6
Riksdagens skrivelse nr 216.
Nr 216.
Godkänd av första kammaren den 30 maj 1924.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den
16 maj 18,90 angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.
(Bankoutskottets utlåtande nr 49.)
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten, den 14 sistlidna mars dagtecknad proposition
nr 94 bär Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.
Härigenom förordnas, att §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 4.
Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,
bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål
undergått, eller efter värdering (hypoteksvärdering), som må kunna verkställas
antingen a marken av därtill utav hypoteksföreningens styrelse utsedda
personer, eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen;
och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i
Riksdagens skrivelse nr 216.
7
§ 14 bär nedan omförmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna
om värdering å marken och efter sig företeende omständigheter bestämma
lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av
ovannämnda sätt utrönta värde.
§ 5.
Vid bestämmande enligt nästföregående paragraf av det värde, i förhållande
vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke
åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning;
och må vid värdets bestämmande genom värdering med ledning
av förefintliga handlingar ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana,
som med minst tio procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering
å marken.
Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av
de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket,
vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
En förutsättning för att hvpoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt
syfte att under växlande konjunkturer på billiga villkor bereda möjlighet
för en primärkredit åt jordbruket är, såsom också i statsrådsprotokollet
framhålles, uppenbarligen, att för ändamålet anskaffade penningmedel erhålla
en fast placering. Det torde därför vara av stor betydelse, att institutionen
bevaras under sådana former, att dess bistånd allt fortfarande
av landets jordbrukare anses vara till verklig fördel. Erfarenheten inom
hypoteksinstitutionen synes emellertid hava givit vid handen, att, sedan
på grund av de ändrade taxeringsbestämmelserna lånemöjligheterna försämrats,
fastighetsägarnas möjlighet att erhålla billig primärkredit därigenom
avsevärt minskats. Såsom de sakkunniga framhålla, skulle enligt
äldre taxeringsbestämmelser för varje jordbruksfastighet upptagas ett gemensamt
taxeringsvärde för allt, som enligt lag vore att hänföra till den fasta
egendomen. Enligt den år 1921 antagna förordningen om allmän fastighetstaxering
1922 skall åter taxeringen verkställas på det sätt, att jordbruksvärde,
skogsvärde samt tomt- och industrivärde redovisas vart för sig.
Med jordbruksvärde förstås fastighetens värde för jordbruk med binäringar
ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten hörande mark,
med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och industrivärde
det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Anledningen till att
de sålunda förändrade taxeringsbestämmelserna faktiskt i vissa fall kommit
att försämra belåningsmöjligheterna torde säkerligen vara att söka i den
8 Riksdagens skrivelse nr 216.
metod, som tillämpas vid taxering av skog och för vilken närmare redogöres
i propositionen.
Den erfarenhet om en försämring av läget, som gjort sig gällande inom
hypoteksbanken, synes väl motivera, att särskilda åtgärder vidtagas, vilka
äro ägnade att råda bot för de anmärkta olägenheterna. De sakkunniga
hava i sådant avseende föreslagit, att särskild värdering skulle få ske efter
vissa angivna grunder utan förrättning på stället. Mot en dylik modifiering
av sättet för värdets bestämmande torde icke vara något att erinra,
liksom icke heller mot att handhavandet av det ifrågasatta enklare värderingsförfarandet
erhåller den garanti från statsmakternas sida, som ligger
i den föreslagna begränsningen av de värderingstariffer, vilka komma att
tillämpas. Riksdagen har således i allt funnit sig böra biträda Eders
Kungl. Maj:ts förslag.
Av utredningen i ärendet framgår emellertid vidare, att de sakkunniga
uti sitt ifrågavarande betänkande ansett sig böra föreslå en höjning av
gränsen för hypoteksföreningarnas fastiglietsbelåning från 50 till 60 procent
av egendomens värde. Detta förslag synes riksdagen vara värt allt beaktande
såsom eu åtgärd, vilken lärer vara ägnad att ytterligare utveckla den
primära jordbruksfastighetskrediten bär i landet. Det må i detta sammanhang
erinras, hurusom speciellt i våra grannländer Danmark och Norge
den övre gränsen för nämnda kredit utgör vad de sakkunniga föreslagit
eller 60 procent av egendomsvärdet. Även i åtskilliga andra länder har
denna gräns satts ej oväsentligt högre än här i Sverige. Riksdagen anser
sig därför böra uttala önskvärdheten av att förslag i berörda avseende
snarast möjligt förelägges riksdagen.
Såsom förut erinrats, frånskiljes numera vid taxering från det sammanlagda
taxeringsvärdet å egendomen värdet av växande skog. Vid sådant
förhållande och då det synes riksdagen angeläget att bereda möjlighet för
fastighetsägare, som å sin egendom har dylik skog, att jämväl kunna utnyttja
densamma för kreditändamål, torde utredning ock böra verkställas,
vilka åtgärder lämpligen må vidtagas i syfte att växande skog må kunna
belånas.
Åberopande det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen bifallit
Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Stockholm den 30 maj 1924.
Med undersåtlig vördnad.