14
Riksdagens skrivelse Nr 93.
Nr 93.
Godkänd av första kammaren den 10 april 1924.
Godkänd av andra kammaren den 10 april 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående skatteutjämning för
synnerligt skattetyngda städer m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 31.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion (II: 49), har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
rörande möjligheten för synnerligt skattetyngda städer att komma i åtnjutande
av skatteutjämning samt att vid understöds bestämmande hänsyn måtte tagas
till det totala kommunala skattetrycket.
Till stöd för förslaget har i motionen anförts följande:
»Vid 1917 års riksdag beslutades med anledning av en kungl. proposition
att för 1918 å extra stat ställa ett förslagsanslag å 600,000 kronor till Kungl.
Maj:ts disposition, att efter närmare angivna grunder utbetalas till synnerligen
skattetyngda landskommuner, vars sammanlagda kommunal-, landstings-
och vägskatt uppginge till minst 10 kronor per 100 kronors inkomst.
Motsvarande anslag beviljades de närmast därefter följande riksdagarna.
Riksdagen godkände 1921 ett förslag till förordning angående understöd
åt synnerligen skattetyngda landskommuner. Städerna ställdes också då
utanför möjlighet att erhålla bidrag, oaktat 25 procent av den progressiva
kommunalskatten, utjämningsandelen, användes till utjämning av skattetrycket
olika kommuner emellan. Också de mest skattetyngda stadskommunerna
få alltså bidraga till skattelindring åt landskommuner, av vilka
somliga ha det finansiellt bättre ställt än dessa städer.
Att skattetrycket vilar hårt på ett stort antal städer torde framgå av
nedanstående uppgifter angående kommunalutskylderna 1923. Den efter
stadsnamnet förekommande siffran anger summan av kommunalskatt och
landstingsskatt.
Riksdagens skrivelse Nr 93. 15
Oskarshamn . |
. 14.50 |
Ludvika ......... |
... 11.40 |
Motala........... |
.... 10.7O |
Avesta............... |
13.90 |
Eskilstuna ..... |
... 11.30 |
Boden ....... |
.... 10.66 |
Södertälje ....... |
. 13.7 0 |
Västervik |
... 11.28 |
Ystad ............ |
.... 10.63 |
Huskvarna ....... |
. 13.2 5 |
Värnamo......... |
... 11.23 |
Viminerby .... |
... 10.56 |
Kristinehamn . |
12.30 |
Torshälla......... |
... 11.20 |
Vetlanda ........ |
.... 10.6 0 |
Lysekil.............. |
. 12.2 5 |
Uddevalla ..... |
... 11.19 |
Arboga............ |
.... 10.50 |
Köping ........... |
. 12.oo |
Jönköping .... |
... 11.00 |
Luleå ............ |
10.46 |
Tidaholm.......... |
11.90 |
Sala............... |
. . U.oo |
Skänninge |
.... 10.45 |
Nyköping ....... |
. 11.68 |
Strömstad |
... 10.95 |
Haparanda .... |
.... 10.41 |
Västerås ........... |
. 11.50 |
Nässjö ........... |
... 10.90 |
Norrtälje........ |
.... 10.3O |
Söderhamn....... |
. 11.50 |
Hudiksvall ..... |
... 10.89 |
Tranås ........... |
... 10.3O |
Trosa ............. |
.. 11.50 |
Landskrona.... |
... 10.88 |
Kalmar ........ |
.... 10.15 |
Katrineholm ... |
. 11.50 |
Söderköping |
... 10.79 |
Mariefred .... |
.... 10.05 |
Ovanstående siffror torde ge en bild av de ekonomiska svårigheter, som
ett stort antal städer för närvarande ha att brottas med. Skattetrycket
vilar ofta hårdare på de i dessa städer skattskyldiga än på i synnerligt
skattetyngda landskommuner bosatta. Genom det nuvarande taxeringsförfarande
bli arbetare och löntagare beskattade för hela sin inkomst i högre
grad än andra skattskyldiga. Det torde ej vara ovanligt, att en banvakt,
en småskollärarinna, en telefonarbetare, en lantarbetare eller en hantverkare
i landskommuner beskattas hårdare än välmående hemmansägare.
För de mest skattetyngda städerna måste det framstå som ett önskemål,
att även de erhålla möjlighet att bli delaktiga i skatteutjämningen. De
medel, som användas i detta syfte, utdebiteras till väsentlig del i städer.
Att då utan vidare hindra alla städer från att få bidrag av dessa medel
måste för städerna framstå som en orättvisa.
Skall emellertid ett beslut om synnerligen hårt skattetyngda stadskommuners
möjlighet att få bidrag av skatteutjämningsmedel bli av någon
praktisk betydelse, måste grunderna för utbetalande av dylika understöd
ändras. De gällande bestämmelserna stipulera, att kommun för att kunna
erhålla understöd måste under det löpande året för kyrko-, folkskole- och
fattigvårdsärenden lägst utdebitera 5.5 0 kronor för ett hundra kronors inkomst.
Att på detta sätt särskilja inom den kommunala förvaltningen grenar,
som tillgodose statsändamål, från övrig kommunal verksamhet torde icke
vara motiverat. Städernas utgifter för rättsväsen, polisskydd och sundhetsväsen
tillgodose statsändamål, och i lika hög grad är detta fallet med de
utgifter, städerna måste ikläda sig för sociala ändamål såsom arbetslöshetens
bekämpande, vidare sjukvård, renhållning, brandväsen, stadens reglering
och andra för det allmänna hälsotillståndet i samhället vitala förvaltningsgrenar.
Vad som för övrigt de senaste åren i stor utsträckning bidragit till att
öka skattetrycket i vissa städer, är den stora arbetslösheten. Dess bekämpande
har både direkt och indirekt vållat dessa städer ekonomiska svårigheter.
Dels har arbetslöshetens bekämpande framtvingat stora kommunala
anslag, dels ha skatterestantierna vuxit.
Vid 1921 års riksdag motionerade i andra kammaren herrar Viktor Larsson,
A. J. Bärg, Jakob Pettersson och W. Kant om sådana ändringar i det
då framlagda författningsförslaget, att understöd måtte kunna utgå till alla
slag av primärkommuner samt att vid understöds bestämmande hänsyn måtte
tagas endast till det totala kommunala skattetrycket. I motiveringen till
16
Riksdagens skrivelse Nr 93.
denna motion, till vilken vi be att få hänvisa, utvecklas utöver vad jag ovan
framhållit en rad skäl, som tala för en dylik reform. Statsutskottet avstyrkte
motionen med motivering, att ett beslut i föreslagen riktning måste föregås
av en allsidig och ingående utredning.
Denna utredning har emellertid ännu icke kommit till stånd. För de mest
skattetyngda städerna är det alltjämt lika önskvärt, att dessa erhålla möjlighet
att bli delaktiga i skatteutjämningen.»
I det vid propositionen nr 202 med förslag till förordning angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner
fogade statsrådsprotokollet över finansärenden den 18 mars 1921
anförde föredragande departementschefen i fråga om skatteutjämning i
städerna, bland annat, att med hänsyn till den ökade betydelse, som skatteutjämningen
erhölle genom den kommunala progressivskattens användande
i viss utsträckning för dylikt ändamål, och då även städernas invånare
betalade utjämningsandel av kommunal progressivskatt, spörsmålet, huruvida
städerna fortfarande borde vara undantagna från understödsrätten,
framträdde med en viss styrka. Vad som emellertid framförallt karakteriserade
det kommunala livet i våra städer, vore den mångsidiga verksamhet,
som bedreves av städerna genom deras s. k. affärsdrivande verk m. m.
och vars resultat avspeglades i budgeterna och följaktligen även i den kommunala
beskattningen. Som följd härav ställde sig ock frågan om understöd
i skatteutjämningsväg rätt annorlunda för städerna än för landskommunerna.
Huruvida eller på vad sätt dylik anordning skulle kunna
tillämpas jämväl för städernas del, syntes departementschefen icke kunna
bedömas utan särskild, omfattande utredning, och syntes det för den skull
departementschefen lämpligast, att användandet av skatteutjämningsprincipen
åtminstone tillsvidare begränsades till landskommunerna.
Såsom i motionen framhålles och enligt vad riksdagens vederbörande
utskott för övrigt under hand inhämtat, har nyssberörda utredning ännu
icke kommit till stånd. Att så sker snarast möjligt, synes emellertid riksdagen
i likhet med motionärerna önskvärt. Utan att taga ställning till
frågan huruvida och under vilka förutsättningar städerna må tillerkännas
skatteutjämning, får riksdagen sålunda anhålla, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t låta snarast möjligt verkställa utredning rörande möjligheten för
synnerligt skattetyngda städer att komma i åtnjutande av skatteutjämning.
Stockholm den 10 april 1924.
Med undersåtlig vördnad.