Riksdagens skrivelse Nr 207.

3

Nr 207.

(iodkäiul av törsta kammaren den 27 maj 1924.
(iodkänd av andra kammaren den 27 maj 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
i tandvårdsfrågan.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr (i.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)

Till Konungen.

Inom riksdagen hava särskilda motioner väckts i syfte att åstadkomma
förbättringar i folktandvården, nämligen motionerna nr 199 i första kammaren
samt motionerna nr 314, 316 och 339 i andra kammaren.

I dessa motioner har hemställts:

i först nämnda motion samt i motion nr 314 i andra kammaren om
skyndsam utredning, huruvida och under vilka former kompetenta och
kvalificerade tandtekniker kunde erhålla legitimation att utföra tandvårdsarhete; i

motion nr 316 i andra kammaren om utredning, huruvida och på vad
sätt en billigare tandvård kunde åstadkommas;

samt i motion nr 339 i samma kammare om utredning, huruvida icke
genom mindre omfattande utbildning åt personer, som berättigades utföra
enklare tandvårdsarheten, en billigare tandvård måtte kunna beredas vårt
folk.

över motionerna hava yttranden avgivits av Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkareförbund ävensom Sveriges tandteknikers riksförbund
samt Svenska nationalförbundet för munhygienens befrämjande.

Folktandvården borde numera allmänt anses vara i första hand en fråga
om tandvårdens förbilligande, samt i andra hand, men ej mindre viktigt,
en fråga om skoltandvårdens ordnande, enär en rationell tandvård, som
skall bliva i verklig mening billig, uppenbarligen måste börja med barnen.

Förevarande fråga har vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
såväl inom riksdagen som eljes.

Tandvården i vårt land är för närvarande sedan årtionden anförtrodd
åt en kår av personer — tandläkarna — av vilka staten, såsom garanti

4

Riksdagens skrivelse Nr 207.

för medborgarnas trygghet, fordrar, efter inhämtandet av ett visst kunskapsmått
i allmänna ämnen (studentexamen) en viss utbildning (på tandläkareinstitutet)
och en genom avlagd examen ådagalagd kompetens. Endast
denna kår — oavsett de legitimerade läkarna — äger laglig befogenhet
att utöva tandvård, Härvidlag använder tandläkaren i allmänhet ett
biträde, »tandteknikern», som har att utföra ett från den sjuke skilt mekaniskt
arbete, som fordrar övning, skicklighet och precision. Någon särskild
fackskola linnes ej — såsom i utlåtandet från teknikernas riksförbund
meddelas — för teknikernas utbildning.

Riksdagen anser det vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att tandvården
förbilligas och göres mera allmän. För vinnande av detta syftemål
torde åtgärder böra vidtagas, analoga med dem, som kommit till stånd
på den allmänna sjukvårdens område, såsom inrättande av tandkliniker,
där tandbehandling kan lämnas mot ringa eller, i fall av medellöshet,
ingen ersättning.

En kommande utredning torde jämväl böra erhålla till uppgift att söka
klarlägga, i vilken utsträckning skol- och folkpolikliniker kunna förenas
eller skolkliniker kunna göras ambulerande eller andra åtgärder tänkas
erforderliga, särskilt för vissa vidsträckta, glest befolkade delar av vårt
land.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kung!.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, på vad sätt en för hela vårt folk
lämpad och för rimlig kostnad tillgänglig tandvård må kunna åstadkommas,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 27 maj 1924.

Med undersåtlig vördnad.