Riksdagens skrivelse Nr 209.
7
Nr 209.
Godkänd av första kammaren den 27 maj 1924.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående skydd mot avlyssnande
av telefonsamtal.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.)
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner hava
gjorts framställningar i syfte att i de telefonkontrakt, som upprättas mellan
telegrafverket och telefonabonnent, infördes en bestämmelse, enligt vilken
telegrafstyrelsen garanterade abonnent, att, vad på telegrafverket ankomme,
ingen tillkoppling av abonnentens apparat till annan apparat än den
abonnenten begärde finge äga rum, och att telegrafstyrelsen förbunde sig
ombesörja, att sådana kopplingar, därest de företoges utan styrelsens vetskap,
skulle förstöras, så snart styrelsen erhållit kännedom om deras
existens.
Över förevarande motion hava yttranden i vederbörlig ordning infordrats
och avgivits av överståthållarämbetet samt av telegrafstyrelsen, varjämte
telegrafstyrelsen på begäran inkommit med förnyat yttrande i ärendet.
Den allmänna rättsuppfattningen i vårt land kräver, enligt riksdagens
mening, att telefonhemligheten i möjligaste mån skyddas i lika hög grad
som fallet är beträffande brev- och telegramhemligheten. Denna uppfattning
är också av statsmakterna erkänd och omfattad, vilket framgår av lydelsen
av § 2 i det av Eders Kungl. Maj:t den 29 november 1915 (Sv.
förf. saml. nr 474) utfärdade telefonreglementet. Visserligen är icke telefonhemligheten
lika starkt skyddad som brevhemligheten, vilken åtnjuter
skydd jämlikt 22 kapitlet 10 § strafflagen, men nyss anförda administrativa
föreskrift synes likväl otvetydigt utvisa, att förbud förefinnes för
varje vidtagande med telegrafverkets vetskap av sådana övervakningsåtgärder,
som i motionerna påtalats.
I sitt först avgivna yttrande har telegrafstyrelsen anfört, bland annat,
att kontrakt mellan telefonabonnent och telegrafverket icke längre existera.
Med anledning härav vill riksdagen framhålla, att även om avtalet mellan
8
Riksdagens skrivelse Nr 209.
dessa parter icke längre har formen av kontrakt, är det dock otvivelaktigt
rättsligt sett av ett ömsesidigt bindande avtals natur. Och då för abonnemang
gälla, bland annat, föreskrifterna i det av Eders Kungl. Maj:t
utfärdade telefonreglementet, synes abonnenten därför ostridigt vara berättigad
att göra anspråk på det skydd för telefonhemlighetens bevarande,
som i samma reglemente stadgats. I detta förhållande ligger givetvis icke
något hinder för telegrafverket att vidtaga de rent tekniska anordningar
för linje- och expeditionskontroll, som kunna befinnas lämpliga, och vilkas
nödvändighet framhållits i telegrafstyrelsens nyssberörda yttrande.
I likhet med motionärerna är riksdagen sålunda av den meningen, att
den privata telefonhemligheten icke får kränkas från myndigheternas sida.
Riksdagen förbiser emellertid icke, att tvingande allmänna intressen i
undantagsfall kunna kräva ett frångående av regeln om telefonhemlighetens
skyddande. Därest sådana utomordentliga omständigheter anses
göra extra ordinära åtgärder behövliga, bör dispens i varje särskilt fall
lämnas genom beslut av Eders Kungl. Maj:t och under sådana former,
att grundlagsenlig granskning av beslutet kan äga rum.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för telefonhemlighetens effektiva skyddande.
Stockholm den 27 maj 1924.
Med undersåtlig vördnad.