Riksdagens skrivelse Nr 33.

1

Nr 33.

Godkänd av första kammaren den 29 februari 1924.
Godkänd av andra kammaren den 29 februari 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om beredande av ersättning åt innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag m. m.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1.)

Till KONUNGEN.

Genom Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 130 förelädes sistlidna riksdag
förslag till ändringar i kommunalförfattningarna m. m. åsyftande lösning av
den sedan länge aktuella frågan om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.
I de delar denna proposition hänvisades till konstitutionsutskottet
blev den med vissa modifikationer av utskottet tillstyrkt (utlåtandet
nr 20). Utskottets hemställan i ämnet avslogs emellertid av första kammaren
utom i vad den angick ändringar i landstingsförordningen, under det att densamma
i sin helhet vann andra kammarens bifall.

För så. vitt de till konstitutionsutskottets beprövande hänskjuta förslagen
sålunda vid 1923 års riksdag förföllo, hava de nu ånyo förelagts riksdagen genom
två likalydande motioner.

I fjolårets ovannämnda utlåtande i ämnet yttrade konstitutionsutskottet bl. a.
följande.

»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 mars 1918 (nr 61) hemställde riksdagen,
det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad man,
med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag
skulle vara oavlönade, kommun måtte berättigas att till innehavare
av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, som kunde befinnas
erforderliga, besluta ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag
till ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen måtte
kunna föranleda. Sedan den sålunda begärda utredningen uppdragits åt de
s. k. kommunalförfattningssakkunniga, och dessa sakkunniga den 18 januari
1922 avgivit betänkande i berörda fråga, har Kungl. Maj:t i nu förevarande

Bihang till riksdagens protokoll 192å. Ib sand. Nr 33. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr S3.

proposition på grundvalen av den verkställda utredningens resultat samt därover
infordrade och avgivna yttranden förelagt riksdagen förslag i ämnet

Vid sin hemställan i nyssnämnda skrivelse hänvisade riksdagen huvudsakligen
till de uttalanden, som redan 1915 års konstitutionsutskott (utlåtande nr
9) gjort i anledning av då väckta motioner i ämnet. Härvid åberopades bl. a.
följande yttrande av sagda utskott angående de olägenheter, som voro förknippade
med rådande förhållanden på området och mot vilka det alltså gällde att
rada bot:

Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning, inom
vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten inom
kommunen, direkt eller indirekt, tillerkänts dess egna medlemmar, utan även
den kommunala förvaltningen i första hand anföri rotts åt kommunens valda
förtroendeman, ligger uppenbarligen däri, att detsamma genom att draga in
kommunmedlemmarna i det direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret
för kommunens bästa, är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark
och sund allmänanda,_ en levande känsla av solidaritet med samhället. För att
systemet skall verka i avsedd riktning kräves emellertid givetvis, att de medborgerliga
krafterna drivas till sitt arbete i kommunens tjänst av rent intresse
för kommunens angelägenheter och icke av begär efter ekonomisk vinning Den
kommunala självstyrelsen förutsätter därför såsom ett naturligt komplement,
att de kommunala förtroendemännen — oberoende av den förmögenhetsställnmg
de intaga — skola lämna sitt arbete utan ersättning. Det är även, såsom
ovan papekats, en hos oss liksom annorstädes sedan gammalt gällande’grundsats,
att de kommunala förtroendeuppdragen skola vara oavlönade, och det lärer
val ej rada något tvivel, att den oberoende och självständiga ställning, som lekmännen
innehava inom vår kommunala självförvaltning, i väsentlig mån är att
tillskriva berörda omständighet. Också har det synts utskottet självklart, att
grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag bör såsom regel upprätthållas.

Hmellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda grundsats
hos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det ändamål, densamma
vill tillgodose, och därigenom i alltjämt växande omfång föranleder allvar®lägenheter.
Grundsatsen innebär dock icke i och för sig, att en kommun
o, förtroendeman skall för sitt uppdrag nödgas underkasta sig understundom
mahända rätt avsevärda direkta utgifter, såsom kostnader för resor och extra
kostnader för livsuppehälle. Under vissa omständigheter kunna även de indirekta
förluster, som ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning
eller annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser Visserligen
innebar det ingen orimlighet, att man får något offra — även annat än sin
arbetskraft — i arbetet for kommunen. Men uppoffringarna få icke göras sa
störa, att de verka avskräckande eller rent av förhindrande från deltagande i
tommunens angelägenheter, ty därigenom skada de mera än gagna självstyreisens
syfte att åstadkomma en i möjligaste mån allmän medverkan i det kommunala
arbetet och ansvaret. Här kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa,
att förtroendeuppdrag i den svenska kommunala självstyrelsen dels
medföra sa pass kännbara direkta kostnader, dels förorsaka sådana indirekta
förluster för innehavarna, att hela grupper av medborgare praktiskt taget blivit
nästan avskurna från möjligheten att mottaga dylika uppdrag. För medborgare
i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare som små jordbrukare, hantverkare
o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta mera, ju mer intensiteten i det
kommunala arbetet växer och ju mera tid och arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen
i följd härav måste kräva. Fn utveckling i den riktningen
att de mindre bemedlade i praktiken utestängas från det aktiva kommunala
förvaltningsarbetet i styrelser, nämnder och andra särskilda uppdrag, bär ej

Riksdagens skrivelse Nr 33.

3

få fortgå, allra minst sedan genom 1907—1909 ars kommunala rostrattsrefmm
de ekonomiskt svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet att gorå sina
synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter Konsekvensen
synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att lata sig ioretradas
i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad sonika ifrågavarande område
kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må undanröjas, bor icke underlåtas,
så länge själva principen, att det kommunala förtroendeuppdrag ,
d. v. s. det kommunala arbetet, skall vara oavlönat rätt fattad ej därigenom
trädes för nära.’ , K

Sedan därefter även återgivits utskottets närmare provning av det föreliggande
spörsmålet, erinrade riksdagen i omförmälda skrivelse jämväl om den sammanfattning
beträffande frågans principiella läge och riktlinjerna för dess kisande,
som utskottet slutligen givit. Denna sammanfattning var av följande

''Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om ersättning
åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett omfattande spörsmål,
som äger nära samband med grunderna för den komipunala självstyrelsen och
som på grund av denna självstyrelses faktiska utveckling i riktning emot okad
demokratisering och vidgade arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet,
att frågan icke gärna längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening ar oc
så tiden nu inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande
spörsmål i hela dess sammanhang.

Vid denna utredning lärer böra fasthålla^, att den hos oss sedan gammalt
gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, i allmänhet bör förbliva orubbad, sa
att den kommunale förtroendemannens arbete i kommunens tjänst framdeles
såsom hittills må lämnas utan ersättning. Men samtidigt bör ihagkommas, a
ena sidan att det ej kan anses innebära, att berörda princip trädes för nar,
därest ersättning medgives för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader och
extra kostnader för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av
mistad arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt
å andra sidan att omsorgen om principens uppehållande, ej ma hindra, att i
vissa särskilda undantagsfall av ovan antydd art ersättning aven för nedlagt
arbete bör kunna ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet alltid hora fasthållas,
att innehavarna av de representativa kommunala uppdragen, stadsiullmäktig-
och kommunalfullmäktigskap, icke må kunna, berättigas till ersättning
för sitt medlemskap i nämnda korporationer av vare sig det ena eller det andra
slaget, annat än möjligen till gottgörelse för resekostnader.

Vidare är det för utskottet, liksom för 1912 och. 1913 arens konstitutionsutskott,
självkart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen någon
rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för varje.fall
besluta. Genom att lägga beslutanderätten i kommunens hand vinnes a ena. sidan
möjlighet till anpassning efter lokala och andra förhållanden och å andra sidan
skyddas kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk, uppenbarEgen
är det av vikt att ej heller kommunerna missbruka den rätt att besluta
ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier
till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning höra tagas
under noggrant övervägande. I sådant avseende ma erinras därom, att redan enligt
gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gå ut på beviljande
av anslag till nya ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet,
ävensom att för giltighet av landskommuns beslut om tilldelande av arvode
och annan gottgörelse åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning
därav fordras Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna

4

.Riksdagens skrivelse Nr 33.

garantier av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fall av ersättning
åt kommunala förtroendemän.’

Enligt konstitutionsutskottets mening har den nu förebragta utredningen ytterligare
understrukit behövligheten av den reform, för vilken riksdagen i berörda
skrivelse uttalat sig, och därjämte anvisat en lösning av frågan, som i den
något modifierade form Kungl. Maj :t föreslagit synes i allt väsentligt tillgodose
de synpunkter, åt vilka riksdagen i detta sammanhang givit uttryck. Behovet
av en ändrad lagstiftning, som i vidare mån, än hittills varit fallet, medgiver
ersättningar åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, synes på ett talande
sätt ytterligare ådagalagt genom de vid utredningen införskaffade upplysningarna
angående förekomsten redan nu av dylika ersättningar, då ju dessa
uppgifter utvisa, att kommunerna i mycket betydande omfattning sett sig nödsakade
att — vid sidan av lagen — besluta gottgörelse till olika slag av uppdragsinnehavare
i förtroendeställning. Och den av de sakkunniga framhållna
möjligheten, att, därest detta behov icke tillgodoses, de kommunala funktionerna
i allt större utsträckning kunna komma att överflyttas från förtroendemän
till uppdragsinnehavare i tjänsteställning och det kommunala självstyrelsesystemet
därigenom äventyras, synes utskottet innebära en fara, som i tid bör förekommas.

Med avseende å den i propositionen föreslagna lösningen av spörsmålet är
till en början att märka, att förslaget genomgående — med det på grund av
förutvarande lagstiftning naturliga undantaget för gottgörelse åt landstingsmän
vid deltagande i landstingsmöte — beaktat riksdagens önskemål, att beslutanderätt
i förevarande hänseende alltid måtte förbehållas kommunerna själva.
På samma gång som den föreslagna lagstiftningen sålunda icke påtvingar kommunerna
några utgifter för ifrågavarande ändamål utan helt och hållet lämnar
öppet för dem att vederbörligen mot vart annat avväga å ena sidan behovet av
ersättningar och å den andra förmågan att uppbära en ytterligare stegrad
skattebörda, beredes härigenom tillfälle till ett önskvärt hänsynstagande till
lokala olikheter i övrigt, såsom i fråga om behövligheten av ersättning till det
ena eller andra slaget av uppdragsinnehavare, lämpligheten av den ena eller
andra ersättningsformen o. dyl.

Även beträffande omfattningen av den ökade befogenhet i berörda hänseende,
som skulle tilläggas kommunerna, och densammas närmare bestämmjande synes
i stort sett intet vara att erinra mot det framställda förslaget. Också härvidlag
står den föreslagna lagstiftningen i god överensstämmelse med de av riksdagen
givna anvisningarna och anknyter i fråga om de ersättningsformer — dagtraktamente,
reseersättning eller arvode —, som kommunerna skulle äga besluta för
olika kategorier av uppdragsinnehavare, till de bestämmelser, vilka tidigare särskilt
meddelats beträffande vissa slag av förtroendemän. Ej heller torde de maximibelopp,
som föreslås för dagtraktamentens och reseersättningars vidkommande,
kunna anses såsom i och för sig oskäligt högt tillmätta.

Behövligheten och lämpligheten av särskilda garantier mot missbruk från kommunernas
sida vid den avsedda utökningen av deras befogenhet att besluta ersättningar
har, i anslutning till 1915 års konstitutionsutskotts ovan återgivna
uttalanden därom, gjorts till föremål för särskild prövning vid den ifrågavarande
utredningen. De föreskrifter angående underställning till Konungens befallningshavande
av primärkommuns beslut om utgivande av gottgörelse i form
av arvode, som de sakkunniga tillstyrkt och som jämväl inrymts i propositionen,
finner utskottet lämpliga och värdefulla. Men att därutöver åvägabringa någon
dylik särskild garantibestämmelse av värde synes utskottet icke möjligt. Vad

Riksdagens skrivelse Nr 3-1.

5

speciellt angår den i meranämnda riksdagsskrivelse antydda utvägen att uppställa
krav på kvalificerad majoritet vid beslut i hithörande frågor, delar u -skottet helt och hållet de sakkunnigas och den vid propositionens avlatande
föredragande departementschefens mening.

På nu återgivna grunder har riksdagen i år ansett sig höra i huvudsak antaga
de framställda förslagen. Förutom ett par rent formella korrigeringar, som
redan förra året påyrkades av konstitutionsutskottet, hava dock mindre jämkningar
i tvenne hänseenden synts befogade.

Såsom ovan framhållits, avse de föreslagna bestämmelserna allenast att bereda
möjlighet för kommunerna att inom lagstadgade gränser tillgodose förefintliga
behov av gottgörelse åt innehavare av förtroendeuppdrag. Det ligger
givetvis vid sådant förhållande stor vikt uppå, att kommunerna vid tillämpningen
av ifrågavarande lagstiftning äro fullt medvetna därom, att de genom
densamma förvärvat en diskretionär befogenhet med därur härflytande skyldighet
att i varje förekommande fall verkligen underkasta framställda ersättningskrav
en omsorgsfull prövning. En formulering särskilt av de grundläggande
lagrummen i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad

_ resp. § 19 och § 17 — varigenom sagda huvudprincip så klart som möjligt

markeras, bör naturligtvis för den skull eftersträvas. Därest i begynnelsen av
nyssnämnda lagrum såsom grundförutsättning för ett beslut om gottgöre se
uttryckligen angives, att behovet därav först måste hava konstaterats, torde i
någon mån berörda synpunkt bliva bättre tillgodosedd än som skett i motionärernas
förslag, och riksdagen har därför stannat för en dylik omformulering
av sagda paragrafer.

Beträffande förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm har riksdagen
vidare ansett en ändring böra vidtagas i den föreslagna lydelsen av § 38 mom. 1
på grund av ett påpekande, som på sin tid gjorts i Stockholms stadsfullmäktiges
yttrande över kommunalförfattningssakkunnigas betänkande i ämnet. Det erinrades
nämligen i detta yttrande därom, att enligt förslaget möjlighet skulle
beredas till dagtraktamente jämväl åt borgarråd såsom ledamot av stadskollegiet
eller av kommunal nämnd, något som icke syntes överensstämma med borgarrådsbefattningens
ställning. Denna erinran hade emellertid i fjolårets proposition
lämnats obeaktad, och den påtalade eventualiteten har kvarstått även i nu
förevarande förslag. Till förekommande därav har riksdagen beslutat dels sådan
hänvisning i berörda lagrum till bestämmelserna i § 34 om stadskollegiets
sammansättning, att stadgandet allenast blir tillämpligt å andra ledamöter av
kollegiet än borgarråden, och dels motsvarande begränsning i Övriga lfragakommande
fall genom formuleringen »utsedd ledamot» i analogi med vad
som skett beträffande förordningarna om kommunalstyrelse på landet och

i stad. _

I likhet med konstitutionsutskottet år 1923 har riksdagen icke kunnat undgå
att uppmärksamma, att den föreslagna rätten för primärkommunerna att besluta
full ersättning för skjutskostnader — låt vara blott med beräknande av

6

Riksdagens skrivelse Nr 33.

lägsta skjuts- och åkdonslega — kunde komma att leda till betänkliga ekonomiska
konsekvenser, om den toges i anspråk inom de vidsträcktaste kommunerna,
av vilka flera även tillhöra de ekonomiskt relativt svagast situerade i
riket. För att i möjligaste mån säkerställa mot dessa konsekvenser har det
synts oundgängligt, att ytterligare inskränkning göres uti berörda befogenhet.
Och i betraktande av att de verkliga resekostnaderna i de fall, då skjutsersättning
skulle kunna utgå, merendels torde genom användande av cykel, bilomnibus
eller egen hästskjuts kunna nedbringas under skjuts- och åkdonslegans belopp,
synes även en mera begränsad gottgörelse någorlunda fylla det avsedda syftet.
Enligt riksdagens mening bör man i överensstämmelse med andra kammarens
beslut vid 1923 års riksdag kunna gå så långt ned som till hälften av det i
motionerna föreslagna maximibeloppet.

Tillika har riksdagen funnit, att i § 19 av förordningen om kommunalstyrelse
på landet bör göras en sådan erinran om hänsynstagande till förhandenvarande
kommunikationsförhållanden vid beslut angående reseersättning, varom
konstitutionsutskottet förra året i detta sammanhang hemställde.

I vad de föreslagna bestämmelserna angå gottgörelse i form av arvode åt
särskilt arbetstyngda uppdragsinnehavare inom kommunala styrelser, nämnder
och beredningar har någon tveksamhet yppat sig om lämpligheten att bland därvid
särskilt angivna uppdragsinnehavare medtaga även ordförande utan uttrycklig
föreskrift, att därmed icke avses ordförande, som endast är förhandlingsledare.
Ehuru riksdagen givetvis är av den åsikten, att arvode till dylik
ordförande icke bör ifrågakomma, har något förtydligande tillägg härom ej
synts vara behövligt, då av lagtexten torde framgå, att uppdrag med åligganden
mellan sammanträdena avses.

Till sist är att märka, att förevarande motioner gällt även en annan fråga än
det hittills beaktade spörsmålet angående ersättning åt innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag. I den ofta berörda propositionen nr 130 föreslog nämligen
Eders Kungl. Maj:t jämväl en ändring i § 34 av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, innebärande att tjänstgöringstiden för valda ledamöter
av Stockholms stadskollegium skulle förkortas från fyra till ett år. Detta förslag
hade föranletts av en framställning från Stockholms stadsfullmäktige,
däri bl. a. påpekats, att sagda mandatstid genom upphörandet av den successiva
förnyelsen av stadsfullmäktige ändrats från två till fyra år, och att ifrågavarande
ledamöter av kollegiet skulle komma att utses för denna långa valperiod
vid stadsfullmäktiges första sammanträde efter nyval. En dylik ordning kunde
enligt stadsfullmäktiges förmenande icke anses lämplig. Tillfälle borde finnas
att oftare kunna vidtaga de jämkningar i stadskollegiets sammansättning, som
pa grund av förhållandena kunde bliva önskvärda. Olämpligt syntes också
vara, att ifrågavarande val framdeles i allmänhet icke skulle komma att ske vid
samma tillfälle som val av borgarråd.

Liksom konstitutionsutskottet förra året har riksdagen icke haft något att
invända mot sistberörda, nu i de behandlade motionerna upptagna förslag.

Riksdagens skrivelse Nr 33.

i

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen för Kders Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen för sin del antagit följande lagar, nämligen:

L a g

om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 18(52 (nr 13).

Härigenom förordnas, att §§ 19 och 20, § 21 mom. 1, §§ 23, 24 och 34,
§ 36 mom. 1 samt §§ 51 och 74 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 19-

Mom. 1. Där sådant finnes av behovet påkallat, äger kommunen rätt besluta,
att ledamot av kommunalnämnden och utsedd ledamot av annan kommunal
styrelse, nämnd eller beredning, ävensom revisor, varom i § 72 sägs, skola
för deltagande i sammanträde eller förrättning i kommunens angelägenhet inom
kommunen åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i form av dagtraktamente
med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Kommunen
må ock kunna besluta, att, där kommunikationsförhållandena anses sådant
kräva och våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes-
eller förr ältning sstället är större än fem kilometer, reseersättning skall
till ledamoten eller revisorn utgå. Denna ersättning må icke överstiga hälften
av belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är
att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften i tredje
klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en salong splats på fartyg,
där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet företages
utom kommunen av person, som i första stycket sägs, må, om kommunen så beslutar,
utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för
kostnader för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets
fullgörande lcräves, må efter kommunens bestämmande för det med
uppdraget förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare
av annan motsvarande befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så
ock till revisor, varom i mom. 1 förmäles. Arvodet skall till beloppet bestämmas
för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den
inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess
fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode
eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda
finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare
av uppdrag, som i denna paragraf omförmälas, må icke överstiga vad kommunens
ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver.

8

Bilcsdagens skrivelse Nr 33.

§ 20.

Mom. 1. Kan ärende, som av kommunalstämma handlägges, å den utsatta
dagen icke till slut Iringas, skall stämman fortsättas å annan dag och, därest
stämman så besluter, kungörelse härom i vederbörlig ordning utfärdas, lieslutes
icke kungörelse, har ordföranden att, innan sammankomsten upplöses,
bestämma och för de närvarande tillkännagiva dagen för stämmans fortsättande.

jämlikt § 18 eller § 40 mom. 2 val sker proportionellt, äger
ordföranden, om han med avseende a befarad tidsutdräkt eller av annan anledning
sa finner nödigt, att, sedan valsedlarna avlämnats och innan sammankomsten
upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande och
avslutande. I sadant fall skola vid stämman utses minst två personer att
såsom kontrollanter närvara vid den fortsatta valförrättningen, och skall valurnan,
i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras, omsorgsfullt förseglas under
minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar. Innan förseglingen
vid förrättningens fortsättande borttages, skall ordföranden i kontrollanternas
närvaro förvissa sig om att sigillen äro obrutna.

Särskild kungörelse om dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

Mom. 3. Om vid ärendes behandling å stämma begäres uppskov med detsamma'',
s avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena
sig, clå skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att med
iakttagande av de i § 16 givna föreskrifter kungöra.

Uppskov ma ej ske i fråga om val eller mer än en gång i något ärende,
såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

§ 21.

Mom. 1. Ordföranden åligga att ärendena till överläggning framställa,
samt att tillse det andra frågor ej företagas, än de, som uti kungörelsen
upptagna äro.

Ny fråga kan vid kommunalstämman väckas, men icke förr, än vid annan
stämma och efter vederbörlig pålysning handläggas.

__ Sedan överläggningen förklarats slutad, framställer ordföranden proposition,
så avfattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag.
Omröstning skall verkställas efter upprop och, därest icke sluten omröstning
begäres, ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes
utgången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla
rösterna lika för olika meningar, varder den mening beslut, som ordföranden
biträder.

§ 23.

Ordföranden skall vid kommunalstämman föra eller på eget ansvar låta
föra protokoll, upptagande ämnet för överläggningen och beslutet, jämte
skälen därtill. Sedan förhandlingarna äro avfattade, justeras protokollet
genast, där så ske kan, eller i annat fall vid kommunalstämma, senast fjorton
dagar därefter, varom vid tillfället underrättelse meddelas. Erfordrar
ärendet skyndsamhet och kan protokollet icke genast vid kommunalstämma
justeras, må stämman kunna uppdraga åt därtill för varje gång utsedda
ledamöter att, jämte ordföranden, justering av protokollet, eller vissa delar
därav, verkställa. Protokollet undertecknas av ordföranden och minst två
vid stämman närvarande ledamöter, eller av de särskilda justeringsmännen,
om sådana varit utsedda.

Bilcsdagens skrivelse JSir 83. 9

Ben, som i avgörandet av ett ärende deltagit, lian genast, eller sist vid
justeringen av protokollet, emot det fattade heslutet reservation avgiva.

Sedan protokollet blivit justerat, skall tillkännagivande därom ske från
predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles. Hör
till kommun jämväl annex- eller kapellförsamling, skall dylikt tillkännagivande
ske allenast i kommunens huvudkyrka.

§ 24.

Kommunalstämmans ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till
ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter, som för kommunens räkning vid uppdragets
fullgörande påkallas. Kommunen må kunna för ett år i sänder besluta, att
sådan ersättning skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad
skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 34.

Kommunen må besluta, att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs
hemvist och kommunalfullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer,
reseersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall till honom utgå;
och skall i fråga om ersättningens belopp vad i § 19 mom. 1 första stycket
är stadgat beträffande reseersättning till där avsedd ledamot eller revisor
äga motsvarande tillämpning.

§ 36.

Mom. 1. Kommunalfullmäktige välja årligen bland sig eu ordförande och
en vice ordförande.

I fråga om ersättning åt ordföranden skall vad i § 24 finnes stadgat angående
ersättning åt kommunalstämmans ordförande äga motsvarande tillämpning.

Kungörelse om fullmäktiges sammanträde första gången efter fattande av
beslut, varom i § 27 förmäles, skall utfärdas av stämmans ordförande, därefter
av fullmäktiges ordförande eller, i händelse av hans förhinder, av vice
ordföranden. Kungörelsen skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och
överläggningsämne för sammanträdet och uppläsas minst åtta dagar därförut
i kyrkan. Hör till kommun jämväl annex- eller kapellförsamling och hålles
i dess kyrka gudstjänst inom nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas
jämväl därstädes. Är sammanträde utsatt till dag, då gudstjänst hålles,
skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kallelse icke
medhinnes så tidigt, som nu är föreskrivet, må sammanträde kunna hållas
efter kortare kallelsetid och även samma dag, då det pålyses; dock må vid
sålunda utlyst sammanträde beslut ej fattas om utgift eller erläggande av
bidrag därtill.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl bör anslås å viss plats inom
kommunen eller införas i en eller flera tidningar i orten, skall ordföranden,
där så ske kan, föranstalta därom.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan
sägs, bör ock, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra
dagar förut delgivas en var fullmäktig eller med posten till honom översändas.

§ 51.

Vid kommunalnämndens sammanträden förer ordföranden protokoll eller
är för dess ordentliga förande ansvarig. Han ombesörjer skriftväxlingen,
emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar, ansvarar

10

Riksdagens skrivelse Nr 83.

för räkenskapernas ordentliga förande, vårdar nämndens handlingar och håller
över dem register.

De biträden, som vid utförande av dessa göromål kunna befinnas nödiga
ma ordföranden antaga och entlediga.

§ 74.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande
kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige b)

äro ämnade^ att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande av
sedlighet, hälsovård, vård om brandväsende samt ordning och säkerhet inom
kommunen;

c) röra arvode enligt § 19 mom. 2; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än
lem ar.

Samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade, under mom. c)
om förmäld a beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse understallas
Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, så
vida icke särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner
godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens
befallmngshavande beredas tillgång till tablå över. kommunens utgifter och
inkomster det år besluten avse.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall
skäl därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl Mai-t
över vägrad fastställelse föra klagan. 6

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om

den 21 mars 1862 (nr 14).

Härigenom förordnas, att §§ 17, 18, 32, 41 och 75 i förordningen om komS
Jr 1 Stad den 21 maiS 1862 Sk°la erhålla följande ändrade ly §

17.

Mom 1. Där sådant finnes av behovet påkallat, äger staden rätt besluta, att
ledamot av drätselkammaren och utsedd ledamot av annan kommunal styrelse
nämnd eller beredning, ävensom revisor för granskning av drätselkammarens
eller sådan styrelses, nämnds eller berednings räkenskaper eller förvaltning
skola för deltagande i sammanträde eller förrättning i stadens angelägenhet
inom, staden åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente
med högst fem kronor för sammanträdes- eller för ältning sdag. Staden må ock
kunna besluta, att, där kommunikationsförhållandena anses sådant kräva och
vaglangden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller

Riksdagens skrivelse Nr 33.

11

förr ältning sstället är större än fem kilometer, reseersättning skall till ledamoten
eller revisorn utgå. Denna ersättning må icke överstiga hälften av belopp, beräknat
efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller
fartyg slägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften i tredje klassens vagn på
järnväg, där sådan finnes, och för en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst
sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som i första stycket sägs, må, om staden så beslutar,
utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för
kostnader för slcrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets
fullgörande lcräves, må efter stadens bestämmande för det med uppdraget
förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot av drätselkammaren
eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande
ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom
kammaren, styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, varom i
mom. 1 förmäles. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i
sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art
kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst,
yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode
eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda
finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare av
uppdrag, som i denna paragraf omförmälas, må icke överstiga vad stadens
ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver.

§ 18.

Mom. 1. Kan ärende, som vid allmän rådstuga handlägges, å den utsatta
dagen icke till slut bringas, skall rådstugan fortsättas å annan dag och,
därest rådstugan så besluter, kungörelse härom i vederbörlig ordning utfärdas.
Beslutes icke kungörelse, har magistraten att, innan sammankomsten upplöses,
bestämma och för de närvarande tillkännagiva dagen för rådstugans fortsättande.

Mom. 2. Om vid ärendes behandling å rådstuga begäres uppskov med detsammas
avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena sig,
då skall ärendet uppskjutas till annan dag, som magistraten har att med iakttagande
av de i § 15 givna föreskrifter kungöra.

Uppskov må ej ske i fråga om val eller mer än en gång i något ärende,
såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

Mom. 3. För varje fråga, som till behandling förekommer, skall ordföranden,
sedan överläggningen är slutad, framställa proposition, så avfattad, att den
må kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag.
Omröstning skall verkställas efter upprop och, därest icke sluten omröstning
begäres, ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika
för olika meningar, är den mening beslut, som ordföranden biträder.

Mom. 4. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser:

a) avbändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet, eller

12

Riksdagens skrivelse Nr 83.

inköp av sådan egendom, där ej inköpet avser genomförande av fastställd
stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag för ändamål eller behov, som icke är nytt men för
vilket under det löpande året anslag ej utgår, i stad, där högsta "kommunalskatten
för 100 kronors inkomst av kapital och arbete överstiger 10 kronor;

d) höjande av visst under det löpande året utgående anslag, då höjningen
skulle utgöra:

l:o) mer än 25 % i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 10 kronor
men icke 13 kronor för 100 kronors inkomst av kapital och arbete,

2:o) mer än 15 / i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 13 kronor
men icke 16 kronor för 100 kronors inkomst av kapital och arbete,

3:o) mer än 10 % i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 16 kronor
för 100 kronors inkomst av kapital och arbete;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden för erhållet
låns återbetalande eller ingående av borgen;

g) efterskänkande av oguldna stadsutskylder.

Mom. 5. Med kommunalskatt avses i mom. 4 c) och d) utskylder till
staden vare sig de beslutats å allmän rådstuga, av stadsfullmäktige eller å
kyrkostämma.

Mom. 6. Efterskänkande av oguldna stadsutskylder må ske allenast, där,
efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits
föreligga.

Mom. 7. Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras
eller upplåning därav ske.

§ 32.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice ordförande.

Underrättelse om dessa val skall genom magistraten till Konungens befallningshavande
insändas.

Stadsfullmäktiges ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till
ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter, som för stadens räkning vid uppdragets
fullgörande påkallas. Stadsfullmäktige må kunna för ett år i sänder besluta,
att sådan ersättning skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad
skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 41.

För varje fråga, som till behandling förekommit, skall ordföranden, sedan
överläggningen förklarats slutad, framställa proposition, så avfattad, att den
må kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag.
Askas omröstning, skall den verkställas öppet, utom vid val, då den bör ske
med slutna sedlar. Rösterna avlämnas efter upprop; och äger varje stadsfullmäktig
en röst.

Till beslut i de uti § 18 mom. 4 angivna fall erfordras två tredjedelar av
de i omröstningen deltagandes röster.

I övriga frågor bestämmes, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas,
utgången genom enkel röstpluralitet. Utfalla vid öppen omröstning rösterna
lika å bägge sidor, gäller den mening, som ordföranden biträder. Genom

Riksdagens skrivelse Nr 33. 13

lottning bestämmes företrädet emellan dem, som vid val erhålla lika antal
röster.

Vad i § IS mom. 2, .5, 6 och 7 är för allmänna rådstugan stadgat skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å stadsfullmäktige.

§75.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande
kraft åt:

a) beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande
av sedlighet, hälsovård, samt ordning och säkerhet inom stadens
område;

b) av staden upprättade allmänna planer för hushållningen med stadens
donationsjord;

c) beslut om arvode enligt § 17 mom. 2; samt

d) beslut, som avser påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för
längre tid än fem år.

Samtliga av staden för ett och samma kalenderår fattade, under mom. c) omförmälda
heslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse underställas
Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, så
vida icke särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner
godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens
befallning skärande beredas tillgång till tablå över stadens utgifter och
inkomster det år besluten avse.

Beslut, som skall Konungens befallningshavandes prövning underställas,
bör genom magistraten och åtföljt av dess i ämnet avgivna utlåtande insändas.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall
skäl därför uppgivas.

Stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan må, om fog
därtill anses förevara, hos Kung!. Maj:t över vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862 (nr 33).

Härigenom förordnas, att § 31, § 34 mom. 1 och 2 samt §§ 37 och 38 i
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 31.

Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande kraft
åt stadsfullmäktiges beslut i alla övriga ämnen med undantag av följande,
varuti avgörandet ankommer endast på fullmäktige, nämligen:

a) underdåniga framställningar till Kungl. Maj:t;

b) beslut i fråga om beviljande av skattebidrag till stadens allmänna gagn
eller särskilda dess behov, så vida icke besluten äro av den beskaffenhet, att
stadgandet i nästföregående paragraf mom. e) bör tillämpas, eller eljest avse
påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år,
eller röra fråga, varom i § 38 mom. 2 förmäles;

14 Riksdagens skrivelse Nr 33.

c) beslut i anledning av de på fullmäktiges prövning beroende revisionsanmärkningar; d)

överenskommelser och beslut rörande ordningen och arbetssättet hos fullmäktige
;

e) tillämpning av de i § 22 stadgade bötesbestämmelser;

f) fråga om behörighet att säte och stämma bland fullmäktige intaga;

g) antagande och entledigande ävensom avlönande av borgarråd;

_ h) antagande och entledigande ävensom avlönande av den hos stadsfullmäktige
anställde sekreterare och vaktbetjaning; samt

i) beslut, varigenom stadsfullmäktige ansett en hos dem omedelbart väckt
eller ifrån stadskollegiet eller någon av nämnderna hänskjuten fråga böra
förfalla eller icke för närvarande kunna till bifall föranleda.

§ 34.

Mom. 1. Stadskollegiet utgöres av

a) stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande,

b) minst tre, högst sex borgarråd samt

c) ytterligare nio ledamöter.

Mom. 2. Borgarråden, vilka hava de särskilda åligganden, varom nedan i
§§ 35 och 37 förmäles, väljas av stadsfullmäktige för en tid av sex år.
Skola samtidigt derå borgarråd tillsättas, anställes, såframt omröstning äskas,
särskilt val av varje borgarråd. Vid varje val, där omröstning ägt rum,
är den vald, som erhållit minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Uppnås vid val av visst borgarråd ej sagda röstetal, skall detta val uppskjutas
till en följande dag. Vid den andra omröstning, som då anställes, må endast
ifrågakomma de två, som vid första omröstningen erhållit de flesta rösterna,
eller, om flera än två erhållit högsta röstetalet eller jämte den, som fått de
flesta rösterna, flera än en erhållit näst högsta röstetalet, samtliga dessa; och
är den vald, som då erhållit de flesta rösterna. Mellan lika röstetal avgör
lotten. Avgår borgarråd före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall
befattningen så _ snart ske kan återbesättas. För tiden intill dess nytt val
skett ävensom vid tjänstledighet för borgarråd äge stadskollegiet utse annan
bland sina ledamöter att uppehålla tjänsten. Till borgarråd må allenast utses
person med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor
eller eljest i allmänna värv.

De under mom. 1 c) omförmälda ledamöterna jämte ersättare för dem till
lika antal välja stadsfullmäktige bland sig årligen å första sammanträdet i
april månad. Vid valet skall, där det ej jämlikt mom. 3 sker proportionellt,
ordningen mellan ersättarna särskilt bestämmas.

Om skyldighet för de ledamöter av stadskollegiet, som omförmälas i mom.

1 b) och c), att vid varaktigt förfall avgå, samt om ersättares tjänstgöringsskyldighet
galle vad i kollegiets instruktion är stadgat.

§ 37.

Mom. 1. Stadskollegiet utser till ordförande i drätselnämnden och till ordförande
i fattigvårdsnämnden de borgarråd, vilkas föredragningsskyldighet
omfattar de till dessa nämnders arbetsområden hörande ärenden, ävensom bland
borgarråden ordförande i de övriga nämnder, beträffande vilka sådant är i
kollegiets instruktion föreskrivet, därvid hänsyn tages till den fördelning av
föredragningsskyldigheten, varom i § 35 förmäles. Tillika utser stadskollegiet
bland sina jämlikt § 34 mom. 1 c) valda ledamöter vice ordförande i drätselnämnden,
fattigvårdsnämnden samt de övriga nämnder, rörande vilka bestämmelse
härom är i kollegiets instruktion lämnad.

Riksdagens skrivelse Nr 33.

15

Av stadskollegiet utsedda ledamöter i stadens nämnder tjänstgöra under
den tid, de tillhöra kollegiet, ellei den kortare tid, kollegiet vid valet bestämmer.
Bliva platser, varom når är fråga, lediga, skola de av stadskollegiet
omedelbart återbesättas.^ Den, som jämlikt § 34 av stadskollegiet utsetts i
borgarråds ställe, uppehälle jämväl den befattning, denne innehar såsom ordförande
i nämnd.

De ledamöter i nämnder, vilka ej jämlikt första stycket utses av stadskollegiet,
ävensom suppleanter till fastställt antal väljas av stadsfullmäktige,
där ej i nämndernas instruktioner eller eljest beträffande vissa ledamöter
eller suppleanter är annorlunda stadgat. Till ledamöter och till suppleanter
kunna stadsfullmäktige välja såväl ledamöter av stadsfullmäktige som ock
andra stadens inbyggare, som äro till fullmäktige valbara. Dessa ledamöters
och suppleanters tjänstgöringstid är två år, räknat från och med den 1 januari.
Vid lagtima sammanträdet i december månad återbesättas de platser,
som vid då löpande tjänstgöringsårs slut bliva genom avgång lediga.

Avgående ledamot eller suppleant i nämnd kan omväljas.

Om sättet för stadsfullmäktiges val av ledamöter och suppleanter i
drätselnämnden, galle vad i § 34 mom. 3 är om val av vissa ledamöter i
stadskollegiet stadgat.

Mom. 2. Kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller ersättare i stadskollegiet
eller till ledamot eller suppleant i nämnd, är berättigad att när som helst
avsäga sig uppdraget.

§ 38.

Mom. 1. Stadsfullmäktige äga rätt besluta, att sådan ledamot av stadskollegiet,
som i § 34 a) och c) omförmäles, ävensom utsedd ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller beredning, så ock revisor, varom i § 26 sägs,
skola för deltagande i sammanträde eller förrättning i stadens angelägenhet
inom staden åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente
med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättning sdag. Stadsfullmäktige
må ock kunna besluta, att, där kommunikationsförhållandena anses sådant
påkalla och våglängden mellan vederbörandes hemvist och sammanträdes- eller
förrättningsstället är större än fem kilometer, reseersättning skall utgå. Denna
ersättning må icke överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och
åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartyg slägenhet begagnas, ej
heller överstiga avgiften i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes,
och för en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som i första stycket sägs, må, om stadsfullmäktige
så besluta, utgå efter annan grund, än nu är sagt.

Mom. 2. jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, må efter stadsfullmäktiges
bestämmande till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller
beredning, som efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning
än övriga ledamöter, så ock till revisor, varom i § 26 sägs, utgå arvode
för det med uppdraget förenade besvär. Arvodet skall till beloppet bestämmas
för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av
göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn
till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare
genom dess fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om ersättning
åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda finnes särskilt
stadgat lända till efterrättelse.

16

Riksdagens skrivelse Nr 33.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924. Val enligt denna lag av
de i § 34 mom. 1 c) omförmäla ledamöterna jämte ersättare för dem skall
förrättas första gången å stadgad tid år 1925, i följd varav de, som på
grund av tidigare val då äro ledamöter av stadskollegiet eller ersättare för
dem, vid nämnda tidpunkt skola frånträda dessa uppdrag.

Lag

om ändrad lydelse av $§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 (nr 15).

Härigenom förordnas, att §§ 33 och 40 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 33.

Kyrkoråd och skolråd utse för varje år inom eller utom sig en kassaförvaltare
En var ledamot av kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt med
de övriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke till protokollet gjort
anmärkning. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen. blivit antingen
av kyrkostämman eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol
godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande
förflutit, utan att klander i laga ordning blivit anställt.

Vad om landskommuns eller stads rätt att besluta om ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga om kyrkostämmas befogenhet att besluta om dagtraktamente och reseersättning
åt utsedd ledamot av kyrkoråd och skolråd eller annan för handhavande
av församlingens angelägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller beredning
eller åt revisor, varom i § 39 sägs, samt om arvode åt sådan revisor eller åt
ledamot, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare,
föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan
motsvarande befattning inom rådet, styrelsen, nämnden eller beredningen.

§ 40.

Mom. 1. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas
Kungl. Maj:ts nådiga prövning och fastställelse, då besluten angå:

a) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan kyrkoförsamlingen
tillhörig fastighet, som, utan att till kyrkoegendom kunna räknas,
för något församlingens gemensamma nytta avseende ändamål densamma genom
gåva eller testamente tillfallit, ävensom överenskommelse, vilken medför
förändring i de rättigheter, kyrkoförsamlingen till sådan fastighet äger;

-b) upptagande av lån; dock att underställning icke erfordras i fråga om
beslut att upptaga lån, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet av
församlingens utan underställning skedda upplåning icke överstiger hälften
av den summa, som för det sistförfluten kalenderåret beslutits skola i församlingen
anskaffas genom uttaxering; samt

c) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år.
Beslut, som bör Kungl. Maj:ts prövning underställas, skall insändas till
Konungens befallningshavande i länet, vilken det åligger att handlingarna,
jämte eget utlåtande, till Kungl. Maj:t överlämna.

Mom. 2. Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att
giva gällande kraft åt beslut rörande arvode, varom i § 33 förmäles.

Riksdagens skrivelse Nr 83.

17

Samtliga av kyrkostämman för att och samma kalenderår fattade beslut av
beskaffenhet, som nyss sagts, skola samtidigt och senast under det år besluten
avse underställas Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att
beslut, sd vida icke särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag,
icke vinner godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall
Konungens be fållning shav ande beredas tillgång till tablå över församlingens
utgifter och inkomster det år besluten avse.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall
skäl därför uppgivas.

Församlingen må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl. Maj:t över
vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

Lag

om ändrad lydelse av §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 (nr 58).

Härigenom förordnas, att §§ 35 och 42 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 35.

En var ledamot av kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt med de
övriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke till protokollet gjort
anmärkning. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit antingen
av kyrkostämman eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol
godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande
förflutit, utan att klander i laga ordning blivit anställt.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att besluta om ersättning åt innehavare av
kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga
om kyrkostämmas befogenhet att besluta om dagtraktamente och reseersättning
åt utsedd ledamot av kyrkoråd och skolråd eller annan av kyrkostämman
tillsatt styrelse, nämnd eller beredning eller åt revisor, varom i § 41 sägs,
samt om arvode åt sådan revisor eller åt ledamot, som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande
ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom rådet,
styrelsen, nämnden eller beredningen.

§ 42.

Mom. 1. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas
Kungl. Maj:ts nådiga prövning och fastställelse, då besluten angå:

a) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan fastighet, som
utan att till kyrkoegendom kunna räknas, för något församlingens gemensamma
nytta avseende ändamål densamma genom gåva eller testamente tillfallit,
ävensom överenskommelse, vilken medför förändring i de rättigheter,
kyrkoförsamlingen till sådan fastighet äger;

b) upptagande av lån; dock att underställning icke erfordras i fråga om

Bihang till riksdagens protokoll 192J/. 11 Sami. Nr 33. 2

18

Riksdagens skrivelse Nr SS.

beslut att upptaga lån, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet av
församlingens utan underställning skedda upplåning icke överstiger hälften
av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola i församlingen
anskaffas genom uttaxering; samt

c) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år.

Beslut, som bör Kungl. Maj:ts prövning underställas, skall insändas till
överstäthällarämbetet, som det åligger att handlingarna, jämte eget utlåtande,
till Kungl. Maj:t överlämna.

Mom. 2. Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande
kraft åt kyrkostämmas beslut rörande arvode, varom i § 35 förmäles.

Beslut, som sålunda överståthållarämbetets prövning underställes, skall antingen
oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl
därför uppgivas.

Församlingen må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl. Maj:t över
vägrad fastställelse föra klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

Stockholm den 29 februari 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

240S26