Riksdagens skrivelse ur <>7.
3
Nr <>7.
Godkänd av första kammaren den 1 april 1924.
Godkänd av andra kammaren den 2 april 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt
motion om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.
(Statsutskottets utlåtande nr 24.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion (nr II: 42) har hemställts, att riksdagen,
jämlikt tillstyrkande av kommerskollegium i dess skrivelse av 12 mars 1921,
ville besluta tilldela aktiebolaget Torf i Jönköping ersättning av 300,000 kronor.
Med stöd av 46 § riksdagsordningen bär riksdagens vederbörande utskott
infordrat järnvägsstyrelsens yttrande i ärendet (Bil.)
Om än otvivelaktigt de i motionen framställda kraven avse förluster, som
uppkommit å eu försöksverksamhet, vilken under en kritisk tid utförts å
ett för landet betydelsefullt försörjningsområde, synes det dock riksdagen
knappast kunna ifrågakomma att såsom erkänsla härför lämna ytterligare
gottgörelse, åtminstone icke av den storlek i motionen påyrkas.
Beträffande bolagets förhållande till järnvägsstyrelsen framgår visserligen
av utredningen, att det under år 1916 träffade avtalet om uppförande av
torvpulverfabriken vid Hästhagens mosse uppgjordes med utgångspunkt från
att aktiebolaget Torf endast skulle erhålla betalning för sina verkliga kostnader
för anläggningens utförande men ej såsom vid dylika entreprenader
vanligen är fallet äga tillgodoräkna sig affärsvinst. Å andra sidan må icke
förbises, att hela entreprenadsumman, i runt tal 725,000 kronor, sedermera
av järnvägsstyrelsen utbetalades, trots att entreprenadvillkoren icke helt av
bolaget uppfyllts. Härutinnan har av järnvägsstyrelsen upplysts, att anläggningens
produktionsförmåga i verkligheten understeg den i avtalet bestämda,
samt att ej heller med avseende å leveranstid det ingångna kontraktet kunde
hållas. Utan att underskatta de svårigheter, som förelegat för bolaget att
under rådande kristid fullborda anläggningen, och utan att vilja förringa det
oegennyttiga arbete, som från bolagsledningens sida härvid utförts, har riksdagen
dock ansett sig böra erinra om nyssnämnda förhållanden såsom vittnande
om att vid beräkningen av gottgörelsen för det utförda entreprenadarbetet
hänsyn i viss mån tagits till de i detta fall rådande säregna omständigheterna.
4
Riksdagens skrivelse nr 67.
Det nu motionsvis framförda kravet att utöver entreprenadsumman ytterligare
skulle till bolaget utbetalas ett belopp av 300,000 kronor, eller sammanlagt
så mycket att samtliga direkta förluster å anläggningsarbetena täckas,
bär redan varit föremål för prövning av Eders Kungl. Maj:t, som i beslut den
1 april 1921 förklarat sig ej finna skäl bifalla den i ämnet gjorda framställningen.
Jämväl vid av bolaget påkallad skiljedom liava anspråken underkänts,
varvid skiljenämnden genom dom den 4 april 1923 i fråga om den av
bolaget påstådda förefintligheten av vissa muntliga utfästelser från järnvägsstyrelsens
sida förklarat utredningen icke giva vid handen, att sådana utfästelser
förekommit.
Men även med dessa utgångspunkter finner dock riksdagen vissa skäl föreligga
för att de från bolaget framkomna kraven om ytterligare ersättning icke
nu helt lämnas utan avseende. Riksdagen syftar därvid närmast på det i
motionen berörda förhållandet, att bolaget betalat skatt för vissa i bolagets
räkenskaper under åren 1918—1920 såsom fordran av järnvägsstyrelsen på
grund av förlusterna på entreprenaden upptagna belopp, som emellertid
sedermera icke influtit. Storleken av de sålunda erlagda skattebeloppen
hava av motionärerna uppgivits vara sammanlagt kronor 176,802: 82, därav
kronor 145,449: 76 till staten, och har det därvid framhållits, att om bolaget
förutsett, att förlusterna skulle drabba bolaget ensamt och därför gjort avdrag
för förlusterna, dessa belopp icke behövt gäldas. Någon möjlighet för
bolaget att genom restitutionsförfarande återfå vad som sålunda erlagts lärer
icke förefinnas.
Utan att för egen del ingå på ett bedömande av riktigheten av de i detta
avseende lämnade uppgifterna finner riksdagen, särskilt med hänsyn till nu
angivna förhållanden, vara med billighet överensstämmande, att på grundval
av en i ärendet verkställd undersökning det tages under förnyat övervägande,
huruvida icke någon ytterligare gottgörelse kan till bolaget böra utbetalas.
Riksdagen har sålunda ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om
eu dylik utredning, avseende att ligga till grund för ett eventuellt förslag i
ämnet till riksdagen.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen i anledning
av den i ämnet väckta motionen hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande ytterligare gottgörelse till aktiebolaget Torf, samt om
framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen må
föranleda.
Stockholm den 2 april 1924.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens skrivelse nr 67.
Bi lalla.
Till Riksdagens Statsutskott.
Genom remiss den 7 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att skyndsamt till Eder avgiva yttrande över en inom andra kammaren
vackt motion, nr 42, om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.
Till åtlydnad härav får styrelsen — som i särskild skrivelse avlåter genom
samma remiss infordrat yttrande över tvenne motioner inom riksdagen angående
öppnande för allmän trafik av järnvägen Gällivare—Porjus — i nu
förevarande ämne anföra följande.
I början av år 1914 — sålunda före krigsutbrottet — lät järnvägsstyrelsen
anställa ingående prov med torvpulvereldning på ett godstågslokomotiv.
Dessa prov slogo i stort sett väl ut otdi bibragte järnvägsstyrelsen den uppfattningen,
att man genom förädling av lufttorkad torv till pulver kunde erhålla
ett för lokomotiveldning lämpligt bränsle, varigenom strävandena att
tillvarataga landets egna bränsletillgångar skulle kunna främjas.
För att bliva i tillfälle att mera ingående kunna bedöma de tekniska och
ekonomiska möjligheterna hos det ifrågavarande uppslaget till bränsleframställning,
inledde styrelsen underhandlingar med företagarna på området —
aktiebolaget Torf och ingenjör Hj. von Porat — angående en försöksanläggning
av så stora mått, att ett utslagsgivande resultat skulle kunna påräknas.
Dessa underhandlingar utmynnade i en överenskommelse den 27 mars 1916
— bil. 1'') — med aktiebolaget Torf, däri styrelsen och bolaget förbundo sig
att, under förutsättning att Kungl. Maj:t samt den pågående riksdagen anvisade
erforderligt anslag, träffa avtal angående utförande av en torvpulverfabriksanläggning
vid Hästhagens mosse, Yislanda, med en kapacitet av
20,000 ton pulver per år och mot en entreprenadsumma av 725,000 kronor,
vilken summa var baserad på de priser å råvaror samt de arbetslöner, som
gällde den 31 januari 1916. Skulle under tiden från sistnämnda dag, intill
dess att definitivt avtal träffades, de ifrågavarande priserna och arbetslönerna
hava undergått höjning eller sänkning, skulle entreprenadsumman i det definitiva
avtalet i motsvarande mån höjas, respektive sänkas.
I skrivelse den 28 mars 1916 till Kungl. Maj:t hemställde styrelsen om ett
anslag på 1,300,000 kronor i och för anläggande av torvpulverfabriken i fråga.
Anslaget blev av 1916 års riksdag anvisat. Styrelsen upptog omedelbart
därefter förhandlingar med aktiebolaget Torf rörande den genom ändrade
prisförhållanden betingade ändringen av den preliminärt överenskomna entreprenadsumman.
Eu högst betydande prisstegring hade under tiden mellan
det preliminära och slutliga anbudet (omkring 5 månader) inträtt, och uppgick
densamma till ej mindre än 33 %. under det att styrelsen i sin anslagsbegäran
räknat med en möjlig sådan av 10 %. I fullt samförstånd med
entreprenören sökte man vid det slutliga avtalets upprättande göra sådana
inskränkningar, som voro möjliga, utan att äventyra anläggningens soliditet.
Av sådan anledning åtog sig styrelsen att leverera vissa delar, som styrelsen
ansåg sig hava möjlighet anskaffa till lägre kostnad än entreprenören.
Definitivt kontrakt avslöts den 18 augusti 1916 — bil. 2 — och utgjoi’de,
efter nyssnämnda omläggning, den däri angivna entreprenadsumman 724,020
kronor.
Jämlikt kontraktets bestämmelser skulle anläggningen i sin helhet varit
fullt driftfärdig den 1 juli 1917. Leverantören lyckades emellertid icke att
*) Ingå bilagor bär återgivna.
6 Riksdagens skrivelse nr 67.
avtalad tid färdigställa anläggningen, en omständighet, som helt visst till eu
del var beroende på de under byggnadstiden rådande, allmänt kända, mycket
svåra och osäkra förhållandena på snart sagt alla företagareområden. Enligt
styrelsens bestämda uppfattning har emellertid den övervägande större delen
av förseningen och den därmed förknippade ökningen i kostnaderna för
entreprenadens fullgörande orsakats därigenom, att entreprenören, på grund
av att han icke tillräckligt noggrant planlagt det hela och ej heller ägt tillräcklig
kännedom om, huru metoden borde i stor skala omsättas i praktiken,
nödgats spilla mycken tid och använda högst betydande belopp bland annat
för tillrättaläggande av rent tekniska missgrepp och felkonstruktioner.
Omkring tre ar senare än avtalat lyckades det som först för entreprenören
bringa anläggningen i sådant skick, att slutlig provdrift med densamma
kunde föietagas. Vid denna, som styrelsen, efter en del förvecklingar med
entreprenören, blev nödsakad själv ombesörja, visade sig anläggningens produktionsförmåga
icke utgöra mera än omkring 57 % av vad som blivit stipulerat
i kontraktet. Denna brist i anläggningens kapacitet kan i intet avseende
tillskrivas de av kristiden vållade svårigheterna, utan har sin grund
i felberäkning från entreprenörens sida.
Ehuru anläggningen sålunda icke hade föreskriven kapacitet och ehuru dess
färdigställande dragit långt utöver den avtalade tiden, fann styrelsen emellertid
tillräckligt vägande skäl tala för, att entreprenadsumman i sin helhet utbetalades.
Styrelsen kände nämligen väl till de stora svårigheter bolaget
haft att bekämpa vid anläggningens utförande, men hade bolaget icke förty
nedlagt mycket och ärligt arbete för åstadkommande av en vällyckad anläggning.
Bolaget lät sig emellertid icke nöja härmed, utan gjorde anspråk på utfående
av jämväl ett så stort belopp därutöver — av bolaget preciserat till
300,000 kronor att detta täckte de direkta förluster, bolaget genom entreprenadens
utförande åsamka! sig. Detta bolagets anspråk drogs slutligen
av bolaget inför Kungl. Maj:t — bil. 3 —, som dock efter infordrade utlåtanden
bil. 4 9 förklarade sig ej finna skäl bifalla den gjorda framställningen
— bil. 10.
Bolaget begärde därefter, att frågan skulle gå till skiljedom under motivering,
att det »såväl genom förhandlingarna före kontraktets underskrivande
som genom vad från Kungl. Styrelsens sida under arbetets gång förekommit
haft berättigad anledning att förutsätta, att kontraktets innebörd och mening
vore den, att ifrågavarande, utan bolagets förvållande orsakade, i förväg
oberäkneliga merkostnad utöver entreprenadsumman, skulle av Kungl. Styrelsen
ersättas, bolaget är juridiskt berättigat utbekomma dylik ersättning.»
Efter därom mellan parterna träffad överenskommelse blevo tre skiljemän
utsedda och sökte bolaget inför dessa bland annat göra gällande, att muntlig
utfästelse skulle vid avtalsförhandlingarna givits av den med bolagets representanter
underhandlande byråchefen (E. von Friesen) därom, att bolaget
skulle av styrelsen hållas skadelöst för eventuell förlust å entreprenaden.
Skiljemännen meddelade följande dom — bil. 11.
»Utredningen ger icke vid handen, att von Friesen till bolagets representanter
gjort sådan utfästelse, som bolaget åberopat,
och sådana omständigheter hava ej visats, på grund varav rättsförhållandet
mellan parterna ändock vore att bedöma så, som om styrelsen i samband
med kontraktets upprättande eller sedermera under entreprenadens utförande
åtagit sig att helt eller delvis täcka bolaget för förlust, orsakad av de prisstegringar,
världskriget medfört.
Skiljemännen — vilka ej finna det utrett, att den förlust, som utan bolagets
skuld drabbat bolaget till följd av nyssnämnda prisstegringar, varit
Riksdagen.s skrivelse vr (i?. 1
av den storlek, att ekonomisk force majoure kan anses hava förelegat för
bolaget — anse ej heller, att bolaget i övrigt förebragt skäl för bifall till dess
ersättningsanspråk.
Skiljemännen pröva förty rättvist ogilla bolagets yrkande om förpliktande
för styrelsen att till bolaget utgiva ersättning för ifrågakomna förlust.
Skiljemännens arvoden, tillhopa tretusentrehundra kronor, skola gäldas
med hälften av vardera parten men i sin helhet förskjutas av bolaget, som
påkallat skiljedom. Justitierådet Wedberg bemyndigas att uppbära och
kvittera beloppet.»
Yad sålunda anförts har styrelsen ansett sig böra framhålla, enär motionens
motivering är så lagd, att den i frågan ej initierade av motiveringen
kan bibringas den uppfattningen, att entreprenören skulle genom någon styrelsens
eller någon dess tjänstemans åtgörande blivit lidande på affären. Så
är emellertid icke fallet, utan har styrelsen fastmer, såsom ovan redan framhållits,
i slutuppgörelsen med entreprenören sträckt sig ända därhän att för
anläggningen erlägga full likvid såsom om den i alla avseenden fyllt måttet
i enlighet med kontraktets bestämmelser samt varit rättidigt levererad.
Med anledning därav att fabriken, såsom tillkommen under den svåraste
kristiden och till fullo likviderad, ehuru dess kapacitet ej på långt när blev
vad som vid planläggandet antogs och av leverantören ställdes i utsikt, drog
mycket hög anläggningskostnad samt på grund av de på arbetsmarknadens
— jämfört med vid tiden för planläggandet — alltjämt radande relativt höga
priserna, ställer sig tillverkningskostnaden för pulvret så hög, att det på
intet sätt kan konkurrera med stenkol vid nu rådande marknadspriser å
detta. Statens järnvägars överrevisorer hava i sin berättelse för år 1922,
med vitsordande av att driften är väl ordnad och handhavd, uttalat, att ett
ytterligare förbilligande av densamma ej är att vänta annat än genom nedsättning
av ackords- och arbetslönerna. Yid en på grund av ändring i konjunkturförhållandena
eventuellt möjlig sådan reduktion torde man dock i
regel hava att samtidigt räkna med sjunkande kolpriser. Med anledning
av det nedslående ekonomiska resultatet funno överrevisorerna det därför
nödvändigt för järnvägsstyrelsen att taga ståndpunkt tillfråga om driftens
fortsättande eller icke under nuvarande förhållanden. I sitt utlåtande över
överrevisorernas berättelse — bil. 12 — anför styrelsen, att frågan om nedläggning
av fabriken kunde ses ur liera synpunkter och ville styrelsen för
sill del, om än med tvekan, uttala den uppfattningen, att experimentet med
torvpulvereldningen och den därför nödvändiga torvpulverfabrikationen tillsvidare
borde fortgå. I skrivelse den 7 dennes har Kung!. Maj:t under hänvisning
till förenämnda berättelse emellertid anbefallt järnvägsstyrelsen att inkomma
med utredning, huruvida ett nedläggande av driften tillsvidare med vidmakthållande
av anläggningen kan beräknas medföra mindre förlust för Statens
järnvägar än driftens upprätthållande. Denna utredning har styrelsen
ännu ej hunnit slutföra.
I infordrat utlåtande över bolagets underdåniga skrivelse den 15 december
1920 — bil. 7 —, däri hemställdes om tilläggsersättning antingen »av den
vinst, som anläggningen redan före överlämnandet tillfört statsverket, eller
på annat sätt, som Eders Kung! Maj:t kan finna lämpligast», anförde styrelsen
i skrivelse den 5 januari 1921 — bil. 8 — följande:
»Ingenting har förekommit, som rubbat järnvägsstyrelsen i dess åsikt, att
ifrågavarande belopp icke bör utanordnas av statens järnvägars medel, utan
får styrelsen alltjämt och under hänvisning till sina föregående uttalanden
i ärendet bestämt vidhålla sin hemställan om avslag i sa måtto, enär aktiebolaget
Torf efter förenämnda järnvägsstyrelsens medgivande angående hela
8
Riksdagens skrivelse nr 67.
entreprenadsummans utbetalande erhållit fullt ut den ersättning för anläggningen,
som styrelsen kan finna rättvis och skälig.
Vad gäller ett ^anordnande av beloppet ifråga av andra statens medel,
torde det ankomma på annat statens verk än järnvägsstyrelsen att därom
uttala sig, emedan det, enligt järnvägsstyrelsens förmenande, ej må gälla en
tilläggsersättning för den nu ifrågavarande anläggningen utan fastmera en
ekonomisk uppmuntran för vad av aktiebolaget Torf och dess direktör sedan
årtionden utgjorts för torvindustriens befrämjande.»
Detta sitt uttalande vidhåller järnvägsstyrelsen alltjämt och har för sin
del, med understrykande av de i uttalandet framhållna synpunkterna, i övrigt
ingen erinran mot att beloppet ifråga bliver aktiebolaget Torf tilldelat.
Stockholm den 18 februari 1924.
Kungl. Järnvägsstyrelsen:
AXEL GKANHOLM.
Ekik Rendahl.
T. f.