2
Riksdagens skrivelse Nr 331.
Nr 381.
Godkänd av första kammaren den 6 juni 1924.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast
egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(Första lagutskottets utlåtande nr 40.)
Till KONUNGEN.
Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 190, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om återköpsrätt till fast egendom,
2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,
3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,
4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av
en paragraf till samma förordning,
5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,
6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907
(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,
7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om
servitut,
8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation,
9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad,
10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen och
11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr 474)
3
Riksdagens skrivelse Nr 331.
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft in. m.
I samband med denna proposition bar utskottet till behandling förebaft
två inom riksdagen väckta motioner.
De lagförslag, som framlagts i propositionen, hava icke för yttrande varit
remitterade till någon annan myndighet än lagrådet. Yad särskilt angår
frågan om det föreslagna rättsinstitutets införande för landsbygden, hade
det enligt riksdagens mening varit önskvärt, att — i likhet med vad som
skett i fråga om kronolägenhetskommissionens betänkande angående besittningsrätt
för obegränsad tid — länsstyrelserna samt de centrala myndigheter,
vilka förvaltningen av kronans jord åligger, beretts tillfälle att yttra
sig över de föreliggande lagförslagen. För städernas del framträder åter avsaknaden
av yttranden över förslagen vida mindre skarpt mot bakgrunden
av de framställningar, som tidigare framkommit i syfte att närmast för användning
i städerna erhålla just en lagstadgad återköpsrätt. Riksdagen erinrar
i sådant hänseende till en början om den framställning, som Stockholms
stadsfullmäktige år 1909 gjort hos Kungl. Maj:t med anhållan om övervägande,
huruvida och under vilka villkor stat eller kommun kunde berättigas
att vid försäljning av fastighet förbehålla sig återköpsrätt. I ett påföljande
år avgivet yttrande i anledning av lagberedningens förslag om förköpsrätt
uuderströko stadsfullmäktige synnerligen kraftigt, samtidigt som de förklarade
sig icke hava något att erinra mot förslaget om förköpsrätt, det enligt
deras mening i allt fall föreliggande behovet av en återköpsrätt. Slutligen
har också riksdagen år 1915 hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning genom lagstiftning
kunde beredas stat, kommun och municipalsamhälle tillfälle att
försälja jord med s. k. återköpsrätt. Av den motion, som gav anledning till
berörda riksdagsskrivelse, ävensom av frågans behandling i riksdagen framgår,
att man närmast hade i tankarna städernas och de stadsliknande samhällenas
förhållanden. Då härtill kommer, att lagrådet, i det hela utan anmärkning,
granskat de i propositionen framlagda lagförslagens närmare utformning
samt att Svenska stadsförbundets bostadsråd i en första lagutskottet
tillställd skrift vitsordat såväl det alltjämt förefintliga behovet för städernas
del av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden som också de föreliggande
förslagens lämplighet för de syften, man vill befrämja, har riksdagen kommit
till den bestämda uppfattningen, att, vad städerna och med dem jämställda
samhällen angår, något verkligt skäl icke kan anses föreligga att
åberopa bristfällig utredning såsom motiv för ett avvisande av den ifrågavarande
propositionen.
Genom propositionen avses att införa en modifierad upplåtelseform, konstruerad
på äganderättens grundval. De modifikationer i äganderätten, som
uppställas, äro strängt begränsade till vad i lagtexten uttryckligen angives
och hänföra sig dels till sättet för fastighetens användning och dels till
rätten att fritt föryttra densamma samt upprätthållas genom samhällets rätt
4
Riksdagens skrivelse Nr 331.
att återköpa fastigheten i sådana fall, då antingen denna icke längre användes
så som vid upplåtelsen avsågs eller också ägaren själv önskar föryttra
fastigheten till annan än närskyld person. Återköpsrätten skall under inga
förhållanden kunna utövas i andra fall än de i lagen angivna. Likaså är
det sörjt för, att den löseskilling, som vid återköp skall utgå, icke må kunna
fastslås genom i förväg träffade avtal. Därigenom undvikes, att ägaren
kommer att befinna sig under hotet av en återköpsrätt, vilken kan utövas
när som helst och på godtyckliga grunder, liksom också att återköpet för
honom blir i ekonomiskt hänseende förlustbringande därigenom att återköpssumman,
kanske långt på förhand, bestämts till så ringa belopp, att den icke
förslår att täcka de a fastigheten nedlagda kostnaderna. Propositionen avser
att tillförsäkra ägaren fullt skälig ersättning, så snart återköpsrätten utövas.
Ägaren är berättigad att få fastigheten värderad i samma ordning
som vid expropriation, och den sålunda uppskattade löseskillingen skall motsvara
vad fastigheten anses värd i befintligt skick under den antagna förutsättningen,
att den i fortsättningen alltjämt får användas blott på sådant
satt, som med upplåtelsen är avsett. En viktig plats i förslaget intaga också
vissa regler, enligt vilka det möjliggjorts, att vid behov tid efter annan avtalsvis
ändra den vid den ursprungliga upplåtelsen fastslagna ändamålsbestämningen.
De inskränkningar i äganderätten, som återköpsrätten sålunda innebär,
äro enligt riksdagens mening så försiktigt avvägda och omgärdade med så
betryggande garantier, att äganderättens grundprinciper därigenom icke
kunna anses trädda för nära.
Det är huvudsakligen tre syften, som i allmänhet bruka åberopas, när det
gäller modifierade upplåtelseformer av ena eller andra slaget, nämligen dels
att samhället må kunna tillförsäkra sig, att jord, som för ett eller annat
allmännyttigt ändamål upplates, icke blir föremål för spekulation och kommer
att tjäna andra syften än det avsedda, dels att samhället må sättas i
tillfälle att, vid framtida behov, åter komma i besittning av jorden på en
enklare och billigare väg än den som vanlig expropriation erbjuder, dels och
slutligen att den s. k. oförtjänta jordvärdestegringen må kunna åtminstone
i viss utsträckning förbehållas det allmänna. En undersökning, i vad mån
det nu föreslagna återköpsinstitutet kan anses tillgodose dessa syften, lämnar
följande resultat.
Det förstnämnda syftet, att uppnå betryggande av en viss given ändamalsbestämning,
kan institutet otvivelaktigt anses på ett mycket verksamt
sätt befrämja, i vilket avseende riksdagen hänvisar till vad ovan anförts.
Vad därefter angår den synpunkten, som avser jordens återbördande till
det allmänna i anledning av att behov för samhället yppas att åter komma
i besittning av jorden, så tillgodoses densamma i förslaget på två vägar.
Den ena av dessa betecknas av samhällets rätt att påyrka återköp, såvida
ägaren själv önskar avhända sig jorden till någon, som står utanför den närmaste
kretsen av hans anhöriga. Den andra äger samband med den inverkan,
som aterköpsrättens tillvaro utövar vid vanlig expropriation av fastig
-
Riksdagens skrivelse Nr 331. 5
heten, i det att återköpsrätten därvid kommer i betraktande såsom andra
fastigheten belastande sakrätter med påföljd, att den expropriationsersättning,
som skall utgå till ägaren av fastigheten, bestämmes med hänsyn till
det värde, fastigheten anses hava, då den tänkes belastad med återköpsrätten;
resultatet härav ur det allmännas synpunkt blir att, om återköpsrättens
innehavare (samhället) är exproprierande part, expropriationsersättningen
blir bestämd efter samma för samhället förmånliga grunder som löseskillingen
vid ett återköp, varjämte i sådana fall, där tredje man är expropriant,
samhället erhåller ersättning för sin återköpsrätt. Att i vidare utsträckning
än förslaget sålunda gör söka för samhället underlätta ett eventuellt
återförvärv av jorden torde knappast vara möjligt under samtidigt
upprätthållande av jordinnehavarens ställning såsom i verklig mening ägare.
Beträffande slutligen propositionens ställning till det samhällsintresse, som
går ut på att åt det allmänna bevara den s. k. oförtjänta värdestegringen,
innebär förslaget därutinnan ett försök att efter rättvisa grunder åvägabringa
en fördelning av denna värdestegring mellan ägaren och återköpsrättens innehavare.
På denna punkt lärer propositionen innefatta ett avsteg från vad
en och annan av dem, vilka uppträtt såsom förespråkare för en återköpsrätt,
i själva verket åsyftat. Härutinnan må särskilt framhållas, hurusom i den
år 1915 väckta riksdagsmotion, vilken föranledde riksdagens ovan berörda
skrivelse samma år, avsågs rätt till återförvärv mot erläggande av den köpeskilling,
som med fråndragande av ersättning för byggnader o. d. motsvarade
det ursprungliga försäljningsbeloppet. Emellertid är i detta sammanhang
att märka, att riksdagens i dess skrivelse gjorda hemställan icke erhållit
en avfattning, som kan anses innebära att riksdagen uttalat sig för
en återköpsrätt av just den i motionen angivna typen, något som också tillfullo
bekräftas, om man inhämtar vad under debatten i riksdagen förekommit.
(I detta avseende hänvisas till prop. sid. 38.) Icke heller hava Stockholms
stadsfullmäktige i den av dem gjorda, förut omförmälda framställningen
intagit någon bestämd ståndpunkt till frågan om de lämpligaste reglerna
för löseskillingens bestämmande. Oavsett vilken mening man må hava
om det ändamålsenliga i den principen i och för sig, att samhället vid eu
upplåtelseform som denna helst bör förbehålla sig rätt till all konjunkturvärdestegring,
kan det enligt riksdagens uppfattning knappast betvivlas, att
de allra starkaste skäl förefinnas för riktigheten av bostadsrådets uppfattning,
enligt vilken praktiska hinder av avgörande natur resa sig emot ett
införande av regler, åsyftande att vid löseskillingens bestämmande särskilja
den värdestegring, som beror på nedlagda kostnader, från den, som har sin
grund i andra, av ägarens åtgöranden oberoende omständigheter. Riksdagen
anser sig därför böra uttala den uppfattningen, att propositionen även i det
nu omhandlade hänseendet tillgodoser samhällets rätt så långt det lämpligen
kan ske utan att äventyra det nya institutets utsikter att vinna och behålla
en icke alltför obetydlig plats i det praktiska livet.
Såvitt riksdagen kan finna, är det egentligen blott för städernas och de
stadsliknande samhällenas del som det kan anses tillfullo ådagalagt, att ett
6
Riksdagens skrivelse Nr 331.
behov av lagstiftning i den ifrågasatta riktningen verkligen föreligger. Det
är på dessa platser man har att söka de starkaste växlingarna i fastighetsvärdena,
och det är följaktligen också där samhället må antagas hava det
största intresset av att motverka spekulationsbegäret och tillförsäkra sig andel
i jord värdestegringen.
Angående de uppgifter, återköpsrätten kan hava att fylla för dessa samhällens
del, må hänvisas till bostadsrådets vid första lagutskottets utlåtande fogade
yttrande ävensom till de motiveringar, vilka kommit till synes i samband
med de tidigare gjorda framställningarna om införande av återköpsrätt. (Jfr
prop. sid. 32—38.) Därav framgår, att äganderätt under förbehåll om återköpsrätt
har antagits komma att bliva ett värdefullt komplement till tomträtten.
Därtill synes riksdagen också återköpsrätten väl ägnad icke blott i
den meningen, att den bör kunna bliva nyttig i mänga fall, där tomträttens
användning av ett eller annat skäl är utesluten, utan också såtillvida, som
återköpsrätten till sin konstruktion står den fulla äganderätten nära och
därför i vissa tall torde bliva föredragen framför tomträtten.
Da riksdagen, på sätt ovan utvecklats, funnit skäl förefinnas för att begränsa
det nya institutets införande till städer och liknande platser, har riksdagen
undersökt möjligheterna för en omarbetning av lagförslagen i dylik
riktning. Därvid har framgatt, att den enda ändring, som behöver vidtagas,
avser 1 § i förslaget till lag om återköpsrätt till fast egendom och består
däri, att berörda begränsning i lagens lokala tillämpningsområde där angives.
Vad angår det närmare bestämmandet av de områden, där återköpsinstitutet
sålunda skulle bliva tillämpligt, har riksdagen ansett regeln härom lämpligen
kunna anknytas till föreskrifterna i 1 kap. 41 och 42 §§ i lagen om fastighetsbildning
i stad.
Riksdagen får således härmed tillkännagiva, att riksdagen godkänt Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition med undantag av 1 § i förslaget till lag
om återköpsrätt till fast egendom, vilken paragraf riksdagen för sin del anser
böra hava följande lydelse:
Vid försäljning av kronan, kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller
eljest i allmän ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för
städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område,
med avseende å vilket Konungen meddelat förordnande, som omförmäles i 1
kaj). 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad, stånde säljaren fritt att i
köpehandlingen, i samband med villkor om skyldighet för fastighetens inneha\are
att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss
användning, göra förbehåll om rätt lör säljaren att enligt denna lag köpa
fastigheten åter (återköpsrätt).
Återköpsrätt må förbehållas för obestämd tid eller för viss tid. Till säkerhet
för rättens bestånd kan inteckning meddelas under de villkor och i den
ordning särskilt är stadgat. Sökes ej inteckning inom den i 11 kap. 2 §
jordabalken stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens fång eller
1
Riksdagens skrivelse Nr 331. 7
upphör meddelad inteckning att gälla, vare förbehållet om återköpsrätt förfallet.
Samma lag vare, där fastigheten utan förbehåll om återköpsrättens
bestånd försäljes i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Återköpsrätt kan övergå endast å sådan ny innehavare, vilken, enligt
vad ovan sagts, själv äger betinga sig återköpsrätt.
Stockholm den 6 juni 1924.
Med undersåtlig vördnad.