Riksdagens skrivelse Nr 82.
13
Nr 82.
Godkund av första kammaren den 4 april 1924.
Godkänd av andra kammaren den 4 april 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om understöd åt efterlevande till vissa värnpliktiga, vilka
omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda.
(Ilankoutskottets utlåtande nr 25.)
Till Konungen.
I särskilda, inom riksdagen väckta, likalydande motioner har anförts
och hemställts följande:
»Vid stationen Jörlanda på Bohusbanan inträffade den 25 juni 1922 en
järnvägsolycka, som kostade flera unga beväringar livet. Riksförsäkringsanstalten
har vägrat utbetala någon ersättning, enär den ansett resan icke
vore att betrakta som gjord under militärtjänstgöring, detta ehuru de värnpliktiga
före permissionen erhållit meddelande att återvända till tjänstgöringen
med just ifrågavarande tåg. Ej heller järnvägsstyrelsen har ansett sig kunna
gottgöra de förolyckades efterlevande föräldrar med annat än viss del av
kostnaderna för begravningen, såsom kistor, likvagn o. s. v. Härvidlag
torde styrelsen stödja sig på bestämmelsen om att understöd i annan form
endast utbetalas till maka, barn och adoptivbarn till den förolyckade. Nu
voro emellertid de här förolyckade, Hugo Evald Petterson, Osvald Georg
Waldemar Olsson, Oskar Adalbert Nilsson samt Harry Berntson, ogifta, men
alla efterlämna åldriga och fattiga föräldrar, vars stöd de voro. Av intyg
från Göteborgs fattigvård, som jämte övriga handlingar i målet kommer att
tillhandahållas utskottet, framgår att de alla, Gustaf Petterson, Ernst A.
Olsson, Otto Nilsson och August Berntson, befinna sig i sådana ekonomiska
omständigheter att det från deras sida måste anses moraliskt rättvist att de
erhålla någon ersättning för den ekonomiska förlust de lidit genom förlusten
av sina söner.
Och då det nu genom hovrättens utslag i målet rörande orsaken till olyckan
fastslagits, att statens järnvägar genom sin tjänsteman kan anses ha varit
vållande till olyckan, och då det dessutom måste anses, att olyckan inträffat
under militärtjänstgöring, så synes det som staten knappast kan undandraga
sig att lämna de efterlevande något stöd i sina bekymmer.
Jag får därför hemställa, att riksdagen ville besluta att antingen utbetala
ett engångsbelopp till de fyra familjerna av 5,000 kronor per familj eller
också till en var av dem ett årligt bidrag på 400 kronor.»
14
Riksdagens skrivelse Nr 82.
De omkomna värnpliktigas efterlevande föräldrar äro följande, nämligen
värnpliktige Hugo Evald Petterssons fader, snickaren Gustaf Pettersson,
född 1867, och moder, Paulina Charlotta Pettersson, född Andersdotter,
Vegagatan 28, värnpliktige Osvald Georg Waldemar Olssons fader, stuveriarbetaren
Emil Anshelm Olsson, född 1871 och sedan år 1911 omgift, Postgatan
47, värnpliktige Oskar Adelbert Nilssons fader, nödhjälpsarbetaren
Otto Emanuel Nilsson, född 1873, och moder, Olivia Nilsson, född Henningsdotter,
nr 2 Åkerslund, Lindholmens rote i Lundby församling, samt värnpliktige
Gustaf Harry Berntssons fader, arbetaren August Berntsson och
moder, Johanna Maria Berntsson, född Johansdotter Thorn, Vegagatan 23,
alla i Göteborg.
Såsom av en i ärendet verkställd utredning framgår, hava de efterlevande
föräldrarna till ifrågavarande värnpliktiga icke kunnat tillerkännas
livräntor enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, enär de icke varit av
de avlidnas arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende. Då emellertid
de värnpliktiga omkommit genom olycksfall, vilket enligt riksförsäkringsanstaltens
beslut bör anses hava inträffat under militärtjänstgöring
och då, såsom statskontoret i avgivet yttrande framhållit, det icke synes
uteslutet, att de i framtiden kunde hava kommit att utgöra ekonomiskt
stöd för sina föräldrar, vilka alla befinna sig i små omständigheter, har
riksdagen likväl funnit billighetsskäl tala för att föräldrarna genom statens
försorg beredas något understöd med anledning av den förlust, som genom
sönernas död drabbat dem. Den omständigheten att, såsom järnvägsstyrelsen
i jämväl avgivet yttrande anfört, det ännu icke är slutgiltigt fastslaget,
huruvida vållande till järnvägsolyckan ligger statens järnvägars personal
till last, utgör enligt riksdagens mening icke hinder för att dylika understöd
nu beviljas, enär, på sätt av järnvägsstyrelsens utlåtande framgår,
de omkomna icke efterlämnat anhöriga i den ställning, att dessa enligt
lagen den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift över huvud kunna, oberoende av ansvarighetsfrågans utgång, lagligen
ifrågakomma till skadestånd.
De understöd, som riksdagen sålunda beviljat, hava bestämts till samma
belopp, som enligt ovannämnda förordning den 18 juni 1909 skulle hava
utgått, därest förordningen i förevarande fall varit tillämplig, eller 360
kronor årligen. Understöden hava bestämts att utgå från och med den 1
juli 1924 och beträffande en var av de omkomna värnpliktigas familjer
åtnjutas av föräldrarna gemensamt, då bägge leva, eller, där endera maken
avlidit, av den efterlevande. Beloppen hava anvisats från allmänna indragningsstaten,
varvid emellertid, med hänsyn till understödens karaktär,
bestämts att pensionstillägg icke må utgå å desamma.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen,
i anledning av förevarande motioner, medgivit att föräldrarna till en var
av ovan omförmälda avlidna värnpliktiga må från och med den 1 juli
Riksdagens skrivelse Nr 82.
15
1924 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
årliga understöd till belopp av trehundrasextio kronor, dock utan rätt för
dem att därå uppbära pensionstillägg; skolande ifrågavarande understöd
beträffande en var av förenämnda värnpliktigas familjer åtnjutas av
bägge föräldrarna gemensamt, där båda leva, och, där endera maken avlidit,
av den efterlevande.
Stockholm den 4 april 1924.
Med undersåtlig vördnad.