besvärande onus,
vore för starka. Därför borde beskattningen göras obligatorisk. Beträffande
vad motionären i övrigt till stöd för förslaget anfört får utskottet hänvisa
till motionen.
Enligt bevillningsutskottets mening bör en såsom kommunalskatt anordnad
nöjesbeskattning icke hava obligatorisk karaktär. I många landsBihang
till riksdagens protokoll 1925. 7 saml. 9 höft. (Nr 15.) 1
Utskottet.
Liknande
motion vid
1919 års
riksdag.
Den föreliggande
motionen.
Utskottets
yttrande.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
kommuner torde nämligen förekomsten av nöjestillställningar vara så
sparsam, att kommunerna kunna ha anspråk på att själva få avgöra, huruvida
införandet av nöjesskatt är ekonomiskt tillräckligt motiverat. Likaså
synes det utskottet, att en kommun, där nöjestillställningar av endast
anspråkslösaste slag förekomma, kan ha goda skäl att lämna dessa obeskattade.
Ur nu angivna synpunkter vore det enligt utskottets mening icke rådligt,
att staten påtoge sig ansvaret för påläggande av en skatt, för vilken
de lokala förutsättningarna icke kunna antagas alltid föreligga.
På grund härav får utskottet hemställa,
att motionen 1:117 av herr Clemedtson, om obligatoriskt
upptagande av särskild avgift för vissa offentliga
nöjestillställningar, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1925.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Örne, Boman, Pers, Bärg, Johan Bergman, Johansson 1
Kullersta, Litliander, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen, Johansson i Hornsberg,
Andersson i Hedsta, Åström, Clemedtson, Granath, Brännström, Ericson
i Boxholm, Carlsson i Stockholm och Björnberg.
Reservation
av herr Clemedtson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen
och föreslå därav påkallade ändringar i författningen, samt anfört följande:
»Då Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag framlade det förslag till nöjesskatt,
vilket föranledde den nu gällande förordningen härom, meddelade
den dåvarande chefen för finansdepartementet, att tidigare inom departementet
utarbetats förslag till nöjesbeskattning för statens räkning. I yttrande
häröver hade kammarrätten bland annat anfört, att nöjesskatten
finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom kommunalskatt. En
ganska stor enighet synes emellertid hava varit rådande därom, att offentliga
nöjestillställningar borde utnyttjas såsom skatteobjekt. 1919 års
Bevillningsutskottets betänkande Nr 15. 3
konstitutionsutskott anförde härutinnan, att det syntes vara av oavvisligt
behov påkallat att på något sätt ställa till kommunernas förfogande möjligheter
att med nya inkomstkällor möta trycket på kommunernas ekonomi.
I fråga om huruvida skatten skulle göras obligatorisk eller fakultativ
stannade man för det sistnämnda, dock endast såsom en övergångsform.
Konstitutionsutskottet skrev nämligen bl. a.:
’Å andra sidan kan frågan om det närmare anordnandet i olika detaljer
av eu sådan skatt ännu sägas i vårt land befinna sig på sådant stadium,
att man i vissa hänseenden har att försöksvis pröva sig fram till de anordningar,
som omsider böra bliva definitiva; och det synes under sådana förhållanden
vara önskvärt, att åt de nu antagna bestämmelserna giva den smidighet
som medger ett sådant prövande. Enligt utskottets uppfattning förutsätter
detta, att skatten till en början endast bliver fakultativ.’
Framställningar om ändring av förordningen ha skett upprepade gånger.
Såsom skäl till avvisande av sådant förslag år 1923 anförde bevillningsutskottet
bl. a.:
''Med ett definitivt ståndspunktstagande bör, med hänsyn till frågans redan
av 1921 års bevillningsutskott framhållna samband med den numera pågående
utredningen av den kommunala beskattningen, enligt utskottets mening
anstå, till dess resultatet av sistberörda utredning föreligger.’
Nu har kommunalskattekommittén den 15 oktober 1924 avgivit betänkande
angående den kommunala beskattningen, men förklarat att kommittén
icke funnit anledning upptaga nöjesskatten till undersökning, utan
anser kommittén, att denna och andra frågor lämpligast ordnas genom specialförfattningar
utan sammanhang med och vid sidan av den allmänna
kommunalbeskattningen.
Under de år nöjesskatten existerat i vårt land torde hava ådagalagts
att dess upptagande är en synnerligen enkel procedur, när den har karaktär
av kommunalskatt — vilket sannolikt icke bleve fallet om den upptoges
som statsskatt; ett förhållande som i denna fråga nog varit avgörande
för dem, som eljest ur landsbygdsintressesynpunkt ansett att städerna
nu ha allt för stor del av inkomsten av nöjesskatten. Metoden har
prövats och tillräcklig erfarenhet vunnits, vadan utan överdrift torde
kunna sägas att tiden är inne för obligatoriskt införande av de ''definitiva
anordningar’, varom konstitutionsutskottet talat år 1919 och bevillningsutskottet
senast år 1923.
När utskottet i år framhåller, att en skatt som denna icke lämpligen
kan göras obligatorisk, göres detta utan något uppställande av bevis eller
jämförelser. Jag vill taga mig friheten jämföra med en annan kommunal
skatt, som förut varit fakultativ men från och med 1924 infördes såsom
obligatorisk, nämligen hundskatten.
Vidare har det anförts, att behovet av ökade inkomster icke gör sig lika
starkt gällande i alla kommuner och att man därför borde lägga i varje
särskild kommuns hand att själv avgöra, huruvida inom densamma nöjesskatt
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
skall upptagas eller icke. Häremot tillåter jag mig påpeka, att det icke
varit de fattigare kommunerna som infört nöjesskatt före de rikare. Man
får nog säga tvärtom. Anledningen till att kommuner, som varit i behov
av ifrågavarande skatteobjekt, icke utnyttjat detta, har i motionen angivits
kunna vara dels för starkt motstånd från vissa intressenter och dels
önskan att icke åstadkomma kommunala stridigheter, där gott samarbete
råder.»
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.