Riksdagens skrivelse nr 218.

11

Nr 218.

Godkänd av första kammaren den 30 maj 1924.

Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av
statsmedel för skada till följd av olycksfall, som
förorsakats av krig sförhållandena under 1914—1919
års världskrig.

(Il a nko utskottets utlåtande nr 52.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att § 2 mom. 2 c) i förordningen den 1 juni 1923 angående
ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende och
annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp av
600 kronor.»

I 2 § mom. 2 c) av förevarande förordning stadgas att, om i förordningen
avsett olycksfall medfört den skadades död, i ersättning skall utgivas till
den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp
av 600 kronor.

I motionen har nu hemställts, att uttrycket »huvudsakligen beroende»
måtte utbytas mot i »avsevärd män beroende». Till stöd härför har i
motionen framhållits, bland annat, att till följd av författningsbestämmelsens
nuvarande lydelse ett mycket stort antal i och för sig behjärtansvärda
ansökningar om livränta måst avvisas.

Såsom statskontoret i avgivet utlåtande erinrat, uttalade 1920 års riksdag
den mening, att ersättningsfrågor av hithörande art borde bedömas

12

Riksdagens skrivelse nr 218.

efter andra synpunkter än understödsfrågor i allmänhet. I överensstämmelse
härmed föreslogs ursprungligen, att åt författningsrummet skulle
givas samma lydelse, som i motionen nu ifrågasatts. Eders Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet till 1923 års riksdag upptog emellertid, i enlighet
med försäkringsrådets förslag, samma avfattning av stadgandet, som återfinnes
i motsvarande bestämmelser uti olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen;
och blev denna lydelse av riksdagen godkänd.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att erfarenheten givit
vid handen, hurusom med hänsyn till den ifrågavarande bestämmelsens
avfattning ersättning icke kunnat medgivas i den omfattning, som därmed
torde hava avsetts. Under sådana förhållanden vill det synas vara av behovet
påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en lindring i
nu stadgade villkor för ersättnings medgivande i förevarande fall.

Beträffande sättet för åvägabringande av en dylik lättnad hava skiljaktiga
meningar gjort sig gällande. Sålunda har riksförsäkringsanstalten i likaledes
avgivet utlåtande föreslagit, att, utan ändring av ersättningsbeloppets
storlek 600 kronor, såsom förutsättning för ersättnings utgivande skulle
stadgas allenast, att föräldrarna varit av den avlidnes arbete beroende.
En ledamot av anstalten har i särskilt yttrande ifrågasatt, att livränta skulle
utgå. med 600 kronor, därest föräldrarna varit huvudsakligen beroende,
samt, därest de varit i mindre grad beroende, med det mindre belopp,
som prövades skäligt, dock ej understigande 300 kronor. Försäkrings -rådet, som även yttrat sig i ärendet, har upptagit sistnämnda förslag med
den ändring, att livräntan jämväl i de fall, där föräldrarna ej varit av den
avlidnes arbete huvudsakligen beroende, borde fastställas till visst bestämt
belopp, förslagsvis 400 kronor, varvid någon skälighetsprövning således
icke skulle ifrågakomma. Statskontoret har för sin del ansett, att det av
försäkringsrådet framlagda förslaget vore att föredraga.

Av statistisk utredning, som utöver de i riksförsäkringsanstaltens yttrande
meddelade uppgifterna överlämnats till riksdagens vederbörande utskott,
framgår, att antalet intill utgången av april månad 1924 prövade
ansökningar om livränta utav här förevarande art utgjort 119. Av dessa
ansökningar hava 9 bifallits, medan återstoden eller 110 måst avslås, då
föräldrarna icke varit av de avlidnas arbete huvudsakligen beroende. I fråga
om de 9 fall, där livränta beviljats, framgår av berörda utredning, att
sedan avdrag skett för belopp, som på grund av gällande föreskrifter redan
utginge, de av riksförsäkringsanstalten tillerkända livräntebeloppen uppgått
i ett fall till 600 kronor och i ett till 501 kronor, i fem fall växlat mellan
235 kronor och 386 kronor, allt i hela krontal räknat, samt i ett fall utgjort
endast 3 kronor 94 öre. I ett fall slutligen har avdraget överstigit
600 kronor, vadan något livräntebelopp ej kunnat utgå.

Vid prövning av de framlagda ändringsförslagen har riksdagen, med hänsyn
till vad i ärendet förekommit, ansett sig icke kunna biträda vare sig
det av försäkringsrådet framlagda och av statskontoret tillstyrkta förslaget

Riksdagens skrivelse nr 218.

13

eller den särskilda mening, som vid ärendets behandling inom riksförsäkringsanstalten
uttalats av en utav anstaltens ledamöter, då nämligen, så som
nyss anförts, på grund av de avdrag, vilka författningsenligt skola äga
rum, livräntebeloppen i allt fall avsevärt beskäras. Riksdagen har i stället
funnit sig böra godkänna den lydelse av bestämmelsen, som utav riksförsäkringsanstalten
ifrågasatts och enligt vilken livräntebeloppet skulle utgå
med 600 kronor i samtliga de fall, där föräldrarna varit av den avlidnes
arbete beroende. Vid frågans behandling förlidet år uttalades också den
mening, att starka billiglietsskäl talade för att här ifrågavarande personer
genom statsmakternas försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt
tryggad.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, har för ifrågavarande ändamål
hittills utbetalts endast omkring 40,000 kronor. Under sådana förhållanden
lärer vad riksdagen beslutit icke påfordra någon ökning av det
nu utgående anslaget, 150,000 kronor.

Enligt riksdagens mening synas de antagna bestämmelserna böra tilllämpas
retroaktivt, så att livräntebelopp, som tillerkännas på grund av författningsrummets
nya lydelse, utgå från och med den dag, då förordningen
trädde i kraft, eller den 1 juli 1923. Såsom statskontoret framhållit,
torde hittills avslagna framställningar om ersättning och däribland även de,
som blivit av försäkringsrådet prövade, böra av riksförsäkringsanstalten upptagas
till förnyad behandling enligt de nu godkända bestämmelserna.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen
i anledning av förevarande motion för sin del antagit följande förslag till

FÖRORDNING

om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) av förordningen den 1 juni 1923

angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års

världskrig.

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. c) av förordningen den 1 juni
1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

2 mom. Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning
utgivas:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemen -

14

Riksdagens skrivelse nr 218.

samt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende
och annan till livränta berättigad ej linnés, en livränta å ett årligt belopp
av 600 kronor,

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924; skolande livränta,
vai till rätt inträder på grund av den här. stadgade lydelsen av ifrågavarande
författningsrum, beräknas för tiden från och med den 1 juli
1923.

Stockholm den 30 maj 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1924.