JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1924

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1924

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

233266

INNEHALL.

Justitieombudsmannens arbetsberättelse.

Sid.

Inledning........................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän.

1) distriktsehefen hos statens bränslekommission N. Westman och avdelningsledaren

hos kommissionen A. Modin för åtgärd att för egen räkning inköpa skog,
som sedermera med vinst överlåtits å kommissionen (ämbetsberättelsen 1922
sid. 121)............................................ 7

2) landssekreteraren A. Norberg för försummelse vid föranstaltande om anhållen

persons försättande på fri fot (ämbetsberättelsen 1922 sid. 144).......... 10

3) kriminalkommissarien O. F. Holmgren och poliskommissarien H. Stjernström för

olaga husrannsakan och brytande av brev (ämbetsberättelsen 1923 sid. 33). . . 11

4^ kronofogden J. Svanström för försummelse att låta borgenär återbekomma för

utmätning avlämnat fordringsbevis (ämbetsberättelsen 1923 sid. 71) ...... . 12

5) t. f. landsfiskalen C. Cronquist för felaktigt förfarande i utmätningsärende (ämbets berättelsen

1923 sid. 78).............................. j2

6) landsfogden O. H. Areskoug för försummelse att till J. O. insända utslag i mål

angående tjänstefel (ämbeteberättelsen 1923 sid. 114)................ 12

7) t. f. domhavanden C. E. Lagergren för uttagande av ränta å stämpelmedel (äm betsberättelsen

1923 sid. 118)................. 13

8) förste stadsfogden H. K. S. Hellström för felaktigt förfarande i utsöknings ärende.

........................................... jg

9) stadsfogden D. Morén för dröjsmål med försäljning av utmätt lös egendom .... 20

10) landsfiskalen G. Gustbée för olaga häktning....................... 24

11) kamreraren hos Ö. Ä. för uppbördsärenden F. von Friesen för felaktighet vid in leverering

av stämpelmedel................................ 30

12) t. f. domhavanden T. Lundquist för underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen................... 47

13) landsfiskalen R. Didrikson för felaktigt förfarande vid polisförhör......... 45

14 och 15) häradshövdingen C. Ursell för oriktig införing i inteekningsbok och t. f.

domhavanden A. Carlsson i fråga om felaktighet vid utfärdande av gravationsbevis,
som grundat sig på den oriktiga införingen.................. 59

16) förste stadsfogden K. Boman för felaktig utbetalning till borgenär av medel, som

på grund av icke laga kraftvunnen dom influtit i utmätningsärende ...... 67

17) häradshövdingen L. Sandberg för dröjsmål med tillhandahållande av domboks expedilion

från häradsrätt................................. 74

18) stadsfogden Hj. Häggbom för försummelse i utsökningsärende........... 79

Sid.

19 och 20) justeraren E. S. Tengelin för justering av vågar utom rikets gränser och
myntdirektören K. A. Wallroth i fråga om underlåtenhet att vidtaga åtgärder

till förhindrande av dylikt förfarande.......................... 87

21) borgmästaren A. Fagerlin m. fl. för felaktiga vitesförelägganden för svarande vid

rådhusrätt m. ......................................... 96

22 och 23) kyrkoherden A. D. Jansson och komministern A. Lundin för politisk propaganda
i sammanhang med gudstjänst........................109

24) landsfiskalen K. Bergström för misshandel av anhållen person............118

25) t. f. domhavanden E. G. Braune för felaktig behandling av mål vid häradsrätt. . 126

26) lantmäteriauskultanten J. A. Nyländer för underlåtenhet att besvara skrivelser

från J. O. m. in........................................131

27) landsfiskalen A. Frediicsson för felaktigt förfarande i utmätningsärende......136

28) kyrkoherden H. B. Hammar för försummelse vid kyrkobokföring..........148

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1) Fråga om vissa i landsarkiv förvarade handlingars och arkivaliers offentlighet. . 155

2) Fråga om polisförhörsprotokolls offentlighet.......................173

3) Försmädliga yttranden av rådhusrätts ordförande. Olämpligt skrivsätt i till J. O.

avgiven förklaring........................ 111

4) Felaktig behandling av lagfartsärende vid häradsrätt.................184

5) Fråga om ersättning av allmänna medel till biträde i fri rättegång och om skyl dighet

för medelförvaltare att till biträde översända sådan ersättning......190

6) Felaktigt beslut om ersättning av allmänna medel till biträde i fri rättegång. . . *°°

7) Fråga om skyldighet för domhavande att attestera riktigheten av utdrag av sak öreslängd

...........................................202

8) Felaktigt förfarande vid delgivning av stämning i brottmål.............207

9) Fråga om skyldighet för präst att med tjänstepost återsända i kyrka uppläst kun görelse

angående vägstämma...............................214

10) Fråga om rätt för barnavårdsman att uppbära underhållsbidrag till barn, för vilket

han är barnavårdsman...................................219

Häradshövdingarnas lönefråga ...............................224

III. Framställningar till Konungen.

1 och 2) Ang. förvaltningen av Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals

härads domsaga.......................................23o

3) Ang. skyldighet för domstol att i mål, vari förordnats om rättsmedicinsk obduk tion

å död människas kropp, avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan
målet avgöres......................... 23.»

4) » förbud mot efterbildning av riksbankens sedlar i reklamsyfte m. m.....247

5) » skyldighet för konkursdomare att vid översändande till inskrivningsdomare

av sådana handlingar rörande fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen,
tillse, att noggrann uppgift lämnas om fastighetens namn och bete k
ning i övrigt m. .....................................2o2

6) » ändring av bestämmelserna om gåvobeskattning i kung!, förordningen den

19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva...............257

7) » omreglering av Inlands härads m. fl. domsagor..................260

Sid.

8) Ang. omskrivning av fastighetsböckerna i Frosta tingslag...............268

9) » forum för mål rörande överträdelser av kung!, förordningen den 9 juni 1905

angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och
kungl. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdrieka 270

10) y> översändande av avskrift av hovrätts dom eller utslag till underrätt, som

i målet dömt..................................... 277

11) » ersättning av statsmedel till polismyndighet i stad för viss handräckning

enligt 72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården......280

IV. Framställningar till riksdagen.

1) Ang. visst tjänstgöringstraktamente till justitieombudsmannens och militieombuds mannens

ersättare, därest de icke äro hosatta i huvudstaden.........288

2) ''> dyrtidstillägg under år 1924 åt befattningshavare vid justitieombudsmans -

expeditionen.......................................293

V. Inspektionsresor under år 1923 ........................... 294

VI. Under år 1923 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......294

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................297

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

1. Tabell över samtliga av 1923 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll............................299

II. Förteckning över de av 1923 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:.......................................

1) Justitiedepartementet.................................301

2) Utrikesdepartementet.................................304

3) Försvarsdepartementet.................................305

4) Socialdepartementet................................ 309

5) Kommunikationsdepartementet............................313

6) Finansdepartementet..................................317

7) Ecklesiastikdepartementet...............................329

8) Jordbruksdepartementet................................334

9) Handelsdepartementet.................................341

Hl. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av 1923 ännu voro i sin helhet eller till någon del på
Kungl. Maj ts prövning beroende............................345

TV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före 1923 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under 1923:...........

1) Justitiedepartementet .................................

2) Utrikesdepartementet.................................

3) Försvarsdepartementet.................................

4) Socialdepartementet..................................

5) Kommunikationsdepartementet............................

6) Finansdepartementet..................................

7) Ecklesiastikdepartementet...............................

8) Jordbruksdepartementet................................

9) Handelsdepartementet.................................

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1923 och vari under 1923
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling . . . .

Sid.

348

351

352

354

360

364

369

374

377

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1923. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiden från och med
den 2 juli till och med den 15 augusti samt att under nämnda tid min av
riksdagen utsedde suppleant och efterträdare hovrättsrådet Gunnar Beskow
förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anbefallda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Hos statens bränslekommission anställda tjänstemäns åtgärd att
för egen räkning inköpa skog, som sedermera med
vinst överlåtits å kommissionen.

I 1922 års berättelse (sid. 121 o. f.) redogöres för ett av mig efter klagomål
av hemmansägaren O. Königson i Krånged mot distriktschefen hos
statens bränslekommission N. Westman och avdelningsledaren hos kommissionen
A. Modin väckt åtal för att de skulle med begagnande av sin
tjänsteställning för egen räkning inköpt skog, som de sedermera med vinst
överlåtit å kommissionen. Av redogörelsen fi-amgår, att Degerfors tingslags
häradsrätt funnit vad som lagts Westman och Modin till last icke
vara av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar för tjänstefel och ogillat
i målet förd målsägartalan, att jag uppdragit åt advokatfiskalen vid
Svea hovrätt att anföra besvär över häradsrättens utslag samt att jämväl
B. K. och övriga målsägare fullföljt talan däremot.

Svea hovrätt har genom utslag den 13 februari 1923 funnit i målet
upplyst,

att Westman under tiden från början av juni 1917 till samma års slut
varit förordnad att inom distriktet VIII, Vännäs, Vindeln, verkställa sådana
förrättningar, som avsåges i kungl. förordningen den 12 maj 1917 om
upplåtande till kronan av vissa områden för skogsavverkning ävensom
att såsom distriktschef förestå B. K:s arbeten inom distriktet, att Modin
under tiden från den 15 juni 1917 till den 15 januari 1918 varit anställd
såsom avdelningsledare hos B. K. å en inom nämnda distrikt belägen trakt,

att i Westmans verksamhet i hans ovan angivna egenskap ingått verkställande
av uppköp av bränsle för kommissionens räkning, att Westman
i eget namn slutit avtal om inköp från inom hans distrikt belägen skogsmark
av ståndskog samt till ved dugliga vindfällen och tullar dels genom
ett den 13 september 1917 i Ivrånged med Königson för egen del upprättat
kontrakt angående 2,000 kbm., dels ock genom ett den 15 september 1917 i
Krånged med Königson i dennes egenskap av god man för J. A. Nilsson
upprättat kontrakt angående 1,000 kbm., att Modin i Westmans namn slutit
avtal om försäljning till Westman av skog och virke av nyss angivet
slag dels genom ett i augusti 1917 i Degerås med E. Hornberg i dennes
egenskap av förmyndare för då omyndiga Sanny Nilsson upprättat kontrakt
angående 500 kbm., dels genom ett den 13 september 1917 i Krånged
med O. Nilsson upprättat kontrakt angående 1,000 kbm., dels genom ett
den 8 oktober 1917 i Degerön med J. A. Johansson upprättat kontrakt an
gående 500 kbm., dels ock genom ett likaledes den 8 oktober 1917 i Degerön
med K. O. Johansson upprättat kontrakt angående 500 kbm., att, sedan
A. Nilsson givit lagledaren K. Eriksson i uppdrag att till pris av 5 kronor
för kbm. försälja virke från A. Nilsson tillhörig, inom ovannämnda
distrikt belägen skog, Eriksson genom ett den 23 september 1917 i Vindeln
upprättat kontrakt i Westmans namn inköpt 1,000 kbm. till ett pris av
högst 5 kronor 60 öre för kbm., att Modin och Eriksson vid ovannämnda
inköp av virke i Westmans namn handlat på uppdrag av Westman, att
Modin i eget namn slutit avtal om inköp av ståndskog samt till ved dugliga
vindfällen och tullar från skogsmark inom den trakt, där han tjänst
gjort såsom avdelningsledare, dels genom ett den 1 oktober 1917 i Degerön
med O. Mikaelsson upprättat kontrakt angående 500 kbm., dels genom ett
den 4 oktober 1917 i Degerön med O. E. Forsgren upprättat kontrakt an
gående 200 kbm., dels ock genom ett den 8 oktober 1917 i Degerön med
K. O. Forsgren för egen del och såsom ombud för sin fader N. O. Forsgren
upprättat kontrakt angående 800 kbm., att i kontrakten föreskrivits,
att utstämpling av det försålda virket skolat verkställas av B. Iv., att kontrakten
sedermera överlåtits å E. Boström, de sju förstnämnda av Westman
och de tre sistnämnda av Modin, att det genom ifrågavarande tio kontrakt
inköpta virket av Westman tagits under förfogande för kronans
räkning å olika tider under september och oktober 1917, att i Krångeds
och Degeröns byar intet annat virke än det genom ifrågavarande tio kontrakt
inköpta genom förfogande tagits i anspråk för kronans räkning, att
kommissionen sedermera verkställt avverkning i huvudsaklig överensstäm
melse med kontrakten, därvid å A. Nilsson tillhörig skog avverkats 1,038,1-,
kbm., samt därefter till Boström erlagt betalning för det avverkade virket
enligt de genom riksvärderingsnämndens taxa fastställda pris, vilka
varit högre än de i kontrakten avtalade, att ersättningsbeloppen för de
enligt de olika kontrakten avverkade virkesmassor enligt kontraktens pris
och riksvärderingsnämndens taxa utgjort respektive för Königson 13,000
kronor och 17,631 kronor 67 öre, för J. A. Nilsson 6,240 kronor och 8,463
kronor 20 öre, för Sanny Nilsson 2,883 kronor 63 öre och 4,459 kronor 93 öre,
för O. Nilsson 6,228 kronor och 9,150 kronor 84 öre, för J. A. Johansson
2,001 kronor 35 öre och 3,360 kronor 68 öre, för K. O. Johansson 2,321 kronor
92 öre och 3,898 kronor 98 öre, för A. Nilsson 5,813 kronor 81 öre och
9,152 kronor 42 öre, för Mikaelsson 2,346 kronor 1 öre och 3,939 kronor 44

öre, för 0. E. Forsgren 831 kronor 72 öre och 1,833 kronor 8 öre samt för
K. 0. Forsgren och N. 0. Forsgren 4,263 kronor och 7,158 kronor 46 öro
eller tillhopa respektive 45,929 kronor 44 öre och 69,048 kronor 70 öre, samt
att det belopp, B. K. crlagt för virket, sålunda överstigit de i kontrakten
avtalade köpeskillingarna med tillhopa 23,119 kronor 26 öre, varav belöpte
å det för Westmans räkning inköpta virket 17,629 kronor 1 öre och å det
av Modin för egen räkning inköpta virket 5,490 kronor 25 öre.

Enär, vad först anginge Westman, det på grund av vad sålunda och i
övrigt i målet förekommit vore utrett ej mindre att Westman, vilken det
i hans egenskap av chef för ovannämnda distrikt ålegat att för B. K:s
räkning göra uppköp av ved, med begagnande av sin berörda ställning
såsom tjänsteman hos kommissionen med Königson för dennes egen del
och för J. A. Nilsson samt med A. Nilsson, Sanny Nilsson, O. Nilsson.
J. A. Johansson och K. O. Johansson ingått i målet omförmälda kontrakt
om inköp av skog till pris understigande de i riksvärderingsnämndens
taxa upptagna, av vilka kontrakt de fyra sistnämnda slutits av Modin i
Westmans namn ocli för dennes räkning, än även att Westman därvid
haft för avsikt att, på sätt sedermera jämväl skett, med anlitande av sin
förenämnda ställning hos kommissionen taga det virke, som enligt kontrakten
komme att avverkas, i förfogande och därigenom bereda sig vinst,
samt Westman genom vad han sålunda låtit komma sig till last måste anses
hava uppsåtligen förbrutit sig i sin tjänst, men Westmans åtgöranden
med avseende å de särskilda kontrakten och det i dem avsedda virket
stode till varandra i det sammanhang, att den brottslighet, vartill Westman
i målet vore förvunnen, borde såsom fortsatt brott anses, prövade
hovrätten, utan avseende å vad Westman till sitt fredande anfört, rättvist
att, med ändring av häradsrättens utslag i denna del, jämlikt 25 kap. 16.
21 och 22 §§, 2 kap. 17 och 18 §§ samt 4 kap. 3 §, allt strafflagen, döma
Westman, vars lön i kommissionens tjänst, enligt vad i målet blivit upplyst,
utgått med 500 kronor i månaden, att bota 3,000 kronor.

Beträffande därefter Modin, så enär — även om, på sätt häradsrätten
funnit, i Modins tjänst såsom avdelningsledare icke ingått verksamhet,
avseende förvärvande för B. K:s räkning av ved — i målet likväl vore
utrett, såväl att Modin vid upprättandet för Westmans räkning av kontrakt
om inköp av ved varit medveten om att han därigenom gynnat
Westman som att Modin därvid begagnat sig av sin ställning som kommissionens
tjänsteman, ty och som, vad anginge de av Modin för egen
räkning avslutade kontrakten, av vad Modin i målet uppgivit och av omständigheterna
däri bekräftades, framginge, att Modin — efter att hava
upprättat nyssnämnda kontrakt i avsikt att bereda sig vinning genom
att till förhöjt pris försälja det inköpta virket till B. K. — kommit till
insikt om det oriktiga i ett sådant förfarande, och Modin följaktligen
varit i sin egenskap av kommissionens tjänsteman pliktig att utan vinst
ställa kontrakten till kommissionens förfogande, men Modin överlåtit kontrakten
å Boström, och Modin måste hava insett, att han därigenom berett
Boström tillfälle till vinning, samt Modin vidgått, att han jämväl
själv i målet berett sig ekonomisk fördel till belopp av 2,000 kronor, alltså
och då Modin genom vad han sålunda låtit komma sig till last vore förvunnen
att hava uppsåtligen förbrutit sig i sin tjänst för egen fördel och
för att annan gynna, prövade hovrätten, som funne Modins ifrågavarande

åtgöranden stå till varandra i det förhållande, att de vore att anse såsom
fortsättning av ett och samma brott, rättvist att, med ändring av häradsrättens
utslag jämväl därutinnan, jämlikt 25 kap. 16, 21 och 22 §§, 2 kap.
17 och 18 §§ samt 4 kap. 3 §, allt strafflagen, döma Modin, vars lön i
kommissionens tjänst, enligt vad i målet vore upplyst, uppgått till 350
kronor för månad, att höta 1,000 kronor.

Vad därefter anginge de av B. K. samt Königson och hans medparter i
huvudsaken framställda ersättningsanspråk, så enär med hänsyn till i
målet förekomna omständigheter icke funnes anledning antaga, att kommissionen,
därest den skolat från Königson och hans medparter förvärva
ifrågakomna virke, kunnat erhålla detsamma till lägre pris än det, efter
vilket kommissionen erlagt betalning för virket, och vid sådant förhållande
kommissionen icke kunde anses hava lidit någon förlust, samt då
icke heller Königson och hans medparter, vilka icke haft någon rätt att
få ifrågavarande virke taget under förfogande för kommissionens räkning,
visat att förlust tillskyndats dem genom berörda virkesförsäljningar,
fastställdes det slut häradsrättens utslag därutinnan innehölle.

I fråga om kostnaderna å målet vid häradsrätten funne hovrätten ej
skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring än att Westman förpliktades
att till statsverket återgälda de belopp, som av allmänna medel
utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran i målet
hörda vittnen i ersättning för deras inställelser vid häradsrätten.

över hovrättens utslag hava besvär anförts av Westman samt B. K. och
övriga målsägare. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. Försummelse vid föranstaltande om anhållen persons
försättande på fri fot.

I 1922 års berättelse (sid. 144 o. f.) redogöres för ett av mig mot landssekreteraren
A. Norberg väckt åtal för försummelse vid föranstaltande i
enlighet med av Kungl. Maj:t meddelat beslut om anhållne finske undersåten
A. S. Hietanens försättande på fri fot. Av redogörelsen framgår,
att Svea hovrätt dömt Norberg jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för försummelse
i tjänsten till böter 100 kronor ävensom förpliktat Norberg att
till Hietanen utgiva gottgörelse för det lidande samt för det hinder i
näring, som genom Hietanens obehöriga hållande i fängslig! förvar tillskyndats
denne, med 900 kronor ävensom för Hietanens kostnader å målet
hos J. O. och i hovrätten med 150 kronor samt att besvär över hovrättens
utslag anförts av Norberg.

K linål. Maj:t, varest Norberg tillika anhållit att, därest han skulle anses
hava gjort sig skyldig till straffbar försummelse i tjänsten, Kungl.
Maj:t måtte av nåd befria honom från ansvar och ersättningsskyldighet,
har genom utslag den 31 januari 1923 ej funnit skäl göra ändring i hovrättens
utslag. Beträffande nådeansökningen fann Kungl. Maj:t anledning
ej förekomma att lämna bifall till ansökningen i vad den avsåge,
att Kung]. Maj:t måtte av nåd befria Norberg från utgivande av honom i
målet ådömda böter, och fann Kungl. Maj:t ansökningen i övrigt innefatta
ett ämne, som icke utgjorde föremål för nåd.

3. Fråga om olaga husrannsakan och brytande av brev.

Enligt 1923 års berättelse (sid. 33 o. f.) lät jag efter klagomål av bageriarbetaren
J. Rosenberg i Hälsingborg anställa åtal mot kriminalkommissarien
i Stockholm O. F. Holmgren för det han skulle gjort sig skyldig
till tjänstefel dels genom att vid en i Hälsingborg företagen polisundersökning
giva order om eller eljest föranstalta, att Rosenberg tillhöriga
brev avhämtats ur dennes brevlåda, dels genom att öppna och läsa breven
och dels genom att utan Rosenbergs underrättande låta åter nedlägga
breven i lådan, samt mot föreståndaren för detektivavdelningen vid Hälsingborgs
polis, poliskommissarien H. Stjernström för tjänstefel antingen
genom att, såsom han uppgivit, låta avhämta breven eller genom att låta
Holmgren lämna tillsägelse därom. Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten
i Hälsingborg, enär Holmgren, därigenom att han på sätt och under
omständigheter, som i målet framginge, brutit två till Rosenberg adresserade
brev och tagit del av deras innehåll, finge anses hava visat oförstånd
i tjänsten, dömt Holmgren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen till böter
25 kronor samt förpliktat honom ersätta Rosenbergs kostnader å målet
med 70 kronor, varemot rådhusrätten ogillat den mot Stjernström förda
talan, att jag uppdragit åt advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och
Blekinge att anföra besvär över rådhusrättens utslag samt att jämväl
Holmgren och Rosenberg besvärat sig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 22 december
1922, att hovrätten ej funne skäl göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt
därigenom den mot Stjernström förda talan ogillats, och enär Holmgren
genom att låta ur Rosenbergs brevlåda avliämta ifrågakomna brev.
vilka upptagits i närvaro av två Rosenbergs grannar, som underrättats
om anledningen till förfarandet, icke kunde anses hava gjort sig skyldig
till tjänstefel, samt Holmgren med hänsyn såväl till beskaffenheten av
det honom av vederbörande myndighet lämnade uppdrag som till övriga
omständigheter i målet finge anses hava varit berättigad att öppna och
läsa breven, och då ej heller vad i övrigt lagts Holmgren till last vore av
beskaffenhet att för honom medföra ansvar, prövade hovrätten rättvist
att, med ändring av rådhusrättens utslag, såvitt anginge Holmgren, befria
honom från ansvar och ersättningsskyldighet i målet.

Sedan målet sålunda i dess helhet varit föremål för hovrättens prövning,
fann jag mig därmed böra åtnöjas utom i ett avseende, nämligen i fråga
om rättmätigheten av Holmgrens åtgärd att bryta och läsa de i målet
omtalade breven. Jag ansåg — såsom i min instruktion förutsättas — synnerliga
skäl föreligga att fullfölja åtalet i sistberörda hänseende. Jag anförde
därför besvär över hovrättens utslag, varvid jag anförde, att det
syntes mig vara av vikt att få genom ett av Kungl. Maj:t meddelat utslag
fastslaget, huruvida en underordnad polismyndighet, på eget initiativ
och utan att underställa saken högre befäls prövning, på sätt och under
omständigheter, som i målet förekommit, ägde befogenhet att öppna och
läsa brev, som påträffats vid husrannsakan. För min del kunde jag icke
av hovrättens skäl känna mig övertygad, att Holmgren i det förevarande
fallet ägt en dylik befogenhet. Jag åberopade därutinnan vad jag tidigare
anfört och tilläde, att beskaffenheten av det Holmgren lämnade uppdra -

get knappast kunde anses hava utan vidare inneburit en dylik rätt. Någon
synnerlig brådska syntes icke heller hava förelegat, då av handlingarna
framgått, att Holmgren efter den ifrågavarande förrättningen kvarstannat
en hel vecka i Hälsingborg, innan Rosenberg, som varit bortrest, återvänt
till staden. Jag yrkade, att Kung!. Maj:t, såvitt rörde åtalet mot
Holmgren för det han öppnat och läst ifrågavarande brev, måtte med upphävande
av hovrättens utslag fastställa rådhusrättens därutinnan meddelade
beslut.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 april 1923 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Försummelse av utmätningsman att låta borgenär
återbekomma avlämnat fordringsbevis.

Av 1923 års berättelse (sid. 71 o. f.) framgår att, sedan jag efter klagomål
av N. F. Fahlroth i Malmberget anbefallt åtal mot f. d. kronofogden
J. Svanström för försummelse att låta klaganden återbekomma ett för utmätning
avlämnat fordringsbevis, Torneå tingslags häradsrätt dömt Svanström
dels jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i tjänsten till
böter 25 kronor och dels att till klaganden utgiva ersättning med 30G
kronor 84 öre jämte ränta ävensom gottgörelse för rättegångskostnaden
samt att Svanström häröver anfört besvär.

Svea hovrätt har genom utslag den 11 januari 1923 ej funnit skäl göra
ändring i häradsrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

1923 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 78 o. f.) att, sedan jag efter
klagomål av M. P. Eriksson i Norrtälje förordnat om åtal mot t. f. landsfiskalen
C. Cronquist för felaktigt förfarande i utmätningsärende, Undersåkers
och Offerdals tingslags häradsrätt dömt Cronquist dels jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i tjänsten till böter 25 kronor och
dels att till klaganden utgiva ersättning med 2,691 kronor 51 öre jämte
ränta ävensom gottgörelse för rättegångskostnaden samt att Cronquist i
Svea hovrätt anfört besvär över häradsrättens utslag.

Sedan Cronquist med förmälan, att förlikning blivit träffad, återkallat
besvären, har hovrätten låtit därvid bero och avskrivit målet från vidare
åtgärd.

6. Försummelse av en efter uppdrag av J. O. förordnad åklagare
att i mål angående tjänstefel till J. O. insända hovrätts utslag.

Enligt 1923 års berättelse (sid. 114 o. f.) lät jag inför hovrätten över
Skåne och Blekinge anställa åtal mot landsfogden C. H. Areskoug för försummelse
att till J. O. insända utslag i mål angående av J. O. anbefallt
åtal för tjänstefel. Sedan hovrätten genom utslag den 15 december 1922
dömt Areskoug till böter för försummelse i utövningen av sin tjänst, h.nr
hovrättens utslag numera vunnit laga kraft.

7. Uttagande av ränta å stämpelmedel.

Av 1923 års berättelse (sid. 118 o. f.) framgår, att jag låtit inför Göta
hovrätt anställa åtal mot t. f. domhavanden C. E. Lagergren för uttagande
av ränta å stämpelmedel, som icke blivit erlagda vid boupptecknings ingivande
till häradsrätt för inregistrering. Sedan hovrätten genom utslag
den 21 december 1922 dömt Lagergren till böter för oförstånd i domarämbetets
utövande och till viss ersättningsskyldighet, har hovrättens utslag
numera vunnit laga kraft.

8. Felaktigt förfarande i utsökningsärende.

1 en till mig ingiven klagoskrift anförde advokaten N. Söderqvist följande: Klaganden

hade den 8 december 1921 till förste stadsfogden i Stockholm
för verkställighet inlämnat ett av ö. Ä. meddelat lagsökningsutslag. Tämligen
snart hade klaganden på förfrågan fått besked, att likvid influtit,
men å stadsfogdens expedition hade ändock förklarats, att penningarna
ej finge lyftas förrän den 21 december 1921. Då klaganden den 21 december
1921 genom sin hustru, Hilma Söderqvist, vilken för ändamålet varit
utrustad med behörig fullmakt, velat uttaga beloppet, som jämte återgående
förskjuten utmätningskostnad utgjort 1,197 kronor 50 öre, hade å
expeditionen förklarats, att därifrån komme att dragas ogulden utmätningskostnad
i ett mål, däri klagandens hustru såsom befullmäktigat ombud
för grosshandlaren G. Egnell påkallat verkställighet av ett utslag.
Avdragets belopp hade uppgivits till 6 kronor 8 öre. Då klagandens hustru
motsatt sig att godtaga avdrag å klagandens medel för en tredje persons
skuld, hade den i expeditionsluckan stående tjänstemannen förklarat, att
klagandens tillgodohavande icke utbetalades. Med detta besked hade klagandens
hustru måst lämna expeditionen. Då klaganden icke, tills frågan
utretts, velat låta utmätningsmannen draga ränta av penningarna,
hade klaganden beslutit att under protest mot avdraget utkräva särskilt
för sig resten av penningarna, vilket klagandens hustru utfört den 22
december. Därvid hade emellertid förvägrats henne att från stadsfogdeexpeditionen
utbekomma denna rest, med mindre hon å klagandens vägnar
undertecknade ett kvitto, formulerat som om klaganden uppburit full
likvid i sitt utsökningsmål. Under protest hade klagandens hustru undertecknat
detta kvitto och alltså måst kvittera förutom återgående kostnadsförskott,
4 kronor 50 öre, 1,193 kronor, ehuru hon utbekommit blott
1,191 kronor 42 öre. Ehuru kvittningsförfarandet syntes misstänkt, kunde
klaganden svårligen tro, att det skulle vara vederbörandes mening att
neka för att blott 1,191 kronor 42 öre mottagits och att avdraget gjorts
mot protest. Klagandens hustrus begäran om bevis angående hennes gensaga
mot förfaringssättet hade emellertid avslagits. Det borde vara självklart,
att klaganden icke kunde vara betalningsskyldig för någon kostnad
för av Egnell begärd utmätning, så mycket mindre som klaganden icke
ens uppträtt som Egnells ombud.

I avgivet yttrande anförde förste stadsfogden H. K. S. Mellström
följande:

Förste stadsfogden E. Bredberg hade alltsedan den 21 april 1921 åtnjutit
tjänstledighet för sjukdom. 1 egenskap av Bredbergs vikarie vid
ifrågavarande tid bure Mellström ansvaret för de i klagoskriften påtalade
åtgärderna. Vid fru Söderqvists besök å stadsfogdeexpeditionen den

21 december för lyftande av influten likvid i det av klaganden såsom fordringsägare
anhängiggjorda utsökningsärendet hade hon av den i expeditionsluckan
tjänstgörande blivit uppmärksamgjord på att i ett av henne
såsom ombud för Egnell anhängiggjort utmätningsärende uppstått eu
exekutionskostnad, som vore ogulden, samt anmodats att erlägga densamma.
På föranledande av fru Söderqvists fråga, huru stor denna vore,
hade kostnaden uppgivits utgöra 18 kronor, en uppgift, som strax därpå
ändrats till 6 kronor 8 öre. Fru Söderqvist hade förklarat sig icke villig
inbetala den fordrade exekutionskostnaden, varpå den tjänstgörande meddelat
fru Söderqvist, att han vid sådant förhållande icke komme att då
utlämna likviden i klagandens ärende. Ingen å stadsfogdeexpeditionen
hade till fru Söderqvist nämnt ett ord om att göra avdrag för de begärda
kostnaderna på klagandens likvidmedel. Den tjänstgörande hade med bestämdhet
uppgivit, att han tvärtom särskilt poängterat, att det icke kunde
bliva tal om något slags avdrag, utan att han blott begärde betalning för
de gamla exekutionskostnaderna. Att icke ens fru Söderqvist fortsättningsvis
ville påstå, att Mellström eller hans biträde velat göra något avdrag,
funne Mellström troligt med hänsyn till att fru Söderqvist nog påminde
sig, att det vore hon själv, som vid sitt besök å expeditionen den

22 december till Mellström framställt fråga, om icke kostnaden kunde dragas
av på de likvidmedel, hon hade att lyfta för sin man. När fru Söderqvist
den 22 december inställt sig å expeditionen, hade hon samtalat i
saken med Mellström själv. Av samtalet mindes Mellström ganska väl
följande: Fru Söderqvist hade framhållit, att hon ansåge det orättvist,
att hon skulle nödgas betala kostnaderna för Egnells mål. Hon hade allenast
givit in detta mål för Egnell men vore icke dennes ombud. Ej heller
hade hon några medel för Egnell att betala med eller lust att ligga ute
med förskott för honom. Kunde saken icke ordnas så, att kostnaderna droges
av från de likvidmedel, hon hade att lyfta"? Utan att närmare reflektera
på vad som kunnat läggas in i dessa ord hade Mellström genmält,
att det naturligen borde gå så till. Av klagoskriftens avfattning droge
Mellström den slutsatsen, att klaganden ville göra gällande, att Mellström
dragit av kostnaderna på hans likvid eller verkställt något slags utmätning
av en del av hans likvidmedel för dessa kostnader. Något avdrag i
annan form än genom utmätning kunde väl icke tänkas. Att så icke skett
vore faktiskt, och att icke ens fru Söderqvist kunnat tro, att så skett,
vågade Mellström påstå. Åtminstone både det förefallit Mellström klart,
att hon varit med att betala kostnaderna, visserligen under protest, och
att avdragandet blott varit en praktisk form för likvideringsförfarandet.
Med utgång från att fru Söderqvist och Mellström vore överens om, att
hon skulle betala de begärda kostnaderna, hade ett likvidkvitto, lydande
å hela det belopp, klaganden ägde utbekomma, utlämnats till fru Söderqvist
att ifyllas. Samtidigt hade i det Egneilska ärendet antecknats, att
kostnaderna i målet erlagts med 6 kronor 8 öre. Skillnaden hade uth talats
till fru Söderqvist. Vad slutligen beträffade fru Söderqvists begäran
om bevis angående hennes gensaga mot förfaringssättet hade någon så -

dan begäran ej uppfattats av Malström. Den i expeditionsluckan tjänstgörande
hade därom uppgivit, att fru Söderqvist till honom framställt begäran
om bevis över det verkställda avdraget samt att han därtill genmält,
att fru Söderqvist icke gärna kunde bekomma bevis om något, som
aldrig hänt. Hon hade själv betalat kostnaderna i det Egnellska målet,
varom hon kunde erhålla bevis i detta ärende, samt kvitterat full likvid
för klagandens räkning. Fru Söderqvist, som sedan gammalt väl kände,
att protokoll och bevis i utmätningsärenden plägade rekvireras skriftligen
— därför avsedda blanketter funnes städse framlagda i expeditionsluckan
— hade emellertid avlägsnat sig utan att göra någon gensaga mot
det lämnade svaret. Stadsfogdeexpeditionen hade sålunda den 21 december
anmanat fru Söderqvist att erlägga exekutionskostnaden i ett av henne
såsom ombud för annan person anhängiggjort utmätningsärende samt
vägrat att till henne utlämna likvid i det mål, där hennes man varit fordringsägare,
och den 22 december av fru Söderqvist, visserligen under uttrycklig
protest från hennes sida mot att hon vore betalningsskyldig,
mottagit ifrågavarande exekutionskostnad samt till henne redovisat likviden
i klagandens ärende.

Vid yttrandet voro fogade två utdrag av förste stadsfogdens dagbok i
utsökningsmål 1921. Det ena avsåg ett den 15 augusti 1921 hos förste
stadsfogden anhängiggjort ärende, däri Egnell på grund av ö. Ä:s utslag
den 24 december 1920 mot grosshandlaren C. Ericksson sökt verkställighet
för en fordran av 1,261 kronor 40 öre. I kolumn 8 var förrättningskostnaden
antecknad till 22 kronor 50 öre och förekommo i kolumn 9 följande
anteckningar:

”»/, i kostnad sförskott erlades kr. 4: 50. Anstånd till den 2/o. Anstånd till
den 24/o. Anstånd till den 10/io. Anstånd till den ''In, 14/u o. 17/n. Utan tillgång
men avbetalades kr. 11: 92. 22/ia crlade sökanden kosta. kr. 6: 08.''’

Det andra utdraget avsåg det i klagomålen ifrågakomma den 8 december
1921 till förste stadsfogden inkomna ärendet, däri klaganden sökt verkställighet
mot direktören P. L. Stenman för fordran enligt Ö. Ä:s utslag
den 7 december 1921, vilken fordran utgjorde i kapital 1,000 kronor, ränta
158 kronor och expenser 35 kronor eller sammanlagt 1,193 kronor. Förrättningskostnaden
var i kolumn 8 antecknad till 4 kronor 50 öre, och förekommo
i kolumn 9 följande anteckningar:

”8/i2 i kostnadsförskott erlades kr. 4: 50. 15/12 erlades till likvid och kostnad
kr. 1,197: 50. 22/i2 bekom borgenären likvid.”

Mellström åberopade därjämte ett av fru Söderqvist den 21 december
1921 utfärdat kvitto av innehåll, att hon samma dag av förste stadsfogden
erhållit fullständig redovisning i sistberörda utsökningsärende med 1,193
kronor samt därvid tillika återbekommit förskjuten utmätningskostnad
med 4 kronor 50 öre.

Klaganden avgav påminnelser samt åberopade ett av klagandens hustru
uppsatt intyg av följande innehåll:

När fru Söderqvist någon dag strax före julen 1921 infunnit sig på förste
stadsfogdens expedition för att lyfta medel för klagandens räkning, hade
av vederbörande tjänsteman förvägrats henne att utfå dessa, med mindre
hon tilläte avdrag med ett mindre belopp, som resterade i ett annat ärende,
däri fru Söderqvist stått som ingivare för Egnell. Som naturligt vore,

både fru Söderqvist opponerat sig: mot detta tillvägagångssätt och förklarat,
att hon skulle tillsäga Egnell att betala summan, som till sist nedsatts
till omkring 6 kronor 8 öre, men att fru Söderqvist oberoende därav
ville hava ut klagandens likvidmedel, något som bon icke fått. Den 22
december hade fru Söderqvist på stadsfogdeexpeditionen förnyat sin anhållan
om utfående av nämnda likvidmedel, men då detta även denna
gång förvägrats henne annat än på vid förra tillfället angivet villkor,
hade hon beslutit sig för att utkvittera medlen med avdrag av 6 kronor
8 öre i det andra ärendet under protest mot det skedda avdraget. Då fru
Söderqvist begärt bevis om denna protest, hade detta nekats henne. Vid
det senare tillfället, den 22 december, hade Mellström tillstädeskommit
och tillsport fru Söderqvist, om hon tilläte avdraget. Därpå hade hon svarat,
att hon väl vore tvungen finna sig däri för att få ut likvidmedlen,
men att hon protesterade mot avdragets berättigande.

Därjämte har jag inhämtat, att när gäldenären den 15 december 1921
till vederbörande domsverkställare erlade likvid för utslaget den 7 i
samma månad, gäldenären på domsverkställarens enligt praxis framställda
fråga förklarat sig icke hava något att erinra mot att redovisning lämnades
klaganden, oaktat utslaget icke vunnit laga kraft.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Mellström. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I 137 § utsökningslagen föreskrives att, då utmätt lös egendom blivit
såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen och, där ej i 6 kap. annorlunda
stadgas, sist inom 14 dagar efter försäljningen, av försäljningssumman,
så långt den förslår, tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning
för hans fordran. Hava penningar annorledes än efter försäljning
till utmätningsmannen influtit, skola de inom lika tid därefter hållas
borgenären till hända. Innan dom eller utslag, på grund varav utmätning
skett, vunnit laga kraft, må dock betalning ej av borgenären lyftas
annorledes än mot pant eller borgen. Har stadsfogde till utmätningsman
i sitt ställe satt annan man, fullgöre själv vad, efter ty ovan är sagt, utmätningsman
åligger, där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit
att medlen borgenären tillhandahålla, och denne därom blivit
underrättad.

I 167 § utsökningslagen stadgas, att om utmätningsman förhåller medel
för fordringsägare då denne äger rätt att dem utfå och till erhållande
därav sig anmäler, gälde ränta efter 6 för hundra om året och ansvare
dessutom för tjänstefelet.

15 § i kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas innehåller att, då borgenär
skriftligen begärt, att medel, som skola honom tillhandahållas, måtte under
uppgiven adress med posten översändas, åligger det utmätningsmannen
att enligt adressen ofördröjligen avsända medlen under assurans eller medelst
postanvisning; och må utmätningsmannen därvid göra avdrag för
porto och övriga postavgifter jämte den ersättning, som särskilt är stadgad.

Beträffande redovisningsskyldighet för medel, som influtit vid försäljning
av utmätt lös egendom eller som annorledes i utsökningsärende influtit,
är i 137 § utsökningslagen den huvudregeln uppställd, att medlen
skola skyndsamligen, d. v. s. så snart rimligtvis kan ske, tillhandahållas
borgenären. .Utmätningsmannen är icke berättigad att intill fjortonde
dagen, från det medel influtit, innehålla desamma, om icke särskilda omständigheter
göra det nödigt, utan det åligger honom i allmänhet att
redan dessförinnan till borgenär, som infinner sig, utbetala medlen eller
förfara enligt 15 § dagboksförordningen.

Men innan dom eller utslag, på grund varav utmätning skett, vunnit
laga kraft, må betalning ej av borgenären lyftas annorledes än mot pant
eller borgen. Avlämnas icke dylik säkerhet, kan utmätningsmannens
redovisningsskyldighet, även om gäldenären medgivit medlens tidigare
utbetalande, icke anses inträda, förrän domen eller utslaget verkligen vunnit
laga kraft. Om huru detta skall visas gjordes av J. O. ett uttalande i
skrivelse den 16 september 1911 till förste stadsfogden i Stockholm, intagen
i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag sid. 192 o. f.

I ärendet är upplyst att, sedan klaganden den 8 december 1921 låtit för
verkställighet till förste stadsfogden ingiva Ö. Ä:s ifrågakomna, den 7 i
samma månad meddelade utslag samt likvid för utslaget till förste stadsfogden
influtit den 15 december, klagandens hustru den 21 december infunnit
sig å stadsfogdeexpeditionen och anhållit om redovisning. En tjänsteman
å expeditionen anmodade henne därvid att erlägga betalning för
vad som återstod oguldet av exekutionskostnaden för Ö. Ä:s utslag den
24 december 1920, vilket den 15 augusti 1921 av klagandens hustru ingivits
för verkställighet, men för vars gäldande tillgångar saknats, samt
förklarade, då klagandens hustru icke var villig efterkomma anmaningen,
att likvid vid sådant förhållande icke då komme att utlämnas. När
tru Söderqvist påföljande dag ånyo infann sig å expeditionen, blev till
henne utbetalt, förutom erlagt kostnadsförskott, vad enligt utslaget den
7 december 1921 tillkom klaganden med avdrag likväl för den oguldna
exekutionskostnaden i det äldre ärendet. Mellström har själv uppgivit,
att klagandens hustru protesterat mot att hon vore betalningsskyldig för
nämnda kostnad, och av vad som förekommit synes framgå, att man å
stadsfogdeexpeditionen tillgodogjort sig likvid för kostnaden mot fru
Söderqvists vilja.

Ö. Ä:s den 7 december 1921 meddelade utslag hade icke vunnit laga kraft
vare sig den 21 eller den 22 december, när klagandens hustru inställde sig
å förste stadsfogdeexpeditionen. Enligt vad jag erfarit, tillämpas visserligen
därstädes den praxis att, ehuru ett för verkställighet ingivet utslag
icke är lagakraftvunnet, redovisning lämnas, när gäldenären medgivit
medlens omedelbara utbetalning till borgenären. Men om — oavsett denna
Praxis — i det förevarande fallet lyftning förvägrats på den grund att utslaget.
icke vunnit laga kraft, hade någon anmärkning häremot ej kunnat
göras, då detta varit i överensstämmelse med gällande lag. Även om eu
gäldenär medgivit medlens utbetalning under besvärstiden, kan han ändra
sig och anföra besvär.

Det skäl, Mellström åberopat till stöd för åtgärden att den 21 december
vägra fru Söderqvist redovisning eller att han under alla förhållanden åtnjöte
en redovisningstid av 14 dagar, från det medlen influtit, var, enligt

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

vad jag ovan utvecklat, oriktigt. Men då klaganden icke varit lagligen
berättigad att utan pant eller borgen lyfta betalning, förrän Ö. Äts utslag
vunnit laga kraft, kan åtgärden att — om än med stöd av ett ohållbart
skal — den 21 december vägra lyftning icke föranleda ansvarstalan.

Däremot måste jag såsom uppenbart felaktigt beteckna det förhållandet,
att Mellström vid redovisningen den 22 december 1921, på sätt som
skett, gottgjort sig för den i det tidigare ärendet resterande exekutionskostnaden,
för vilken varken klaganden eller hans hustru var betalningsskyldig.
Ett sådant kvittningsförfarande — eller vad det skulle kunna benämnas
— må anses lämpligt och praktiskt, så länge det sker efter medgivande
av vederbörande sökande eller ombud, men att tillgripa ett dylikt
förfaringssätt gent emot ett ombuds tydligt uttalade vilja, då någon
fordringsrätt mot sökanden eller ombudet ej förefinnes, kan icke vara tilllåtet.
Mellström, vilken måste anses för den nu berörda åtgärden ansvarig.
har därigenom för klaganden förhållit ett denne tillkommande belopp
å 6 kronor 8 öre. Dessutom åligger det honom att gälda ränta å det innehållna
beloppet, vilken ränta emellertid icke kan räknas tidigare än från
det utslaget av den 7 december 1921 vunnit laga kraft.

Jag uppdrog sålunda åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Mellström för det tjänstefel,
vartill han enligt vad ovan anförts gjort sig skyldig, samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg
borde tillfälle lämnas klaganden att yttra sig i målet; och borde av klaganden
framställda betalnings- och skadeståndsanspråk, i den mån de
kunde anses befogade, understödjas.

Stockholms rådhusrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
21 december 1922:

Enär i målet finge anses upplyst, att — sedan klaganden till förste stadsfogden
för verkställighet ingivit ett av Ö. Ä. den 7 december 1921 meddelat
utslag i ett av klaganden mot viss person anhängiggjort lagsökningsärende,
i vilket utslag klaganden tilldömts visst kapitalbelopp jämte ränta
samt ersättning för expenser, och i detta ärende likvid till förste stadsfogden
influtit med 1,193 kronor — vid av klagandens hustru Hilma Söderqvist
såsom befullmäktiga! ombud för mannen den 22 december 1921 å
stadsfogdeexpeditionen avlagt besök för erhållande av redovisning i
sagda lagsökningsärende Mellström för Hilma Söderqvist förklarat sig villig
att till henne utbetala de i detta ärende influtna medlen jämte återgående
kostnad sförskott, dock endast under villkor, att Hilma Söderqvist
samtidigt erlade exekutionskostnaden, 6 kronor 8 öre, uti ett av person,
varom i målet icke vore fråga, anhängiggjort utmätningsärende, vari
Hilma Söderqvist företrätt borgenären, ävensom att Mellström vid härpå
till Hilma Söderqvist avgiven redovisning uti det av klaganden anhängiggjorda
lagsökningsärendet trots bestridande från Hilma Söderqvists sida
av skyldighet för henne att gälda nyssberörda exekutionskostnad, 6 kronor
8 öre, tillgodoräknat sig detta belopp, vilket ännu icke av Mellström utbetalats;
ty och som Mellström genom sitt förfarande att vid fullgörandet
av ifrågakomma honom åliggande redovisningsskyldighet gent emot klaganden
mot det av klaganden anlitade ombudets vilja utkräva likvid för

gäld, för vilken betalningsansvar ålegat varken klaganden eller hans ombud,
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, alltså och utan avseende å
vad Mellström till sitt fredande i målet anfört dömde rådhusrätten, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, Mellström för vad han sålunda låtit
komma sig till last att höta 2o kronor. Därjämte förpliktades Mellström
dels att genast mot kvitto till klaganden utgiva meranämnda belopp,
6 kronor 8 öre, jämte 6 procent årlig ränta därå från den 27 december
1921, då ö. Ä:s förherörda utslag vunnit laga kraft, tills betalning skedde,
dels ock gottgöra klaganden ej mindre för dennes besvär med sakens anmälande
hos J. O. och i samband därmed verkställd utredning med skäliga
ansedda 75 kronor än även klagandens rättegångskostnad med 150
kronor jämte vad klaganden visade sig hava utgivit i lösen av rättens
protokoll i målet.

Över rådhusrättens utslag anförde Mellström besvär i Svea hovrätt.
Sedan besvären kommunicerats med åklagaren i målet, yttrade jag i skrivelse
till denne följande:

Genom den vid rådhusrätten förebragta utredningen torde hava blivit
till fullo klarlagt, huru vid det ifrågavarande tillfället den 22 december
1921 å förste stadsfogdeexpeditionen tillgått. Till och med Mellström har
i en av hans ombud författad, i hovrätten ingiven skrift medgivit, att
Hilma Söderqvist i viss mån varit utsatt för tvång, ehuru ej rättsstridigt.
Vid rådhusrätten har Mellström anfört, att klagandens yttrande, att han
beslutat att under protest mot avdrag utkräva resten av det å Ö. Ä:s utslag
den 7 december 1921 influtna beloppet, måst anses innebära, att klaganden
godtagit den av Mellström erbjudna förtidsredovisningen i utsökningsärendet
mot att klaganden å sin sida reglerade de för annan huvudman
utestående 6 kronor 8 öre. Klagandens mening har dock uppenbarligen
varit den att, om icke vid hans hustrus andra besök å stadsfogdeexpeditionen
den 22 december det ifrågavarande beloppet utan avdrag utbetalades,
han — långt ifrån att utkräva beloppet 6 kronor 8 öre hos
Egnell skulle anmäla förhållandet hos mig för att därigenom komma
till sin fulla rätt.

Såsom jag förut yttrat har Mellström icke haft någon ovillkorlig skyldighet
att annat än mot pant eller borgen redovisa de å det omförmälda
utslaget influtna medlen, förrän utslaget vunnit laga kraft, eller den 27
december. Men om Mellström med tillämpning av eu inom Ö. Ä. använd
Praxis redovisat medlen å eri tidigare dag, har det, enligt min åsikt, varit
hans skyldighet att även da lämna en redovisning av precis samma slag
som den, vilken eljest skolat ske, sedan utslaget vunnit laga kraft. Någon
befogenhet att vid en tidigare redovisning tillgodoräkna sig ett avdrag å
utmätningssumman, som ostridigt icke bort förekomma vid en senare redovisning,
har icke förelegat. En redovisning i ett utsökningsärende, när
den än företages, måste ske i överensstämmelse med lagens föreskrifter
och får icke mot utmätningssökandens bestridande sammankopplas med
ett avdrags- eller kvittningsförfarande, som icke kan anses i lagen förutsatt.
En förtidsredovisning kan ej få betraktas såsom någon privat vänlig
uppgörelse utan måste ses såsom en tjänsteförrättning, som följer
givna regler.

Den praxis, vilken — enligt vad upplyst blivit — tillämpas hos förste

stadsfogden, att utmätningssökandes omljud av bekvämlighetsskäl och för
att tillmötesgå utmätningsmannen medgiva ett sådant förfarande som det
påtalade, måste rimligtvis anses lämplig. Men om något ombud utan att
taga hänsyn till denna praxis och utan att vilja i någon mån visa utmätningsmannen
tillmötesgående föresatt sig att icke betala en förutvarande
huvudmans utsökningskostnad och för utmätningsmannen tillkännagivit
denna sin ställning, kan utmätningsmannen icke äga rätt att ändock tilllämpa
nämnda praxis, även om han för sin del ansett sig hava visat ett
extra tillmötesgående genom förtidsredovisning.

Svea hovrätt har genom utslag den 31 juli 1923 ej funnit skäl göra
ändring i rådhusrättens utslag.

Över hovrättens utslag hava besvär anförts av Mellström. Målet är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

9. Dröjsmål med försäljning av utmätt lös egendom.

Av handlingarna i ett genom klagomål av A. G. Lindström i Kristinehamn
här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 3 juni 1921 inkom till stadsfogden i Östersund för verkställighet en
av Stockholms rådhusrätt den 9 maj 1921 meddelad dom, varigenom Aktiebolaget
Erik Paulssons Möbel verkstäder förpliktats att mot kvitto till klaganden
för bolaget under firma A. G. Lindströms Slöjd- och Verktygsfabrik
utgiva 262 kronor 60 öre jämte 5 procent ränta därå från den 20
april 1921, till dess betalning skedde, samt att ersätta klagandens rättegångskostnad
med 41 kronor jämte vad han visade sig hava utgivit till
lösen av rådhusrättens protokoll i målet.

J stadsfogdens dagbok antecknades fordringsbeloppet till kapital 262
kronor 10 öre, ränta 8 kronor 99 öre och expenser 47 kronor 50 öre, eller
tillhopa 318 kronor 59 öre. I kolumn 9 blev därefter antecknat: den 11
juni underrättad; den 21 juni utmätning; den 18 juli, den 5 och den 20
september, den 13 oktober samt den 8 november auktionsförsök, inga spekulanter;
den 21 november såldes det utmätta för 35 kronor; den 10 december
utmätning och utbetalades 20 kronor 30 öre; den 27 december konkurs;
den 28 december återsändes domen till sökanden. I kolumn 8 upptogs
förrättningskostnaden till 14 kronor och i kolumn 10 avfördes såsom
utbetalda till fordringsägaren 20 kronor 30 öre och i följd av hinder för
verkställigheten 298 kronor 29 öre.

I en den 1 mars 1922 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
följande:

Ungefär 3 månader efter det rådhusrättens dom insänts till stadsfogden
både klaganden dels i telefon dels genom brev sökt få klarhet om ärendet
vore behandlat men ej erhållit något svar. I brev den 7 december 1921
både klaganden meddelat stadsfogden, att klaganden nödgades överlämna
saken i andra händer för att få klarhet i ärendet. I svar från stadsfogden
D. Morén hade redovisning följt för den försålda lösegendomen, men ärendet
hade synts vara hastigt och lättvindigt behandlat. Man hade haft anledning
tro, att det utmätta tillfullo skulle hava täckt klagandens tillgodo -

havande. En av Morén omnämnd ny utmätning både ej blivit fullföljd,
då aktiebolaget under tiden blivit försatt i konkurs. Rådhusrättens protokoll
jämte återtagningsbevis för underskrift hade klaganden fått sig
tillsänt mot postförskott utan vidare skrivelse.

Vid klagoskriften fanns fogad en den 10 december 1921 dagtecknad skrivelse
från. stadsfogden Morén till A. G. Lindströms Slöjd- och Verktygsfabrik,
i vilken skrivelse Morén meddelade, att utmätningen inom rätt tid
verkställts, att därefter upprepade auktionsförsök hållits, varvid inga spekulanter
infunnit sig, att, när spekulanter äntligen infunnit sig, det utmätta,
som utgjorts av ett kassaskåp och ett vertikalskåp, sålts för tillhopa
35 kronor samt att ny utmätning verkställts och att auktion komme
att utsättas till den 28 december. Från köpeskillingen 35 kronor avginge
exekutionskostnaderna 13 kronor 25 öre. Återstoden 21 kronor 75 öre närslötes
efter avdrag för porto- och remisskostnaden 1 krona 45 öre. Av vad
som.anförts ansåge Morén framgå, att orsaken till att ärendet dragit ut
på tiden vore att söka i förhållanden, över vilka han icke kunnat råda.

Härjämte åberopade klaganden Stockholms rådhusrätts protokoll och
dom den 9 maj 1921 i mål mellan klaganden och aktiebolaget, vilket protokoll
var försett med följande av Morén den 28 december 1921 undertecknade
påskrift: exekutionskostnad 75 öre, porto och remisskostnad 1 krona
55 öre, summa 2 kronor 30 öre kvitteras, samt ett icke undertecknat bevis,
att rådhusrättens nyssnämnda dom återtagits från vidare verkställighet
och redovisningsskyldighet, sedan det utrönts, att gäldenären blivit försatt
i konkurs.

I ett med.anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde stadsfogden
Morén följande:

År 1921 hade varit synnerligen ansträngande med hänsyn till det stora
antalet nyinkomna utslag (617 mot 279 år 1920, 233 år 1919, 157 år 1918,
161 år 1917 och 206 år 1916). Då stadsfogden icke hade rätt att för bestämt
fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, hade arbetsbördan
under 1921, i synnerhet tidvis, varit tryckande. Såsom av dagboken framginge,
hade utmätning ägt rum å adertonde dagen efter domens ankomst.
Därefter hade upprepade auktionsförsök ägt rum men utan resultat.
Morén delade klagandens uppfattning, att den utmätta egendomen haft
så högt värde, att den bort täcka skulden, men utmätningsmannen, som
själv icke ägde rätt att å auktion avgiva anbud, saknade varje möjlighet
att driva upp buden. Morén erinrade sig mycket väl, att han vid nu ifrågakomna
auktion framhållit, att buden endast motsvarade eu bråkdel av
egendomens värde. Köparen hade då uppgivit, att aktiebolaget skulle
komma att begära sig i konkurs inom den närmaste tiden och att därför
någon lagakraftvunnen utmätning av aktiebolagets egendom icke finge
linnas ävensom att hans avsikt vore att överlämna den inropade egendomen
till konkursmassan. För övrigt hade Morén fått upplysning, att gäldenärens
egendom vore förlagsintecknad till så högt belopp att, därest
bättre rätt på grund av denna förlagsinteckning gjorts gällande, någon
möjlighet att erhålla likvid genom exekutiv försäljning av egendomen
icke före funnes. På grund av annan förrättning hade ny utmätning icke
kunnat verkställas omedelbart efter auktionen. Aktiebolaget hade sedermera
begärt sig i konkurs för att förhindra jämväl den nya utmätningen

att vinna laga kraft. Klagandens påstående, att ärendet blivit av Morén
lättvindigt behandlat, måste Morén tillbakavisa. Klagandens uppgift, att
han bland annat i telefon sökt få klarhet, om ärendet vore behandlat, utan
att ens erhålla svar, vore felaktig. Morén både själv i telefon lämnat upplysning
om vad som åtgjorts och huru ärendet läge till, när klaganden
vid ett tillfälle ringt upp, men det vore möjligt, att därutöver någon telefonförfrågan
gjorts under Moréns frånvaro från tjänsterummet.

I en sedermera till mig inkommen skrift uppgav Morén, till rättelse av
en i hans yttrande lämnad uppgift, att, enligt rådhusrättens i Östersund
konkursdiarium, Rndberg & c:o Aktiebolag i Stockholm den 14 december
1921 ingivit ansökan om Aktiebolaget Erik Paulssons Möbelverkstäders
försättande i konkurs och att denna ansökning av gäldenären medgivits
den 27 i samma månad.

Klaganden yttrade i avgivna påminnelser följande:

Då utsökningslagen ej lämnade en stadsfogde längre tid än en månad
för verkställighet och redovisning av ett utsökningsärende sådant som
detta, måste enligt klagandens förmenande det dröjsmål med indrivningsåtgärder,
som ostridigt förelåge, rubriceras såsom försumlighet från
Moréns sida. Vad Morén anfört om den mängd ärenden, som under tiden
skulle åvilat honom, syntes ej förtjäna avseende, då hela antalet ärenden
ej torde kunna sägas hava varit särskilt stort. Moréns uppgift, att han i
telefon lämnat upplysning om vad som åtgjorts och hur ärendet läge till,
kunde klaganden ej vitsorda, då klaganden ej visste sig hava mottagit
något sådant meddelande och ej heller av någon hos honom anställd person
underrättats om att sådant meddelande ingått.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Jämtlands
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Morén. I den
för åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Enligt 162 § utsökningslagen skulle, om ej utmätning vore förrättad
och, där lös egendom av annat slag än fartyg, gods i fartyg, fordran eller
rättighet tagits i mät, försäljning därav ej vore verkställd inom en månad,
sedan stadsfogde emottagit de handlingar, på grund varav utmätning begärts,
stadsfogden själv svara för det belopp, varför utmätningen bort ske,
i den mån han ej förmådde visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrkte utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma, vore han från all ansvarighet fri.
Mötte sådant hinder, borde det, vid äventyr att det eljest ej finge till
ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skulle av utmätningsmannen
hållas.

Sedan ifrågavarande utmätningsärende anhängiggjorts hos stadsfogden
i Östersund den 3 juni 1921, hade utmätning och försäljning av det
utmätta, som i detta fall bestått av ett kassaskåp och ett s. k. vertikalskåp,
bort vara förrättade senast en månad därefter. Inom denna tid hade utmätning
verkställts, men förrättning för försäljning av det utmätta godset
hade första gången ägt rum först den 18 juli 1921.

Genom den försummelse, Morén låtit komma sig till last vid handläggningen
av utsökningsärendet, hade han ådragit sig — utöver den allmänna
skadeståndsskyldighet, som följde av varje tjänstefel och för vilken bevisbördan
vilade på klaganden — personlig betalningsskyldighet för klagandens
fordran, i den mån den ej blivit betald. Denna betalningsskyldighet
undginge Morén endast om han kunde fullgöra den bevisning, som enligt
162 § ålåge honom. Men Morén hade ej ens påstått, att klaganden lämnat
gäldenären anstånd med betalningen eller att för försäljning av det utmätta
inom föreskriven tid mött hinder, som Morén ej kunnat förekomma.
I alla händelser hade anteckning om sådant hinder ej gjorts i dagboken
i utsökningsmål. Morén hade icke heller visat, att skada ej uppstått genom
det berörda dröjsmålet.

Tillika funne jag anmärkningsvärt att Morén, sedan det utmätta godset
först den 21 november 1921 försålts till ett belopp, betydligt understigande
det, för vilket utmätningen verkställts, icke omedelbart vidtagit ny utmätning
hos aktiebolaget utan låtit därmed anstå ända till den 10 december
1921. Även om det kunde anses sannolikt att, därest ny utmätning
företagits redan omedelbart efter försäljningen den 21 november 1921,
detta skulle hava påskyndat aktiebolagets konkurs och sålunda en dylik
utmätningsåtgärd blivit utan verkan, ansåge jag, att denna omständighet
icke kunde förringa Moréns fel i sistberörda avseende.

Jag fann den felaktighet, vilken Morén i utsökningsmålet låtit komma
sig till last, böra beivras och uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Morén
för det tjänstefel, vartill han enligt vad ovan anförts gjort sig skyldig.
Det ålåge därvid åklagaren att å Morén yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Tillika borde åklagaren bereda klaganden tillfälle att yttra
sig i målet och understödja de ersättningsanspråk, som av klaganden
komme att framställas, i den mån de kunde finnas befogade.

Rådhusrätten i Östersund, varest åtalet anliängiggjordes, yttrade i utslag
den 21 december 1922:

I målet vore ostridigt att försäljning av den lösa egendom, som tagits i
mät för gäldande av vad genom ifrågavarande dom blivit utmätt, icke
verkställts inom en månad efter det Morén den 3 juni 1921 för verkställighet
emottagit domen ävensom att Morén icke i utmätningsmannens dagbok
verkställt anteckning om någon omständighet, som utgjort hinder för
det utmättas försäljning inom laga tid. På grund därav och då de av
Morén anmärkta omständigheter icke lagligen kunde befria Morén från
det betalningsansvar, som enligt 162 § utsökningslagen ålåge utmätningsman,
dömdes Morén jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att för försummelse
i sin tjänst höta 15 kronor, och förpliktades Morén att till handelsbolaget
under firma A. G. Lindströms Slöjd- och Verktygsfabrik
genast utgiva vad å handelsbolagets fordran enligt utslaget efter klagandens
uppgift återstode oguldet nämligen 289 kronor 30 öre jämte 5
procent ränta å 262 kronor 10 öre från den 20 april 1921 till betalning
skedde, dock att Morén berättigades att vid fullgörande av den honom
ålagda betalningsskyldighet erhålla jämte kvitto Stockholms rådhusrätts
ifrågavarande den 9 maj 1921 meddelade dom försedd med överlåtelse å

Morell av klagandens på domen grundade fordran, varjämte Morén ägde
att vid betalningsskyldighetens fullgörande njuta avdrag för vad Morén
kunde visa att klaganden uppburit i utdelning å ifrågavarande fordran i
Aktiebolaget Erik Paulssons Möbelverkstäders konkurs.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

10. Olaga häktning.

I en hit ingiven klagoskrift anförde advokaten G. Branting i egenskap
av befullmäktigat ombud för arbetaren Ragnar Persson i Ängersjö i Ytterhogdals
socken följande:

Den 31 januari 1922 vid 12-tiden på dagen hade 6 arbetare, bland dem
Persson, i ett ärende tillsammans begivit sig upp i skogen till trakten av
den s. k. öjungsvallen. Innan denna färd företagits, hade en av arbetarna
överenskommit med skogsköraren L. Sörell i Ängersjö, vilken disponerat
ett rum i en gård vid namn Godberget i Ytterhogdals socken, att man på
hemvägen skulle få övernatta i Sörells rum, om man icke under dagen
hunne tillbaka från öjungsvallen. Avståndet från Godberget ner till bygden,
dit arbetarna skulle gå, vore 17 kilometer, och då mörkret börjat falla
på vid ankomsten till stugan, både det varit helt naturligt, att männen
besluti t sig för att stanna i gården över natten. Detta hade fallit sig så
mycket naturligare, som stugan på nedre botten beboddes av Ragnar Perssons
bror, arrendatorn Severin Persson med hustru och barn samt dessutom
Severin Perssons hustru vore mor till en av de övriga arbetarna.
Huset innchölle ett par rum på nedre botten, där familjen Persson bodde,
samt 2 rum i övre våningen, vilka av jordägaren, Marma Sågverks Aktiebolag,
vid fastighetens utarrenderande undantagits, för att av bolaget
vid behov disponeras såsom husrum för skogskörare. Det ena av dessa
rum hade innehafts av Sörell, vilken kontrahera! skogskörslor med bolaget.
På grund av den i skogarna pågående arbetskonflikten både Sörell
vid denna tid icke kunnat fullgöra sin körning. Han och hans bröder,
vilka även bebott rummet, hade därför den 29 januari 1922, alltså 2 dagar
före Ragnar Perssons besök, flyttat ner i bygden men i rummet kvarlämnat
en del av sina tillhörigheter såsom sängkläder m. m. Nyckeln till rummet
hade de lämnat hos Severin Perssons, där den hängde på en spik på
väggen. Sörell hade ingalunda ansett sig överskrida sin befogenhet, när
han givit sitt tillstånd till nattlogi i detta rum, i synnerhet som han vid
flera föregående tillfällen låtit arbetare från skogarna övernatta hos sig,
utan att bolaget haft någonting att invända. Severin Persson hade vid
tillfället icke varit hemma, men hans hustru hade mottagit karlarna väl
och bjudit på kaffe och mat. Efter någon timmes samspråk nere hos Severin
Perssons hade arbetarna begivit sig upp i Sörells rum för att sova,
sedan de i hustru Perssons åsyn fått nyckeln till rummet av ett av barnen.
Ingenting vidare anmärkningsvärt hade förekommit och ingen hade
anat, att man just nu skulle vara i färd med att begå ett brott. Arbetarna
hade under natten sovit i det anvisade rummet och på morgonen
begivit sig därifrån. Det hade ej ens varit tal om, att exempelvis någon
slags skadegörelse förekommit eller att något som helst störande uppträde

eller dylikt ägt rum under detta nattlogi. Den 2 februari 1922 både emellertid
bolaget till landsfiskalen G. Gustbée anmält, att obehöriga personer
utan bolagets löfte tagit i begagnande bolagets ifrågavarande rum,
och bolaget hade anhållit om vidtagande av undersökning och de åtgärder,
vartill omständigheterna kunde föranleda. Gustbée hade den 3 februari
1922 anordnat polisförhör med samtliga personer, som varit inblandade
i saken. Sedan han därigenom fått eller bort få fullständig klarhet
om vad som förekommit, hade han häktat Ragnar Persson för hemfridsbrott.
Ragnar Persson hade införpassats till kronohäktet i Östersund och
efter 13 dagars häktningstid den 16 februari 1922 återförts till rannsakning
inför Svegs tingslags häradsrätt i Svegsmon, iklädd de under dylika
transporter brukliga hand- och fotbojorna. Som naturligt vore hade
häradsrätten samma dag frikänt Persson från ansvar och omedelbart försatt
honom på fri fot. Klaganden framhöll det orimliga i häktningsförfarandet
och åtalet mot Ragnar Persson, vilken hela sitt liv haft stadigt
hemvist i Ängersjö samt dessutom vore sin mors försörjare och allmänt
känd som en ovanligt beskedlig och snäll man, tyvärr med klen hälsa.
Klaganden överlämnade saken till mitt avgörande under ifrågasättande
om icke Gustbée gjort sig förfallen till bland annat ansvar jämlikt 15 kap.
10 § strafflagen för olaga häktning.

Sedan Gustbée inkommit med infordrat yttrande och klaganden avgivit
påminnelser, inhämtade jag av handlingarna i ärendet följande:

I en skrift den 2 februari 1922 anmälde bolaget hos Gustbée, att obehöriga
personer tagit i begagnande bolagets rum i bolaget tillhöriga egendomen
Godberget, och anhöll om vidtagande av undersökning och de åtgärder,
vartill omständigheterna kunde föranleda.

På grund av denna anmälan hölls den 3 februari 1922 av Gustbée polisförhör
i Godberget, Öjungsvallen och Ängersjö. Därvid hördes, förutom
Ragnar Persson, Severin Persson och hans hustru Sara Persson samt arbetarna
O. J. Jansson-Nilsson från Storsjö socken, E. A. Nilsson från Revsunds
socken, L. H. Augustsson från Kalvs socken och A. Augustsson i
Ängersjö.

Hustru Persson berättade, att 6 arbetare, bland dem Ragnar Persson, A.
Augustsson och V. Pransson, alla från Ängersjö, vilka hon kände, under
eftermiddagen den 31 januari 1922 anlänt till Godberget. De besökande
hade efter en stund gått upp i övre våningen och lagt sig i ett av rummen
därstädes. Nyckeln till rummen i övre våningen, vilken disponerades
av sågverksbolaget, hade hängt på en spik i köket, men hustru Persson
visste ej, vilken av de besökande tagit nyckeln. Makarna Persson hade
icke givit något löfte till vistelse i rummen och ej heller blivit tillfrågade
därom. Påföljande morgon hade karlarna begivit sig av.

Jansson-Nilsson uppgav, att, sedan han samt Nilsson, L. H. Augustsson
och Pransson den 31 januari i Öjungsvallen erhållit besök av Ragnar Persson
och A. Augustsson, vilka kommit från Ängersjö, alla i sällskap begivit
sig till Godberget, vilket Jansson-Nilsson närmast uppfattat såsom eu
lustresa. Sedan de av hustru Persson bjudits på kaffe och mjölk, hade de
gått upp i övre våningen, där de tillbringat natten i ett av rummen. Jansson-Nilsson
hade ej anhållit att få kvarligga över natten och ej heller hört,
att någon av kamraterna gjort framställning därom, men då ortsborna

gått upp och de alla varit i sällskap, hade Jansson-Nilsson ej kunnat tänka
sig, att det varit något straffvärt att över natten disponera rummet, i all
synnerhet som Jansson-Nilsson ej kunnat tro annat än att det tillhörde
Severin Persson. På vad sätt eller av vem dörren till sovrummet öppnats
kunde Jansson-Nilsson ej uppgiva. Påföljande morgon hade de besökande
återvänt samma väg de kommit.

E. A. Nilsson och L. H. Augustsson berättade i överensstämmelse med
Jansson-Nilsson, och tilläde Augustsson, att nyckeln till rummet utlämnats
av en av makarna Perssons minderåriga söner till Fransson, som anhållit
att få nyckeln.

Efter förhöret med de tre sistnämnda, vilket skedde i Öjungsvallen, resolverade
Gustbée, att för det dåvarande intet rättsligt skulle företagas
mot dem, enär de, enligt vad under förhöret framgått, handlat i god tro
och utan avsikt att göra sig skyldiga till brottslig handling.

Vid därefter samma dag i Ängersjö hållet förhör med Ragnar Persson
uppgav denne, att ändamålet med färden till Öjungvallen varit att se,
huruvida något arbete bedreves i dessa trakter, oaktat allt arbete förklarats
i blockad. Vid framkomsten till Godherget i skymningen hade de besökande
begivit sig in i köket, där Persson uppehållit sig hela tiden, tills
han påföljande morgon återvänt till Ängersjö. De övriga i sällskapet hade
legat i den övre våningen. Persson, som väl vetat, att bolaget vid utarrenderingen
av hemmanet Godberget undantagit och disponerade rummen å
övre våningen samt att arrendatorn icke hade någon bestämmanderätt
över dem, hade ej själv av bolaget eller av annan erhållit rätt att begagna
rummen. Ej heller hade han haft sig bekant eller trott, att någon av hans
sällskap fått löfte därtill.

Angående sina levnadsomständigheter uppgav Ragnar Persson, att han
vore född i Godberget 1895. Sedan Perssons far under hans födelseår avlidit,
hade han ständigt haft sitt egentliga hem hos sin mor, som bodde i
Ängersjö. Persson hade alltid, med undantag av kortare tider, vistats i
hemsocknen, sysselsatt med skogs- och flottningsarheten ävensom slåtterarbete.
Vid ifrågavarande tid hade Persson varit utan arbete och deltagit
i en inom orten pågående blockad.

”På grund av vad vid förhören framkommit och då befaras kunde, såväl
att Ragnar Persson komme att avvika från orten som ock genom undanröjande
av bevis förhindra målets utredning”, förklarade Gustbée vid
polisförhöret den 3 februari Persson häktad ”för hemfridsbrott”, och blev
Persson i avbidan på rannsakning införpassad till kronohäktet i Östersund.
Sedan Persson förklarats häktad, medgav han, att han utan tillstånd tillsammans
med sina kamrater övernattat i bolagets rum å övre botten.

A. Augustsson uppgav vid polisförhöret i Ängersjö, att han erhållit tillstånd
av Sörell att övernatta i det ifrågavarande rummet.

Vid rannsakning den 16 februari 1922 inför Svegs tingslags häradsrätt
uppgav Persson ytterligare, att han och hans sällskap vid besöket hos
makarna Persson tänkt återvända till Ängersjö samma dag, men att då
det blivit sent och vägen dit varit 17 kilometer lång, Fransson, som vore
son utom äktenskapet till hustru Persson, frågat henne efter nyckeln till
övre våningen. Vid utarrenderingen av hemmanet till Severin Persson
hade bolaget undantagit lägenheten för eget behov, och förvarades nyckeln
i makarna Perssons kök. På Franssons fråga hade hustru Persson svarat,

att nyckeln hängde på väggen, varpå en hennes minderårige son sökt rätt
på densamma och i hustru Perssons närvaro givit den åt Fransson, som
sedan tillsammans med Ragnar Persson och det övriga sällskapet gått upp
och lagt sig i ett av rummen. Rummet hade senast bebotts av Sörell, vilken
haft anställning som körare vid en av bolaget bedriven avverkning å
orten. Ragnar Persson hade alltid vid sina besök hos brodern brukat bo
i nedre våningen, och att han vid detta tillfälle lagt sig i ett av bolagets
rum hade berott på tanklöshet.

Sörell, vilken vid häradsrätten hördes såsom vittne, berättade, att han
haft anställning såsom körare åt bolaget vid en avverkning i Godberget,
därvid Sörell, två hans bröder och två andra arbetare, som jämväl arbetat
åt bolaget, enligt överenskommelse med arbetsledningen bebott det ifrågakoinna
rummet. Sörell hade sålunda bott där 3 veckor före jul och ett
par veckor i januari, varefter Sörell, som deltagit i då pågående strejk,
nedlagt arbetet och rest hem till Ängersjö. Sina sängkläder både han
lämnat kvar i Godberget vid avresan. Sörells bröder och de båda andra
arbetarna, som jämväl bebott rummet, hade avrest från Godberget först
den 29 januari 1922 och då lämnat nyckeln till rummet åt makarna Persson.
Sörell, som endast haft muntligt löfte att använda rummet, både
skriftligt kontrakt på körningen. Den 31 januari hade Sörell, som brukade
låta personer, vilka hade sin väg förbi Godberget, övernatta på rummet,
givit A. Augustsson löfte att bo i rummet.

Sedan Gustbée vid häradsrätten anhållit om uppskov för att styrka, att
Sörell ej ägt förfoga över rummet, yttrade häradsrätten, som fann denna
omständighet icke inverka på målet, i utslag den 16 februari 1922, att häradsrätten
väl funne utrett, att Ragnar Persson utan bolagets tillstånd begivit
sig in i ett vindsrum, beläget i bolagets gård i Godberget, samt att
han där tillbragt natten, men enär det jämväl vore styrkt, att nämnda rum
den senaste tiden därförut bebotts av Sörell, och Persson till följd därav
haft anledning tro, att denne ägt rätt att disponera rummet, samt vidare
måste anses, att Sörell givit Persson och hans sällskap tillstånd att uppehålla
sig uti rummet, och då dessutom måste anses utrett, att Perssons
broder Severin Persson och lians hustru, vilka bebott bolagets ifrågavarande
hus, haft uppsikt över samma rum, vartill de innehaft nyckeln, samt
att hustru Persson tillåtit Ragnar Persson och hans sällskap att uppehålla
sig i rummet och låtit till en av dem utlämna nyckeln till detsamma, ty
och då sålunda ej blivit styrkt, att Ragnar Persson gjort sig skyldig till
något, som för honom kunde medföra ansvar efter lag, bleve åtalet ogillat.

Sedan Gustbée över häradsrättens utslag anfört besvär i Svea hovrätt,
fastställde hovrätten genom lagakraftvunnet utslag den 24 maj 1922, enär
vad i målet läge Ragnar Persson till last med hänsyn till i målet upplysta
förhållanden icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,
det slut, häradsrättens utslag innehöll. I

I sitt härstädes avgivna yttrande anförde Gustbée, att från Ängersjö by
till Godberget vore avståndet 17 kilometer. Öjungsvallen läge däremot mellan
Ängersjö och Godberget samt på blott några kilometers avstånd från
sistnämnda plats. Då de flesta av Ragnar Perssons kamrater vid tillfället
vistades i Öjungsvallen, hade för dem icke förefunnits någon skälig anledning
att kvarligga i Godberget. Ragnar Persson hade ej, såsom klaganden

syntes vilja göra troligt, gjort sig allmänt känd som en ovanligt beskedlig
och snäll man. Han stode under tilltal för det han vid två tillfällen trotsat
K. B:s i länet fridlysningsförbud, och vidare hade en anmälan mot
honom varit ifrågasatt för olovligt tillgrepp av fisknät. Genom att ersätta
förstörda nät m. m. hade han undgått denna anmälan.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Jämtlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföi''a åtal mot Gustbée. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I det ifrågavarande målet har häradsrätten på anförda skäl ej funnit
styrkt, att Ragnar Persson gjort sig skyldig till något, som för honom
kunde medföra ansvar efter lag, och därför ogillat det av Gustbée mot
Persson anställda åtalet för hemfridsbrott. Hovrätten kom — efter besvär
av Gustbée — med omformulering av skälen till samma resultat som
häradsrätten. Det är därigenom fastslaget, att Perssons förfarande att
under för handen varande omständigheter jämte sina kamrater tillbringa
natten i det bolaget tillhöriga rummet icke varit olagligt. Persson hade
enligt domstolarnas mening icke bort åtalas därför, än mindre häktas. I
detta sammanhang måste jag uttrycka min förvåning över att Gustbée
efter vad som förekommit vid häradsrätten icke åtnöjts med dess utslag
utan fullföljt talan däremot.

Det var visserligen redan från början klart, att Ragnar Persson och
hans kamrater utan löfte från bolagsledningens sida — såsom i angivelseskriften
nämndes ■— obehörigen begagnat det ifrågavarande rummet till
nattlogi. Om nu Persson och hans kamrater icke — såsom i målet blivit
upplyst — haft grundade skäl att antaga, att de varit berättigade att begagna
rummet, kunde då genom deras handlingssätt ett hemfridsbrott
anses föreligga1? Eller med andra ord: funnos förutsättningarna för ett
hemfridsbrott, om man bortser från vad vid polisförhöret blivit upplyst
och från de skäl, som i häradsrättens utslag upptagits till stöd för åtalets
ogillande? Denna fråga synes böra besvaras nekande.

Ett hemfridsbrott riktar sig mot någons hemvist, mot en persons bostad,
såsom klaganden riktigt vid häradsrätten berört. Begreppet hemvist
torde i vissa fall kunna utsträckas till sådana lokaler, som en fysisk person
begagnar för stadigvarande uppehåll, exempelvis en affärsmans kontor,
även om han ej bor där. Däremot kan det icke till förmån för affärsmannen
utsträckas till ett hans magasin eller till boningsrum i en honom
tillhörig avlägse belägen byggnad, avsedda såsom logi för hos honom anställda
arbetare. Dylika rum äro snarare att anse såsom arbetarnas hemvist,
så länge de bo där. Utgår man vidare från, att det skall vara fråga
om ett hemvist, för att ett hemfridsbrott skall kunna tänkas utfört, ligger
det nära till hands att antaga, att ett dylikt brott icke kan begås mot
ett aktiebolag såsom sådant, men däremot möjligen mot exempelvis aktiebolagets
tjänstemän å bolagets kontor. Enligt 11 kap. 10 § strafflagen
fordras för brytande av annans hemfrid 1) att man med våld eller eljest
mot hans vilja intränger i vad som kan anses såsom hans hemvist eller
2) att man vägrar att efter tillsägelse begiva sig därifrån eller 3) att man

dit sig insmyger eller där gömmer sig undan utan att kunna skälig anledning
därtill visa. Kan man i det under 3) angivna fallet visa skälig
anledning, varför man kommit in, undgår man straff, exempelvis — såsom
i Carléns kommentar till strafflagen anföres — om man behöver
skydd för köld och ej vågar bedja om husrum av fruktan att bliva avvisad.
Ingen av de lagliga förutsättningarna för ett hemfridsbrott förelåg
i det ifrågakomna fallet. Något hemfridsbrott hade icke av Ragnar
Persson och hans kamrater blivit begånget, om de också icke kunnat vid
polisförhöret eller häradsrätten åberopa, att de ansett sig äga lov att för
en natt taga rummet i besittning.

Men om även — med hänsyn till den alltför knapphändiga utbildningen
hos den svenska åklagarmakten, som av mig icke synes nog ofta kunna
framhållas — det varit förklarligt, att Gustbée ej insett, att de lagliga
förutsättningarna för ett hemfridsbrott ej förelåge, utan han kunde anses
hava funnit, att sannolika skäl för ett dylikt framkommit, hade han,
enligt min åsikt, ändock ej haft befogenhet att häkta Ragnar Persson.
Det förmenta brottet kunde ej hava medfört strängare straff än fängelse.
Jämlikt promulgationslagen till strafflagen 19 § 6 punkten andra stycket,
som i detta fall skulle tillämpas, må den, som ej har stadigt hemvist, om
han misstänkes för brott, varå fängelse kan följa, och om det tillika förekommer
skälig anledning, att han avviker, tagas i häkte. I det förevarande
fallet måste Persson anses hava haft stadigt hemvist hos sin moder
i Ängersjö by. Gustbée har oriktigt stött häktningsåtgärden på stadgandena
i första stycket i 19 § 6 punkten, vilka icke bort åberopas.

Av det ovanstående torde framgå, att åtalet mot Ragnar Persson saknat
varje fog för sig, och som häktningsåtgärden — huru den än må skärskådas
— varit fullkomligt olaglig, kan Gustbées åtgärd att häkta och
åtala Ragnar Persson för hemfridsbrott ej undgå beivran. Jag finner, att
Gustbée genom att verkställa häktning för ett obefintligt brott, vilket —
även om sannolika skäl före funnits för att detsamma begåtts — likväl
icke bort medföra häktning, ådagalagt ett synnerligt oförstånd i tjänsten.

Genom häktningen, anförde jag vidare, hade Ragnar Persson lidit ett
svårt ingrepp i sin frihet, och även genom åtalet hade skada tillfogats
honom. Gustbée hade icke i ringaste mån medgivit, att han förfarit felaktigt.
Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Gustbée för det tjänstefel,
vartill han gjort sig skyldig. Det ålåge åklagaren att å Gustbée yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åklagaren bereda
Ragnar Persson tillfälle att yttra sig i målet samt i mån av befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som av honom framställdes. Till jämförelse
kunde åberopas de i N. J. A. upptagna rättsfallen 1888 sid. 326,
1901 sid. 1 och 1907 not. B n:r 409.

Svecjs tingslags häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 29 december 1922 att, som protokollet vid det polisförhör, vilket den
3 februari 1922 hållits med Ragnar Persson jämte andra personer, utvisade
att vid den tid, Persson häktats, icke förefunnits sannolika skäl för
att hän skulle hava begått något, som för honom kunnat medföra ansvar
efter lag, samt då — även om sannolika skäl förefunnits för att Persson

gjort sig skyldig till den förseelse, för vilken lian av Gustbée ställts under
tilltal — Gustbée likväl icke varit berättigad att i häkte inmana Persson,
vilken ägt stadigt hemvist och i fråga om vilken ej, såvitt visats, funnits
anledning befara, det han skulle avvika från orten, dömdes Gustbée jämlikt
15 kap. 10 § och 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 6 kap. 3 § strafflagen
för olaga häktning att höta 300 kronor och för oförstånd i sin tjänst att
bota likaledes 300 kronor, och ålåge det Gustbée att med 200 kronor ersätta
Persson det lidande, som genom häktningen tillfogats denne, varjämte
Gustbée förpliktades ersätta Perssons inställelse vid häradsrätten med
22 kronor 29 öre.

över häradsrättens utslag anförde Gustbée besvär i Svea hovrätt, som
i utslag den i april 1923 fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring
i häradsrättens utslag.

Gustbée har anfört underdåniga besvär, och är målet beroende på KungL
Maj:ts prövning.

11. Felaktighet vid inleverering av stämpelmedel.

I tidningen Folkets Dagblad Politiken för den 17 augusti 1921 framhölls
i en artikel med rubrik: ”Ämbetsman, som tar räntorna på statens medel”,
att kamreraren hos Ö. Ä. för uppbördsärenden F. von Friesen skulle insatt
influtna stämpelmedel för ingivna gåvodeklarationer å eget konto i
eu privatbank och därigenom inkasserat räntor till avsevärda belopp. Till
huru stora belopp detta uppgått vore svårt att få reda på, då de på heder
och samvete avgivna deklarationernas specificerade innehåll ej vore tillgängligt
för utomstående. Det vore anmärkningsvärt, att de influtna medlen
icke alltid redovisats i rätt tid. Medlen hade ofta fått innestå å von
Friesens konto 2 eller 3 månader. Det borde stå klart, att de ränteinkomster,
som uppburits för tiden efter rcspitmånadens utgång, hamnat i
orätt ficka. Ofattbart vore, att von Friesen skulle för egen räkning hava
rätt att använda medlen, och det vore på tiden, att J. O. ägnade denna
sak en smula uppmärksamhet. I

I anledning av tidningsartikeln anmodades ö. Ä. att infordra yttrande
från von Friesen samt att inkomma med yttrandet ävensom eget utlåtande.

Ö. Ä. åberopade därefter såsom eget utlåtande innehållet i en av von
Friesen avgiven förklaring, däri anfördes följande:

Vid ingivandet till ö. Ä. av deklaration om gåva skulle densamma jämlikt
45 § i lagen om arvsskatt och skatt för gåva vara åtföljd av penningar
till stämpels anskaffande. Detta belopp kunde vid ingivandet endast
approximativt bestämmas, då det definitiva fastställandet av skattens belopp
skedde vid ärendets föredragning inför ämbetet. Icke sällan förekomme,
att det först beräknade beloppet icke vore det rätta, utan vore
detsamma än för litet, då den skattskyldige sedermera avfordrades det
felande beloppet, än för stort, varvid en del återbetalades. I fråga om
redovisningen av dylika belopp funnes icke några direkt tillämpliga föreskrifter.
Emellertid finge 39 § stämpelförordningen anses analogivis till -

lämplig. Von Friesens uppfattning, att denna paragraf icke skulle vara
direkt tillämplig på ifrågavarande stämpelmedel, grundade lian därpå,
att densamma hänvisade till 34 § samma förordning och att denna paragraf
enligt sin lydelse avsåge handlingar, som, om de icke vid ingivandet
vore behörigen försedda med stämpel och penningar till det felande
beloppet ej genast erlades, icke finge mottagas. Att gåvodeklarationer
däremot skulle mottagas, även om de icke vore åtföljda av penningar till
stämpels anskaffande, framginge av bestämmelsen i förutnämnda 45 § i
lagen om arvsskatt och skatt för gåva, som stadgade, att K. B. för sådant
fall ägde förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning, som om
uttagande av oguldna kronoutskylder vore stadgad. Enligt 39 § skulle
stämpelförsäljare, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel.
utan att handlingen stämpelbelagts, så snart lämpligen ske kunde och
minst en gång i månaden till generalpoststyrelsen inleverera influtna belopp.
Då det ingivna beloppet enligt vad ovan framhållits endast motsvarade
en approximativ beräkning av skattens belopp, hade von Friesen
tolkat ifrågavarande redovisningsbestämmelse på det sätt, att redovisningstiden
löpte först efter det skattebeloppet blivit fastställt. Förrän
detta skett, kunde medlen icke lämpligen inlevereras, då desamma eventuellt
till en del skulle återbetalas till den skattskyldige. Det skulle emellertid
kunna tänkas, att von Friesen, som vore ansvarig för att ingivna
gåvodeklarationer inom skälig tid föredroges inför Ö. Ä., genom dröjsmål
i detta avseende gjort sig skyldig till någon försummelse. Till upplysning
därutinnan åberopades en tablå, som för varje månad angåve antalet
ingivna gåvodeklarationer och antalet sådana, som av Ö. Ä. slutligen
handlagts. Av tablån framginge, att något obehörigt dröjsmål i detta avseende
icke förekommit. Regeln i detta avst ende hade i varje fall varit,
att föredragning av i komplett skick föreliggande deklarationer ägt rum
snarast möjligt och senast under månaden efter ingivandet. Omedelbart
efter det skattebeloppet blivit av Ö. Ä. fastställt, i regel påföljande dag,
inköptes för deklarationernas stämpelbeläggning erforderliga stämplar
hos generalpoststyrelsen och erlades betalningen för densamma kontant.
Att von Friesen icke hyste någon åstundan att komma i åtnjutande av
ränta å ifrågavarande medel framginge därav, att han icke begagnat sig
av rätten att genom ställande av säkerhet erhålla stämplar i räkning,
varigenom influtna stämpelmedel finge innehållas till början av kvartalet
efter det, under vilket desamma influtit. Uppenbart vore, att von
Friesen i likhet med övriga stämpelförsäljare vore berättigad att under
redovisningstiden hava medlen innestående å bank samt därvid tillgodonjuta
med banken överenskommen ränta.

Vid yttrandet var fogad en månadsvis upprättad tablå över de under
1919 och 1920 till Ö. Ä. ingivna gåvodeklarationerna samt angående desammas
föredragning inför Ö. Ä. Tablån inni höll, att under januari 1919
ingivits 51 gåvodeklarationer, att antalet ingivna och antalet föredragna
gåvodeklarationer därefter utgjort under 1919 under februari 62 och 47,
mars 71 och 26, april 38 och 92 (därav 34 före den 7 april), maj 41 och 27,
juni 40 och 48, juli 12 och 43, augusti 11 och 27, september 6 och 14, oktober
21 och 2, november 28 och 36, december 201 (därav 142 under tiden
22—31) och 52 samt under 1920 januari 3 och 105, februari 9 och 60, mars
18 och 2, april 17 och 14, maj 12 och 12, juni 27 och 16, juli 1 och 22, augusti

5 och 18, september 2 och 1, oktober 12 och 12, november 6 och 11 och december
13 och 12 samt att under januari 1921 föredragits 8 deklarationsärenden.
Summan av ingivna och summan av föredragna gåvodeklarationer
utgjorde sålunda vardera 707.

Sedan tidningen Folkets Dagblad Politiken i anledning av von Friesens
förklaring den 28 september 1921 innehållit ännu en artikel i ämnet under
rubrik: ”Tjänstemännens procenteri med statens medel”, anmodade jag
von Friesen att inkomma med förnyat yttrande samt därvid bland annat
meddela upplysning dels om vilken eller vilka tjänstemän inom Ö. Ä. vore
stämpelförsäljare, dels — med anförande av något inträffat fall — om
handläggningen från början till slut av ett ärende av här ifrågavarande
beskaffenhet och dels om kvitto å de mottagna stämpelmedlen utfärdades
och i så fall av vem.

Von Friesen anförde därefter ytterligare följande:

Von Friesen vore ensam stämpelförsäljare inom Ö. Ä:s avdelning för
uppbördsärenden och hade hos generalpoststyrelsen gjort anmälan därom
i enlighet med föreskriften i 28 § stämpelförordningen. Till Ö. Ä. inkomna
gåvodeklarationer mottogos av en av de därstädes anställda kammarskrivarna,
som därvid verkställde en approximativ beräkning av gåvoskatten,
vilken i regel då erlades i enlighet därmed av den, som ingåve deklarationen.
I mera tveksamma fall hände dock att anstånd med skattens
erläggande begärdes och erhölles, till dess Ö. Ä. fastställt skattebeloppet.
Å mottaget skattebelopp lämnade vederbörande kammarskrivare föreskrivet
kvitto. Beloppet insattes å von Friesens bankräkning och överlämnades
bankens kvitto till honom. Den kammarskrivare, som mottagit deklarationen,
beredde även densamma till föredragning genom att i ett registratur
införa sin beräkning av skattebeloppet. Detta arbete utfördes minst
en gång i månaden, och han hade då order att medtaga åtminstone de
under nästföregående månad ingivna deklarationer, som förelåge i fullständigt
skick. De sålunda till föredragning anmälda deklarationerna och
de föreslagna skattebeloppen granskades därefter av von Friesen, varefter
han föredroge dem i Ö. Ä. Omedelbart efter det detta skett, utskreve
vederbörande kammarskrivare två reversal å det sammanlagda skattebeloppet
samt jämväl i två exemplar rekvisition å de erforderliga stämplarna.
Av von Friesen utställdes samtidigt därmed en check å såväl skattebeloppet
som å det belopp, som eventuellt skulle återställas till deklaranten.
Sedan skattebeloppet genom en vaktmästare insatts i riksbanken
å postverkets räkning, avhämtades stämplarna i postens huvudkassa, varefter
deklarationerna stämpelbelades och stämplarna makulerades. För
angivande av ett inträffat fall meddelade von Friesen, att den 21 februari
1919 inköpts stämplar för 156,443 kronor SO öre för under januari månad
samma år ingivna 47 gåvodeklarationer. Vid nämnda tillfälle hade av de
under januari ingivna deklarationerna återstått 4, vilka vid nämnda tidpunkt
icke varit färdiga till föredragning. Den för dessa deklarationer
förskjutna stämpelskatten hade uppgått till 8,457 kronor 40 öre. Den fråga,
varom meningsskiljaktighet möjligen kunde föreligga, vore huruvida von
Friesen varit skyldig att samtidigt inleverera sistnämnda belopp. Von
Friesen bestrede emellertid, att så varit fallet. Det vore nämligen, såsom
han tidigare framhållit, en väsentlig skillnad mellan den stämpelförsäl -

jare, som mottoge medel till stämpelbeläggande av gåvodeklarationer, samt
annan stämpelförsäljare. Den senare vore icke skyldig att mottaga handling,
som skulle stämpelbeläggas, utan att handlingen vore belagd med
stämpel eller ock det erforderliga beloppet samtidigt erlades. Den förre
däremot skulle under alla förhållanden mottaga handlingen. Visserligen
förefunnes en allmän bestämmelse, att skatten skulle erläggas vid deklarationens
avlämnande till behörig myndighet, men någon påföljd för försummelse
i detta avseende vore icke stadgad. Tvärtom förutsatte lagen
möjligheten av att denna bestämmelse icke följdes, och då ägde K. B. förordna
om uttagande av skattebeloppet i den ordning, som om uttagande
av o gnidna kronoutskylder vore stadgad. Ett sådant förordnande kunde
givetvis icke meddelas, förrän vederbörande fastställt skattebeloppet. Därtill
komme, att i förevarande fall stämpelns belopp bestämdes icke av von
Friesen såsom stämpelförsäljare utan av Ö. Ä. d. v. s. av överståthållaren
med reservationsrätt för von Friesen. Till dess detta skett, torde därför
de av honom mottagna medlen hava karaktär av penningar, som förskjutits
till stämpels anskaffande, och först genom nämnda beslut bleve de
stämpelmedel, på vilka redovisningsbestämmelserna i stämpelförordningen
ägde tillämpning. För att emellertid understryka, att vinstsyfte icke varit
motivet för hans handlingssätt vid behandling av förevarande ärenden,
ville von Friesen till sist framhålla att, om säkerhet av honom varit ställd
för uppbörden av stämpelmedel, hade han i det ovan av honom relaterade
fallet ostridigt varit berättigad att något mer än en och en halv månad
längre tillgodogöra sig ränta å det den 21 februari inlevererade beloppet,
och vore detta ingalunda något enstaka fall, då hans underlåtenhet
att ställa säkerhet medfört, att influtna stämpelmedel kommit statsverket
till godo tidigare än eljest.

I tidningen Folkets Dagblad Politiken förekom därefter den 21 januari
1922 en artikel med rubrik: ”V. Friesens räntehistoria i kritisk belysning”,
däri bland annat anfördes, att under årens lopp hade de hundratusental
för att icke säga miljoner kronor, som till Ö. Ä. influtit för gåvodeklarationer,
insatts å von Friesens namn i Sydsvenska banken, men till allmänheten,
som inbetalt penningarna, hade icke von Friesen skrivit kvitto, utan
det hade en underlydande tjänsteman gjort. Denne hade alltså utåt stått
som den ansvarige för uppbörden. Det hade väl ej varit mer än rätt, att
den tjänsteman, som toge emot och ex officio kvitterade penningarna,
också finge sätta in dem på sitt konto i enskild bank och icke på von Friesens
konto, när systemet von Friesen förbjöde insättning å ämbetets räkning
i riksbanken. För några år sedan hade en person insänt en gåvodeklaration
och därför i avgift erlagt nära 30,000 kronor. Denna deklaration,
som av eu energisk kamrer kunnat klaras på ett par dagar, hade
von Friesen funnit Enständigt ligga på 3 månaders tid.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Enligt 39 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva skall, då egendom tillfallit någon genom gåva, dekla -

3 — Justitieombudsmannens ämbetsbe rättelse till 1924 års riksdag.

ration avgivas till ledning vid bestämmandet av skatt enligt förordningen.
Deklaration skall avlämnas till K. B. i det län, där den skattskyldige är
bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen har sitt säte, och
skall vad sålunda säges om K. B. i vederbörande län, beträffande Stockholms
stad, äga motsvarande tillämpning å Ö. Ä. för upphördsärenden.

Deklaration skall enligt 40 § avgivas på heder och samvete samt
innehålla uppgift å namn och hemvist för den, från vilken egendomen
övergått, skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens
beskaffenhet och verkliga värde ävensom upplysning om ytterligare
gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn skall tagas vid skattens beräknande.
Bevis om deklaration med uppgift tillika om inbetald skatt skall
av vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas skattskyldig.

Enligt 42 § skall skatt enligt förordningen i de fall, då deklarationsplikt
enligt 39 § äger rum, erläggas vid deklarationens avlämnande till
behörig myndighet. Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgivits,
genom stämpelbeläggning av den handling, som ligger till grund för
skattens beräkning. Vid stämpelbeläggningen användes dubbla beläggningsstämplar,
om vilka i stämpelförordningen stadgas.

Då tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga handling,
som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med stämpel, tillhandahåller
stämplar, skola, enligt 43 §, de till handlingen erforderliga stämplar hos
honom köpas; börande i sådant fall tjänstemannen verkställa stämpelbeläggningen.

I 45 § stadgas, att om deklaration icke vid ingivandet till K. B. är
försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma icke
av penningar till stämpels anskaffande, äger K. B. förordna om uttagande
av skattebeloppet i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad.

Enligt 50 § bör tjänsteman, till vilken stämpel underkastad handling
ingives, tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

1 57 § föreskrives, att i fråga om skyldighet för vederbörande tjänsteman
att i vissa fall giva kvitto å mottagna stämplar eller stämpelmedel
samt angående provision skola föreskrifterna i förordningen angående
stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning.

Enligt 28 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften är tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt 2 kap. i förordningen skall vid företeendet inför
offentlig myndighet förses med stämpel — därest han hos generalpoststyrelsen
anmält, att han tillhandahåller dylika stämplar — berättigad
och förpliktad att å det ställe, där handlingen skall mottagas, försälja
till densamma erforderliga stämplar, och skola i sådant fall stämplarna
hos honom köpas och stämpelbeläggningen av honom verkställas.

I 29 § bestämmes att, om stämpelförsäljare, varmed i förordningen
förstås såväl tjänsteman, som jämlikt 28 § utövar stämpelförsäljning, som
ock tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar stämpelbelägga utgående
expeditioner, hos generalpoststyrelseir för sin uppbörd ställt av styrelsen
godkänd borgen eller ock nedsatt obligationer eller avlämnat försäkringsbrev
i enlighet med därom gällande föreskrifter, äger han efter rekvisition
hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar i räkning inom det belopp,
för vilket säkerhet blivit av honom ställd.

I 34 § 1 mom. stadgas, att tjänsteman, till vilken stämpel underkastad
handling ingives, hör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

Sedan i 34 § 1 mom. andra stycket intagits föreskrift om stämpelbeläggning
av anmälan om köp eller byte av fartyg eller fartygslott, stadgas
i tredje stycket av momentet att, om annan handling, som i paragrafen
avses, icke är behörigen försedd med stämpel och penningar ej
genast efter erhållen tillsägelse erläggas till det felande stämpelbeloppet,
eller, där tjänstemannen ej är stämpelförsäljare, nämnda stämpelbelopp,
må handlingen icke mottagas. Tjänsteman, som uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt därmed stärnpelbelagts,
åligger att med användande av tryckta, i löpande följd numrerade
blanketter omedelbart och utan ersättning lämna kvitto å sålunda
uppburna medel samt därvid anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å
en till blanketterna hörande, på samma sätt numrerad talong.

Angående uppbörd och redovisning av stämpelmedel föreskrives i 39 §,
att stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, åligger att inom
8 dagar efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen inleverera
under kvartalet influtna stämpelmedel. Stämpelförsäljare, som enligt
vad i 34 § sägs, uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan
att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger att, så snart
lämpligen ske kan och minst en gång i månaden, till generalpoststyrelsen
inleverera vad sålunda må hava influtit, med bifogande därvid av den
del av den i samma paragraf omförmälda talong, som motsvarar de utfärdade
kvittona.

De förhållanden, som nu äro i fråga, hava redan utförligt av mig
behandlats i en framställning till Kungl. Maj:t den 11 december 1920 angående
ändring av 39 § i stämpelförordningen m. m., intagen i min till
1921 års riksdag avlåtna ämbetsberättelse sid. 372 o. f. I denna framställning
har jag redogjort för tillkomsten av bestämmelserna i nämnda lagrum.
Jag yttrade därvid bland annat, att det icke syntes mig stå i överensstämmelse
med vare sig den skattskyldiges eller statens intresse, att
uppburna stämpelmedel först efter tidsutdräkt skulle inflyta i statskassan.
Då detta emellertid kunde äga rum, utan att stämpelförordningens
bestämmelser åsidosattes, syntes eu ändring av dessa vara av behovet
påkallad. Jag anförde vidare, att den i 39 § tredje stycket stämpelförordningen
intagna tidsföreskriften borde bliva föremål för någon jämkning.
Föreskriften vore i viss mån obestämd och kunde giva anledning till olika
förfaringssätt. I somliga fall kunde den medgiva en stämpelförsäljare
att behålla stämpelmedel under i det närmaste 2 månader efter medlens
mottagande, vilket syntes vara för lång tid. Däremot borde en föreskrift,
att det ålåge stämpelförsäljare att inom 8 dagar efter varje månads slut
till generalpoststyrelsen inleverera under månaden influtna stämpelmedel
kunna anses lämplig och icke bereda stämpelförsäljarna någon svårighet
Ett särskilt skäl till den nu föreslagna ändringen vore jämväl
att finna i det önskemål, som beträffande riksbokföringsväsendet gjort
sig gällande, nämligen att statens inkomster och utgifter, så långt ske
kunde, utan längre dröjsmål uppgåves för varje månad, så att en ständigt
återkommande överskådlighet av den ekonomiska ställningen vunnes.
Ett bibehållande vid sidan av månatliga levereringar av kvartalsleveranser,
då stämpel försäljaren ställt borgen, syntes icke äga fog för sig.

Sedan kungl. generalpoststyrelsen och kungl. statskontoret tillstyrkt
de av mig föreslagna ändringarna, avläts till 1921 års riksdag proposition
n:r 232 med förslag till vissa ändringar i stämpelförordningen och bland
annat i nu berörda hänseende. Enligt förslaget skulle tredje stycket av
39 § stämpelförordningen erhålla följande lydelse:

Stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga handlingen med
av honom kontant inköpta stämplar, åligger att inom 8 dagar efter varje
månads slut till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit
under den tilländalupna månaden med bifogande därvid av de till
blanketterna hörande talonger, som motsvara de under månaden utfärdade
kvittona. Sålunda överlämnade talonger skola i generalpoststyrelsen
undergå behörig granskning.

Efter hemställan av bevillningsutskottet blev propositionen i nu förevarande
del av riksdagen avslagen. Riksdagen anförde emellertid i skrivelse
n:r 398 bland annat följande:

Om riksdagen funnit sig icke kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i förevarande
hänseende föreslagit, så hade riksdagen å andra sidan ansett
de av mig påvisade förhållandena vara av den art, att det vore synnerligen
önskvärt att få erforderliga ändringar införda i författningen. Inom
riksdagen hade därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma ytterligare
utredning i ärendet och därvid närmast att bereda de förefintliga sammanslutningarna
mellan dels lantdomare och dels stadsdomare tillfälle
att yttra sig. Med hänsyn till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda
arbetet hade denna tanke uppgivits; och hade riksdagen stannat
vid att lämna Kungl. Maj:ts förslag, i vad det rörde 39 §, utan bifall.
Riksdagen förutsatte emellertid, att Kungl. Maj :t koinme att ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet och därvid undersöka de olika utvägar, vilka
kunde erbjuda sig för att avhjälpa här ifrågavarande missförhållanden,
samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

De lagbestämmelser, vari jag föreslagit ändring, kvarstå således ännu
och medgiva genom sin formulering — såsom jag i min framställning påpekat
-— en viss tänjbarhet.

Att staten har ett berättigat intresse av att stämpelmedlen så snart
ske kan inflyta i statskassan är uppenbart. Erfarenheten har dock visat
att, när stämpelskatten skall uppbäras av tjänstemän på grund av den
befattning, de hava att taga med stämpelpliktiga handlingar, det icke
rimligtvis kan begäras, att stämpelmedlen omedelbart skola inlevereras.
En kortare frist måste medgivas till arbetets underlättande. Därom torde
en var, som närmare tagit kännedom om frågan, vara på det klara. Men
ovillkorligen måste fordras, att de i lagen föreskrivna redovisningsperioderna
iakttagas och att stämpelmedlen icke utöver vad som kan vara
medgivet undanhållas statskassan.

De i 39 § stämpelförordningen bestämda redovisningsperioderna äro
olika, om stämpelförsäljare mottagit stämplar i räkning eller om han
enligt vad i 34 § sägs uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel,
utan att handlingen samtidigt stämpelbelagts.

De för båda fallen meddelade tidsbestämmelserna hänföra sig emellertid
till tidpunkten för stämpelmedlens inbetalning till stämpelförsäljaren.
Inbetalningen måste visserligen föregås av en uträkning av stäm -

pelskattens storlek, men i de fall, då uträkningen icke under den förberedande
behandlingen kunnat bliva fullt tillförlitlig, kan stämpelförsäljarens
skyldighet att inom föreskriven tid inleverera till statskassan
vad han uppburit icke därav förminskas.

De i 39 § stämpelförordningen fastställda redovisningsterminerna
måste även gälla beträffande vid deklaration influtna gåvoskattemedel.
Vad von Friesen anfört till stöd för att nämnda bestämmelser icke skulle
vara tillämpliga i fråga om redovisning av gåvoskatt, kan jag icke
godtaga.

Det torde böra observeras, att föreskrifterna i 1914 års stämpelförordning
dels i 34 § 1 mom. tredje stycket andra punkten och dels i 39 §
tredje stycket tidigare i 1908 års stämpelförordning voro sammanförda i
en mening i 35 § tredje stycket. Då de av redaktionella skäl blivit skilda
åt i 1914 års förordning, är det tydligt, att uttrycket i 39 § ”stämpelförsäljare,
som, enligt vad i 34 § sägs” o. s. v. har avseende på den nyssnämnda
punkten i 34 § och icke på något annat.

Att man stadgat, att sådana handlingar, som avses i 34 § i nuvarande
stämpelförordning, icke få mottagas, utan att penningar till stämpeln
genast erläggas, torde hava sin grund däri, att det här gäller ett rättsärende,
exempelvis om lagfart, vartill sökanden önskar statens bistånd,
och att han därför genast måste betala den fastställda skatten. Att man
icke kunnat föreskriva, att en gåvodeklaration skall avvisas, om ej gåvoskatten
genast erlägges, har sin naturliga förklaring däri, att deklaranten,
om han hindras avlämna sin deklaration, icke har något intresse
av att återkomma. Korrektivet mot eu tredskande gåvoskattsbetalare
måste därför bliva det i 45 § arvsskatteförordningen omförmälda. Men
att ur den förefintliga skillnaden i bestämmelserna angående mottagaudet
av eh gåvodeklaration och exempelvis en lagfartsansökning skulle kunna
framletas en skillnad i redovisningsskyldigheten i det ena eller andra
fallet för en stämpelförsäljare förefaller meningslöst. Har vid ingivandet
av en gåvodeklaration gåvoskatten erlagts, är redovisningsskyldigheten
för stämpelförsäljaren densamma som om stämpelmedel mottagits i sammanhang
med t. ex. en lagfartsansökning.

Jag hänvisar ytterligare dels till vad i kommittébetänkandet den 19
november 1910 med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för
gåva yttrats å sid. 95 om skattens erläggande samt dels till det 1914 års
stämpelförordning åtföljande formuläret till talong och kvitto å mottagna
stämpelmedel, vari upptagits ej blott bouppteckning, testamente, köpebrev,
bytesbrev och skuldebrev utan även gåvobrev (sv. f. n:r 383
sid. 1220).

Möjligen skulle kunna tänkas, att på grund av ordalagen i 53 och 57
§§ arvsskatteförordningen, som icke nämna något direkt angående redovisningen
av hos K. B. influtna gåvoskattemedel, föreskrifterna i 39 §
stämpelförordningen ej vore tillämpliga. Lagstiftaren kunde hava avsett,
att i dylika fall reglerna i gällande författning om medelsförvaltningen
i länen skulle gälla. Men det är nu fråga om en hos K. B. anställd stämpelförsäljares
skyldighet för hans egen del och icke om K. B:s redovisningsplikt.

Det måste slutligen betecknas såsom föga troligt att, därför att bestämmelserna
angående arvsskatt och skatt för gåva år 1914 på grund av

sill vidlyftighet ansågos böra utbrytas ur stämpelförordningen för att
upptagas i en särskild författning, skyldigheten att redovisa och inleverera
stämpelmedel skulle blivit en annan och mindre för den stämpelförsäljare,
som uppbure stämplar enligt den utbrutna författningen, än för
den, som mottoge stämpelmedel i kraft av moderförfattningen.

Beträffande handläggningen inom Ö. Ä. av ärenden rörande deklaration
av gåva är upplyst, att deklarationerna pläga mottagas av en inom Ö. Ä.
för uppbördsärenden anställd kammarskrivare, som jämväl mottager i
sammanhang med deklarationen erlagda stämpelmedel och därå utfärdar
kvitto. Medlen insättas därefter å von Friesens bankräkning. Von Friesen
är ensam stämpelförsäljare inom ifrågavarande avdelning av Ö. Ä. Först
sedan deklarationsärendet, efter beredning av kammarskrivaren, av von
Friesen föredragits i ö. Ä. och stämpelskattens storlek därvid blivit definitivt
bestämd, verkställer von Friesen inköp av stämplar.

Av den av von Friesen ingivna tablån framgår oförtydbart, att föredragningen
av åtskilliga ärenden under 1919 och 1920 blivit så fördröjd,
att influtna stämpelmedel icke kommit att inlevereras inom den tid, från
det von Friesen uppburit medlen, som i 39 § tredje stycket stämpelförordningen
stadgats. Von Friesen har själv uppgivit, att under februari 1919
stämpelmedel av honom inlevererats för 47 under januari inkomna ärenden,
under det att stämpelskatten, sammanlagt 8,457 kronor 40 öre, för
4 återstående under samma månad inkomna ärenden icke då redovisats.
Enligt tablån utgjorde summan av de från 1919 års början ingivna deklarationerna
under mars 1919 184, april 222, maj 263, juni 303, juli 315,
augusti 326, september 332, december 582, januari 1920 585, februari 594,
mars 612, april 629, maj 641, juni 668, juli 669, augusti 674 och oktober 688.
Antalet föredragna och således, som får antagas, med avseende å stämpelskatten
till generalpoststyrelsen redovisade deklarationsärenden från 1919
års början utgjorde däremot under april 1919 165, maj 192, juni 240, juli
283, augusti 310, september 324, oktober 326, januari 1920 519, februari 579,
mars 581, april 595, maj 607, juni 623, juli 645, augusti 663, september 664
och november 687.

Även om man utgår från, att redovisning av erlagda stämpelmedel för
varje deklaration icke skolat äga ram förrän under månaden efter den,
då medlen mottagits, har dröjsmål med redovisningen uppenbarligen ägt
rum. Vilka belopp, som härigenom icke i rätt tid influtit i statskassan
har av i ärendet lämnade upplysningar icke varit möjligt att utröna.
Beror detta därpå, att von Friesen fört så bristfälliga anteckningar, att
han icke kunnat lämna närmare besked, än han gjort, är redan detta
anmärkningsvärt. Beror det därpå, att von Friesen icke velat lämna fullständiga
uppgifter, lärer väl under ett åtal sådant kunna åstadkommas.

Såsom grund till dröjsmålet med inlevereringen av stämpelmedlen har
von Friesen anfört, att, då storleken av stämpelskatten för varje gåva
icke blivit bestämd förrän genom ett efter föredragning i skatteärendet
meddelat beslut, redovisningstiden borde räknas därifrån. Såsom jag förut
anfört, måste denna uppfattning anses oriktig. Antalet inkomna deklarationer
har, såsom tablån utvisar, under vissa månader särskilt 1919 varit
betydande. Det synes emellertid, som om med god vilja hinder icke borde
hava mött att avsluta ärendenas förberedande behandling inom sådan tid,
att redovisning av fastställda skattebelopp i rätt tid kunnat äga rum.

Men var detta icke möjligt, hade det ändock ålegat von Friesen, oberoende
därav att ärendena ej hunnit föredragas, att minst en gång i månaden
till generalpoststyrelsen inleverera vad som influtit. Även om återbäring
av stämpelmedel skolat äga rum, hade detta utan större svårighet kunnat
ske, om också medlen blivit till generalpoststyrelsen inlevererade. Jag
hänvisar ånyo till det nyss omnämnda vid stämpelförordningen fogade
talongformuläret, däri uttryckligen förutsatts, att för högt beräknade inbetalda
medel skola återbäras. Att uppburna stämpelmedel icke inom den
lagligen föreskrivna tiden skulle behövt av von Friesen inlevereras, därför
att dessa medel vid ett definitivt beslut kunde befinnas för knappt
tilltagna, förefaller mig alldeles obegripligt.

Jag fann sålunda, att von Friesen i angivna hänseenden förfarit felaktigt.
Då von Friesen vidhållit sin i ärendet omförmälda uppfattning och
stämpelmedel till betydande belopp syntes hava blivit för sent inlevererade
till statskassan, kunde hans förfarande icke undgå min beivran. Jag
uppdrog därför åt advokat fiskalen att i laga ordning ställa von Friesen
under åtal inför hovrätten för tjänstefel. Det ålåge advokatfiskalen att
verkställa vidare utredning i målet för utrönande av dels storleken av
de stämpelmedel, som av von Friesen blivit för sent inlevererade till
generalpoststyrelsen, och dels den tid, under vilken dröjsmålet i varje
enskilt fall kunde hava ägt rum, samt att därefter med hänsyn till utredningen
avfatta sina ansvarspåståenden.

I särskild skrivelse meddelade jag generalpoststyrelsen om målet för
att styrelsen skulle däri kunna mot von Friesen föra den ersättningstalan,
vartill styrelsen kunde finna omständigheterna föranleda. Därest ersättningsanspråk
framställdes av styrelsen, borde advokatfiskalen understödja
desamma, i den mån de kunde finnas befogade.

På grund av mitt uppdrag ställde advokatfiskalen i särskilda memorial.
av vilka det första delgivits von Friesen den 11 mars 1922, von Friesen
under åtal inför Svea hovrätt med yrkande att, enär dels åtskilliga av de
under åren från och med 1917 till och med 1920 till Ö. Ä. ingivna gåvodeklarationer
icke föredragits inom skälig tid, dels i ett flertal fall under
sistnämnda 4 år ävensom under år 1921 i anledning av gåvodeklarationers
ingivande uppburits alltför hög gåvoskatt, därav det för mycket uppburna
först efter ärendets föredragning i Ö. Ä. åter burits, dels influtna
gåvoskattemedel under nämnda 5 år och de 3 första månaderna av år
1922 oftast icke inlevererats inom föreskriven tid, dels ock, då inleverering
av dylika medel skett, därvid icke i något fall under sistberörda tid av
5 år 3 månader bifogats i 34 § 1 mom. 3 stycket av kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften föreskrivna talonger,
samt von Friesen i egenskap av föredragande inför ö. ä. av dit ingivna
gåvodeklarationer ävensom ensam stämpelförsäljare inom sagda ämbetes
avdelning för uppbördsärenden vore ansvarig för anmärkta förhållanden,
von Friesen måtte fällas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 §
strafflagen ävensom förpliktas utgiva 6 procent ränta å av honom sålunda
ohehörigen disponerade stämpelmedel. Advokatfiskalen yrkade, att till
grund för von Friesens ersättningsskyldighet härutinnan gent emot stats -

verket måtte läggas i första hand den tolkning av 39 § 3 stycket i nämnda
kungl. förordning att med redovisning av samtliga under en månad till
stämpelförsäljare influtna stämpelmedel finge anstå till sista dagen i
samma månad, i vilket fall det räntebelopp, von Friesen hade att till
statsverket utgiva, uppginge till 21,656 kronor, eller, därest von Friesen
icke kunde förpliktas att till statsverket gälda ränta å till gåvodeklaranter
återburna belopp, till 20,023 kronor 88 öre, i andra hand den tolkning,
att varje under en kalendermånad verkställd inleverering av stämpelmedel
skalle avse alla stämpelmedel, som efter senaste leveransdag
influtit, i vilket fall det belopp, von Friesen hade att nti ifrågavarande
hänseende utgiva, uppginge till 20,237 kronor 13 öre eller, därest till deklaranter
återburna medel icke medräknades vid bestämmandet av räntebeloppet,
till 18,600 kronor 73 öre, och i tredje hand den tolkning, att med
redovisning av de under en kalendermånad uppburna stämpelmedel finge
anstå till sista dagen i nästpåföljande månad, i vilket fall räntebeloppet
uppginge till 5,998 kronor 27 öre eller, därest återburna medel härvid
icke medräknades, till 5,226 kronor 3 öre.

Hovrätten har i utslag den 30 december 1922 anfört följande:

Beträffande först åtalet i vad det avsåge ansvar å von Friesen för obehörigt
dröjsmål med gåvodeklarationers föredragning, så enär i målet
vore upplyst, att i ett flertal av de utav advokatfiskal anmärkta fall
dröjsmål med dylika ärendens föredragning berott därpå, att von Friesen
velat någon tid avvakta erläggande av skatt eller resterande skattebelopp,
vartill han för undvikande av skattens eller resterande skattebelopps indrivande
medelst exekutiva åtgärder finge anses hava haft fog, att i åtskilliga
andra fall ärendena på grund av bristande utredning från vederbörande
gåvodeklaranters sida icke lämpligen kunnat föredragas tidigare
än som skett, att i ett fall dröjsmål med föredragningen av ärendet berott
på mera invecklade uträkningar av gåvoskattens belopp, samt att, såvitt
fråga vore om övriga av de utav advokatfiskal anförda fall, antingen
von Friesen åtnjutit tjänstledighet, varunder med ärendenas föredragning
fått anstå, eller andra von Friesen åliggande ämbetsgöromål hindrat
honom att tidigare än som skett föredraga ärendena, funne hovrätten vad
därutinnan lagts von Friesen till last icke kunna för honom föranleda
ansvar. Vad därefter anginge yrkandet om ansvar å von Friesen för det
han uppburit för hög gåvoskatt, framginge väl av handlingai-na, att i
åtskilliga fall det belopp, som i samband med gåvohandlings ingivande
eller eljest före föredragningen erlagts, överstigit vad som vid ärendets
avgörande ansetts böra i stämpel för gåvohandlingen utgå, och att vad
sålunda för mycket uppburits ej blivit återställt förr än efter ärendets
slutbehandling i Ö. Ä., men enär, så vitt handlingarna i målet utvisade,
von Friesen icke i andra fall än sådana, där något tvivelsmål om beräkningsgrunden
skäligen kunnat yppas, uppburit för högt skattebelopp, samt
vid sådant förhållande von Friesens nämnda förfarande icke kunde anses
innefatta ämbetsfel, bleve åtalet jämväl därutinnan av hovrätten
ogillat. Vidkommande åtalet i övrigt, så enär jämlikt 39 § 3 stycket förenämnda
kungl. förordning det ålegat von Friesen att inom utgången av
den kalendermånad, som infallit näst efter den, under vilken stämpelmedel
till honom influtit, till kungl. generalpoststyrelsen inleverera

samma stämpelmedel, men utrett blivit, att von Friesen senare än sålunda
vederbort inlevererat en avsevärd del av de stämpelmedel lian
under åren 1917—1920 samt de 9 första månaderna av 1921 uppburit, ty
och som von Friesen icke, på sätt nyssnämnda lagrum jämväl stadgade,
till generalpoststyrelsen insänt talonger, som motsvarade av von Friesen
utfärdade kvitton rörande av honom under tiden från och med den 11
mars 1917 till och med den 31 mars 1922 till generalpoststyrelsen inlevererade
stämpelmedel, alltså och då von Friesen sålunda finge anses hava
visat oförstånd och försummelse i utövningen av det honom anförtrodda
ämbetet, prövade hovrätten, som funne straff för berörda förseelser i den
mån de blivit begångna tidigare än 5 år före den 11 mars 1922 hava förfallit,
jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 2 och 3 §§ strafflagen, rättvist döma
von Friesen att höta, för underlåtenhet att inom behörig tid inleverera
stämpelmedel 100 kronor och för underlåtenhet att insända talonger 50
kronor eller alltså tillhopa 150 kronor. Vidkommande slutligen advokatfiskalens
yrkande om åläggande för von Friesen att gottgöra statsverket
den ränteförlust, som genom den försenade inlevereringen av stämpelmedel
tillskyndats statsverket, prövade hovrätten, som ansåge statsverket
icke äga rätt till ränta å medel, som till gåvodeklaranter återburits, rättvist
på det sätt bifalla advokatfiskal^ talan i övrigt, att von Friesen
förpliktades att enligt den av advokatfiskalen sist angivna grund gottgöra
statsverket med av advokatfiskalen beräknat och av von Friesen
med avseende å uträkningen utan anmärkning lämnat belopp 5,226 kronor
3 öre.

Över hovrättens utslag har von Friesen anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Vid granskning av fångförteckningarna fann jag anledning till anmärkning
mot ett av Nora tingslags häradsrätt under ordförandeskap av t. f.
domhavanden T. Lundquist den 18 augusti 1921 meddelat utslag angående
för förfalskning häktade förre hemmansägaren K. Larsson och arbetaren
G. Ring. Sedan handlingarna i målet införskaffats, visade de bland annat
följande:

Efter särskilda stämningar yrkade landsfiskalen P. Peterson vid häradsrättens
sammanträde den 11 april 1921 ansvar å Larsson, dels för det denne
i strid mot av skogsvårdsstyrelsen i Örebro län den 20 november 1920 utfärdat
förbud verkställt avverkning å Larsson då tillhöriga hemmanet
n:r 3 Älvhyttan och skogsmarken till hemmanet n:r 4 Älvhyttan i
Vikers kapellförsamling, dels ock för det Larsson i december 1920 och
januari 1921 olovligen tillverkat brännvin. Målen angående olovlig skogsavverkning
och olovlig brännvinstillverkning handlades vart och ett för
sig och förekommo ånyo den 6 juni 1921.

Sedan Larsson och Ring därefter häktats, yrkade landsfogden K. Norrsell
vid häradsrätten ansvar å Larsson för det han vid ifrågavarande avverkning
falskeligen anbragt märken på åtskilliga träd för att giva dem
sken av att vara behörigen utstämplade och därefter avverkat träden samt
å Ring för delaktighet i förfalskningsbrottet.

Då rannsakningsmålet don 18 augusti 1921 företogs, blevo därmed sammanslagna
nyssnämnda två mot Larsson anhängiggjorda mål.

Genom utslag samma den 18 augusti dömde häradsrätten Larsson bland
annat dels för olovlig skogsavverkning jämlikt 10 § i lagen den 11 juni
1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av Skövling av skog å fastighet
i enskild ägo till böter 300 kronor, dels för förfalskning jämlikt
12 kap. 7 § strafflagen till straffarbete G månader och dels för olaga brännvinstillverkning
jämlikt 30 och 12 §§ i kungl. förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin till — förutom utgivande av tillverkningsskatt
— böter 300 kronor, eller tillhopa till straffarbete 6 månader
och böter 600 kronor, vilka böter, därest tillgång till deras fulla gäldande
saknades, skulle förvandlas till straffarbete en månad och med det
övriga frihetsstraffet sammanläggas, så att Larsson för sådan händelse
skulle i en bot undergå straffarbete 7 månader, samt Ring för delaktighet
i förfalskningsbrottet jämlikt 3 kap. 3 § strafflagen, jämförd med 12 kap.
7 § samma lag, till straffarbete 6 månader. ”Med hänsyn till i målet förekomna
särskilda förhållanden” förordnade häradsrätten med stöd av 1 §
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, att med verkställande
av ”de svarandena ådömda frihets- och bötesstraff” skulle anstå och
deras utkrävande Amra beroende på Larssons och Rings uppförande under
en prövotid av 3 år samt på de omständigheter i övrigt, som i nämnda lag
angåves, och skulle Larsson och Ring genast på fri fot försättas. Larsson
och Ring skulle på sätt och under tid, som i lagen sades, stå under övervakning,
och förordnades konsulenten K. Nordström att vara övervakare
över de dömde.

I hovrätten anfördes besvär allenast av Peterson under yrkande, att
häradsrättens utslag måtte undanröjas i vad därigenom anstånd meddelats
Larsson med honom för olo Ådig skogsavverkning och för olovlig brännvinstillverkning
ådömda straff.

I utslag den 25 april 1922 fann hovrätten, enär sådana omständigheter
i målet icke förekommit, att villkorlig dom bort meddelas i fråga om de
Larsson för olovlig skogsavverkning och för olovlig brännvinstillverkning
ådömda straff, skäligt undanröja häradsrättens utslag i vad häradsrätten
därigenom förordnat om anstånd med nämnda straff, och undanröjdes
jämväl den av häradsrätten meddelade föreskrift om förvandling och
sammanläggning av i utslaget omförmälda straff.

Under hänvisning till bestämmelserna i 12 kap. 21 § strafflagen och 2 §
första stycket i lagen angående villkorlig straffdom anmodade jag Landquist
att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Lundquist följande:

Handläggningen av ifrågavarande rannsakningsmål hade erfordrat en
avsevärt lång tid, för att målets särdeles invecklade förhållanden skulle
få en så nöjaktig utredning som möjligt. Sålunda hade rannsakningen påbörjats
klockan 10 f. m. och pågått, med ett kort uppehåll för matrast,
ända till omkring klockan 7 e. in., då målet överlämnats till avgörande,
varefter utslaget meddelats mellan %9 och 9 e. m. Ehuru målets storlek —
utskriften hade tagit i anspråk mer än 70 maskinskrivna sidor — väl motiverat
ett anstånd med utslagets avkunnande till påföljande dag, hade
Lundquist, då tingshuset stått under reparation och då det icke varit för -

berett för nämndemännens härbärgerande därstädes, beslutat söka avkunna
utslaget redan samma kväll. På grund av lokalernas reparation
och för att hava erforderliga författningar lätt tillgängliga hade Lundquist
varit hänvisad att vid författandet av utslaget taga plats i rättssalen,
omgiven av nämndemännen. Dessa senare, med vilka han under
tiden diskuterat i målet berörda förhållanden, hade förklarat sig önska,
att villkorlig dom meddelades åt såväl Larsson som Ring, och hade Lundquist
vid tillmötesgåendet av denna önskan kommit att förbise bestämmelserna
i 12 kap. 21 § strafflagen. Ett beaktande därav skulle ju jämlikt
2 § första stycket i lagen om villkorlig straffdom hava uteslutit tilllämpningen
av villkorlig straffdom i förevarande fall. Något försvar för
lagens felaktiga tillämpning hade Lundquist givetvis icke att prestera.
Anledningen till det felaktiga förfarandet vore att söka i Landquists trötthet
efter dagens långa förhandlingar, i trots varav han i anseende till
ovansagda förhållande ändock ville söka bringa det vidlyftiga målet till
slut. Då Lundquist påföljande dag kontrolläst utslaget, hade han väl
observerat utslagets bristande överensstämmelse med lagens stadganden,
men då hade intet varit att åtgöra i saken.

I skrivelse till advokatfiskal! vid Svea hovrätt anförde jag följande:

I 1 § i 1918 års lag om villkorlig straffdom stadgas, att om någon dömes
till straffarbete, ej över 6 månader, eller fängelse, ej över ett år, och finnes,
med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga förhållanden
i övrigt, skälig anledning antaga, att lian skall utan det sålunda
ådömda straffets undergående låta sig rättas, må domstolen kunna i domen
förordna, att med straff, som nu är nämnt, skall anstå och att på den dömdes
uppförande under viss prövotid samt på omständigheter i övrigt, som
i lagen angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Vad sålunda är stadgat må, där straffet bestämmes till böter, oek å det
straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där det är anledning antaga,
att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Ådömas böter jämte frihetsstraff, som i första stycket sägs, må anstånd
enligt lagen kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena; och äge, där anstånd beviljas, sammanläggning
av böterna med frihetsstraff ej rum.

I 2 § första stycket föreskrives bland annat, att villkorlig dom ej må
meddelas i fall, där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Enligt 12 kap. 21 § strafflagen skall den, som efter 7 § prövas skyldig
till straffarbete i minst 6 månader, ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §
samma lag.

Det av häradsrätten den 18 augusti 1921 meddelade utslaget var felaktigt
i flera avseenden. Trots stadgandet i 12 kap. 21 § strafflagen dömdes
Larsson och Ring icke till sådan påföljd, som omförmäles i 2 kap. 19 §
strafflagen. Häradsrätten hade varit skyldig att, då den dömt Larsson
jämlikt 12 kap. 7 § strafflagen för förfalskning till straffarbete 6 månader
och Ring jämlikt 3 kap. 3 § strafflagen jämförd med 12 kap. 7 § samma
lag för delaktighet i nämnda förfalskningsbrott till straffarbete likale -

des 6 månader, jämväl förordna, att Larsson och Ring skulle vara underkastade
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess viss tid förflutit
från det Larsson och Ring blivit efter utståndna straff frigivna. På grund
av innehållet i 2 § i lagen 1918 angående villkorlig straffdom hade anstånd
med de urbota straffen ej kunnat ifrågakomma. De Larsson ådömda
böterna, tillhopa 600 kronor, hade vid den av häradsrätten företagna förvandlingen
jämlikt bestämmelserna i 2 kap. 11 § strafflagen bort beräknas
motsvara straffarbete 30 dagar och icke en månad. Då anstånd med
undergående av det Larsson ådömda straffarbetet ej bort medgivas, hade
villkorlig dom beträffande böterna icke heller fått meddelas. Emot föreskrifterna
i sista stycket i 1 § i 1918 års lag hade, när anstånd med straffen
ändock lämnats åt Larsson, någon sammanläggning av dessa ej bort ske.

Genom hovrättens utslag, efter besvär av Peterson — yttrade jag
vidare — hade häradsrättens beslut undanröjts i fråga om anstånd med
de Larsson ådömda bötesstraffen samt beträffande förvandling och sammanläggning
av dessa straff. Därvid ansåge jag mig i den delen kunna
låta bero. Men då de övriga felaktigheterna eller sålunda försummelsen
att iakttaga bestämmelserna i 12 kap. 21 § strafflagen och 2 § första stycket
i lagen angående villkorlig straffdom syntes mig ådagalägga eu betydlig
brist på eftertanke, kunde Lundquist, som vore för häradsrättens utslagansvarig,
icke därför undgå åtal.

Vad han i sin förklaring anfört kunde icke vinna avseende. Rannsakningen
syntes icke hava varit så vidlyftig, att felaktigheterna därav kunnat
ursäktas. Även om rannsakningsprotokollet för den 18 augusti 1921 i
utskrift utgjort 70 lA maskinskrivna sidor, både dock, om utslaget medräknades,
allenast omkring 19 sidor blivit författade. Det övriga motsvarades
av i målet ingivna handlingar, av vilka, besynnerligt nog, i rannsakningsprotokollet
intagits i sin helhet häradsrättens egna protokoll i de
förut vid två rättegångstillfällen handlagda målen mot Larsson för olovlig
skogsavverkning och . olovlig brännvinstillverkning. Vad beträffade
den vid överläggningen framkomna önskan om villkorlig dom hade det
varit ordförandens skyldighet att se till, att de lagliga förutsättningarna
varit för handen. Nu syntes emellertid handlingarna visa att, även om
villkorlig dom lagligen kunnat komma i fråga, de materiella förutsättningarna
åtminstone beträffande Larsson saknats. Om Lundquist efter
utslagets meddelande observerat dess bristande överensstämmelse med
lagens stadganden, hade han kunnat anmoda Norrsell att likasom Peterson
fullfölja talan däremot. Jag hänvisade därutinnan till mina änibetsberättelser
1919 sid. 106 o. f„ 1920 sid. 267 och 426 o. f. samt 1921 sid. 177 o. f.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog jag åt advokatfiskalen att
för det tjänstefel, vartill Lundquist gjort sig skyldig, ställa honom under
åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 30
december 1922 att, enär häradsrätten förfarit oriktigt därigenom att häradsrätten,
ehuru Larsson och Ring efter 12 kap. 7 § strafflagen prövats
skyldiga till straffarbete i 6 månader, underlåtit att jämlikt 21 § i samma
kap. döma Larsson och Ring till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

men häradsrätten, vid det förhållande att dylik påföljd icke blivit ådömd
Larsson och Ring, icke kunde anses hava förfarit i strid mot stadgandet
i 2 § 1 stycket 2 punkten i lagen angående villkorlig straffdom, samt
Landquist, som vore ansvarig för häradsrättens ifrågavarande utslag,
genom omförmälda underlåtenhet gjort sig skyldig till försummelse i utövning
av domarämbetet, dömdes Lundquist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att höta 75 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

13. Felaktigt förfarande av landsfiskal vid polisförhör.

Under natten mellan den 24 och den 25 oktober 1921 förövades en inbrottsstöld
å Ljusne-Voxna Aktiebolags kontor i Ljusne, därvid ur ett kassavalv,
vars dörr blivit sprängd, tillgrepos omkring 65,000 kronor. Polisundersökningen
rörande stölden handhades av landsfiskalen i Söderala
distrikt R. Didrikson. I det vid undersökningen förda protokollet antecknades
bland annat, att den 27 november från polismyndigheten i Örebro
till Didrikson inkommit telefonmeddelande, att förre barberaren A. E.
Hellberg, som var känd under namnet ”Stockholms-Raggen” och avtjänat
för inbrottsstöld honom ådömt straffarbete, hos polisen i Örebro anmält,
att han kände förövarna av inbrottsstölden, och yrkat att bliva inställd i
Ljusne för att lämna ytterligare utredning. Sedan förhör med Hellberg
hållits av detektiva polisen i Örebro och, enligt det av Didrikson förda
polisprotokollet, bolaget förbundit sig att ”stå kostnaderna för Hellbergs
transport till Ljusne, därest dessa icke skulle kunna utfås av statsmedel”,
växlades mellan nämnda polismyndighet och Didrikson telegram angående
Hellbergs ”transport”. Sedan Hellberg den 28 november 1921 ankommit
till Söderhamn, åtföljd av överkonstapeln H. Widin, företogs samma
dag av Didrikson undersökning å bolagets kontor i Ljusne.

Angående förloppet därvid förekom i tidningen Dagens Nyheter för den
3 december 1921 en artikel med rubrik: ”Ljusnegåtan: står man nu inför
lösningen!”, i vilken under en underrubrik: ”Stockholms-Raggen tar hand
om förhöret” anfördes följande:

Polisen hade låtit Hellberg vid förhöret spela en roll, som knappast
kunde sägas anstå honom. Det hade varit f. d. straffången, som långa stunder
fungerat som den egentliga förhörsledaren och tagit loven av både
Didrikson, Widin och polismannen L. J. Holmqvist i Ljusne, vilka alla
tre närvarit. Den förste av personalen, som blivit uppkallad, hade varit
bolagets mångåriga kassör John Wallin, en man, som åtnjöte allmänt
anseende för redbarhet och plikttrohet. Han hade blivit på det allra oförsyntaste
ansatt av ”Stockholms-Raggen”, som under en del av förhöret
varit fullständigt ensam tillsammans med honom och i mycket ©förblommera
de ordalag beskyllt honom för att hava haft sin hand med i brottet.
En annan av de på samma sätt förbörda hade varit en av bolagets bokförare
S. Lönnberg, med vilken tidningen samtalat. Hellberg både, om
Lönnbergs relation av det passerade vore riktig, tydligen tillåtits de allra
största friheter av polismännen. Så snart Lönnberg kommit in i det rum,
där de fyra herrarna befunnit sig, hade ”Stockholms-Raggen” spänt ögo -

nen i honom, tagit på sig sin allra bistraste uppsyn och rutit: "Vem var
det som räckte dig spettet, när du bröt upp kassaskåpet?” Lönnberg hade
invänt, att han ej kunde erinra sig, att det någonsin förekommit någon
förbrödring mellan honom och Hellberg, och förklarat, att han icke vore
sinnad att ingå på något svaromål, varpå Hellberg dunkat näven i hordet
och dekreterat i samma föga salongsmässiga ton, att han ej tänkte tåla
några slingerbultar, för här hade lian polismans makt och myndighet och
krävde respekt och lydnad. På sådant sätt både förhöret alltjämt fortsatts
med Hellberg som ledare. De tre polismännen hade förhållit sig fullständigt
passiva. Något protokoll hade icke förekommit. En av de frågor eller,
rättare sagt, påståenden Hellberg kommit med hade lytt: ”Det är ju du
och kassören, som hava nycklarna till kassaskåpet?” Då Lönnberg till
slut förlorat besinningen av vrede och icke kunnat behärska anletsdragen,
hade Hellberg sträckt ut handen mot honom, vänt sig till polismännen och
ropat: ”Titta på karlen! Titta bara! Det måtte väl synas på honom, att
han är skyldig!” Wallin hade blivit underkastad ännu ett ”förhör” i alldeles
samma stil, och till sist hade Hellberg tillsammans med polismännen
företagit en inspektionsrond genom kontorslokalerna. Han både därunder
haft tillfälle att granska även det nya kassavalvet med dess säkerhetsanordningar,
vilket ingen av tjänstemännen ännu haft tillträde till. Förbittringen
bland kontorspersonalen vore synnerligen stor, vilket man icke
finge undra över.

I Dagens Nyheter för den 4 december 1921 förekom därefter en ny artikel
i saken under rubrik: ”Raggens debut som polisman i Ljusne-Voxna.”
Enligt artikeln hade Holmqvist vid samtal, som en medarbetare i tidningen
haft med honom, medgivit, att Hellberg nog ej bort få tala till kontorspersonalen,
samt yttrat, att Hellberg fått sig en nubbe och pratat litet
bredvid munnen, men att man icke finge fästa sig vid det.

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna anmodade jag genom
resolution den 5 december 1921 K. B. i Gävleborgs län att infordra upplysning
från vederbörande underordnade tjänstemän samt inkomma med
upplysningarna ävensom eget utlåtande.

Därefter inkom från kassören Wallin en klagoskrift, däri anfördes
följande:

Mellan klockan 1 och 2 på dagen, då den övriga kontorspersonalen hade
lunchrast, hade klaganden först fått skåda Hellberg, då han med Holmqvist
som ciceron passerat klagandens rum på väg till kassavalvet. Tämligen
orolig över detta tilltag, hade klaganden sprungit bort till Didrikson
och Widin och frågat, vad det vore för en främmande herre som Holmqvist
hade med sig och om det vore lämpligt att visa honom kassavalvet,
då en ny dörr hölle på att inmonteras, varvid kontorspersonalen knappast
hade tillträde till rummet. Med orden ”nej, kanske det” hade de då funnit
för gott att avbryta Hellbergs orientering. Utan vetskap om, vilken
person klaganden hade att göra med, hade klaganden senare vid lialvfyratiden
på eftermiddagen villfara hans önskan om ett enskilt samtal, och
hade de därför uppsökt ett rum å brukskontoret, som disponerades av polismännen.
Under vägen dit hade Hellberg presenterat sig som ”StockholmsRaggen”,
vilket namn väckt ej så liten undran hos klaganden, men då

polismännen visade honom all möjlig hänsynsfullhet, hade klaganden ej
kunnat misstänka något. Sedan de inkommit i rummet samt Didrikson och
Widin på Hellbergs uppmaning avlägsnat sig, hade Hellberg sträckt fram
sin hand till förbrödring, vilken godhet dock avböjts av klaganden
under motivering, att de ej vore tillräckligt bekanta. Därefter hade Hellberg
börjat ansätta klaganden för inbrottsstölden och framkastat, att han
med säkerhet visste, att klaganden vore delaktig i dynamitinbrottet och
lämnat ut nyckeln till kontorsdörren, och skulle klaganden uppgiva adressen
på mottagaren o. s. v. Att klaganden förnekat all vetskap därom hade
ej synts inverka på klagandens interlokutör, som, enligt vad han försäkrade,
nog hade medel att klämma fast tjuven och ej skulle lämna platsen,
förrän han klarat upp stöldaffären. Efter detta första förhör, varefter
Lönnberg inkallats, hade klaganden åter vid 5-tiden genom Holmqvist
blivit anmodad att infinna sig till nytt förhör. Därvid hade klaganden
genmält, att mannen föreföll klaganden virrig, varför klaganden ej
ämnade komma förrän på order av Didrikson. Kort därefter hade Holmqvist
återkommit med order från Didrikson att infinna sig, vilket klaganden
genast hörsammat. Närvarande vid detta förhör hade varit Hellberg,
Didrikson, Widin och Holmqvist. Något protokoll hade icke förts.
Sedan Didrikson dekreterat, att vad som yttrades där inne ej finge komma
utom väggarna, hade ledningen övertagits av Hellberg, som åter helt tvärsäkert
upprepat samma beskyllningar som vid första förhöret. Trots ”klagandens
goda anseende på platsen” skulle Hellberg veta att få fast klaganden.
Då klaganden tänkt, att han knappast kunde vänta sig någon
undsättning av Didrikson, hade klaganden fäst blicken på Widin, i tanke
att möjligen han, som måste känna till förhörsledaren, skulle ingripa,
men till sin häpnad både klaganden mötts av hans inpass: ”Om kassören
har något att erkänna, är det bäst att tala om alltsammans.” Givetvis
hade klaganden börjat bliva mer och mer upprörd och, vändande sig till
Didrikson, begärt upplysning, vilken person det vore, som tillätes förhöra
klaganden, och tillagt: ”han är ju virrig”. Följande presentation hade nu
börjat: ”Han heter Hellberg och har anmält sig hos polisen i Örebro med
uppgift, att han sitter inne med vissa uppslag om Ljusnestölden, vilka
han skulle yppa, om han finge tillfälle att komma till Ljusne. Han har
förut varit Örebropolisen behjälplig att uppklara brott.” Här hade Didrikson
fått avbryta inför Hellbergs framsträckta, tatuerade hand och
orden ”Stopp där”. Efter dessa föga givande upplysningar hade Hellberg
fortsatt, och, sedan han bland annat framkastat att kassören ju vore van
att handskas med dynamit, hade klaganden till sin bestörtning ur Hellbergs
egen mun fått höra, vilken meriterad person han vore. ”Se jag har
suttit inne så och så många gånger för inbrottsstölder och bär nog möjligheter
att sätta fast tjuven”, hade Hellberg yttrat och beledsagat yttrandet
med en gest åt pannan. Så upprörd som klaganden blivit, hade
han själv måst avbryta det vidriga ”förhöret” samt frågat, om ej herrarna
funne det upprörande, att klaganden skulle stå till svars för en
sådan man. Klaganden hade därefter avlägsnat sig och hade, väl utkommen
ur rummet, ej kunnat återhålla tårarna av förtrytelse över en sådan
upprörande behandling. Det voro icke möjligt, att en oförvitlig man skulle
behöva underkasta sig en sådan behandling, som den klaganden fått röna,
utan att erhålla upprättelse. Didrikson och Widin hade icke i ringaste

man sökt bota den skada de åstadkommit. Det syntes klaganden, att de
åtminstone bort framföra sin ursäkt eller lämna klaganden en förklaring
över motiven till sitt handlingssätt. Tvärtom hade Didrikson i en offentlig
förklaring sökt fritaga sig från all skuld och därvid till och med lämnat
uppgifter, som bevisligen strede mot sanna förhållandet.

Klagoskriften översändes till K. B. för att vara tillgänglig vid den av
mig begärda utredningen. Samtidigt anhöll jag, att K. B. med hänsyn till
ärendets beskaffenhet ville ägna detsamma synnerlig uppmärksamhet
samt en ingående och allsidig utredning.

I avgivet utlåtande anförde K. B., att K. B. redan den 3 december 1921
anmodat landsfogden i länet att angående innehållet i eu annan tidningsartikel
i saken infordra Didriksons förklaring ävensom protokoll vid det
i artikeln omnämnda förhöret samt inkomma därmed jämte eget utlåtande.
Av utredningen i ärendet syntes det K. B. framgå, att genom tidningsartiklarna
givits en allt för sensationsfärgad framställning av saken,
men att det likväl torde få göras gällande, att Didrikson under de förhör
och utredningar i målet, som ägt rum i närvaro av Hellberg, icke iakttagit
all nödig omtänksamhet.

Landsfogden G. Björkling anförde i ett till K. B. avgivet utlåtande följande:

Vid undersökning beträffande dynamitinbrotten i Ljusne med flera ställen
i södra Hälsingland under slutet av oktober och början av november
1921 hade Björkling besökt Ljusne åtskilliga gånger. Därvid hade även
det ryktet kommit till Björklings kännedom, att tjänstemän vid LjusneVoxnabolaget
rätt skarpt misstänktes för delaktighet i Ljusneinbrottet.
Dessa tjänstemän hade ock med eget samtycke underkastats förhör av de
i Ljusne för biträde med utredningen stationerade Stockholmsdetektiverna
S. Bergdahl och J. Hjärpe, varvid dock något för dem komprometterande
icke framkommit. Björkling hade ansett sig sakna laga befogenhet
att på sakens dåvarande ståndpunkt anställa förnyat förhör med några
av dem, men Björkling hade givit detektiverna i uppdrag att söka insamla
ytterligare material till ”skälig anledning”. Detta hade emellertid
icke lyckats, varför något förnyat förhör icke kommit till stånd. Trots
det att alla, -både möjliga och omöjliga, uppslag till brottslingarnas upptäckande
med största skyndsamhet och noggrannhet utretts, hade det icke
lyckats att finna någon bog för sakens uppklarande. Under sådana förhållanden
hade även en viss hänsyn måst tagas till de från Örebropolisen
lämnade upplysningarna om ”Raggens” påstådda kännedom om gärningsmännen
vid Ljusneinbrottet. Av Didriksons protokoll och förklaring framginge,
att resultatet av dennes hörande blivit föga givande, vilket dock
på förhand icke rimligtvis kunnat avgöras. Huruvida Didrikson vid förhöret
förfarit olagligt, syntes Björkling svårt att avgöra, då i lag saknades
föreskrifter om formerna för ett dylikt förhör. Förnekas kunde dock
icke, att detsamma bort verkställas på ett mera tilltalande sätt. I detta
sammanhang kunde Björkling icke underlåta att påpeka det myckna tidningsskriveriet
angående ifrågavarande inbrott, därvid objektiviteten i
betänklig grad fått vika för sensationslystnaden. Visst vore, att utredningen
i allra högsta grad försvårats genom detta skriveri, varigenom
brottslingarna dessutom satts i tillfälle att säkerställa sig själva och undanröja
komprometterande omständigheter.

Didrikson anförde i eu till K. B. avgiven förklaring följande:

Beträffande anledningen till Hellbergs förande till Ljusne och hans angivelse
mot såväl tvenne tjänstemän därstädes som mot andra namngivna
personer hänvisade Didrikson till förhörsprotokollet, som bifogades. Sedan
Hellberg lämnat sin angivelse och sin berättelse, vilket tagit rätt lång
till, hade Hellberg velat hava ett personligt samtal med de ifrågavarande
tjänstemännen. På detta hade Didrikson svarat, att han ej kunde
förhindra dylika samtal, om vilka dock Hellberg själv finge föranstalta,
men hade Didrikson varnat Hellberg att därvid säga något kränkande’
eller att i övrigt något störande finge förekomma. Didrikson hade ansett
sit? cj kunna förhindra dessa samtal, dels enär Hellberg vore angivare
emot tjänstemännen, dels enär Hellberg kommit till Ljusne på bolagets
önskan för att lämna upplysningar om dynamitarderna och dels enär
Hellberg ej för brott anhallits utan rest som privatman och rörelsefrihet
således ej kunde nekas honom på den plats, dit han frivilligt kommit. Samtalen
hade sålunda kommit till stånd genom Hellbergs egna åtgöranden
och varit av helt kort varaktighet, Därunder hade Hellberg framställt
nagla frågor, som statt i samband med dynamitinbrottet. Tjänstemännen
både ansett frågorna för sig kränkande, då de vetat sig vara till saken
oskyldiga. Naturligtvis läge däruti ett berättigande, men ansvaret för
den falska angivelsen torde väl få anses vila på Hellberg och icke på Didrikson.
Såsom allmän åklagare hade Didrikson nämligen haft ovillkorlig
skyldighet att taga angivelsen till protokollet. Hellberg hade kommit
till Ljusne helt frivilligt pa bolagets önskan, och rum för hans förhörande
hade varit ställt till disposition. Därav följde, att Didrikson gent emot
honom icke kunnat göra gällande någon som helst disciplinär myndighet.
Att i dylikt fall med hot söka skrämma honom hade icke varit juridiskt
hållbart, och huru skulle polismyndigheten gent emot en allmänt såsom
konstig och ovederhäftig ansedd person kunnat förebygga obehagligheter.
Didrikson både gjort vad i ett dylikt fall kunde göras, i det Didrikson allvarligen
tillhållit Hellberg att ej fälla kränkande ord eller uppträda störande.
Att Hellberg skulle varit förhörsledare vore en uppenbar förvanskning
av sanningen. Under förhöret hade hans roll varit den vanliga, att
svara pii framställda frågor. Om efter förhörets avslutande, då Didriksons
officiella funktion varit slut, samtalet mellan Hellberg och Ljusneherraina
tagit ett mera sorglustigt förlopp, kunde detta icke läggas Didrikson
till last. Didriksons privata uppfattning angående en persons
skuld eller oskuld finge därvid icke spela in. Dessutom ville Didrikson
framhålla, att i var tid, då det hart när otroligaste inträffade snart sagt
varje dag, finge man icke vara övertygad om en persons oskuld, förrän
man erhållit full visshet därom.

Det i Didriksons yttrande åberopade polisförhörsprotokollet innehöll
för den £8 november 1921 följande:

Sedan Hellberg, åtföljd av Widin, anlänt till Söderhamn, hade Didrikson,
Widin och Hellberg i automobil begivit sig till bolagets kontor, där
”lokal beretts”. Widin hade medfört en rapport från detektivkommissarien
O. Karlsson i Örebro, vilken rapport innehöll följande:

Den 25 november vid 8-tiden på aftonen hade Hellberg blivit anträffad
å restauranten Fenix samt nedtagen till detektivavdelningen. Där vid

4 — Justitieombiidsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

olika tillfällen hörd, hade Hellberg förklarat, att lian väl kände förövarna
av de olika dynamitinbrotten i Norrland, och för det vid Ljusne-Voxna
förövade hade han angivit bröderna Adolf Tyko Södergren och Gustaf
Marti alis Södergren samt K. G. Kåberg ävensom en kvinna vid namn
Signe, vilka skulle vistas utanför trängkårens lägerplats i Sollefteå. En
annan person, som ginge under namnet ”Lilla smoln”, hade Hellberg uppgivit
sitta inne med noggrannare vetskap om förövarna av inbrotten i
varje särskilt fall. Sina uppgifter om förövarna hade Hellberg stött dels
därpå, att han under avtjänande av straff å Långholmen samtalat med
Kåberg, som han visste vara en väl förfaren dynamitman och som sagt
till honom under fängelsetiden, att han med hjälp av dynamit skulle föröva
inbrottsstölder i Norrland, och dels å upplysningar, som han fått av
en person vid namn K. Holmberg, från vilken han skilts i Hallsberg för
omkring 14 dagar sedan. Holmberg hade kommit resande norr ifrån och
omtalat för Hellberg, att lian närmast kommit från Sundsvall, där han
sammanträffat med bröderna Södergren, Kåberg och kvinnan. Dessa hade
varit försedda med mycket penningar och i Sundsvall växlat till sig 7,000
kronor i mindre valörer. Sällskapet hade även varit försett med automobil.
Hellberg, som hörts vid upprepade tillfällen och under olika sinnesbeskaffenhet,
hade vidhållit sina uppgifter, som dock fatt framletas
ur honom endast till smärre delar åt gången för sammanfattning. Han
hade framställt anspråk på att bliva inställd i Ljusne för att närmare
berätta om saken, och för de penningar, som eventuellt kunde tillfalla
honom som belöning, avsåge han att begiva sig utrikes för att börja en
hederligare levnad. Då Hellberg vid ett tillfälle 1920, när han i Örebro
tagits i förhör angående tjuvnadsbrott i Stockholm, lämnat uppgifter,
som sedermera visat sig sanna, hade hans angivelse ansetts vara av sådan
betydelse, att den förtjänade närmare undersökning på platsen. Hörd
inför poliskammaren hade Hellberg vidhållit sin angivelse. Under förhöret
med Hellberg hade intet särskilt framkommit, som givit stöd åt antagandet,
att Hellberg själv vore delaktig i stölderna. Han både emellertid
icke velat eller kunnat klargöra sina egna förehavanden eller resor under
senare tid i annan mån än att han varit över till England och Norge.

I det av Didrikson förda förhörsprotokollet hette det vidare:

Widin hade upplyst om Hellberg, att denne vore straffad för stöld i
förening med inbrott och kunde betecknas såsom mindre tillförlitlig, men
i detta fall ansåge Widin, att man torde kunna sätta tro till hans uppgifter.
Hellberg vore en intelligent man, ehuru han för utomstående åtminstone
ibland, beroende på hans sinnesstämning, kunde verka såsom
mindre normal. Hellberg hade en självsvåldig karaktär och hade velat
följa sin egen läggning, då han haft något att yppa för polisen. I annat
fall hade han ingenting meddelat. Han hade därför vid avgivandet av
sina berättelser åtnjutit vissa friheter. En av Hellbergs olater vore, att
han brukade titulera folk med ordet du. Redan under färden på tåget
mellan Örebro och Söderhamn hade Hellberg för Widin anmält att, enligt
vad han visste, kassören i Ljusne vore delaktig i inbrottet. Widin hade
förehållit Hellberg det straffvärd a i att tillvita en person brott, om man
ej hade säkra bevis för hans brottslighet. Hellberg hade emellertid vidhållit
sin anmälan, oaktat Widin för honom flera gånger upprepat sin
varning och ställt sig tvivlande om riktigheten av påståendet. Hellberg,

Öl

vilken därefter hörts, både på det bestämdaste vidhållit sin anmälan mot
klaganden för delaktighet i inbrottet och sagt sig kunna, om så fordrades,
framlägga bestämda bevis för riktigheten av denna sin anmälan. Han
hade även utsträckt denna anmälan mot Lönnberg, vilken jämväl skulle
vara delaktig, samt mot H. Halvorsen, som blivit efterlyst. Av Didrikson
och Widin hade Hellberg upprepade gånger varnats för falsk angivelse.
Det oaktat hade angivelsen vidhållits. Inför Didrikson hade Hellberg
vidare uppgivit, att vid sammanträffandet i Hallsberg med Holmberg
denne ytterligare för Hellberg berättat, att planen till inbrottet uppgjorts
av Lönnberg, vilken upprepade gånger sökt övertala klaganden till delaktighet.
Denne hade slutligen givit vika med villkor, att han sluppe personligen
vara med vid inbrottet. Huru sedan förbindelse uppnåtts med Kåberg
och hans sällskap, visste icke Hellberg. Vid stöldtillfället hade emellertid
Lönnberg gått på vakt utanför kontorsbyggnaden, medan Kåberg,
vilken såsom gruvarbetare vore väl förfaren med sprängning, verkställt
inbrottet. Då penningarna skulle plockas ut ur kassaskåpet, hade Lönnberg
varit med och även varit behjälplig vid kassaskåpsväggens frånbrytande.
Av de stulna penningarna hade Kåberg och hans sällskap bekommit
8,000 kronor, medan återstoden skulle finnas kvar i Ljusne, var
visste dock ej Hellberg. Dynamiten hade bekommits från arbetare vid
ostkustbanebygget.

I det av Didrikson förda polisprotokollet antecknades slutligen, att rykten
om klagandens delaktighet länge varit i omlopp på orten, till vilka
rykten Didrikson dock ej satt någon tilltro, samt att chefen för Ljusneverken,
bergsingenjören II. von Eckermann, någon dag i förra hälften av
november månad 1921 såsom sannolika förövare av inbrottet till Didrikson
uppgivit en del personer i Ljusne.

I en till mig ställd förklaring anförde Didrikson på grund av innehållet
i klagoskriften följande:

Klaganden hade antytt om ett besök av Hellberg i trakten av kassavalvet
och om ett enskilt samtal mellan honom och klaganden. Därmed hade
Didrikson ingenting haft att skaffa och kunde ej heller lämna upplysningar,
då han ej närvarit. Någon hänsynsfullhet utöver den vanliga hade
Didrikson aldrig visat Hellberg, vilken från första ögonblicket förefallit
Didrikson egendomlig och ej givit anledning till någon särskild förtrolighet.
Klagandens skildring av händelseförloppet vid andra sammanträffandet
mellan honom och Hellberg kunde Didrikson icke utan vidare godtaga.
Didrikson hade noga utfrågat Holmqvist, som väl erinrade sig vad
därvid förekommit. Didrikson hade sålunda icke låtit kalla klaganden till
något förhör, enär Didrikson icke haft något att förhöra honom om. Holmqvist
hade uppgivit, att klaganden ingalunda kallats till något förhör och
att Holmqvist till och med på klagandens tvekan att infinna sig tillagt,
att därmed gjorde naturligtvis klaganden som han ville. Holmqvist hade
uppgivit, att klaganden från Hellbergs sida ej varit föremål för någon
kränkning. Sammanträffandet hade räckt endast en helt kort stund. Därunder
hade Hellberg talat om sig själv, sagt sig väl känna till gången
av hela inbrottet, berömt klaganden för hans ”fina natur” och framställt
någon eller några frågor, som Holmqvist ej ansåge hava varit för klaganden
kränkande. Under denna tid hade Didrikson icke deltagit i sam -

talet i annan män, än att Didrikson omnämnt, vem Hellberg vore, och
ändamålet med hans resa samt på klagandens direkta fråga till Didrikson
helt och hållet fritagit honom från misstankar för inbrottet. Även
om sammanträffandet mellan Hellberg och klaganden skulle utgjort en
länk i förhörskedjan, vilket det emellertid icke varit, kunde Didrikson icke
finna, att han gjort sig saker till något tjänstefel. Någon lagstadgad form
för polisförhörs hållande funnes icke, men när en sådan komme till stånd,
torde densamma icke gärna komma att gå i den riktningen, att en angivare
förvägrades rätten ställa frågor till en av honom för brott angiven.
Denna rätt hade en angivare vid domstol, och ett bannlysande därav
skulle enligt Didriksons erfarenhet ställa rättssäkerheten i en allt annat
än förmånlig situation. Det hade alltid under Didriksons tjänstetid
varit honom angeläget att värna rättssäkerheten, vilket kunde intygas av
den häradsrätt, där Didrikson i 26 år varit ordinarie allmän åklagare.
För övrigt trodde Didrikson, att klaganden och det bolag, hos vilket han
vore anställd, ville vitsorda riktigheten av denna Didriksons uppgift.
Genom Didriksons tjänståtgöranden hade klaganden ej lidit någon skada
utan snarare tvärtom, då Didrikson vid tillfället fritagit klaganden från
alla misstankar. Varken Didrikson eller, vad Didrikson trodde sig veta,
någon av de andra polismännen hade lämnat några upplysningar om vad
vid tillfället förekommit, förr än saken genom pressen blivit aktuell.
Knappast trodde Didrikson, att klagandens vid tillfället upprörda tillstånd
framkallats genom Hellberg, utan torde detta snarare hava kommit till av
andra anledningar, för vilka varken Hellberg eller Didrikson kunde göras
ansvariga.

Didrikson åberopade ett av Holmqvist utgivet intyg av innehåll att klaganden
icke av Holmqvist kallats till något förhör men väl tillfrågats
om klaganden ville vara med om ett samtal med Hellberg. Helt frivilligt
från klagandens sida hade sålunda samtalet kommit till stånd.
”Wallin kunde gå, men kunde också låta bli.” Under detta samtal, då
Holmqvist hela tiden närvarit, hade han icke hört talas om dynamit eller
om uttrycket ”stopp där”. Holmqvist hade icke heller hört Didrikson säga,
att vad som yttrades där inne ej finge komma utom dessa väggar. Men
väl hade Holmqvist bort Didrikson upplysa klaganden om, vem Hellberg
vore, och anledningen till hans resa och vistelse i Ljusne. Dessutom hade
Holmqvist hört, att Didrikson fritagit klaganden från alla beskyllningar
för delaktighet, varuti även Holmqvist instämt med följande ord: vWallin
kunna vi tryggt fritaga från någon som helst delaktighet, för honom
känner jag, sedan han började som springpojke vid kontoret här.” Samtalet
hade räckt endast några minuter, och det vore Holmqvist omöjligt
att fatta, huru klaganden känt sig kränkt av Hellberg, då egentligen inga
kränkande frågor till honom framställts. Detta hade även varit den bestämda
uppfattningen hos Widin, som också hela tiden närvarit. Holmqvist
hade tyckt, att Hellbergs uppträdande verkat mera löjligt än förargelseväckande,
och Holmqvist hade fått det intrycket, att det hela vore
en ren bagatell, som ej borde stöta någon.

Klaganden avgav därefter påminnelser till K. B. samt åberopade därvid
ett av von Eckermann avgivet intyg av innehåll att von Eckermann
veterligt aldrig något rykte i någon form cirkulerat om klagandens del -

aktighet i inbrottet ävensom att von Eckermann personligen aldrig på
något sätt antytt, att klaganden vore att anse som sannolik förövare av
inbrottet.

Didrikson avgav till mig förnyat yttrande samt anförde däri med avseende
å innehållet i von Eckermanns intyg, att denne Didrikson veterligen
aldrig misstänkt klaganden, men att von Eckermann uppgivit två andra
personer i Ljusne såsom de sannolika förövarna av inbrottsstölden, vilken
uppgift lämnats till Björkling och Didrikson vid deras tjänstebesök i
Ljusne någon dag i början av november.

Didrikson åberopade ett intyg av Wirlin av innehåll att han närvarit
hela tiden under det Didrikson hållit förhöret med Hellberg och därför
kunde intyga, att klaganden icke under tiden blivit kallad till något förhör
eller att något förekommit, som kunnat vara för honom kränkande,
samt att vad i Didriksons förklaring med anledning av klagandens skrift
anförts om vad som förekommit under förhöret med Hellberg i alla detaljer
vore riktigt.

Sedan jag därefter lämnat klaganden tillfälle att inkomma med ytterligare
påminnelser, anförde klaganden, att han nog väntat ett kraftigare
uttalande av länsstyrelsen, enär från länsstyrelsen gjorts förfrågan, om
klagandens anmälan kunde inhiberas, för den händelse Didrikson lämnade
offentlig ursäkt, samt att, då Didrikson förnekat vad som passerat under
förhöret, klaganden anskaffat intyg till styrkande härav. Intygen bifogades.

Vilhelm Rabenius, L. Hahr, R. Norlén och Nils Rabenius, alla i Ljusne,
intygade, att de närvarit, när klaganden genom Holmqvist kallades till
förhöret den 28 november, att därvid så tillgått, som klaganden uppgivit i
sin klagoskrift, samt att de icke hört Holmqvist yttra, att Wallin kunde
gå men också låta bli eller att ”därmed gjorde naturligtvis kassören som
han ville”.

Ett av bokföraren G. Wilander i Ljusne avgivet intyg innehöll, att
Wilander, som av Hellberg i synnerligen oförskämd ton blivit anmodad
att tillkalla Lönnberg till det rum, som polismännen under ”Raggens”
besök disponerade, först gått in i rummet och tillfrågat Didrikson och
Widin, om det vore deras order, att Lönnberg skulle infinna sig där, och
av Widin fått svaret: ”Ja, säg till honom att komma hit”, varvid Didrikson
nickat instämmande. Wilander hade alltså tillkallat Lönnberg ej på
Hellbergs order utan på polismännens.

Nils Rabenius, Lönnberg och B. Björklund intygade att, då de den 3
december 1921 besökt biografen Thor, Holmqvist tilltalat Rabenius angående
”Stockholms-Raggens” Ljusnebesök och yttrat bland annat, att ”hade
Holmqvist varit som Wallin, så skulle han ha’ gett honom en dj—1 på käften
och en spark, så att han åkt ut”, samt beledsagat dessa ord med ännu eu
svordom. Då Rabenius anmärkt, att det varit polismännens skyldighet att
avstyra uppträdet, hade Holmqvist framhållit sin ställning och tillagt att,
då ej Didrikson sagt något, hade ej heller Holmqvist kunnat säga något.
Holmqvists resonemang hade gått ut på att det inträffade varit en oerhörd
skandal och i högsta grad kränkande för klaganden.

Ett av kassakontrollanten A. G. Willborg och kassören Anders Wallin,

båda i Ljusne, avgivet intyg innehöll, att Holmqvist vid besök å Aktiebolaget
Mälarprovinsernas banks kontor i Ljusne den 9 december 1921
själv tagit upp dagens samtalsämne på platsen — ’ Stockholms-Raggens”
Ljusnebesök — och därvid anhållit om förståelse för den passivitet, han
iakttagit vid ”Raggens” omskrivna förhör med klaganden, samt yttrat:
”Ni förstår min ställning. Jag sitter där tillsammans med mina överordnade,
Didrikson och Widin. Jag är därtill även beroende av bolaget. Vad
skulle jag göra? Wallin känner jag ju, allt sen han som pojke började på
kontoret. Men hade jag varit i Didriksons kläder, så hade jag smällt Raggen
på käften och kastat ut den fan.”

Ett av polismannen IL Essen i Ljusne och Nils Rabenius avgivet intyg
innehöll, att de närvarit vid ett klagandens besök hos Holmqvist den 6
februari 1922. Då klaganden förnekat sig hava hört Holmqvists yttrande
i förhörsrummet, att Wallin kunde de tryggt fritaga etc., hade Holmqvist
förklarat, att han nog fällt yttrandet men först sedan klaganden lämnat
förhörsrummet, och tillagt, att det hade bort stå i intyget, men att Holmqvist
ej kommit att tänka därpå. Efter klagandens fråga, om något rykte
varit i omlopp i orten om klagandens delaktighet i Ljusnestölden, hade
såväl Holmqvist som Essen svarat, att de ej hade hört något sådant rykte.

Slutligen åberopade klaganden ett av kriminalkonstaplarna Bergdahl
och Hjärpe samt detektivöverkonstapeln J. Hedblom i Gävle avgivet intyg
att de, som vistats i Ljusne och deltagit i polisundersökningen rörande den
förevarande inbrottsstölden, icke hört något rykte om att klaganden
skulle vara delaktig i stölden.

Av ett utdrag av straffregistret inhämtades, att Hellberg, född 1890,
dömts av Hedemora tingslags häradsrätt genom utslag den 29 januari
1919 för första resan å särskilda ställen och tider och bland annat delvis
genom inbrott förövad stöld till straffarbete 8 månader och påföljd ”under
ett år utöver strafftiden” samt av Tveta, Vista och Mo häradsrätt genom
utslag den 17 mars 1920 för andra resan stöld till straffarbete 5 månader,
att Hellberg vidare dömts av Ö. Ä. genom utslag den 7 december 1920 till
tvångsarbete 8 månader och av K. B. i Östergötlands län genom utslag
den 10 december 1921 till tvångsarbete likaledes 8 månader samt att det
av Ö. Ä. ålagda tvångsarbetet varit utständet den 10 augusti 1921.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gävleborgs
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Didrikson. I
den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Ett bland polismyndighetens viktigaste åligganden är att, då en brottslig
gärning blivit begången, verkställa undersökning för att finna brottslingen
och befordra honom till straff samt, därest något blivit målsägaren
frånhänt, om möjligt återställa detsamma till denne. För att kunna fylla
detta åliggande måste polisen vara utrustad med vittgående befogenheter.
Om en kränkning av allmän eller enskild rätt med framgång skall
kunna beivras och rättssäkerheten tryggas, behöves en handlingskraftig
ordningsmakt.

Det kan icke undvikas, att polismyndighetens verksamhet många gån -

ger kommer i strid med den enskilda individens intresse. I allmänhet ingår
det sålunda i dennes skyldigheter att, såvitt han äger någon kunskap
av värde för efterspanandet av en brottsling eller utredningen om ett
brott, tillhandagå med upplysningar. Har någon blivit misstänkt för eu
förbrytelse, är han pliktig att underkasta sig förhör. Men när det bifråga
om att utöva samhällets makt över den enskilde, är det påtagligt,
att polisen måste vinnlägga sig om att nödig urskiljning iakttages.

I vårt land saknas fortfarande fasta lagbestämmelser angående förundersökning
i brottmål. Därför måste beträffande omfånget av polismyndighetens
funktioner härutinnan gälla sådana allmängiltiga regler,
som av en lagstiftning på området icke skulle kunna omkullkastas. Begränsningen
i polisens befogenhet måste utstakas sålunda, att icke större
makt eller våld får användas, än situationen kräver. I brist på lagliga
föreskrifter beror polisens användande av sin ställning på dess eget goda
omdöme, och frågan, i vilken utsträckning dess befogenhet skall tagas i
anspråk, är överlämnad till ett avgörande efter omständigheterna.

Men det måste alltid ihågkommas, att polismaktens utövning sker under
tjänstemannaansvar. Och, även om lagbestämmelser ej finnas, får man
fasthålla vid vissa allmängiltiga regler, från vilka en avvikelse icke kan
anses tillåten. En av dessa regler är, att polismyndigheten själv har att
leda de förhör, som äro behövliga. Det kan icke medgivas, att förhörsledaren
av en eller annan anledning låter eu enskild person uppträda så
under ett polisförhör, att den laglige förhörsledaren sättes i skuggan.
Enligt min mening måste detta gälla såväl vid ett vanligt polisförhör
som vid en husrannsakan och såväl beträffande en målsägare som annan
enskild person, som skulle kunna anses såsom angivare. Förhöret
skall verkställas av polismyndigheten själv, och på denna ankommer att
avgöra, i vad mån en i förhör tagen person skall utfrågas. Att detta är
av särskild vikt, när påtagliga bevis icke föreligga om den misstänktes
brottslighet, synes tydligt. Det kan många gånger vara för den enskilde
nedsättande enbart att bliva underkastad polisförhör, och än mera förödmjukande
och stötande skulle det vara att förhöras av en tillkallad enskild
person. I särskilt hög grad måste detta gälla, om sistnämnda person
är illa beryktad. Polismyndigheten måste även vara pliktig att vid
polisundersökningen tillse, att icke någon närvarande gör sig skyldig till
självsvåldigt eller ohyfsat uppträdande. Då vid ett polisförhör en enskild
har att med upplysningar eller annorledes bidraga till en brottslings ertappande
eller ett brotts utredning, synes det icke för mycket begärt, att
han är föremål för polismyndighetens skydd mot förolämpningar.

Angående förloppet vid det ifrågavarande förhöret å Ljusne-Voxna
Aktiebolags kontor i Ljusne hava olika uppgifter lämnats av klaganden
och Did rikson. Å ömse sidor hava åberopats intyg, som icke äro med varandra
överensstämmande. Det har därför icke varit möjligt att av de
upplysningar, som lämnats, erhålla en fullt klar bild, huru vid tillfället
tillgått. Härför fordras ytterligare utredning. Men redan av vad som
blivit upplyst finner jag ådagalagt, att förhöret blivit på ett felaktigt
sätt handlagt.

Av handlingarna framgår, att Hcllherg under bevakning av Widin förts
från Örebro till Söderhamn, att han därifrån i automobii transporterats
vidare till bolagets kontor i Ljusne, att, sedan förhör hållits med Hell -

berg på platsen för inbrottet, Hellberg anmodat klaganden att infinna
sig i det rum inom bolagets kontorsbyggnad, som upplåtits till förhörslokal
angående inbrottsstölden, att före det samtal, som därefter utspunnit
sig mellan Hellberg och klaganden, Didrikson och Widin efter uppmaning
av Hellberg avlägsnat sig ur rummet, att Lönnberg sedermera
blivit inkallad i det ifrågavarande rummet och där i närvaro av Didrikson
och Widin blivit tilltalad och utfrågad av Hellberg samt att klaganden
slutligen av Holmqvist anmodats att ännu en gång infinna sig i förhörslokalen
och där blivit utsatt för ytterligare frågor av Hellberg, denna
gång i närvaro av Didrikson, Widin och Holmqvist.

Didrikson har anfört, att det utfrågande från Hellbergs sida gent emot
klaganden och Lönnberg, som förekommit, eller de samtal mellan nämnda
personer, som ägt rum, försiggått efter det officiella polisförhörets avslutande
och att Didrikson därför icke haft någon befogenhet att träda
hindrande emellan.

Den uppfattning, som legat till grund för vad Didrikson sålunda anfört,
synes oriktig. Jag finner oavvisligt, att Didrikson haft skyldighet att förhindra,
att dessa samtal mellan Hellberg, å ena, samt klaganden och Lönnberg,
å andra sidan, satts i scen. Så länge någon inkallades till förhörslokalen
för att i en eller annan form utfrågas, pågick polisförhöret. Lika
länge som detta pågick, var det Didriksons skyldighet att bibehålla ledningen
av detsamma och däröver föra protokoll samt icke tillåta, att Hellberg
— även om Didrikson ansåg honom gent emot klaganden och Lönnberg
vara angivare, vilket han knappast kan anses hava varit — finge
direkt hänvända sig till dem med frågor eller uttalanden. I enlighet med
vad förut anmärkts hade klaganden och Lönnberg haft rätt till det skydd
från Didriksons sida, som ett dylikt ledande av förhöret inneburit.

Det synes vidare uppenbart, att Didrikson i de föreliggande omständigheterna
haft en särskild anledning att vaka över att besöket å bolagets
kontor avlöpte under anständiga former. Till misstanken, att klaganden
varit delaktig i inbrottsstölden, har Didrikson sagt sig icke hysa någon
tilltro. Och vad angår övriga av Hellberg framkastade anklagelser mot
hos bolaget anställda personer hade dessa anklagelser bort bedömas synnerligen
kritiskt. Hellbergs föregående vandel och självsvåldiga sätt hade
bort föranleda Didrikson att med största uppmärksamhet följa dennes
förehavanden. Det har åberopats, att på grund av Hellbergs egendomliga
läggning föga utsikter funnits att av honom erhålla någon upplysning i
saken, om vissa friheter icke lämnades honom. Men det är klart, att kontorspersonalens
berättigade krav på skydd icke av denna orsak fått skjutas
åt sidan. Voro dylika friheter nödvändiga för att förmå Hellberg att
tala, hade hans medverkan, som redan från början förefallit ganska värdelös,
bort uppgivas.

Nu är i stället ofrånkomligt, att såväl klaganden som Lönnberg blivit
utsatta för ett behandlingssätt, som måst för dem uppfattas såsom i högsta
grad kränkande.

Angående vad under det första samtalet mellan Hellberg och klaganden
förekommit torde visserligen någon annan trovärdig berättelse icke
stå att erhålla än den, som avgivits av klaganden. Även om denna berättelse
skulle hava rönt påverkan av klagandens upprörda sinnesstämning
över behandlingssättet, är dock tydligt, att klaganden blivit utsatt för

förolämpningar. Det synes ofattligt, att Didrikson knnnat medverka därtill
genom att på Hellbergs begäran avlägsna sig från rummet. Det var
väl påtagligt, att Hellberg, som förut framkommit med anklagelser mot
klaganden och som ådagalagt ett rått och ohyfsat sätt, skulle komma att
uppträda opassande.

Under de följande förhören med dels Lönnberg och dels klaganden synas
Didrikson och Widin närvarit, varjämte även Holmqvist övervarit det
senare förhöret med klaganden. Didrikson har härvid gjort gällande, att
klaganden, utan order från Didrikson, frivilligt infunnit sig. De intyg,
som klaganden åberopat för ett motsatt förhållande, synas mig emellertid
förtjäna tilltro. Att Hellberg under förhören tagit sig friheter, som
för Lönnberg och klaganden medfört stort obehag, är ju nästan ostridigt.
Didrikson har själv i sitt yttrande förmält, att samtalen tagit ett mera
sorglustigt förlopp, och detta synes vinna bekräftelse av andra omständigheter.

Vad Didrikson ytterligare anfört till försvar för att han, på sätt som
skett, låtit ledningen alldeles gå sig ur händerna, finner jag likaledes
ohållhart. Det är att märka, att Hellberg i polisprotokollet till en början
uppgivits hava ”transporterats” till Söderhamn, sedan bolaget funnit sig
böra bekosta hans inställelse, ”därest denna icke skulle kunna utfås av
statsmedel”. Hellberg har sålunda från början ansetts såsom ett polisvittne,
som stod under polisens uppsikt, men, sedan klagomål hos mig anförts
mot Didrikson, har Didrikson framhållit Hellberg såsom en privatman,
som icke kunde nekas rörelsefrihet på den plats, dit han frivilligt
kommit. Vidare har Didrikson yttrat, att han ej kunde göra gällande
någon disciplinär myndighet mot Hellberg och att det varit polismyndigheten
omöjligt att gent emot en såsom konstig och ovederhäftig ansedd
person förebygga obehagligheter. Sådana yttranden kunna icke förtjäna
något avseende. Om från bolagsledningens sida uttryckts en önskan om
konfrontering mellan Hellberg och bolagets tjänstemän eller att Hellberg
skulle anses såsom bolagets gäst, kunde Didrikson icke göra den brist på
omdöme från bolagsledningens sida, som därigenom gjort sig gällande,
till intäkt för sitt handlingssätt.

Jag anser sålunda Didrikson vara ansvarig för allt vad som förelupit
under den ifrågavarande polisundersökningen, från det Didrikson jämte
Widin, Holmqvist och Hellberg ankommit till bolagets kontor, ända till
dess förrättningen efter det sista förhöret med klaganden å förhörslokalen
avslutats. Jag måste därvid fastslå, att det sätt, varpå Didrikson —
enligt vad redan måste anses utrett — låtit förrättningen fortgå genom
att låta Hellberg övertaga ledningen av förhöret, synes bottna i en brist
på känsla för polismyndighetens ansvar och värdighet, som icke bort
förekomma. Den svenska polismyndigheten på landet kan visserligen
mången gång, då klagomål riktas mot densamma, med fog invända, att
den erhållit en alltför svag utbildning och att fordringarna ej stå i proportion
till de förutsättningar, polismyndigheten fått att sköta sitt mångskiftande
och ansvarsfulla värv, men en viss fond av gott omdöme bör
dock efter åtskilliga års tjänstgöring kunna fordras.

Vad Widin och Holmqvist beträffar torde de vid polisundersökningen
hava intagit en så underordnad ställning, att någon tjänsteförsummelse
icke kan tillvitas dem.

För den oskicklighet i tjänsten, vartill Didrikson, på sätt ovan utvecklats,
gjort sig skyldig, uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig domstol
mot Didrikson anhängiggöra och föra talan. Det ålåge åklagaren att
påkalla vittnesförhör med de personer, som kunde lämna bi hövliga upplysningar,
att i övrigt vinnlägga sig om att åstadkomma en allsidig utredning
i målet samt att därefter å Didrikson yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde jämväl tillfälle
lämnas klaganden och Lönnberg att yttra sig i målet, och borde av dem
framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade,
understödjas.

Ala tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 8 mars 1923 följande:

Häradsrätten funne i målet styrkt att — sedan från polismyndigheten i
Örebro till Didrikson inkommit telefonmeddelande, att Hellberg, som vore
känd under namnet ”Stockholms-Raggen” och avtjänat honom för inbrottsstöld
ådömt straffarbete, hos polisen i Örebro anmält, att han kände
förövarna av en natten mellan den 24 och den 25 oktober 1921 begången inbrottsstöld
i Ljusne-Voxna Aktiebolags kontor i Ljusne — Hellberg blivit
under bevakning förd till Ljusne, där förhör hållits på platsen för inbrottet,
att, sedan Hellberg hörts, på Hellbergs uttryckta önskan om ett personligt
samtal med klaganden och Lönnberg, Didrikson förklarat, att han
ej kunde förhindra ett dylikt samtal men att Hellberg själv finge föranstalta
därom, att klaganden blivit för att höras angående inbrottet av
Hellberg inkallad i det rum i bolagets kontorsbyggnad, som upplåtits till
förhörslokal, att före det samtal, som därefter utspunnit sig mellan Hellberg
och klaganden, Didrikson och övriga polismän avlägsnat sig ur rummet,
att Hellberg anmodat såsom vittne i målet avhörde bokföraren Wilander
att till förhör inkalla Lönnberg, vilken tillsägelse Wilander dock
vägrat att ställa sig till efterrättelse utan order från polismännen, att
Wilander därefter hänvänt sig till polismännen med förfrågan, huruvida
Hellbergs tillsägelse borde åtlydas, på vilken fråga vid förhöret närvarande
överkonstapeln Widin svarat jakande, vari Didrikson nickande instämt,
att såväl Lönnberg som klaganden, vilken senare efter order av
Didrikson inkallats, härefter blivit av Hellberg utfrågade angående inbrottsstölden,
samt att Hellberg utan inskridande från Didriksons sida
tillåtits framkasta grova beskyllningar mot klaganden och Lönnberg om
delaktighet i inbrottsstölden, ty och som Didrikson, vilken med hänsyn
till den kännedom, han måste anses hava ägt rörande Hellbergs föregående
vandel, haft särskild anledning att ägna Hellbergs förehavanden vid
ifrågavarande förhör synnerlig uppmärksamhet, ej bort tillåta Hellberg
vare sig att i enrum anställa förhör med klaganden eller direkt hänvända
sig till klaganden och Lönnberg med frågor eller uttalanden utan att Didrikson
förut gjort sig underrättad om deras innebörd, samt även om Didriksons
passivitet inför Hellbergs förehavanden vid ifrågavarande förhör
kunde finna sin psykologiska förklaring däri att såsom Didrikson
uppgivit på grund av Hellbergs läggning föga utsikter förefunnits att av
honom erhålla några upplysningar i saken, om vissa friheter icke lämnats
honom, Didrikson likväl i ovannämnda hänseenden brustit i den varsamhet
och omsorg, som förhållandena vid ifrågavarande förhör påkallat,

prövade häradsrätten rättvist, utan avseende å vad Didrikson till sitt
fredande i övrigt anfört, döma Didrikson jämlikt 25 kap. 17 ock 22 §§
strafflagen att för oförstånd och försummelse i tjänsten bota 150 kronor,
varjämte Didrikson förpliktades ersätta dels statsverket vad av allmänna
medel utgivits eller kunde komma att utgivas till på åklagarens begäran
i målet avhörda vittnen dels ock klaganden med 385 kronor och Lönnberg
med 100 kronor.

Efter besvär av Didrikson yttrade Svea hovrätt i utslag den 1 juni 1923
att, enär vad enligt häradsrättens utslag Didrikson låtit uti åtalade avseendet
komma sig till last innefattade grovt oförstånd i tjänsten, bleve det
slut, häradsrättens utslag innehölle, av hovrätten fastställt.

Över hovrättens utslag har Didrikson anfört underdåniga besvär. Målet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14 och 15. Oriktig införing i inteckningsbok och fråga om felaktighet
vid utfärdande av gravationsbevis, som grundat
sig på den oriktiga införingen.

I en hit insänd klagoskrift anmälde A. Frantzich i Borås, att genom ett
av t. f. domhavanden i Frosta och Eslövs tingslags domsaga A. Carlsson
den 31 juli 1919 utfärdat gravationsbevis klaganden tillfogats en förlust
av 500 kronor med ränta, enär det vid exekutiv auktion den 23 februari
1921 å Vk» mantal Eslöv n:r 6 visat sig, att första inteckningen, som i gravationskeviset
upptagits till 3,000 kronor, i verkligheten utgjort 3,500 kronor.
Klaganden anförde vidare: Vid ett tillfälle hade P. A. Landström
begärt att av klaganden få låna några tusen kronor. Han hade fått löfte
därom mot att säkerhet lämnades genom inteckning i ett tomtområde i
Eslövs stad. Tillsammans med Landström hade klaganden besett tomtområdet
och därefter bett tingsvaktmästaren A. Holmberg att till häradsrätten
inlämna en andra inteckning å 4,000 kronor. Sedermera hade klaganden
av Holmberg återbekommit inteckningen, medan klaganden vid
samma tillfälle lämnat Landström en del penningar. Innan klaganden
emellertid lämnat några penningar, hade klaganden fått det ifrågavarande
gravationsbeviset. Landström hade erhållit fullt å inteckningen å
4,000 kronor. Därefter hade klaganden bortbytt denna inteckning till
A. Johansson i Borås. När denne strax därpå behövde låna penningar på
inteckningen, hade klaganden och Johansson gått i borgen samt Landström
ställt sig som låntagare. Johansson hade erhållit penningarna.
Lånet hade ej skötts i banken, och klaganden och Johansson hade fått
betala lånet genom växel, som Johansson accepterat och senare löst.
Johansson hade även fått igen inteckningen. Därefter hade Johansson och
klaganden kommit överens, att Johansson skulle lagsöka på inteckningen,
vilket även skett. Som Johansson emellertid behövt penningar och ej
kunnat vänta ut vare sig auktion eller fördelning av auktionspenningarna,
hade klaganden först köpt halva inteckningen och sedermera den
andra hälften. Klaganden hade icke haft vetskap om, att första inteck -

ningen varit större än 3,000 kronor förrän på auktionsdagen. Klaganden
hade inropat fastigheten för 5,000 kronor. Det hade alltså uppstått en förlust
å 500 kronor jämte ränta. Klaganden hade sedan överlåtit fastigheten
på A. W. Johnson i Borås för samma belopp. Denne hade även fått
inteckningen å 4,000 kronor, som han löst i den mån den utgått vid
auktionen.

Klaganden åberopade det ifrågavarande, på begäran av Holmberg utfärdade
gravationsbeviset, som hade följande lydelse:

”Enligt utdrag av Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätts inteckningsbok
för tiden till den 1 januari 1916 samt Eslövs tingslags häradsrätts
inteckningsprotokoll och inteckningsbok för tiden därefter häftar
Vi44 mantal Eslöv n:r 6, varå P. A. Landström den 16 juni 1919, § 71, erhållit
lagfart, icke för andra gällande eller på prövning beroende inteckningar
än dem, som däri beviljats: 1) den 4 november 1918, § 23, för 3,000
kronor med 6 procent ränta enligt A. Nilssons skuldebrev den 10 oktober
1918 till innehavaren, och 2) den 16 juni 1919, § 66, för 4,000 kronor med
6 procent ränta enligt skuldebrev den 22 maj 1919 av P. A. Landström till
innehavaren, betygar. Eslöv den 31 juli 1919. På domarämbetets vägnar:
Axel Carlsson.”

Klaganden bifogade jämväl en den 17 januari 1921 av Johansson utfärdad
handling av innehåll att, som Johansson till klaganden överlåtit
sin rätt till det ifrågavarande skuldebrevet å 4,000 kronor, befullmäktigades
klaganden att förfoga över inteckningen och föra Johanssons talan
angående det intecknade tomtområdets exekutiva försäljning samt uppbära
likvid för inteckningsreversen.

Av protokollen angående den exekutiva försäljningen av fastigheten inhämtades
vidare:

Sedan överexekutor i Örebro genom utslag den 19 juni 1920 förpliktat
Landström att på grund av skuldebrevet å 4,000 kronor till Johansson utgiva
6 procent ränta under ett år från den 22 maj 1919 ävensom lagsökningskostnader
22 kronor 75 öre, blev fastigheten den 17 november 1920
utmätt för skulden. Sådant sammanträde, som i 102 § utsökningslagen
omförmäles, hölls den 21 februari 1921 av kronofogden E. Möller, som förordnats
att verkställa försäljningen. Därvid föredrogs ett den 20 januari
1921 av häradshövdingen C. Ursell på domarämbetets vägnar utfärdat gravationsbevis
rörande fastigheten, enligt vilket bevis densamma besvärades
av förberörda den 4 november 1918 under § 23 meddelade inteckning,
som angavs vara beviljad för 3,500 kronor med ränta, förberörda den 16
juni 1919 under § 66 meddelade inteckning å 4,000 kronor med ränta samt
två den 8 september 1919 under §§ 1 och 2 beviljade inteckningar vardera
å 5,000 kronor med ränta enligt två den 25 augusti 1919 till innehavaren
utgivna skuldebrev. På grund av den första inteckningen bevakades cn
fordran å 3,500 kronor jämte 6 procent ränta därå från den 10 oktober
1918. Vid exekutiv auktion den 23 februari 1921 inropades fastigheten av
klaganden för 5,000 kronor. Av köpeskillingen skulle 3,500 kronor få innestå.
Återstoden ävensom influten avkastning 35 kronor 89 öre fördelades
vid sammanträde den 6 april 1921 sålunda, att å fordringen på grund
av första inteckningen gottgjordes ränta 501 kronor 8 öre. Till täckande
av kostnaderna för förfarandet åtgingo 159 kronor 83 öre. Johansson fick
för sin fordran på grund av inteckningen å 4,000 kronor ränta 449 kronor

33 öre, beräknad efter 6 procent å 4,000 kronor från den 22 maj 1919 till
den 6 april 1921 och av kapitalet 425 kronor 65 öre.

I infordrad förklaring anförde t. f. domhavanden Carlsson följande:

I gravationsbeviset hade Carlsson med ledning av inteckningsboken upptagit
första inteckningen, meddelad å sammanträdet med Eslövs tingslag
den 4 november 1918 under ordförandeskap av häradshövdingen Ursell för
ett belopp av 3,000 kronor, då den rätteligen, efter vad inteckningsprotokollet
vid samma sammanträde utvisade, bort upptagas för ett belopp av
3,500 kronor. Vid granskning av inteckningsboken, vartill Carlsson först
under påskferierna 1922 varit i tillfälle, hade han funnit, att inteckningen
av en renskrivare å domarkansliet införts endast för ett belopp av 3,000
kronor. Ursell hade sedan med sin egen stil skrivit till 500 kronor. Vid
samtal med Carlsson hade Ursell till en början förklarat sig hålla för troligt,
att justeringen skett strax efter det inskrivningen i boken ägt rum,
men sedan förklarat sig ej minnas, när justeringen gjorts. Till styrkande
av att ändringen av den felaktiga inskrivningen skett senare än den dag,
Carlsson utfärdade gravationsbeviset, ville Carlsson anföra: Vid samtal
med Möller hade Carlsson erfarit, att Möller för hållande av auktionen
av Ursell begärt och erhållit ett gravationsbevis å fastigheten, utfärdat
av Ursell den 20 januari 1921. Å detta gravationsbevis hade inteckningen
den 4 november 1918 även varit upptagen till ett belopp av 3,000 kronor.
Då Möller, som haft inteckningshandlingen tillgänglig, gjort Ursell uppmärksam
på felaktigheten, hade Ursell å gravationsbeviset, som varit utskrivet
med skrivmaskin, med sin egen stil ändrat beloppet till 3,500 kronor.
För övrigt förefölle, av bläcket att döma, att den av Ursell företagna
justeringen måste hava skett långt senare, än inskrivningen i boken
ägt rum. Av det anförda framginge, att Ursells justering av inskrivningen
av ifrågakomna inteckning måste hava skett i samband med ändringen
av det av honom utfärdade felaktiga gravationsbeviset. Det förefölle
Carlsson ofattbart, att Ursell ej kunde erinra sig, när justeringen ägt rum.
Då det syntes hava skett i samband med utfärdandet av gravationsbeviset
den 20 januari 1921, borde det hava fastnat i minnet, enär det väl
ej förekomme så ofta, att man utfärdade ett felaktigt gravationsbevis.
För övrigt borde omförmälda justering ej hava skett medelst överskrivning
i inteckningsrummet, utan anteckning om misskrivningen hade i
den för anmärkningar avsedda kolumnen bort göras, till riktigheten vitsordad
av Ursell. Man hade visserligen skyldighet att utfärda ett gravationsbevis
jämväl med ledning av inteckningsprotokollet, men med den
arbetsbörda, som förefunnes i en så stor domsaga som Frosta och Eslövs,
vore det ej mer än rimligt, att man förlitade sig på riktigheten av inteckningsboken.
Carlsson ansåge därför sitt förfarande ej böra vara att anse
såsom försumlighet i ämbetet. Vad anginge frågan om ett eventuellt skadestånd
kunde Carlsson ej finna, att det genom de av klaganden i ärendet
företedda handlingar styrkts, att klaganden gjort någon ekonomisk
förlust genom att förlita sig på det av Carlsson utfärdade gravationsbeviset.
För den händelse, att jag skulle finna, att Carlssons förfarande
vore av beskaffenhet att föranleda till åtal, anhöll Carlsson, att jag samtidigt
toge under prövning Ursells förfarande i denna sak, så att, då ärendena
komme att företagas till avgörande inför hovrätten, detta komme

att ske i ett sammanhang, vilket kunde vara av betydelse för bedömande
av den eventuella ersättningsskyldigheten till klaganden.

Sedan jag därefter anmodat häradshövdingen Ursell att inkomma med
utlåtande, däri bland annat skulle meddelas upplysning dels om vilken
person som suttit såsom ordförande vid sammanträdet med Eslövs tingslags
häradsrätt den 4 november 1918 och dels när den ifrågavarande ändringen
i inteckningsboken företagits, anförde Ursell följande:

Ursell hade varit ordförande i häradsrätten vid nyssnämnda sammanträde.
Beträffande den andra frågan ansåge Ursell sig först höra nämna,
att han i fråga om de sammanträden, som av honom hölles, i regel justerade
införseln i böckerna före nästkommande sammanträdes början och
endast undantagsvis, då brådskande göromål det ej tilläte, gjorde det omedelbart
därefter. Gravationsbevisen skreves i regel i koncept i domsagan,
med nummer, som med blyerts antecknades i lagfartsboken å det ställe,
där senaste ägarens lagfart funnes antecknad. Därest plats i konceptboken
funnes för möjliga ändringar vid utfärdande av senare gravationsbevis,
användes äldre koncept. Den 18 april 1922 hade Carlsson inställt
sig å kansliet å tid, då det ej hölles öppet för allmänheten och då Ursell
ej brukade vara där tillstädes, samt Ursell ovetande där gjort undersökningar.
Senare på dagen, då Ursell befunnit sig å kansliet, hade Carlsson
ånyo infunnit sig och, sedan han berättat för Ursell, att en person hos
J. O. anmält honom, för det han skulle hava utfärdat ett felaktigt gravationsbevis,
påstått under ett synnerligen obehärskat uppträdande, som
även ogillats av närvarande kanslipersonal, att ett tillägg i boken, som
Ursell gjort och varigenom till summan 8,000 kronor tillagts 500 kronor,
skett efter det Carlsson utfärdat gravationsbeviset. Då Ursell svarat Carlsson,
att Ursell ej komme ihåg, huru därmed förhölle sig, hade Carlsson
avlägsnat sig demonstrativt. Enligt Ursell lämnad uppgift skulle Ursell
vid utfärdandet av gravationsbeviset den 20 januari 1921 hava begått
samma misstag som Carlsson. Då Ursell ej ihågkomme, att framställning
skett om ändring av detsamma, hade han sökt att av kanslipersonalen,
som i första hand brukade emottaga besökande, få besked därutinnan, men
ingen hade förklarat sig minnas, att dylik begäran gjorts. Carlssons påstående,
att det förefölle honom ofattbart, att Ursell ej kunde minnas, när
justeringen skett, kunde Ursell endast bemöta med ett beklagande av att
Carlsson ej syntes kunna fatta, att minnet av en händelse, som timat för
ett eller två år sedan och berörde en i och för sig för Ursell så oviktig
sak, kunde svika hos en person vid Ursells ålder och belastad med en
stor arbetsbörda. Att Carlsson gjort anmärkning mot att rättelsen ej införts
i anmärkningskolumnen, förvånade Ursell, då Carlsson vid besöket
i fråga gjorts uppmärksam på, att han å samma sida i boken gjort sig
skyldig till samma försummelse, varvid han upplyst om, att han först då
han lämnat sin anställning i domsagan justerat införseln i böckerna vid
de sammanträden, han hållit. Vid det förhållande, att Möller gjort särskild
anteckning om, att i di t av Ursell utfärdade gravationsbeviset ursprungligen
funnits samma fel som i det av Carlsson utfärdade, samt detta
senare icke kunnat anträffas i koncept, måste Ursell hålla för sannolikt
och ville ej bestrida, att vid justeringen felet ej observerats samt att rättelse
i fastighetsboken skett först vid tiden för det senare gravationsbevi -

sets utfärdande, varför den andra av mig framställda frågan besvarades
i överensstämmelse därmed. Vad skadeståndsyrkandet anginge, hade Ursell
utforskat, att de av klaganden i anmärkningsskriften lämnade uppgifterna
till stor del ej vore sanningsenliga, vilket mycket lätt kunnat
kontrolleras av Carlsson, då Holmberg bodde i samma hus, där kansliet
vore förlagt. Av Holmberg hade Ursell erfarit, vilket styrktes av brev
från klaganden och intyg av Holmberg, följande: Någon dag före den 3
juni 1919 hade hos Holmberg inställt sig Landström, då boende i Eslöv,
och klaganden, vilka enligt Ursell lämnad uppgift då hade till yrke att
köpa och sälja fastigheter, samt begärt, att Holmberg skulle till Eslövs
tingslags häradsrätts nästa sammanträde, som hållits den 16 juni, för
den senares räkning inlämna ett av Landström till innehavaren utgivet
skuldebrev å 4,000 kronor med ränta i och för inteckning i dennes
då ägande ‘/m mantal Eslöv n:r 6. Sedan Holmberg villfarit deras
begäran samt Landström, enligt vad Holmberg tyckt sig minnas, för klaganden
uppgivit, att i fastigheten funnes en första inteckning, hade Landström
överlämnat skuldebrevet till klaganden emot att denne till Landström
utbetalade en penningsumma på sätt denne uppgivit i sin anmälan,
varefter klaganden i sin ordning överlämnat skuldebrevet till Holmberg
för uppgivna ändamålet. Vid berörda tillfälle hade något gravationsbevis
rörande fastigheten varken företetts eller ens omnämnts. 1 brev
den 3 juni 1919 från klaganden till Holmberg hade klaganden påmint
Holmberg om att se till, att ej någon övertalade honom att vänta ”med
inteckningen, ty den måste han ha’, emedan han lämnat pengar på den”.
Den 20 därpå följande juli hade klaganden i brev bett, att Holmberg
skulle utlösa gravationsbevis å fastigheten, varefter Holmberg omkring
14 dagar därefter, på samma gång som inteckningen bifogats, översänt det
den 31 juli 1919 av Carlsson utfärdade gravationsbeviset. Då av vad Ursell
sålunda anfört med tydlighet framginge, att klaganden till Landström
utbetalt penningar för skuldebrevet i fråga, innan han bekommit
gravationsbeviset, samt klaganden, som vid besöket hos Holmberg, då
penningarna utbetalats, haft kännedom om att förut i fastigheten funnes
eu första inteckning, i följd varav han bort förvissa sig om, å vilket belopp
denna lytt, men underlåtit detta, bestrede Ursell, att klaganden
kunde på gravationsbeviset, vars existens först omkring 2 månader efter
ovannämnda besök blivit honom bekant, grunda något skadeståndsanspråk.

De av häradshövdingen Ursell åberopade breven från klaganden till
Holmberg voro avlåtna, det ena den 3 juni och det andra den 20 juli 1919.

Det förra brevet innehöll, att klaganden genom telefon från Landström
hört, att det krävdes nytt mätningsbevis å tomterna för lagfarts vinnande.
För att ej tiden skulle bliva fördröjd, skulle Holmberg skynda,
så att papperen komme in vid nästa sammanträde. Holmberg skulle ock
se till, att ej någon annan övertalade honom att vänta med inteckningen,
ty den måste klaganden ha’, emedan han lämnat pengar på den.

Det andra brevet innehöll, att inteckningen skulle sändas till klaganden
under angiven adress i Varberg. Klaganden ville även hava gravationsbevis
på tomtområdet.

Det åberopade intyget av Holmberg innehöll följande:

Någon dag före den 3 juni 1919 hade Landström och klaganden inställt
sig och anhållit, att Holmberg till Eslövs tingslags häradsrätts nästa sam -

manträde, som hållits den 16 samma månad, skulle för den senares räkning
inlämna ett av Landström till innehavaren utfärdat skuldebrev å

4.000 kronor med ränta att intecknas i dennes fastighet ‘/m mantal Eslöv
n:r 6. Holmberg tyckte sig minnas, att Landström och klaganden vid
samma tillfälle talat om en första inteckning, som skulle finnas i fastigheten,
men något gravationsbevis hade varken företetts eller omnämnts
vid tillfället, så vitt Holmberg kommc ihåg. Sedermera hade klaganden
i brev den 20 juli begärt, att Holmberg skulle för hans räkning utlösa gravationsbevis
å fastigheten, varefter Holmberg samtidigt med inteckningen
ungefär 14 dagar därefter översänt det av klaganden till mig överlämnade
gravationsbeviset den 31 juli 1919.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Såsom framginge av intyg av A. W. Johnson och Landström, hade, innan
klaganden lämnat några penningar, för honom företetts ett gravationsbevis,
utvisande, att ifrågavarande inteckning vore å 3,000 kronor.
Det vore möjligt, att det av Landström, förr än han erhållit första beloppet
1,000 kronor, företedda gravationsbeviset varit ett annat än det genom
Holmberg beställda, men det hade i varje fall upptagit inteckningen till

3.000 kronor, och först senare hade Landström erhållit de övriga penningarna.
I varje fall hade klaganden erhållit det av Carlsson utfärdade
gravationsbeviset, då Landström fått de sist bekomna 500 kronorna. Klaganden
ville vidare framhålla, att han, sedan inteckningen kommit i hans
hand, lämnat Johansson ytterligare penningar på inteckningen å 4,000 kronor,
och vore det egentligen på den transaktionen, klaganden gjort förlust,
ty hade klaganden då vetat, att den första inteckningen varit å 3,500
kronor, hade han kunnat taga sig till vara. Johansson hade då i stället
lidit skada. Att Ursell även gjort sig skyldig till förseelse beträffande
inteckningen å 3,500 kronor, torde icke nämnvärt förbättra saken för Carlsson.
Skulle emellertid Carlsson vilja gottgöra klaganden 500 kronor jämte
150 kronor för ränta samt klagandens besvär och kostnader, vore klaganden
villig nedlägga sin talan mot honom.

Det åberopade, av Johnson den 3 juni 1922 utfärdade intyget innehöll,
att Landström för Johnson uppgivit, att en första inteckning å 3,000 kronor
funnes i fastigheten ‘/m mantal Eslöv n:r 6, samt visat ett gravationsbevis,
som bekräftade detta. Vid därefter skedd exekutiv försäljning
av nämnda jordområde hade inteckningen befunnits lyda å 3,500 kronor.
vilket klaganden ej vetat förr än vid auktionen, enligt vad han berättat
för Johnson vid hemkomsten från auktionen. Såväl Landström som
klaganden hade berättat för Johnson, att då de sammanträffat hos Holmberg
i Eslöv, Landström lämnat Holmberg i uppdrag att till rätten inlämna
en andra inteckning å 4,000 kronor, vilken klaganden skulle erhålla
av Holmberg. Vid detta tillfälle hade klaganden som en första utbetalning
lämnat Landström 1,000 kronor och sedermera under sommarens
lopp 1919 resterande beloppet i flera poster.

Å intyget hade Landström den 3 juni 1922 tecknat bekräftelse å dess innehåll
med tillägg, att han redan dagen före sitt sammanträffande med
klaganden hos Holmberg innehaft det ovan nämnda gravationsbeviset å

3,000 kronor, vilket Landström företett för klaganden, innan Landström
erhållit några penningar.

Från Möller infordrades protokoll och övriga handlingar angående den
av honom förrättade auktionen å ifrågavarande fastighet. Av det bland
handlingarna förvarade gravationsbeviset inhämtades, att detsamma, som
den 20 januari 1921 utfärdats av Ursell, var maskinskri vet, men att beloppet
å den första inteckningen med bläck ändrats från 3,000 till 3,500
kronor. Vidare inhämtades av Möllers vid sammanträdet den 21 februari
1921 förda memorial, att beträffande den första i gravationsbeviset upptagna
inteckningen antecknats: ”fel i gb.”

I en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

1875 års inteckningsförordning hade föregåtts av ett mångårigt arbete,
därunder olika förslag framlagts till uppläggande av fastighetsböeker.
För dessa förslag hade jag redogjort i en den 4 april 1922 till Konungen
avlåten framställning angående utfärdande av gravationsbevis (ämbetsberättelsen
till 1923 års riksdag sid. 177 o. f.). Jag hade däri framhållit,
att de nuvarande fastighetsböckerna från början allenast varit avsedda
att tjäna till ett överskådligt sammandrag av protokollen och till ett
register till dem. Inskrivningen i fastiglietsboken hade därför icke konstitutiv
betydelse, och protokollen vore grundläggande för de anteckningar,
som infördes i fastighetsboken. Fn följd därav vore, att gravationsbevisen
i princip måste anses utfärdade efter protokollen. Detta hade blivit
framhållet inom högsta domstolen vid behandlingen av förslaget till
1875 års förordning. Därvid hade yttrats, att inteckningsboken icke komme
att få det vitsord, att gravationsbevis kunde grundas ensamt på denna
bok, utan att domare även därefter måste granska protokollen för att
kunna avgiva ett tillförlitligt bevis, om och i vad mån en fastighet vore
besvärad med inteckning. Denna protokollens betydelse framginge likaledes
av kungl. kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser
att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav
av tomträtt eller vattenfallsrätt. Jag hänvisade jämväl till det i
N. J. A. 1882 sid. 495 refererade rättsfallet, jämfört med det i samma tidskrift
1880 sid. 128 refererade fallet.

Såsom i min ovanberörda framställning anmärkts, utfärdades emellertid
på landfet gravationsbevisen i regel efter fastighetsböckerna. Annat vore
icke möjligt med den stora arbetsbörda, som vilade på lantdomarna.
Denna bristande överensstämmelse mellan praxis och lagens mening vore
otillfredsställande och borde, enligt min mening, utan avvaktan på införande
av fastighetsbokssystemet, till förmån för gällande praxis avhjälpas.
Men så länge fastighetsböckernas legala betydelse vore begränsad på
sätt som skett genom 1875 års inteckningsförordning, torde det vara ofrånkomligt,
att en domhavande vore ansvarig för den skada, som kunde uppkomma
därigenom att ett av honom utfärdat gravationsbevis icke överensstämde
med inteckningsprotokollet, även om likhet förelåge mellan beviset
och inteckningsboken. En annan sak vore, att ansvar jämväl kunde
komma att åvila den, som själv eller genom annan i boken gjort en felaktig
anteckning från protokollet.

5 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1924 års riksdag.

Det av Carlsson utfärdade gravationsbeviset hade innehållit, att första
inteckningen i den ifrågavarande fastigheten lydde å 3,000 kronor med
ränta i stället för 3,500 kronor med ränta. Felaktigheten hade tydligen
uppkommit därigenom att inteckningen blivit oriktigt införd i inteckningsboken,
varpå gravationsbeviset utfärdats efter boken och icke efter
protokollet. Att en felaktig anteckning i boken förelegat kunde enligt
lagen icke fritaga Carlsson från ansvar för den skada, som kunde hava
tillskyndats klaganden genom den oriktiga uppgiften i gravationsbeviset.
Av utredningen i ärendet framginge icke bestämt, huruvida dylik skada
uppstått eller vartill skadan kunde belöpa sig. Klagandens uppgifter därutinnan
syntes icke synnerligen tillförlitliga. Men det vore dock icke
uppenbart, att klaganden icke lidit förlust. Då vidare utredning därom
syntes erfordras, tvingades jag, ehuru motvilligt, att förordna om åtal mot
Carlsson för vad han i förevarande avseende låtit komma sig till last.

Föreskrifter om inteckningsboks förande vore givna i, förutom 61 § inteckningsförordningen,
kungl. kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts-
och inteckningsböcker skulle inrättas och föras. I 9 § i kungörelsen
föreskreves, att vid inteckningsboks förande skulle särskilt iakttagas,
att i 4 kolumnen redogörelse för ansökningen borde innehålla bland annat
uppgift om belopp av fordran med utfäst ränta, varför inteckning sökts.
Denna föreskrift hade Ursell genom att göra en oriktig anteckning om inteckningsbeloppets
storlek åsidosatt. Genom Ursclls försummelse hade
Carlsson sedermera förletts att utfärda det oriktiga gravationsbeviset.
Som således — enligt vad jag nyss berört — den närmaste anledningen
till att detta skett, varit den oriktiga införingen i inteckningsboken, för
vilken TTrsell vore ansvarig, kunde han icke heller i detta sammanhang
undgå åtal.

Jag anmärkte därtill att Ursell, då felaktigheten i inteckningsboken
blivit uppdagad, icke förfarit på sätt i nämnda kungörelse bestämdes. I
20 § stadgades, att anteckningar i fastighetsbok, sedan avskrift av dem blivit
utfärdad, ej finge överstrykas eller ändras. Upptäcktes misskrivning,
skulle i den för anmärkningen avsedda kolumn anteckning om misskrivningen
göras och av domaren till riktigheten vitsordas. När den bristande
överensstämmelsen mellan inteckningsprotokollet och inteckningsboken i
föreliggande fall i samband med den exekutiva försäljningen av den inteckuade
fastigheten blivit ådagalagd, hade den oriktiga anteckningen rättats,
utan att särskild anmärkning gjorts. Därigenom både det icke blivit
möjligt att ur inteckningsboken inhämta, huru länge felaktigheten i
densamma förefunnits. Endast genom Ursclls efter upplysningar av Möller
samt med ledning av särskilda förhållanden gjorda medgivande hade
kunnat fnstslås, att felaktigheten funnits, när det ifrågavarande gravafionsbeviset
av Carlsson utfärdades. Att mer än två år, efter det en införing
blivit gjord, däri företaga ändring, utan att föreskriven anmärkning
därom ägde rum, syntes mig, ehuru ej i och för sig värt beifran, likväl
i viss mån verka försvårande vid bedömande av det fel, vartill Ursell,
enligt vad förut anförts, gjort sig skyldig.

Jag uppdrog åt advokatfiskal att ställa Ursell och Carlsson under åtal
inför hovrätten för de tjänstefel, vanill ''>e giort sig skyldigs, samt å dom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. För framställande av er -

sätt!)ingsyritande mot Carlsson borde advokatfiskal bereda klaganden
samt, vad anginge åtalet mot Ursell, Carlsson tillfälle att bliva i målet
hörda, och borde advokatfiskal understödja ersättningsanspråken, i den
mån de funnes befogade.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 29 mars 1923:

Hovrätten fnnne i målet utrett, att omförmälta av häradsrätten den 4
november 1918 till säkerhet för 3,500 kronor med ränta beviljade inteckning
genom försumlighet av Ursell, som då var ordförande i häradsrätten,
vid inskrivning i inteckningsboken däri angivits gälla för allenast 3,000
kronor jämte ränta, att Ursell mera än två år därefter vidtagit rättelse
av beloppet utan att därom göra anteckning på sätt i 20 § i kungörelsen
den 14 september 1875 stadgades samt att Carlsson vid utfärdande den 31
juli 1919 av ifrågakomna gravationsbevis grundat detsamma enbart å inteckningsboken,
i följd varav inteckningen i gravationsbeviset upptagits
till enahanda belopp som i denna. Carlssons nämnda förfarande funne
hovrätten ej vara av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar, och
ogillades förty advokatfiskalsämbetets mot honom förda talan, varemot
hovrätten på grund av vad Ursell låtit komma sig till last, jämlikt 25 kap.
17 strafflagen, dömde Ursell för försummelse i hans ämbete att bota 25
kronor. Vidkommande av klaganden framställda ersättningsanspråk, så
enär klaganden ej kunde anses hava styrkt, alt han lidit någon skada på
grund av ovannämnda felaktighet i gravationsbeviset, bleve dessa anspråk
av hovrätten lämnade utan bifall.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

16. Felaktig utbetalning till borgenär av medel, som på grund av
icke laga kraftvunnen dom influtit i utmätningsärende.

I en hit ingiven klagoskrift anförde handelsbolaget under firma M.
Henningssons kreatursexport i Malmö följande:

På sin tid hade vid Kumla, Grimstens och Hardemo tingslags häradsrätt
handlagts ett mål mellan klaganden, å ena, och handelsbolaget under
firma Hallsbergs Svinslakteribolag J. A. Broström, å andra sidan. Häradsrätten
hade ogillat klagandens talan och förpliktat honom att till motparten
utgiva ersättning för rättegångskostnaden med 400 kronor jämte
protokollslösen. Svea hovrätt, dit målet av klaganden fullföljts, hade
fastställt häradsrättens utslag och ålagt klaganden gottgöra motpartens
kostnad i hovrätten med 75 kronor jämte lösen av domen. Svinslakteribolaget
hade lämnat sistnämnda dom till förste stadsfogden i Malmö för
verkställighet. I anledning därav hade klaganden den 31 januari 1920 till
stadsfogden inbetalt 5f0 kronor 75 öre. Sedermera hade klaganden fullföljt
talan hos Kungl Maj:t, som genom dom den 30 mars 1922 förpliktat
svinslakteribolaget att till klaganden utgiva visst belopp och beträffande
rättegångskostnaderna förklarat, att vardera parten skulle vidkännas
sina kostnader. Då klaganden med företeende av berörda dom hos förste
stadsfogden i Malmö anhållit att återfå det av klaganden deponerade

beloppet, hade klaganden erhållit meddelande, att detsamma blivit av dåvarande
förste stadsfogden E. Boman utlämnat till svinslakteribolaget,
utan att bolaget ställt pant eller borgen. Detta förfarande ansåge klaganden
icke vara i överensstämmelse med lag, och då såväl Boman som
nuvarande stadsfogden vägrat gottgöra klaganden beloppet och genom
slakteribolagcts iråkade insolvens klaganden ej heller hos bolaget kunnat
återfå detsamma, anmälde klaganden saken till den åtgärd, jag kunde
finna skäl vidtaga.

Vid klagoskriften var fogad Kungl. Maj:ts dom den 30 mars 1922 i revisionsmålet
mellan klaganden, sökande, samt svinslakteribolaget, svarande,
varav inhämtades att, sedan klaganden instämt slakteribolaget till
Rumla. Grimstens och Hardemo tingslags häradsrätt med yrkande att
enligt företedd kontokurant utfå ett belopp av 2,943 kronor 61 öre jämte
ränta, häradsrätten, där parterna fordrat ersättning för kostnaderna å
målet, i utslag den 23 juli 1918 ogillat klagandens talan samt förpliktat
klaganden att till slakteribolaget utgiva ersättning för dess å rättegången
havda kostnader med 400 kronor jämte vad slakteribolaget visade sig
hava utgivit i lösen och stämpel för häradsrättens protokoll och utslag i
målet, att Svea hovrätt i dom den 24 december 1919 fastställt häradsrättens
domslut samt förpliktat klaganden att ersätta slakteribolaget dess
utgifter å målet i hovrätten med 75 kronor jämte domslösen samt att
Kungl. Maj:t prövat rättvist på det sätt ändra hovrättens dom i huvudsaken,
att slakteribolaget förpliktades att till klaganden utgiva 110 kronor
33 öre jämte 5 procent ränta från stämningsdagen samt beträffande
rättegångskostnaderna, med ändring av domstolarnas beslut, stadgat, att
parterna skulle själva vidkännas sina kostnader såväl vid häradsrätten
som i hovrätten.

Vidare åberopade klaganden i styrkt avskrift en så lydande handling:

”Utmätningsunderrättelse. Att till förste stadsfogden härstädes för
exekutiv verkställighet inkommit Svea hovrätts dom den 24 december
1919, som ålägger handelsbolaget under firma M. Henningssons kreatursexport
i Malmö att till Hallsbergs Svinslakteribolag genast vid utmätningstvång
utgiva: kostnader 516:75, vartill komma utsökningskostnader
4: 50, därom varder bemälda M. Henningssons kreatursexport härigenom
underrättad med tillkännagivande, att därest utmätning även i gäldenärens
frånvaro skall undvikas, bör ifrågavarande skulden genast till undertecknad
inbetalas. Malmö i förste stadsfogdens expedition den 22 januari
1920. S. J. Wallin. Underfogde. Träffas å förste stadsfogdens kontor.
Adelgatan 5, kl. 12—2 e. m. Kronor 520:75 öre kvitteras Malmö den 23/i
1920 S. J. Wallin.”

Med anledning av klagoskriften anmodade jag förste stadsfogden J.
Groothoff att inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna
omständigheter förhölle sig.

Groothoff anförde i avgivet yttrande följande:

De t belopp, varom nu vore fråga, hade utbetalats den 18 mars 1920 av
dåvarande förste stadsfogden Boman till ombudet för svinslakteribolaget,
och utsökningsärendet hade i dagboken antecknats såsom avslutat, vadan
detsamma vid årets utgång av Groothoff, som sedan någon månad dessförinnan
uppehållit tjänsten såsom förste stadsfogde under den genom

Bomans avskedstagande uppkomna vakansen, icke upptagits bland de till
1921 års dagbok balanserade ärendena. Någon gång under april 1922 hade
ett ombud för klaganden infunnit sig hos Groothoff och med företeende
av Kungl. Maj:ts dom begärt att återfå det av klaganden inbetalda beloppet.
Med anledning därav hade Groothoff granskat de till utsökningsärendet
hörande verifikationerna, varvid han funnit, att Boman icke aktat
nödigt avfordra svinslakteribolaget någon borgen för riktiga återbärandet
av det utbetalda beloppet, därest den hovrättsdom, till följd av vilken
verkställigheten ägt rum, i högsta instans bleve ändrad. Som Groothoff
därigenom att ärendet av Boman avslutats långt innan Groothoff övertagit
tjänstgöringen såsom förste stadsfogde icke haft annan befattning
med detsamma än att utesluta det ur dagboken, hade Groothoff vägrat
att ersätta det av klagandens ombud återfordrade beloppet och hänvisat
klaganden att söka av Boman återfå detsamma.

Vid yttrandet var fogat utdrag av förste stadsfogdens dagbok i utsökningsmål
för år 1920 rörande ifrågakomna utsökningsärende. Enligt utdraget
hade ärendet anhängiggjorts hos förste stadsfogden den 21 januari
1920 och påföljande dag för verkställighet överlämnats till underfogden
Wallin. I kolumn 8 var förrättningskostnaden antecknad till 4 kronor 50
öre, och förekommo i kolumn 9 följande anteckningar:

”1920 den 23/i inbetaltes beloppet. 1920 den 13/3 översändes beloppet till
Hjelmkvists Juridiska byrå i Örebro ss. ombud för sökanden. 1920 den 18/3
inkom kvitto.”

I infordrat yttrande anförde Boman:

I enlighet med den praxis, som med stöd av bestämmelserna i 137 §
utsökningslagen under hela den tid, Boman varit utmätningsman, varit
rådande och ännu tillämpades, hade Boman ansett, att vid ifrågavarande
medels utbetalande varken laga kraftbevis eller borgen erfordrades. Utmätningsmannen
hade vid ärendets behandling endast föranlett en frivillig
inbetalning av beloppet. Hos klaganden hade ej gjorts någon utmätning,
däröver instrument upprättats och måst lösas. Hade klaganden
velat skydda de inbetalda medlen för utbetalning, hade klaganden kunnat
anvisa dem till utmätning, ställa borgen eller hos K. B. nedsätta penningar.
Om klaganden vid inbetalningen för utmätningsmannen tillkännagivit,
att klaganden ämnade fullfölja eller fullföljt underdånig talan
mot domen, hade utmätningsmannen underrättat klaganden om vad han
på grund därav hade att iakttaga. Med andra ord, man måste antaga,
att gäldenär, som, då utmätning skulle verkställas hos honom, lämnade
penningar, därvid frivilligt betalade sin skuld, så framt han icke uttryckligt
angåve penningarna till utmätning. Då sålunda ärendet av Boman
behandlats i överensstämmelse med gällande lag och praxis, hemställde
Boman, att klagomålen ej måtte föranleda till vidare åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser och åberopade därvid ett av klagandens
kassör H. Olsson avgivet intyg av följande innehåll:

Den 23 januari 1920 hade ett ombud för förste stadsfogden inställt sig å
klagandens kontor för utmätning av ett belopp av 520 kronor 75 öre, utgörande
motpartens rättegångskostnader i det av klaganden mot svinslakteribolaget
anhängiggjorda målet. Då målet varit hänskjutet till högsta

domstolen, hade Olsson nekat att betala, emedan saken ej varit slutdömd
och klaganden, då det funnits möjlighet för klaganden att vinna målet,
således ej behövt betala dessa kostnader vid tillfället i fråga. Olsson hade
av stadsfogdens ombud fått det svar, att summan likväl måste utbetalas
av klaganden vid utmätningstvång, men att den ej skulle utbetalas till
motparten utan deponeras för klagandens räkning till dess slutdom fallit
i målet.

Med anledning av innehållet i detta intyg infordrade jag yttrande från
Wallin och förnyat yttrande från Boman.

Wallin anförde:

Då Wallin efter förste stadsfogdens order inställt sig i klagandens lokaler
för att utkräva den ifrågakomna summan, hade Olsson förmält, att
målet vore fullföljt till högsta instans, varför han icke ansåge det rådligt
utbetala beloppet, såvida han ej erhölle garantier för att detsamma
i det fall, att domen skulle bliva ändrad, kunde av klaganden återbekommas.
Wallin hade då meddelat, att beloppet måste inbetalas, för att utmätning
skulle undvikas, men tillagt, i full överensstämmelse med den
praxis, som av förste stadsfogden under hela den tid, Wallin tjänstgjort
såsom underfogde eller 15 år, tillämpats, att detsamma ej komme att till
motparten utbetalas, med mindre denne antingen visade, att domen vunnit
laga kraft, eller ock ställde borgen för riktiga återbärandet av summan,
såvitt domen i högsta instans bleve ändrad. Sedan Olsson därpå inbetalat
beloppet, hade Wallin redovisat detsamma till Boman, och hade
Wallin alla skäl förmoda, att han därvid uppgivit, att domen vore överklagad.
En sådan uppgift plägade underfogdarna nämligen alltid för
stadsfogden inberätta, ehuru densamma strängt taget saknade betydelse,
då inbetalta belopp, såsom förut omtalats, aldrig av stadsfogden utan borgen
utbetalades, med mindre sökanden visade, att den dom, på grund av
vilken verkställighet sökts, tagit åt sig laga kraft.

I sitt förnyade yttrande anförde Boman, att han ej både sig något bekant
om vad som sagts mellan Wallin och klagandens kassör vid det tillfälle,
då medlen betaltes. Ej heller hade Boman vid dessas redovisning
till Boman eller senare bekommit någon uppgift om målets fullföljd. Någon
anledning för Boman att efterhöra, om fullföljd ägt rum, hade ej förelegat.
Hade någon upplysning därutinnan kommit Boman till hända, hade
Boman därom gjort anteckning i dagboken och därigenom förhindrat
medlens utbetalande utan mot borgen, förrän slutligt utslag presterades.
Rörande praxis vid behandling av utmätningsärenden sådana som det
föreliggande tilläde Boman till förtydligande av vad förut därom meddelats,
att, då underfogde, som fått uppdrag att verkställa utslag angående
fordran, redovisat ärendet med kontanta medel, hade därvid plägat
avlämnas antingen en å utslaget antecknad uppgift, att medlen inbetalts,
vilket då utgjort frivillig inbetalning, eller också ett utmätningsprotokoll,
i vilket senare fall det redovisade kontanta beloppet blivit föremål
för utmätning. I förevarande fall hade förstnämnda förfarande kommit
till tillämpning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Boman. I den
för åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I 39 § utsökningslagen föreskrives att, om betalningsskyldighet är
någon ålagd, äge utmätningsman, utan särskilt bemyndigande, hos den
tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes. Ej må
dock utmätning å underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft, där
den, som tappat, ställer pant eller borgen för vad honom ålagt är, så oek
för skada, som genom uppehållet vållas kan, eller ock styrker, att han,
till fullgörande av domen, hos K. B. nedsatt penningar, svarande mot vad
dömt blivit; ej heller å hovrätts dom, innan den vunnit laga kraft, där
gäldenären styrker att nedsättning skett, efter ty nu är sagt. Vad nedsatt
är må av den vinnande lyftas mot pant eller borgen.

Enligt 40 § utsökningslagen får med visst undantag vad efter 39 § blivit
utmätt icke utan gäldenärens samtycke säljas förr än domen vunnit
laga kraft. Utmätt lös egendom må dock av den vinnande lyftas mot pant
eller borgen för återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning av
utmätt egendom till stånd, gälle om lyftning av köpeskillingen vad i G kap.
stadgas.

Nämnda kapitel innehåller bestämmelser om redovisning och fördelning
av medel, som till följd av utmätning influtit. I 137 § föreskrives att, då
utmätt lös egendom blivit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, där ej annorlunda stadgas, sist inom 14 dagar efter försäljningen, av
försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla den, som utmätning
vunnit, betalning för hans fordran. Hava penningar annorledes än
efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola de inom lika tid
därefter hållas borgenären till banda. Innan dom eller utslag, på grund
varav utmätning skett, vunnit laga kraft, må dock betalning ej av borgenären
lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

Dessa bestämmelser återfinnas i huvudsak i 39, 40 och 116 §§ i nya lagberedningens
förslag 1876 till utsökningslag. I motiven yttrade lagberedningen,
att den utgått från den i 1734 års lag gällande grundsatsen, att
domar i allmänhet ej borde gå i full verkställighet, innan de vunnit laga
kraft, och att således exekution av icke laga kraftvunna domar ej finge
äga rum annat än i särskilt bestämda fall. Beträffande alla domar, varigenom
någon förpliktats att gälda visst belopp i penningar eller varor,
hade i 39 och 40 §§ föreslagits, att för dylika domar, ändå att de ej vunnit
laga kraft, utmätning finge äga ruin, men icke försäljning av det utmätta,
med mindre gäldenären medgåve försäljningen, eller ock, i följd
av godsets beskaffenhet, ett uppskov med försäljningen skulle lända till
uppenbar förlust för parterna. Genom utmätningen finge den vinnande i
allt fall förmånsrätt för sin fordran och trygghet att motparten ej skulle
kunna under ändringssökandet avliända sig sina tillgångar och därigenom
göra den domfästa fordringen värdelös, varförutom utmätningen
medförde den verkan, att den tappande ej vidare både någon fördel av
att genom oskälig klagan söka fördröja det slutliga avgörandet. Förbudet
mot försäljning åter beredde den, som undergått utmätning, säkerhet
att, om han hade fog till ändringssökande, kunna återbekomma den utmätta
egendomen, vilken möjligen för honom kunde äga ett högre värde

än den köpeskilling, som vid den exekutiva försäljningen erhölles. Då
emellertid utmätningens ändamål vore att bereda den vinnande säkerhet
för sin fordran, borde ock därav följa att, om den tappande ställde pant
eller borgen för vad honom ådömt vore, så ock för skada, som genom uppehållet
med verkställigheten kunde förorsakas, och således själv anskaffade
den säkerhet utmätningen skulle bereda, han ock borde fredas från utmätning.
Enligt 40 § finge försäljning av egendom, som blivit utmätt för
en icke laga kraftvunnen dom, i allmänhet ej äga rum förr än domen klivit
slutligen fastställd. Då därmed stundom kunde komma att dröja en
längre tid, hade det i överensstämmelse med gällande lag ansetts böra tilllåtas
den vinnande att genast få mot pant eller borgen lyfta utmätt lösegendom.

Nya lagberedningen har med bestämmelserna i §§ 39 och 40 avsett att
skapa ett skydd för såväl den i rättegång vinnande parten som den betalningsskyldige.
Samma avsikt har beredningen ådagalagt i den i 116 §
föreslagna bestämmelsen att, innan dom eller utslag, på grund varav utmätning
skett, vunnit laga kraft, betalning ej finge av borgenären lyftas
annorledes än mot pant eller borgen. I motiven härtill yttrade beredningen
att, efter ty i 40 § sades, kunde i vissa undantagsfall försäljning
av utmätt lös egendom medgivas, ändå att den dom, varför utmätning
skett, ej vunnit laga kraft. Att i detta fall, likasom då penningar annorledes
än efter försäljning influtit för gäldande av en icke laga kraftvunnen
dom, betalning ej borde få av borgenären lyftas annorledes än mot
pant eller borgen stode i överensstämmelse med de principer, som eljest
i förslaget tillämpades i fråga om verkställighet av domar, som ej vunnit
laga kraft.

Såsom regel gäller sålunda att, därest — innan underrätts eller hovrätts
dom vunnit laga kraft — utmätt lös egendom försålts eller penningar utmätts
eller annorledes influtit, borgenären äger utfå betalning endast
under villkor att han ställer pant eller borgen för betalningens återgäldande.

Denna mening har också uttalats i Tryggers kommentar till utsökningslagen,
andra upplagan, sid. 133, varest följande ord äro att läsa: ”Då sålunda
pant eller borgen skall ställas för det utmättas återbäring eller betalningens
återgäldande, torde denna böra omfatta icke blott det lyftade
utan allt det återställande, som enligt 50 § skall äga rum, d. v. s. såväl det
lyftade som dess avkomst och ränta.” Den i samma arbete å sid. 130 förekommande
noten 2 torde icke till sitt innehåll vara häremot stridande.
Vad där nämnes om ett lyftande ”utan vidare” kan icke avse annat än
ett lyftande mot pant eller borgen.

I enlighet med nyssnämnda regel hade Boman bort förfara. Boman har
emellertid invänt, att i det förevarande fallet någon utmätning hos klaganden
icke ägt rum, utan att klaganden frivilligt till Boman inbetalat
det belopp, som han genom hovrättens dom förpliktats gälda, samt att
Boman vid sådant förhållande på grund av gällande praxis ägt att till
motparten utan pant eller borgen utbetala de influtna medlen, oavsett om
hovrättens dom vunnit laga kraft eller ej.

Vad Boman sålunda anfört kan jag icke godkänna.

Sedan utmätningsärendet anhängiggjorts hos Boman, uppdrog han åt
Wallin att verkställa utmätning. Wallin inställde sig å klagandens kon -

tor och avfordrade kassören Olsson betalning genom överlämnande av utmätningsunderrättelse
enligt 60 § utsökningslagen. Av vad som förekommit
torde framgå, att den utbetalning, som därpå ägde rum, icke ens, såsom
Boman framhållit, skedde frivilligt. Det var under hot om utmätning
och i följd av Wallins uppgift, att beloppet icke skulle till borgenären
utbetalas, förrän denne kunde visa, att hovrättens dom vunnit laga
kraft, eller ställde borgen, som Olsson verkställde utbetalningen.

Att utmätningsärendet handlagts som en utmätningsförrättning i vanlig
ordning framgår jämväl av den kostnad, som blivit klaganden påförd.
Enligt 4 § i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till
förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m. skall för delgivning av myndighets eller tjänstemans beslut eller
kallelse eller annan handling jämte bevis om delgivningen erläggas till
vardera av de stämningsmän eller betjänte, som delgivningen verkställa,
för varje person, som av handlingen undfår del, 75 öre. Enligt 1 § i samma
förordning erlägges för utmätning till vederbörande utmätningsman, som
förrättningen verkställer, 2 kronor, och enligt 3 § erhåller vittne, som vid
förrättning biträder, 1 krona. Kostnaden för ifrågavarande förrättning
bär upptagits till 4 kronor 50 öre och synes hava utgjort betalning till
Wallin jämte en annan person för delgivning av underrättelsen med 75
öre till dem vardera samt ersättning för utmätning med 2 kronor till
Wallin och 1 krona till medföljande vittne.

Till jämförelse må anmärkas, hurusom i en Kungl. Maj:ts dom den 4
april 1916 (N. J. A. sid. 148) gjorts gällande, att såsom frivillig betalning
icke kunde anses, att en person, som genom utslag förpliktats att gälda
visst belopp, betalt detta till utmätningsmannen efter erhållen underrättelse
från denne, att utmätning sökts å utslaget.

Huruvida Wallin vid beloppets redovisande till Boman upplyst honom
om, att hovrättens dom skulle överklagas, hade icke heller någon avgörande
betydelse. Boman var i alla händelser skyldig att göra sig underkunnig
om domen vunnit laga kraft, innan han till borgenären verkställde
utbetalning av de influtna medlen utan pant eller borgen. Om huru detta
skall visas gjorde J. O. ett uttalande i skrivelse den 16 september 1911 till
förste stadsfogden i Stockholm, intagen i ämbetsberättelsen till 1912 års
riksdag sid. 192 o. f. Något undantag från en sådan skyldighet finnes
icke medgivet i utsökningslagen. •

Väl tillämpas, enligt vad jag erfarit, på små håll den praxis att, ehuru
ett för verkställighet ingivet utslag icke är laga kraftvunnen redovisning
lämnas, när gäldenären medgivit medlens omedelbara utbetalning till borgenären.
Men detta sker på utmätningsmannens egen risk, och i det förevarande
fallet hade något dylikt medgivande icke lämnats.

Bomans uppgifter rörande den praxis, som tillämpats hos förste stadsfogden
i Malmö vid behandling av utmätningsärenden av ifrågavarande
beskaffenhet, motsäges direkt av de upplysningar Wallin lämnat. Vilken
praxis Boman än må hava använt, är emellertid det av honom i nu förevarande
utmätningsärende tillämpade förfaringssättet icke riktigt. Den
omständigheten, att Boman möjligen förut tillämpat enahanda förfaringssätt,
kan icke förringa det fel, vartill Boman gjort sig skyldig.

Som Boman icke velat vidgå, att han förfarit oriktigt, och skada genom

förfarandet syntes hava tillskyndats klaganden, fann jag Bomans felaktighet
höra beivras. Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Boman för
det tjänstefel, vartill han gjort sig skyldig, samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle
lämnas klaganden att yttra sig i målet; och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade,
länder stöd jas.

Rådhusrätten i Malmö, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
14 april 1923:

Enär i målet vore utrett, att Boman i egenskap av dåvarande förste
stadsfogde i Malmö vid handläggning av ett i dagboken hos förste stadsfogden
i sagda stad år 1920 under n:r 65 antecknat ärende mellan handelsbolaget
under firma Hallsbergs Svinslakteribolag J. A. Broström, borgenär,
samt klaganden, gäldenär, angående verkställighet av eu Svea hovrätts
dom den 24 december 1919, enligt vilken klaganden hade att till slakteribolaget
utgiva 516 kronor 75 öre, förfarit oriktigt i så måtto, att han,
sedan nämnda belopp i följd av företagen exekutiv åtgärd influtit, innan
domen vunnit laga kraft, till slakteribolaget utbetalt do influtna medlen
utan pant eller borgen, ävensom att klaganden genom Bomans berörda
felaktiga förfarande tillskyndats förlust med ett enligt klagandens uppgift
till Boman inbetalt, av vederbörande underfogde kvitterat belopp av
520 kronor 75 öre, dömdes Boman jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd
i tjänsten att bota 50 kronor, varjämte Boman förpliktades att till
klaganden utgiva ej mindre skadestånd med i sådant hänseende fordrade
520 kronor 75 öre, jämte ränta, vilken — i enlighet med klagandens därom
gjorda yrkande och med hänsyn till vad i målet upplysts angående
den tid, då beloppet, enligt vad Boman lämnat obestritt, först av klaganden
återfordrats från Boman — bestämdes till 5 procent å 516 kronor 25
öre från och med den 1 maj 1922, tills betalning skedde, än även ersättning
för klagandens kostnader å saken hos mig med 78 kronor 50 öre samt
för rättegångskostnaden med 25 kronor jämte belopp, som klaganden kunde
visa sig hava utgivit till lösen och stämpel för rådhusrättens protokoll och
utslag i målet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest Boman anförde besvär, fann
genom utslag den 1 juni 1923 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

17. Dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpedition

från häradsrätt.

I en till mig insänd klagoskrift anförde T. Gillholm i Göteborg såsom
innehavare av firman Aron Andersson & c:o följande:

Den 3 december 1921 hade klaganden uttagit stämning till Södra Vedbo
häradsrätt å handlanden F. Åström i Hjältevad med yrkande om åläggande
för Å ström att med 100 kronor till klaganden utgiva likvid för

levererade varor. Målet handlades av häradsrätten den 16 januari 192*2,
då svaranden tredskovis förpliktades betala omstämda beloppet jämte
ränta och kostnader. Häradsrättens utslag hade emellertid kommit klaganden
till hända först den 29 april 1922, vilket, enligt vad klagandens
ombud meddelat, berott därpå, att ombudet trots påminnelser hos domliavanden
häradshövdingen L. Sandberg fått lösa utslaget först den 27 i
samma månad. Utslaget hade omedelbart översänts till vederbörande
landsfiskal, som verkställt utmätning hos Åström den 5 maj 1922. Den
31 i samma månad hade Åström försatts i konkurs, vadan vidare åtgärder
mot honom måst inställas. Då klaganden genom Sandbergs uraktlåtenhet
att inom rimlig tid expediera utslaget lidit en förlust av 175 kronor,
hemställde klaganden, att jag måtte låta verkställa undersökning samt
mot Sandberg vidtaga de åtgärder, som av förhållandena kunde påkallas.
Visade det sig, att någon försummelse kunde läggas Sandberg till last,
fordrade klaganden, att han ersatte uppkommen förlust och skada. En
fordringsägare vidtoge icke en stämningsåtgärd mot en tredskande gäldenär
för det tvivelaktiga nöjet att se sin fordran ökad med dryga kostnader
utan för att erhålla en dom, som kunde verkställas mot gäldenäreu, medan
dennes ställning ännu vore sådan, att fordringsbeloppet kunde uttagas.
Det meningslösa i att en domstol meddelade tredskodom men sedan läte
flera månader förflyta, innan utslaget expedierades, läge i öppen dag.
Den rättssökande allmänheten hade skäl till missnöje över en dylik behandling
från domstolarnas sida.

Sedan jag med anledning av klagoskriften anmodat Sandberg att till
mig inkomma med upplysning, yttrade Sandberg i avgivet utlåtande:

Vad klaganden anmärkt hade varit Sandberg personligen fullkomligt
främmande, ända till dess den remitterade klagoskriften ankommit. Den
däri gjorda tillvitelsen mot Sandberg att trots påminnelser hava underlåtit
expediera tredskodomen saknade allt fog. Även Sandbergs kansli,
för vars göranden och låtanden Sandberg naturligtvis ansvarade, syntes
vara utan skuld. Enligt vad Sandbergs första skrivbiträde meddelat, hade
tredskodomen utskrivits omedelbart efter det begäran därom framställts,
men icke, oaktat meddelande att expeditionen varit färdig, avhämtats
förrän flera dagar därefter den 27 april. Sandberg ville jämväl erinra
därom, att ett tidigare expedierande av tredskodomen näppeligen medfört
effekten att bereda klaganden full ersättning för hans fordran, enär konkursansökan
i sådant fall sannolikt gjorts tidigare för undvikande av att
utmätningen vunne laga kraft.

Klaganden avgav påminnelser och åberopade därvid till stöd för sitt
påstående, att utslaget icke inom rimlig tid expedierats, två brev från
sitt ombud i målet, stadsfiskalen H. Månsson i Eksjö, vilka brev, det
senare avlåtet sedan Månsson tagit del av Sandbergs avgivna yttrande,
voro av följande lydelse:

”Eksjö den 13 april 1922. Till Juridiska inkasso- & fastighetsbyrån,
Göteborg. Aron Andersson & c:o mot F. Åström. I besittning av edert
ärade den 10 dennes får jag meddela, att tredskodom i målet avkunnades
den 16 januari 1922, men att jag ännu icke trots upprepade påstötningar
erhållit utslaget från domarkansliet. Jag har emellertid i dag vid förnyad

anhållan om utfående av utslaget erhållit löfte att utfå detsamma på
lördag.”

”Eksjö den 28 juli 1922. Herr ombudsmannen G. Magnusson, Göteborg.
Aron Andersson & c:o mot F. Åström. Jag bär mottagit edert ärade den
24 dennes, varav jag erfar, att ni till J. O. anmält häradshövdingen L.
Sandberg, för det han för sent expedierat utslaget i rubricerade mål, som
avgjordes av Södra Vedbo häradsrätt genom tredskodom den 16 januari
1922. Det är för mig personligen mycket ovälkommet, att saken fått denna
vändning och att jag måste bliva inblandad däri. Emellertid anser jag
mig icke hava rätt att undandraga mig att göra det uttalande, ni begärt.
Jag får därför meddela, att Sandbergs förklaring synes mig otillfredsställande
och grundad på oriktiga upplysningar. Tredskodom meddelades
den 16 januari, och expeditionen borde hava varit färdig senast 14 dagar
därefter oberoende av, om begäran om utskrift framställts eller icke.
Jag hade givit min kontorspersonal tillsägelse att snarast efterhöra utslaget.
Mina dåvarande kontorsbiträden Alice Andersson och Märta Widén
försäkra, att de gång på gång under februari och mars å domarkansliet
efterfrågat utslaget men ständigt fått det besked, att domboken för
januarisammanträdet icke var i sin helhet uppsatt. Ej heller vid marssammanträdet,
då vissa andra expeditioner utlämnades, blev utslaget
expedierat. Sedan ni i skrivelse av den 10 april, som kom mig till hända
den 12 april, påmint om målet med förfrågan, huru långt saken avancerat,
lät jag på nytt å domarkansliet efterhöra utslaget. Såsom synes av mitt
svar av den 13 april, utlovades, att utslaget skulle utlämnas påföljande
lördag. Fröken Andersson betygar, att hon sistnämnda dag infunnit sig
å domarkansliet för att avhämta utslaget men då endast träffat förste
notarien, som förklarade, att han icke hade reda på saken, och bad fröken
Andersson att senare på dagen ringa på till skrivbiträdet å kansliet, H.
Eosén. Då fröken Andersson i enlighet härmed senare på dagen talade
med Rosén i telefon, svarade Rosen, att utslaget ännu icke vore färdigt
och att han skulle meddela, när det kunde hämtas. Först den 27 april
expedierades utslaget. Jag anser mig böra tillägga, att det var mig bekant,
att vid den tiden domarkansliet var betungat av en stor arbetsbörda,
vilket kan förklara, att det var svårt att få expeditionerna färdiga
inom rimlig tid.”

Vidare anförde klaganden att, då klaganden icke hade anledning draga
sitt ombuds sanningsenlighet i tvivelsmål, förefölle det klaganden, att
tillräckligt många påminnelser om utslaget avgivits samt att vederbörande
å domarkansliet av en eller annan anledning tagit miste i sina uttalanden.
Som Sandberg emellertid haft skyldighet att inom 14 dagar
utan påminnelser expediera utslaget, funne klaganden hans förklaring
otillfredsställande. Det syntes klaganden som om arbetsordningen på Sandbergs
kansli måtte lämna mycket övrigt att önska, då en tid av närmare
314 månad erfordrats för att expediera ett protokoll på 4 sidor. Klaganden
vore fullt övertygad att, därest utslaget i behörig tid expedierats, klaganden
efter företagen utmätning erhållit likvid för sin fordran.

I förnyat yttrande anförde Sandberg:

Det vore oomtvistligt, att tredskodomen icke varit färdig i lagstadgad
tid och att således därutinnan fel från domarämbetets sida förelåge.

Omöjligt hade det däremot varit att med tillförlitlighet utröna de närmare
omständigheter, under vilka dröjsmålet med tredskodomens utlämnande
ägt rum. Sandberg hade lika litet anledning att ifrågasätta riktigheten
av de uppgifter, som i ärendet lämnats av Månsson på grund av
Alice Anderssons och Märta Widéns utsagor, som att betvivla sanningsenligheten
av de upplysningar, som lämnats honom av hans första kanslibiträde
Rosén och vilka resulterat i påståendet att, sedan begäran om
tredskodomen framställts, densamma färdiggjorts följande dag men icke
avhämtats förrän flera dagar därefter den 27 april. Att domboken för den
16 januari varit uppsatt i början av april framginge av Sandbergs expeditionslista,
enligt vilken flera till nämnda dombok hörande expeditioner
utlämnats den 4 april. Med kännedom om kansliets beredvillighet att stå
allmänheten till tjänst vore det Sandberg också oförklarligt, varför en
begäran om tredskodomens expedierande icke skulle hava efterkommits,
så snart bestämd framställning därom gjorts. I varje fall syntes man böra
förutsätta, att den, som ville på domarkansliet överflytta olägenheten
av för sen expedition, skulle styrka, ej mindre att expeditionen utlämnats
senare än vederbort än även att framställning om expeditionen avvisats.
Kungl. förordningen om expeditionslösen gåve i sin § 15 anvisning om sättet
därför genom stadgandet, att utan lösen skulle utfärdas bevis att begärd
expedition ej utbekommits. Vad anginge den skada, som klaganden
påstode sig hava lidit genom dröjsmålet med tredskodomens expedierande,
vidhö]le Sandberg, att någon direkt kausalitet emellan tredskodomens för
sena utlämnande och utmätningens ineffektivitet icke förelåge. Hade
tredskodomen expedierats tidigare och utmätning därför begärts, finge
antagas, att Åström tidigare begärt sig i konkurs, för att hindra att utmätningen
vunne laga kraft. Till styrkande därav ville Sandberg åberopa
Åströms konkursansökning, som i sin avfattning häntydde på riktigheten
av nämnda påstående. Med erkännande och beklagande av det från domarämbetets
sula begangna felet, vilket berott uteslutande på den stora arbetsbörda,
som påvilat domarkansliet, bestred Sandberg klagandens skadeståndstalan.

Vid yttrandet fanns fogad bestyrkt avskrift av omförmälda konkursansökning,
dagtecknad den 29 maj 1922.

Med anledning av vad som förekommit anförde jag i skrivelse till advokatfiskal
vid Göta hovrätt följande:

I § 16 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
stadgas bland annat, att vid underdomstol på landet skall expedition,
som utan särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå för lagtima
ting, varå förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av
gällande bestämmelser om häradsting äger tillämpning, för allmänt sammanträde
under tinget i mål, som då handlagts och slutligen avgjorts,
inom 14 dagar från den dag, då utslaget gavs.

Vidare föreskrives i nämnda paragraf, att om mål eller ärende är av
synnerligen vidlyftig beskaffenhet eller om expeditioner skola till synnerligen
stort antal utfärdas, ankomme på rätten, där för expeditions till -

handahållande längre anstånd än förut i paragrafen sagts finnes vara
oundgängligen av nöden, att, med iakttagande därav att sådan expedition
skall hållas tillgänglig så fort ske kan, å den rättegångsdag målet eller
ärendet förevarit eller, å landet, senare under samma ting eller sammanträde
bestämma den tid, inom vilken expeditionen skall vara att tillgå,
och skall beslut härom offentligen avsägas och, då part ej varit därvid
tillstädes och ej heller så fort ske kan genom rättens försorg erhåller särskild
underrättelse om beslutet, kungörelse om detsamma anslås å rättens
dörr.

I det ifrågavarande vid Södra Vedbo häradsrätt anhängiggjorda kravmålet
mellan klaganden och Åström meddelades under Sandbergs ordförandeskap
tredskodom vid allmänt tingssammanträde den 16 januari 1922.
Då något sådant förordnande, som beröres i sistnämnda del av § 16 i
lösenförordningen, icke synes hava förekommit, hade det ålegat Sandberg
att hålla klagandens expedition från sammanträdet den 16 januari tillgänglig
den SO i samma månad. Enligt vad som upplysts synes klagandens
ombud icke hava kommit i tillfälle att lösa expeditionen förrän den 27
april 1922. Även om arbetsbördan i domsagan under ifrågakomma tid
varit stor, kan det i allt fall icke försvaras att ej inom laglig tid expediera
ett protokoll med utslag av så ringa omfattning, som det ifrågavarande
torde hava varit. Genom den osedvanliga förseningen med tillhandahållandet
av expeditionen måste Sandberg anses hava gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten.

Som vad Sandberg till sin ursäkt andragit icke syntes kunna fritaga
honom från ansvar för det dröjsmål, som uppstått, och då genom Sandbergs
försumlighet skada kunde hava tillfogats klaganden, uppdrog jag
åt advokatfiskalen att ställa Sandberg under åtal för tjänstefel samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde tillfälle
beredas klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Med anledning av det åtal, som enligt skrivelsen anställdes, yttrade
Göta hovrätt i utslag den 16 april 1923 att, enär det jämlikt 16 § i kungl.
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen ålegat Sandberg
att hålla klaganden expedition i omförmälda vid häradsrätten den
16 januari 1922 handlagda mål tillgänglig den 30 i samma månad, men,
enligt vad i målet vore upplyst, dylik expedition icke varit tillgänglig
förr än den 27 april samma år, dömdes Sandberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för den försummelse i ämbetet, han sålunda låtit komma sig
till last, att höta 50 kronor. Klagandens i målet framställda ersättningsanspråk
funne hovrätten sig allenast så till vida kunna bifalla, att hovrätten
förpliktade Sandberg att gottgöra klaganden dels för kostnader å
målet hos mig med 71 kronor 20 öre och dels för kostnader hos hovrätten
med 30 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava utgivit för ett
exemplar av hovrättens utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

18. Försummelse i utsökningsärende.

I en den 14 juni 1921 hit ingiven klagoskrift anförde A. Furumark och
advokaten H. Bodén, den senare såsom ombud för R. Flodqvists stärbhus,
följande:

Genom ett den 8 april 1918 av rådhusrätten i Skellefteå meddelat utslag
hade handelsbolaget med firma Wikander & c:o därstädes och dess innehavare
förpliktats att till Furumark och Flodqvist utgiva 45,000 kronor
jämte 6 procent ränta därå från den 25 maj 1917 ävensom ersättning för
rättegångskostnaden med 627 kronor 50 öre jämte protokollslösen. Talan
mot utslaget hade av bolaget och dess innehavare fullföljts hos Svea
hovrätt. Den 24 april 1918 hade utslaget översänts till klagandenas ombud
i Skellefteå för att inlämnas till stadsfogden för verkställighet, och klagandena
hade sedermera från ombudet erhållit meddelande, att utmätning
för fordringen hos svarandena ägt rum den 16 maj samma år. Sedan
hovrätten meddelat dom i saken och svarandena fullföljt talan mot hovrättens
dom, hade Kungl. Maj:t genom dom den 8 december 1920 nedsatt
det klagandena tillerkända beloppet till 33,750 kronor jämte av rådhusrätten
utdömd kostnadsersättning. Den 16 december 1920 hade Kungl.
Maj:ts dom översänts till klagandenas ombud i Skellefteå för befordran
till verkställighet. Enligt ett från ombudet inkommet meddelande hade
domen den 18 december 1920 för verkställighet överlämnats till stadsfogden
Hj. Häggbom. Oaktat klagandenas ombud vid upprepade tillfällen
sökt påskynda ärendet, hade klagandena icke lyckats erhålla redovisning
från Häggbom. Enligt de uppgifter, klagandena erhållit, hade Häggbom
vid utmätningen tagit en överlåtelse på sig av fastigheter, liggande utom
hans distrikt, vilka emellertid visat sig hava ett betydligt lägre värde än
vad gäldenärerna uppgivit. Med anledning därav hade Häfbom hos
magistraten fått deponera en honom tillhörig inteckning å 25,000 kronor.
Emellertid hade inteckningen tagits i anspråk för redovisning till eu
annan utmätningssökande mot bolaget, och till säkerhet för klagandenas
fordran hade i stället lämnats ett virkesparti, som ursprungligen tagits i
mät för nyssnämnda borgenärs räkning. Sålunda funnes till säkerhet för
klagandenas fordran dels de förut omförmälda fastigheterna av tvivelaktigt
värde och dels virkespartiet. Klagandena hade genom sina ombud
i Stockholm och Skellefteå gjort en mängd ansträngningar för att förmå
Häggbom att redovisa. Då icke heller magistraten i Skellefteå såsom överexekutor,
trots fullständig kännedom om saken, vidtagit åtgärder för att
den utmätta egendomen skulle bliva i vederbörlig ordning försåld, syntes
även magistraten vara skadeståndsskyldig för Häggboms underlåtenhet
att fullgöra redovisning. Klagandena ville slutligen nämna, att svarandena,
då underrättens utslag meddelats, ansetts solida för ifrågavarande
belopp, men att de, enligt vad klagandena hade sig bekant, vid en under
hösten 1920 för annan borgenärs räkning verkställd utmätning befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar.

Sedan jag anmodat magistraten att infordra yttrande från Häggbom
samt inkomma med yttrandet ävensom eget utlåtande, insände magistraten
läkarintyg, att Häggbom vore av sjukdom oförmögen att uppehålla
sin tjänst, och anhöll, att jag ville utsätta ny tid för avgivande av utlåtandet.

Klagandena ingåvo den 25 juli 1921 en skrift, däri de återkallade sin
anmälan, och lät jag för tillfället därvid bero.

I en den 8 september 1921 hit ingiven skrift förnyade klagandena sina
klagomål och anförde, att Häggbom den 23 juli 1921 redovisat 10,000
kronor, varjämte magistratens ordförande och Häggbom upplyst, att virkespartiet
snarast skulle försäljas, samt att klagandena i tro, att utfästelserna
skulle fullföljas, återkallat sin anmälan. Klagandena hade emellertid
ej erhållit någon redovisning trots upprepade påminnelser, utan hade
magistraten och Häggbom ständigt till sitt försvar åberopat, att man ej
lyckats sälja virkespartiet. Bolaget hade dåmera blivit försatt i konkurs.

I infordrat utlåtande anförde magistraten härefter följande:

Vid granskning i juli 1918 av Iläggboms dagbok i utsökningsmål för
nämnda års andra kvartal hade magistratens ordförande borgmästaren
C. Öquist inhämtat dels att till Häggbom för verkställighet ingivits, den
20 april 1918 av agenten E. H. Amnéus i Sundsvall rådhusrättens i Skellefteå
utslag den 2 april 1918, varigenom bolaget och dess innehavare
ålagts att till Amnéus utgiva 24,000 kronor förutom ränta och kostnader,
samt den 26 i samma månad av Flodqvist och Furumark rådhusrättens
utslag den 8 april 1918, dels ock att Häggbom i dagboken gjort följande
anteckningar rörande de verkställighetsåtgärder, han vidtagit med anledning
av de sålunda gjorda ansökningarna, nämligen rörande Amnéus’
ansökan: ”utmätning företogs den 16 maj, då gäldenärerna lämnade såsom
säkerhet för det överklagade utslaget V32 mantal Ursviken n:r 1 med därå
uppförda åbyggnader jämte kaj och vattenrätt”; och angående Flodqvists
och Furumarks ansökan: ”utmätning företogs den 16 maj, då gäldenärerna
lämnade såsom pant för det överklagade utslaget ''In mantal n:r 1 Yttre
Ursviken med åbyggnader, bestående av 2 mangårdsbyggnader, ladugårdsbyggnad,
uthus och kaj, skog å rot, värd cirka 2,000 kronor, gravalionsfritt”.
Då Häggbom enligt dessa anteckningar syntes hava begått
den olagligheten, att han utmätt hemman, liggande utom hans tjänstgöringsområde
— hemmanen i fråga vore nämligen belägna inom Skellefteå
norra landsfiskalsdistrikt — och i övrigt handlat vårdslöst, hade Häggbom
anmodats avgiva förklaring över sitt förfarande. Häggbom hade då
upplyst, att han ej verkställt någon utmätning utan endast fått hemmanen
till sig överlämnade såsom pant av gäldenärerna. Något skriftligt bevis
därpå hade ej lämnats honom eller av honom fordrats, då han ansett bolagets
innehavare fullt hederliga och trovärdiga och dessa upplyst, att hemmanen
vore fria från inteckningar och fullt värda de belopp, som de förpliktats
gälda Amnéus samt Flodqvist och Furumark. I tro därpå hade
Häggbom utfärdat bevis, att gäldenärerna, som överklagat rådhusrättens
utslag, ställt pant för vad genom utslagen dem ålagts att utgiva. Vid
undersökning av hemmanens värde hade uppgifterna om hemmanen befunnits
sanningslösa. Hemmanen både nämligen varit synnerligen högt
intccknado. Häggbom hade då erhållit en allvarlig varning för sitt, minst
sagt, lättsinniga sätt att sköta sina åligganden som utmätningsman samt
förständigats att skyndsammast genom verkställande av utmätning eller
vidtagande av andra åtgärder söka säkerställa sökandena vid äventyr av
egen betalningsskyldighet. Efter någon tid, varunder öquist så gott som

dagligen anmodat Häggbom att inkomma med bevis rörande de åtgärder,
han vidtagit, hade Häggbom anmält, att bolaget ej ägde någon utmätningsbar
egendom inom staden samt att han förgäves sökt förmå detsamma,
som förklarat sig insolvent, att ställa annan säkerhet för de utdömda
beloppen. Sedermera hade Häggbom upplyst, att bolaget utan hans
hörande försålt de hemman, som lämnats såsom pant, och använt köpeskillingen,
till den del den överstigit inteckningarna, till gäldande av
andra skulder. Magistraten hade då ingripit och förmått bolaget att till
Häggbom med full äganderätt överlåta ett parti sparrar cirka 143,osa
standards, enligt ett av ortens största trävaruagenter utfärdat bevis vid
denna tid värt omkring 35,000 kronor, varjämte Häggbom ålagts att till
magistraten överlämna ett skuldebrev å 25,000 kronor, intecknat i HäggbomS''
fastighet i Skellefteå, att jämte sparrarna tjäna som säkerhet åt
Amnéus och klagandena. Något vidare hade ej stått för magistraten att
åtgöra, enär Häggbom saknat annan tillgång och gäldenärerna varit utan
utmätningsbara tillgångar. Så hade saken stått, då Kungl. Maj:ts domar
den 2 november och den 8 december 1920 under sistnämnda månad ingivits
till stadsfogden av Amnéus och klagandena under anhållan om skyndsam
redovisning. Genom den förra domen hade rådhusrättens utslag fastställts.
Då Amnéus först ingivit såväl rådhusrättens utslag som Kungl.
Maj:ts dom och fordrat skyndsammaste redovisning, vid äventyr att
Häggbom eljest skulle anmälas till åtal, hade Häggbom anhållit att få belåna
det till magistraten lämnade skuldebrevet å 25,000 kronor, enär det
visat sig, att antagligt pris å sparrarna, som under tiden på begäran av
Amnéus utmätts av landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt för Amnéus’
fordran, ej kunde erhållas å en exekutiv auktion eller under hand på grund
av den fullkomliga stiltje, som vid denna tid rådde å trävarumarknaden.
Magistraten hade villfarit Häggboms begäran, men Häggbom hade först
genom hjälp av vänner, som tecknat underborgen å skuldebrevet, kunnat
få belåna detsamma. Med de erhållna penningarna och genom vänners
hjälp anskaffade medel hade det blivit för Häggbom möjligt att fullgöra
inbetalningen till Amnéus. Utmätningen å sparrarna hade då återgått,
och utgjorde de den säkerhet, Häggbom hade för att tillfredsställa klagandena.
Häggbom hade genom trävaruagenter i Skellefteå utbjudit sparrarna
till försäljning, men dittills hade någon fast offert ej kunnat erhållas,
ehuru priset å sparrarna sänkts tid efter annan. Under tiden hade
magistraten lyckats förmå den ene delägaren i bolaget, jägmästaren U.
Wikander, att av släktingar upplåna 10,000 kronor, vilka överlämnats till
Bodéns advokatbyrå för att till klagandena inbetalas. Att magistraten
icke vidtagit några straffåtgärder mot Häggbom berodde dels därpå att
han, om detta skett, helt säkert icke blivit i stånd att anskaffa de 31,000
kronor, han nödgats utgiva till Amnéus, och dels därpå att Häggbom
genom de förluster, han lidit, blivit grubblande och sjuk samt så gott
som oförmögen att sköta sin tjänst. Han komme därför att inom kort anhålla
om sitt avsked.

Vid utlåtandet voro fogade av trävaruagenten E. Forssell i Skellefteå
den 22 november 1920 och av vice konsuln G. Tjulin, likaledes i Skellefteå,
den 7 oktober 1921 utfärdade intyg av innehåll, det förra att däri närmare
specificerade ”144,047” standards vid Bureå och Burviks kaj upplagda
sparrar av Forssell värderades till 35,000 kronor, och det senare

■6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1924 års riksdag.

att förevarande 143,o58 standards sparrar, enligt uppgift beträffande kvalitén
motsvarande ”Skellefteådistriktets vanliga s. k. kantholz , i början
av oktober 1920 finge anses haft ett värde, upplagt på kaj i Bureå oeh
Burviks hamnar, av i runt tal 34,500 kronor.

Häggbom anförde i avgivet yttrande följande:

Den 16 maj 1918 hade Häggbom inställt sig hos bolaget för att till verkställighet
befordra rådhusrättens utslag den 8 april 1918. Vid förrättningen,
därvid bolagets delägare, civilingenjören N. Wikander och jägmästaren
Wikander närvarit, hade de förklarat, att de i Svea hovrätt fullföljt
talan mot rådhusrättens utslag och att de såsom säkerhet för det fordrade
beloppet ställde Vaa mantal n:r 1 Yttre Ursviken i Skellefteå socken
med därå uppförda åbyggnader samt skog med cirka 20,000 träd. Sedan
hovrätten fastställt rådhusrättens utslag, hade Häggbom ånyo inställt sig
hos bolaget för verkställighet av hovrättens dom, därvid delägarna upplyst,
att de hos Kungl. Maj:t överklagat hovrättens dom. Några månader
därefter hade Häggbom fått veta, att bolaget utan Häggboms hörande
försålt det hemman, som det lämnat såsom pant. På grund av magistratens
ingripande hade bolaget då för att säkerställa Häggbom förmåtts att
i stället för hemmanet överlämna cirka 143 standards sparrar, varjämte
de lämnat Häggbom såsom säkerhet två hemman, det ena beläget i Mala.
socken och det andra i Arjeplogs socken, vilka hemman dock sedermera
befunnits värdelösa. Magistraten hade dessutom förmått jägmästaren
Wikander att av sina släktingar upplåna 10,000 kronor, vilka han överlämnat
till Bodens advokatbyrå såsom avbetalning å klagandenas fordran.
Då Häggbom på grund av felaktigt förfarande i ett annat utmätningsärende
av magistraten ålagts att inbetala 31,000 kronor och på grund
av den rådande depressionen inom trävarumarknaden icke kunnat till antagligt
pris försälja sparrpartiet samt saknade alla möjligheter att tillfredsställa
klagandena, om de icke ville vänta på realisation av sparrarna,
vilka vid en ljusning å. trävarumarknaden med afl säkerhet kunde antagas
lämna en köpeskilling, tillräcklig att täcka klagandenas fordran,
hemställde Häggbom, att jag ville låta bero med anställande av åtal mot
Häggbom tillsvidare och intill dess visat blivit, om klagandena genom
Häggboms oriktiga förfarande komme att tillskyndas någon förlust.

Sedan klagandena avgivit påminnelser, anmodade jag magistraten att
inkomma med förnyat yttrande samt därvid särskilt meddela upplysning
om i vilket skick utsökningsärendet befunnes.

I ett den 26 januari 1922 avgivet yttrande anförde magistraten följande: Bolaget

och dess innehavare hade, enligt vad magistraten hade sig känt,
redan 1918 varit på obestånd. En utmätning hos dem av klagandenas fordran
hade då med säkerhet lett till deras försättande i konkurs. Häggboms
fel hade varit, att han icke efter utmätningsförsök hos bolaget och
dess innehavare lämnat bevis, att de ej inom staden ägde någon utmätningsbar
egendom till gäldande av Kungl. Maj:ts dom. Det ifrågakomma
sparrpartiet hade överlåtits på Häggbom med det uttryckliga villkoret,
att det endast skulle gälla såsom säkerhet för Amnéus’ fordran. Det hade
ännu icke varit möjligt att med fördel sälja sparrpartiet. Underhandling -

ar påginge med en person och kunde möjligen leda till försäljning. Någon
utmätning av sparrarna hade icke verkställts, enär det ansetts onödigt,
då Häggbom förbundit sig avlämna hela behållna försäljningssumman
till magistraten för att tillställas klagandena. Exekutiv auktion hade dittills
också varit lönlös, då något antagligt anbud icke kunnat å en sådan
erhållas. Det vore beklagligt, att klagandena på detta sätt uppehållits,
men magistraten hade ansett lämpligt att avvakta bättre tider för försäljningen
och därigenom söka skaffa klagandena deras fulla rätt, då
ärendet nu en gång kommit i det läge, som det gjort.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västerbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Häggbom. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I 39 § utsökningslagen stadgas bland annat att, om betalningsskyldighet
är någon ålagd, äge utmätningsman utan särskilt bemyndigande hos
den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes. Ej
må dock utmätning å underrätts dom ske, förr än den vunnit laga kraft,
där den, som tappat, ställer pant eller borgen för vad honom ålagt är, så
ock för skada, som genom uppehållet vållas kan, eller ock styrker, att han.
till fullgörande av domen, hos K. B. nedsatt penningar, svarande mot
vad dömt blivit; ej heller å hovrätts dom, innan den vunnit laga kraft,
där gäldenären styrker att nedsättning skett, efter ty nu är sagt.

Vill man på grund av dom eller utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne, skall man enligt 54 §
utsökningslagen till utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget samt,
då fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis,
fordringsbeviset i huvudskrift.

58 § utsökningslagen innehåller att, om utmätning för eu borgenärs fordran
skall ske, och varder, innan den blivit företagen, handling, varå utmätning
hos samme gäldenär bör för annan borgenärs fordran verkställas,
till utmätningsmannen ingiven; då skall utmätning för bådas fordringar
på en gång verkställas, där det kan ske utan att den ene borgenären
i sin rätt uppehälles på grund av hinder, som för uttagande av den
andres fordran må förekomma.

Enligt 162 § utsökningslagen svarar stadsfogde, om utmätning ej är
förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs,
tagits i mät, försäljning därav ej är verkställd inom en månad, sedan
stadsfogde emottagit de i 54 § nämnda handlingarna, själv för det belopp,
varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av
dröjsmålet icke uppkommit. Styrker utmätningsmannen, att borgenär
lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller
försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, hör det, vid äventyr
att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok,
som skall av utmätningsmannen hållas.

Rådhusrättens utslag den 8 april 1918, varigenom handelsbolaget med
firma Wikander & c:o och dess innehavare till Furumark och Flodqvist

förpliktats utgiva 45,000 kronor jämte ränta och kostnader, blev den 26
i samma månad för verkställighet överlämnat till Häggbom. Ehuru utslaget
icke vunnit laga kraft, hade det ålegat Häggbom att inom en månad
därefter verkställa utmätning, om icke gäldenärerna enligt 39 § utsökningslagen
ställde pant eller borgen eller styrkte, att penningar blivit hos
K. B. nedsatta. Enligt anteckning i dagboken lämnades den 16 maj 1918,
då ”utmätning för utslaget företogs”, såsom pant V»2 mantal n:r 1 Yttre
Ursviken med åbyggnader. Pantsättningen av hemmanet, som är beläget
inom Skellefteå norra landsfiskalsdistrikt, synes hava skett allenast genom
en muntlig förklaring och var således icke av beskaffenhet att kunna
hindra utmätning. Hade gäldenärerna inom Skellefteå stad saknat utmätningsbara
tillgångar, hade det ålegat Häggbom att med anteckning
härom avföra utsökningsärendet ur sin (lagbok. Men nu underlät Häggbom,
sedan rådhusrättens utslag i målet mellan klagandena och bolaget
till honom ingivits, såväl att verkställa utmätning som till och med att
göra utmätningsförsök. Ej heller har utmätning av Häggbom företagits,
sedan hovrättens och Kungl. Maj:ts domar i målet till honom ingivits.
Härigenom har Häggbom gjort sig skyldig till synnerlig vårdslöshet och
försummelse i tjänsten.

Motivet till denna underlåtenhet synes hava varit att, då rådhusrättens
utslag blivit överlämnat till Häggbom, bolaget och dess innehavare icke
kunnat eller åtminstone haft stora svårigheter att fullgöra sin betalningsskyldighet
och att Häggbom låtit personliga hänsyn inverka på handläggningen
av utsökningsärendet. Men det synes självfallet, att en utmätningsman
icke av dylik orsak får åsidosätta sin tjänsteplikt och därmed
äventyra en borgenärs rätt. I förevarande fall, då fråga var om ett så
avsevärt belopp, att utbekommandet av detsamma måst vara för klagandena
av den största betydelse, hade detta förhållande, jämställt med den
omständigheten, att verkställighet var sökt även för en annan betydande
fordran, bort göra det angeläget, att intet eftersattes till iakttagande av
klagandenas rätt.

För att bättra Häggboms försummelse hava magistraten och Häggbom
under hand vidtagit åtskilliga åtgärder. Dessa synas emellertid vid bedömande
av Häggboms kriminella ansvar icke förtjäna något avseende.
Jag fäster härvid särskild vikt vid att klagandenas fordringsanspråk synes
hava fått träda tillbaka för Amnéus’ krav. Då verkställighet för dennes
fordran icke ägt rum, när rådhusrättens utslag den 8 april 1918 överlämnades
till Häggbom, hade den ena fordringsägaren icke bort beredas fördel
framför den andra. Att Amnéus’ fordringsanspråk blivit genom Kungl.
Maj:ts dom slutligen bestämt tidigare än klagandenas, var härutinnan utan
betydelse, då verkställighet skulle hava ägt rum samtidigt å rådhusrättens
båda utslag. Såsom sakläget utvecklat sig, synes det osannolikt, att klagandenas
fordran skulle kunna, i likhet med Amnéus, bliva till fullo gulden
genom magistratens och Häggboms åtgärder.

Utöver den allmänna skadeståndsskyldighet, som är förenad med begåendet
av tjänstefel, gäller för utmätningsman den särskilda ansvarighet
för hela det belopp, därför utmätning bort ske, varom stadgas i 162 § utsökningslagen.
Bestämmelserna om denna ansvarighet förekommo tidigare
i 139 §, däri föreskrevs, att sådan ansvarighet inträdde, om utmätningsmannen
ej visade, att borgenär lämnat gäldenären anstånd med be -

talningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. I sin till 1911 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse sid. 275 o. f. föreslog J. O. sådan ändring av stadgandet,
att betalningsskyldighet för utmätningsmannen icke skulle inträda, i den
mån han förmådde visa, att skada av hans dröjsmål ej uppkommit. J. O.
åberopade, hurusom uppenbarligen den påföljd, varom här vore fråga,
kunde komma att verka såsom ett rent straff, och kunde det, särskilt om
man toge hänsyn till det ansvar, försumliga tjänstemän i allmänhet ådroge
sig, icke förnekas, att ett dylikt straff understundom kunde te sig såsom
oskäligt. Jag hänvisar i övrigt till J. 0:s ämbetsberättelse.

Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande och yttrade, att J. 0:s
framställning avsåge, såsom syntes, lindring i visst avseende i det ansvar,
som enligt då gällande utsökningslag ålåge utmätningsman, vilken gjort
sig skyldig till försummelse, varom förmäldes i 139 och 140 §§ nämnda
lag. Enligt allmänna rättsgrundsatser skulle detta ansvar ej sträcka sig
längre än till skyldighet för utmätningsmannen att svara för skada, som
kunde uppkomma av fel eller försummelse i hans tjänst. Denna regel hade
uppehållits även för det fall, att utmätningsmannen låtit försummelse,
som här avsåges, komma sig till last i fråga om försäljning av utmätt
fast egendom. Beträffande åter utmätning ävensom försäljning av utmätt
lös egendom stadgades i 139 och 140 §§, att, om utmätning och försäljning
icke i vederbörlig ordning verkställts inom där föreskriven tid, fogden
skulle ansvara icke blott för uppkommen skada utan ända därhän, att —
därest ej för utmätningen eller försäljningen mött hinder, som han ej
kunnat förekomma — han själv bleve ansvarig för det belopp, varför utmätning
bort ske. Lika med J. O. funne även utskottet berörda i 139 och
140 §§ utsökningslagen uttalade regel innefatta en hårdhet mot vederbörande
tjänsteman, vilken icke kunde anses tillfredsställande motiverad.
Av vad J. O. i ämnet anfört framginge fastmer, att densamma kunde leda
till resultat, vilka måste betecknas såsom för den allmänna rättskänslan
stötande. En borgenär, vars rätt blivit, på sätt här åsyftades, åsidosatt,
kunde i allt fall icke hava grundat anspråk att av den inträffade försummelsen
njuta en vinst, vilken utan densamma icke tillkommit honom.

Sedan förslaget antagits av riksdagen, erhöll 139 § genom lagen den 15
december 1911 den lydelse, varom J. O. hemställt. Stadgandena i 139 §
överflyttades genom lagen den 11 oktober 1912 till 162 §, som genom lagen
den 14 juni 1917 fick sin nuvarande avfattning.

_ Genom den försummelse — anförde jag vidare — Häggbom låtit komma
sig till last vid handläggningen av utsökningsärendet, hade han ådragit
sig, utöver den allmänna skadeståndsskyldighet, som följde av varje
tjänstefel och för vilken bevisbördan ålåge klagandena, personlig betalningsskyldighet
för klagandenas fordran, å vilken dock numera avbetalts

10,000 kronor. Denna betalningsskyldighet kunde Häggbom undgå endast
om han kunde fullgöra den bevisning, som enligt 162 § ålåge honom. Något
anstånd med betalningen syntes ej vara lämnat och i dagboken förekomme
ej någon anteckning, att hinder mött för utmätning.

Klagandena hade anmält jämväl magistraten därför att magistraten
brustit i den tillsyn över Häggboms tjänstutövning, vilken ålegat magistraten
såsom överexekutor. Borgmästaren Öquist, som varit magistratens
ordförande och ende litterata ledamot, hade emellertid avlidit. Vid

sådant förhållande fann jag mig icke höra vidtaga någon åtgärd med anledning
av vad i förevarande avseende skulle kunna läggas magistraten
till last.

Jag uppdrog sålunda åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Häggbom för det tjänstefel,
vartill han gjort sig skyldig, samt å honom yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle lämnas
klagandena att yttra sig i målet; och borde av klagandena framställda
betalnings- och skadeståndsanspråk, i den mån de kunde anses befogade,
understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid rådhusrätten i Skellefteå. Sedan Häggbom
under målets handläggning avlidit samt hans stärhhusdelägare inträtt
såsom svarande i målet, avstod åklagaren från ansvarstalan men yrkade,
att stärbhusdelägarna måtte förpliktas att utgiva i målet fordrade skadeståndsbelopp.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 16 april 1923:

Som åklagaren avstått från sin talan om ansvar å Häggbom läte rådhusrätten
därvid bero. Vad vidkomme i målet framställda yrkanden om
skadestånd för det Häggbom underlåtit att i sin egenskap av stadsfogde
i Skellefteå till verkställighet i laga ordning företaga ett i dylikt ändamål
till honom överlämnat, av rådhusrätten den 8 april 1918 meddelat utslag
i mål mellan Furumark och Flodqvist, å ena, samt handelsbolaget
med firma Wikander & c:o, å andra sidan, genom vilket utslag bolaget
förpliktats att till vederparterna utgiva 45,000 kronor jämte 6 procent
ränta därå från den 25 maj 1917 ävensom ersättning för rättegångskostnaderna
med 627 kronor 50 öre jämte protokollslösen, så, ehuruväl av den
å svarandesidan förebragta utredningen visserligen framginge, att bolagets
ekonomiska ställning vid tiden för verkställighetens sökande varit
svag, men utredning saknades om i vad mån denna bolagets ekonomiska
svaghet varit av beskaffenhet att inverka hindrande för fulla gäldandet
av det Furumark och Flodqvist tillkommande fordringsbeloppet, alltså
och då sagda fordringsbelopp genom Kungl. Maj:ts dom den 8 december
1920 bestämts till 38,750 kronor jämte ränta därå efter den av rådhusrätten
stadgade grund ävensom rättegångskostnader 627 kronor 50 öre
jämte protokollslösen, samt Häggbom den 23 juli 1921 till Furumark och
Flodqvist därav guldit ett belopp av 10,000 kronor, och den Furumark och
Flodqvist genom Hägghoms förenämnda försummelse åsamkade skada
måste anses utgöra återstående av det av Kungl. Maj:t bestämda belopp,
förpliktades, vid det förhållande att Häggbom avlidit, stärbhuset efter
Häggbom att genast, vid äventyr av utmätning, till Furumark och Skandinaviska
Kreditaktiebolaget, vilket bolag fått den Flodqvist tillkommande
fordringsrätten på sig överlåten, av stärbhusets medel utgiva skadestånd
med dels återstående fordringsbeloppet 23,750 kronor jämte 6 procent
ränta å 33,750 kronor från den 25 maj 1917 till den 23 juli 1921 och å
23,750 kronor från sistnämnda dag tills betalning skedde, dels ock rättegångskostnader
med 627 kronor 50 öre jämte protokollslösen, ävensom att
av stärbhusets medel ersätta målsägarnas kostnader å förevarande mål
med 400 kronor jämte protokollslösen.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

19 och 20. Justering av vågar utom rikets gränser m. m.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Aktiebolaget Toledovåg såsom ensamförsäljare
i riket för Toledo Scale Company i Ohio, att det kommit
till klagandens kännedom, att justeraren av mått och vikt i Malmö reste
över till Köpenhamn samt där justerade och med kungl. mynt- och justeringsverkets
stämpel krönte vågar, som därefter såldes i Sverige. Samtliga
vågar av fabrikaten Skandia och Vistoft, vilka komme från fabriker
i Danmark, hade sedan många år krönts av svensk justerare i Köpenhamn,
och detta hade säkerligen skett med flera tusental vågar. Då
klaganden ansåge förfaringssättet strida mot gällande lag, ville klaganden
bringa förhållandet till min kännedom.

Sedan jag anmodat justeraren i distrikten n:r 21 och 23 ingenjören E. S.
Tengelin i Malmö att inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften
uppgivna omständigheterna förhölle sig, anförde Tengelin i avgiven
förklaring följande:

Det av klaganden påpekade förhållandet ägde sin riktighet. Justeringen
hade ägt rum allt sedan augusti 1913 med mynt- och justeringsverkets
vetskap och medgivande, vilket icke vore klaganden obekant. Orsaken
till att tillstånd begärts att få förlägga justeringen till Köpenhamn hade
varit utrymmesskäl. Det skulle nämligen mött stor olägenhet för Tengelin
att mottaga ifrågavarande partier om vanligtvis 20 vågar i justeringsverkstaden.
För transporten måste vågarna vara isärtagna och delarna
fastskruvade vid den rymliga lådans botten och sidor. Skulle justeringen
verkställts i justeringsverkstaden, hade denna blivit belamrad med lådorna,
så att annat justeringsarbete förhindrats eller försvårats. Särskilda
hord hade måst anskaffas, vilket medfört kostnad och ytterligare
inskränkt det begränsade utrymmet. Komme därtill det tidsödande och
ansvarsfulla arbetet med vågarnas uppackning, hopsättning, isärtagande
efter justeringen och inpackning på nytt, vilket måst utföras av den
justeringssökandes folk i justeringsverkstaden, så insåges lätt, vilka olägenheter
detta skulle medfört för såväl den justeringssökande allmänheten
som för Tengelin. Då såväl Vistofts som Giersings fabriker uppgivit för
Tengelin, att justeringen skedde för de båda i Stockholm boende svenska
importörernas räkning, hade arvodet, som utbetalats vid fabrikerna, alltid
debiterats i full överensstämmelse med taxans föreskrifter, vilket genom
infordrande av Tengelins räkningar från importörerna lätt kunde bestyrkas.
Förhållandet med justeringen kunde likställas med det förhållandet,
att skeppsmätare företoge uppmätning av fartyg i utländsk hamn. Tengelin
anhöll därför, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Det läge i sakens natur, att redskap, som vore försedda med statens
kontrollmärken, icke kunde opåtalt införas i riket. Ty dessa märken, som
åstadkommes medelst stålstansar och insloges i plomber eller plattor av
bly, vore icke skyddade genom internationella överenskommelser och kunde
alltså i utlandet anbringas av vem som helst och utan någon påföljd.
Det vore förvånande, att tullmyndigheterna kunnat stillatigande åse
denna trafik. Klagandens anmälan hade icke förestavats av illvilja mot
Tengelin eller av begär att utöva någon slags tillsyn över vederbörande

tjänstemän utan tillkommit av praktiska skäl. Då vågarna redan i Köpenhamn
undergått justering, kunde de utsändas direkt till köparna i
Sverige utan att dessförinnan undergå en med justering här förknippad
dyrbar omlastning och ompackning. Därigenom komme importörerna av
dessa vågar i gynnsammare ställning än de vågimportörer, som lojalt
böjde sig för lag och förordning. Men jämväl i fråga om tillämpningen
av gällande föreskrifter beträffande vågarnas plombering hade, så vitt
klaganden kunnat finna, åt de danska fabrikerna beretts vissa fördelar,
som fabrikerna i Sverige saknade. För att möjliggöra, att en för vågarnas
transport nödvändig partiell isärtagning skulle kunna verkställas
utan rubbning av justeringsmärkena, hade Tengelin uraktlåtit att i föreskriven
omfattning plombera dem. Därigenom hade det i strid med myntocb
justeringsverkets föreskrifter blivit möjligt, att skalorna å vågarna
kunde rubbas och tareringstyngderna eller injusteringsvikterna ökas
eller minskas, utan att plomberna eller de å dem anbragta justeringsmärkena
behövde skadas. Klaganden ville tillägga, att en justerare vore skyldig
att anskaffa tillräcklig lokal för det justoringsgods, som han hade att
mottaga, även om detta vore inpackat i lådor. Saknade han möjlighet
därtill, vore han likväl icke berättigad att företaga något, som kunde
eftersätta kontrollen eller eljest vara stridande mot lag.

Sedan jag anmodat mynt- och justeringsverket att inkomma med utlåtande,
anförde mynt- och justeringsverket i ett av myntdirektören K. A.
Wallroth undertecknat yttrande följande:

I § 5 mom. 1 i 1885 års förordning om mått och vikt stadgades, att vid
handel eller eljest, då varor skulle avlämnas eller mottagas efter mått
eller vikt, finge icke utom i det fall, varom i § 32 sades, nyttjas andra
redskap för mätning eller vågning än de, som här i riket blivit i vederbörlig
ordning justerade. Mynt- och justeringsverket hade alltid tolkat denna
bestämmelse så, att redskapen skulle vara justerade enligt bär i riket gällande
bestämmelser. I 1907 års instruktion för justerare av mått och vikt
§ 12 mom. 2 stadgades, att justerare ej finge förrätta justering utom det
distrikt, för vilket han vore antagen, så framt han icke efter eget åtagande
bleve av kontroll- och justeringsstyrelsen (mynt- och justeringsverket)
förordnad till tjänstgöring utom distriktet eller justering skedde efter
särskilt uppdrag av järnvägsstyrelsen eller av generalpoststyrelsen. Med
hänsyn till dessa bestämmelser ansåge sig verket hava rättighet att förordna
justerare att förrätta justering även utom Sverige, dock enligt
de för Sverige gällande bestämmelserna för justering av mätnings- och
vägningsredskap. Vad det föreliggande fallet beträffade, hade den omständigheten,
att Tengelin justerat vågar i Köpenhamn, varit mynt- och
justeringsverket bekant, men något förordnande för dessa förrättningar
både varken begärts eller av verket utfärdats. Tengelin hade väl talat vid
myntdirektören om saken, och då denne icke uttryckligen förbjudit detsamma,
hade justeraren utan tvivel tagit detta som ett tyst medgivande.
Mynt- och justeringsverket trodde sig kunna såga, att om Tengelin begärt
ett sådant förordnande, hade verket troligen lämnat det. Att åtgärder
vidtagits för att visa, att de å vågarna åsätta svenska justeringstecknen
blivit anbringade av svensk justerare, toge verket för givet, då vågarna
oanmärkt fått passera svenska tullbesiktningen.

Jag inhämtade vidare att, sedan klaganden hos kungl. generaltullstyrelsen
anmält det ifrågakomna förhållandet, packhusinspektionen i Malmö
avgivit infordrat utlåtande, som av generaltullstyrelsen överlämnats till
mynt- och justeringsverket. Däri anfördes följande:

Sedan flera år hade från Köpenhamn till Malmö införts pendelvågar
av de ifrågakomna fabrikaten. Packhustjänstemännen hade dock ej vid
tullbehandlingarna observerat, huruvida vågarna varit justerade eller ej.
Någon skyldighet för dem till sådan kontrollering hade dittills icke förelegat.
Vad klaganden menade med påståendet i sin till generaltullstyrelsen
ingivna anmälan, att tusentals vågar under de senaste åren gått plomberade
genom tullen i Malmö, vore för inspektionen oförståeligt. Åsyftades
därmed, att de tuUbehandlande tjänstemännen vid ifrågavarande
vågars införsel gjort sig skyldiga till någon försummelse, finge inspektionen
meddela, att varken några fabrikernas speciella plomber eller dylika
möjligen åsätta vågarna av justerare hade hindrat ordentlig tullbehandling
av dem. Inspektionen kunde ej finna annat än att klaganden
med klagomålen bort vända sig till mynt- och justeringsverket såsom enligt
inspektionens åsikt rätt forum för desamma.

Efter det direktören C. A. Wästfelt, som ägde teckna klagandebolagets
firma, vid inställelse hos mig yrkat, att åtal med anledning av ifrågavarande
förfaringssätt måtte anställas, anförde bolaget slutligen följande:

Den importör, som åtnjöte förmånen, att vågarna vore krönta vid ankomsten
till försäljningsorten, hade ett betydligt försprång framför klaganden,
som måste forsla samtliga vågar till sitt lager i Stockholm och
där justera dem, även om vågarna redan före ankomsten blivit sålda t. ex.
till Göteborg eller andra platser i södra Sverige. De extra kostnaderna
ansåge klaganden utgöras av transport från Göteborg till Stockholm för
justering 10 kronor, körning från stationen 3 kronor, hyra för verkstad
och lagerlokal 6 kronor, transport till justeraren 3 kronor, transport från
justeraren 3 kronor, nedpackning 3 kronor, ränta på lager, som klaganden
måste hava större än konkurrenterna, 5 kronor, eller tillhopa 33 kronor.
Under 10 år hade minst 3,000 Skandia- och Vistoftvågar sålts i
Sverige. Multiplicerade man denna summa med den summa, klaganden
haft i kostnader för varje våg, komme man till en summa av 99,000 kronor.
Genom att Skandia- och Vistoftvågarna krönts i Danmark hade myntoch
justeringsverket faktiskt gynnat dessa båda fabrikat, som vore betydligt
underlägsna Toledo Scale Company’s vågar, och detta hade skett till
förfång för Toledo Scale Company. Det enda sättet att få eu cylindervåg
krönt på ett fullständigt betryggande sätt vore det, på vilket Toledo
cylindervåg alltid varit krönt i Sverige. Hade Skandia- och Vistoftvågarna
måst krönas på samma sätt som Toledovågarna, hade troligtvis
Toledo Scale Company tagit minst halva antalet av dessa 3,000 order, och
utginge man från att Toledo Scale Company beräknade sig en handelsvinst
av 10 procent på varje våg, så komme man helt visst upp till en
ytterligare förlust för klaganden av närmare 75,000 kronor.

Sedan jag anmodat Stockholms handelskammare att inkomma med utlåtande
samt därvid särskilt meddela yttrande, huruvida anledning vore
till antagande, att svensk näring eller näringsidkare skulle av det i klago -

skriften anmärkta förfaringssättet kunnat lida skada, anförde handelskammaren
följande:

I anledning av remissen hade handelskammaren satt sig i förbindelse
med personer, som inom ifrågavarande område utövade näringsverksamhet,
samtidigt med att handelskammaren sökt från allmänna affärssynpunkter
bedöma frågan. Därvid hade handelskammaren kommit till den
bestämda uppfattningen, att Tengelins påtalade förfarande icke blott stode
i strid mot lagens ordalydelse och anda utan också varit ägnat att skada
svenska näringsidkares berättigade intressen. Det vore alldeles uppenbart
att de danska säljare, som på detta sätt fått sina vågar justerade,
vunnit ett avsevärt försteg i konkurrensen och att sålunda de, som icke
haft möjlighet att begagna sig av samma förmån, fått en mindre gynnsam
ställning. Om det också vore varje säljares sak att genom ändamålsenliga
anordningar söka förbilliga sina varor, kunde det dock icke vara
lämpligt, att en svensk statstjänsteman medverkade till att bereda vissa
utländska säljare väsentliga förmåner, som på grund av föreliggande omständigheter
icke kunde komma andra till godo. De svenska näringsidkare,
som av en dylik åtgärd bleve lidande, vore dels svenska fabrikanter,
i den mån den utländska importen från vissa håll underlättades, och
dels svenska försäljare av andra utländska fabrikat. Vad klaganden anfört
om de förluster, som förorsakats klaganden genom Tengelins förfarande,
syntes handelskammaren vara byggt på en fullt riktig tankegång,
om också förlustens storlek svårligen kunde i exakta siffror angivas.
Med hänsyn till det sunda näringslivets intressen luinde det därför icke
vara annat än berättigat, att förfarandet beivrades, i all synnerhet som
det fått opåtalt praktiseras under 9 år.

Slutligen anförde kungl. utrikesdepartementets rättsavdelning i infordrat
utlåtande följande:

En stats territorialhöghet måste anses utesluta varje verksamhet inom
dess territorium av offentliga organ för en annan stat, med mindre dessa
organ antingen med hänsyn till sin särskilda egenskap enligt folkrättsliga
principer erkändes såsom exterritoriella eller också blivit uttryckligen
godkända av den stat, inom vars område de utövade sin verksamhet. En
stat kunde givetvis därför icke i andra än nu åsyftade fall tillåta sina
organ att på främmande territorium företaga en handling, som framträdde
med anspråk på att anses som offentlig förrättning, och det torde
över huvud vara en tvivelaktig fråga, i vad mån en dylik handling skulle
kunna tillerkännas rättslig verkan. Vad anginge nu föreliggande fall
kunde man icke vare sig på grund av allmänt internationellt rättsliga
regler eller på grund av några i de mellan Sverige och Danmark gällande
traktater upptagna bestämmelser finna något stöd för rättmätigheten av
Tengelins åtgärd att i Danmark verkställa i ärendet berörda tjänsteförrättningar.

I en till landsfogden i Malmöhus län A. E. Carnp avlåten skrivelse anförde
jag följande:

Varje suverän stat äger territorialhöghet över sitt territorium. Denna

höghet utesluter i princip allt ingripande från annan statsmakts sida inom
territoriet. En stats uteslutande rätt inom sitt område gäller särskilt rättskipningen
och förvaltningen. Ingen främmande makt eller myndighet kan
inom en annan suverän stats område utöva någon ämbetshandling, såvida
ej staten själv därtill berättigat.

Enligt folkrättsliga regler och särskilda överenskommelser finnas — såsom
utrikesdepartementets rättsavdelning berört — undantag från territorialhögheten.
Sålunda äro till förmån för främmande makter vissa personer
och viss egendom undantagna från en stats herravälde, ehuru de finnas
inom territoriet. Exterritorialitet tillkommer främmande makters
sändebud och delvis även deras konsuler och krigsskepp in. m.

Beträffande handelsfartyg gäller, att en stats egna fartyg anses tillhöra
dess territorium, även då de passera annan stats sjöterritorium utan att
anlöpa hamn. Enligt vår straffrätt anses svenskt fartyg tillhöra svenskt
område, varhelst det än är. Men det torde bero på den stat, i vars hamn
ett svenskt fartyg befinner sig, om denna stat anses kunna giva efter på
sin territorialhöghet och därav härflytande jurisdiktions- och polismyndighet.

Med undantag för de nyss berörda, strängt avgränsade undantagen innebär
territorialhögheten omvänt, att en stats förvaltningsorgan i utövningen
av sin verksamhet äro uteslutande hänvisade till statens eget territorium.
En stats myndigheter få således icke företaga någon ämbetshandling
inom en annan stats territorium, och detta vare sig handlingen skulle
vara avsedd att där göras gällande eller inriktade sig på någon statens
egen förvaltningsangelägenhet. Även i det senare fallet skulle en sådan
verksamhet strida mot den främmande statens överhöghet. Ej heller skulle
— vilket är av särskild betydelse i nu förevarande avseende — den makt,
vars myndigheter handlade på främmande territorium, utan särskild överenskommelse
med den främmande staten kunna utöva tillräcklig kontroll
över en sådan verksamhet. Såsom rättsavdelningen framhållit, torde det
kunna bliva tvivelaktigt, i vad mån en offentlig förrättning, företagen på
främmande territorium i strid mot berörda regler, kunde tillerkännas
rättslig verkan.

Jag hänvisar vidare till Liszt: Das Völkerrecht, Koliler: Grundlagen des
Völkerrechts, Rivier: Lehrbuch des Völkerrechts, Blomberg: Svensk statsrätt,
Reuterskiöld: Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt.
Kleen: Kodifierad framställning i mellanfolklig rätt, o. s. v.

Äv de allmängiltiga bestämmelserna framgår, att en svensk justeringstjänstemans
verksamhet vid justering av för Sverige avsedda mått och
vikter skall äga rum inom landet.

De särskilda föreskrifter, som finnas angående justering, giva stöd åt
denna regel. I § 5 i 1885 års förordning utsäges tydligt, att justering skall
äga rum ”här i riket”. Mynt- och justeringsverkets åsikt, att detta stadgande
skulle kunna läsas så, att justeringen kunde äga rum utomlands,
blott redskapen blivit justerade enligt här i riket gällande bestämmelser,
måste vara en misstolkning av stadgandet.

I 12 § 1 mom. i 1907 års instruktion för justerare föreskrives, att den
justering, som tillkommer justerare av mått och vikt att verkställa, skall
i allmänhet ske i justerarens verkstad, dock vare justerare, när han kallas
till justerings förrättande annorstädes inom distriktet, skyldig att. så -

vitt det lämpligen kan ske, efterkomma sådan kallelse. För att ligga till
grund vid bestämmandet av justerarnas verksamhetsområden är riket
genom kungl. kungörelsen den 13 november 1879 indelat i justerardistrikt.
Lagstiftaren har utgått från att justeraren skall utöva sin verksamhet
allenast inom sitt distrikt. Detta fastslås ytterligare i det av mynt- och
justeringsverket åberopade 2 mom. av nyssnämnda paragraf. Visserligen
torde denna bestämmelse tillkommit huvudsakligen i syfte att förhindra
ett inkräktande på annan justerares tjänstgöringsområde, men en sådan
utvidgning av en justerares verksamhetsområde, som förutsättes i 12 §
2 mom. i instruktionen, kan icke, såsom mynt- och justeringsverket ansett,
sträcka sig utom landets gränser.

Någon konvention mellan Sverige och Danmark, som skulle kunna åt
mynt- och justeringsverket inrymma befogenhet att för en svensk justerare
meddela förordnande att företaga justering inom Danmark, finnes
icke, enligt vad rättsavdelningen upplyst, och ej heller eljest torde någon
överenskommelse existera, som skulle kunna giva stöd åt ett dylikt förfarande.

Beträffande det ifrågakomna fallet är upplyst, att Tengelin, som är antagen
till justerare inom distrikten n:r 21 och 23, omfattande Oxie, Torna,
Bara och Skytts härad ävensom städerna Malmö, Lund, Trälleborg, Skanör
och Falsterbo, vid olika tillfällen från och med augusti 1913 på anmodan
infunnit sig i Köpenhamn och därstädes verkställt justering av vid
två danska fabriker tillverkade vågar, som därefter införts till Sverige.
Något förordnande härtill har icke meddelats av mynt- och justeringsverket,
men förfarandet har av Tengelin omnämnts för myntdirektöreji
Wallroth och sålunda bragts till mynt- och justeringsverkets kännedom.
Enligt vad mynt- och justeringsverket uppgivit, skulle verket, därest
Tengelin begärt förordnande att få utföra justeringen i Köpenhamn, troligen
meddelat ett sådant förordnande.

Med hänsyn till det ovan sagda finner jag, att Tengelin i det ifrågavarande
avseendet förfarit oriktigt. Att Tengelin kunnat stödja sig på ett
tyst medgivande från mynt- och justeringsverkets sida torde i viss mån
länt honom till ursäkt. Men då detta medgivande varit föga välgrundat,
hade Tengelin bort inse dess ohållbarhet. Vad Tengelin anfört om svårigheten
att mottaga de danska vågarna å justeringsverkstaden kan så mycket
mindre vinna avseende, som Tengelin i ett yttrande i ett annat hos mig
anliängiggjort ärende mellan klaganden samt mynt- och justeringsverket
upplyst att, allt sedan klagandens nu ifrågavarande anmälan blivit Tengelin
delgiven, någon justering av de danska vågarna ej företagits i Köpenhamn
utan ägt rum å ett speditionsmagasin i Malmö.

Däremot finnes icke någon anledning till antagande, att — såsom klaganden
i sina påminnelser framkastat — Tengelin skulle utfört själva
plomberingen av de danska vågarna i strid mot gällande bestämmelser.

1 betraktande av den ställning, mynt- och justeringsverket intagit i frågan,
har jag funnit, att den djupaste orsaken till Tengelins felaktiga tillvägagående
legat inom mynt- och justeringsverket. Enligt den för verket
gällande instruktionen den 18 oktober 1918 1 § åligger det verket, bland annat,
att hava överinseende över justeringsväsendet i riket. Enligt 6 § äger
i alla ärenden, som i verket förekomma till avgörande, myntdirektören
ensam beslutanderätt, dock, beträffande vissa ärenden, efter rådplägning

med tjänstemännen inom verket. Jämlikt 38 § i instruktionen åligger det
i avseende å överinseendet över justeringsväsendet i riket myntdirektören
att tillse, att gällande föreskrifter om mätning och vägning noga iakttagas,
och att, om missbruk eller överträdelse av författningarna i ämnet skulle
förekomma, genast vidtaga nödiga mått och steg till missbrukens undanröjande
samt de felandes åtalande inför domstol genom vederbörande allmänna
åklagare, när omständigheterna kunna därtill föranleda, att, om
justerarna icke skulle fullgöra vad dem åligger, söka rättelse häruti genom
brevväxling med vederbörande och, om så prövas erforderligt, anmäla de
felande till åtal samt att, antingen själv eller genom av honom förordnad
person, genom resor i landsorten söka inhämta kännedom om, huru författningarna
om mätning och vägning av vederbörande efterlevas. Oaktat
dessa bestämmelser har myntdirektören Wallroth, fastän förhållandet varit
för honom känt, icke haft något att erinra till att Tengelin överskred sin
befogenhet, långt mindre förständigat honom att avstå från förehavandet.
Den misstolkning av gällande bestämmelser, vartill mynt- och justeringsverket
gjort sig skyldigt, har jag icke kunnat godtaga såsom ursäkt för
den skedda försummelsen.

Särskilt anmärkningsvärt finner jag att, då mynt- och justeringsverket
haft vetskap om den på utländsk botten företagna justeringen och den
därmed sammanhängande införseln av vågar, verket icke gjort sig underrättat
om, huruvida och i vad mån åtgärder vidtoges, för att icke falskeligen
justerade vågar eller vågar, som efter justeringen undergått förändring,
infördes i riket. Vad mynt- och justeringsverket härutinnan anfört
synes mig ådagalägga, att verket utgått från ett löst antagande, att
den övervakande skyldigheten i berörda hänseende skulle åligga tullmyndigheterna.
Men packhusinspektionen i Malmö har, såsom det får anses,
med gillande av generaltullstyrelsen förklarat, att de införda vågarna icke
från tullmyndighetens sida blivit föremål för någon kontroll i detta hänseende
och att någon skyldighet därutinnan icke åvilat tullmyndigheten.
Det är icke anledning antaga, att genom det ifrågavarande förfarandet
några vågar obehörigen kommit i bruk i riket, men givet är, att den säkerhet,
bestämmelserna angående justering av mått och vikt avsett att skapa,
kunnat på det omförmälda sättet äventyras.

Någon anledning att ingripa till skydd för territorialhögheten har jag
ej ansett föreligga, så mycket mindre som klagomål icke i sådant avseende
förekommit. Däremot synes av vad såväl klaganden som Stockholms
handelskammare yttrat framgå, att det anmärkta förfaringssättet varit
ägnat att skada svenska näringsidkares och således jämväl klagandens
intressen. Med hänsyn härtill har jag ansett, att icke blott Tengelins förfarande
att i Danmark företaga justering av vågar, avsedda att nyttjas
i Sverige, utan även Wallrotlis försummelse att förhindra detta Tengelins
tillvägagångssätt måste bliva föremål för beivran, såvitt rörer de sista
fem åren före åtals anställande.

Jag uppdrog sålunda åt landsfogden Camp att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Tengelin för det tjänstefel,
vartill han gjort sig skyldig, samt därvid å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde Camp bereda klaganden tillfälle
att bliva i målet hörd, och borde av klaganden framställda ersätt -

ningsanspråk, i den mån Camp funne dem befogade, av honom understödjas.

I ännu en skrivelse till Camp anförde jag följande:

Vid val av forum för åtalet borde hänsyn tagas till dels var est tjänstefelet
skulle anses begånget och dels emot vilken det riktats. Enligt 1 kap.
1 § strafflagen vore inländsk man underkastad svensk straffrätt 1) för
brott, som han begått på svenskt område, 2) för brott, som han begått
mot Sverige eller svensk man på utländskt område, och 3) för annat brott,
som han hegått på utländskt område, därest konungen förordnade, att
brottet skulle här i riket åtalas.

Beträffande frågan, varest tjänstefelet skulle anses begånget, syntes
mig naturligast att antaga, att detta skett i Köpenhamn (jfr Assarsson:
Svenska straffrättens allmänna del, inledning sid. 214 o. f.). Med hänsyn
däremot till bestämmelserna i 10 kap. 23 § rättegångsbalken skulle brottet
anses begånget i Sverige (jfr Hagströmer: Svensk straffrätt sid. 82). Men
vari Knappast å varje ort, där någon på grund av de ifrågavarande
danska vågarnas billighet köpt en dylik i stället för en av de av klaganden
saluhållna vågarna. Brottet finge då anses begånget i Malmö, dit
de danska vågarna först inkommit och där Tengelin försummat att justera
dem.

Angående frågan mot vem tjänstefelet blivit begånget syntes svaret
bliva, att det dels begåtts mot Sverige, då tjänstefel innebure en kränkning
av de särskilda förpliktelserna mot staten, som en tjänsteman åtagit
sig (jfr Assarsson sid. 224), samt dels mot klaganden, vilken såsom ett
svenskt bolag borde jämställas med svensk man, och jämväl övriga svenska
näringsidkare på det förevarande området. Däremot vore det alltför
långsökt att antaga brottet vara begånget allenast mot Toledo Scale Company
i Amerika, i vilket fall, om det ansåges förövat i Köpenhamn, konungens
förordnande om åtal skulle erfordras.

Vore nu brottet att anse såsom begånget i Köpenhamn mot Sverige och
svensk man, skulle det åtalas, varest svaranden anträffades med stämning
(jfr Tryggers föreläsningar i straffprocessrätt sid. 218). Stämningen
horde då delgivas Tengelin i Malmö, så att målet komme att bliva anhängig!
vid rådhusrätten därstädes. Skulle brottet åter anses begånget
inom Sveriges gränser, syntes även rådhusrätten i Malmö vara behörigt
forum. Genom att instämma målet till nämnda rådhusrätt komme man
även ur den synpunkten, att Tengelin vore bosatt i Malmö och där hade
sin egentliga verksamhet, till det rimligaste resultatet i forumfrågan.

Samtidigt med att jag förordnade om åtalet mot Tengelin uppdrog jag
åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes anställa åtal mot
Wallroth.

Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet mot Tengelin anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 3 mars 1923 följande:

I målet vore upplyst, att Tengelin, vilken vore antagen till justerare
inom distrikten n:r 21 och 23 här i riket, vid olika tillfällen efter den
12 september 1917 på anmodan infunnit sig i Köpenhamn och därstädes
verkställt justering av vid danska fabriker tillverkade vågar, som där -

efter införts till Sverige, och enär, enligt därom gällande bestämmelser,
all justering av för Sverige avsedda mått och vikter skulle äga rum inom
landet, samt Tengelin sålunda i berörda avseende förfarit oriktigt, dömdes
Tengelin jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att för oförstånd i
tjänsten bota 50 kronor, men då det icke visats, om eller i vad mån skada
genom Tengelins påtalade förfarande blivit klaganden tillskyndad, lämnades
klagandens yrkande om skadestånd utan bifall. Det ålåge Tengelin
att ersätta klaganden för rättegångskostnaden med 120 kronor jämte
belopp, som klaganden kunde visa sig hava utgivit till lösen och stämpel
för rådhusrättens protokoll och utslag i målet.

Rådhusrättens utslag, som vann laga kraft, blev av mig jämte handlingarna
i målet överlämnat till Svea hovrätt.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 30 april 1923, att hovrätten funne väl,
att justering av de i Danmark tillverkade vågarna icke mot ordalydelsen
i 5 § i förordningen om mått och vikt bort företagas utom Sverige samt
att följaktligen jämlikt 38 § i den för mynt- och justeringsverket gällande
instruktion Wallroth, sedan han erhållit kännedom om anmärkta förfarandet,
bort vidtaga åtgärder för att förhindra detsamma, men enär med
hänsyn till vad Wallroth i målet anfört och för övrigt däri förekommit
Wallroths underlåtenhet att vidtaga dylika åtgärder icke kunde anses
innefatta straffbart ämbetsfel, kunde den mot Wallroth förda ansvarstalan
icke bifallas. Vidkommande av klaganden framställt ersättningsyrkande,
så enär i målet icke visats fog för berörda yrkande, bleve detsamma
ogillat.

En ledamot var av skiljaktig mening och anförde:

Vad först anginge den mot Wallroth förda ansvarstalan, så enär enligt
stadgandet i 5 § i förordningen den 9 oktober 1885 för mätning och vågning
avsedda redskap med visst undantag, varom i förevarande fall icke
vore fråga, skulle här i riket i vederbörlig ordning justeras, samt i målet
vore upplyst, att Wallroth med vetskap om att justeraren i distrikten n:r
21 och 23 här i landet vid olika tillfällen under de sista 5 åren före den 22
september 1922 i Köpenhamn verkställt justering av vid danska fabriker
tillverkade vågar, vilka sedermera införts hit till Sverige, icke vidtagit
någon åtgärd för att förhindra ifrågavarande förfarande, ty och som
Wallroth, vilken det i egenskap av myntdirektör, enligt 38 § i instruktionen
för mynt- och justeringsverket den 18 oktober 1918, ålåge att tillse,
att gällande föreskrifter om mätning och vågning noga iakttoges och att,
om missbruk eller överträdelse av författningarna i ärendet skulle förekomma,
genast vidtaga nödiga mått och steg till missbrukens undanröjande,
genom sin underlåtenhet uti ovan berörda avseende visat oförstånd
i tjänsten, prövade ifrågavarande ledamot jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma Wallroth för vad han sålunda låtit komma sig till last att
höta 75 kronor. Beträffande bolagets ersättningsanspråk var nämnde ledamot
ense med hovrättens övriga ledamöter.

Jämväl hovrättens utslag vann laga kraft.

21. Felaktiga vitesförelägganden för svarande vid rådhusrätt m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ingenjören A. Engwall och
direktören I. Schyl, båda i Stockholm, här anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

I stämning till rådhusrätten i Luleå yrkade Lavens Kolimport Aktiebolag
att av Rederiaktiebolaget Cassar utbekomma 720 kronor enligt räkning,
däri beloppet blivit rederibolaget påfört för 60 hektoliter ångkol,
levererade till rederibolagets bogserbåt ”Caesar”, som hade sin hemort i
Haparanda. Stämningen jämte räkningen blevo den 18 april 1920 i Luleå
delgivna disponenten S. Unander från Haparanda i egenskap av ledamot
i styrelsen för rederibolaget. Styrelsen, som hade sitt säte i Haparanda,
utgjordes av, förutom Unander, klagandena, av vilka Engwall var verkställande
direktör för bolaget. Dess firma tecknades av Engwall ensam
eller av de båda övriga ordinarie styrelseledamöterna i förening.

När målet den 3 maj 1920 första gången förevar vid rådhusrätten, tillstädeskommo
parterna genom ombud, därav stadsfiskalen E. Hallberg för
rederibolaget på grund av en den 27 april 1920 i Stockholm av Engwall
för bolaget utfärdad rättegångsfullmakt in blanco för innehavaren eller
den han i sitt ställe förordnade. Sedan å kärandesidan ingivits intyg av
sjökaptenen A. Spersén, att 60 hektoliter bunkerkol den 4 juni 1919 levererats
till ångfartyget ”Cmsar”, bestred Hallberg att ingå i svaromål, enär
målet ej kunde anses såsom sjörättsmål och rederibolaget hade sitt säte i
Haparanda. Å kärandesidan bestreds avseende vid invändningen, enär
kravet avsåge betalning för av befälhavaren å bogserbåten för fartygets
räkning inköpta kol. ”Sedan”, enligt protokollet, ”ombudet Hallberg förklarat
sig ej vilja bestrida kärandeombudets uppgift”, förklarade sig rådhusrätten
i genast avsagt beslut behörig att handlägga målet. Hallberg
anhöll därefter om uppskov för att avgiva svaromål, och målet uppsköts
till den 31 maj 1920, då parterna hade att tillstädeskomma, svaranden beredd
att avgiva fullständigt svaromål.

Den 31 maj tillstädeskommo parterna genom sina förut anlitade ombud,
och anhöll Hallberg under uppgift att han. oaktat påminnelser ej fått
något vidare uppdrag från sin huvudman att svara i saken, om ytterligare
uppskov. Rådhusrätten utsatte målet att åter förekomma den 21
juni, då parterna hade att iakttaga inställelse, svaranden beredd att avgiva
fullständigt svaromål vid vite av 100 kronor för envar av rederibolagets
styrelseledamöter, Engwall, Schyl och Unander.

Den 21 juni infann sig käranden, men lät svaranden sig ej avhöra. Rådhusrätten
fällde envar av styrelseledamöterna i rederibolaget att ”för förfallolös
utevaro” utgiva det därigenom försutna vitet, 100 kronor, till lika
fördelning mellan kronan och allmänna åklagaren t. f. stadsfiskalen E.
Strand el 1 samt uppsköt målet till den 12 juli 1920, då svarandebolaget
hade att vid vite av 200 kronor för var och en av dess styrelseledamöter
iakttaga inställelse och avgiva fullständigt svaromål.

Den 12 juli infann sig käranden men uteblev svaranden. Rådhusrätten
fällde ånyo envar av rederibolagets styrelseledamöter ”för förfallolös utevaro”
att utgiva det därigenom försutna vitet, 200 kronor, till lika fördelning
mellan kronan och vid rätten uppvaktande åklagaren Hallberg samt
utsatte enligt kärandeombudets yrkande målet till den 2 augusti, då par -

terna hade att iakttaga inställelse, svarandebolaget vid vite av 500 kronor
för envar av dess styrelseledamöter berett att avgiva fullständigt
svaromål.

Den 2 augusti tillstädeskom käranden, men ej heller nu avhördes svaranden.
Det envar av styrelseledamöterna förelagda vitet, 500 kronor,
blev av rådhusrätten ”för förfallolös utevaro” utdömt att lika fördelas
mellan kronan och vid rätten uppvaktande åklagaren Hallberg, och uppsköt
rådhusrätten jämlikt yrkande av käranden malet till den 16 augusti,
da pal terna både att iakttaga inställelse, svarandebolaget vid vite av 800
kronor för envar av dess styrelseledamöter berett att avgiva fullständigt
svaromål.

Den 16 augusti tillstädeskom käranden och infann sig jämväl svaranden
genom sparbankskamreraren R. Lund, som åberopade en den 10 augusti
1920 i Stockholm av Engwall för rederibolaget utfärdad fullmakt in blanco
för innehavaren att vid rättegångar föra bolagets talan och dess rätt bevaka.
Lund aDhöll om uppskov för svaromåls avgivande och upplyste på
given anledning, att han ej erhållit sådana upplysningar, att han vore
beredd att avgiva något svaromål. Sedan Hallberg såsom uppvaktande
yrkat, att det förelagda vitet måtte utdömas, och käranden anhållit
om uppskov, fällde rådhusrätten ”envar av ledamöterna av rederibolagets
styrelse, Engwall och Unander, att för uraktlåtenhet att avgiva
fullständigt svaromål” utgiva det därigenom försutna vitet 800 kronor till
lika fördelning mellan kronan och Hallberg. Därjämte uppsköt rådhusrätten
målet till den 30 augusti, då parterna skulle tillstädeskomma, svarandebolaget
berett att avgiva fullständigt svaromål vid vite av 1,000 kronor
för envar av styrelseledamöterna Engwall och Unander.

Den 30 augusti 1920, då parterna infunno sig, svaranden genom Lund,
godkände denne kravet, och förpliktade rådhusrätten genom utslag samma
dag svaranden att till käranden utgiva 720 kronor jämte ränta och ersättning
för rättegångskostnaden med 235 kronor 50 öre och protokollslösen.

I en hit ingiven skrift lade klagandena stadsfiskalen Hallberg till last,
att han, son^ innehaft rederibolagets fullmakt i målet, icke vidare efter
andra rättegångstillfället inställt sig såsom bolagets ombud utan föredragit
att såsom åklagare yrka utdömande av de förelagda vitena, samt anförde
beträffande rådhusrättens förfarande följande:

Redan åtgärden att döma någon, som varken vore stämd eller fått del
av något vitesföreläggande, att utgiva dylika viten torde vara straffvärd,
i synnerhet som rådhusrätten haft det mest tydliga prejudikat att gå efter!
Här förekomma emellertid omständigheter, som ställde tillvägagåendet i
betydligt mörkare dager. Vid samtliga rättegångstillfällen med undantag
av det tredje hade rederibolagets ombud, som varken avsagt sig eller
av rätten befriats från sitt uppdrag, företrätt. Det oaktat hade han icke
ens tillsports, om han hade något att anföra eller något svaromål att avgiva,
utan bolaget hade behandlats helt enkelt som frånvarande, och på
hans yrkande hade klagandena ålagts att utgiva viten för underlåtenhet
att fullgöra en.skyldighet, som ålegat honom själv. När dessa viten slutligen
uppgått till mångdubbelt högre belopp än det omstämda, kunde rådhusrätten
omöjligen hava undgått att inse, att klagandena svävade i okunnighet
om de givna föreläggandena, och då åtminstone hade det varit råd 7

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1024 års riksdag.

husrättens ovillkorliga skyldighet att göra slut på skandalen. Klagandena
anhöllo, att jag ville ställa vederbörande till ansvar för vad de sålunda
låtit komma sig till last, samt vara klagandena behjälplig att utfå
ersättning för all den klagandena därigenom åsamkade förlust.

Sedan jag anmodat rådhusrätten att infordra yttrande från Hallberg
samt inkomma med yttrandet ävensom eget utlåtande, anförde rådhusrätten
följande:

När rådhusrätten vid målets handläggning den 31 maj 1920 förelagt
rederibolaget vid vite av 100 kronor för envar av ledamöterna i dess styrelse
att vid nästa rättegångstillfälle avgiva fullständigt svaromål, hade
rådhusrätten utgått från, att samtliga styrelseledamöter måste antagas
hava erhållit kännedom om stämningen i målet. Rådhusrätten hade ansett
sig hava desto större skäl för sin uppfattning därutinnan, som den av
rederibolaget utfärdade fullmakten, vilken av Hallberg åberopats för behörigheten
att föra rederibolagets talan, utställts, icke av den ledamot i
rederibolagets styrelse, Unander, vilken mottagit stämningen i målet, utan
av klaganden Engwall. Hade ej Engwall av Unander underrättats om
målets anhängiggörande, skulle väl ej Engwall hava befullmäktigat ombud
att i målet företräda rederibolaget. Rådhusrätten medgåve visserligen,
att då vitesföreläggandet meddelats, det måhända varit mest formellt
riktigt att icke beträffande avgivande av svaromål meddela vitesföreläggande
för andra ledamöter i rederibolagets styrelse än de två, som bevisligen
ägt kännedom om målets anhängiggörande, men rådhusrätten hölle
likväl före att, i saknad av bestämt lagbud, rådhusrättens åtgärd att
även meddela vitesföreläggande för klaganden Schyl och, utan att föreläggandet
särskilt delgivits honom, sedermera fälla honom att utgiva försutet
vite, icke kunde anses hava inneburit någon olaglighet. Det av klagandena
åsyftade rättsfallet, vid vars tillkomst domstolarna även varit
av skiljaktig mening, kunde ej heller av rådhusrätten tillerkännas avgörande
vitsord. Enligt rådhusrättens uppfattning måste det nämligen anses
hava ålegai Unander och Engwall, vilka, enligt vad förut anförts, båda
ägt kännedom om målets anhängiggörande, att därom underrätta den
tredje ledamoten i rederibolagets styrelse, klaganden Schyl, ävensom att
hålla denne underkunnig om de processuella föreskrifter, som i målet meddelats
av rådhusrätten, eller ock, vilket givetvis varit det enklaste tillvägagåendet,
själva tillse, att rådhusrättens föreläggande för rederibolaget
att avgiva fullständigt svaromål blivit efterföljt, i vilket fall intet
vite mot någon av styrelseledamöterna kunnat utdömas. Det syntes därför
rådhusrätten, som om Schyl, därest han ej blivit av de två andra styrelseledamöterna
underrättad om rättens vitesföreläggande, bort hava
skäl att i främsta rummet vända sig mot dessa två ledamöter i styrelsen,
som genom sin uraktlåtenhet att tillse, det svaromål i vanlig ordning avgåves,
varit vållande till att av rådhusrätten förelagda viten utdömts.
Klagandenas påstående, att vid de rättegångstillfallen, då^Hallberg i egenskap
av åklagare uppvaktat vid rätten, fastän han ej då uppträtt såsom
ombud för rederibolaget, rederibolaget ej bort anses hava utevarit från
rätten, syntes uppenbart oriktigt. Rådhusrätten hade nämligen icke haft
några medel i sin hand att tvinga Hallberg att företräda rederibolaget,
sedan han, ehuru formlig anteckning därom ej gjorts i domboken, förkla -

rat sig vara förhindrad att i målet vidare föi-a talan för rederibolaget,
då detta trots upprepade påminnelser från Hallberg ej kunnat förmås giva
honom sådana upplysningar, att ett svaromål å motpartens stämningsyrkanden
kunnat avgivas.

Stadsfiskalen Hallberg anförde i sitt yttrande:

Den 1 maj 1920 hade Hallberg i telefon blivit påringd av Unander, som
begärt, att Hallberg skulle åtaga sig svarandens sak i det förevarande
målet. Hallberg både för den gången åtagit sig uppvakta i målet ävensom
att göra den av Unander begärda invändningen om orätt forum,
vilken invändning Hallberg ansett oberättigad. Hallberg hade den 14
maj underrättat Unander om vad i saken förekommit, löst expedition
och tillställt honom densamma. I sin skrivelse hade Hallberg även åtagit
sig att nästa gång svara i målet och anhållit om erforderliga uppgifter
för svaromålets formulering. Originalfullmakten jämte inregistreringsbevis
hade Hallberg samtidigt återsänt. Den 29 maj, till vilken dag svar
från Unander icke ankommit, hade Hallberg ringt upp honom och erinrat
honom om att målet åter skulle förekomma påföljande måndag. Därtill
hade Unander svarat, att han skulle tillskriva Hallberg, men därav hade
icke blivit något. Ehuru Hallberg i och med den uppgift, som han lämnat
den 31 maj, frånträtt uppdraget att företräda svarandebolaget, hade han
begärt uppskov dels för att underrätta sin huvudman om rättens blivande
beslut och dels för att lämna sin huvudman tillfälle skaffa annat ombud.
Även denna gång hade Hallberg löst expedition och tillsänt Unander
densamma, därvid Hallberg påpekat för honom dels att svaromål skulle
vid vite avgivas och dels att Hallberg icke längre ville företräda svarandebolaget,
därest han ej erhölle instruktion för svaromåls avgivande. Sedan
Hallberg i god tid tillsänt Unander utskrift av rättens protokoll, hade
han omkring den 15 juni ringt till Unander och påmint honom om nödvändigheten
att avgiva svaromål. Unander hade då sagt sig i annat
ärende skola resa till Luleå och därvid själv uppvakta i och sköta om
målet. Då detta den 21 juni ånyo förekom, hade Hallberg varit på resa
till Stockholm. Då han den 12 juli granskat rättens uppropslista, hade
han funnit, att målet ännu fortlevde. När målet påropades, hade han icke
kunnat inställa sig, då han fortfarande icke fått något svaromål att avgiva.
Det utdömda vitet avsåge uraktlåtenhet att avgiva svaromål och
hade följaktligen, även om Hallberg uppvaktat och icke kunnat avgiva
svaromål, utdömts. Vid åtskilliga tillfällen mellan den 12 juli och den 13
augusti hade Hallberg påmint Unander dels vid personliga sammanträffanden
och dels telefonledes om att det vore absolut nödvändigt att ställa
om så, att svaromål avgåves. Vid varje sådant tillfälle hade Hallberg
även påpekat, att vitena stegrades för varje gång. Därtill hade Unander
i regel svarat ingenting och någon gång, att han skulle ”ordna saken”.
Slutligen hade Hallberg den 13 augusti lyckats telefonledes förmå Unander
att sända Hallberg en ny fullmakt. Något svaromål hade däremot ej
lämnats. Hallberg hade därför icke velat uppvakta i målet utan överlämnat
fullmakten till Lund och bett honom söka förbindelse med Unander
för svaromåls erhållande. Något sådant hade han emellertid icke erhållit.
Hallberg hade ansett det vara sin skyldighet såsom uppvaktande
åklagare att framställa yrkande om ansvar för parts ntevaro och om
förelagda vitens utdömande.

100

I avgivna påminnelser anförde klagandena följande:

Det vore näppeligen rådhusrätten obekant, att i regel icke samtliga ledamöter
av styrelsen i ett aktiebolag erhölle kännedom om bol-agets rättegångar,
åtminstone icke i sådan mån, att de kunde följa med vad därunder
tilldroge sig. Icke ens rådhusrättens slutledning, att Engwall underrättats
om målets anhängiggörande, enär han annars ej skulle hava befullmäktiga!
ombud att i målet företräda rederibolaget, vore riktig. Som
Engwall ensam ägde teckna bolagets firma, hade Unander efter erhållen
stämning vänt sig till Engwall med begäran om fullmakt, och sådan hade
Engwall sänt utan att ens veta, vilken rättegång det gällt, ett såsom
bekant mycket vanligt förhållande beträffande aktiebolag. Beträffande
det förhållandet att Hallberg varit vid rätten tillstädes och att rådhusrätten
åtminstone bort tillfråga honom, om han hade något svaromål att
avgiva, åberopade klagandena, att rättegångsombud enligt lag ej ägde
frånträda sitt uppdrag utan rättens lov. Framför allt hade rådhusrätten
bort reagera mot Hallbergs tillvägagående att i stället för att avgiva
svaromål yrka, att hans huvudman måtte för underlåtenhet därutinnan
dömas att utgiva vitcn, av vilka Hallberg själv skulle erhålla hälften.
Hade åter rådhusrätten, ehuru sådant ej funnes i protokollen antecknat,
givit Hallberg lov att frånträda fullmäktigskapet, hade det naturligtvis
varit absolut oriktigt att utdöma vitet vid det tillfälle, då sådant lov
givits, och samtidigt hade rådhusrätten uppenbarligen bort föreskriva, att
dess beslut med vitesföreläggande skulle delgivas klagandena. Rådhusrätten
kunde omöjligen hava förutsatt, att klagandena ägt kännedom om
vitesföreläggandena, då det ju ej vore tänkbart, att klagandena skulle
föredragit att personligen dömas till böter till ofantligt mycket högre belopp,
än det kravet mot bolaget rört, framför att avgiva svaromål eller
eventuellt godkänna kravet. Icke med ett ord hade rådhusrätten heller
sökt förklara, varför den tillgripit så abnormt höga vitesförelägganden.

I förnyat yttrande tillkännagav rådhusrätten, att rådhusrätten, som vidhölle
vad i dess första yttrande anförts, vid framdeles liknande vitesförelägganden
komme att meddela föreskrift om vederbörandes delfående av
beslutet därom samt att vid handläggningen av det ifrågavarande målet
deltagit den 31 maj, den 21 juni samt den 2 och den 16 augusti borgmästaren
A. Fagerlin samt rådmännen P. Sandström, V. F. Lundmark och P.
Th. Aurén samt den ”7” juli t. f. borgmästaren Sandström, rådmännen
Lundmark och Aurén samt t. f. rådmannen stadsombudsmannen A.
Lindgren.

Enligt vad jag inhämtat, hava rådhusrättens ifrågavarande beslut och
utslag vunnit laga kraft. Från pastorsämbetet i Nedertorneå församling
har tillika ingått underrättelse, att Unander avlidit den 8 april 1921.

I skrivelse till ad voka tf iskalen vid Svea hovrätt anförde jag följande:

12 kap. rättegångsbalken innehåller närmare bestämmelser om huru förfaras
skall, när stämning försittes, och om laga förfall. I 1 §, som icke efter
tillkomsten av 1734 års lag undergått någon ändring, stadgas att, då lagligen
är stämt, skola kärande och svarande å förelagd dag för rätten

101

komma, där de ej hava laga förfall. Längre fram i paragrafen föreskrives
att, om förfallet är lagligt, skall domaren skjuta upp saken och skola
parterna vara skyldiga att utan ny stämning till rätta komma.

De i 2 § förefintliga bestämmelserna om parts förfallolösa utevaro hava
i viss mån ersatts av föreskrifterna i kungl. förordningen den 6 oktober
1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt. Angående
tillkomsten av nämnda förordning hänvisar jag till min ämbetsberättelse
till 1921 års riksdag sid. 233 o. f. I förordningen stadgas, att
om käranden i tvistemål, som är instämt till underrätt, kommer tillstädes
å den dag, saken första gången förekommer till handläggning, och
visar, att svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan
att framte laga förfall och saken ej varder avdömd efter ty i 12 kap. 3 §
rättegångsbalken sägs, böte svaranden 5 kronor eller mera, högst 100 kronor.
Uteblir svaranden utan anmält laga förfall å dag, till vilken saken
blivit uppskjuten, och vållas av svarandens uteblivande ytterligare uppskov,
böte, som nyss är sagt, där ej särskilt vite är av rätten satt.

Bestämmelser om vitesförelägganden i 1734 års lag förekommo i 16 kap.
6 § och 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Det förra stadgandet med undantag
av bestämmelsen om klagorätt återfinnes numera i 14 kap. 3 § 2 stycket
rättegångsbalken och innehåller, att nu söker endera parten uppskov i
saken, förty att han vill flera bevis skaffa, eller för annan orsak; finner
domaren skäl till det uppskov, lägge honom viss tid före, antingen vid
vite i penningar, eller att saken ändå avgöras skall, allt som omständigheterna
det fordra. I 24 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att domaren
bör sakens slut ej uppehålla med uppskofsdom, utan så är, att vissa omständigheter
det oundgängligen kräva. Där endera parten då påläggas
skall, att något fullgöra, sätte domaren honom därtill viss dag före vid
vite. Gör parten det ej, förelägge honom annan tid med större vite, eller
att i huvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna det fordra.

I nu anförda bestämmelser finnes icke någon föreskrift, att uppskovsbeslut
eller föreläggande skall delgivas utebliven part.

Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk
innehöllo däremot uttryckliga bestämmelser härutinnan. I lagkommitténs
förslag stadgades i 15 kap. 5 § att, om rätten prövade nödigt, att part,
som uteblivit, skulle höras, då skulle saken uppskjutas, och ålåge andra
parten att det beslut den uteblivna kungöra. Beträffande vite föreskrevs
i 36 kap. 3 §, att om rätten funne nödigt att höra part, efter ty i berörda
lagrum sades, skulle honom föreläggas vite att sig inställa å den dag. som
till hans hörande utsattes. Komme han ej då, skulle han till vitet fällas
och hämtas. Äldre lagberedningens förslag innehöll motsvarande bestämmelser.
I motiven till 15 kap. anförde lagkommittén, att vad kapitlet innefattade
rörande rättegångar i allmänhet hade det klara syftemål att
genom avböjandet av onödiga uppskov, genom tidens utstakande för dem,
som gåves, och genom bestämmandet av allvarsamma följder för underlåtenhet
att begagna ett lämnat rådrum eller att uppfylla en meddelad
föreskrift bereda all möjlig skyndsamhet i sakernas gång.

De vaga bestämmelserna i förevarande avseende i 1734 års lag synas
icke hava givit tillräcklig vägledning för domstolarna huru borde förfaras
vid meddelande av uppskovsboslut i tvistemål, däri svaranden uteblivit.
En viss osäkerhet har i detta hänseende gjort sig gällande, i det som -

102

liga domstolar ansett nödigt förelägga käranden att delgiva motparten
uppskovsbeslutet, under det att andra ansett en dylik föreskrift icke blott
överflödig utan till och med stridande mot lag. Därvid har åsyftats innehållet
i dels 12 kap. 1 § rättegångsbalken och dels 41 punkten i kungl. förklaringen
den 23 mars 1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga
rum. Nämnda förklaring innehöll, att kungl. hrevet den 10 februari 1775
till Svea hovrätt, att hovrätten borde förelägga den revisionssökande i
mål, som blivit avgjorda utan infordrande av förklaring av motparten,
att underrätta sin i hovrätten uteblivna motpart om erhållet beneficium
revisionis, komme att till sin verkan upphöra, så att den som en gång
fått njuta sig till godo laga stämning eller eljest blivit lagligen hörd,
borde, uti allt vad som sedan förelöpte i saken, iakttaga vad lag i allmänhet
stadgade samt han eljest kunde till bevakande av sin rätt finna för
sig vara nödigt

Belysande för den växlande rättsuppfattningen äro två fall, upptagna
det ena i J. 0:s ämbetsberättelser för 1850 sid. 165, 1851 sid. 67 och 1852
sid. 28 och det andra i Naumanns tidskrift 1871 sid. 141. Härmed må jämföras
uttalanden i Backmans handbok sid. 525 och Broomés civilprocess
sid. 144 men även Afzelius, grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål
sid. 65 o. f.

I sin 1864 utgivna berättelse förnyade J. O. en av honom redan i berättelsen
till 1862 års riksdag gjord framställning angående den olika praxis,
som i olika delar av riket och på olika tider vid samma domstolar gjort
sig gällande i avseende på kärandeparts skyldighet att kommunicera
vederparten uppskovsbeslut och om behovet att lagen erliölle något förtydligande
i avseende på verkan av stämning. När i en rättegång svaranden,
ehuru lagligen stämd, icke å utsatt dag hos rätten tillstädeskomme,
brukade nämligen några domstolar, med uppskjutande av målet till annat
ting eller annan rättegångsdag och med föreläggande för den uteblivna
svaranden att, vid lämpligt äventyr, då sig inställa, tillika föreskriva, att
käranden skulle tidigt före sagda ting eller rättegångsdag om detta beslut
bevisligen underrätta vederparten, varemot andra domstolar icke meddelade
någon föreskrift i sistberörda hänseende. Det vacklande i åsikter, som
därutinnan visat sig hos landets domare, medförde olägenhet och våda
för parter, vilka vid olika domstolar och även vid ombyten av domare i
samma domstol rönte olika förfaringssätt.

I skrivelse till Konungen den 9 juni 1866 i anledning av J. 0:s framställning
anförde rikets ständer, att den sist omförmälda åsikten syntes vara
den, som närmast överensstämde med gällande lag. Någon skyldighet att
verkställa dylik kommunikation vore nämligen ej i lag stadgad. Tvärtom
innehölle 12 kap. 1 § rättegångsbalken, att, då domaren sköte saken
upp å landet till nästa ting och i staden till annan rättegångsdag, parterna
skulle vara skyldiga att utan ny stämning till rätten komma, och i
41 punkten av kungl. förklaringen den 23 mars 1807 förekomme ett stadgande,
vilket väl egentligen rörde frågan om skyldighet för den, som hos
hovrätt, där vederparten uteblivit, sökt beneficium revisionis, att därom
underrätta den uteblivna vederparten, och föreskreve, att en sådan skyldighet
icke ägde rum, men stödde denna föreskrift därpå, att den, som
en gång fått njuta till godo laga stämning eller eljest blivit lagligen hörd,
borde, uti allt vad som förelöpte i saken, iakttaga vad lag i allmänhet

103

stadgade samt lian eljest kunde till bevakande av sin rätt finna vara
för sig nödigt. Dessa ordalag, om än andragna såsom stöd för ett särskilt
stadgande, hade en så allmän syftning, att man därav kunde sluta
till lagstiftarens tanke även i nu förevarande ämne. Stämning enligt gällande
lag medförde således icke allenast rättighet för käranden att utan
någon annan hans åtgärd erhålla dom i saken, utan även skyldighet för
båda parterna att inställa sig, och överträdelse av denna lagens fordran
vore i 2 § 12 kap. rättegångsbalken belagd med bötesansvar. Ur denna
skyldighet, för såvitt den anginge svaranden, kunde väl härledas skyldighet
för honom att, även då han varit frånvarande, göra sig underrättad
om vad vid målets handläggning förekommit. J. 0:s framställning syntes
just åsyfta en förklaring i sistnämnda riktning. Men därvid förekomma
att, ehuru 1734 års lagstiftare obestridligen antagit en sådan
grundsats, de likväl tvekat att genomföra den. I 11 kap. 1 § stadgades
nämligen för uteblivande endast den påföljd, att saken ändå företoges och
avgjordes, och i 12 kap. 4 § föreskreves, att, om mål blivit i svarandens
frånvaro tredskovis avdömt, det skulle åligga käranden att inom viss kort
tid giva svaranden del av domen, som således antoges vara den senare
obekant. Då därtill komme, att under en ganska lång tid domstolarna allmänt
ålagt käranden att giva utebliven svarande del av uppskovsbeslut —
varav måste antagas, att berörda grundsats i tillämpningen förefallit
domstolarna alltför hård — och att först på senare tider en praxis uppstått,
som strävade att med all stränghet tillämpa densamma, torde man
icke böra utan vissa modifikationer antaga principen. Rättegångssättet
måste vara så avpassat, att kärandens och svarandens förmåner i rättegången
vägde jämnt emot varandra. Det kunde understundom vid första
instansen inträffa fall, då domstolen, i anseende till kärandepartens oförmåga
att framställa sin sak, icke kunde bringa den till ett formenligt slut,
med mindre domstolen hörde svaranden och sålunda lämnade käranden
sitt understöd till tvistefrågans utredande. Prövningen av ett sådant behov
borde dock tillhöra domstolen, och enär det hade sin grund i kärandens
oförmåga att sköta sin sak, så vore det billigt, att han i dylika undantagsfall
själv droge försorg om kallelse å vederparten genom delgivande
av domstolens beslut om hans inställelse. Rikets ständer hade därför beslutat
bland annat sådan ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken, att
däri skulle intagas bestämmelse, att om käranden hade utfört sin talan
men äskade, att svarande, som uteblivit, skulle höras, innan dom i saken
gåves, och prövade rätten med anledning därav eller eljest hans hörande
nödigt, skulle saken uppskjutas och det åligga käranden att av beslutet
giva svaranden del.

I skrivelse till riksdagen den 11 januari 1867 förklarade Kungl. Maj:t
frågan hava förfallit.

Slutligen finnes ett fall refererat i J. 0:s ämbetsberättelse 1911 sid. 105.
J. O. uttalade däri, att det varit lämpligast, att domstolen — i överensstämmelse
med det sätt, varpå underdomstolarna i allmänhet i liknande
fall plägade förfara — i samband med meddelat uppskovsbeslut, varigenom
svarande vid vite förelagts att komma tillstädes, meddelat föreskrift
om skyldighet för åklagaren att delgiva svarandena beslutets innehåll
och att det icke vore underkastat tvivel, att domstolen ägt befogenhet att
meddela föreskrift av dylik innebörd, men att J. O., då någon särskild

104

lagbestämmelse icke blivit av domstolen åsidosatt, funne de ifrågakomna
klagomålen icke böra föranleda annan åtgärd från J. 0:s sida än att han
läte vederbörande få del av hans mening.

Av vad sålunda förekommit framgår, att det icke kan uppställas såsom
allmän regel, att uppskovsbeslut, innefattande föreläggande för utebliven
svarande, skall delgivas honom. En sådan regel skulle ej heller överensstämma
med bestämmelserna i 12 kap. 1 § rättegångsbalken och 1807
års förklaring, såsom de förr blivit tolkade. Å andra sidan kan man, enligt
min åsikt, ingalunda i dessa stadganden vinna stöd för den uppfattningen,
att bestämt hinder föreligger för att meddela föreskrift om delgivning.
Lagstiftaren synes väl i äldre tider hava utgått från att svaranden
efter delfåendet av stämningen har skyldighet att hålla sig underrättad
om vad i målet förekommit. Men om det under målets gång skulle
visa sig, att så ej varit fallet, torde det allmänna syftet med rättegångsförfarandet
— att skipa rättvisa såvitt möjligt utan tidsutdräkt — kräva
att åtgärder för en utebliven svarandes underrättande vidtagas, därest
hans medverkan erfordras för målets avgörande. För att framtvinga en
dylik medverkan kan domstolen förelägga och utdöma viten. Men det
är väl uppenbart, att ett sådant tvångsmedel är fullkomligt ineffektivt
och meningslöst, om det tillgripes, utan att svaranden därom äger den
ringaste kännedom. När, efter vitesföreläggande, cn svarande icke kommer
tillstädes och det blir fråga om att utdöma det förelagda vitet och
förelägga ett nytt, bör domstolen söka göra klart, huruvida svaranden
kan anses hava avvetat det meddelade föreläggandet. Har underrättelse
icke lämnats svaranden, kan tredska icke alltid förutsättas, och vitet bör
icke blint utdömas.

Vikten av en sådan prövning blir större, allt eftersom vitesbeloppen
höjas. Ett särskilt skäl att ägna frågan eu ingående uppmärksamhet
måste ligga däri att, när mera betydande vitesbelopp tillgripas, svaranden
vanligtvis upprepade gånger blivit fälld att utgiva redan förelagda
viten. Att dessa icke framtvingat svarandens inställelse, bör giva domstolen
anledning att tänka sig före.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas de fall, då ett aktiebolag eller
lörening såsom svarandepart uteblivit. Stämningen har delgivits allenast
en ledamot av styrelsen, och det kan icke alltid förutsättas, att denne
lämnat alla övriga styrelseledamöter upplysning om stämningen eller
om vad sedan i målet förekommit. Blir det i sådant fall fråga om att giva
vitesföreläggande och detta anses böra avse även de andra styrelseledamöterna,
borde domstolen icke försumma att föreskriva delgivning av
beslutet.

I anledning av förevarande anmälan gjorde jag mig vid inspektionsresa
hösten 1921 underrättad om praxis i 3 domsagor, förvaltade av äldre
domhavande med den största erfarenhet. En domhavande upplyste, att i
civilmål, där det vore för rätten känt, att svaranden uteblev allenast av
tredska, och han sålunda visste, att ett mål mot honom vore anhängigt,
utdömdes förelagt vite irtan svarandens underrättande. Om rätten återigen
antoge, att svaranden ej visste, att målet påginge, anmodades käranden
att delgiva, och vitet utdömdes ej, utan att det blivit för domstolen
upplyst, att svaranden fått underrättelse om uppskovsbeslutet. I brottmål
plägade vid svarandens utevaro åklagaren erhålla befogenhet att till

105

nästa gång hämta svaranden. Det prövades för varje fall, huruvida delgivning
eller underrättelse skulle äga rum angående innehållet i ett uppskovsbeslut,
som meddelats i svarandes frånvaro.

Ed annan domhavande upplyste, att han icke brukade utdöma viten i
andra fall, än då det vore uppenbart, att svaranden avvisste målets förefintlighet
och allenast tredskades att infinna sig.

Den tredje domhavanden anförde, att han i allmänhet första eller andra
gången, en svarande utebleve, ålade honom inställelse ”vid laga påföljd”
och först vid ytterligare utevaro tillgrep vitesföreläggande. Därvid brukade
han så gott som alltid anmoda åklagaren eller i tvistemål käranden
att underrätta svaranden om vitesföreläggandet samt, innan vitet skulle
utdömas, fråga, om svaranden underrättats. Domhavanden ansåge sig
lagligen skyldig att utdöma ett vite, även om underrättelse ej nått svaranden,
såvitt det ej vore uppenbart, att svaranden ej visste av föreläggandet.
I somliga fall, där notorisk tredska förelåge, utdömdes viten, utan
att det undersöktes, om svaranden blivit underrättad.

Stockholms rådhusrätt torde icke meddela vitesföreläggande av ifrågavarande
slag, med mindre den tillstädeskomna käranden åtagit sig att
delgiva motparten vitesföreläggandet, vilken delgivning helst anses böra
ske genom att låta två stämningsmän tillställa den uteblivna svaranden
en av stämningsmännen bestyrkt avskrift av det för kärandens räkning
utskrivna protokollsexemplaret, vari vitesföreläggandet finnes intaget.

Föreläggande och utdömande av viten utgöra såsom nämnts ett medel,
som domstolen har till sitt förfogande för att framtvinga medverkan av
utebliven part vid utredningen av ett mål. Detta medel bör domstolen
icke alltid använda, intill dess domstolens föreläggande blir åtlytt. Avseende
måste fästas vid å ena sidan föremålet för tvisten och betydelsen
av den åtgärd, domstolen vill framtvinga av den uteblivna parten, och å
andra sidan storleken av det vitesbelopp, som kan erfordras. Det kan icke
anses riktigt, att domstolen för att förmå en svarande till inställelse i
ett tvistemål om ett obetydligt belopp förelägger viten, som flera gånger
överstiga värdet av vad i målet yrkats eller kan komma i fråga att utdömas.
Om den utredning, som erfordras, lika väl kan förebringas av
käranden, måste det anses obilligt, att utredningsskyldigheten vid äventyr
av höga viten pålägges svaranden.

I Tryggers kommentar till 1901 års lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken
anföres följande: ”Då föreläggande av äventyr sker, har
man att skilja mellan olika fall. Sker uppskovet för att endera parten
skall bliva i tillfälle att fullgöra något, som ålagts honom i domstolens
eller motpartens intresse, erhåller han först föreläggande att fullgöra
detta å den dag, till vilken målet uppskjutits, vid äventyr av vite. Fullgör
han det oaktat ej föreläggandet, äger domstolen fälla honom till vitet
samt har att vid det ytterligare uppskov, som kan erfordras, välja mellan
ett föreläggande vid högre vite eller att i huvudsaken eljest dömas
skall. Nu anförda bestämmelser ur 24 kap. 1 § rättegångsbalken, enligt
vilka man således i dessa fall alltid först skall försöka en gång med vite,
innan man skrider till äventyret av sakens avgörande, äro särdeles lämpliga,
ty då fullgörandet av det ålagda sker icke i partens utan i motpartens
eller ett offentligt intresse, bör man tydligen söka inverka på parten
genom föreläggande vid vite så många gånger, som stå i rimligt för -

106

hållande till vikten av föreläggandets fullgörande, såvida nämligen någon
verklig utsikt finnes för partens underkastelse. Då man i ett dylikt fall
skrider till föreläggandet vid äventyr av sakens avgörande, har man i
själva verket uppgivit försöket att tvinga den tredskande samt blott kommit
därhän, att målet måste få ett slut, oberoende av om föreläggandet
fullgöres eller ej.”

Beträffande det nu ifrågavarande tvistemålet är upplyst, att rådhusrätten
vid andra rättegångstillfället, den 31 maj 1920, sedan Hallberg förmält
sig oaktat påminnelser ej hava fått något vidare uppdrag att svara
i saken och därför anhållit om anstånd, uppskjutit målet samt vid vite
av 100 kronor förelagt klagandena och Unander att iakttaga inställelse
och avgiva fullständigt svaromål. Vid påföljande rättegångstillfälle, den
21 juni, då Hallberg var bortrest och rederibolaget uteblev, utdömdes vitet
och nytt vite av 200 kronor förelädes styrelseledamöterna. Vid de två därpå
följande rättegångstillfällena, den 12 juli och den 2 augusti, uppvaktade
Hallberg icke vidare såsom rederibolagets ombud utan var allenast
tillstädes såsom allmän åklagare. Då rederibolaget uteblev, fälldes klagandena
och Unander att utgiva förelagda viten, som till den 2 augusti
höjts till 500 kronor. Sistnämnda dag föreläde rådhusrätten ett än högre
vite, 800 kronor, som den 16 augusti jämväl blev utdömt mot Engwall
och Unander. Vid föreläggandet av vitena föreskrev rådhusrätten icke
vid något tillfälle, att delgivning skulle ske med rederibolaget.

Föreläggande av viten i den omfattning, som i målet skett, borde hava
förutsatt, att uppenbar tredska förelegat och att vad som skulle vinnas
med föreläggandena varit av den största vikt för målet.

I det förra hänseendet hade omständigheterna bort göra rådhusrätten
synnerligen tveksam vad angår klagandena. Rederibolaget hade sitt säte
i Haparanda och stämningen i målet var delgiven Unander, som var
bosatt i nämnda stad. Av klagandena var Engwall visserligen bolagets
verkställande direktör och hade i egenskap av firmatecknare utfärdat
den fullmakt, som av Hallberg åberopades. Men båda klagandena voro
bosatta i Stockholm och följaktligen på långt avstånd från de trakter,
där bolaget synes hava haft sin verksamhet och rättegången pågick.
Genom Hallberg torde det därjämte hava blivit upplyst för rådhusrätten,
att det varit Unander, som på egen hand anmodat honom uppvakta i målet,
och, även o,m rådhusrätten icke vidare satt sig in i omständigheterna, hade
rådhusrätten haft skäl förmoda, att de i Stockholm boende klagandena
till Unander överlåtit att för bolagets räkning sköta målet. Redan tidigt
under målets gång borde det därför för rådhusrätten hava framstått såsom
meningslöst att förelägga klagandena viten, utan att beslutet därom
skulle delgivas dem. Även om någon anmärkning icke kan vara att göra
mot att rådhusrätten den 21 juni utdömde det mot Unander och Engwall
förelagda vitet, borde rådhusrätten hava insett, att ett vidare föreläggande
för såväl Schyl som Engwall av höjt vite icke kunde hava åsyftad
verkan. Och än oriktigare te sig rådhusrättens senare mot klagandena riktade
beslut om utdömande av viten och föreläggande av nya. Vid dessa
senare rättegångstillfällen var Hallberg tillstädes. Någon skyldighet för
honom att uppvakta såsom rederibolagets ombud förelåg icke. Sådant lov,
som i 15 kap. 11 § rättegångsbalken omförmäles, erfordrades icke för att
han, som mellan två rättegångstillfällen avsagt sig uppdraget såsom full -

107

mäktig, skulle vara därifrån entledigad. Men det både väl bort vara tämligen
klart, att då Hallberg icke kunnat få något besked från Unander
och därför avsagt sig uppdraget, Unander icke underrättat klagandena
om huru Unander misskött deras gemensamma angelägenhet. Genom Hallberg
hade rådhusrätten även varit i tillfälle göra sig underrättad om, att
Hallherg icke lämnat något meddelande om rådhusrättens uppskovsheslut
till annan styrelseledamot än Unander. En särskild anledning för rådhusrätten
att begära upplysning i berörda hänseende förelåg däri, att Hallberg
varit rederibolagets ombud och därefter såsom allmän åklagare
yrkade ansvar å bolagets styrelseledamöter för underlåtenhet att ställa
sig rådhusrättens förelägganden till efterrättelse. Det hade bort vara av
det största intresse för rådhusrätten att veta, huruvida Hallberg, innan
han yrkade utdömande av de orimligt högt satta vitena, vidtagit någon
åtgärd för att underrätta jämväl klagandena om vitesbesluten och att
intet brast i förutsättningarna för att vitena utdömdes.

Men underlät rådhusrätten att inhämta upplysning av Hallherg, hade
rådhusrätten enbart i betraktande av de för varje rättegångstillfälle allt
mera ökade vitesbeloppen haft tillräcklig anledning att på allvar ifrågasätta,
huruvida klagandena ägt kännedom om rådhusrättens förelägganden.
Vid eftertanke borde det hava varit klart för rådhusrätten, att å
klagandena tillämpades äventyr, varom de icke ägde vetskap. Att rådhusirätten
icke vidtagit någon åtgärd för att bringa sina beslut till klagandenas
kännedom och likväl fortsatt med att utdöma vitena, måste jag
under för handen varande förhållanden anse felaktigt.

I och för sig anmärkningsvärt är jämväl, att rådhusrätten i målet använt
viten av den storlek, som förekommit. Dessa hava icke stått i skäligt
förhållande till det i målet väckta kravet eller till vikten av rederibolagets
inställelse. Tvisten avsåg ett belopp av 720 kronor. Summan av
de viten, rådhusrätten föreläde, belöpte sig till 6,800 kronor.

Då härtill kommer, att målet kunnat avgöras utan rederibolagets inställelse,
efter det bolaget vid andra rättegångstillfället erhållit slutligt
föreläggande, eller åtminstone om käranden förehragt någon ytterligare
utredning, som i detta fall icke bort bereda någon större svårighet eller
kostnad, har rådhusrätten jämväl ur nu berörda synpunkter brustit i det
goda omdöme, som måste fordras av en domstol.

Vad särskilt angår Schyl är slutligen att märka, att stämningen i målet
icke delgivits honom och att han ej heller, såvitt visats, tagit befattning
med detsamma. Det fanns därför icke anledning förutsätta, att han ägde
kännedom om att målet anhängiggjorts. På grund härav var redan rådhusrättens
beslut den 21 juni att fälla honom att utgiva det då förelagda
vitet oriktigt. Och vid bedömandet av rådhusrättens senare beslut, i vad
de angå Schyl, måste särskilt avseende fästas vid nämnda förhållande.
Det hade bort vara i ögonen fallande, att han icke kunde behandlas såsom
tredskande part. För Schyl måste därför rådhusrättens förfarande framstå
såsom i högsta grad obilligt. Jag hänvisar i denna del till det av klagandena
åberopade rättsfallet, refererat i N. J. A. 1899 sid. 381.

Jag fann sålunda — fortsatte jag — att rådhusrätten genom beslutet
den 21 juni 1920 att utdöma det Schyl förelagda vitet 100 kronor, genom
besluten samma dag samt den 12 juli och den 2 augusti att förelägga kla -

108

gandena förhöjda viten av 200, 500 och 800 kronor utan att meddela föreskrift,
att besluten skulle delgivas klagandena, samt genom besluten den
12 juli samt den 2 och den 16 augusti att utdöma förelagda viten, såvitt
rörde klagandena, utan att rådhusrätten gjort sig underrättad om att
klagandena om dem erhållit kännedom, förfarit felaktigt. Ehuru rådhusrätten
tillkännagivit, att den framdeles komme att i liknande fall
meddela föreskrift om delgivning, kunde jag, då genom rådhusrättens förfarande
avsevärd skada tillskyndats klagandena, icke lämna detsamma
utan beivran.

Jämväl vitesföreläggandet den 16 augusti 1920 fann jag felaktigt, men
som det då förelagda vi tet ej blivit utdömt och sålunda någon skada i
denna del ej uppkommit, syntes rådhusrättens sistberörda beslut ej böra
bliva föremål för åtal.

Enligt lämnad upplysning voro borgmästaren Fagerlin samt rådmännen
Sandström, Lundmark och Aurén ansvariga för rådhusrättens beslut
den 21 juni samt den 2 och den 16 augusti. Angående rådhusrättens sammansättning
den 12 juli var upplysning icke lämnad, om rådhusrätten
ej med sin uppgift för den ”7” juli åsyftat nämnda rättegångstillfälle, i
vilket fall t. f. borgmästaren Sandström samt rådmännen Lundmark och
Aurén ävensom t. f. rådmannen Lindgren skulle vara de ansvariga. Därom
borde advokatfiskalen göra sig närmare underrättad.

Jag uppdrog åt advokatfiskalen att i ovan anförda hänseenden ställa
rådhusrättens vederbörande ledamöter under åtal för tjänstefel samt å
dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen
bereda klagandena tillfälle att bliva i målet hörda och understödja
framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde vara befogade.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 1 maj
1923 anfört följande:

Enär klagandena icke erhållit del av stämningen uti ifrågavarande vid
rådhusrätten mot ovannämnda rederibolag anhängiggjorda mål, samt
vid sådant förhållande rådhusrätten icke bort, på sätt som skett genom
ifrågavarande den 21 juni, den 12 juli samt den 2 och den 16 augusti 1920
meddelade beslut, förelägga klagandena att vid vite inställa sig utan
att tillika giva föreskrift, att besluten därom skulle bringas till deras kännedom,
och än mindre utdöma de sålunda förelagda vitena, då icke visats
att besluten blivit klagandena delgivna, funne hovrätten rådhusrättens
ledamöter hava genom berörda beslut visat oförstånd i domarämbetets utövning
samt dömde förty Fagerlin, vilken deltagit i besluten den 21 juni
samt den 2 och den 16 augusti, Sandström, Lundmark och Aurén, vilka
deltagit i besluten den 21 juni, den 12 juli samt den 2 och den 16 augusti,
och Lindgren, vilken deltagit i beslutet den 12 juli, att bota, Fagerlin och
Sandström jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma
lag, vardera 150 kronor, Lundmark och Aurén jämlikt nämnda lagrum
vardera 50 kronor samt Lindgren jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
50 kronor, varjämte hovrätten förpliktade Fagerlin och hans medparter
att till klagandena utgiva ersättning för dem genom besluten tillskyndad
skada och att i sådant hänseende utgiva Fagerlin, Sandström, Lundmark
och Aurén, vilken av dem gälda gitte, till Engwall 1,300 kronor och till
Schyl 600 kronor, samt Sandström, Lundmark, Aurén och Lindgren, lika -

109

ledes vilken gälda gitte, till envar av klagandena 200 kronor; blivande
av klagandena framställt anspråk på ränta av hovrätten lämnat utan avseende.
Det ålåge Fagerlin och hans medparter, vilken gälda gitte, att
gottgöra klagandena deras kostnader hos mig och i hovrätten med skäliga
ansedda 300 kronor.

över hovrättens utslag hava Fagerlin och hans medparter anfört underdåniga
besvär. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22 och 23. Politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst.

I tidningen ”Bohusläningen” för den 26 februari 1923, varav ett exemplar
insänts till mig, fanns under rubriken: ”Prästerna och den politiska
agitationen” införd en uppsats av bland annat följande innehåll:

Av Bohusläns präster vore många ivrigt verksamma som högerns agitatorer
vid val och eljest. Ingen kunde förmena dem det, även om man
måste anse det i hög grad olämpligt, att en själasörjare toge parti i de
ofta rätt våldsamma politiska striderna. Det förvånade emellertid, att
prästerna ej själva insåge, att de därigenom stötte bort från sig och kyrkan
alla, som ej sympatiserade med deras politiska uppfattning, d. v. s.
med högern. Detta hade man av gammal vana funnit sig uti, men när
den sistkomne prästen i Sörbygden, utnämnde kyrkoherden i Krokstads
m. fl. församlingars pastorat A. D. Jansson, tagit sig för att draga politiken
in i kyrkan och läsa högerns valupprop från predikstolen, måste man
säga, att det ginge för långt. Den 11 februari 1923 hade Jansson predikat
högmässan i Krokstads kyrka och då ansett lämpligt att i omedelbart
sammanhang med gudstjänsten jämte övriga kungörelser för församlingen
uppläsa ett av högerns valupprop för landstingsvalet i Lane, Tunge,
Sörbygden och Bro. Kyrkmenigheten hade enträget uppmanats att rösta
med högerns partibeteckning, särskilt för att stödja sörbyggaren fanjunkaren
G. Rydén. Det hade utlovats, att Rydén, om han bleve vald, skulle
medverka till att bilskattemedlen i länet komme att användas till bättre
vägar i Sörbygden o. s. v. Uppropet hade varit undertecknat av 9 ledande
högermän i Sörbygden, valnämnds- och kommunalstämmoordförandena
m. fl. Detta att från predikstolen agitera för ett visst politiskt parti vore
att för ivrigt utnyttja det prästerliga inflytandet. Man vågade hoppas,
att J. O. skulle finna lämpligt att säga Jansson och därmed även hans kolleger
ett ord om att det funnes en gräns för det prästerliga politiska nitet,
en gräns som ej borde överskridas.

I tidningsartikeln anmärktes därjämte att, då en medarbetare i tidningen
vid besök i Krokstad hos komministern A. Lundin anhållit att få
taga del av det i kyrkan upplästa valuppropet, Lundin gjort åtskilliga
svårigheter däremot.

Den 27 februari innehöll tidningen ”Socialdemokraten” en uppsats av
liknande innehåll.

I anledning av de klagomål, som sålunda framkommit, anhöll jag, att
K. B. i Göteborgs och Bohus län ville dels införskaffa ett exemplar av det
ifrågavarande valuppropet samt upplysning om vilket val, som vid tillfället
varit i fråga, dels infordra yttrande från Jansson och Lundin, dels

ock verkställa den undersökning i övrigt, som kunde vara erforderlig för
att vinna vetskap, huru i verkligheten tillgått.

Därefter insände K. B., under meddelande att förenämnda val avsett
val för utseende av 5 landstingsmän för Lane, Tunge och Sörbygdens
härads samt Bro sockens valkrets, den i ärendet verkställda utredningen
jämte infordrade yttranden och ett exemplar av valuppropet.

Valuppropet var av följande lydelse:

”Till väljare inom Sörbygdens härad.

Vid nuvarande års landstingsmannaval erhöll Sörbygdens härads representant
plats i landstinget. Som bekant har detta val blivit av regeringsrätten
upphävt på grund av att inom Bäve socken kungörelse icke blivit
uppläst i Uddevalla kyrka samma dag, som valet förrättades. Intet val
har väl på många år haft så stor betydelse som det nu förevarande, synnerligast
för detta härad. Valledningens tillvägagångssätt att sätta vår
representant på fjärde platsen är minst sagt oförlåtligt, då i alla tider Sörbygden
varit det enda härad, vars befolkning alltid gjort sitt bästa och
fylkat sig omkring de borgerliga partiernas representanter. Då denna valperiod
förlängts med ytterligare ett år och den, som nu väljes, sitter i
4 år i stället för förutvarande 3 år och då inom denna period mycket viktiga
frågor komma att avhandlas och tillika komma att ligga till grund
för många år framåt, är det för vårt härad av stor vikt, att vi bliva representerade
i landstinget. En av de frågor, som troligen kommer att avgöras,
är anslag ur automobilskattemedlen. Få vi ingen representant,
som kan tillvarataga våra intressen, hänvisas troligen till att Sörbygden
har bilväg och därför uteslutes. Vad detta kommer att innebära, förstår
väl den bäst, som fått betala de höga vägskatterna på sina debetsedlar.
Vid senaste val har samtliga häradsbor visat, att Ni kan sluta upp kring
valurnorna, bara manken lägges till, därvid icke mindre än 1,800 röster
avgåvos. Kan ett dylikt resultat visas än en gång, så är säkert, att vår
representants val är tryggat, änskönt han har fjärde plats på listan. Vi
se ju förenade vänsterns ansträngningar för att utestänga just Sörbygden
från representantskapet i landstinget genom att gå till val under gemensam
partibeteckning, och var säker, att dessa väljare komma att göra
kolossala ansträngningar samt komma säkert att inte spara sina steg till
valurnorna, oberoende av längd till dessa. Därför rikta vi en varm vädjan
till alla väljare, såväl män som kvinnor, att var och en gör sin plikt
och går fram till valurnorna samt dessutom bearbetar alla, som äro olustiga,
för att även dessa skola lägga sin valsedel i urnan, som skall bära
partibeteckningen Moderata och Bondeförbundet samt som fjärde namn
upptaga f. riksdagsman G. Rydén, Klosterbergarne, Krokstad.

För Krokstad socken:

Joh:s Hansson. Sam. Hermansson. Oscar Åkerman.

(Valnämndens ordförande) (Stämmans ordförande) (Kom.nämndens ordförande)

För Hede socken:

Efr. Karlsson. Joh:s Andersson. Vilh. Karlsson.

(V. ordf. i vägstyrelsen)

Aug. Andersson.

(Valnämndens ordförande)

(Nämndeman)

För Sanne socken:

Johan Ottosson.
(Stämmans ordförande)

(Kyrkovärd)

Albert Magnusson.

(Kyrkovärd)

Erinras om det politiska föredraget i sakristian i morgon kl. A 2 e. in.”

Jansson anförde i avgivet yttrande, att något ”högerns valupprop” i
vanlig mening, innehållande vederbörande högerorganisations synpunkter
och program i fråga om det förestående valet, icke blivit av Jansson
uppläst. Det vore i stället fråga om en av några ledande personer inom
Krokstads pastorat utfärdad kungörelse, som huvudsakligen innehölle en
uppmaning till allmänt deltagande i valet, för att Sörbygdens specielle
landstingsmannakandidat, som blivit uppförd först på fjärde rummet å
den moderata listan, skulle kunna bliva vald. Före gudstjänstens början
den 11 februari hade begärts, att denna kungörelse skulle av Jansson uppläsas
omedelbart efter predikan. Detta både Jansson avböjt. Däremot
hade Jansson icke ansett sig äga giltiga skäl att vägra uppläsning av
kungörelsen tillsammans med övriga kungörelser efter gudstjänstens slut,
då på landsbygden jämväl enskilda tillkännagivanden plägade kungöras
i kyrkan, såframt de icke till innehåll eller avfattning vore uppenbart
olämpliga. Såsom ett sådant enskilt tillkännagivande både Jansson betraktat
och behandlat även den ifrågavarande kungörelsen. Sedan gudstjänsten
fullständigt avslutats, hade hållits nattvardsförhör. Först därefter
och sedan mer än hälften av gudstjänstbesökarna lämnat kyrkan, både
kungörelsen av Jansson upplästs tillsammans med övriga kungörelser om
auktioner m. m. utan något som helst tillägg från Janssons sida med tydligt
tillkännagivande av undertecknarnas namn. För de i kyrkan kvarvarande
hade det sålunda ej kunnat vara det minsta tvivel om vilka som
utfärdat kungörelsen och bure ansvaret för dess innehåll. Alla tal om en
från Janssons sida vid ifrågavarande tillfälle bedriven politisk agitation
vore en fullständig orimlighet. Icke ens något politiskt partitagande både
i minsta mån ägt rum från Janssons sida.

Lundin uppgav, att han icke nekat den omförmälde medarbetaren i
”Bohusläningen” att taga del av vare sig valuppropet eller andra kungörelser,
som förvarades i Krokstads kyrka, men satt som villkor därför att,
då han icke själv kunde närvara, församlingens klockare såsom den där
närmast hade hand om kungörelserna skulle åtfölja medarbetaren till kyrkan
för att tillhandahålla dem.

Vid den undersökning, som K. B. i anledning av min berörda framställning
lät anställa, förekom huvudsakligen följande:

Arrendatorn J. Hansson i Krokstad prästgård berättade, att han den
10 februari av handlanden C. Wassén i Hedekas mottagit ifrågavarande
valupprop, varpå Hansson, som på Wasséns begäran varit med om att
underteckna uppropet, nästkommande morgon hos Jansson anhållit, att
uppropet skulle uppläsas från predikstolen omedelbart efter predikans
slut. Detta hade emellertid Jansson vägrat att göra under motivering,
att uppropet utginge från visst parti, men lovat att i stället uppläsa uppropet
i samband med övriga kungörelser, vilket han även gjort. Därvid
hade Jansson läst upp hela uppropet, alltså även deras namn, vilka stodo
som undertecknare. Jansson hade icke tillagt något, varav kunnat tydas,
att han själv ville förorda, att den kommande röstningen borde äga rum
i enlighet med uppropet. Däremot hade Jansson strax efter predikans
slut i samband med uppläsandet av tiderna m. m. för nästkommande söndags
gudstjänster yttrat: ”erinras om nästkommande söndags landstings -

112

mannaval”. Nämnda erinran syntes hava ägt rum på grund av att pastor
M. Thorén i Sanne med blyerts i kyrkans tjänsteanteckningsbok, vari de
olika gudstjänsterna m. m. antecknades, gjort en erinran om, att något
dylikt borde uppläsas. Nämnda anteckning funnes fortfarande kvar i
boken. Uppropet hade av Hansson befordrats till uppläsning, enär han
själv vore moderat samt ansåge det i många avseenden förmånligt för
Sörbygdens härad att få en representant i landstinget.

Sågverksägaren F. Strömberg i Hässlebräcke och mjölnaren H. W. Dahlgren
i Sörbo berättade, att de, som vore vänstermän, ifrågakomna söndag
bevistat gudstjänsten i Krokstads kyrka. Jansson hade icke i sin predikan
vidrört politiken. Strömberg och Dahlgren hade avlägsnat sig efter predikans
slut, varför de ej hört valuppropet uppläsas utan endast senare
hört omtalas, att detsamma upplästs i samband med övriga kungörelser.

Smeden A. Andersson i Hajum berättade, att han, som vore högerman,
den 11 februari varit i Krokstads kyrka. I Janssons predikan hade icke
nämnts något, som kunde häntyda på politik. Ej heller kunde Andersson
erinra sig, att landstingsmannavalet omnämnts strax efter predikan. Hade
så varit förhållandet, måste det endast hava varit ett kort meddelande
om valet. Sedan hela gudstjänsten avslutats och större delen av kyrkmenigheten
avlägsnat sig, hade ifrågavarande valupprop upplästs i samband
med övriga kungörelser. Jansson hade icke tillagt något, varav
slutsats kunnat dragas om hans egen politiska åskådning.

Hemmansägaren F. Johansson i Hajum förklarade, att han, som vore
högerman, ansåge hela valuppropet och dess uppläsande i kyrkan för en
dumhet, dels enär detsamma icke erhållit någon större offentlighet, då
större delen av kyrkmenigheten redan avlägsnat sig ur kyrkan vid uppläsningen,
och dels därför att så gott som socknens hela väljarkår ändock
tillhörde det moderata partiet samt givetvis i allt fall skulle hava sökt få
en representant från Sörbygden invald i landstinget. I övrigt berättade
Johansson till alla delar lika med Andersson dock med det tillägg, att
Johansson hört Jansson strax efter predikans slut yttra: ”erinras om landstingsmannavalet
nästa söndag”.

Den 12 april 1923 innehöll tidningen ”Bohusläningen” under rubriken
”Prästpolitiken i Krokstad” vissa anmärkningar beträffande de av Jansson
och Lundin till mig avgivna yttrandena. Därvid framhölls, att det
mest intressanta i förklaringarna vore ej vad som stode där utan vad som
fattades. Jansson hade sålunda ej ansett lämpligt att berätta, att han den
11 februari från Krokstad rest till Hede och hållit högmässa och därvid
läst samma valupprop som i Krokstad. Uppropet var även undertecknat
av 3 personer från Hede. Och Lundin hade förmodligen ej trott, att det
kunde intressera J. O. att veta, att Lundin själv läst uppropet vid högmässan
samma dag i Sanne. Lundin torde till och med hava hållit ett litet
politiskt anförande till belysning av situationen. Tidningen hade hört berättas
om detta omedelbart efter det J. O. förordnat om undersökning men
ej omnämnt det, då det tagits för givet, att Jansson och Lundin ej skulle
finna med sin värdighet förenligt att förtiga detta, då det ju måste vara
av intresse för J. O. att veta för att kunna rätt bedöma ärendet. Tidningen
hade sport en sörbyggare om hans mening om Lundins förtegenhet,
och svaret hade blivit, att Lundin nog berättade huru det gått till, om han

bleve tillfrågad, men när ingen frågade så... Av allt att döma vore det
nödvändigt, att J. O. frågade en gång till.

I anledning av innehållet i sistnämnda tidningsartikel infordrade jag
förnyade yttranden från Jansson och Lundin.

Jansson anförde därefter ytterligare att, när lian den 11 februari efter
slutad tjänstgöring i Krokstads kyrka infunnit sig i Hede kyrka för att
där förrätta gudstjänst kl. 3 e. m., bland de för uppläsning avsedda kungörelserna
funnits även ett exemplar av den kungörelse, som nyss förut
blivit uppläst i Krokstads kyrka. Då kungörelsens allmänna läggning icke
synts Jansson vara sådan, att den lämpade sig för uppläsning omedelbart
efter predikan, både Jansson även här förklarat sig icke kunna då verkställa
någon uppläsning. Från den synpunkt, varifrån Jansson betraktat
kungörelsen och som framginge av Janssons förra yttrande, hade Jansson
däremot ansett sig icke hava någon anledning att vägra uppläsning efter
gudstjänstens slut. Sedan de allra flesta gudstjänstbesökarna redan lämnat
kyrkan, hade därför kungörelsen utan något tillägg från Janssons sida
blivit uppläst tillsammans med övriga s. k. världsliga kungörelser.

Lundin förklarade i sitt nu avgivna yttrande, att han öppet tillstode,
att han, sin vana trogen att så vitt möjligt icke neka privata kungörelsers
uppläsande, efter hållen högmässogudstjänst i Sanne kyrka den 11
februari på begäran uppläst ifrågavarande valupprop tillsammans med
övriga kungörelser. Själv hade Lundin därvid icke övat någon som helst
politisk agitation, men, såsom Lundin vanligen brukade vid kungörandet
av viktigare val, hade Lundin uttalat en maning till alla röstberättigade
utan åtskillnad att vid valet göra sin skyldighet, något som icke syntes
kunna räknas som ämbetsbrott av präst.

Med de förklaringar Jansson och Lundin i ärendet avgivit, fann jag mig
icke kunna åtnöjas, och blev i följd därav åtal anställt mot Jansson och
Lundin inför domkapitlet i Göteborg. I den skrivelse, varigenom berörda
åtal anliängiggjordes, anförde jag följande:

I 2 kap. § 2 kyrkolagen stadgas att, när en eller annan text giver anledning
att i predikan tala något om världsliga saker och beställningar, så
måste allt sådant ske med beskedlighet och varsamhet utan obetänksamhet
och förmätenhet uti tal eller omdöme om de saker, som en del intet
förstå och som läroämbetet egentligen intet angå.

Det synes mig uppenbart, att den varsamhet och grannlagenhet, varmed
världsliga ting i allmänhet skola behandlas, då omständigheterna föranleda
deras berörande i en predikan, i alldeles särskild grad måste iakttagas
beträffande ämnen av politisk innebörd. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke politiken alldeles bör ställas utanför predikningen. Det
riktiga torde vara, att dylika ämnen icke i någon mån behandlas från predikstolarna.
Ty det måste anses ligga i sakens natur, att striden mellan
de politiska partierna icke får dragas in i kyrkorna. Det bör icke vara tilllåtet
för statskyrkans prästerskap att under ämbetets utövning taga ståndpunkt
i dagspolitiken och på ena eller andra sättet uppträda för eller mot
ett visst politiskt parti. Statens tjänstemän måste i tjänsten intaga en i

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1924 års riksdag.

114

politiskt avseende opartisk ställning;, vilka åsikter de än må hylla såsom
enskilda personer.

! förevarande fall är upplyst, att Jansson söndagen den 11 februari 1923
i sammanhang med av honom förrättade högmässogudstjänster i Krokstads
oeli Hede kyrkor därstädes uppläst det omförmälda valuppropet.
Tillika är upplyst, att Lundin nämnda dag i sammanhang med av honom
förrättad högmässogudstjänst i Sanne kyrka uppläst valuppropet. Uppropet
innefattade en anmaning att vid det stundande landstingsmannavalet
i Laue, Tunge och Sörbygdens härads samt Bro sockens valkrets
rösta med högerpartiet och det därmed samgående bondeförbundet.

Till sitt försvar hava Jansson och Lundin åberopat, att uppropet, som
utfärdats av några ledande personer inom Krokstads pastorat, skulle vara
att hänföra till sådan enskild kungörelse, som på begäran plägade uppläsas
i kyrkorna i sammanhang med de offentliga kungörelserna. På
grund därav hade Jansson och Lundin efter gjorda framställningar icke
ansett sig äga giltiga skäl att vägra uppläsa valuppropet.

I lagen den 1 juni 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka stadgas
i 1 §, att förutom i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt
bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall
sådan uppläsning äga rum allenast när Konungen eller dess befallningshavande
därom särskilt förordnar; dock äge församling genom beslut å
kyrkostämma medgiva, att jämväl enskildas tillkännagivanden må, där
sådant äskas, i kyrka kungöras, vederbörande präst obetaget att vägra
uppläsning av tillkännagivande, som i anseende till innehåll eller avfattning
finnes därtill otjänligt. I 2 § föreskrives, att kungörande, varom i 1 §
sägs, skall ske från predikstolen, dock först efter det gudstjänsten avslutats,
där ej kyrkohandboken annorlunda bestämmer.

Tidigare föreskrifter angående kungörelsers uppläsande i kyrka funnos
dels i kyrkolagen och dels i andra författningar.

I kyrkolagen stadgades i 2 kap. § 5, att efter predikan skulle böner för
de sjuka samt lysningar för brudfolk och kyrkans nödtorftigheter ske på
predikstolen. Sedan bönerna voro förrättade, avkunnades vad Konungen
eller länsstyrelserna på Konungens vägnar kunde hava att bjuda och tillkännagiva.
Men alla andra världsliga saker skulle på kyrkvallen eller i
sockenstugan avkunnas. Dock finge väl lysas efter det, som borttappat
eller stulet vore, som tjänligen kunde nämnas av predikstolen, när sådant
i tid och förut hos prästen angåves.

Genom resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 9 december
1766 förordnades, att alla kungörelser och publikationer, som kunde till
kyrkorna ankomma från K. B., ämbetsmän eller av någon undersåte, skulle
å predikstolarna men icke på kyrkvallen uppläsas.

Med denna resolution inflyttades de enskilda tillkännagivandena från
kyrkvallen till predikstolen och de allmänna och enskilda kungörelserna
likställdes i fråga om tidpunkten för deras uppläsande från predikstolen,
varigenom samtliga kungörelser kommo att meddelas omedelbart efter predikan
och därpå följande böner.

I ett den 12 augusti 1812 utfärdat cirkulärbrev till konsistorierna angående
fråga om medels vidtagande till förekommande av missbruk vid enskilda
kungörelsers uppläsande i kyrkorna hette det att, då i anseende till
sådana kungörelser, som rörde ecklesiastika förrättningar, kyrkodisciplin

Ilo

samt övriga kyrkoväsende!, själva beskaffenheten av desamma bestämde,
att deras utfärdande och uppläsande ankomme på vederbörande prästerskap,
kunde något ytterligare stadgande i denna del icke behövas och, då
vad anginge enskilda kungörelser i ekonomiska till kyrkodisciplin icke
hörande ämnen Kungl. Maj:t ansett, att det vore genom föreskrifterna uti
2 kap. § 5 kyrkolagen samt kungl. resolutionerna på prästerskapets besvär
den 10 mars 1719 och den 14 juni 1720 uttryckligen stadgat, att dylika enskilda
kungörelser skulle i så god tid pell förrän gudstjänsten begyntes
till prästerskapet avlämnas, att det måtte kunna pröva och ansvara för
deras tjänlighet att i kyrkan offentligen uppläsas, vore genom iakttagande
av dessa föreskrifter något nytt eller annat stadgande för att förekomma
befarat missbruk icke av nöden.

Sedan vid 1818 års och flera följande riksdagar framställts det önskemål,
att världsliga författningar, beslut och underrättelser skulle först
när gudstjänsten voro fulländad av prästen från predikstolen avkunnas,
utfärdades kung!, förordningen den 8 maj 1849, vari föreskrevs, att med
undantag av bönedagsplakat, vilka såsom varande av religiös egenskap
efter predikan och näst efter bönen ”Fader Vår” finge uppläsas, alla andra
kungl. förordningar och auktoriteters samt enskilda personers kungörelser
skulle omedelbart efter gudstjänstens slut från predikstolen av prästen
uppläsas i den ordning, som dittills vore föreskriven.

Uppläsandet från predikstolen av världsliga kungörelser, vilket såsom
publikationssätt i större eller mindre mån i vårt land använts sedan århundraden
tillbaka, utgjorde länge föremål för klagan. Såväl vid riksdagen
som inom kyrkomötet väcktes vid flera tillfällen fråga att inskränka
omfånget för sådant uppläsande.

Sålunda frambära vid 1850 års riksdag motion om avlägsnande från kyrkan
av allt världsligt kungörande. Motioner i dylikt syfte upprepades
sedermera vid varje följande riksdag. Särskilt under de två sista ståndsriksdagarna
1862—1863 samt 1865—1866 förekommo sådana motioner. Ett
dylikt kungörande karakteriserades såsom opassande och obehövligt, enär
detsamma lämpligen kunde av annat publikationssätt ersättas, samt ändamålslöst
under för handen varande förhållanden. År 1865 hemställde domkapitlet
i Uppsala, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida
icke åtgärder kunde vidtagas till avhjälpande eller förminskande av de
olägenheter, som vore förenade med det brukliga sättet för offentliggörande
av såväl allmänna som enskilda kungörelser in. m. Vid 1868 års
kyrkomöte väcktes flera motioner i denna fråga, därvid jämväl ett förslag
om sättet för allmänna författningars och kungörelsers publicerande
genom anslag framkom. Kungl. Maj:t framlade i anledning av dessa hemställanden
för 1873 års kyrkomöte ett förslag till förändrat sätt för offentliggörande
i kyrka av allmänna författningar och kungörelser samt enskilda
tillkännagivanden. Detta förslag gillades av kyrkomötet, men då
det framlades för 1874 års riksdag, vann det icke bifall.

Vid 1878 års kyrkomöte upptogs frågan åter av eu motionär, som framhöll
att, då densamma ej genast kunde fullständigt lösas, man åtminstone
borde söka närma sig målet. Då varje nytt förslag behövde framläggas
för kyrkomötet, enär frågan rörde ändring i kyrkolag, men kyrkan i fråga
om kungörelser i icke kyrkliga ämnen hade blott två intressen, det ena
att dessa kungörelser måtte komma bort ur kyrkan och det andra att, så

116

länge detta mål ej kunde fullständigt vinnas, kungörandet i kyrkan måtte
ske så litet störande som möjligt, föreslog motionären, att kyrkomötet ville
hos Kungl. Maj:t anhålla dels om utfärdande av ett stadgande därom att
offentliggörande, där sådant skulle ske, av författningar samt myndigheters
och enskilda personers kungörelser borde äga rum på sådant sätt, att
gudstjänsten därigenom ej bleve avbruten, och dels om vidtagande av
sådana åtgärder, som Kungl. Maj:t kunde finna av omständigheterna påkallas,
för att uppläsande i kyrkorna av andra kungörelser och författningar
än dem, som stode i sammanhang med det kyrkliga livet, måtte så
fort ske kunde upphöra. Frågan om ändring i sättet för författningars
och kungörelsers offentliggörande var sedermera föremål för de åren 1878,
1883 och 1888 sammanträdande kyrkomötenas behandling. De av sistnämnda
båda kyrkomöten i ämnet gjorda framställningarna överlämnades
till en den 21 november 1890 tillsatt kommitté för utarbetande av förslag
till ändringar i kyrkolagen m. m.

Den 28 maj 1892 avgav kommittén bland annat förslag dels till lag angående
kungörelsers uppläsande i kyrka och dels till lag angående offentliggörande
av allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagivanden.
Kommitténs förslag utgick därifrån att allt avkunnande
från predikstolen av kungörelser, som icke avsåge kyrkliga ändamål, icke
borde tillstädjas. För publicerandet av världsliga kungörelser borde användas
en annan form, som vore fullt ut lika nöjaktig som den dittills
brukade, nämligen kungörande genom anslag. Enligt kommitténs förslag
skulle kungörelserna fästas å en anslagstavla, varjämte vissa kungörelser
och handlingar skulle uppläsas dels genom kommunalnämndens försorg i
sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten av sockenkyrkan och dels
å kommunal- eller kyrkostämma eller vid stadsfullmäktiges sammanträde.

Sedan lagförslaget överlämnats till högsta domstolen för avgivande av
utlåtande, framställdes mot berörda anordning åtskilliga anmärkningar,
bland andra att den ifrågaställda anslagstavlan skulle bliva av föga värde
i anseende till svårigheten för menigheten att bland den mängd anslag,
som å tavlan komme att anbringas, göra sig underrättad om innehållet
av det eller de anslag, varom den behövde erhålla kännedom, samt att bestyret
med kungörelsernas anslående och uppläsande icke utan äventyr
kunde överlämnas åt någon, som för åsidosättande av sina åligganden i
sådant hänseende icke vore enligt lag underkastad ansvar.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 15 september 1893 anförde
föredragande departementschefen att, då riktigheten av anmärkningarna
svårligen läte sig förneka samt ej heller kunde lämnas utan beaktande,
att det nuvarande kungörelsesättet sedan århundraden tillbaka varit rådande
här i landet och nära sammanvuxit med vårt folks vanor och åskådningssätt,
ansåge sig föredraganden icke kunna förorda godkännande av
de grunder, varpå kommitténs förslag vilade. För sin del biträdde departementschefen
däremot den mening, att man med bibehållande av det nuvarande
kungörelsesättet borde genom begränsning av det omfång, vari
världsliga kungörelser skulle uppläsas i kyrka, i görligaste måtto förminska
de med samma kungörelsesätt förbundna olägenheterna. Beträffande
enskilda personers tillkännagivanden borde i allmänhet åt församlingarna
själva överlämnas att avgöra, huruvida sådana tillkännagivanden
skulle i kyrka uppläsas, dock att, om vederbörande präst funne sådant

117

tillkännagivande otjänligt att i kyrkan uppläsas, prästen i varje händelse
borde fortfarande såsom dittills äga rätt att vägra uppläsandet. I sådant
syfte hade upprättats ett nytt förslag till lag angående kungörelsers uppläsande
i kyrka.

Över detta förslag, som var lika lydande med 1894 års lag, inhämtades
yttrande av kyrkomötet, som godkände förslaget. Detsamma blev därefter
förelagt riksdagen. Under debatten i andra kammaren anfördes
bland annat att, då det tillkommc prästen att pröva, huruvida enskilda
personers tillkännagivanden hade ett för kungörelse otjänligt innehåll,
detta visserligen kunde leda till stor godtycklighet, men att prästen likväl
hade att handla under tjänstemannaansvar. Även riksdagen gillade förslaget,
vilket upphöjdes till 1894 års lag.

Varken i motiveringen till lagen eller under prövningen av förslaget
inom högsta domstolen eller i riksdagen förekommo några uttalanden, som
skulle kunna tjäna till ledning vid bedömande av frågan, huruvida ett
tillkännagivande må anses till uppläsning i kyrkan otjänligt eller ej.

Det oaktat och fastän genom avfattningen av 1894 års lag i prästerskapets
hand lagts en vidsträckt befogenhet att avgöra, vilka enskilda kungörelser
som böra få uppläsas eller som ej böra komma i fråga därtill,
måste det givetvis åligga den vid gudstjänsten tjänstförrättande prästen
att i varje särskilt fall noggrant se till, att tillkännagivanden eller upprop
av för kyrkan olämpligt innehåll icke bliva upplästa.

Skulle det ifrågavarande valuppropet — anförde jag vidare — kunna
betraktas såsom ett enskilt tillkännagivande av den beskaffenhet, som avsåges
i 1894 års lag, borde Jansson och Lundin, enligt min mening, hava
vägrat att uppläsa detsamma i pastoratets kyrkor. Borde dagspolitiken
ej avhandlas från predikstolen, borde den ej heller smyga sig dit upp tillsammans
med kungörelserna. Läste en präst från predikstolen upp ett valupprop
— och något annat än från hans eget parti torde väl knappast
komma i fråga — måste han anses därmed göra sig skyldig till politisk
agitation i tjänsten. Men detta kunde ej vara riktigt.

Genom uppläsandet av det omförmälda uppropet syntes mig Jansson
och Lundin hava givit sina åhörare en anvisning att vid det stundande
valet rösta med högerpartiet och bondeförbundet. Att Jansson och Lundin
därvid handlat i egenskap av kyrkoherde och komminister syntes ostridigt.
Genom detta förfarande hade de, enligt min uppfattning, visat sådant
oförstånd i tjänstens utövning, att detsamma icke kunde undgå min
beivran. Jag ställde därför Jansson och Lundin under åtal inför domkapitlet
för ämbetsfel och yrkade, att domkapitlet måtte jämlikt 5 § i
lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga
domstol i sådana mål för vad Jansson och Lundin i förevarande hänseende
latit komma sig till last döma dem till det ansvar, som i nämnda lagrum
vore stadgat och domkapitlet funne deras fel förskylla.

Angående tidigare fall av liknande beskaffenhet hänvisade jag till .T. 0:s
årsberättelser 1915 sid. 40 o. f. samt 1916 sid. 30 o. f.

Domkapitlet i Göteborg yttrade i utslag den 5 september 1923 följande:
Domkapitlet funne i målet upplyst, att Jansson, som söndagen den 11
februari 1923 till följd av förhinder för vice pastorn i Krokstads pastorat

118

förrättat högmässogudstjänsterna i Krokstads och Hcde kyrkor, sagda
dag efter högmässogudstjänstens slut tillsammans med övriga kungörelser
uppläst ett av 5) personer undertecknat valupprop, innefattande en
anmaning att vid de då stundande landstingsmannavalen i Lane, Tunge
och Sörbygdens härads samt Bro sockens valkrets rösta med högerpartiet
och det därmed samgående bondeförbundet, samt att Lundin samma dag
i Sanne kyrka, likaledes efter högmässogudstjänstens slut, tillsammans
med övriga kungörelser uppläst nämnda valupprop. Enär valuppropet -vilket upprop måste betraktas såsom ett enskilt tillkännagivande av den
beskaffenhet, som avsåges i lagen den 1 juni 1894 angående kungörelsers
uppläsande i kyrka — såsom innefattande politisk propaganda till förmån
för visst parti måste anses otjänligt för uppläsning i kyrkan samt
Jansson och Lundin därför bort vägra uppläsa tillkännagivandet, prövade
domkapitlet, som funne, att Jansson och Lundin genom sitt berörda förfarande
visat oförstånd i ämbetets utövande, jämlikt 5 § i lagen den 8
mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana
mål rättvist döma dem till varning.

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

24. Misshandel av anhållen person.

I eu hit insänd klagoskrift anförde arbetaren O. V. Alenius i Pausele

följande: T . .

Den 5 oktober 1919 hade klaganden i Umgransele by inom Lycksele
socken blivit misstänkt för att på oärligt sätt hava åtkommit ett mindre
penningbelopp, som varit honom anförtrott. Telefonmeddelande därom
hade givits från faktorn E. Erikssons telefon i Umgransele till landsfiskalen
K. Bergström i Lycksele. Da det strax därefter uppdagats, att klaganden
blivit oskyldigt misstänkt, hade detta från samma telefon meddelats
Bergström, innan han lämnat Lycksele. Icke förty hade klaganden
på Bergströms order blivit satt under bevakning hos arbetaren V. Hedström
i Umgransele. Senare på dagen hade Bergström i automobil ankommit
till Umgransele. Bilens chaufför, som deltagit i vad därefter foLde,
hade varit för klaganden obekant. Bergström hade föreslagit Hedström,
att familjens alla medlemmar skulle lämna lägenheten, medan förhör avhölles
med klaganden, men, då Hedström vägrat, hade klaganden förts
till Erikssons gård. Där hade Bergström fört klaganden bakom en stugvägg
och utan föregående yttrande sparkat klaganden a könsdelarna, vai
för klaganden halvt sjunkit tillsammans. Bergström, som var en mycket
kraftig person, hade därefter fattat ett hårt tåg i klaganden och fört honom
framför sig in i en kammare, där lian dragit för gardinerna ocn tillsammans
med sin chaufför synat, att de slutit tätt till, varefter han överfallit
klaganden och misshandlat honom med slag och sparkar. Halvt
medvetslös och blodig samt av chauffören hotad med revolver, hade klaganden
därpå blivit förd till bilen och, under det att misshandeln fortsatt,
fått medfölja till Lycksele, där han insatts i polishäktet. Under 3 dagar
hade klaganden fått kvarstanna i häktet, däri han även av Bergström
misshandlats. De penningar, 70 kronor, som klaganden innehaft, hade

11!»

Bergström hotat att behålla. Då klaganden på grund av misshandeln känt
sig oförmögen att taga sig hem annat än med skjuts, hade han trött att
få penningar till hemresan. Bergström hade då lämnat klaganden 30
kronor, under det han förklarat, att 40 kronor skulle användas att betala
rengöringen av kammaren i Umgransele. Den 10 oktober hade klaganden
inställt sig hos doktorn T. Gardell i Stensele för undersökning och erhållande
av intyg, men, sedan denne fått kännedom om, vem som misshandlat
klaganden, hade han ej undersökt annat än klagandens huvud. Då
klaganden med i klagoskriften åberopade vittnen visste sig kunna bestyrka
sanningen av sina uppgifter, anhöll han, att J. O. måtte låta föranstalta
om polisförhör med landsfiskalen Bergström och de åberopade
vittnena samt mot Bergström låta vidtaga de åtgärder, som lag stadgade.

Vid klagoskriften var fogat ett så lydande intyg:

”En person, som uppger sig heta O. V. Alenius från Pausele, har denna
dag av mig besiktigats och befunnits hava ett cirka en vecka gammalt
blodvite omkring vänster öga, en 2-kronestor fnrunkel å vänster kind i
höjd med örat (furunkeln full av var och krustabelagd), en obetydlig ansvällning
av vänster sida av överläppen samt ett par smärre skråmor å
halsens baksida, vilket allt på begäran intygas. Stensele 10/10 1019. T.
Gardell. T. f. prov.-läkare.”

1 anledning av innehållet i klagoskriften anmodade tjänstförrättande
J. O. landsfogden B. Helleberg att verkställa undersökning rörande däri
uppgivna förhållanden, varvid förhör borde anställas såväl med landsfiskalen
Bergström som med de av klaganden åberopade vittnena.

Vid ett med Bergström av landsfogden Helleberg den 15 september 1921
hållet förhör åberopade Bergström ett av åkeri- och fastighetsägaren .1.
G. Lindgren i Umeå utfärdat intyg samt under förmälan, att klaganden
vore eu otillförlitlig person, ett utdrag av domboken, hållen vid extra sammanträde
med Lycksele lappmarks tingslag den 11 november 1912, enligt
vilket utdrag häradsrätten med stöd av 20 kap. 4, 5, 8 och 9 §§ samt 3 kap.
5 § strafflagen dömt klaganden att för första resan å olika tider delvis i
förening med inbrott förövad stöld hållas till straffarbete 4 månader.
Bergström bestred alla klagandens mot Lindgrens intyg stridande uppgifter
och anförde vidare: Anledningen till att klaganden efter förhöret i
Umgransele anhållits och avförts till kronohäktet i Lycksele hade varit
den, att målsäganden Hildur Larsson eller hennes moder ej återkallat sin
anmälan mot klaganden, varför Bergström, som förut haft erfarenhet av
svårigheten att anträffa klaganden, ansett sig höra försäkra sig om hans
person, tills det bleve utrett, huruvida målsäganden vidhölle sin anmälan.
Sedan målsäganden återtagit densamma, hade klaganden omedelbar! läsgivits.
Jämväl hade hos Bergström anmälts en del oegentligheter, till
vilka klaganden gjort sig skyldig vid bortbytandet av en honom icke tillhörig
cykel, varom utredning endast i Lycksele kunnat åvägabringas, men
även anmälan därom hade efter Bergströms hemkomst återkallats.

I det av Bergström åberopade intyget, som var dagtecknat den 24 augusti
1921, uppgav Lindgren under edlig förpliktelse följande:

Han hade hösten 1919 på begäran av Bergström med automobil skjutsat
denne från Lycksele till Umgransele för utredande av en till Bergström
angiven stöld. Detta hade skett sent på kvällen. Bergström hade vid fram -

120

komsten till Uingransele rådgjort med faktorn Eriksson, som till Bergström
inrapporterat stölden och begärt dennes ingripande. Eriksson både
för Bergström uppgivit klaganden såsom skäligen misstänkt för stölden.
Bergström och Lindgren hade därefter begivit sig till en bortom Erikssons
bostad belägen gård, där klaganden varit, för att hämta honom för
förhörs hållande. Inkommen i denna stuga, som bestått av endast ett rum,
uppfyllt med ett 20-tal personer, hade Bergström lugnt tillsagt klaganden
att medfölja, vilket denne först efter upprepade tillsägelser gjort. Lindgren,
som medföljt Bergström och klaganden på vägen därifrån till Erikssons
hostad, en sträcka av omkring 400 meter, hade icke sett Bergström
vidröra klaganden, utan Lindgren och Bergström hade samtalat om alldagliga
saker. Efter det de kommit in i Erikssons kammare, hade Bergström
börjat hålla förhör med klaganden rörande hortkomsten av 125
kronor från en flicka från Rusele, som klaganden sällskapa! med, därvid
klaganden sagt sig intet hava sig i saken bekant. Klaganden hade
under förhöret trots flera tillsägelser av Bergström påhaft mössan samt
svarat trotsigt och oförskämt, vilket haft till följd, att Bergström slagit
sin näve i hordet tvenne gånger och tillhållit klaganden att uppträda
lämpligt. Då Lindgren sett, att klaganden ämnade begiva sig ut och med
all sannolikhet ville fly, hade Lindgren tillropa! Bergström att fasttaga
klaganden, vilket Bergström gjort genom att hastigt resa sig från stolen
och med högra handen gripa klaganden över ansiktet och föra honom tillhaka
till den soffa, vari han förut suttit. Bergström hade därvid fällt det
yttrandet till Lindgren, att klaganden en gång förut sprungit ifrån Bergström.
Klaganden hade därefter spottat ett par gånger på golvet, därvid
saliven synts vara blodblandad, härledande sig endera från tandköttet
eller möjligen från någon rispa eller spricka i läppen. Lindgren kunde
icke rimligtvis säga, att berörda åtgärd utgjort någon misshandel, utan
hade ansett det endast vara en Bergström tillkommande skyldighet för
att kunna slutföra förhöret. Klaganden både därefter visiterats och befunnits
innehava 70 kronor i sedlar, till vilkas åtkomst lian icke kunnat
nöjaktigt redogöra. Bergström hade därpå tillsagt Lindgren att gilla i
ordning hilen för avresa och tillsagt klaganden att medfölja till Lycksele
för vidare förhörs anställande, då klockan nu varit 1 på natten och
telefonerna varit stängda. Klaganden hade vid passerandet av köket begärt
att få vatten för att skölja sig i munnen, därvid Bergström sagt,
att detta gjorde klaganden för att visa de innevarande, att han blödde
något litet i munnen, men att för detta svarade Bergström. Bergström
hade därefter ur sin plånbok upptagit eu sedel, endera en fem- eller tiokronorssedel,
och överlämnat till hustru Eriksson för den traktering, de
där undfått, ävensom för rumshyra. Vid färden till Lycksele hade Bergström
suttit vid Lindgrens sida framme i bilen hela vägen, under det att
klaganden suttit å baksätet, varför det vore orimligt, att Bergström kunnat
föröva någon som helst misshandel mot klaganden.

Vid av landsfogden Hälleberg den 11, den 12 och den 13 augusti samt
den 10 september 1921 hållna förhör förekom följande:

1) V. Hedström berättade, att ogifta Hildur Larsson från Rusele den 4
oktober 1919 kommit cyklande till Hedströms hostad och där erhållit logi
för natten. Hildur Larsson hade uppgivit, att hon och klaganden i såll -

skap lämnat Ensele, men att hennes cykel under färden råkat ut för ringskada,
varför klaganden erhjudit henne att fortsätta med hans maskin,
som också varit en damcykel. Hon hade antagit erbjudandet, varvid hon
låtit sina reseffekter kvarbliva å sin cykel, vilken klaganden mottagit
för att låta laga hos eu reparatör, dit klaganden måst återvända, då de
redan färdats förbi hans verkstad. Bland de å cykeln kvarlämnade effekterna
hade funnits en kappa, i vars ficka legat eu börs, innehållande penningar
till belopp, som Hildur Larsson ej bestämt kunnat angiva. Då klaganden
ännu ej på morgonen den 5 oktober kommit tillhaka med Hildur
Larssons cykel, hade hon blivit orolig för sina penningar, som hon trott
skulle uppgå till några hundra kronor. För att lugna henne hade Hedström
lovat, att han, så snart telefonen öppnats, skulle telefonera till hennes
moder för att efterhöra, huru stort belopp penningar hon sänt med
sin dotter. Hedström hade för att uppfylla sitt löfte gått till närmaste
telefon hos Eriksson men ej lyckats därifrån komma fram till Kusele,
varför han begivit sig till telefonstationen i hyn, därifrån samtal med
Hildur Larssons moder efter några timmars väntan förmedlats. Modern
hade därvid upplyst, att dottern i sin hörs haft 26 kronor och några öre
och att i hennes kläder funnits insydd en hundrakronorssedel samt att
dottern, som vore sinnessjuk, skulle av klaganden enligt dennes åtagande
åtföljas till Umeå, där hon skulle intagas på vårdanstalt. Innan Hedström
gått för att telefonera, hade klaganden ankommit till Hedström
med den lagade cykeln och lämnat Hildur Larsson hennes börs med inneliggande
penningar, som utgjort 21 kronor och några öre, varjämte klaganden
ur sin börs framtagit en femkronorssedel, vilken han uppgivit sig
hava tagit ur Hildur Larssons börs samt ”återställt med undantag av 1
krona”, som reparatören hade tagit för cykellagningen. Under det Hedström
väntat på samtal med Hildur Larssons moder i Rusele vid Erikssons
telefon, hade han omtalat för denne, att Hildur Larsson trott sig
hava förlorat en större penningsumma samt för honom uttryckt sin misstanke,
att klaganden möjligen kunde hava tillägnat sig densamma, varefter
Eriksson telefonledes anmält saken för Bergström. Sedan Hedström
genom samtalet med Hildur Larssons moder fått kännedom om verkliga
förhållandet, hade han på återväg till sitt hem för Eriksson i dennes bostad
för att förklara misstaget upprepat sitt samtal med Hildur Larssons
moder. Eriksson hade med anledning därav ånyo ringt upp Bergström
och återkallat sin anmälan, förrän denne rest från Lycksele. Bergström
hade likväl sagt, att klaganden skulle kvarhållas i Umgransele, tills han
hunnit inträffa därstädes, enär klaganden hade "andra synder pa sig".
Begäran om klagandens kvarhållande hade Eriksson personligen framfört
till Hedström. Hildur Larsson och klaganden hade stannat kvar hos
Hedström hela dagen den 5 oktober, då på kvällen Bergström, åtföljd av
(m chaufför och Eriksson, kommit gående till Hedströms hemvist. Sedan
Bergström kommit in i köket i Hedströms hostad, där Hedström, hans
hustru, Hildur Larsson och klaganden med flera befunnit sig, hade Bergström
framställt den uppmaningen, att samtliga innevarande utom klaganden
skulle avlägsna sig ur rummet, men då hustru Hedström vägrat
efterkomma hans anhållan, hade de stannat inne, varefter Bergström frågat
klaganden, om han tagit några penningar från Hildur Larsson, därtill
klaganden svarat nekande. Efter ett kortare uppehåll hos Hedströms hade

122

Bergström fört klaganden till Erikssons närbelägna gård, därvid Bergström
fattat klaganden med ett grepp om ena armen samt klaganden utan
motstånd medföljt. Efter några minuters förlopp hade Hedström följt
efter och sett Bergström leda klaganden in genom dörren till Erikssons
kök, dit Hedström, så fort han medhunnit, gått in för att skaffa sig tillträde
till det rum, där förhöret med klaganden pågått. Sedan Hedström
därifrån avråtts av Eriksson, hade han gått ut och ställt sig vid ett föns
ter å husets östra gavel för att därifrån göra sina iakttagelser rörand,''
vad som kunde komma att försiggå vid polisförhöret, men då hade gardinerna
för rummets båda fönster neddragits, varför han ej kunnat se
något. Genom det enkla fönstret hade han likväl hört Bergström tillsäga
klaganden att omtala, vart Hildur Larssons penningar tagit vägen. Då
klaganden i sin berättelse över förloppet hunnit till den ovan omtalade
femkronorssedeln, hade Hedström hört ljudet av ett slag och huru någon
fallit mot eu vägg samt jämmer från klaganden. Något därefter hade
Bergström avrest med klaganden till Lycksele. Den 8 oktober hade klaganden
gående återkommit från Lycksele. Han hade haft blåmärken i
ansiktet och hade på fråga förklarat, att de härrört från misshandel, som
Bergström förövat mot honom.

2) Hustrun Hedström vitsordade ”i allt” sin mans uppgifter.

3) Faktorn Eriksson berättade samstämmande med Hedström i fråga
om telefonsamtalet med Bergström med tillägg, att Bergström yttrat, att
han likväl skulle resa upp till Umgransele, ”då han hade en annan sak
med den där lymmeln”. Sedan Bergström erhållit Erikssons tillstånd att
hålla förhör med klaganden i det innanför köket i Erikssons bostad belägna
rummet, hade Bergström gått dit in med chauffören och klaganden.
Eriksson hade icke varit inne i det rum, där förhöret hållits, medan detsamma
pågått, och ej heller hört vad som därunder tilldragit sig. Efter
förhöret hade Bergström öppnat den till köket ledande dörren, varefter
Eriksson gått in och sett klaganden sitta på en soffa, blodig om munnen.
Klaganden hade också spottat blod på golvet. Tre eller fyra dagar därefter
både Eriksson träffat Bergström i Lycksele. Denne både då yttrat,
att han måst släppa ut ”den där lymmeln” men att klaganden ”såge ut
i ansiktet så att han ej visste, huru han skulle våga”. För rengöring av
golvet i det rum, där förhöret hållits, hade Bergström betalat 10 kronor.

4) Bertil Eriksson anförde, att Bergström inkommit i faktorn Erikssons
kök, puffande klaganden före sig, och därefter på samma sätt infört
denne i kammaren. Då de hunnit komma över tröskeln, hade Bergström
tagit klaganden i nacken och föst honom inåt rummet, varefter Bergström
antagligen med flata handen tilldelat klaganden ett slag på munnen. Bertil
Eriksson hade ej sett klaganden blöda efter slaget. Därefter hade
Eriksson genom nyckelhålet i en av dörrarna till kammaren sett, att Bergström
åtminstone två gånger slagit klaganden för munnen med flata
handen.

5) Axel Eriksson berättade, att han den 5 oktober 1919 varit inne hos
Hedströms, när Bergström, åtföljd av en för Eriksson okänd chaufför, dit
inkommit. Bergström hade framställt förfrågan till husfolket, huruvida
han finge vara ensam inne med klaganden för att anställa förhör med
honom, men därpå erhållit ett avböjande svar. Axel Eriksson hade emellertid
gått ut ur Hedströms bostad, därifrån Bergström kort efteråt kom -

123

mit jämte klaganden och begivit sig till Erikssons fader faktorn Erikssons
gård, där de gått in i stora byggnaden. Axel Eriksson både för att böra
på förhöret ställt sig invid ett fönster på östra sidan av byggnaden. Gardinen
både varit neddragen, så att Axel Eriksson ingenting sett, men han
både hört, att klaganden fått eu knuff, så att han tomat mot en av väggarna
i kammaren. Strax därefter både Axel Eriksson förnummit ljudet
av ett slag, varefter klaganden stönat till, sedan Bergström yttrat ”sitt
inte så dj—a bekvämt utan sätt upp dig”. Två gånger både klaganden av
Bergström fått tillsägelse att icke spotta på golvet. Efter någon stund
både Axel Eriksson gått in i köket, dit Bergström kort efteråt inkommit
och bett Axel Eriksson gå med honom in i kammaren. Vid Axel Erikssons
inträde i kammaren hade klaganden med svälld överläpp och blodig under
näsan suttit i en soffa. Klaganden både rest sig från sin sittande ställning
och hade därvid på Bergströms fråga, vart lian skulle taga vägen, svarat,
att han önskade dricka vatten. Bergström både förbjudit klaganden att
hämta vatten, då det enligt Bergströms mening varit obehövligt. Axel
Eriksson både det oaktat efter ett kortare meningsutbyte med Bergström
hämtat och givit klaganden den begärda drycken.

6) H. Gustafsson berättade, att han tillsammans med makarna Hedström
stått intill ena fönstret till kammaren och hört klaganden jämra
sig några gånger, efter det Gustafsson uppfattat ljudet av ett slag. Gustafsson
hade sett blod rinna ur klagandens mun, när denne efter undergånget
förhör kommit ut ur kammaren, och även sett blod på mattan därstädes.

7) Hustrun Sofia Evelina Andersson anförde, att klaganden 4 eller 5
dagar, efter det han släppts ut från Lycksele kronohäkte, i mycket medtaget
tillstånd kommit gående landsvägen från Lycksele samt begärt att
få lägga sig och vila i hustrun Anderssons stuga och, sedan hans anhållan
beviljats, lagt sig i en säng, där han genast insomnat. Hustrun Andersson
hade iakttagit, att klagandens skjorta kring halsen varit fläckad av
blod, att han på högra tinningen haft eu bula, däri var bildats, samt att
lian under sömnen jämrat sig och haft ett ansiktsuttryck, liknande en död
människas, varför hon förskräckt väckt honom. Klaganden både da satt
sig upp på sängkanten och försökt resa sig, men fallit tillbaka i sängen.
På hustrun Anderssons fråga, huru det vore fatt med honom, både han
svarat: ”jag är sparkad i underlivet, slagen och hanterad, så att jag
knappt kan gå eller ligga”. Enligt klagandens uppgift skulle Bergström
hava misshandlat honom. Klaganden hade så småningom kommit upp ur
sängen och gått ut, varvid hustrun Andersson följt efter och sett honom
vika om stuguknuten, där han stannat för att kasta vatten samt under
tiden oavbrutet jämrat sig. Härefter hade han åter gått in i stugan och
efter eu stunds vila avlägsnat sig i riktning mot sitt hem, varvid hans
gån{j varit raglande såsom hos eu av starka, drycker överlastad person.

8) Änkan Eufrosyne Israelsson berättade lika med hustrun Andersson
med undantag därav, att hon ej följt efter klaganden, när han första gången
gått ut.

Föreståndaren för kronohäktet i Lycksele .T. Broman förklarade, att
han icke hade något att i saken berätta, alldenstund han de daga]-, klaganden
suttit anhållen i häktet, varit bortrest, då ingen fånge funnits
och ingen varit att då förvänta.

Bergström bestred vid det med honom den 15 september 1921 hållna för -

124

höret alla de hörda personernas uppgifter i vad de strede mot det av
Lindgren avgivna intyget. Likaledes ville Bergström framhålla, att det
varit omöjligt, att han 3 eller 4 dagar efter klagandens anhållande vid
ett av faktorn Eriksson påstått sammanträffande mellan Bergström och
Eriksson i Lycksele kunnat yttra sig så, som Eriksson sagt. Klaganden
hade frigivits den 7 oktober på förmiddagen, sedan han insatts i häktet
den 6 oktober kl. 3 på morgonen. Huruvida Bergström över huvud taget
sammanträffat med Eriksson i Lycksele den 7 eller den 8 oktober och därvid
sagt något om klaganden, kunde Bergström icke erinra sig. Den 8
oktober hade klaganden av Axel Eriksson setts i Umgransele, och den 10
hade klaganden varit i Stensele, 10 mil från Lycksele. Det sista framginge
av läkarintyget, vars riktighet Bergström icke ville förneka, ehuru han
för ingen del medgåve, att han tillfogat klaganden däri omförmälda
skador.

I avgivet utlåtande anförde landsfogden Helleberg såsom eu egendomlighet,
att förevarande anmälan skett omkring 2 år efter det den påstådda
rättskränkningen skulle begåtts. De av klaganden åberopade vittnena V.
Hedström och Axel Eriksson hade lämnat mot Lindgrens intyg stridande
uppgifter. Härtill komme Bertil Erikssons utsaga, som ytterligare försvårade
bedömandet av förloppet vid polisförhöret i Umgransele den 5
oktober 1919. På grund av vad sålunda förekommit ansåg Helleberg
vanskligt att meddela något omdöme rörande klagandens påståenden och
Bergströms bestridande av desamma, ehuru den förres uppgifter påtagligen
vore överdrivna. För erhållande av klarhet i saken torde det möjligen
vara nödigt, att de hörda personerna finge inför domstol beediga
sina berättelser och intyg.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västerbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bergström. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Sedan gammalt hava i Sverige de medborgerliga fri- och rättigheterna
fått ett uttryck i de bestämmelser, som år 1809 upptogos i § 16 regeringsformen,
nämligen att konungen bör rätt och sanning styrka och befordra,
vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva
låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunnen
och dömd är.

Huvudändamålet med dessa bestämmelser är att skydda den enskilde
medborgaren mot övergrepp från den styrande maktens och således jiven
från ämbets- och tjänstemännens sida och oförtydbart fastslå, att de måste
handla inom lagens råmärken.

Att det är alldeles förbjudet för åklagar- och polismyndigheten att vid
polisförhör med anhållen eller häktad person utsätta honom för misshandel
av vad slag det vara må är uppenbart och behöver icke vidare utvecklas.

I 5 kap. 8 § strafflagen stadgas att, om fånge eller häktad person rymmer
eller sätter sig till motvärn mot fångvaktare eller annan, som vill
hindra honom från rymning, eller mot föreståndare eller uppsyningsman

125

vid straffinrättning eller häkte, då denne skall hålla honom till ordning
inom inrättningen eller häktet, eller om någon, som skall häktas, sätter
sig till motvärn mot den, som äger verkställa häktningen eller därvid
biträder, då må det våld brnkas, som till rymningens förekommande, ordningens
bibehållande eller häktningens verkställande är nödigt.

Dessa stadganden avse allenast de starkt begränsade fall, som i lagrummet
iippräknas, och kunna under inga förhållanden åberopas till stöd
för våld mot anhållen eller häktad person under andra omständigheter
än dem, som uttryckligen beskrivas.

Den åklagare eller polisman, som under förhör med eu för brott anhållen
eller häktad person i uppbrusning eller för att tvinga till bekännelse
brukar våld, gör sig skyldig till grovt tjänstefel. Misshandel, utövad
under sådana omständigheter, måste anses desto svårare, som åklagaren
eller polismannen därvid stöder sig på sin tjänsteställning och den anhållne
knappast torde våga att försvara sig.

I det förevarande fallet — yttrade jag vidare — hade icke till fullo blivit
utrönt, huruvida Bergström vid det med klaganden den 5 oktober 1919
i Umgransele hållna polisförhöret eller senare efter det klaganden forslats
till Lycksele och för ytterligare förhör insatts i kronohäktet därstädes
förövat misshandel mot klaganden. Att klagandens uppgifter vore överdrivna,
syntes icke otroligt. Men vad som framkommit vid de av landsfogden
Helleberg hållna förhören vore likväl av den beskaffenhet, att
sannolika skäl måste anses föreligga, att Bergström misshandlat klaganden
icke blott vid förhöret i Umgransele utan även under det fortsatta
förhöret å kronohäktet,

Saken hade icke blivit fullt utredd genom de av landsfogden Helleberg
hållna förhören. Men det ville synas, som om Bergström icke ens haft
fullgiltigt skäl för att i det förevarande fallet anställa förhör med klaganden
eller anhålla honom. Den anmälan mot klaganden om olovligt
tillgrepp från Hildur Larsson, som gjorts den 5 oktober 1919, hade återtagits,
innan Bergström ännu avrest från Lycksele, och angående förofintligheten
av ytterligare en anmälan mot klaganden hade Bergström lämnat
så svävande uppgifter, att de icke verkade övertygande.

Ej heller hade Bergström gittat lämna upplysning om, huru vid polisförhöret
i Lycksele tillgått, om han därvid medhaft något vittne eller
huru han förfarit med det penningbelopp, som han syntes hava fråntagit
klaganden.

De vid polisförhören förda protokollen — därest sådana blivit uppsatta
— hade ej heller företetts.

Ufider hänvisning till vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra talan
mot Bergström samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Jag förväntade därvid, att åklagaren med den största omsorg
skulle utreda målet, så att det bleve till fullo uppdagat, huru vid de
särskilda tillfällena förlupit. Av den vid kronohäktet förda journalen borde
inhämtas, huru länge klaganden därstädes kvarhållits. Genom åklagarens
försorg borde tillfälle givas klaganden att bliva i målet hörd, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses
befogade, understödjas.

Lycksele tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, hav i utslag
den 6 oktober 1923 yttrat:

Då genom vittnens utsagor blivit till fullo styrkt, att Bergström den
5 oktober 1919 i Umgransele vid ett av honom i hans egenskap av landsfiskal
i Lycksele södra distrikt hållet polisförhör misshandlat klaganden,
samt det finge anses uppenbart, att genom berörda misshandel de i t, f.
provinsialläkaren Gardeils intyg omförmälda skadorna uppkommit, men
det icke blivit i målet tillförlitligt styrkt, att klaganden vid ifrågavarande
tillfälle dessutom tillfogats skador, vilka för honom medfört stadig\ätande
svårt men å hälsan, prövade häradsrätten, vilken beträffande Beigström
ansåge försvårande omständigheter föreligga, rättvist döma Bergström
jämlikt 14 kap. 13 § samt 25 kap. 17, 18 och 22 §§, allt strafflagen,
för uppsåtlig misshandel, varå ringare skada följt, att bota 400 Krono!
samt för oförstånd i tjänstutövning att mista sin tjänst under 2 manader.
Därjämte förpliktades Bergström att till klaganden i skadestånd tor ovanberörda
misshandel utgiva skäliga ansedda 250 kronor. Vidkommande
av klaganden i rättegången framställt yrkande om ansvar a Bergström
för ärekränkning, så enär Bergström ostridigt vid rättegangstillfallet den
1 maj 1922 påstått, att klaganden begått i målet meromnämnda stöld, men
antagas finge, att berörda yttrande fällts av obetänksamhet, dömdes Bergström
jämlikt 16 kap. 7 § strafflagen att för ärekränkning bota 50 kronor,
varjämte han förpliktades att i skadestånd till klaganden utgiva 50 kronor.
Vid denna utgång av målet förpliktades Bergström ersatta ej mindre
statsverket vad av allmänna medel förskjutits till i malet avhörda vittne
med undantag av F. Karlsson och Gustaf va Karlsson an aven klaganden
för dennes rättegångskostnader med 320 kronor jamte vad lian visade sig
hava utgivit i lösen och stämpel till häradsrättens protokoll i malet.

över häradsrättens utslag hava klaganden och Bergström anfört besvär
i Svea hovrätt. Målet är beroende på hovrättens provning.

25. Felaktig behandling av mål vid häradsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kronouppbordskamreraren
C. Hoffman i Ystad härstädes anhängiggjort ärende inhamtas följande

Till Frosta tingslags häradsrätts sammanträde den 7 februari 19-1 -

stämde klaganden källarmästaren P. Nyman i Horby med yrkande att
Nyman, som å eu av klaganden förrättad auktion inropat tva vaHackei
för ett sammanlagt pris av 6,300 kronor men darav gnidit allenast : 5j0C)>
kronor, måtte förpliktas att till klaganden utgiva återstående 1,300 kronor
Därjämte fordrade klaganden ränta, 10 kronor i kostnadsersättning sau

gottgörelse för rättegångskostnad. . n , Q

Vid stämningsansökningen var fogat ett utdrag av protokoll den 9
februari 1920 över hästauktion, däri upptagits bland annat, att kanda och
säkra köpare skulle erlägga likvid till auktionsförrättare!! a, kronouppbördskontoret
i Ystad den 1 oktober samma år, att utebliven likvid a bestämd
förfallodag medförde 6 procent ränta från auktionsdagen jamte 1
kronor kostnadsersättning samt att Nyman inropat tva vallacker för 6,300
kronor och den 20 november 1920 avbetalt 5,000 kronor, vadan aterstode
en rest av 1,300 kronor.

Då målet den 7 februari under ordförandeskap av t. f. domhavanden
E. G. Bränne företogs till handläggning, inställde sig parterna genom ombud,
klaganden genom e. o. hovrättsnotarien Ester Sandberg i Eslöv och
Nyman genom advokaten O. Berggren i Hörby.

I häradsrättens protokoll intogos stämningsansökningen, auktionsprotokollet
och ombudens fullmakter, varefter omedelbart antecknades följande: ”Svarandeombudet

bestred käromålet delvis och uppgav, att svaranden
den 20 november inbetalt 5,000 kronor och hade enligt då i Ystad mellan
parterna träffad överenskommelse svarandens återstående skuld utgjort
allenast 500 kronor.”

”Kärandeombudet nedsatte kravet å ogulden auktionssumma till 500
kronor, jämte 6 procent ränta därå från den 9 februari 1920 tills betalning
skedde.”

På svarandeombudets begäran uppsköts målet till den 7 mars 1921.

Vid rättegångstillfället nämnda dag, då ordförandeskapet utövades av
t. f. domhavanden B. Lundberg, inställde sig klaganden genom sitt förut
anlitade ombud och Nyman genom advokaten L. Emanuelsson i Eslöv.
Mot häradsrättens förut i målet hållna protokoll anmärkte klagandens
ombud, enligt det nu förda protokollet, att klaganden icke nedsatt kravet
till 500 kronor, samt ingav och åberopade ett från klaganden till Eslövs
advokatbyrå avlåtet brev, vilket var av följande innehåll:

I målet mot källarmästaren Nyman överlämnade klaganden landsfiskalen
C. A. Sjöströms protokoll den 21 oktober 1920 vid utmätningsförsök
hos Nyman, utvisande att Nyman den gången invänt, att han ropat in
hästarna för säljarens räkning. Denna liksom hans vid häradsrätten gjorda
invändning vore endast lösa påståenden, som Nyman gjorde för att fördröja
målet. Varken klaganden eller den person, hos vilken auktionen hållits,
hade lämnat medgivande, att Nyman skulle få slippa ifrån med att
betala ytterligare 500 kronor. Då Nyman ropat in hästarna till det i protokollet
angivna beloppet 6,300 kronor samt fått dem översända till sig.
syntes de invändningar, Nyman gjort, vara betydelselösa och ej inverka
på saken.

I häradsrättens protokoll antecknades såsom mellan parterna ostridigt,
att Nyman den 9 februari 1920 på en av klaganden förrättad auktion inropat
de två hästar, varom i målet vore fråga, för 6,300 kronor, samt att
svarandeombudet vidhöll, att klaganden enligt en mellan parterna träffad
överenskommelse nedsatt sitt krav till 500 kronor, vilket belopp Nyman
vore villig betala. Ombudet anhöll därefter om uppskov för att styrka
denna invändning. Målet uppsköts till den 4 april.

Nämnda dag inställde sig parterna under Braunes ordförandeskap
genom samma ombud som den 7 mars. I häradsrättens protokoll antecknades
följande:

”Svarandeombudet vitsordade numera, att käraudeombudet vid första
rättegångstillfället den 7 sistlidne februari nedsatt kravet med 500 kronor
och icke såsom protokollet utvisade nedsatt detsamma till 500 kronor.”

Å ömse sidor överlämnades målet till rättens prövning, därvid kärandeombudet
begärde ersättning för rättegångskostnaden.

I den 2 maj 1921 meddelat utslag yttrade häradsrätten under ordförandeskap
av Braune att, enär i målet vore ostridigt, att Nyman den 9 februari

128

1920 å en av klaganden förrättad auktion för 6,300 kronor inköpt tvenne
vallacker, samt Nyman i enlighet med vad ”ett i målet intaget” auktionsprotokoll
utvisade å nämnda summa den 20 november 1920 avbetalat

5.000 kronor, ty och som Nyman icke gjort någon invändning därom, att
de i samma protokoll intagna villkor, enligt vilka underlåtenhet att å förf
all odagen den 1 oktober 1920 inbetala å auktionen gjorda inrop medförde
skyldighet att gälda ränta efter 6 procent å uteblivet belopp ävensom att
utgiva 10 kronor i kostnadsersättning, icke varit för honom vid inropets
görande bekanta, alltså och då klaganden nedsatt kravet med 500 kronor,
förpliktade häradsrätten Nyman att genast vid tvång av utmätning och
mot kvitto till klaganden utgiva 800 kronor jämte 6 procent ränta å 6,300
kronor från den 9 februari 1920 till den 20 november samma år samt å
800 kronor från sistnämnda dag, till dess betalning skedde, ävensom 10
kronor kostnadsersättning, skolande Nyman ersätta klagandens kostnader
med 140 kronor jämte det belopp, klaganden kunde visa sig hava utgivit i
lösen för häradsrättens protokoll och utslag i målet.

Mot detta utslag fullföljde klaganden talan i hovrätten över Skåne och
Blekinge under yrkande om bifall till stämningspåståendet och anförde
därvid följande:

Uppgiften i protokollet för den 7 februari 1921 om nedsättning av kravet
vore oriktig. Nymans ombud hade gjort gällande, att kravet vid ett sammanträffande
i Ystad mellan parterna nedsatts med 500 kronor till 800
kronor. Detta hade bestritts utan några som helst kommentarer från
kärandesidan, varför Nymans ombud begärt uppskov. Mot protokollets
avfattning hade gjorts anmärkning vid rättegångstillfället den 7 mars.
Nymans ombud hade även vid sagda rättegångstillfälle vidhållit, att kravet
enligt överenskommelse nedsatts med 500 kronor, icke till 500 kronor,
som protokollet återigen felaktigt angåve. Anteckningen i protokollet för
den 4 april 1921 att svarandeombudet vitsordat, att kärandeombudet vid
rättegångstillfället den 7 februari nedsatt kravet med 500 kronor, icke till
500 kronor, saknade varje mening. Klagandens ombud hade vid varje rättegångstillfälle
bestritt påståendet om en nedsättning av kravet med 500
kronor. Vid rättegångstillfället den 4 april hade klagandens ombud ävenledes
uppgivit, att protokollen vore i så måtto felaktiga, att Nyman aldrig
gjort gällande, att kravet nedsatts till 500 kronor utan med 500 kronor.
Det vore oförklarligt, att protokollen vid handläggning av ett så enkelt
mål, där ingen utredning förekommit, kunde förete en dylik provkarta på
felaktigheter. Det sista protokollet hade icke kommit klaganden tillhanda
förrän samtidigt med utslaget. I annat fall hade möjligen rättelse stått
att vinna.

Klaganden åberopade i hovrätten intyg av parternas ombud vid häradsrätten.

Berggren intygade, att han vid rättegångstillfället den 7 februari gjort
invändning om att 500 kronor av det omstämda beloppet skulle avgå, vilket
påstående av klagandens ombud bestritts, varför Berggren begärt uppskov
för bevisning.

Umanuelsson intygade, att klagandens ombud vid rättegångstillfället
den 7 mars bestritt Nymans påstående att klagandens fordran hos Nyman
genom överenskommelse mellan parterna nedsatts, att klagandens ombud
vid rättegångstillfället den 4 april mot protokollet anmärkt, att Nymans

129

ombud icke påstått, att kravet enligt överenskommelse nedsatts till 500
kronor utan med 500 kronor och således till 800 kronor, vilket klagandeombudets
påstående av Emanuelsson vitsordats, samt att klagandens ombud
jämväl vid detta rättegångstil]fälle vidhållit sitt bestridande av
Nymans påstående om överenskommelse mellan parterna om nedsättning
av omstämda kravet.

Ester Sandberg intygade, att hon vid samtliga rättegångstillfällen bestritt
Nymans påstående att kravet nedsatts med 500 kronor samt att hon
vid rättegångstillfället den 4 april 1921 påpekat, att svarandeombudet
aldrig påstått, att överenskommelse mellan parterna träffats om att kravet
nedsatts till 500 kronor utan med 500 kronor.

Nyman uteblev i hovrätten.

Hovrätten yttrade i dom den 25 augusti 1922 att, enär av därstädes förebragt
utredning framginge, att klaganden icke, såsom häradsrätten yttrat,
nedsatt sitt krav med 500 kronor, samt Nyman icke ådagalagt någon omständighet,
på grund varav Nyman skulle kunna undgå att betala detta
belopp, förpliktade hovrätten, med ändring av häradsrättens utslag, såvitt
vore i fråga, Nyman att till klaganden, utöver vad häradsrätten utdömt,
utgiva ytterligare 500 kronor jämte 6 procent ränta därå från den
20 november 1920 till dess betalning skedde.

Mot hovrättens dom fick talan ej fullföljas.

Med en den 4 november 1922 hit inkommen skrift översände klaganden
för den åtgärd, som därav kunde föranledas, avskrift av häradsrättens
protokoll och utslag i målet ävensom hovrättens dom. Klaganden meddelade,
att Nyman under tiden mellan häradsrättens utslag och hovrättens
dom avträtt sin egendom till konkurs, i följd varav klaganden, då någon
utdelning i konkursen på grund av klagandens fordran icke vore att påräkna,
enligt sitt förmenande lidit förlust genom häradsrättens utslag.

Vid klagoskriften voro fogade avskrifter av de av Berggren och Emanuelsson
i hovrätten avgivna intygen samt ett av Braune den 18 september
1922 till klaganden avlåtet brev av följande innehåll:

Braune påminde sig, att klaganden genom sitt ombud vid något rättegångstillfälle
nedsatt kravet med 500 kronor, vilket i protokollet antecknats
efter Braunes diktamen av vid protokollet tjänstgörande notarien
Vid något senare tillfälle hade klagandens ombud gjort anmärkning mot
protokollet i denna del, men hade denna anmärkning blivit av svarandens
ombud bestridd, varför den ej föranlett till någon Braunes åtgärd
Utslaget hade därför måst få den avfattning, som det fått. För att kla
gandens ombuds anmärkning skolat kunna föranleda protokollets ändring
hade erfordrats, att från klagandens sida förebragts sådan utredning, att
Braune måst inse, att han missuppfattat klagandeombudets yttrande vid
förstnämnda rättegångstillfälle. Braune kunde därför icke finna, att han
gjort sig skyldig till något tjänstefel, samt ansåge sig på grund därav fri
från ersättningsskyldighet.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Braune att inkomma
med yttrande, anförde han följande:

Såvitt av protokollen i målet framginge hade svarandeombudets vitsordande
vid rättegångstillfället den 4 april 1921 av att klagandens ombud

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

130

vid första rättegångstillfället nedsatt kravet med 500 kronor och icke såsom
protokollet utvisade nedsatt detsamma till 500 kronor icke föranlett
något yttrande från klagandens ombud. Vid de tillfällen, då Bränne varit
ordförande i häradsrätt, hade Braune alltid till vid protokollet tjänstgörande
notarien neddikterat vad som i protokollet skulle inflyta och därefter,
för den händelse Braune skulle hava missuppfattat eller ej hört
något visst yttrande från parterna eller deras ombud, tillfrågat dem, om
något utöver Braunes diktamen vore att till protokollet anteckna. Detta
förhållande hade för samtliga i målet uppträdande ombud varit väl bekant,
då Braune vid många olika tillfällen sedan början av 1920 tjänstgjort
såsom ordförande i Frosta tingslags häradsrätt. På grund, därav
bestrede Braune, att någon felaktighet i protokollet legat Braune till last.
Emanuelssons intyg syntes stödja den av Braune uttalade uppfattningen,
att protokollet den 4 april 1921 i huvudsak vore riktigt och att alltså klaganden
icke genom något fel från Braunes sida blivit lidande.

Klaganden vidhöll i avgivna påminnelser, att han haft fog för sin anmälan,
samt åberopade ytterligare ett den 7 maj 1921 från Ester Sandberg
för Eslövs advokatbyrå till klaganden skrivet brev av följande innehåll:

Ombudet översände protokoll och utslag i klagandens mål mot Nyman.
Såsom av protokollet för den 7 februari framginge, uppgåves, att ombudet
nedsatt kravet till 500 kronor. Denna punkt i protokollet vore helt och
hållet felaktig, och ombudet hade gjort anmärkning däremot vid rättegångstillfället
den 7 mars. Uppgiften styrktes också av ett bifogat intyg
från Berggren. I protokollet för den 4 april förekomme ävenledes en passus,
som vore oriktig. Emanuelsson hade lämnat ett intyg om vad som
verkligen förekommit. Detta sista protokoll hade erhållits först sedan utslaget
avkunnats. Ombudet hade omedelbart talat med Braune om det felaktiga
utslaget, och Braune hade lovat att vid utskriften ändra detsamma,
då han ju kommit till insikt om att det vore oriktigt. Sedermera hade han
emellertid meddelat, att han ansett det vara förenat med för stor risk, i
all synnerhet som utslaget redan offentliggjorts i tidningarna. Det vore
följaktligen ingenting annat att göra än att fullfölja målet till hovrätten
samt där åberopa de lämnade intygen, vilka intygsgivarcm vore villiga
beediga. Om klaganden så önskade, skulle ombudet sköta målet i hovrätten
utan ersättning. Ombudet beklagade utgången men vore utan all skuld
till densamma. Det vore bäst att omedelbart skicka utslaget för verkställighet
beträffande det belopp, som redan vore utdömt.

Slutligen upplyste klaganden, att Nymans konkurs, som anhängiggjorts
vid Frosta tingslags häradsrätt, börjat den 19 oktober 1921.

Från domhavanden i Frosta och Eslövs tingslags domsaga har jag infordrat
memorialanteckningarna i målet mellan klaganden och Nyman.
Memorialprotokollet för den 7 februari 1921 innehöll endast följande anteckningar: "Sv.

Enligt överensk. so/n 20, då sv. betalte 5,000, utgjorde skulden rest.
500. Detta medges + rta fr. Vio 20. Skedde i Ystad. Sv. uppskov. Uppskov
Va.”

Vid målets handläggning den 7 mars hade antecknats följande:

131

"K. o. bestr. att kär. nedsatt kravet med 500 kronor. Kär. fordr. 1,300 kr.
Med anl. härav begärde Berggren uppsk.

Sv. o.: svar. villig att betala 500 kr. jämte ränta.

Ostrid, att svar. köpt 2 hästar för 6,300 kronor.

K. o. yrkar 9,35 för utsökning av beloppet.

Sv. o. uppskov för att styrka att överenskommelse träffats att 500 kr.
avstås från kär:s sida 4A.”

Memorialprotokollet för den 4 april 1921 var av följande lydelse:

”K. o.: svar. o. vid första tillf, sagt att skulden nedsatts med 500 kr. o.
ej till 500 kr. Pp överl. Utslag nästa.”

I en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

I 24 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas, att all dom bör fästas på skäl
och lag och ej på godtycke.

I det förevarande fallet synes det av häradsrätten under Braunes ordförandeskap
meddelade utslaget ingalunda fäst på lag och skäl utan fastmera
tillkommet såsom följd av en brist på noggrannhet och omdöme i
utövningen av domarämbetet, vilken torde vara tämligen ovanlig.

Av stämningsansökningen och det därvid fogade auktionsprotokoll^
intagna i häradsrättens dombok den 7 februari 1921, framgick tydligt, att
stämningsyrkandet avsåg att, sedan klaganden till Nyman å auktion sålt
två hästar för 6,300 kronor och Nyman den 20 november 1920 å köpesumman
avbetalt 5,000 kronor, Nyman måtte förpliktas utgiva återstoden 1,300
kronor jämte ränta och kostnadsersättning.

I memorialprotokollet för nämnda dag antecknades i förkortad form,
att Nymans ombud anförde, att enligt överenskommelse den 20 november
1920, då Nyman betalte 5,000 kronor, utgjorde skuldens rest 500 kronor,
att detta belopp medgåves jämte ränta från den 1 oktober 1920, att berörda
överenskommelse ägt rum i Ystad och att å svarandesidan begärdes
uppskov.

Enligt intyg av Berggren, Nymans eget ombud vid nämnda rättegångstillfälle,
skulle Berggren invänt, att 500 kronor av omstämda beloppet
skulle avgå, vilket påstående av klagandens ombud, Ester Sandberg, skulle
bestritts, varför Berggren begärt uppskov för bevisning.

Ester Sandberg har intygat, att hon vid samtliga tre rättegångstillfällena
bestritt svarandeombudens påstående, att kravet nedsatts med
500 kronor.

Med hänsyn till rättegångsombudens samstämmiga intygande, vars riktighet
ej finnes anledning betvivla, måste sålunda redan vad Braune dikterat
till memorialet hava varit felaktigt. Den oriktiga anteckningen överfördes
sedermera till domboken, varest redogörelsen för vad som förekommit
inför häradsrätten förvanskades ända därhän, att klagandens ombud
uppgavs hava nedsatt kravet till 500 kronor jämte ränta.

I det av t. f. domhavanden Lundberg den 7 mars 1921 förda memorialprotokollet
antecknades, att klagandens ombud bestrede, att klaganden nedsatt
kravet med 500 kronor, och att klaganden fordrade 1,300 kronor, samt
att Nymans ombud anförde, att Nyman vore villig betala 500 kronor jämte

ränta och att uppskov begärdes för att styrka, att överenskommelse träffats,
att klaganden skulle avstå från 500 kronor. Dessa anteckningar torde
hava varit riktiga utom däri, att Nymans ombud skulle hava yttrat, att
Nyman vore villig betala 500 kronor, vilket yttrande ju skulle stritt mot
vad i övrigt antecknats och mot den ställning, parternas ombud i sina
attester intagit.

Icke heller Lundberg lyckades i domboken riktigt införa vad han upptagit
i memorialet. Plan avfattade domboken sålunda, att klagandens ombud
mot häradsrättens den 7 februari av Bränne förda protokoll anmärkte,
att klaganden icke nedsatt kravet till 500 kronor, vilket dels stred mot
minnesanteckningarna och dels var missvisande. Vidare upptog han i
protokollet, att Nymans ombud vidhölle, att klaganden nedsatt kravet till
500 kronor i stället för med detta belopp, såsom i memorialet antecknats.
i I Braunes memorialprotokoll för den 4 april förekom allenast den antagligen
riktiga, men alltför knapphändiga anteckningen, att klagandens
ombud anförde, att Nymans ombud vid första rättegångstillfället sagt, att
skulden nedsatts med 500 kronor och icke till 500 kronor.

Emanuelsson, som var Nymans ombud den 4 april, har intygat, att klagandens
ombud då mot protokollet anmärkt, att Nymans ombud icke påstått,
att kravet nedsatts till 500 kronor utan med 500 kronor, vilket påstående
av Emanuelsson vid häradsrätten vitsordats, samt att klagandens
ombud jämväl den 4 april vidhållit sitt bestridande av Nymans påstående
om överenskommelse mellan parterna angående nedsättning av kravet.

Ester Sandberg har i sitt intyg anfört, att hon vid rättegångstillfället
den 4 april påpekat, att Nymans ombud aldrig påstått, att överenskommelse
träffats om att kravet nedsatts till 500 kronor utan med 500 kronor.

Oaktat anteckningen i minnesprotokollet, ehuru kortfattad, torde varit
riktig och oaktat parternas ombud båda synas hava försökt klargöra för
Bränne vad käranden yrkade, vad svaranden invände och vad parterna
tidigare i rättegången verkligen anfört, intog Braune i domboken den
alldeles felaktiga och fullkomligt meningslösa uppgiften, att svarandeombudet
numera vitsordade, att kärandeombudet vill första rättegångstillfället
nedsatt kravet med 500 kronor och icke, såsom protokollet utvisade,
till 500 kronor.

När sedermera utslag i målet skulle författas och Braune genomläste
de felaktiga protokollen, borde det icke undgått honom, att deras innehåll
trots sin bristfällighet ändock i viss mån talade till klagandens fördel.
I protokollet för första rättegångstillfället förekom visserligen den kategoriska
uppgiften, att klaganden nedsatt kravet till 500 kronor, men redan
andra gången hade klagandens ombud befunnits anmärka, att klaganden
icke nedsatt kravet till 500 kronor. Till stöd därför både ock åberopats
klagandens i protokollet intagna brev till sin advokatbyrå, däri klaganden
bland annat anfört, att varken han eller den person, hos vilken auktionen
hållits, medgivit, att Nyman skulle få slippa ifrån med att beta''a
500 kronor. I protokollet för tredje rättegångstillfället förekom, såsom
redan omförmälts, den orediga uppgiften att Nymans ombud vitsordade,
att klagandens ombud nedsatt kravet med 500 kronor och icke till nämnda
belopp.

Med användande av någon eftertanke hade Braune bort finna, att protokollen
till sitt innehåll voro så ofullständiga och så stridande mot var -

133

andra, att de icke utan vidare kunde läggas till grund för ett utslag.
Hade Braune icke med tillhjälp av minnesanteckningarna kunnat utleta
rätta sammanhanget, vilket väl knappast låtit sig göra, hade målet hellre
bort uppskjutas för ytterligare utredning, än att ett utslag skulle avkunnas
alldeles i blindo.

Nu upptog emellertid Braune i häradsrättens den 2 maj 1921 meddelade
utslag den uppgiften att klaganden nedsatt kravet med 500 kronor, varför
allenast 800 kronor jämte ränta och kostnader utdömdes.

Uppenbart synes vara, att någon nedsättning av kravet från klagandens
eller hans ombuds sida aldrig i verkligheten skett.

Braune har i sitt yttrande bestritt, att någon felaktighet i protokollet,
läge honom till last. Han hade såsom häradsrättens ordförande alltid
plägat till den vid protokollet tjänstgörande notarien diktera vad som
skulle inflyta och därefter, om Braune skulle hava missuppfattat eller
ej hört något visst yttrande, tillfrågat parter eller ombud, om något utöver
Braunes diktamen vore att anteckna. Detta hade för ombuden i målet
varit väl bekant. Beträffande den i domboken för den 7 februari antecknade
nedsättningen av kravet är dock att märka, att memorialprotokollet
icke innehåller ett ord om att klaganden medgivit en dylik nedsättning.
Att stödja dombokens riktighet på memorialprotokollet och sättet
för dess förande står sålunda icke Braune till buds. Såvitt memorialprotokollet
utvisar, har Braune saknat varje anledning att i domboken
göra någon anteckning om nedsättning av kravet. Ester Sandberg skulle
till och med uttryckligen bestritt riktigheten av svarandeombudets uppgift,
att Nymans skuld varit mindre än omstämda beloppet. Den felaktiga
avfattningen av domboken vid första rättegångstillfället har icke heller
kunnat vinna skydd därav, att anmärkning icke skulle gjorts mot protokollet,
ty så skedde ju vid båda de följande rättegångstillfällena. Vad
Braune i sin förklaring anfört om att Emanuelssons intyg skulle giva stöd
åt Braunes uppfattning, att protokollet för den 4 april i huvudsak vore
riktigt, visar, att Braune ej ens nu tyckes hava uppfattat vad frågan rört
sig om.

Genom hovrättens dom har väl rättelse vunnits i häradsrättens utslag,
men då Nyman under tiden mellan utslaget och hovrättens dom avträtt
sin egendom till konkurs, torde klaganden hava lidit skada genom den
utgång, målet fått i häradsrätten, varjämte fullföljden i hovrätten medfört
kostnad och besvär.

På grund av vad sålunda anförts ansåge jag Braune, som såväl vid
rättegångstillfällena den 7 februari och den 4 april 1921 som vid utslagets
avkunnande fört ordet i häradsrätten, genom målets felaktiga behandling
hava gjort sig skyldig till vårdslöshet i domarämbetets utövning. Jag
uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Braune under åtal inför hovrätten
för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde tillfälle beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses
befogade, understödjas.

I hovrätten, varest åtalet anhängiggjordes, yrkade klaganden, att
Braune måtte förpliktas att till klaganden i skadestånd utgiva dels vad

134

hovrätten genom ovanberörda dom tilldömt honom eller 500 kronor jämte
6 procent ränta därå från den 20 november 1920, tills betalning skedde,
efter avdrag dock av den utdelning, som kunde beräknas i händelse av
bevakning hava erhållits därå i Nymans konkurs, eller 10 procent, dels
ock 40 kronor 80 öre utgörande kostnaden för fullföljd av nämnda mål i
hovrätten, varjämte klaganden anhöll om ersättning för lösen av hovrättens
utslag i nu förevarande mål.

Hovrätten över Skåne och Blekinpe yttrade i utslag den 12 oktober
1923 att, enär i målet vore utrett, att Braune i anmärkta hänseenden gjort
sig skyldig till vårdslöshet i utövning av domarämbete, dömdes han jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att höta 25 kronor. Vidkommande de av
klaganden framställda ersättningsanspråk, så enär Braune lämnat obestritt,
att klaganden i anledning av häradsrättens ovanberörda utslag tillskyndats
förlust med av honom angivna belopp, förpliktades Braune att
till klaganden utgiva skadestånd med dels 500 kronor jämte 6 procent
ränta därå från den 20 november 1920, till dess betalning skedde, efter
avdrag dock av 10 procent, dels ock 40 kronor 80 öre, varjämte det ålåge
Braune att gottgöra klaganden vad som åtginge till lösen av hovrättens
utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

26. Underlåtenhet att besvara skrivelser från J. O. och att återställa
av J. O. remitterade handlingar.

I en den 29 januari 1923 hit inkommen klagoskrift anförde A. P. Nordkvist.
P. Olsson, P. J. Olssons stärbhus, E. Öberg, A. F. Olson, P. A. Byström,
A. Lindström, V. Svedberg, E. Engblom, A. Molin och N. Häggström,
såvitt i det härstädes förda diariet antecknats att, sedan K. B. i Västernorrlands
län 1920 förordnat lantmäteriauskultanten J. A. Nyländer att

1 enlighet med lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet till iståndsättning
och framtida underhåll såväl sommar- som vintertiden mellan
vederbörande sakägare fördela den enskilda utfartsväg, som sträckte sig
från kustlandsvägen i önska by genom dess ägor och Utås by fram till
Fanbyn i Grundsunda socken, förrättningen påbörjats den 17 juni 1921
och avslutats den 30 november 1922. Ehuru det ålåge förrättningsmannen
att inom 30 dagar från avslutningsdagen överlämna bestyrkt avskrift av
förrättningshandlingarna till den person, som av sakägarna därtill blivit
utsedd, hade Nyländer ännu ej expedierat denna avskrift. Då Nyländer
enligt klagandenas förmenande även i övrigt förfarit felaktigt vid utförandet
av sitt uppdrag, anhölle klagandena, att jag ville mot Nyländer
vidtaga de åtgärder, omständigheterna påkallade.

Genom resolution den 30 januari 1923 anmodade jag Nyländer att inom

2 veckor efter mottagandet av remisshandlingarna inkomma med yttrande
och återställa handlingarna. Som det sålunda infordrade yttrandet icke
hit inkommit och handlingarna i ärendet ej heller återställts, lät jag
den 9 mars 1923 genom min expedition anmoda Nyländer att ofördröj -

135

ligen inkomma med yttrandet och remisshandlingarna, därvid Nyländer
tillika skulle meddela anledningen till dröjsmålet med besvarandet av remissen.
Samtidigt anhölls att, om remisshandlingarna icke kommit Nyländer
tillhanda, han ville lämna meddelande därom samt medverka till
att handlingarna måtte tillrättakomma.

Som Nyländer det oaktat uraktlåtit att ställa sig den gjorda anmaningen
till efterrättelse, förelädes med stöd av 6 § i den för mig gällande
instruktion Nyländer genom skrivelse den 29 mars 1923 vid vite av 100
kronor att inom en vecka efter erhållen del av skrivelsen till mig inkomma
med yttrandet och remisshandlingarna ävensom meddelande om anledningen
till det dröjsmål, vilket Nyländer låtit komma sig till last.

Denna skrivelse blev på min anmodan genom K. B:s försorg den 4 april
1923 Nyländer delgiven i vederbörlig ordning.

Då Nyländer icke heller ställt sig vitesföreläggandet till efterrättelse,
fällde jag genom beslut den 22 maj 1923 Nyländer till det sålunda försutna
vitet, varom jag genom utdrag av protokollet underrättade K. B.

Enligt vad jag från kungl. lantmäteristyrelsen inhämtat, erhöll Nyländer
den 3 juni 1904 första förordnande såsom lantmäteriauskultant. Jämlikt
en av honom till styrelsen insänd arbetsredogörelse för 1921 hade vägförrättning
Önska by—Fanbyn påbörjats den 17 juni 1921 men ej avslutats
under året. Nyländer erhöll under 1922 förordnande såsom assistent
vid lantmäterikontoret i Älvsborgs län från och med den 1 maj till årets
slut. Sedan han under tiden 16 oktober—4 november sistnämnda år åtnjutit
semester, inställde han sig icke vidare till tjänstgöring och har därefter
ej erhållit något förordnande.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västernorrlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nyländer. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt 6 § i den för J. O. gällande instruktion bör J. O., innan rättegång
anställes, lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att,
inom kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till
vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han
fordra den lagliga handräckning, som de efter § 99 regeringsformen äro
skyldiga att honom lämna.

I § 99 regeringsformen stadgas, att konungens ämbetsmän i allmänhet
vare skyldiga att lämna J. O. laglig handräckning.

Då eu klagoskrift inkommit till J. O. och densamma utställts till den
anmälde tjänstemannens förklaring, torde det icke lagligen kunna åläggas
honom att, om fakta äro fullt klara, försvara sig eller motivera sitt
förfaringssätt. Däremot måste J. O., likaväl som andra myndigheter, äga
ovillkorlig befogenhet att infordra upplysningar om faktiska förhållanden
och begära återställandet av översända remisshandlingar, allt inom
viss i resolutionen angiven tid.

I förevarande fall har Nyländer i trots av trenne gånger given anmaning
underlåtit att till mig lämna någon som helst upplysning i det genom
klagomålen hos mig anhängiggjorda ärendet och ej heller återställt remiss -

136

handlingarna. Sedan desamma översänts till Nyländer, har jag ingen annan
kunskap om deras innehåll än den, som hämtats ur den i diariet intagna
kortfattade redogörelsen. Även om Nyländer icke skulle kunna förmås
att, såsom det måste anses åligga honom, inkomma med nödiga upplysningar,
är jag i allt fall urståndsatt att ägna det genom klagomålen
hos mig anhängiggjorda ärendet vidare behandling, förrän jag återfått
remisshandlingarna. Genom försummelsen att lämna mig erforderliga
upplysningar och återsända handlingarna har Nyländer tillika gent emot
mitt ämbete ådagalagt en vanvördnad, som måste beivras.

Under den tid jag utövat justitieombudsmansämbetet hava förseelser
av ifrågavarande beskaffenhet två gånger blivit föremål för domstols fällande
utslag. Åtalen rörde i ena fallet en landsfiskal och i andra fallet
ett kansliråd och finnas refererade i mina årsberättelser 1921 sid. 151 o. f.
och 1922 sid. 12 o. f., där de synpunkter beträffande ifrågavarande förhållande,
vilka ytterligare böra beaktas, blivit framhållna.

För den försummelse i tjänsten, vartill Nyländer, enligt vad ovan anmärkts,
gjort sig skyldig, uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nyländer samt
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren borde
tillika framställa yrkande, att domstolen vid verkande vite måtte förelägga
Nyländer att inom viss tid till mig inkomma med de upplysningar,
vartill den ifrågavarande klagoskriften kunde giva anledning, ävensom
hit återställa remisshandlingarna.

Själevads och Arnäs domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 25 oktober 1923 att, som Nyländer erkänt, att lian’
underlåtit dels att besvara J. 0:s omnämnda resolution den 30 januari
1923 samt båda ämbetsskrivelser den 9 och den 29 mars samma år, dels ock
att återställa vid resolutionen och skrivelserna fogade remisshandlingar,
samt Nyländer därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse
i tjänsten, dömdes Nyländer jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
att därför bota 200 kronor, varjämte Nyländer förelädes vid vite av 500
kronor att inom 14 dagar därefter till J. O. inkomma med de upplysningar,
vartill klagandenas ifrågakomna till ,T. O. ingivna klagoskrift
kunde giva anledning, ävensom att till J. O. återställa remisshandlingarna.

Den 8 november 1923 inkom Nyländer hit med yttrande och remisshandlingarna.
Häradsrättens utslag vann laga kraft.

27. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten N. Söderqvist hos
mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Med anhållan om verkställighet översände klaganden den 19 juni 1922
till landsfiskalen i Ljusdals distrikt dels Svea hovrätts utslag den 31 mars
1922 på de besvär, hemmansägaren V. Larsson och nämndemannen Hj.
Larsson, båda i Ramsjö, anfört över ett av K. B. i Gävleborgs län den
24 januari 1922 meddelat utslag i mål mellan mjölnaren J. Söderlund,

jämväl i Ramsjö, å ena, samt V. Larsson och Hj. Larsson, å andra sidan,
angående handräckning enligt 13 kap. 9 § vattenlagen, varigenom V. Larsson
och Hj. Larsson förpliktats att, vilkendera bäst gälda gitte, till Söderlund
utgiva förrättningskostnad 31 kronor 88 öre, rättegångskostnad 100
kronor och avgift för hovrättens utslag 4 kronor 75 öre, vartill kom kostnad
för lagakraftbevis 4 kronor, tillhopa 140 kronor 63 öre;

dels Svea hovrätts utslag den 30 september 1920 på de besvär, Söderlund,
kontrakts prosten O. Bäckström i Håtuna, smidesmästaren J. F. Rydberg
i Norrtälje, jordbrukaren H. Andersson i Knivsta och änkan Greta Bäckström
i Ramsjö anfört över ett av Ljusdals tingslags häradsrätt den
10 juli 1920 meddelat utslag i mål mellan Söderlund och hans medparter,
å ena, samt V. Larsson och drängen J. A. Hellström i Ramsjö, å andra
sidan, angående egenmäktigt förfarande m. in., varigenom Larsson och
Hellström förpliktats att, vem häst gälda gitte, till Söderlund och hans
medparter utgiva skadestånd med 25 kronor jämte 5 procent ränta därå
från stämningsdagen den 30 december 1918, tills betalning skedde;

dels ock en av vattcnöverdomstolen den 31 mars 1922 meddelad dom i
ett från Mellanbygdens vattendomstol efter vad fullföljt mål mellan Hj.
Larsson, V. Larsson, hemmansägarna L. G. Randström, Märta Eriksson
och J. Olsson ävensom handlanden M. Lystedt, samtliga i Ramsjö, kärande,
samt Greta Bäckström, O. Bäckström för egen del och såsom god man
för å utrikes ort vistande P. A. Bäckström, Rydberg för egen del och i
egenskap av målsman för sin hustru Karin Rydberg, född Bäckström,
Andersson för egen del och i egenskap av målsman för sin hustru Anna
Andersson, född Bäckström, och Söderlund, svarande, angående föreskrifter
rörande vattenhushållning m. m. ävensom ansvar syrkande, genom
vilken dom Hj. Larsson och hans medparter förpliktats att till Greta Bäckström
och hennes medparter utgiva ersättning för deras kostnader å rättegången
dels vid vattendomstolen med tillhopa 411 kronor 50 öre dels ock
vid vattenöverdomstolen, vem av dem häst gälda gitte, med 156 kronor
50 öre, vartill kom 2 kronor, utgörande avgift för ett å nämnda dom tecknat
bevis, så lydande: ”Emot denna dom har missnöje icke blivit inom
föreskriven tid hos vattenöverdomstolen anmält av andra än Hj. Larsson,
V. Larsson och L. G. Randström, betygas. Stockholm och Kungl. Svea
hovrätts aktuariekontor den 19 juni 1922. Ex officio: G. Liliequist.”

1 ett utslagen åtföljande brev framhöll klaganden, att å hovrättens utslag
den 31 mars 1922 och vattenöverdomstolens dom funnes lagakraftbevis,
varjämte klaganden yttrade: ”Beträffande vattenöverdomstolens dom
anhålles, att verkställighet sker hos Märta Eriksson endast under förutsättning,
att tillgång till fordrans gäldande icke anträffas hos de av hennes
medparter, emot vilka domen vunnit laga kraft. Verkställigheten begäres
genomförd med största skyndsamhet. Inflytande medel bedjas tillsända
undertecknad utan dröjsmål per post, varvid jämväl utslagen återförväntas,
så vida icke de vidare för verkställigheten behövas.”

Vid hrevet var jämväl fogad en däri åberopad den ”22 maj” dagtecknad
handling, varigenom Söderlund till klaganden överlåtit ”all rätt” enligt
hovrättens utslag den 31 mars 1922.

I en den 12 september 1922 hit inkommen klagoskrift anmälde klaganden
att, ehuru mer än 27a månad förflutit, sedan utmätningsärendet an -

138

hängiggjordes, och gäldenärerna i samtliga tre fallen vore fullt solventa,
så att likvid säkerligen utan att exekutiv auktion behövt ifrågakomma
influtit, landsfiskalen i Ljusdals distrikt ännu icke avlämnat redovisning.
Klaganden anhöll, att jag med anledning därav måtte föranstalta om
åtal emot landsfiskalen för tjänstefel samt förhjälpa klaganden, vilken i
utmätningsärendet uppträtt dels för egen del på grund av förenämnda
överlåtelse och dels såsom befullmäktigat ombud för Söderlund och hans
med parter, till skadestånd.

I anledning av klagoskriften anmodade jag landsfiskalen A. Fredricsson
att till mig inkomma med yttrande. Fredricsson anförde i avgiven förklaring
följande:

Klagandens ansökan hade kommit Fredricsson tillhanda den 22 juni 1922.
Då Fredricsson anmodat Hj. Larsson att inbetala skuldbeloppet, hade denne
meddelat, att gäldenärerna ägde motfordran hos utmätningssökandena till
ett belopp av 179 kronor 25 öre. För detta belopp hade yrkats kvittning,
och, då fordringen ej kunnat för tillfället styrkas, hade Fredricsson medgivit
utmätningsgäldenärerna anstånd därmed inom den verkställighetstid,
som tillmätts utmätningsman. Den 20 augusti 1922 hade utmätningsgäldenärerna
styrkt kvittningsgill motfordran till nyssnämnda belopp, och
den 4 september hade hos Fredricsson deponerats resterande 561 kronor 38
öre. På grund av ting den 4—den 6 september och andra tjänstegöromål
hade Fredricsson först den 9 september hunnit meddela klaganden ärendets
utgång, vilket skett genom brev av följande innehåll:

”Till herr juris doktorn N. Södercjvist, Stockholm. Ni har begärt verk -

ställighet av

1) dels Svea hovrätts laga kraftvunna utslag sl/3 1922,
varigenom V. och Hj. Larsson ålagts till J. Söderlund

utgiva kostnader........................... 131:88

4: 75

laga kraftbevis............................. 4: — 140: 63

2) dels Svea hovrätts laga kraftvunna utslag 30/9 1920,

varigenom V. Larsson ålagts till J. Söderlund m. fl. utgiva
skadestånd............................ 25: —

ränta.................................... 5: — 30: —

3) dels vattenöverdomstolens överklagade utslag 31/3 1922,

varigenom Hj. Larsson m. fl. ålagts till Eder uppdragsgivare
utgiva rättegångskostnader............... 400: —

11:50
150: —

6: 50

laga kraftbevis............................. 2: — 570: —

summa kronor 740:63

Då dessa utslag skulle verkställas, hava gäldenärerna åberopat och företett
följande motf or dringar:

dels ovannämnda under punkt 2 omförmälda utslag, varigenom

Söderlund m. fl. ålagts utgiva protokollslösen............. 10: —

dels Ljusdals tingslags häradsrätts utslag 17/s 1919, varigenom

139

Greta Bäckström m. fl. ålagts utgiva till V. Larsson m. fl. rättegångskostnader
.................................... 50:50

dels K.B:s i Gävle utslag S1/i2 1920 angående besvär över handräckning
21/io 1920, varigenom J. Söderlund ålagts till Hj. och

V. Larsson utgiva kostnader.......................... 50: —

hovrättsdomen.................................... 4: —

dels Svea hovrätts utslag 16/s 1920 på besvär över handräckning
5/3 1919, varigenom O. Bäckström m. fl. ålagts till Hj.

Larsson och V. Larsson utgiva........................ 64: 75

summa kronor 179: 25

För dessa motfordringar har yrkats kvittning. Sedan nyssnämnda belopp
avdragits från utmätningssökandenas fordran, återstår kronor 561: 38,
vilket belopp härstädes deponerats i avvaktan på att vattenöverdomstolens
utslag skulle vinna laga kraft. Beloppet finnes att lyfta emot ingivande
av föreskriven borgen. Lyftes icke beloppet inom lagstadgad tid,
kommer detsamma att för sökandenas räkning insättas i bank, och kommer
sedan detsamma att, så snart lagakraftvunnen dom visas, till Eder
genast översändas. Ljusdals landsfiskalskontor den 9 september 1922. Axel
Fredricsson.”

Frqdricsson fortsatte i sitt yttrande:

Sedan medlen hållits tillgängliga under föreskrivna 14 dagar, hade de
den 19 september insatts i bank å giroräkning för utmätningssökandena,
vilka ägde lyfta beloppet mot ingivande av borgen för återbäring ”om
ändring i domen gjordes”. Då utmätningsman på landet hade en verkställighets-
och redovisningstid av 2''A månad från utslagets ankomst, hade
något fel icke blivit begånget. Inom nämnda tid hade nämligen medlen
influtit och hållits klaganden tillhanda. Att klaganden begärt verkställighet
med största skyndsamhet vore ej en omständighet, som inverkade på
utmätningsmannens i lag tillmätta verkställighetstid. Inom ramen av
denna tid vore det utmätningsmannen medgivet att jämka de exekutiva
verkställighetsåtgärderna i förhållande till sina övriga tjänstegöromål.
Det syntes även vara utmätningsmannen medgivet att inom denna verkställighetstid
lämna gäldenären det rådrum, som av en eller annan anledning
kunde finnas påkallat och skäligt, endast han tillsåge, att medlen inflöte.
Fredricsson hade varit tjänstledig under tiden den 4 augusti—den 4
september 1922.

Vid yttrandet fanns fogat utdrag av landsfiskalens i Ljusdals distrikt
dagbok i utsökningsmål för 1922 rörande ifrågakomna utsökningsärende.
Enligt utdraget hade ärendet anhängiggjorts hos landsfiskalen den 22 juni
1922 och upptagits under tre diarienummer 108—110. I kolumn 9 förekommo
följande anteckningar:

”1922 22/g fullmakt från Kristina Söderlund i Bamsjö felas, avvaktas innan
utslagen verkställas; 26/» ink. fullmakten från Kristina Söderlund;
2% styrkte gäldenärerna sig äga genom lagakraftvunna utslag motfordran
hos utmätningssökanden till ett belopp av 179: 25 kr. samt bestred till följd
därav kravet. Med anledning av denna invändning kunde verkställighet
lagligen icke ske för uttagande av nyssnämnda belopp. 4A ink. likvid för
resterande fordran 561: 38 kr. % underrättades sök. omb. i brev att beloppet
inbetalts, samt anmodades lyfta detsamma mot borgen för återbäring.

140

Vattenöver domstolens utslag överklagat. 1B/« insattes medlen i bankinrättning.
”

Klaganden avgav påminnelser och framhöll, att Fredricsson i sitt brev
till klaganden yttrat och i den avgivna förklaringen upprepat, att vattenöver
domstolens dom överklagats och att denna omständighet medförde,
att klaganden endast mot borgen finge lyfta tillerkända beloppet. Vidare
hade Fredricsson i nämnda brev och i förklaringen sagt, att medlen, om
de ej lyftes inom ”lagstadgad tid”, komme att nedsättas, resp. hade nedsatts
i bankinrättning. Av lagakraftbeviset ä vattenöverdomstolens dom
syntes, att domen vunnit laga kraft mot Märta Eriksson, Olsson och Lystedt.
Endast mot dessa hade verkställighet påkallats, och för utdömda beloppet,
som utgjorde ersättning för rättegångskostnader, svarade dessa solidariskt.
Att verkställighet påkallats endast mot de personer, som låtit
utslaget vinna laga kraft och som vore omedelbart och ovillkorligen betalningsskyldiga,
läge i ett fall, sådant som detta, redan i sakens natur,
men framginge till yttermera visso fullt klart av den del av klagandens
brev den 19 juni, vari klaganden anhållit, att verkställighet skulle ske
hos Märta Eriksson endast under förutsättning, att tillgång till fordringens
gäldande icke anträffades bos dem av hennes medparter, mot vilka
domen vunnit laga kraft. Det bekräftades vidare av den omständigheten,
att klaganden i brevet påpekat, att vattenöverdomstolens dom vore försedd
med lagakraftbevis. Om Fredricsson icke dess mindre uttagit det av
vattenöverdomstolen utdömda beloppet hos någon av dem, som överklagat
denna dom, hade han kränkt icke blott klagandens utan även dennes rätt.
Vad anginge den kvittning, som skulle hava påståtts, syntes av förklaringen
kunna slutas, att kvittningsyrkandet framställts av Hj. Larsson.
Klaganden ville påpeka, att Hj. Larsson icke vore utmätningsgäldenär
beträffande Svea hovrätts utslag den 30 september 1920, i fråga om vilket
utslag han alls icke förekomma som part, samt att av skäl, som nyss berörts,
han icke heller vore utmätningsgäldenär beträffande vattenöverdomstolens
dom. De eventuella motfordringar, som Hj. Larsson påstått,
saknade därför i dessa utmätningsärenden intresse. Det borde tilläggas,
att fordringsrätten i fråga om de utslag, för vilka kvittning skulle hava
påkallats, även enligt Fredricssons egen framställning tillhörde flera
skilda personer och att givetvis kvittning över huvud taget av utmätningsgäldenär
eller annan icke kunde påyrkas för mer än vad å honom
belöpte av resp. utslags innehåll. Angående den motfordran, som skulle
grunda sig å Svea hovrätts utslag den 30 september 1920 självt, så kunde
det icke vara rätt, att donna motfordran skulle gälla protokollslösen. Hade
Fredricsson lämnat rådrum för att lösa hovrättens utslag, hade han icke
blott givit rådrum för att styrka motfordringen utan för att skapa densamma.
Någon motfordran kunde nämligen icke anses hava uppkommit,
förrän utslagslösen verkligen utgivits. I fråga om hovrättens utslag den
31 mars 1922 vore att märka, att detta vore å klaganden överlåtet, överlåtelsehandlingen
hade åtföljt klagandens brev den 19 juni, vilket jämväl
påpekats i brevet. Klaganden häftade icke i skuld till Hj. Larsson eller
över huvud taget någon, som skulle kunna tänkas framställa kvittningsanspråk
i detta fall. Kvittningen ansåges icke kunna ske ipso jure genom
att två fordringar stode emot varandra utan först genom kvittningsan -

141

språkets framställande. Då någon kvittning icke påkallats kos klagandens
cement utan först, om det över huvud taget skett, under utmätningsförfarandet
och till och med först efter det gäldenärerna bort hava genom
utmätningsunderrättelsen bibragts kännedom om huvudfordringens överlåtelse,
vore uppenbart, att icke heller gentemot hovrättens utslag den 31
mars 1922 någon kvittning kunde äga rum.

Med anledning av innehållet i påminnelserna anmodade jag Fredricsson
att dels inkomma med eget förnyat yttrande och dels infordra förklaring
från den person, som under tiden ”4 augusti—4 september” 1922 uppehållit
Fredricssons tjänst.

Fredricsson anförde:

Klagandens uppgift, att han i sitt brev den 19 juni 1922 begärt verkställighet
av vattenöverdomstolens dom endast mot de motparter, mot vilka
utslaget vunnit laga kraft, vore icke riktig. Verkställigheten hade begärts
utan angivande av vissa personer. Under sådant förhållande hade domen
lort fefordras till verkställighet mot alla dom, som ålagts betalningsskyldighet,
sa mycket hellre som beträffande den ersättning, vattendomstolen
utdömt, hela ersättningen icke kunnat av Olsson, Lystedt och Märta Eriksson
uttagas utan endast vad på dem belöpte eller närmare angivet 3U.
Resten folie på de klagande motparterna. Att det, på sätt klaganden anfört,
läge ”i sakens natur”, att utmätning icke begärdes mot andra än dem,
mot vilka utslag vunnit laga kraft, kunde Fredricsson icke inse. Det vore
tvärtom mycket vanligt, att borg! när försäkrade sig om säkerhet för sin
fordran genom exekutiv verkställighet, så snart utslag i första instans
fallit, och även lyfte influten likvid. Det syntes kunna påstås att, om i
detta fall hela det utdömda beloppet icke uttagits, klaganden haft mera
grundad anledning till klagomål än under för handen varande förhållanden.
Fredricsson kunde icke finna, att ens den del av klagandens brev,
som särskilt berörde verkställigheten av vattenöverdomstolens dom, innehölle
någon begäran att verkställighet icke skulle riktas mot de klagande
parterna. Fredricsson måste fråga sig, huru domen skolat verkställas,
om även Märta Eriksson befunnits sakna tillgångar. Man syntes
hava all anledning antaga, att klaganden blivit föga tillfredsställd, om
han vid sådant förhållande återfått domen utan verkställighet mot de klagande
parterna. Nyssberörda del av klagandens brev hade av Fredrics*''on
uppfattats såsom en anvisning, i vilken tur domen borde verkställas
mot de olika gäldenärerna. Någon sådan anvisning vore från utmätningssökandens
sida alldeles överflödig, enär utmätningsmannen avgjorde den
saken själv. Klaganden hade endast att tydligt och klart i sin ansökan om
utmätning angiva, hos vilka utmätning skulle ske. Underläte klaganden
detta, finge klaganden själv svara för om han bleve missförstådd, och utslaget
befordrades till verkställighet i den ordning förrättningsmannen
själv prövade, att klagandens rätt bäst vore betjänt utav. Då det belopp,
klagandens huvudmän lagligen ägde utfå, även uttagits, vore det Fredricsson
omöjligt inse, att klagandens eller hans huvudmäns rätt blivit
kränkt. I fråga om kvittningen hade de i Fredricssons brev den 9 september
avdragna 10 kronor för lösen av det under punkt 2 omförmälda utslaget
bortfallit. Beloppet hade medräknats av misstag, och utmätningssökandens
tillgodohavande ökades därigenom till 571 kronor 38 öre. Be -

142

träffande klagandens påstådda personliga fordran vore dennas tillkomst
belysande för klagandens ingalunda ovanliga förfaringssätt. Det vore
nämligen riktigt, att klaganden vid sitt brev om verkställighet bilagt en
”överlåtelsehandling” av Söderlund rörande dennes fordran av Hj. Larsson
och V. Larsson. Icke förty kunde som avgjort antagas, att Söderlund
alltjämt och icke hans ombud hade denna fordran. Arrangemanget hade
säkerligen endast tillkommit av det skäl, att Söderlund vore insolvent, och
för att på så sätt möjliggöra för Söderlund att uttaga sin fordran hos Hj.
Larsson och V. Larsson, utan att dessa i sin tur skulle kunna få likvid för
sin motfordran. Emellertid kunde Fredricsson icke dela klagandens uppfattning
om rättsverkan av denna överlåtelse. Enligt Fredricssons mening
både Söderlund icke kunnat överlåta mera än han faktiskt haft att fordra.
Söderlunds faktiska fordringsrätt vore uttagen och stode liksom övriga
medel till klagandens disposition i den ordning, lagen stadgade. Av ovan
omnämnda skäl hade Fredricsson icke funnit sig äga laglig rätt att avslå
det i denna punkt gjorda kvittningsyrkandet. Av samma skäl hade Fredricsson
betraktat Söderlund, även rörande detta utslag, som huvudfordringsägare
och klaganden såsom hans ombud. Beträffande klagandens
yrkande att utfå deponerade medel utan borgen för återbäring ville Fredricsson
fästa uppmärksamheten därpå, att Fredricsson dittills icke vägrat
utanordna medlen utan ingivande av borgen eller ens haft tillfälle tidigare
iin efter cmottagandet av klagandens påminnelser fatta ståndpunkt
till ett sådant yrkande. Vad som förekommit vore, att Fredricsson efter
medlens inflytande underrättat klaganden om detta förhållande med anmodan
att insända borgen på sätt i utsökningslagen funnes föreskrivet för
det fall, att utmätningssökande ville lyfta medel å utslag, som icke vunnit
laga kraft. Efter nämnda underrättelse hade det tillhört klaganden
att direkt till Fredricsson meddela sin motsatta uppfattning. Hade så
skett, hade Fredricsson redan en månad tidigare kunnat fatta sitt beslut.
Något sådant svar hade Fredricsson icke avhört trots skriftlig erinran.
Först genom klagandens påminnelser i detta ärende hade Fredricsson erhållit
del av klagandens mening. Det syntes icke rättvisligen böra läggas
Fredricsson till last, att klaganden på detta sätt själv i onödan dragit ut
på ärendet. Lika litet kunde Fredricsson finna, att hans förfarande i detta
avseende innebure åtalbar förseelse. Först ett definitivt avkunnat beslut
med vägran att utanordna medlen skulle, enligt Fredricssons mening, innefatta
ett tjänstefel, om beslutet befunnes vara oriktigt. Efter att hava
tagit del av klagandens påminnelser hade Fredricsson numera företagit
ärendet i denna del till ny handläggning och därvid beslutat till klaganden
utan borgen utanordna av Hj. Larsson uttagna 13 kronor 32 öre, av
V. Larsson uttagna 43 kronor 33 öre, av Märta Eriksson uttagna 112 kronor
99 öre samt av en var av Olsson och Lystedt uttagna 113 kronor eller tillhopa
395 kronor 64 öre. Utöver detta belopp hade på grund av vattenöverdomstolens
dom uttagits av Hj. Larsson 68 kronor 59 öre, av V. Larsson
68 kronor 58 öre och av Randström 38 kronor 57 öre eller tillhopa 175 kronor
74 öre, som klaganden ägde lyfta mot ingivande av borgen. Da det
belopp, utmätningssökandena efter verkställd kvittning ägde utfå, influtit
och hållits klaganden tillhanda inom 2''A månad samt efter klagandens
därom framställda begäran till honom översänts utan borgen i den omfattning,
som lagligen syntes kunna ske, och i övrigt funnes för klagan -

143

den tillgängligt hos Fredricsson mot föreskriven borgen, hemställde Fredricsson,
att klagomålen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Vid yttrandet hade Fredricsson bifogat tre tablåer, varav framgick
följande:

Kvittningsrätt hade medgivits utmätningsgäldenärerna på grund av

1) K. B:s i Gävleborgs län utslag den 31 december 1920 i mål mellan
Söderlund, å ena, samt Hj. Larsson och V. Larsson, å andra sidan. Söderlund
hade förpliktats att till de senare utgiva 54 kronor.

2) Ljusdals tingslags häradsrätts utslag den 17 mars 1919 i mål mellan
änkan Greta Bäckström, O. Bäckström dels för egen del och dels i uppgiven
egenskap av god man för å utrikes ort vistande P. A. Bäckström ävensom
Rydberg och Andersson, kärande, samt V. Larsson, Hj. Larsson, Olsson,
Lystedt, Märta Eriksson och Randström, svarande, angående skada på
grund av vatten uppdämning. Genom utslaget hade kärandena förpliktats
att till svarandena utgiva rättegångskostnad med 40 kronor jämte
protokollslösen, uppgående till 10 kronor 50 öre, eller tillhopa 50 kronor
50 öre.

3) Svea hovrätts utslag den 16 mars 1920 på de besvär, O. Bäckström,
Greta Bäckström, Andersson såsom gift med Anna Bäckström, Söderlund
såsom gift med Kristina Bäckström samt Rydberg såsom gift med Karin
Bäckström anfört över ett av K. B. i Gävleborgs län den 10 september 1919
meddelat utslag i mål mellan klagandena, å ena, samt Hj. Larsson, V.
Larsson och Randström, å andra sidan, angående handräckning enligt 13
kap. 9 § vattenlagen. Klagandena hade genom utslaget förpliktats att, eu
för alla och alla för en, till vederparterna utgiva ersättning för utgifter i
hovrätten med 64 kronor 75 öre.

Vid den avräkning mellan parterna, som av Fredricsson verkställts och
innefattades i en av berörda tablåer, hade hänsyn icke tagits till överlåtelsen
å klaganden av Söderlunds fordran på grund av Svea hovrätts
utslag den 31 mars 1922, i följd varav kvittningsrätt i full utsträckning
medgivits på grund av de härovan under 1), 2) och 3) omförmälda utslagen.

Avräkningen hade verkställts på följande sätt:

Hj. Larsson hade såsom skuld till Söderlund påförts 70 kronor 31 öre
på grund av Svea hovrätts utslag den 31 mars 1922 och 11 kronor 44 öre
på grund av vattenöverdomstolens dom. På grund av samma dom hade
Larsson därjämte påförts 11 kronor 43 öre såsom skuld till en var av O.
Bäckström, Rydberg, Andersson, Greta Bäckström och P. A. Bäckström.
Däremot hade Larsson tillgodoförts i följd av motfordran hos Söderlund
27 kronor på grund av det under 1) härovan omförmälda utslaget och 4
kronor 32 öre på grund av utslaget under 3), hos O. Bäckström 1 krona
69 öre på grund av utslaget under 2) och 4 kronor 31 öre på grund avutslaget
under 3), hos Rydberg 1 krona 68 öre och 4 kronor 31 öre, hos en
var av Andersson och Greta Bäckström 1 krona 68 öre och 4 kronor 32 öre
på grund av utslagen under 2) och 3) samt hos P. A. Bäckström 1 krona
68 öre på grund av utslaget under 2).

V. Larsson hade såsom skuld till Söderlund påförts 70 kronor 32 öre
på grund av Svea hovrätts utslag den 31 mars 1922, 6 kronor på grund av
samma hovrätts utslag den 30 september 1920 — därvid den ränta, som tillerkänts
Söderlund och hans medparter, i sin helhet beräknats till 5 kronor
— och 11 kronor 43 öre på grund av vattenöverdomstolens dom samt till

144

en var av 0. Bäckström, Rydberg, Andersson och Greta Bäckström 6
kronor på grund av hovrättens utslag den 30 september 1920 och 11 kronor
43 öre på grund av vattenöverdomstolens dom. Enligt samma dom hade
Larsson påförts 11 kronor 43 öre såsom skuld till P. A. Bäckström. Kvittningsvis
hade Larsson tillgodoförts i följd av motfordran av Söderlund
27 kronor på grund av utslaget under 1) och 4 kronor 31 öre på grund av
utslaget under 3), av O. Bäckström 1 krona 69 öre och 4 kronor 31 öre
och av en var av Rydberg, Andersson och Greta Bäckström 1 krona 68
öre och 4 kronor 32 öre på grund av utslagen under 2) och 3) samt av
P. A. Bäckström 1 krona 68 öre på grund av utslaget under 2).

Randström hade såsom skuld påförts 11 kronor 43 öre till en var av
Södcrlund, O. Bäckström, Rydberg, Andersson, Greta Bäckström och P. A.
Bäckström på grund av vattenöverdomstolens dom samt i följd av motfordran
tillgodoförts på grund av utslaget under 3) 4 kronor 32 öre av Söderlund,
på grund av utslagen under 2) och 3) 1 krona 68 öre och 4 kronor
31 öre av O. Bäckström, 1 krona 68 öre och 4 kronor 32 öre av Rydberg,
1 krona 69 öre och 4 kronor 32 öre av vardera av Andersson och Greta
Bäckström och på grund av utslaget under 2) 1 krona 68 öre av P. A.
Bäckström.

Märta Eriksson hade på grund av vattenöverdomstolens dom såsom
skuld påförts 20 kronor 24 öre till en var av Söderlund, Greta Bäckström
och P. A. Bäckström och 20 kronor 23 öre till en var av O. Bäckström,
Rydberg och Andersson samt i följd av motfordran på grund av utslaget
under 2) tillgodoförts 1 krona 68 öre av en var av O. Bäckström, Andersson
och P. A. Bäckström och 1 krona 69 öre av vardera av Rydberg och
Greta Bäckström.

Olsson hade på grund av ovannämnda dom såsom skuld påförts 20 kronor
23 öre till vardera av Söderlund och Greta Bäckström och 20 kronor
24 öre till en var av O. Bäckström, Rydberg, Andersson och P. A. Bäckström
samt i följd av motfordran på grund av utslaget under 2) tillgodoförts
1 krona 69 öre av vardera av O. Bäckström och Rydherg och 1 krona
68 öre av en var av Andersson, Greta Bäckström och P. A. Bäckström.

Slutligen hade Lystedt på grund av samma dom såsom skuld påförts
20 kronor 23 öre till vardera av Söderlund och P. A. Bäckström och 20
kronor 24 öre till en var av O. Bäckström, Rydberg, Andersson och Greta
Bäckström samt såsom motfordran på grund av utslaget under 2) tillgodoförts
1 krona 69 öre av vardera av O. Bäckström och Rydherg och 1
krona 68 öre av en var av Andersson, Greta Bäckström och P. A. Bäckström.

I avgivet yttrande åberopade kontorsskrivaren G. Olson, vilken under
Fredricssons omförmälda ledighet uppehållit landsfiskalstjänsten i Ljusdals
distrikt, såsom eget yttrande vad Fredricsson för sin del anfört.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gävleborgs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Fredricsson. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

145

Enligt 162 § utsökningslagen skall, om ej utmätning är förrättad och,
där lös egendom av annat slag än fartyg, gods i fartyg, fordran eller
rättighet tagits i mät, försäljning därav ej är verkställd inom 2 månader,
sedan landsfiskal mottagit de handlingar, på grund varav utmätning begärts,
landsfiskalen själv svara för det belopp, varför utmätningen bort
ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker landsfiskalen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som
landsfiskalen ej kunnat förekomma, är han från all ansvarighet fri. Möter
sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas,
genast antecknas i den dagbok, som skall av landsfiskalen hållas.

I 167 § utsökningslagen stadgas att, om utmätningsman förhåller medel
för fordringsägare, då denne äger rätt att dem utfå och till erhållande
därav sig anmäler, gälde ränta efter 6 för hundra om året och ansvare
dessutom för tjänstefelet.

15 § i kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas innehåller att, då borgenär
skriftligen begärt, att medel, som skola honom tillhandahållas, måtte under
uppgiven adress med posten översändas, åligger det utmätningsmannen
att enligt adressen ofördröjligen avsända medlen under assurans eller
medelst postanvisning; och må utmätningsmannen därvid göra avdrag
för porto och övriga postavgifter jämte den ersättning, som särskilt är
stadgad.

Enligt en av Fredricsson kvitterad avi, som jag från postverket infordrat,
synes Fredricsson hava mottagit handlingarna i det ifrågavarande
utsökningsärendet den 22 juni 1922. Utmätning i den ordning klaganden
begärt och, eventuellt, försäljning av det utmätta borde sålunda hava varit
förrättade senast 2 månader därefter eller den 22 augusti. Såvitt dagboken
utvisar har emellertid under nämnda tid endast förekommit, att uttnätningsgäldenärerna,
efter anmaning att betala, ”med lagakraftvunna
utslag” styrkt kvittningsgill motfordran till ett belopp av 179 kronor 25
öre och till denna del bestritt kravet.

Mot Fredricssons godtagande av kvittningsanspråken synes icke kunna
göras någon anmärkning. Men i övrigt torde ett flertal felaktigheter vidlåda
handläggningen av utsökningsärendet. Inom 2 månader efter dess
anhängiggörande företogs icke någon vidare åtgärd för indrivning av
återstoden av utmätningssökandenas fordran. Den av Fredricsson förfäktade
åsikten, att han för verkställigheten skulle ägt tillgodoräkna sig jämväl
den för redovisning i 137 § utsökningslagen stadgade tiden, kan jag
icke godkänna. Beträffande sådan redovisning är den huvudregeln upp 10

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc tiU 1924 års riksdag.

146

ställd, att medlen skola skyndsamligen, d. v. s. så snart rimligtvis kan ske,
tillhandahållas borgenären. Utmätningsmannen är icke berättigad att
intill fjortonde dagen, från det medel influtit, innehålla desamma, om icke
särskilda omständigheter göra det nödigt, utan det åligger honom i allmänhet
att redan dessförinnan till borgenär, som infinner sig, utbetala
medlen eller förfara enligt 15 § i dagboksförordningen. Innan dom eller
utslag, på grund varav utmätning skett, vunnit laga kraft, må dock betalning
ej av borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen. Än
mindre kan det tillåtas utmätningsmannen att med utmätnings verkställande
dröja intill redovisningstidens slut. Sker detta, kan utmätningsmannen
icke undgå den i 162 § utsökningslagen stadgade betalningsskyldigheten,
därest han ej kan fullgöra den i lagrummet omförmälda bevisningen.

De felaktigheter, som förekommit vid behandlingen av utsökningsärendet,
torde till en del äga sitt ursprung i Fredricssons uppfattning, att vattenöverdomstolens
dom skulle verkställas gentemot samtliga sex kärandena
i målet. I sitt brev den 19 juni 1922 måste dock klaganden anses på
ett tillräckligt tydligt sätt hava anhållit, att verkställigheten av nämnda
dom närmast skulle riktas mot Olsson och Lystedt och först om det utsökta
beloppet icke kunde hos dem uttagas mot Märta Eriksson, mot vilka
tre kärandeparter domen enligt densamma åtecknat bevis vunnit laga
kraft. Då verkställighet sålunda icke begärts mot Hj. Larsson, V. Larsson
och Randström samt Hj. Larsson och hans melparter allenast efter
huvudtal skulle svara för de av vattendomstolen utdömda rättegångskostnaderna,
hade av nämnda kostnader endast en sjättedel bort uttagas av
en var av Märta Eriksson, Olsson och Lystedt, medan däremot kostnaderna
vid vattenöverdomstolen, för vilka parterna svarade solidariskt, i
föista hand bort uttagas av Olsson och Lystedt.

Under medgivande av kvittningsrätt för utmätningsgäldenärerna, i den
mån de av utmätningssökandena ägde eller, beträffande klagandens fordran,
av Söderlund ägt motfordran, torde, såvitt utredningen ger vid handen,
indrivningen hava bort företagas enligt en vid instruktionen fogad
tablå (här utesluten) på följande sätt.

På grund av Svea hovrätts utslag den 31 mars 1922 hade bort påföras
Hj. Larsson 70 kronor 31 öre och V. Larsson 70 kronor 32 öre såsom skuld
till Söderlund eller efter överlåtelse klaganden. Dessutom hade V. Larsson
på grund av hovrättens utslag den 30 september 1920 bort påföras 30
kronor eller sålunda 6 kronor såsom skuld till en var av Söderlund, O.
Bäckström, Rydberg, Andersson och Greta Bäckström. Mot dessa skuldbelopp
hade kvittningsrätt bort medgivas Hj. Larsson för 27 kronor på
grund av utslaget under 1) och 21 kronor 58 öre på grund av utslaget
under 3). I följd av sistnämnda utslag ägde nämligen Hj. Larsson att av
Söderlund, O. Bäckström, Rydberg, Andersson och Greta Bäckström uppbära
ersättning för rättegångskostnad med angivna belopp, som, med hänsyn
därtill att parterna solidariskt svarade för beloppet, Hj. Larsson ägde
i sin helhet uttaga av Söderlund. V. Larsson hade bort medgivas kvittningsrätt
dels för fordran hos Söderlund, 27 kronor på grund av utslaget
un: er 1) och 4 kronor 31 öre på grund av utslaget under 3), dels ock för
fordran på grund av utslagen under 2) och 3) 1 krona 69 öre och 4 kronor
31 öre hos O. Bäckström samt 1 krona 68 öre och 4 kronor 32 öre hos en
var av Rydberg, Andersson och Greta Bäckström.

147

På grund av vattenöverdomstolens dom hade Märta Eriksson bort påföras
68 kronor 59 öre eller sålunda 11 kronor 44 öre såsom skuld till Söderlund
och 11 kronor 43 öre såsom skuld till en var av O. Bäckström, Rydberg,
Andersson, Greta Bäckström och P. A. Bäckström. Såsom motfordran
på grund av utslaget under 2) hade bort tillgodoföras Märta Eriksson
1 krona 68 öre av en var av O. Bäckström, Andersson och P. A. Bäckström
samt 1 krona 69 öre av vardera av Rydberg och Greta Bäckström.
Olsson och Lystedt hade bort påföras vardera 24 kronor 63 öre såsom skuld
till Söderlund samt 24 kronor 64 öre såsom skuld till en var av O. Bäckström,
Rydberg, Andersson, Greta Bäckström och P. A. Bäckström med
rätt för Olsson och Lystedt att på grund av utslaget under 2) kvittningsvis
tillgodoföras vardera 1 krona 69 öre av en var av O. Bäckström och
Rydberg samt 1 krona 68 öre av var och en av Andersson, Greta Bäckström
och P. A. Bäckström.

Om verkställigheten skett i enlighet med denna avräkning, hade, sedan
a hela det utsökta beloppet 534 kronor 88 öre kvittningsvis avdragits berörda.
motfordringsbelopp, tillhopa 129 kronor 15 öre, och under förutsättning
att Olsson och Lystedt varit solventa för hos dem utsökta belopp,
genom förrättningen bort inflyta 405 kronor 73 öre, uttagna med 21 kronor
73 öre hos Hj. Larsson, 45 kronor 1 öre hos V. Larsson, 60 kronor 17 öre
hos Märta Eriksson samt 139 kronor 41 öre hos vardera av Olsson och
Lystedt.

Dessutom hade Fredricsson ägt att, därest han önskat, hos utsökningsgäldenärerna
uttaga ersättning för förrättningskostnaden.

_ Då klaganden i sitt brev den 19 juni 1922 begärt att få influtna medel till
sig översända, hade det enligt bestämmelserna i 15 § dagboksförordningen
ålegat Fredricsson att med posten till klaganden översända vid förrättningen
influtna, klaganden tillkommande medel. Till en början erbjöd
emellertid Fredricsson i brev den 9 september 1922 klaganden att mot borgen
lyfta visst belopp. Först den 26 oktober 1922 översände Fredricsson
till klaganden 395 kronor 64 öre, varvid Fredricsson tillika meddelade,
att ytterligare 175 kronor 74 öre funnes att lyfta mot borgen.

Genom Fredricssons förfarande — anförde jag vidare — hade klaganden,
för vilken senast den 5 september 1922 de influtna medlen bort författningsenligt
tillhandahållas, under tiden intill den 26 oktober varit i avsaknad
av berörda belopp, 395 kronor 64 öre, samt alltjämt återstoden av
det belopp, som kunde beräknas hava influtit, om utmätningen verkställts
i enlighet med klagandens begäran, och som fått lyftas utan säkerhet,
eller 10 kronor 9 öre. Med hänsyn till stadgandet i 167 § utsökningslagen
måste det åligga Fredricsson att å de sålunda obehörigen innehållna beloppen
efter 6 för hundra om året gälda ränta, vilken syntes kunna beräknas
från den 5 september 1922 till resp. betalningsdagar. Likaså syntes
klaganden vara berättigad till någon ersättning för det besvär, lian
hos mig haft att komma till sin rätt. Från vad Fredricsson sålunda måste
anses skyldig att till klaganden utgiva borde han emellertid äga att göra
avdrag för kostnaden för översändandet.

Som Fredricsson, vilken ensam borde svara för utsökningsärendets behandling,
icke velat vidgå, att han genom dröjsmålet med översändandet
till klaganden av influtna medel förfarit oriktigt, och skada genom för -

148

farandet syntes hava tillskyndats klaganden, funne jag — även om Fredricsson
i viss mån kunde anses ursäktad genom utsökningsärendcts invecklade
beskaffenhet — nu nämnda dröjsmål böra beivras. Jag uppdrog
därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Fredricsson för det tjänstefel, vartill han genom
dröjsmålet gjort sig skyldig, samt å honom yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle lämnas klaganden
att yttra sig i målet; och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid Ljusdals tinr/slags häradsrätt, varest förutom
klaganden såsom målsägande inställde sig O. Bäckström, Rydberg och
hans hustru, Andersson och hans hustru samt Söderlund och hans hustru.

Häradsrätten yttrade i utslag den 29 oktober 1923 följande:

I likhet med J. O. funne häradsrätten, att verkställigheten av ifrågavarande
utslag och dom bort ske i enlighet med den avräkning, som funnes
upptagen i J. 0:s instruktion för åklagaren, och att på grund av utslagen
och domen således bort uttagas 405 kronor 73 öre. Som Fredricsson, enligt
vad i målet blivit upplyst, varit tjänstledig från och med den 4 augusti
till och med den 4 september 1922, kunde Fredricsson icke anses ansvarig
för att åtgärder icke jämlikt 162 § utsökningslagen blivit vidtagna inom
där föreskriven tid för uttagande av det belopp gäldenärerna, såsom ovan
angivits, haft att erlägga. Enär det emellertid jämlikt 137 § nämnda lag
ålegat Fredricsson att, sedan han den 4 september 1922 fått mottaga ovannämnda
belopp 561 kronor 38 öre, skyndsamt till klaganden översända vad
därav tillkomme klaganden och hans medparter, men Fredricsson underlåtit
detta, prövade häradsrätten, som funne, att avseende icke kunde fästas
å vad Fredricsson till fredande från ansvar och ersättning i målet andraga,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist fälla Fredricsson för den
försummelse, som han i egenskap av utmätningsman låtit komma sig till
last i målet, att bota 25 kronor, varjämte Fredricsson förpliktades att till
klaganden och hans medparter genast utbetala 10 kronor 9 öre jämte ränta
efter 5 procent å 405 kronor 73 öre från den 5 september 1922 till den 26
oktober sagda år samt därefter å utdömda beloppet, tills betalning skedde,
med rätt likväl för Fredricsson att vid betalningens erläggande avräkna
honom tillkommande kostnad för försändelsen den 26 oktober 1922 med
75 öre jämte portoavgift. Fredricsson förpliktades tillika ersätta klaganden
och hans medparter de kostnader, som för dem unnkommit dels i anledning
av det hos J. O. anhängiggjorda ärendet med 145 kronor 40 öre och
dels deras kostnader i målet vid häradsrätten med 150 kronor jämte vad
de visade sig hava utgivit för ett exemplar av häradsrättens protokoll och
dom i målet.

Över häradsrättens utslag hava klaganden och hans medparter ävensom
Fredricsson anfört besvär i Svea hovrätt. Målet är beroende på hovrättens
prövning.

28. Försummelse vid kyrkobokföring.

I en den 14 mai 1923 hit inkommen skrift anförde banvakten J. A. Andersson
i Båstad följande:

Klaganden, som under 1918 varit bosatt i Ängelholm, hade den 30 no -

149

vember 1918 avflyttat därifrån till Fleninge församling. Den 30 september
1919 hade klaganden flyttat från sistnämnda församling till Hälsingborg,
varifrån klaganden den 9 oktober 1921 flyttat till Båstads köping.
Under hela nämnda tid hade klaganden varit upptagen såsom skattskyldig
förutom i Fleninge och Hälsingborg jämväl i Ängelholm. Anledningen
därtill hade varit, att pastorsämbetet i Ängelholm vid klagandens försedling
till Fleninge ej strukit klaganden ur sina kyrkoböcker förrän den
24 augusti 1921 vid ett av klaganden gjort besök å pastorsexpeditionen.
Klaganden hade i Ängelholm erlagt kronoskatt för år 1920, vilken dock
efter av klaganden i kungl. kammarrätten anförda besvär återbetalts till
klaganden. För år 1921 hade klaganden erlagt kronoskatt i Hälsingborg,
men klaganden väntade, att sådan skatt på grund av hans taxering i Ängelholm
skulle bliva uttagen genom införsel i klagandens avlöning. För åren
1919, 1920 och 1921 hade jämväl kommunalskatt blivit klaganden påförd i
Ängelholm, men klaganden hade ej behövt erlägga denna skatt. Klaganden
anhöll, att pastorsämbetet i Ängelholm måtte, på grund av till taxeringsmyndigheterna
lämnade oriktiga uppgifter, åläggas att till klaganden
utgiva ersättning för de extra kostnader, som därigenom åsamkats
klaganden.

Vid klagoskriften var fogat ett av kammarrätten den 24 januari 1922
meddelat utslag, varav inhämtades att, sedan klaganden anfört besvär
däröver att han, som år 1920 för sin inkomst beskattats i Hälsingborg,
tillika blivit samma år i Ängelholm taxerad till bevillning för 2,500 kronors
inkomst av tjänst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett
taxerat belopp av 2,500 kronor med 700 kronors beskattningsbart belopp
och grundbelopp av 21 kronor, kammarrätten, enär Hälsingborg finge anses
hava varit klagandens rätta mantalsskrivningsort för år 1920, undanröjt
de ifrågavarande taxeringarna i Ängelholm och i sammanhang därmed
befriat klaganden från skyldighet att erlägga honom för år 1920 i
Ängelholm påförd avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat kyrkoherden
i Munka-Ljungby och Ängelholms församlingar, kontraktsprosten H.
B. Hammar att inkomma med yttrande, anförde Hammar följande:

Klaganden hade uttagit flyttningsbetyg till Fleninge den 22 november
1918. Hammars expeditionsbiträde hade antecknat i utflyttningsboken inkommen
avis om klagandens inflyttning i Fleninge den 29 november 1918,
men biträdet hade glömt att samtidigt verkställa utstrykningen i församlingsboken.
Därför hade klaganden kvarstått, men såsom ”å församlingen
skriven”, till 1921, då klaganden gjort anmälan på pastorsexpeditionen och
rättelse genast vidtagits. Hade klaganden förut vänt sig till pastorsexpeditionen,
hade rättelse omedelbart vunnits. Genom intyg av pastorsämbetet
hade klaganden befriats från kommunalskatt i Ängelholm. Kammarrättens
utslag visade ock, att han befriats från kronoskatt. Hammar
bestrede skyldighet att betala klagandens s. k. extra kostnader. Klagandens
besvär hade varit ”utan avgift”. Klaganden hade icke på något sätt
styrkt, att för Hammars skull en extra kostnad åsamkats klaganden.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att orsaken till att han ej
vänt sig till Hammar förrän hösten 1921 varit, att klaganden först då be -

150

kommit skattsedel för år 1920 och att han ej förr vetat om, att han fortfarande
stått skriven i Ängelholm. Kammarrätten hade visserligen befriat
klaganden från kronoskatt i Ängelholm, men klaganden hade dessförinnan
måst betala samma skatt och först ett år därefter återbekommit
penningarna. De extra kostnader, för vilka klaganden begärt ersättning,
utgjordes dels av ränta på för skatten utlagda penningar, dels indrivningspenningar,
uppkomna på det sätt, att skattsedlarna måst sändas efter
klaganden, som på grund därav erhållit desamma för sent för att kunna
betala dem vid uppbördsstämmorna, och dels ersättning för det besvär;,
pastorsämbetet i Ängelholm på grund av sin glömska åsamkat klaganden.
Det vore ej lätt att betala flera skatter, än man vore skyldig till.

I samband med av mig den 10 september 1923 företagen inspektion av
rådhusrätten och magistraten i Ängelholm inhämtade jag upplysningar i
förevarande ärende av t. f. kronouppbördskassören i Ängelholm Annie
Andersson och ordföranden i stadens taxeringsnämnd folkskolläraren
N. Melin.

Annie Andersson, som uppehållit befattningen såsom kronouppbördskassör
i staden största delen av 1922 och hela c''en förflutna delen av 1923,
uppgav, att pastorsämbetet till mantalsskrivningen varje år avlämnade
en särskild förteckning å personer, vilka stodo uppförda såsom ”å församlingen
skrivna”. De i denna förteckning upptagna personerna uppfördes
vid mantalsskrivningen i mantalslängden under rubriken ”utan stadigt
hemvist”. Mantalslängden upprättades i två exemplar, varav ex. I i mars
överlämnades till ordföranden i stadens taxeringsnämnd, medan ex. II
förvarades å kronouppbördskontoret. Annie Andersson företedde ex. II av
mantalslängden för Ängelholm för år 1920, och vid granskning av längden
befanns, att klaganden jämte åtskilliga andra personer däri voro upptagna
under rubriken ”utan stadigt hemvist”.

Av handlingarna i förenämnda av kammarrätten avgjorda besvärsmål
har jag inhämtat, att den klaganden i Ängelholm påförda kronoskatten
för år 1920, pensionsavgift inberäknad, uppgått till 91 kronor 45 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kristianstads
län att förordna lämplig person att såsom åklagare anhängiggöra
och utföra åtal mot Hammar. I den för åklagaren utfärdade instruktionen
anförde jag följande:

I § 1 mom. 1 i kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande stadgas, att i varje församling av svenska kyrkan skola
enligt förordningen bifogade formulär föras bland andra kyrkoböcker församlingsbok,
inflyttningsbok och utflyttningsbok jämte förteckning över
ankomna aviser om inflyttning. Enligt mom. 5 i samma paragraf ansvarar
pastor för kyrkoböckernas förande.

I det till förordningen hörande formulär till församlingsbok finnes upptagen
en särskild kolumn med följande rubrik: ”Utflyttad eller överförd.
Till förs. i län eller stad, eller uppslag i församlingsbok eller boken över
obefintl. År, dag och månad.” Kolumn 14 i formuläret till utflyttningsbok
har en så lydande rubrik: ”År, dag och månad, då avis om inflyttningen
ankom.”

151

I § 3 i förordningen stadgas, att alla, som äro inom församlingen bosatta,
skola bokföras i församlingsboken.

Enligt § 6 skola under rubrik ”å församlingen skrivna”, så vida anledning
till deras upptagande å annat ställe i församlingsboken saknas, sammanföras
personer, som författningsenligt skola vara bokförda i församlingen
men sakna stadigvarande hemvist eller för längre tid vistas på
annan ort, såsom å uppfostringsanstalt intagna barn, å hospital eller annan
sjukvårdsinrättning intagna, fångar m. fl.

I § 12, som innehåller bestämmelser om inflyttningsbokens förande, stadgas
i mom. 4 att, så snart flyttningsbetyg, utfärdat till församling inom
riket, inlämnats å pastorsexpedition, åligger det pastor att därom underrätta
pastor i den församling, från vilken betyget utfärdats.

I § 13 heter det, att i utflyttningsboken skola införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året från församlingen utfärdade
flyttningsbetyg. Enligt mom. 3 skall för den, som uttagit flyttningsbetyg
till församling inom riket, i utflyttningsboken antecknas såväl den
dag, då flyttningsbetyget utfärdas, som den, då det, enligt underrättelse,
som jämlikt § 12 mom. 4 ingår, inlämnats i annan församling, vilken sistnämnda
dag skall räknas såsom utflyttningsdag. Enligt mom. 6 skola i
förteckningen över ankomna aviser om inflyttning de jämlikt § 12 mom. 4
ankommande aviseima antecknas efter hand som de ingå.

Enligt § 33 åligger det person, som avflyttar från församling, där han
är bokförd, till annan församling inom riket, att före utflyttningen å
pastorsexpeditionen uttaga flyttningsbetyg och därvid uppgiva församling,
till vilken han flyttar, samt såvitt möjligt blivande bostad i församlingen.
Betyget skall så snart ske kan och senast inom en månad efter
inflyttningen eller, om inflyttningen skett under hösten, senast vid vederbörligt
husförhör eller för-skrivning, inlämnas till pastor i inflytlningsorten.
Har någon inflyttat under tiden mellan nämnda förrättning och
årets slut, skall han sist på åttonde dagen efter inflyttningen hava till
pastor avlämnat betyget.

I § 34 stadgas, att församlingsboken skall av pastor årligen, i stad efter
den 8 oktober, särskilt för mantalsskrivningen rättas och kompletteras vid
husförhör eller för-skrivningar.

I § 1 i kungl. förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
stadgas, att mantalsskrivning, därvid varje svensk undersåte utom
den, som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, bör till namn, födelseår
och yrke i mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret,
uppföras, skall årligen mellan den 15 november och årets slut förrättas
särskilt för varje stad, kommun å landet eller, där kommun å landet
tillhör flera fögderier, fögderidel av sådan kommun.

I stad, där magistrat finnes, verkställes mantalsskrivningen under magistratens
tillsyn av den tjänsteman, vilken debiteringen av kronoutskylderna
åligger eller till vars befattning förrättningen enligt särskilt meddelade
föreskrifter hörer.

Såsom allmän regel gäller, enligt § 3 mom. 1, att envar skall mantalsskrivas,
där han är bosatt.

Enligt § 7 mom. 1 skola vid mantalsskrivningen tillstädesvara bland
andra pastor eller, om han har förfall, någon av honom förordnad lämplig
person, helst annan inom församlingen tjänstgörande präst.

152

Pastor eller hans ombud skall, jämlikt stadgande i § 7 mom. 2, vid förrättningen
tillhandahålla församlingsboken, i vilken alla sedan sista mantalsskrivning
timade förändringar skola, såvitt på pastor ankommit, hava
blivit fullständigt införda, och därur meddela erforderliga upplysningar.

Vid mantalsskrivningen skola, såsom framgår av § 8 mom. 1, i enlighet
med församlingsboken och efter granskning av avlämnade uppgifter samt
med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid förrättningen närvarande
kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, särskilt för en var
fastighet, till namn och födelseår samt yrke eller tjänst alla de personer,
vilka böra där mantalsskrivas. Därvid skall bland annat iakttagas, att
för en var, för vilken särskild debetsedel kan antagas bliva utfärdad, utsättes
hans bostad. Den, som saknar stadigt hemvist, skall efteråt i längden
särskilt upptagas, på sätt formuläret till mantalslängd utvisar.

I det till mantalsskrivningsförordningen hörande formulär n:r 2, avseende
mantalslängd, är angiven eu särskild rubrik, så lydande: ”Utan stadigt
hemvist, antecknade enligt § 8 mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen.
”

I § 8 mom. 3 heter det, att av de i nästföregående års mantalslängd upptagna
personer må, utom dem, som avlidit, och den, som bosatt sig å utländsk
ort, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den,
som under årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat
distrikt avflyttat eller vid förrättningen styrker, att han för det kommande
året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort bestämda
grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt; dock att den, som
jämlikt gällande förordning angående kyrkoböckers förande skall från
församlingsboken överföras till boken över obefintliga, skall vid mantalsskrivningen
utelämnas.

Enligt § 8 mom. 6 skall efter mantalsskrivningsförrättningens slut mantalslängden
undertecknas av förrättningsmannen, pastor eller hans ombud
och vederbörande kommunalombud.

Före den 15 januari varje år skall, såsom framgår av § 10 mom. 1, pastor
tillställa vederbörande magistrat eller häradsskrivare förteckning på alla
efter mantalsskrivningsförrättningen föregående år intill årets slut i mantalsskrivningsdistriktet
födda och döda samt med flyttningsbetyg från
annat distrikt dit inflyttade, förut ej där mantalsskrivna personer ävensom
från distriktet utflyttade personer, de sistnämnda dock endast såvida
de under förenämnda tid uttagit flyttningsbetyg till annan församling och
från pastor därstädes eller på annat tillförlitligt sätt underrättelse erhållits
om att de dit inflyttat. Där några förändringar icke inträffat mellan
mantalsskrivningen och årets slut, skall även sådant inom den stadgade
tiden hos mantalsskrivningsförrättaren anmälas. Enligt mom. 2 skola i
mantalslängden införas de rättelser och tillägg, som föranledas av omför
mälda förteckning.

Enligt § 11 skall mantalslängden före den 5 mars av mantalsskrivningsförrättaren
avlämnas till vederbörande pastor, vilken har att med församlingsboken
jämföra mantalslängden och därvid särskilt uppmärksamma,
huruvida person, för vilken i längden gjorts anteckning, att han
ej är i församlingen kyrkoskriven, numera avlämnat flyttningsbetyg. De
vid granskningen förekomna anmärkningar skola upptagas å förteckning,
som bifogas mantalslängden; och skall denna senast den 15 mars av pastor

158

återställas till mantalsskrivningsförrät taren. Sedan i anledning av pastors
anmärkningar vederbörliga rättelser och tillägg ägt rum i mantalslängden,
skall längden anses justerad. Senast den 25 mars skall den justerade
mantalslängden avlämnas till ordföranden i taxeringsnämnden.

I 10 § i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom och av inkomst stadgas, att svensk medborgare, som författningsenligt
är eller bör vara i riket mantalsskriven, åligger att utgöra
inkomstbevillning för den inkomst, han åtnjutit.

Enligt 3 § i kung], förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt åligger skyldighet att utgiva skatt för inkomst svensk
medborgare, som författningsenligt är eller bör vara i riket mantalsskriven.

I § 32 i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering stadgas, att det åligger taxeringsnämnden
att i inkomstlängden införa skattskyldigs namn, och bör taxeringsnämnden
därvid följa den inom samma ort senast upprättade mantalslängden.

I förevarande fall utfärdade, enligt vad Hammar uppgivit, pastorsämbetet
i Ängelholm den 22 november 1918 flyttningsbetyg för klaganden till
Fleninge församling. Klaganden inflyttade i nämnda församling den 29
november 1918. Avis därom kom pastorsämbetet i Ängelholm till banda,
och anteckning om avisen gjordes i utflyttningsboken. Ehuru klaganden
varit att anse såsom utflyttad från Ängelholms församling den 29 november
1918, blev icke samtidigt, såsom vederbort, i församlingsbokens därför
avsedda kolumn anteckning verkställd om klagandens utflyttning, utan
klaganden kvarstod fortfarande i församlingsboken såsom kyrkoskriven
”å församlingen” i Ängelholm, till dess han själv i augusti 192i gjorde anmärkning
om förhållandet. Såsom en följd därav torde klaganden hava
blivit för såväl 1919 som 1920 och 1921 mantalsskriven i Ängelholm. Sistnämnda
förhållande medförde, att klaganden, som för år 1920 för sin inkomst
beskattats i Hälsingborg, samma år jämväl taxerades till bevillning
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt i Ängelholm. Klaganden elände
den honom i Ängelholm påförda kronoskatten för 1920, och, som detta
synes hava skett efter den ordinarie uppbördstidens utgång, torde klaganden
även måst erlägga stämmoböter. Nämnda skatt blev emellertid
efter meddelandet av kammarrättens utslag den 24 januari 1922 till klaganden
återbetald.

Såsom anledning till den felaktighet i kyrkobokföringen, som förelupit.
har Hammar uppgivit, att hans expeditionsbiträde glömt att utstryka klagandens
namn ur församlingsboken. Då inkommen avis om klagandens inflyttning
i Fleninge församling blivit antecknad, borde dock felet under
den granskning av böckerna, som enligt ovan omförmälda bestämmelser
ålegat Hammar, kunnat upptäckas. Att klaganden, sedan han avflyttat
från Ängelholm, uppförts ”å församlingen” har i varje fall varit oriktigt
och kan sålunda icke lända Hammar till försvar. Ty de personer, som
böra upptagas under nämnda rubrik, äro endast sådana, som skola vara
bokförda i församlingen, vilket icke var förhållandet med klaganden.

Då i enlighet med de anförda bestämmelserna i taxeringsförordningarna
mantalslängden lägges till grund för taxeringen, har klagandens mantalsskrivning
i Ängelholm medfört, att klaganden blivit taxerad därstädes
1920 och, enligt vad klaganden uppgivit, jämväl 1921. Att detta varit en

154

följd därav att klaganden kvarstått i församlingsboken för Ängelholm
har Hammar ej bestritt.

Genom att klaganden — fortsatte jag — sålunda taxerats, förutom i rätt
mantalsskrivningsort, i Ängelholm syntes viss kostnad för vinnande av
rättelse hava åsamkats klaganden, varjämte han kunde hava lidit skada
genom att nödgas erlägga dubbla skatter och därtill stämmoböter för den
i Ängelholm debiterade skatten. Då Hammar enligt § 1 mom. 5 i förordningen
om kyrkoböckers förande vore ansvarig för förandet av kyrkoböckerna
i Ängelholms församling och försummelse ägt rum i fråga om
klagandens kyrkobokföring, syntes Hammar vara ersättningsskyldig för
klaganden därigenom förorsakad skada.

Som Hammar bestritt varje ersättningsskyldighet, fann jag försummelsen
icke kunna undgå min beivran. Jag uppdrog därför åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Hammar för det tjänstefel, vartill han gjort sig skyldig, samt å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg
borde tillfälle lämnas klaganden att yttra sig i målet; och borde av
klaganden framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade,
understödjas.

jRådhusrätten i Ängelholm, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 5 november 1923 att, enär i målet vore utrett att, efter det klaganden
den 22 november 1918 hos pastorsämbetet i Ängelholm uttagit
flyttningsbetyg till Fleninge församling och underrättelse om inflyttningen
till Fleninge inkommit från därvarande pastorsämbete till pastorsämbetet
i Ängelholm den 29 november 1918, Hammar icke förrän den 24
augusti 1921 i församlingsboken i Ängelholm verkställt anteckning om
klagandens utflyttning från Ängelholm, samt Hammar, vilken såsom
pastor i Ängelholm enligt § 1 mom. 5 i kungi. förordningen den 3 december
1915 ansvarade för kyrkoböckernas förande, genom nämnda underlåtenhet
finge anses hava gjort sig skyldig till förseelse mot samma förordning,
dömdes Hammar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för försummelse i sitt
ämbete att bota 15 kronor. Och enär Hammar genom sin berörda försummelse
vållat, att klaganden blivit mantalsskriven och till följd därav måst
erlägga kronoskatt år 1920 jämväl i Ängelholm, ålades Hammar att ersätta
klaganden för kostnader för den i Ängelholm erlagda kronoskattens
återbekommande, vilka kostnader skäligen kunde anses tillhopa utgöra
31 kronor 75 öre, varförutom Hammar förpliktades ersätta klaganden för
inställelse vid rådhusrätten med 15 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

155

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

Under denna avdelning har jag, i likhet med de två närmast föregående
åren, av sparsamhetsskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal under
år 1923 behandlade ärenden.

1. Fråga om vissa i landsarkiv förvarade handlingars och
arkivaliers offentlighet.

I § 1 i instruktionen den 1 november 1918 för landsarkiven stadgas, att
landsarkiven skola hava till uppgift att, vart för sitt distrikt, mottaga
arkivhandlingar från ämbets- och tjänstarkiv så ock från kommuner, korporationer,
anstalter och enskilda personer ävensom att förvara och ordna
dessa handlingar för att vid förefallande behov hållas tillgängliga.

Enligt § 3 förestås landsarkiv av en landsarkivarie, vilken skall ansvara
för att arkivet fyller sitt ändamål och för att göromålen vid arkivet behörigen
utföras. Landsarkivarien åligger bland annat att gå myndigheter,
forskare och andra till hända med anvisningar rörande handlingar, som
kunna tjäna till upplysning i avseende på särskilda forskningsföremål
eller rättegångs- och förvaltningsärenden, om vilka kännedom sökes, samt
övervaka, att arkivet tillhörande handlingar ej obehörigen begagnas.

.Tämlikt § 4 skall för landsarkivarie och andre arkivarie, i den mån ej
annorlunda stadgats, arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag utgöra
6 timmar, varjämte landsarkiv skall för allmänheten hållas öppet helgfria
dagar under minst 5 timmar.

Den, som önskar upplysning ur handlingar i landsarkiv, äger, enligt § 5,
att därom göra anmälan hos landsarkivarien, vilken låter till begagnande
på stället framtaga de arkivalier, som för ändamålet erfordras, därest de
ej äro av beskaffenhet att enligt gällande bestämmelser böra hållas hemliga.
önskar person, vilkens pålitlighet ej är känd, begagna i landsarkivet
förvarade handlingar, som höra hållas tillgängliga för forskning, skola,
där betydande hinder ej möter, dessa handlingar, innan de till honom
överlämnas, av tjänsteman vid arkivet genomses samt, om de icke äro förtecknade
och deras beskaffenhet så fordrar, noga folieras eller räknas.

I § 8 mom. 1 heter det att, om avskrift begäres av landsarkiv tillhörande
handling, skall sådan avskrift, bestyrkt av ordinarie tjänstinnehavare,
meddelas mot lösen och stämpelavgift i de fall och enligt de bestämmelser,
som angivas i därom utfärdade särskilda författningar. Sådan avskrift
bör även meddelas genom med posten försänt brev, när kommun
eller korporation eller enskild person eller inrättning därom framställt
önskan samt i förskott erlagt lösen och stämpelavgift i förut nämnda fall
jämte postpenningar och arvode i enlighet med vad beträffande kommissionärer
hos vissa ämbetsverk finnes stadgat.

I mom. 2 heter det vidare att, om en av kommun eller korporation eller

156

enskild person eller inrättning begärd uppgift eller avskrift kräver särskild
efterforskning eller i anseende till svårighet att tolka arkivhandling
särskilt arbete, må landsarkivarien tillmötesgå i sådant avseende framställd
begäran, i den mån ämbetsgöromålen vid arkivet det medgiva och
efterforskningen eller arbetet kan företagas på annan tid än den dagliga
ämbetstiden, och äger den, som verkställt undersökningen, därför uppbära
skälig gottgörelse, som, där han sådant fordrar, skall erläggas i förskott.
Kan överenskommelse om gottgörelsens belopp ej träffas, bestämmes detta
av riksarkivarien.

Begäres eu arkivalisk undersökning av sådan myndighet, kommun, korporation,
inrättning eller enskild person, som till landsarkivet överlämnat
arkivalier, må enligt mom. 3 landsarkivarien, därest undersökningen
faller inom nämnda arkivaliers område, utan gottgörelse verkställa en
sådan undersökning, i den mån det kan ske utan rubbning i arkivarbetenas
jämna gång. Begäres arkivalisk undersökning i annat fall än nu är
sagt, må på landsarkivariens prövning bero, om och under vilka villkor
den må verkställas, dock att, när tvist uppstår, frågan hänskjutes till riksarkivarien.

Enligt § 9 skola i landsarkiv följande ämbetsböcker föras, nämligen diarium
över inkommande brev och skrivelser jämte anteckning om därav
föranledda expeditioner, diarium över utgående brev och skrivelser, diarium
över mottagna leveranser av arkivalier, diarium över forskare, avskrivare
och andra, som besöka arkivet, med kort uppgift om de av dem
begagnade arkivalier, anteckningsbok med kort uppgift om varje i arkivet
tjänstgörande, till vaktbetjäning ej hänförlig persons arbeten därstädes
för var månad, samt utlåningsbok med uppgift om de arkivalier,
som lånas till eller från andra myndigheter och institutioner. Dessutom
skola vid landsarkiv föras förteckningar över arkivets böcker och inventarier
samt räkenskap över dess inkomster och utgifter.

I § 10 heter det, att de arkivala arbetena vid landsarkiv avse närmast,
att göra dess innehåll i alla avseenden lätt tillgängligt.

Enligt § 14 skall landsarkiv en gång varje år av riksarkivarien inspekteras,
och skall över sådan inspektion föras protokoll, upptagande vad
som kan vara att anmärka och att för framtiden iakttaga.

Av handlingarna i ett av landsarkivarien J. Sandström i Uppsala och
innehavaren av Genealogiska byrån därstädes Ella Heckscher hos mig
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid landsarkivet i Uppsala föras enligt bestämmelserna i § 9 bland
annat ett diarium över inkommande och ett över utgående brev och skrivelser.

I ingående diariet hava inkommande skrivelser antecknats med angivande
av skrivelsens datum och ankomst till landsarkivet, den myndighet
eller person, som avlåtit skrivelsen, samt i korthet det ämne, skrivelsen
berört. I en särskild kolumn har ärendets behandling redovisats.
Under n:r 165/1922 har exempelvis antecknats en den 10 mars 1922 från
pastorsämbetet i Vassunda inkommen skrivelse med insändande av tioårsleverans.
I kolumnen för ärendets redovisning har antecknats: "kvitt,
rev. åter Under n:r 227/1922 har införts en den 30 mars från kungl.
pensionsstyrelsen inkommen skrivelse med anhållan om upplysning ur

157

Störa Malms födelse- och dopbok rörande rätta födelsedatum för Fredrik
Johansson. I kolumnen för ärendets redovisning har antecknats: ”1. o.
U.-konc. 53/1922 (skriv, åter till k. styrelsen)”. Under n:r 301/1922 har anmärkts
en den 11 maj från C. F. E. Brandberg i Flen inkommen skrift med
begäran om genealogiska upplysningar. I redovisningskolumnen har följande
anteckning gjorts: ”1. o. U.-konc. 92/1922”. Under n:r 394/1922 har
upptagits en den 8 juli från N. Ericsson inkommen skrift med anhållan
om vissa släkthistoriska upplysningar, redovisad med följande anteckning:
”1. o. U.-konc. 128/1922”. I redovisningskolumnen till ärendet n:r 479/1922
angående skrivelse från pastorsämbetet i Näshulta med begäran om upplysning
rörande accessionsförteckningen 1911—1920 har antecknats: ”utg.
diar. 225/1922”. Från och med den 27 oktober 1922 hava emellertid ärenden
rörande verkställande av släktforskning redovisats med en anteckning
medelst stämpel av följande innehåll: ”Överl. till...... för verkst.

enl. åtagande av utredning utom tjänstetid och mot ersättning av sökanden”.
Sålunda har t. ex. i ärendet n:r 563, avseende eu den 2 november
1922 inkommen skrivelse från pastorsämbetet i Äppelbo med begäran om
släktutredning för privatpersons räkning, i redovisningskolumnen antecknats:
”överl. till fröken Mossberg för verkst. enl. åtagande av utredning
utom tjänstetid och mot ersättning av sökanden”.

I utgående diariet hava landsarkivets skrivelser antecknats med angivande
av den dag, skrivelsen daterats, den myndighet eller person, till vilken
skrivelsen avlåtits, i korthet skrivelsens innehåll samt den dag, då
skrivelsen expedierats. Beträffande det förut omförmälda ärendet n:r
225/1922 har antecknats, att skrivelse den 2 september 1922 avlåtits till
pastorsämbetet i Näshulta med de i ingående diariet n:r 479/1922 begärda
upplysningar rörande accessionsförteckningen 1911—1920 och att skrivelsen
expedierats samma dag.

Utöver de enligt § 9 i instruktionen förda ämbetsböckerna har vid landsarkivet
förts ett i ingående diariet såsom ”1. o. U.-konc.” betecknat diarium
med titeln: ”Koncept till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser
för verkställda utredningar.” I detta diarium hava införts
koncept till alla vid landsarkivet utfärdade intyg. Intygen hava efter
hand införts i boken, och det för utlämnande avsedda exemplaret har utskrivits
efter det i boken införda konceptet. En mångfald av de inskrivna koncepten
hava utgjorts av koncept till intyg, som på begäran av pensionsstyrelsen
ur födelse- och dopböcker meddelats om personers födelsi tid.
Därjämte hava i konceptboken införts ett flertal intyg eller utredningar
rörande personers släktskapsförhållanden och härstamning ävensom kamerala
undersökningar, vilka utredningar och undersökningar i enlighet med
bestämmelserna i § 8 mom. 2 i instruktionen utförts av de vid landsarkivet
anställda befattningshavarna utom tjänstetid och mot särskild ersättning.
Jämväl dessa synas dock hava underskrivits i landsarkivets namn.
Konceptskrivelsen n:r 92/1922, till vilken hänvisats i förut omförmälda
ärendet n:r 301/1922 i ingående diariet, ställd till C. F. E. Brandberg, började
sålunda på följande sätt: ”Med anledning av Eder skrivelse med begäran
om upplysning angående J. Lindström och hans förfäder får landsarkivet
äran meddela följande” och var undertecknad: ”Uppsala i landsarkivet
den 14 juni 1922.”

Vid landsarkivet har vidare förts ett mindre ”diarium över utredningar,

158

avskrifter, intyg m. m.”, i vilket dels de i konceptboken införda koncepten
förtecknats i kronologisk ordning med angivande i korthet av de för ärendets
behandling använda arkivalierna, dels ock verkställts anteckning om
meddelade avskrifter och transumt ur arkivalierna. Det förut omförmälda
konceptet n:r 92/1922 registrerades såsom n:r 139/1922 utredning ur Skyllinge
församlings husförhörslängder in. m. 1740—1778 samt mantalslängder
för Södermanlands län 1745—1750 med hänvisning till nyssnämnda
nummer i konceptboken.

Beträffande tillkomsten av konceptboken och diariet över utredningar
m. m. må anmärkas, att den förra börjat föras, sedan riksarkivarien vid
en den 19 december 1916 förrättad inspektion av landsarkivet framhållit,
att de koncept till genealogiska utredningar, som ej inginge i utgående
diariet, lämpligen kunde samlas i särskild samling. Diariet över utredningar
m. m. har förts, sedan vid konferens den 8 och den 9 oktober 1906
i riksarkivet med arkivarierna vid landsarkiven och föreståndaren för
arkivdepån i Visby beslutats, att vid arkiven expedierade officiella avskrifter,
utdrag och bevis samt utredningar skulle förtecknas särskilt.

I en den 20 november 1922 hit inkommen skrift anförde Sandström följande: Den

28 oktober 1922 hade Ella Heckscher under åberopande av § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen skriftligen anhållit att få taga del av koncepten
till av landsarkivet under 1921 och 1922 utfärdade officiella bevis. Sedan
Sandström inhämtat, att nämnda ansökan avsåge rätt för sökanden att
själv genomgå den förut omförmälda konceptboken, hade Sandström i
resolution den 31 oktober 1922 förklarat sig icke kunna bifalla ansökningen.
Därefter hade Ella Heckscher i en den 4 november 1922 till Sandström
ingiven skrift anhållit att under den 4 och den 6 november få taga
del av diariet över utredningar m. m. I resolution den 4 november hade
Sandström förklarat sig icke kunna för det dåvarande bifalla hennes ansökan.
Rörande det ändamål, för vilket Ella Heckscher anhållit om tillgång
till koncepten m. m., syntes framgå dels att genomgången av diarierna
avsåge att utröna, vilka av de i skriften den 28 oktober omnämnda
koncept hon behövde mot lösen utbekomma, och dels att genomgången av
dessa vore behövlig för en arvsutredning. Men då primärmaterial för en
arvsntredning helt naturligt icke funnes i de nämnda koncepten, varemot
där funnes upplysningar angående för andra enskilda personer i den ordning.
§ 8 mom. 3 i instruktionen utstakade, verkställda arkivaliska undersökningar,
syntes antagligt, att Ella Heckscher avsett att utröna, i den
mån av sagda böcker eller koncept kunde framgå, huruvida andra forskare
i landsarkivet sysslat med samma spörsmål samt vilka slutsatser
rörande deras forsknings omfattning och resultat kunde dragas av till dem
eventuellt utfärdade intyg eller för deras räkning verkställda utredningar.

Vidare anförde Sandström, att grunderna för hans uppfattning, att han
förfarit enligt sin tjänsteplikt och i överensstämmelse med gällande lag,
då han vägrat Ella Heckscher att själv genomgå ifrågavarande båda
volymer, vore följande. Ingendera av volymerna tillhörde de ämbetsböcker,
som enligt § 9 i instruktionen skulle föras vid landsarkivet. Instruktionen
kände ingen skyldighet att vid landsarkiven föra registratur eller
bevara koncept. I konceptboken förekom me vissa intyg ur kyrkoböcker,

vilkas innehåll icke syntes mot bestämmelsen i tryckfrihetsförordningens
§ 2 mom. 4 böra eller få meddelas ovidkommande person. I båda förekomme
uppgifter om för kommuner och enskilda utom tjänstetid och mot
särskild ersättning enligt befattningshavares frivilliga åtagande utförda
arkivaliska undersökningar. Att dessa anteckningar skulle vara offentliga
syntes Uteslutet, och det kunde ifrågasättas, om landsarkivarie ägde.
att utan uppdragsgivarens hörande eller mot hans bestridande lämna
ovidkommande person tillfälle att av dessa anteckningar taga del. Vad
den första av dessa grunder vidkomma, hade synts Sandström klart, att
blotta förekomsten av dessa anteckningar inom landsarkivets lokaler icke
gåve dem karaktären av offentlig handling. Vidkommande den andra grunden
utgjordes intygen ofta av vissa, på myndigheters begäran ur kyrkoböcker
utfärdade bevis, innefattande upplysningar om oäkta börd samt
om fader- eller moderskap till oäkta barn, där det vore känt, att barnet
levde och det icke vore styrkt eller med visshet att antaga, att fader eller
moder avlidit. Tryckfrihetsförordningen syntes, då den förbjöde att, i
andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstakade, meddela
eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker, i vad de innehölle
upplysning om enskild persons leverne och seder, så vitt de lände honom
till skada och förklenande, även förbjuda ett meddelande till ovidkommande
person av innehållet i intyg av angivna art. För det tredje grundade
sig Sandströms uppfattning om det lagliga i hans förfarande å följande.
Till landsarkivet inkomme ofta från kommuner eller enskilda begäran
om arkivaliska undersökningar. Enligt § 8 mom. 3 i instruktionen
berodde det på landsarkivariens prövning, om och under vilka villkor undersökningen
skulle verkställas. Vid landsarkivet i Uppsala tillämpades
den praxis att landsarkivarien antingen själv, då omständigheterna föranledde,
utom tjänstetid verkställde undersökningen eller att, vad i de
flesta fall skedde, ansökningen lämnades till någon vid landsarkivet anställd
person, som frivilligt åtoge sig att utom tjänstgöringstid och mot
ersättning av sökanden verkställa undersökningen. I de av Ella Heckscher
för egen genomgång begärda volymerna funnes i konceptboken koncept
till eller innehållsredogörelser för på detta sätt vunna utredningsresultat
och i diariet anteckningar bland annat om de arkivsamlingar,
som för undersökningen begagnats. I landsarkivets såsom ämbetsbok
förda ingående diarium gjordes dels anteckning om begäran om undersöknings
verkställande, där densamma skett skriftligt, dels redovisning
för handläggningen genom en anteckning om nummer i ovannämnda konceptbok.
Därtill samt till förmedlingen av uppdraget till verkställaren av
undersökningen inskränkte sig den befattning, som befattningshavare vid
landsarkivet i tjänsten toge med dylika ansökningar. För vanlig rättsuppfattning
syntes det icke kunna komma i fråga att på sätt, som berörts,
till ovidkommande person utlämna anteckningarna om de vid en i ovan
angiven ordning d. v. s. på enskild väg verkställd utredning vunna resultat,
vilka, i den mån fråga vore om den verkställda och betalda undersökningen,
syntes vara vederbörande sökandes egendom. Ej heller syntes
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingars allmänna tillgänglighet
hos myndigheter kunna anses innebära skyldighet att utlämna
sådana anteckningar, varom nu vore fråga, liksom det helt visst ej heller
varit lagstiftarnas mening, att tryckfrihetsförordningen skulle kunna bru -

160

kas till ett framtvingande därav. Sandström droge denna slutsats av bestämmelsen
i tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4, där det talades om
rätten att, med angivna undantag, utgiva alla såväl rättegångar som
andra allmänna ärenden rörande handlingar. Det syntes, som skulle därmed
gränsen för offentlighetsprincipens tillämpning av tryckfrihetsförordningen
själv uppdragas. Ett direkt bevis för att Sandströms förfarande
att vägra tillgång till ifrågavarande utredningsanteckningar stått
i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens såväl anda som bokstav
såge han däri, att tryckfrihetsförordningen själv i fråga om offentlighetsprincipens
tillämpning å enskilda personers memorialer, ansökningar
etc. jämte utslag eller svar därå gjorde en inskränkning genom tilllägget:
till de delar därav, som till publika ämbetsmäns och verks handläggning
komma. Med handläggning syntes säkerligen menas handläggning
i och för tjänsten, icke undersökningar, som enskilt verkställts vid
sidan av tjänsten. I enlighet därmed hade Sandström låtit Ella Ileckscher
taga del av landsarkivets såsom ämbetsböcker förda diarier men
vägrat utlämna vad som icke tillhörde handläggningen i och för tjänsten.

Sandström anhöll, att jag ville meddela mitt omdöme, huruvida jag ansåge
honom hava förfarit i enlighet med gällande lag, då han av anförda
grunder vägrat att till Ella Heckscher utlämna bemälda båda volymer
att efter behag undersöka samt avskriva eller avskriva låta, medan Sandström
däremot förklarat sig villig att låta henne mot lösen utbekomma
avskrift av däri eventuellt ingående handlingar, av vilka hon lagligen
ägde att undfå del.

Vid skriften voro fogade avskrifter av de båda av Sandström meddelade
resolutionerna.

I landsarkivariens vid landsarkivet i Uppsala resolution den 31 oktober
1922 å en av Ella Heckscher den 28 oktober 1922 till landsarkivarien inj
given ansökan att få taga del av koncepten till landsarkivets under år
1921 och 1922 utfärdade officiella bevis hette det: Alldenstund dels den
volym, vari koncepten till de av landsarkivet utfärdade officiella bevisen
inginge, tillika innehölle koncept till eller innehållsredogörelser för sådana
utredningar, som på privatpersoners begäran av vid landsarkivet
anställda personer utförts utom tjänstetiden och mot särskild ersättning
och i fråga om vilka utredningar det sålunda syntes vara tvivelsamt,
huruvida de vore att betrakta såsom offentliga handlingar, vilka enligt
tryckfrihetsförordningen skulle hållas för allmänheten tillgängliga, eller
om icke fast mer genom dessa handlingars utlämnande till ovidkommande
person en kränkning av annan mans rätt komme att äga rum, dels ock
bland utfärdade officiella intyg under sagda år funnes sådana på begäran
av offentlig myndighet ur kyrkoböcker utfärdade intyg, vilkas meddelande
åt allmänheten, enär de innehölle uppgifter, vilka kunde lända enskilda
personer, i avseende å deras leverne och seder, till skada eller förklenande,
syntes förbjudas av tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4 st. 8,
funne Sandström, som hade för avsikt att rörande nu angivna betänkligheter
å vederbörlig ort anhålla om förklaring, sig icke kunna för det
dåvarande bifalla ansökningen i den mån denna, såsom Ella Heckscher
inför Sandström muntligen uppgivit, avsåge rätt för henne att själv
genomgå ifrågavarande volym, varemot det vore Ella Heckscher obetaget
att, vid uppgivande av den eller de handlingar, som av henne avsåges,

161

i enlighet med bestämmelsen i tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4 st. 1
av dessa handlingar, därest laga hinder mot deras offentliggörande eljest
icke mötte, mot vederbörlig lösen erhålla avskrift.

Landsarkivariens resolution den 4 november 1922 å en av Ella Heckscher
gjord ansökan att samma dag och den 6 november under minst 3 timmar
vardera dagen under landsarkivets ordinarie öppethållande få själv eller
genom ombud taga del av landsarkivets ”diarium över utredningar, avskrifter,
intyg m. m.” lydde sålunda: Alldenstund dels åberopade diarium
icke tillhörde de i § 9 i instruktionen för landsarkiv föreskrivna ämbetsböcker,
utan utgjordes av anteckningar, gjorda för bättre överskådlighets
vinnande i vissa hänseenden, och för den skull icke syntes vara att anse
såsom offentlig handling, dels ock i diariet förekomme anteckningar rörande
av de vid landsarkivet anställda personer enligt frivilligt åtagande
utom tjänstetid och mot särskild ersättning för kommuner och enskilda
verkställda arkivaliska undersökningar och sålunda tvivelsamt kunde
vara, om Sandström ägde att till ovidkommande person om dessa undersökningar
meddela andra upplysningar än dem, vilka avsåge Sandströms
eller övriga tjänstemäns befattning därmed i och för tjänsten, vilka upplysningar
i avseende å av kommuner eller enskilda skriftligen gjorda framställningar
om sådana arkivaliska undersökningar återfunnes i landsarkivets
såsom ämbetsböcker förda diaricr, av vilka Ella Heckscher redan fått
taga och ytterligare komme att få tillfälle själv eller genom ombud taga
del, funne Sandström sig icke kunna för det dåvarande bifalla ansökningen,
varvid Sandström dock komme att, därest Ella Heckscher uppgåve
det eller de hänseenden, vari upplysningar åstundades, taga under omprövning,
om och i vilken omfattning sökanden kunde ur ifrågavarande
diarium mot vederbörlig lösen erhålla utdrag.

Å resolutionerna lämnades besvärshänvisning till riksarkivarien, men,
enligt vad upplyst blivit, hava besvär ej anförts.

I en den 5 december 1922 hit inkommen skrift framställde Ella Heckscher
klagomål mot Sandström i anledning av de beslut, han meddelat i nämnda
två resolutioner. Klaganden yttrade, att Sandströms vägran att tillhandahålla
klaganden ifrågavarande konceptsamling syntes stå i strid mot
tryckfrihetsförordningen. Vad anginge av pensionsstyrelsen begärda intyg
betraktades dessa i detta verk såsom offentliga handlingar, varför
koncepten icke gärna kunde tänkas vara hemliga. Vad anginge sådana
utredningar, som utförts av landsarkivets tjänstemän efter enskilda uppdrag,
syntes dessa böra anses såsom offentliga handlingar, så snart desamma
införlivats med landsarkivets samlingar. De utredningar, varom
i detta fall vore fråga, hade i de flesta fall utförts i anledning av till landsarkivet
inkomna och därstädes diarieförda skrivelser, varjämte jämväl
koncepten behandlats såsom landsarkivets svarsskrivelser, vilka förty införts
i landsarkivets diarier. Det borde tilläggas, att Sandström, därtill av
riksarkivarien uppmanad, ansett sig berättigad att ålägga vederbörande
tjänstemän att med landsarkivets samlingar införliva koncepten till dylika
utredningar. Dessa vore i Sandströms årsberättelser upptagna såsom av
landsarkivet utförda arbeten. I resolutionen den 31 oktober hade Sandström
gjort gällande, att det kunde synas tvivelsamt, om icke genom dessa
handlingars utlämnande till ovidkommande person en kränkning av annan

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

162

mans rätt komme att äga rum. Gentemot detta yttrande ville klaganden
erinra därom att, så snart en handling blivit genom införlivande med
landsarkivets samlingar att betrakta såsom offentlig handling, varav envar
ägde taga del, författaren till handlingen icke längre kunde göra sin
rätt gällande till densamma på sådant sätt, att han därigenom lade hinder
i vägen för den offentlighet, tryckfrihetsförordningen stadgade. Om således
någon kränkning av annan mans rätt till handlingarna blivit begången,
kunde detta tänkas hava skett endast i det fall, att handlingen
obefogat blivit införlivad med landsarkivets samlingar. Klaganden ville
i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att bland ifrågavarande
koncept ett stort antal tillhörde utredningar, som vore verkställda av klaganden
själv eller i klagandens namn under tid, klaganden varit anställd
vid landsarkivet. Vad särskilt anginge dessa handlingar, syntes talet om
kränkande av annans rätt alldeles opåkallat. I resolutionen av den 31 oktober
1922 hade Sandström medgivit klaganden att efter uppgivande av
den eller de handlingar, som klaganden skulle önska, av desamma mot
vederbörlig lösen erhålla avskrift, under det Sandström avslagit klagandens
anhållan att själv genomgå konceptboken. Vad beträffade rätten att
själv genomgå i offentligt arkiv befintliga handlingar, även i det fall de
kunde innehålla uppgifter rörande enskilda personers liv, syntes denna
rätt vara otvivelaktig. 1 konceptboken inginge emellertid utom nu ifrågavarande
koncept även andra, rörande vilka Sandström icke ens ifrågasatt
annat än att de vore av offentlig natur, och det vore av dessa handlingar
klaganden begärt få taga del. Det syntes uppenbart att, även om någon
av de i konceptboken intagna handlingarna skulle kunna betraktas såsom
enskild, åtgärden att på detta sätt inskriva offentliga och enskilda handlingar
icke finge lägga hinder i vägen för enskild person att använda sig
av den rätt till de offentliga handlingarna, han enligt tryckfrihetsförordningen
ägde. Såsom motivering för beslutet den 4 november hade Sandström
i första hand anfört, att diariet över utredningar m. m. icke tillhörde
de i instruktionen föreskrivna ämbetsböckerna utan bestode av anteckningar,
gjorda för bättre överskådlighets vinnande i vissa hänseenden,
och att för den skull diariet icke syntes vara att anse såsom offentlig
handling. Det torde emellertid böra beaktas att, även om landsarkivarien
enligt instruktionen icke vore skyldig att föra ett särskilt diarium över
ifrågavarande handlingar, han dock hade skyldighet att diarieföra samtliga
utgående officiella skrivelser. I landsarkivets övriga diarier vore
emellertid icke införda sådana av arkivet utfärdade officiella bevis, varom
muntlig begäran framställts. Ett stort antal av dessa bevis begärdes
och avhämtades av de rättssökande vid personliga besök å landsarkivet.
Anteckning rörande dessa bevis gjordes icke i diariet över utgående handlingar
utan endast i ifrågavarande diarium. Av detta förhållande syntes
följa, att diariet måste anses hava offentlig handlings natur och därför
vara för allmänheten tillgängligt. Därjämte hade Sandström anfört, att
i diariet förekomme anteckningar rörande av de vid landsarkivet anställda
personer enligt frivilligt åtagande utom tjänstetid och mot särskild ersättning
för kommuner och enskilda verkställda arkivaliska undersökningar.
Beträffande detta förhållande hänvisade klaganden till vad klaganden
anfört rörande koncepten till från landsarkivet utgående officiella bevis,
av vilket framginge, att berörda koncept vore att betrakta såsom offent -

163

liga handlingar, varav syntes följa, att rörande samma handlingar verkställda
diarieanteckningar också vore av offentlig natur.

Därjämte anförde klaganden, att Sandström någon av de första dagarna
i november 1922 utfärdat en bestämmelse, att i landsarkivet befintliga
volymer ur kyrkoarkiv icke finge till allmänheten utlämnas för genomgående,
om de innehölle anteckningar för tiden efter 1830. Den 13 november
1922 hade klaganden å landsarkivet anhållit att få taga del av Lännäs
församlings död- och begravningsbok för åren 1843—1860 och den 25 november
1922 att få taga del av Snavlunda församlings död- och begravningsbok
för åren 1778—1860. I enlighet med omförmälda bestämmelse hade
Sandström förvägrat klaganden rätt att taga del av ifrågavarande volymer.
Till grund för denna vägran syntes ligga den uppfattning rörande
innebörden av stadgandet i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, som kommit
till synes jämväl i resolutionen den 31 oktober 1922 och som enligt
klagandens förmenande vore oriktig.

Klaganden hemställde, att jag måtte förmå Sandström att till klagandens
förfogande för genomgående å landsarkivet ställa såväl den å landsarkivet
förda konceptboken och diariet över utredningar m. m. som ock
de i landsarkivet befintliga kyrkoböcker, varav klaganden skulle vilja
begagna sig, oavsett om desamma innefattade anteckningar för tiden
efter 1830. Därjämte hemställde klaganden, att jag måtte, för den händelse
Sandström alltjämt skulle vidhålla sin vägran, ställa honom under
åtal därför.

Sedan jag med anledning av Ella Heckschers klagoskrift infordrat förklaring
från Sandström, anförde han att, då ingen stadgad skyldighet
funnes att vid landsarkivet bevara koncept till dess utgående expeditioner,
skyldighet att framte koncept, som det oaktat bevarats, ej heller funnes.
Skulle denna ståndpunkt befinnas oriktig, gällde dock de skäl, som Sandström
i sin förra skrift anfört till stöd för sin vägran att till klaganden
utlämna konceptboken. Klaganden hade en felaktig uppfattning om allmänhetens
rätt att själv efter behag undersöka volym, i vilken inginge
dels offentlig och dels icke offentlig handling. Enligt tryckfrihetsförordningens
§ 2 mom. 4 stode det en var fritt att i alla arkiv få på stället
avskriva eller avskriva låta eller, om därvid betydande hinder vore, i
bevittnad avskrift mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar.
Den begränsning, som läge i orden ”om därvid betydande hinder vore”,
hade sin betydelse just för fall sådana som dit föreliggande. Sandström
hade för den skull förfarit i full överensstämmelse med gällande lag, då
han vägrat klaganden rätt att själv genomgå ifrågavarande konceptbok
och diarium men reserverat henne rätt att ur sagda volymer erhålla
avskrift eller utdrag av handlingar eller anteckningar, i fråga om vilka
hon eventuellt ägde laglig rätt att av dem erhålla del. Klaganden hade
uppgivit, att koncepten till för enskilda utom tjänstetid verkställda arkivaliska
undersökningar behandlats såsom landsarkivets svarsskrivelser,
vilka förty införts i landsarkivets diarier. Påståendet vore oriktigt. Hade
koncepten behandlats såsom landsarkivets svarsskrivelser, hade anteckning
därom skett i landsarkivets utgående diarium. Vad klaganden åsyftade
vore den omständigheten att, när begäran om arkivalisk undersökning
skett skriftligt, hade i handläggningskolumnen i landsarkivets in -

164

gående diarium i redovisningssyfte införts en hänvisning till nummer i
den ifrågavarande konceptvolymen. Detta innebure intet mera än en
anteckning, att utredningsuppdraget verkställts, och därav syntes icke
något stöd för ett påstående om sagda koncepts karaktär av offentlig
handling kunna hämtas. Rörande riksarkivariens uppmaning inskränkte
sig denna till att riksarkivarien framhållit det lämpliga i att koncept till
genealogiska utredningar samlades i särskild samling. Att landsarkivarien
ansett sig böra anbefalla konceptens bevarande syntes icke kunna anses
giva dem karaktär av offentlig handling. Åtgärden hade vidtagits närmast
för kontrollens skull liksom även för att det t. ex. vid framställning om
ytterligare utredning skulle vara möjligt att veta vad som redan meddelats.
I fråga om den rätt till vissa av utredningarna, som kunde tillkomma
enskild person, hade Sandström icke åsyftat en eventuell författarrätt
till utredningarna, en rätt som, om den över huvud kunde anses förekomma
i detta sammanhang, vederbörande väl torde hava avhänt sig
genom att till beställaren mot betalning överlämna utredningen. Vad
Sandström åsyftat vore däremot den persons rätt till utredningen, som
beställt och betalt densamma. Under sådana omständigheter syntes det
likgiltigt, om klaganden eller någon annan verkställt en del av dessa utredningar.

Beträffande kyrkoböckerna anförde Sandström, att det vore sant att
han funnit sig föranlåten att föreskriva den expeditionshavande att icke
utan Sandströms särskilda medgivande till allmänhetens fria begagnande
utlämna i landsarkivet befintliga husförhörslängder samt födelse-, vigseloch
dödböcker, vilka innehölle anteckningar för tiden efter 1830. Sandström
hade beordrat den expeditionshavande att, därest den upplysningssökande
ej särskilt påyrkade att själv få undersöka sådan kyrkobok eller
om Sandström i sådan händelse ej kunnat bifalla yrkande därom, omedelbart
och utan kostnad lämna ur sådan bok begärd upplysning, där den
enligt gällande lag finge meddelas. Det syntes icke råda tvivel att vid
eventuellt missbruk av en ur i landsarkiv förvarad och där utlämnad
kyrkobok vunnen upplysning om enskild persons leverne och seder i övrigt
av beskaffenhet att lända honom till skada eller förklenande ansvaret därför
drabbade landsarkivarien. Vid sådant förhållande bleve det en akt
av förtroende, om landsarkivarien till en upplysningssökande att av denne
efter behag genomgås utlämnade sådan kyrkobok med risk för honom att,
om missbruk av förtroendet skedde, dömas till böter. Klaganden hade helt
förtegat den del av Sandströms påtalade föreskrift, som avsåge kostnadsfritt
och omedelbart meddelande av uppgifter ur sådana kyrkoböcker,
vilka vederbörande icke själv fått genomgå. Hon hade därigenom framställt
Sandströms förfarande i falsk dager. Att hon i alla utom ett fall
kostnadsfritt fått alla begärda upplysningar hade hon emellertid själv
nödgats vidgå. I det fall, då Sandström hänvisat henne till den ordning,
§ 8 gällande landsarkivinstruktion bestämde, hade hennes begäran avsett
en hel utredning, vars verkställande krävt flera timmars arbete. Sandström
hade, helst som klaganden yrkesmässigt i affärssyfte dreve släktforskning,
icke ansett sig berättigad att för en på hennes begäran verkställd
utredning av denna omfattning låta använda tjänstetid. Sandström
ansåge sig böra vid prövningen av fråga om rätt för vederbörande
att själv genomse kyrkoböcker med anteckningar från tiden efter 1830,

165

så långt han kunde, tillmötesgå begäran därom. Dittills hade Sandström
vägrat sådan tillåtelse blott i två fall, det ena vid begäran framställd av
släktforskaren J. Ahlin, det andra i fråga om klaganden och hos henne
anställda personer, sålunda i båda fallen när begäran framställts av personer,
som yrkesmässigt i affärssyfte dreve släkt- och arvsforskning.

Vid yttrandet var fogat ett av klaganden den 12 december 1922 undertecknat
intyg av innehåll att klaganden erkände, att hon med nedannämnda
undantag intill dags datum erhållit alla av klaganden i hennes
egenskap av innehavare av genealogiska byrån begärda upplysningar ur
i landsarkivet i Uppsala förvarade kyrkoböcker, av vilka klaganden enligt
Sandströms föreskrift ej själv fått taga del. Åsyftade undantag rörde
begärda uppgifter ur kyrkoböcker för Tierp, för vilkas vinnande Sandström
hänvisat klaganden att begagna sig av den utväg, som § 8 instruktionen
utstakade.

Sedan jag lämnat Sandström tillfälle att avgiva förnyat yttrande, anförde
han bland annat att, efter det klaganden försökt framtvinga ett
utlämnande av konceptboken, hade Sandström, för att därigenom undanröja
även skenet att handlingar angående utom tjänstetid mot ersättning
utförda utredningar kunde betraktas och behandlas såsom offentliga, från
och med den 1 november 1922 omlagt dessa handlingars diarieföring. Efter
sistnämnda datum infördes visserligen liksom förut skriftlig begäran om
verkställande av arkivalisk undersökning för kommuns eller enskild persons
räkning i landsarkivets ingående diarium, men därefter försåges den
inkomna handlingen med landsarkivariens resolution, varigenom den överlämnades
till den tjänsteman, som vore villig att åtaga sig utredningsuppdragets
utförande utom tjänstetid. Hade det av den ingångna skrivelsen
icke tydligt framgått, att vederbörande förstått, att det begärda utredningsarbetet
icke kunde verkställas å tjänstetid, utsändes före överlämnandet
en skrivelse med förfrågan, huruvida sökanden önskade, att ärendet
behandlades i enlighet med bestämmelserna i § 8 mom. 2 i instruktionen.
I ingående diariets handläggningskolumn antecknades blott det
skedda överlämnandet. Från och med nyssnämnda dag intoges icke längre
koncept till dylika utredningar i konceptboken för intyg och på tjänstetid
d. v. s. för myndighets räkning verkställda utredningar och ej heller
gjordes längre anteckning om utom tjänstetid verkställda utredningar i
diariet över utredningar m. m. I samband med vidtagandet av dessa förändringar
hade Sandström föreskrivit, att i den skrivelse, vari vederbörande
tjänsteman, som åtagit sig utredningen, meddelade dess resultat,
skulle användas en ingress av följande innehåll: ”Med anledning
av Eder skrivelse den .......... får undertecknad, som erhållit lands arkivets

uppdrag att verkställa den begärda utredningen, meddela följande”.
Beträffande diariet över utredningar m. m. innehölle detta upplysningar
om de arkivsamlingar, som vid utredningar för kommuners och
enskildas räkning kommit till användning, vilka upplysningar mycket
väl kunde tjäna exempelvis en konkurrent till ledning vid ett eventuellt
försök att åtkomma annans genom den begärda och betalda utredningen
vunna resultat.

Beträffande kyrkoböckernas offentlighet, yttrade Sandström vidare,
syntes den vid landsarkivet tillämpade praxis, fri tillgång till kyrko -

166

böcker, avslutade före 1820, och prövning från fall till fall av begäran om
rätt att själv undersöka kyrkobok, avslutad efter sagda år, samt, där
sådan rätt ej kunde medgivas, omedelbart och avgiftsfritt meddelande ur
begärd kyrkobok av önskad uppgift, som enligt lag finge meddelas, vara
den för de upplysningssökande själva bästa tänkbara, om över huvud hänsyn
skulle tagas till tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser. När
fråga vore om ett offentligt arkiv av landsarkivets i Uppsala omfattning
— i september 1922 5,824 hyllmeter arliivalier, därav 535 meter kyrkoarkivalier
— kunde, om kyrkoböcker över huvud taget skulle kunna
utlämnas för den upplysningssökandes eget genomgående, ingen annan
praxis än den följda tillämpas.

Efter det skriftväxlingen avslutats, har jag infordrat de i ärendet ifrågavarande
diarierna och tagit del av deras innehåll.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Sandström en
skrivelse, däri jag anförde följande:

I överensstämmelse med grundsatserna för den svenska tryckfriheten,
uttalade i § 86 regeringsformen och § 2 mom. 1 tryckfrihetsförordningen,
innehåller 4 mom. 1 punkten av sistnämnda paragraf att, med vissa undantag,
skall det vara en var tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla såväl
rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, av vad
namn och beskaffenhet de vara må, och stadgas tillika, att till den ändan
icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra uppräknade
verk och ämbeten böra mot lösen utlämnas åt vem det äskar, antingen
han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse,
om sådant av någon publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes,
utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv, var och en fri tillgång lämnas
att få på stället avskriva eller avskriva låta eller, om därvid betydande
hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma
alla slags handlingar i vad ämne som helst. Till ytterligare bekräftelse
härav heter det i sista stycket av § 2 mom. 4 att, som det bleve
för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden med noggrannhet
utsätta, skall det stå var och en fritt att i tryck allmänt kunnigt
göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen icke finnes uttryckligen
förbjudet.

Beträffande de sålunda åsyftade undantagen, vilka enligt samma lagrum
skola ovägerligen iakttagas, är bland annat stadgat, att ingen må
tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka,
meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av
andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de innehålla
upplysning, huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd,
vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap.
19 § strafflagen, eller om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt
de lända honom till skada eller förklenande. Den däremot bryter böte 33
riksdaler 16 skillingar.

167

Om tillkomsten av detta stadgande må anmärkas följande.

Tryckfrihetsförordningen är grundad på ett förslag, som utarbetats av
en år 1809 för ändamålet tillsatt kommitté. I detta förslag funnos i 4 §
2 mom. bestämmelser om rätt att erhålla avskrift av offentliga handlingar
och om fri tillgång att på stället avskriva sådana. Bestämmelserna
voro i huvudsak av enahanda innehåll som de nu gällande, dock
att de handlingar, som undandragits offentligheten, voro färre. Bland
annat saknades nu ifrågakomna i § 2 mom. 4 stadgade undantag beträffande
kyrkoböckernas offentlighet.

Konstitutionsutskottet vid riksdagen 1809—1810, som hade att framlägga
förslag till tryckfrihetsförordning, föreläde ständerna utan ändring
det av kommittén uppgjorda förslaget. I det memorial, som åtföljde förslaget,
yttrade utskottet, att det ansett sin plikt likmätigast och mest förenligt
med sakens vikt, att förslaget icke såsom utskottets utan, sådant
det vore, tryckfrihetskommitténs, underställdes ständerna själva. Utskottet
anhöll att, i händelse ständerna ej skulle antaga detsamma, utskottet
måtte, för att bliva i tillfälle att avgiva ett förslag, som närmare överensstämde
med ständernas avsikter, få del av de anmärkningar, som inom
riksstånden kunde göras.

Under granskning av förslaget i prästståndet den 8 december 1809 hemställde
en ledamot, huruvida det kunde anses lämpligt att låta trycka sådana
utdrag av kyrkoböcker, som innehölle endast för prästerskapet
nödiga anteckningar om dess åhörares kunskap, förhållande och nattvardsgång
m. fl. omständigheter, vilkas utspridande kunde lända till ens
eller annans blottställande inför allmänheten och sannolikt tjäna mer att
förvärra än förbättra den felande, och dock syntes enligt § 2 mom. 1 sådant
icke kunna nekas, om någon det äskade. I detta yttrande instämde
tre ledamöter av prästståndet. Förslaget återremitterades den 12 december
1809 till konstitutionsutskottet, som erhöll del av de inom ståndet
framställda anmärkningarna.

Den 10 januari 1810 avgav konstitutionsutskottet utlåtande med anledning
av de anmärkningar, som gjorts mot kommittéförslaget. Utskottet
yttrade därvid, att de tillägg och rättelser, som utskottet trott sig böra i
tryckfrihetslagen föreslå, vore, bland andra, att i § 2 infördes ett nytt moment,
så lydande: ”Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna
lagen och gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna
utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar, i avseende på enskilda personers leverne och seder,
så vitt de lända dem till skada eller förklenande. Den häremot bryter
höte 33 riksdaler 16 skillingar.”

Den 11 september 1909 tillkallade Kungl. Maj:t särskilda sakkunniga att
biträda med revision av tryckfrihetsförordningen i syfte att, under bibehållande
såvitt möjligt av grunderna för gällande bestämmelser, lämpa
dessa efter ändrade tidsförhållanden och vunnen erfarenhet om befintliga
brister. Dessa kommitterade avgåvo den 20 december 1912 sitt kända,
stora betänkande med förslag till tryckfrihetsordning. I en översikt över
förslagets förhållande till gällande rätt anförde kommitterade, att i yttre
måtto avveke förslaget från gällande tryckfrihetsförordning, men i fråga
om innehållet vore förhållandet ett annat. De grundsatser, som tillsammans
kunde sägas utgöra den nuvarande tryckfrihetsrättens grundvalar,

168

vore samtliga upprätthållna, och även i den byggnad, som vore uppförd
på dessa grundvalar, hade ingrepp och ändringar endast med stor varsamhet
blivit företagna. I motiven till förslaget anfördes beträffande allmänna
handlingars offentlighet bland annat följande: ”En av hörnstenarna
i vår tryckfrihet är den i § 86 regeringsformen uttalade och i § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen närmare utvecklade regeln om allmänna
handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i tryck.
Denna för vårt land egendomliga regel upptogs redan i vår äldsta tryckfrihetsförordning
av år 1766, varifrån gällande lags bestämmelser, delvis
ordagrant, äro hämtade. Vilken vikt våra grundlagars stiftare tillmätte
regeln i fråga, framgår såväl därav att den i regeringsformens kortfattade
stadganden utmärkts såsom en av de grundsatser, på vilka den blivande
tryckfrihetsförordningen skulle byggas, som ock av den omsorg och.
utförlighet, varmed denna grundsats sedermera utvecklades och till innehåll
och gränser bestämdes i sistnämnda lag. Det kan också, praktiskt
taget, sägas icke råda mer än en mening därom, att den offentlighet, varunder
hela vår statsförvaltning sålunda under mera än ett århundrade
arbetat, kraftigt befordrat vårt samhällslivs sundhet och lugna utveckling.”

Bestämmelserna i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen återfunnos i kommitterades
förslag i kap. 2 § 1 mom. 1, och det nu gällande undantaget
beträffande kyrkoböckers offentlighet i samma kapitel § 7. I motiven till
kap. 2 yttrades bland annat, att en viss begränsning i skyldigheten att
tillhandahålla handling vore given i tryckfrihetsförordningens uttryck
”om därvid betydande hinder vore”. Denna begränsning, som enligt ordalydelsen
hade avseende endast å tillhandahållande av handling till avskrivning
på stället, syntes hava legat till grund för domstolarnas understundom
gjorda uttalande, att handling borde tillhandahållas i den ordning,
som vore förenlig med vederbörande tjänstemans övriga tjänsteåligganden
eller expeditionsgöromålens vederbörliga gång och handlingens
behöriga vård. Sagda begränsning finge betydelse bland annat vid fråga
om skyldighet att tillhandahålla en handling, som vore att anse såsom
delvis offentlig och delvis hemlig t. ex. utdrag av kyrkoböcker och därmed
likställda handlingar. Svaret å spörsmålet, hur långt en tjänstemans
skyldighet skulle anses sträcka sig i fråga om tillhandahållande till studium
på stället av en delvis hemlig handling, syntes ej heller kunna givas
annorlunda än genom nyss uttalade regel, att handlingen skulle tillhandahållas
eu sökande i den ordning, som vore förenlig med övriga lika viktiga
tjänsteåligganden och med handlingens behöriga vård, vilket här
ville säga, att den skulle tillhandahållas i den mån sekretessens övervakande
kunde äga rum utan allt för stor olägenhet och hinder i övriga
tjänstegöromål.

Såvitt instruktionen för landsarkiven utmärker föreligger ingen skyldighet
för landsarkivarie att föra koncept eller registratur till från arkivet
utgående skrivelser. Denna omständighet kan emellertid, enligt mitt
förmenande, icke vara av beskaffenhet att inverka avgörande på frågan,
huruvida ett i allt fall fört registratur skall anses vara av publik natur
eller icke.

I ämbetsverk frivilligt förda anteckningar hava också i ett par fall av
domstol fastslagits tillhöra offentligheten. Sålunda blevo president och
ledamöter i kungl. statskontoret genom Kungl. Maj:ts utslag den 10 april

169

1840 dömda till ansvar för ett statskontorets beslut att vägra en person
att avskriva, avskriva låta eller mot lösen erhålla avskrift av en i verket
över ankommande kungl. brev särskilt förd lista, kallad: ”Register öfver
Kongl. Bref, inrättad till minne och beqvämlighet för Verkets egna Embets-
och Tjensteman.”

Genom Kungl. Majrts utslag den 20 april 1899 fälldes en aktuarie vid
Sveriges geologiska undersökning till ansvar för vägran att på begäran
tillhandahålla vissa kassaböcker, vilka jämte den räkenskapsbok, som för
varje år för granskning avlämnades till kammarrätten, plägat föras. ,J. O.,
som förordnat om åtalet, hade gentemot aktuariens åberopande av att
kassaböckerna voro hjälpredor av enskild beskaffenhet, vilka utan att
vara föreskrivna eller behövliga, likväl plägade föras för kontrolls och
översiktlighets skull, anfört, att avgörande för frågan, huruvida kassaböckerna
vore offentliga handlingar eller icke, vore enligt J. 0:s tanke
den omständigheten, att dessa böcker, vilka ursprungligen bildat undersökningens
huvudsakliga räkenskapsböcker, även sedan de icke längre avlämnats
till kammarrätten för granskning fortfarande blivit av undersökningens
aktuarie förda och av honom för framtiden bevarade. Kassaböckerna
vore på grund därav att anse såsom faktiskt införlivade med
undersökningens arkiv, och då något särskilt lagligt hinder för deras
offentliggörande icke förelåg, hade aktuarien saknat fog för sin vägran
att tillhandahålla desamma samt följaktligen i sin egenskap av arkivets
vårdare gjort sig skyldig till tjänstefel.

Beträffande det vid landsarkivet i Uppsala förda diariet med titeln ”koncept
till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser för verkställda
utredningar” torde till en början kunna sägas, att alla däri intagna
koncept till intyg och meddelanden, varefter utgående skrivelser avlåtits
till offentlig myndighet, givetvis äro att anse såsom publika. När dylika
intyg eller skriftliga meddelanden framkommit till vederbörande myndighet,
äro de offentliga handlingar, och vid sådant förhållande kan det
icke undgås, att koncepten, om de bevaras, vare sig lösa eller inskrivna i
en bok, också måste anses såsom offentliga. Det vore orimligt, att eu utgående
skrivelse efter sin framkomst till en offentlig myndighet skulle
anses såsom offentlig handling, under det att själva originalet till skrivelsen,
bevarat hos en annan myndighet och därtill just den, som avlåtit
skrivelsen, skulle anses hemlig.

Men äro ifrågakomma koncept offentliga, följer därav automatiskt, att
de i diariet likaledes införda koncepten till de enligt § 8 i instruktionen
verkställda utredningarna antaga publik karaktär. Detta måste vara förhållandet,
även om dylika utredningar eljest skulle kunna betraktas såsom
av enskild natur, vare sig någon författarrätt en gång existerat eller
ej och vare sig författarrätten, om den funnits, genom särskilt avtal övergått
till beställaren eller ej. Ett hemlighållande av diariets innehåll i avsikt
att därigenom skydda någon till äventyrs förekommande författarrätt
kan därför ej få äga rum. Hava koncepten till de ifrågavarande utredningarna
på grund av missuppfattning angående diariets offentlighet
en gång influtit i detsamma, kan detta icke rättas genom att framdeles
fördölja utredningarnas innehåll. Det nu berörda konceptdiariet synes
sålunda i sin helhet böra betraktas såsom en offentlig handling av sådan
beskaffenhet, som omförmäles i § 2 mom. 4 första stycket tryckfrihetsförordningen.

170

Härvid måste dock göras det förbehållet att, såvitt särskilda bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen i allmänhet lägga hinder i vägen för
en handlings utlämnande till publicering, beskaffenheten av de i konceptboken
intagna intyg och uppsatser får därefter bedömas. Jag hänvisar
särskilt till bestämmelserna i § 2 mom. 4 angående utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, vilka
bestämmelser beträffande denna konceptbok synas kunna komma till tilllämpning.
Såväl intygen som utredningarna däri beröra ej sällan börd
utom äktenskap. I dylika fall torde det bero på omständigheterna, om tillgång
till konceptboken i dess helhet skall kunna medgivas eller om densamma
bör visas allenast i visst avseende.

Frågan huruvida handlingar av sådan natur, att deras innehåll delvis
icke är offentligt, skola utlämnas till allmänheten torde i brist på detalj-,
föreskrifter få bedömas från fall till fall. Därvid torde icke kunna undvikas,
att arkivvårdaren mången gång måste sätta tillit till forskarens
lojalitet. Skulle misstanke uppstå, att en önskan att få taga del av exempelvis
kyrkoböcker eller handlingar, som innehålla uppgifter ur sådana,
har till grund ett illojalt syfte, såsom utpressning eller skandalisering,
måste försiktighet iakttagas. Vad beträffar särskilt börd utom äktenskap,
en sak som tydligen ofta göres till föremål för forskning vid utredningar
om släktskapsförhållanden, torde, såvitt kan antagas, att en moder till
ett utom äktenskap fött barn fortfarande lever, detta i allmänhet böra
lägga hinder i vägen för ett visande av kyrkoböckerna i vad de lämna
upplysning om ett dylikt förhållande. Däremot kan en anteckning om
börd utom äktenskap i och för sig knappast utgöra hinder för tillgång till
kyrkoböckerna, därest man vet eller kan antaga, att modern är död. Om
barnet lever eller ej, torde icke vid bedömande av denna fråga vara av
avgörande betydelse. Uttrycket i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen ”enskild
persons leverne och seder i övrigt”, tolkat efter orden, kan nämligen
i detta fall knappast tillämpas med avseende på barnet men väl i regel
beträffande modern.

Om förhållanden, som röra avlidna personer, anfördes i 1912 års betänkande
att, då stadgandet i § 2 mom. 4 om förbud mot offentliggörande
av vissa uppgifter ur kyrkoböckerna ej längre än under en persons livstid
syntes kunna hindra från offentliggörande av vad honom kunde röra,
kunde i allt fall det genealogiska och biografiska forskningsintresset utan
hinder av stadgandet tillgodoses, så snart fråga vore om avlidna personers
förhållanden. Till vad de kommitterade sålunda yttrat anser jag
mig kunna ansluta mig, då det yttrande i prästståndet 1809, som varit
upprinnelsen till ifrågavarande stadgande, torde hava syftat allenast på
levande personer och berörda uppfattning synes överensstämma med allmänna
principer i svensk straffrätt.

Som jag redan förut omnämnt, besvarades i 1912 års betänkande frågan
huru en delvis hemlig handling borde utlämnas till studium på stället sålunda,
att handlingen skulle tillhandahållas en sökande i den ordning,
som vore förenlig med övriga lika viktiga tjänsteåligganden och med
handlingens behöriga vård, eller sålunda i den mån sekretessens övervakande
kunde äga rum utan alltför stor olägenhet och hinder i övriga
tjänstegöromål. Detta svar synes mig kunna angivas som en allmän regel
i fall av nu omförmälda beskaffenhet.

171

En dylik ståndpunkt överensstämmer även med vad en av mina företrädare
i ämbetet anfört vid förordnande om åtal mot en kyrkoherde för
brott mot tryckfrihetsförordningen, bestående däri att han vägrat meddela
en tidningsman upplysningar ur kyrkoböckerna och ej heller tillåtit
honom att göra vissa anteckningar ur desamma (ämbetsberättelsen 1896
sid. 52 o. f.).

J. O. anförde, att undantaget från kyrkoböckernas offentlighet innefattade
visserligen, enligt ordalydelsen, endast ett förbud att meddela och till
tryck utlämna utdrag ur kyrkoböcker och andra sådana handlingar i avseende
på enskilda personers leverne och seder, såvitt de lände dem till
skada eller förklenande. Men man gjorde sig icke skyldig till avvikelse
från regeln om grundlagarnas tillämpning efter ordalydelsen, om man
ansåge, att genom förbudet att meddela utdrag ur kyrkoböckerna och
andra dylika handlingar i nämnda delar dessa böcker och handlingar
blivit i sådana delar helt och hållet undandragna offentligheten. Av
denna uppfattning följde, att kyrkoböcker och andra sådana handlingar,
såvitt de icke anginge enskilda personers leverne och seder eller, om så
vore, ej lände dem till skada eller förklenande, finge till trycket befordras,
för vilket ändamål en var ägde rätt att, med nämnda inskränkning,
antingen själv taga del av desamma eller ock erhålla utdrag ur dem. Då
emellertid kyrkoböckerna icke vore så förda, att de delar, som finge publiceras,
vore strängt skilda från de delar, som icke finge offentliggöras,
bleve det ofta i praktiskt hänseende synnerligen svårt att tillgodose allmänhetens
rätt att själv taga del av kyrkoböckerna i först nämnda delar.
Men uppenbart vore att, därest den, vilken hade vård om dessa böcker,
icke ville underkasta sig det ansvar och de svårigheter, som måste vara
förenade med att låta allmänheten själv taga del av kyrkoböckerna i tilllåtna
delar, han vore skyldig att på annat sätt, d. v. s. genom meddelande
av utdrag ur böckerna, sätta den, det önskade, i tillfälle att till tryck befordra
sådana delar av dem.

Vidkommande det s. k. diariet över utredningar, avskrifter, intyg m. m.
synes detta i huvudsak innehålla en förteckning över de i konceptboken
befintliga intygen och skrivelserna. Det lärer visserligen hava tillkommit
snarare i avsikt att utgöra en minnesbok för befattningshavarna vid
landsarkivet än att vara ett register till konceptboken, men som det uppenbarligen
är användbart i sistnämnda avseende och konceptboken måste
anses vara av offentlig natur, synes diariet rimligtvis böra antaga samma
egenskap som konceptboken.

Beträffande offentligheten hos de i landsarkivet förvarade kyrkoböckerna
måste till en början fastslås, att deras innehåll är offentligt oavsett
vilken tid, de däri införda anteckningarna avse. I den mån kyrkoböckernas
innehåll måste undandragas offentligheten gälla endast de i tryckfrihetsförordningen
införda allmänna reglerna och särskilt de i § 2 mom. 4
uppställda, varvid i avseende på tillämpningen av sistnämnda lagrum
samma inskränkningar torde böra äga rum som ovan berörts i fråga om
konceptboken. Att fastslå en viss tidpunkt, exempelvis 1830, efter vilken
böckerna icke skulle få visas för en var, synes mig vara att gå för långt.
Däremot kan jag ej annat än i huvudsak godkänna de principer för förevisandet
av kyrkoböcker, vari nu levande personers namn kunna återfinnas,
åt vilka Sandström i sin förklaring givit uttryck. Här måste emeller -

172

tid frnmhållas, att tryckfrihetsförordningens mening tydligen varit att,
då en offentlig handling delvis är av hemlig beskaffenhet, det får bero på
omständigheterna inom expeditionen, vilket tillvägagångssätt i varje fall
skall vara lämpligast att använda. De svårigheter, som kunna uppstå för
landsarkivets tjänstemän, inser jag väl. Dock borde med ett klokt tillvägagångssätt
från tjänstemännens sida, fritt från varje åtgärd, som med
fog skulle kunna uppfattas såsom trakasseri, samt moderation och förståelse
från allmänhetens sida svårigheterna i de flesta fall kunna utan större
slitningar övervinnas.

Jag måste dock understryka, att det enligt instruktionen för landsarkiven
måste anses utgöra en primär tjänsteplikt hos arkivets tjänstemän
att i vidsträcktaste mån göra arkivaliernas innehåll tillgängligt för
forskning av envar. Det målmedvetna hävdande av offentlighetsprincipens
grundsats, som vid tryckfrihetsförordningens tillämpning i rättspraxis
gjort sig gällande, torde höra lända därhän, att så få inskränkningar som
möjligt göras. För varje tjänsteman, som har vården om publika handlingar
sig anförtrodd, måste det stå klart att, såsom 1809 års konstitutionsutskott
yttrade, tryckfriheten är den kanhända dyrbaraste av ett
folks rättigheter.

På grund av vad jag sålunda anfört måste jag finna Sandströms förfarande
att alldeles undanhålla den ifrågavarande konceptboken ävensom
diariet över utredningar m. m. felaktigt. Vad beträffade de i landsarkivet
förvarade kyrkoböckernas utlämnande syntes visserligen det av Sandström
omförmälda tillvägagångssättet, tillämpat med urskilning, icke lämna
rum för anmärkning, varemot, såsom jag ovan berört, ett fastlåsande av
böckernas tillgänglighet vid ett visst årtal principiellt sett icke läte sig
försvaras.

Som Sandström emellertid redan innan klagomålen hit inkommit anhållit
att få del av min mening i ämnet, ansåge jag mig i första hand höra
lämna honom tillfälle att vidtaga rättelse av de begångna felaktigheterna
genom att tillhandahålla klaganden ifrågavarande offentliga handlingar
i den mån de, enligt vad jag ovan anfört, borde utlämnas till klaganden.
Därest Sandström till mig inkomme med upplysning, att klaganden i
sådan mån beretts tillfälle att därur verkställa eller erhålla avskrift, funne
jag mig, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, kunna låta
vid sålunda vunnen rättelse bero.

Sedan Sandström till mig insänt avskrift av ett till Ella Heckscher avlåtet
brev, däri han meddelat henne, att hinder från Sandströms sida ej
längre mötte för klaganden att, i den mån jag i min skrivelse funnit ifrågavarande
handlingar böra till klaganden utlämnas, taga del av ”koncept
till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser för verkställda
utredningar” liksom av ”diarium över utredningar, avskrifter, intyg
in. m.”, vilken sistnämnda volym klaganden redan den dag, brevet
daterats, begärt och fått till sig utlämnad, avskrev jag ärendet såsom ej
föranledande vidare åtgärd.

173

2. Fråga om polisförhörsprotokolls offentlighet.

I eu hit ingiven skrift anförde gränsridaren Anders Andersson i Hån
klagomal dåiövei att han trots saväl muntligen som skriftligen gjorda
framställningar till landsfiskalen O. Almqvist ej kunnat erhålla utdrag
av det protokoll, som förts vid en polisundersökning den 10 oktober 1920
å gränsstationen i Hån i anledning av en samma dag timad olyckshändelse,
varvid en person ljutit döden. Då protokollsutdraget vore av stor
betydelse för klaganden, enär en klagandens numera avlidne son blivit
efter sin död utpekad såsom den förolyckade personens baneman, anmälde
klaganden för utfående av protokollsutdraget förhållandet för mig.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag Almqvist att
inkomma med upplysning, huru med de uppgivna omständigheterna förhölle
sig. I avgiven förklaring anförde Almqvist följande:

Tidigt på morgonen den 10 oktober 1920 hade förtennaren T. KarlssonLing
från Västra Fågelviks socken anträffats liggande död å allmänna
landsvägen strax väster om gränsstationen Hån i Töcksmarks socken.
Vid det av Almqvist omedelbart därefter företagna polisförhöret hade
fastslagits genom såväl gjorda iakttagelser som avhörda vittnens berättelser,
att mannen blivit överkörd och dödad av en automobil, förd av
norske undersåten L. Wergeland från Örje, att överkörningen skett genom
olyckshändelse, i det Karlsson-Ling, som varit berusad, legat och sovit
på vägen, vilken vid överkörningsplatsen ginge i eu kurva, samt att klagandens
åsyftade son, Nils Andersson, icke misstänkts hava haft med
Karlsson-Lings död att skaffa. Som stöd för sina uppgifter hänvisade
Almqvist dels till intyg från vederbörande fjärdingsman och dels till
transumt av obduktionsprotokollet. Klagandens uppgift, att Almqvist ej
velat utlämna ifrågakomma polisförhörsprotokoll till honom, vore riktig,
men Almqvist hade tillställt klaganden först ett transumt av obduktionsprotokollet
och senare en avskrift därav. När klaganden den 26 maj 1922
framställt begäran om polisförhörsprotokollets utbekommande och Almqvist
därvid meddelat honom, att Almqvist ej vore villig att utlämna detta
till en person, som ej vore i saken inblandad, hade klaganden förklarat
sig nöjd, om han finge taga del av obduktionsprotokollet i sin helhet. Påföljande
dag hade detta protokoll också översänts till ortens fjärdingsman
för att tillhandahållas klaganden. Vid samma tillfälle hade Almqvist
även meddelat klaganden, att hans son icke, vare sig vid förhöret
eller senare, varit misstänkt att hava överkört Karlsson-Ling eller övat
misshandel å denne. Då jämlikt bestämmelserna i artikel 2 av konventionen
den 21 februari 1907 mellan Sverige och Norge om ömsesidigt utlämnande
av förbrytare, utlämning av Wergeland, vilken efter överkörningen
avrest till sitt hemland, icke kunde ifrågakomma, enär av utredningen i
ärendet framgått, att olyckshändelse förelegat, hade ärendet icke varit
föremål för domstols prövning. Almqvist hyste därför den övertygelsen,
att polisförhörsprotokollet icke vore offentligt så tillvida, att vem som
helst, vilken icke varit misstänkt för det förmenta brottet eller tagits i
förhör därför, borde få taga del därav. Skulle en motsatt åsikt få göra
sig gällande, kunde ofta inträffa, att åklagarens vittnen komme att röna
påverkan från obehörigt håll, redan innan en rannsakning ägt rum eller
ett åtal utförts.

174

Virl förklaringen var fogat ett av fjärdingsmannen J. B. Söderblom den
8 maj 1922 utfärdat intyg av innehåll att denne såsom vittne närvarit vid
polisförhöret, att därvid med full visshet utrönts, att Karlsson-Ling överkörts
av en automobil, tillhörig och körd av Wergeland, att överkörningen
måste betraktas såsom en olyckshändelse samt att varken vid förhöret
eller senare förekommit den ringaste misstanke, att klagandens son skulle
hava överkört Karlsson-Ling, övat misshandel å denne eller på annat sätt
bragt honom om livet.

Det uti Almqvists yttrande omförmälda transumt av obduktionsprotokollet,
som av Almqvist hit översänts, utvisade, att provinsialläkaren A. F.
Bodinson, som den 18 oktober 1920 förrättat rättsmedicinsk besiktning och
liköppning å döda kroppen efter Karlsson-Ling, därvid avgivit det utlåtande,
att orsaken till Karlsson-Lings död varit krosskador å bröstkorgen
jämte i samband därmed framkallad bristning av hjärtat.

På anhållan insände Almqvist därefter avskrift av det ifrågavarande
polisförhörsprotokollet, enligt vilket han angående den timade olyckshändelsen
hört 7 personer, vilkas utsagor överensstämde med Almqvists uppgifter
i hans till mig avgivna yttrande. Klagandens son fanns ej omnämnd
i protokollet, som upptog 4 ''A maskinskrivna sidor.

I anledning av Almqvists förklaring inkom klaganden med påminnelser,
däri han bland annat förklarade sig lika skyldig som villig att för en
avskrift av polisprotokollet betala stadgad lösen.

I en skrivelse till Almqvist upptog jag till en början bestämmelserna i
§ 2 mom. 4 första stycket tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars
offentlighet samt anförde därefter följande:

Under tidernas lopp hava i momentet stadgats åtskilliga undantag från
den i första stycket avfattade huvudregeln, varvid dock ännu intet nämnts
om polisförhörsprotokoll eller i allmänhet angående handlingar rörande
utredning om brott.

I det 1887 för riksdagen framlagda förslaget till tryckfrihetslag, vilket
icke nådde slutlig behandling, upptogs emellertid följande stadgande:

”Till polismyndigheten eller allmän åklagare inkomna angivelser, anmälanden
och rapporter om brott, så ock hos polismyndigheten eller åklagaren
förda anteckningar i dylika ärenden må ej utlämnas eller i tryck
offentliggöras i sådana fall, då den brottsliges upptäckande eller sakens
utredning därigenom kan hindras.”

Under utarbetandet av 1912 års förslag till ny tryckfrihetsordning inhämtades
från olika myndigheter yttranden, i vad mån de funnit stadgandena
i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen tarva ändring och rättelse.
Beträffande offentligheten hos handlingar rörande utredning om brott
anförde dåvarande J. O. följande:

Angående frågan i vad mån berörda handlingar vore av sådan natur,
att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingars offentlighet
vore på dem tillämpliga, hade en viss tvekan yppats. Vanligen hade emellertid
den uppfattningen gjo^t sig gällande, att handlingar av denna art
icke betraktades såsom offentliga, så länge den undersökning, varom fråga

175

vore, ännu påginge. Från principiell synpunkt kunde visserligen icke
någon anmärkning göras mot den ändring uti ifrågavarande praxis, som
1887 års förslag förutsatte. I sak skulle dock Säkerligen icke mycket vinnas
genom en dylik lagändring. Vanligen kunde man nämligen antaga,
att utlämnande eller offentliggörande av handlingar i undersökningsärendot
skulle kunna hindra utredningen. Med hänsyn därtill och då det
föreslagna stadgandets avfattning syntes kunna lämna rum för godtycke
å vederbörande polis- eller åklagarmyndighets sida, ansåge J. O. sig höra
förorda den något jämkade formuleringen, att utlämnande eller offentliggörande
ej finge ske före ärendets avslutande, med mindre den brottsliges
upptäckande eller sakens utredning därigenom icke kunde hindras.

Kommitterade framhöllo, att behovet av en föreskrift i sådan riktning,
som omförmäldes i 1887 års förslag, ej tarvade närmare motivering. Den
av J. O. föreslagna formuleringen i förhållande till 1887 års förslag innebure
dels en begränsning, dels en utvidgning av sekretessen. En begränsning,
så tillvida som efter ärendets avslutande offentlighet skulle
inträda. Men denna begränsning skulle icke bliva av större praktisk betydelse
just för sådana fall, för vilka den väl egentligen avsetts, nämligen
att åtal icke följt. Ty något bestämt ”ärendets avslutande” torde i dylika
fall esomoftast icke förekomma. Å andra sidan syntes ej den skärpning
av sekretessen motiverad, som innefattades däri att ifrågavarande handlingar
ej skulle få utlämnas, om ej särskilda skäl förefunnes för antagande.
att. den brottsliges upptäckande eller sakens utredning därigenom
icke skulle hindras. För att ytterligare framhäva, att utlämnandet icke
borde förvägras, om ej verkliga skäl därtill förelåge, och för att så långt
möjligt förekomma sådant godtycke från den prövande myndighetens
sida, som ,T. O. med sitt förslag avsett att förhindra, föreslogo kommitterade,
att § 6 mom. 1 i kap. 2 tryckfrihetsordningen skulle erhålla följande
lydelse:

”Till polismyndighet eller åklagare inkomna angivelser, anmälningar
och rapporter om brott, så ock andra hos polis- eller åklagarmyndighet
befintliga handlingar i dylika ärenden må cj utlämnas, så länge det skäligen
kan befaras, att den brottsliges upptäckande eller sakens utredning
därigenom hindras.”

I eu till 1920 års riksdag avgiven proposition (n:r 297) föreslog Kungl.
Maj:t i anslutning till ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag
till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., att
i § 2 mom. 4 i gällande tryckfrihetsförordning skulle intagas bestämmelser
om att, i andra fall än allmän lag eller författning stadgade, angivelser,
anmälningar eller andra handlingar, som inkommit till polis- eller
åklagarmyndighet eller häktningsdomare och rörde brott, så ock andra
där befintliga handlingar, protokoll eller beslut, vilka anginge dylika
ärenden, icke måtte utbekommas utan Konungens särskilda tillstånd före
50 år efter det handlingen till myndigheten inkommit eller där upprättats,
såvida därigenom något kunde uppenbaras, som med hänsyn till rikets
säkerhet borde hållas hemligt för främmande makt, ej heller utlämnas,
så länge det skäligen kunde befaras, att brotts upptäckande eller brottmåls
utredning därigenom motverkades eller att utlämnandet skulle lända
enskild person till men.

I motiven till förslaget, som ej antogs av riksdagen, framhölls, huru -

176

som de 1912 föreslagna bestämmelserna ej tillgodosåge det otvivelaktigt
föreliggande behovet att skydda enskilda personer för den skada ett opåkallat
offentliggörande av utredningsmaterialet eller delar därav kunde
medföra. Hade undersökning, som inletts mot viss person såsom misstänkt
för brott, ej åstadkommit tillräcklig grund för åtal, men ej heller
fört till ett resultat, som fritoge honom från misstanken för brottet, kunde
en kanske oskyldig och oförvitlig person genom offentliggörandet tillfogas
eu skada av allvarligt slag. Han kunde på sådant sätt utan eget förvållande
komma i en betydligt sämre ställning än den som åtalats men
frikänts. Ej sällan berördes även i utredningen personliga eller andra
förhållanden, vilka hänförde sig ej blott till den misstänkte utan även till
hans närmaste eller till och med personer, som av en ren tillfällighet
råkat i sådan ställning till den misstänkte eller brottet, att utredningen
kommit att avse även dem. Dessa förhållanden kunde vara av den art,
att en allmännare kännedom om desamma skulle lända den enskilde till
men. I dessa och liknande fall syntes ett offentliggörande ej böra medgivas.
Undantag bleve dock nödvändiga, ej blott av hänsyn till den förberedande
brottmålsundersökningens ändamålsenliga anordnande, utan
även i fall, då enskild persons rätt kunde vara beroende därav att utredning
av honom förebragtes i avseende å omständighet, varom upplysning
kunde vinnas i sådan hos polis- eller åklagarmyndighet befintlig handling.
Ville t. ex. den, som hos polis- eller åklagarmyndighet angivits för
brott, väcka talan om ansvar för falsk angivelse, borde han, även om det
kunde lända enskild person till men, äga rätt att få del av de handlingar,
som krävdes för utförande av en sådan talan.

Sistberörda förslag till ändring eller tillägg i tryckfrihetsförordningen
blev icke av riksdagen antaget, enär det icke ansågs lämpligt att besluta
en ändring i grundlagen, innan förslaget till lag om polisundersökning
m. m. blivit riksdagen förelagt.

Ehuru i tryckfrihetsförordningen saknas bestämmelser om att hos polismyndighet
befintliga handlingar i brottmålsärenden skola vara undantagna
från offentlighet, torde drn uppfattningen, min företrädare oinförmält,
fortfarande omfattas, nämligen att dylika handlingar icke betraktas
såsom allmänna, så länge undersökning eller utredning angående ett
brott ännu pågår. I förslagen har därjämte upptagits, att dessa handlingar
ej få visas, så länge ett utlämnande till envar skulle kunna inverka
hinderligt på den brottsliges upptäckande eller på utredningen eller det
kunde lända enskild person till men.

Varthän rättssedvänjan — fortsatte jag — i brist på tidsenliga lagbestämmelser
å det förevarande området än kunde hava lett, syntes det likväl
uppenbart, att det vid polisundersökningen den 10 oktober 1920 förda
pi-otokollet, sedan detsamma blivit vederbörligen uppsatt, måste betraktas
såsom offentlig handling. Till stöd för motsatsen skulle icke ens kunna
åberopas något av de undantagsfall, som förut nämnts. Vid undersökningen
hade utrönts, att Karlsson-Ling omkommit genom olyckshändelse,
i följd varav undersökningen redan samma dag avslutats. Icke heller
skulle någon enskild person kunna tillskyndas skada, därest klaganden
eller annan finge taga del av protokollet. Jag ansåge därför, att Almqvist
bort, såsom klaganden begärt, mot vederbörlig lösen tillhandahålla honom
den ifrågavarande avskriften.

177

Innan, jag vidtog ytterligare åtgärd, hade jag velat bereda Almqvist
tillfälle att åstadkomma rättelse. Därest Almqvist till mig inkomma med
bevis eller underrättelse, att han låtit klaganden antingen taga del avberörda
polisförhörsprotokoll, som med min skrivelse till Almqvist återställdes,
eller mot lösen utfå avskrift därav, komme jag att låta därvid bero.

Sedan Almqvist meddelat, att klaganden blivit satt i tillfälle taga del
av det ifrågavarande polisförhörsprotokollet, avskrevs ärendet såsom ej
föranledande vidare åtgärd.

3. Försmädliga yttranden av rådhusrätts ordförande. Olämpligt
skrivsätt i till J. O. avgiven förklaring.

Den 1 februari 1923 handlades första gången vid Stockholms rådhusrätts
sjunde avdelning under rådmannen A. Nordlöfs ordförandeskap ett till
rådhusrätten instämt mål mellan stadsfiskalen C. G. Lidberg, å tjänstens
vägnar, å ena, samt förra sjukvårdarna vid Långbro sjukhus S. V. Dahl,
E. V. Pettersson och C. B. J. Malmqvist, å andra sidan, angående misshandel
av å sjukhuset intagna patienter m. m., i vilket mål fru Laura
Sofia Sydow i egenskap av förmyndare för sin man C. F. Sydow företrädde
såsom målsägare.

Följande dag innehöllo tidningarna ”Dagens Nyheter” och ”Svenska
Morgonbladet” referat av vad som inför rådhusrätten förekommit.

I den i ”Dagens Nyheter” intagna uppsatsen hette det bland annat:

”Hade man väntat, att rättegångsförhandlingarna skulle domineras av
ett rivande förhör med de åtalade, blev man grundligt besviken. När
rättegången började, lät det på försvarsadvokaten som om hela affären
skulle vara avklarad på några minuter. Svarandena medgåvo, att de
vittnesberättelser, som upptagits, finge samma vitsord som om de beedigats.
De bestredos dock på alla de punkter, där de icke stämde överens
med svarandenas egna uppgifter. Precis så hastigt gick det dock icke.
Stadsfiskal Lidberg förklarade sig vilja höra några vittnen på ed, varför
uppskov begärdes. Fru Sydow ingav till rätten en skrift, i vilken hon
gav en redogörelse för hur hennes man beklagat sig för henne över den
behandling, han fick på sjukhuset. Vid flera tillfällen hade fru Sydow
iakttagit, att mannen haft blånader. Mannen förflyttades i februari 1922
till S:t Eriks sjukhus, och, sedan han kommit dit, förändrades hans utseende
betydligt. Fru Sydow ansåg, att de sjuka blivit illa behandlade,
och tyckte, att ersättning borde beredas dem, men hade intet yrkande.
Fru Sydows egenhändigt skrivna inlaga var nog en smula löjlig. Hon
var så ledsen, att hennes man blivit så illa behandlad, och hon beskrev
det på ett mycket rörande sätt: hans blånader, hans långbad, tenntallrikarna
han fick sin mat på, hans otillfredsställda behov av sympati.
Eådman Nordlöf höll sig till paragrafen, och han hade därför endast
ett korrekt roat medlidande till övers med kvinnan, som inte begrep paragraferna
men trodde, att de skulle beskydda henne ändå.

— Hur stort skadestånd begär ni?

— Det vet jag inte, men jag vill, att rättvisa också skall vederfaras de
sjuka och olyckliga.

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

178

— Ja, se pengar och rättvisa behöva inte ha mycket att göra med
varandra.

Det var ett mycket sant och vist ord av rådman Nordlöf, och av åhörarna
fanns det nog många, som kunde ha gott av att höra det. Men för
kvinnan var det som frost på vårblommor. Vad skulle nu en sådan där
livstrött och vass replik tjäna till? Den kan göra sig bra vid ett middagsbord
i ett samtal mellan två världsmän men inte alls som ett yttrande
från domaren till en kvinna, som står försagd nedanför skranket och tafatt
kämpar för den sak, som kanske är det viktigaste, som finns för henne.

Men rådmannen måste ha besked på hur mycket hon fordrade. Och han
påpekade det gång på gång.

— Jag vet inte. Det kan aldrig betalas, så som han har lidit. De kan
aldrig betala det.

— Det heror på vad ni begär. En miljon kan de förstås inte betala, men
10 kronor kanske.

Där var munkorgen igen. Den krängdes över så varsamt med milda och
lugna ord. Och så överlägsna och ironiska, att man såg, hur ont det gjorde.
Kvinnan kom inte till något resultat med skadeståndsfrågan, och hon upprepade
det omigen.

— Ja, då är det kanske bäst att inte överanstränga hjärnan.

Det verkar så hopplöst, när man hör två människor försöka meddela sig
med varandra utan att förstå varandras språk. Som det nog inte finns
utsikt för att dessa båda förvärva några framsteg i berörda avseende till
nästa rättegång, vore det nog klokast, om en tolk anlitades. Man skulle
aldrig gå inför domstol utan att ha en advokat med sig.”

I referatet i ”Svenska Morgonbladet”, som hade till överskrift: ”Domaren
ironisk mot hustrun till en av de misshandlade”, anfördes bland annat
följande:

”Sedan fru Sydows skrift upplästs, frågade domaren:

— Önskar ni någon ersättning?

— Jag vet inte, svarade fru Sydow dröjande.

— Vet ni inte? frågade domaren. Ni har ju kunnat sätta ihop den här
skrivelsen, och då kan ni väl säga, om ni önskar ersättning eller ej.

Detta domarens yttrande var troligen avsett att vara en kvickhet, men
till åhörarnas beröm måste sägas, att ingen av dem ens drog på munnen.

— Det kan ju aldrig betalas, vad som skett, svarade fru Sydow på en
ny uppmaning av domaren att bestämma sig. Och de (med en blick på
de tre åtalade) säga ju, att de ingenting ont gjort.

Domaren slog åter fram något om att, då hon kunnat författa sin skrivelse,
så kunde hon väl också bestämma, om och huru mycket hon ville
begära i ersättning.

— Jag vet inte vad som är rättvist.

— Rättvist. — Här är det fråga om pengar och det gäller att bestämma
en summa. Begär ni 10 kronor av var och en av de åtalade, så nog kunna
de betala det, och begär ni 10,000 kronor så ...

—- Herr domaren vet ju bäst...

— Nej, det är ni som måste bestämma den saken.

Kontroversen slutade utan något avgörande i den ena eller andra riktningen.
”

Den 3 februari innehöll tidningen ”Folkets Dagblad Politiken” en ledande

179

artikel, däri under anslutning till de nämnda referaten yttrades bland
annat följande:

Om något kunde vara ägnat att utmana en allmän rättskänsla, så vore
det de fasoner, som rådmannen Nordlöf i egenskap av domare vid Stockholms
rådhusrätts sjunde avdelning toge sig gentemot anklagade eller
parter i de mål, vilka hade oturen att till avgörande komma på hans lott.
Denne herre syntes hava stor lust att vara småkitslig och trakasserande
mot de personer, som av en eller annan anledning råkade komma inför
hans skrank, och särskilt vore han tapper i att visa sitt överlägsna eller
dåliga lynne, när han kände sig hava någon riktigt värnlös framför sig.
Det vore upprörande, att en svensk domare kunde giva sig till att på
ovannämnda sätt gyckla med en stackars olycklig kvinna, som inför domstolen
skulle värna sin sjuke makes rätt. Om den svenska domarkåren
vore män om sitt anseende, måste den träda fram och taga avstånd från
en person, som så komprometterade den. Och J. O. borde icke låta denna
nya skandal på sjunde avdelningen passera oanmärkt. Hr Nordlöf måste
allvarligen tillhållas att antingen ställa sig domarreglerna till efterrättelse,
eller ock finge ämbetet överlämnas till en värdigare. Ett sådant
spektakel som rådmannen Nordlöfs sätt att leda förhandlingarna vid rådhusrätten
i landets huvudstad kunde ej längre få fortgå, om ej vederbörande
myndigheter avsåge att skapa förakt bland menige man ej blott
för rättsinstitutionerna såsom sådana utan ock för de dömandes personer.

I anledning av innehållet i tidningsartiklarna anhöll jag, att Stockholms
magistrat ville infordra dels yttrande från Nordlöf samt dels från de
övriga ledamöterna av rådhusrättens sjunde avdelning vid det ifrågakomna
rättegångstillfället upplysning om, huru därvid tillgått, samt till
mig insända yttrandet och upplysningarna.

I avgivet yttrande anförde Nordlöf följande:

I remissresolutionen hade jag icke närmare angivit angående vilka omständigheter
yttrande av Nordlöf önskades. Nordlöf ansåge emellertid
yttrande böra av honom avgivas allenast beträffande de delar av tidningsartiklarna,
som möjligen kunde anses innefatta någon anmärkning
i sak. Att bemöta dylika skribenters oförsyntheter ansåge Nordlöf obehövligt,
och deras uttalanden vore Nordlöf personligen fullkomligt likgiltiga,
liksom deras ovilja mot honom och grunden därtill vore honom
väl bekant. Såvitt Nordlöf kunde finna, torde jag i sak hava av tidningsartiklarna
inhämtat och väl också ansett såsom av Nordlöf begångna förbrytelser
i ämbetet dels att han ej uppfyllt deras förväntningar, som
”väntat sig, att rättegångsförhandlingarna skulle domineras av ett rivande
förhör med de åtalade”, dels ock att han genom sitt uppträdande skulle
förolämpat eller trakasserat i rättegången såsom målsägare inkallade fru
Sydow genom att mot henne begagna ”munkorg som krängdes över så
varsamt med milda och lugna ord och så överlägsna och ironiska, att man
såg hur ont det gjorde”, att Nordlöf saknade förmåga att förstå eller göra
sig förstådd av fru Sydow, varför tolk borde anlitas etc. I fråga om målets
handläggning i dessa delar ville Nordlöf såsom yttrande anföra följande:
Polisrapporten i målet vore av ett betydande omfång och återgåve,
bland annat, utsagor av ett 40-tal personer, som under den förberedande
utredningen hörts vid ett eller flera, ända till fyra tillfällen för

180

vinnande av utredning, vilka av vårdarna möjligen gjort sig skyldiga till
brottslig gärning i utövandet av sin tjänst. Resultatet både blivit, att
åklagaren anbefallts anställa åtal mot de tre i målet under tilltal ställda
personerna. För Nordlöf hade det blivit ett mödosamt förberedande arbete
att sätta sig in i vilka delar av rapporten möjligen kunde anses avse svarandena
i målet och vilka delar uppenbarligen rörde allenast andra personer.
Vid målets företagande hade åklagaren på Nordlöfs fråga förklarat,
att han inskränkte sig till att föra talan för fem särskilda brottsliga
handlingar, mot vardera av två svarande för två dylika handlingar
och mot den tredje svaranden för en handling. Med all den noggrannhet
och omsorg, som varit honom möjlig, hade Nordlöf därefter hört svarandena
var för sig över de åtalade gärningarna. I vad avseende Nordlöf
därutinnan skulle förbrutit sig vore Nordlöf fortfarande fullkomligt obegripligt.
Väl betvivlade Nordlöf ingalunda, att riksdagens justitieombudsman
med sin överlägsna skicklighet och sin otvivelaktigt vida rikligare
erfarenhet såsom brottmålsdomare skulle fullgjort allt detta på ett vida
skickligare sätt, men Nordlöf kände sig lika förvissad om att jag ej skulle
behöva göra mig allt för stor möda för att finna en sämre handläggning.
Att Nordlöf ej föredragit en del rafflande detaljer, angående vilka någon
talan ej förts eller kunde föras mot svarandena, ansåge Nordlöf icke vara
någon förbrytelse i sitt ämbete, även om därigenom någon avscvärdare
ekonomisk förlust skulle tillskyndats någon närvarande tidningsman, som
gått förlustig honoraret för eu sensationell tidningsartikel. I allt fall hade
ju den förlusten bort bliva rikligen ersatt genom betalningen för de genom
mitt välvilliga bistånd ytterligare spridda artiklarna angående Nordlöfs
för brattar och bolsjeviker synnerligen förhatliga person. Då sedermera
under handläggningen fru Sydow i en av henne inlämnad skrift, vilken
föredragits, framställt yrkande om skadestånd utan att till beloppet angiva
detta och den risk ju kunde tänkas föreligga för henne, att domstolen,
om något visst belopp ej av henne yrkats, skulle anse sig ej kunna
ingå i prövning av hennes skadeståndstalan, hade Nordlöf, i enlighet med
den praxis, som, såvitt Nordlöf hade sig bekant, dittills allmänt tillämpats
vid domstolsförhandlingar, att ordföranden genom framställda frågor
sökte förhjälpa oerfarna parter eller vittnen att så framställa eventuella
ersättningsanspråk, att de kunde av rätten sakligt prövas, ansett
nödigt söka få henne att fixera ett visst belopp, något som Nordlöf föreställt
sig ej skulle orsaka henne något större bryderi, synnerligast som
hon på Nordlöfs fråga upplyst, att hon själv författat den ingivna skriften,
i vilken bland annat åberopats jämväl en juridisk författares utlåtande
till stöd för någon av henne uttalad asikt. Hon hade genast s\ urat,
som det förefallit Nordlöf något nervös eller irriterad, att hon ej kunde
angiva något belopp. Da Nordlöf blivit pa detta sätt sa att säga avsnäst,
hade han ju ej vidare hort besvära henne. Nordlöf hade emellertid icke
genast varit i stånd att undertrycka den medkänsla för henne, som vid
genomgåendet av handlingarna i målet fått insteg hos honom, och Nordlöf
hade dessutom ansett förklarligt, att hon, ovan som han antogc henne
vara att uppträda inför rätta och plågad av tidningsreferenters och (ivriga
åskådares skandalhungriga blickar, i sitt uppträdande vore nervös och
hysterisk. Nordlöf hade därför upprepade gånger, utan att taga anstöt
av hennes avvisande sätt, sökt förmå henne att bestämma sin skadestånds -

181

talan, men förgäves. Att dessa Nordlöfs bemödanden att biträda henne
av någon kunnig och vettig människa kunnat fattas såsom trakasserier
från hans sida mot henne vore Nordlöf fullkomligt ofattbart. Att jag
funne jämväl detta Nordlöfs förfarande brottsligt vore honom lika ofattbart.
Sedan alla hans bemödanden sålunda visat sig förgäves, hade Nordlöf
slutligen börjat förstå, att hon med full avsikt och tydligen i tro, att
hon genom sitt tillvägagångssätt hindrade Nordlöf från att fördärva hennes
sak, vägrade besvara hans frågor. Vid sådant förhållande hade Nordlöf
saknat varje anledning att vidare besvära henne med sin, han medgåve
det, något efterhängsna hjälpsamhet, och då hon åter upprepat, att
hon ej kunde uppgiva något belopp, hade han avklippt vidare ordande i
saken med att det vid sådant förhållande ju ej vore värt hon vidare ansträngde
sin hjärna därmed. Nordlöf hade emellertid numera i anledning
av min åter visade välvilliga uppmärksamhet mot honom lovat sig själv,
att nog skulle det dröja, innan han komme att visa parter och vittnen
någon hjälpsamhet utöver den, som av uttryckligt lagbud ålades honom.

De övriga ledamöterna å avdelningen vid ifrågavarande tillfälle, rådmannen
K. Masreliez och t. f. kriminalassessorn H. Sundberg yttrade
följande:

Referaten i ”Dagens Nyheter” och ”Svenska Morgonbladet” förefölle att
så till vida vara i sak riktiga, att de yttranden, som däri förekomme, vore,
åtminstone såvitt Masreliez och Sundberg erinrade sig, riktigt återgivna.
De refererade replikerna hade dock utgjort endast en del av den förhandling,
som ägt rum beträffande målsägarens skadeståndsanspråk. Först
hade nämligen målsägaren synts vilja uppträda såsom ombud för samtliga
de patienter, som de tilltalade haft under sin vård och som omtalats i
förhörsprotokollen, och velat, att de tilltalade skulle betala något, så att
hon kunde köpa godsaker till dessa patienter såsom varande den enda
ersättning, på vilken de satte värde. Sedan hon underrättats om att hon
endast kunde tala för sin man, hade frågan om skadeståndets belopp uppkommit.
Därvid hade målsägaren växelvis intagit den ståndpunkten, att
hon ville hava rättvisa och icke penningar samt att oförrätten mot hennes
man icke kunde ersättas med penningar, och växelvis den, att det belopp,
de tilltalade borde betala, sannolikt överstege deras förmåga samt att
något skadestånd väl icke kunde ifrågakomma, då de ju påstode, att de
vore oskyldiga. Trots upprepade och tålmodiga försök hade ordföranden
icke lyckats få henne att framställa något bestämt yrkande, och på hans
fråga, om hon kanske ville tänka på saken till en annan gång, hade målsägaren
svarat, att hon redan tänkt så mycket, att det icke tjänade något
till. På grund av sin ofullständighet, sina rubriker och de inströdda
reflexionerna gåve, enligt Masreliez’ och Sundbergs åsikt, referaten en
skev bild av vad som förekommit. ”Dagens Nyheters” referat gjorde för
(ivrigt icke anspråk på att vara ett referat i vanlig mening utan syntes
fasthellre vilja vara ett litet kåseri. Om någon kontrovers mellan ordföranden
och målsägaren i ordets vanliga betydelse kunde i detta sammanhang
icke vara tal.

Innehållet i Nordlöfs förklaring väckte gensvar i pressen, och uppsatser
i ämnet förekomma i tidningarna ”Socialdemokraten” för den 1 mars,

182

”Journalisten” för mars månad, ”Gnistan” för den 11 mars och ”Pressens
tidning” för den 1 april 1923.

Med anledning av vad som förekommit avlät jag till Nordlöf en skrivelse,
däri jag anförde följande:

Under den tid, jag förvaltat justitieombudsmansämbetet, vore det nu
tredje gången jag ansett mig böra ingripa i anledning av Nordlöfs förfarande
såsom ordförande i rådhusrätten.

Medan rannsalcningen med för mord häktade förre överkonstapeln G.
St jämo pågick, hade i pressen framkommit skildringar angående Nordlöfs
sätt att behandla den häktades av ö. Ä. förordnade biträde av sådan innebörd,
att jag funnit mig föranlåten att den 14 oktober 1920 övervara förhandlingarna
i målet. Dessa hade då förlöpt lugnt, och det finge väl antagas,
att Nordlöf insett ändamålet med mitt besök.

I ämbetsskrivelse den 3 mars 1922 hade jag anbefallt åtal mot Nordlöf
för det han den 20 oktober 1921 i ett vid rådhusrätten anhängiggjort rannsakningsmål
angående stöld förolämpat ett vittne med smädliga ord samt
i vredesmod höjt rösten och med kraft slagit handen i dombordet. Med
anledning därav hade Svea hovrätt genom utslag den 20 juli 1922 dömt
Nordlöf för fel i ämbetet till jämförelsevis höga böter ävensom att utgiva
skadestånd.

I det nu förevarande fallet hade Nordlöf, enligt vad han upplyst, sedan
fru Sydow i det mot sjukvårdarna anhängiga målet fordrat skadestånd
utan att likväl, oaktat upprepade anmaningar, kunna till beloppet angiva
detsamma, till henne yttrat, att det ej vore värt, att hon vidare ansträngde
sin hjärna därmed. Ett dylikt uttryck, i och för sig måhända av mindre
betydelse, ansåge jag icke böra förekomma i en domares tal, då han sutte
i domarsätet. Visserligen skulle väl ett sådant ord i allmänhet ej hava
medfört något ingripande från min sida, men i detta fall hade det tydligen,
såsom framginge av tidningarnas uppgifter, verkat anstötligt och
sårande, och dessutom hade jag funnit vad ytterligare i det hos mig
anhängiga ärendet förekommit vara av den art, att jag icke kunnat avskriva
ärendet utan vidare åtgärd.

Det nu omförmälda, av Nordlöf fällda yttrandet hade ju varit fullkomligt
onödigt. Må vara att den av målsägaren författade och vid rättegångstillfället
upplästa skriften, såsom i ”Dagens Nyheters” referat antytts,
varit ”en smula löjlig”. Ordföranden i domstolen finge dock ingalunda,
om en rättssökande syntes honom löjlig, förfalla till översitteri eller försmädlighet.
Sökte han väcka åtlöje på en parts bekostnad, läge det nära
till hands, att han droge ej blott förargelse utan även löje över sig själv.
Därigenom bragte han också domarämbetets värdighet i allvarlig fara.

I min skrivelse angående det nyssnämnda åtalet mot Nordlöf hade jag,
såsom jag vid andra tillfällen förut gjort, åberopat orden i de svenska
s. k. domarreglerna, att ”domaren skall tala saktmodligen med dem, som
komma till rätten, ty man kommer icke inför domaren i akt att bliva illa
tilltalad”, och vidare hade jag anfört att, om man redan fordom begärde,
att domaren skulle tala saktmodligen med de rättssökande, denna fordran
sannerligen icke kunnat minskas i vår tid. Det förefölle mig som om

183

Nordlöf bort lägga dessa ord bättre på minnet än vad ban syntes hava
gjort.

Enligt min mening borde varje domare visserligen vara en skicklig och
erfaren jurist. Men domaren skulle icke allenast vara lagens stränge handhavare,
inför vilken parter och vittnen blott med motvillighet framträdde.
Han måste tillika vara en människa i ordets bästa bemärkelse, en personlighet,
för vilken även den ringaste kunde framlägga sin sak utan räddhåga
och utan risk att mötas av oförstående eller överlägsenhet.

Vad därefter beträffade innehållet i Nordlöfs till mig inkomna förklaring
ansåge jag mig böra uttala följande:

Enligt 6 § i den för J. 0. gällande instruktionen borde J. 0., innan rättegång
anställdes, lämna den eller dem, vilka vore i fråga att tilltalas, tillfälle
att inkomma ined de upplysningar, vartill de kunde anse sig befogade.
Av ämbetsmännen i allmänhet ägde han fordra den lagliga handräckning,
som de efter § 99 regeringsformen vore skyldiga att honom
lämna. }

I § 99 regeringsformen stadgades, att konungens ämbetsmän i allmänhet
vore skyldiga att lämna J. O. laglig handräckning.

Då klagomål anförts hos J. O. och desamma utställts till den anmälde
tjänstemannens förklaring, torde det icke lagligen kunna åläggas honom,
om fakta vore fullt klara, att försvara sig eller motivera sitt förfaringssätt.
Däremot måste J. 0. äga ovillkorlig befogenhet att från en tjänsteman,
mot vilken klagomål anförts, infordra upplysningar om faktiska
förhållanden eller huru vid ett visst tillfälle i verkligheten tillgått. Avsåge
en från J. 0. utgången remiss allenast att lämna någon tjänsteman
tillfälle att försvara sitt handlingssätt, hade det ansetts tveksamt, om en
avgiven förklaring vore att jämställa med en vanlig tjänsteskrivelse. Om
däremot en tjänsteman hade att till J. 0. meddela faktiska upplysningar,
torde dessa böra anses lämnade i tjänsten, och hela yttrandet torde därigenom
få karaktären av att vara meddelat å tjänstens vägnar (jfr J. 0:s
årsberättelser 1884 sid. 4 o. f. samt 1922 sid. 12 o. f.).

I det nu förevarande fallet hade min remiss med anledning av de omförmälda
tidningsartiklarna tydligtvis avsett att av Nordlöf och sjunde
avdelningens övriga vid tillfället tjänstgörande ledamöter erhålla upplysning,
huru därvid tillgått, eller alltså upplysningar å tjänstens vägnar.
Den av Nordlöf avgivna förklaringen måste därför anses såsom en ämbetsskrivelse.
Att Nordlöf själv sålunda behandlat densamma syntes framgå
därav, att den nedskrivits på med Stockholms stads vapen stämplat
papper.

I sitt yttrande hade Nordlöf dels, såsom vederbort, lämnat mig erforderliga
upplysningar, men dels även mot pressens representanter använt ett
skrivsätt, som icke kunde lämnas utan erinran.

Under slutet av 1870-talet hade vid ett tillfälle i ett vid en häradsrätt
anhängigt mål mot en folkskollärare angående religionsbrott förekommit,
att häradshövdingen förmenat såväl åtskilliga tidningsreferenter som även
allmänheten i övrigt tillträde till tingssalen. Häröver hade klagomål anförts
hos J. 0., vilken infordrat häradshövdingens förklaring. I sitt yttrande
hade häradshövdingen utfarit i grova okvädinsord mot tidningsmännen.
J. O. hade anbefallt åtal mot häradshövdingen inför hovrätten
över Skåne och Blekinge dels för det han ej vidmakthållit offentlighet

184

vid häradsrättens sammanträde, dels för andra tjänsteförseelser, varom
utredning framkommit, och dels även för det han i sin till J. O. insända
förklaring om tidningsmännen använt uttryck, som, enligt vad J. O. framhöll,
måste betraktas straffbara efter 16 kap. strafflagen och, när de begagnats
i en ämbetsskrivelse, innefatta en ämbetsförseelse. I utslag den
12 februari 1883 hade hovrätten dömt häradshövdingen till ansvar dels
för det häradsrätten obehörigen förordnat, att skolläraren skulle häktas,
och dels för det häradshövdingen underlåtit vidmakthålla offentlighet
vid häradsrättens förhandlingar samt vidare anfört att, som beträffande
åtalet i vad det avsåge skrivsättet i häradshövdingens till ,T. O. avgivna
yttrande detta måste, med avseende å stadgandet i 6 § i instruktionen
för J. O., anses vara avgivet i häradshövdingens ämbete samt berörda
skrivsätt vittnade om bristande vördnad mot J. O. och även i övrigt vore
opassande, funne hovrätten häradshövdingen även i detta fall hava begått
ämhetsfel och dömde honom, dock allenast jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
till böter 100 kronor. Hovrättens utslag hade blivit av Kung! Maj:t
fastställt.

De uttalanden, vilka Nordlöf i sin förklaring funnit tillständigt göra mot
tidningsmännen, vore visserligen icke av den grova beskaffenhet som de,
för vilka häradshövdingen i det omförmälda rättsfallet dömts till ansvar,
men det vore Titan vidare uppenbart, att dylika förnärmelser icke finge
ske i en ämbetsskrivelse. Jag funne det mycket betänkligt, att eu domare
förginge sig såsom Nordlöf syntes hava gjort. För att använda Nordlöfs
eget uttryckssätt vore det mig ”fullkomligt ofattbart” vad Nordlöf trott
sig kunna ernå med dylika mot andra medborgare framkastade kränkande
tillmälen. Enligt min mening måste Nordlöf därmed allenast vinna
ett tyst eller öppet ogillande. Vilken aktning för sitt ämbete skulle den
domare kunna begära, som så föga aktade på vad han själv sade?

Att jag denna gång ansåge mig böra stanna vid en erinran och icke
skrede till förordnande om åtal för opassande skrivsätt berodde huvudsakligen
därpå, att pressens makt och styrka vore så stor, att den med
jämnmod syntes kunna taga Nordlöfs, såsom jag dock förmodade, i uppbrusning
tillkomna förlöpningar.

Vad slutligen beträffade det förhållandet, att Nordlöf i sitt yttrande
vänt sig mot mig personligen, lämnades vad han härutinnan sagt utan
avseende.

Ärendet var därmed avslutat.

4. Felaktig behandling av lagfartsärende vid häradsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av verkmästaren H. G. Brosten
i Katrineholm och hans hustru Emma Matilda Brosten, född Carlsson,
verkstadsarbetaren C. A. Carlsson och handelsbiträdet A. E. Carlsson, de
båda sistnämnda i Arbrå, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Den 21 januari 1922 avled förre handlanden J. Carlssons i Arbrå hustru
Marta Carlsson, född Olsson, och efterlämnade enligt vederbörligen stämpelbelagd
bouppteckning såsom stärbhusdelägare sin man och 3 barn,

185

ovannämnda Emma Matilda Brosten, C. A. Carlsson och A. E. Carlsson,
samt bland tillgångarna i boet, vars behållning uppgick till 46,818 kronor,
3 fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av 17,400 kronor, nämligen
en lägenhet ursprungligen om 2 kvadratrev 89 kvadratstänger, avsöndrad
från 1 öres- 12 penningland Kyrkbyn n: r 2, en lägenhet om 0,on»
hektar, avsöndrad från 6 öresland Koldemo n:r 12, samt lägenheten Karlberg
n: r 1, hel om 0,.-,o hektar, avsöndrad från 6 öresland Kyrkbyn n: r 4.
Enligt ett vid arvskifte den 6 februari 1922 upprättat instrument skiftades
fastigheterna sålunda, att ”enligt lag” J. Carlsson bekom hälften samt
envar av Emma Matilda Brosten, C. A. Carlsson och A. E. Carlsson eu
sjättedel. Jämlikt en därefter i samma instrument intagen, mellan stärbhusdelägarna
uppgjord likvid skulle J. Carlsson ensam bekomma fastigheterna
mot utgivande av ersättning till barnen.

Den 13 februari 1922 blev arvskiftesinstrumentet ingivet till Arbrå och
Järvsö tingslags häradsrätt under anhållan om lagfart, Häradsrätten
beviljade under §§ 22—25 i protokollet lagfart för J. Carlsson å hälften
samt för envar av Emma Matilda Brosten, C. A. Carlsson och A. E. Carlsson
å en sjättedel av fastigheterna, vilka J. Carlsson i giftorätt och barnen
i arv bekommit efter Marta Carlsson.

Efter det jämväl J. Carlsson den 11 mars 1922 avlidit och såsom stärbhusdelägare
efterlämnat barnen, fördelades vid arvskifte den 22 i samma
månad fastigheterna mellan dem, så att de först ”enligt lag” erhöllo envar
en tredjedel och därefter vid uppgjord likvid Emma Matilda Brosten
och A. E. Carlsson hälften vardera av de två förstnämnda lägenheterna
och C. A. Carlsson lägenheten Karlberg n:r 1.

Sedan lagfart sökts vid häradsrättens sammanträde den 11 april 1922,
meddelades samma dag under §§ 89—92 i protokollet lagfart dels för avlidne
J. Carlsson å hälften av lägenheterna, som han ”enligt avhandling
(arvskiftet) den 6 februari 1922 för 8,700 kronor förvärvat av sina barn”,
därvid nämnda arvskifte belädes med stämpel till ett belopp av 87 kronor,
samt dels på grund av det senare arvskiftet för vardera av Emma
Matilda Brosten och A. E. Carlsson å hälften av lägenheterna i Kyrkbyn
n:r 2 och Koldemo samt för C. A. Carlsson å lägenheten Karlberg.

I en hit insänd skrift anförde klagandena, att enligt deras förmenande
lagfart bort av häradsrätten, i vilken vice häradshövdingen L. Almqvist
fört ordet vid båda ovannämnda tillfällen, den 13 februari meddelas för
J. Carlsson ensam å samtliga fastigheterna i deras helhet, då de enligt
arvskiftet efter hans hustru tilldelats honom, medan någon fast egendom
icke tillskiftats klagandena. Häradsrätten hade däremot behandlat ärendet,
så att klagandena först av sin moder ansetts hava ärvt tillsammans
hälften av fastigheterna och sedan på sin fader överlåtit nämnda del,
varav följt, att stämpel måst avfordras dem med 87 kronor. Enär klagandena
ansåge, att häradsrätten i den ovannämnda arvskifteshandlingen av
den 6 februari 1922 saknat stöd att behandla lagfartsärendet såsom skett
och klagandena sålunda lidit skada, anhöllo klagandena, att jag måtte
ställa Almqvist under åtal för fel i ämbetet, varförutom klagandena begärde
ersättning dels för stämpelbeloppet 87 kronor och dels för kostnaden
för handlingar till 4 oriktigt meddelade lagfarter 50 kronor jämte arvode
för deras uttagande vid häradsrätten.

186

Vid klagoskriften funnos fogado utdrag av Arbrå och Järvsö tingslags
häradsrätts lagfartsprotokoll den 13 februari 1922, §§ 22, 23, 24 och 25, och
den 11 april 1922, § 89, vart och ett belagt med lösen och stämpel till ett
belopp av 12 kronor 50 öre.

Sedan jag anmodat Almqvist att inkomma med yttrande, anförde Almqvist
följande:

Av det första arvskiftets ordalydelse framginge, att genom detsamma
J. Carlsson tillskiftats bland annat ”hälften av den fasta egendomen” och
ett vart av barnen ”en sjättedel av fastigheterna”, varefter uti en i arvskiftet
intagen, mellan Marta Carlssons stärbhusdelägare uppgjord så kallad
likvid jämväl återstoden av fastigheterna tilldelats J. Carlsson mot
ersättningsskyldighet till barnen. Såsom arvskiftet sålunda varit uppställt
hade häradsrätten vid ärendets behandling den 13 februari ansett
sig hava att betrakta detsamma såsom innefattande tvenne särskilda fång
i fråga om fastigheterna, det ena avseende deras fördelning mellan stärbhusdelägarna
enligt lag och det andra utgörande ett köp mellan barnen
och J. Carlsson beträffande den del av fastigheterna, som ej vid den förra
fördelningen tillskiftats den sistnämnde. Då hälften av en var av lägenheterna
den 13 februari lagfarits för barnen, hade häradsrätten vid ärendets
behandling den 11 april ej ansett sig kunna förfara annorlunda än
som skett. Vid behandling sistnämnda dag av ansökan om lagfart på
grund av arvskiftet efter J. Carlsson — vilket arvskifte varit uppställt
på samma egendomliga sätt som det ifrågavarande — hade häradsrätten
trött sig kunna betrakta den först i arvskiftet efter J. Carlsson verkställda
fördelningen, varigenom lägenheterna skiftats mellan arvingarna efter
huvudtalet, såsom allenast ett slags bokföringsåtgärd och icke såsom något
verkligt fång. Almqvist ansåge numera detta senare behandlingssätt riktigare
än det, som kommit arvskiftet efter Marta Carlsson till del, och
Almqvist ansåge följaktligen, att fog förefunnits för en behandling av
ärendet om lagfart på grund av sistnämnda arvskifte på sätt enligt klagoskriften
bort ske, därvid arvskiftet efter Marta Carlsson med likvid således
varit att betrakta såsom ett enda fång för J. Carlsson allena utan
skyldighet för denne att erlägga dubbel beläggningsstämpel å fånget, det
senare emedan lägenheternas sammanlagda värde ej överstigit värdet av
.T. Carlssons giftorättsandel i boet. Dock förmenade Almqvist, att den
behandling, som den 13 februari och den 11 april kommit sist omförmälta
ärende till del, icke kunde anses såsom tjänstefel från hans sida. Däremot
syntes Almqvist klagandena hava utsikt till framgång, om de anhängiggjorde
talan enligt 20 § stämpelförordningen angående återbekommande
av den avgift, 87 kronor, för dubbla beläggningsstämplar till arvskifteshandlingen
efter Marta Carlsson, som av dem erlagts.

Därefter yrkade klagandena hos Svea hovrätt att återbekomma 87 kronor
jämte ränta. Genom utslag den 13 juni 1923 yttrade hovrätten att,
enär J. Carlsson enligt det tidigare arvskiftesinstrumentet finge anses
hava bekommit fastigheterna i deras helhet såsom giftorätt efter sill hustru
Marta Carlsson, samt vid sådant förhållande arvskiftesinstrumentet, då
på grund av detsamma lagfart å fastigheterna söktes för J. Carlsson, icke
bort, på sätt skett, beläggas med stämpel, förklarades klagandena såsom

187

stärbhusdelägare efter J. Carlsson berättigade att av statsverket i vederbörlig
ordning återbekomma för dylik stämpel erlagda 87 kronor, varjämte
klagandena berättigades att för tiden från den 1 juli 1922 å nämnda belopp
erhålla ränta i enlighet med bestämmelserna i 20 § 2 stycket i förordningen
angående stämpelavgiften.

I en till Almqvist avlåten skrivelse anförde jag följande:

Jämlikt bestämmelserna i 5 § i promulgationslagen den 11 juni 1920
till nya giftermålsbalken skulle beträffande arvskifte efter de avlidna
makarna Carlsson, vilkas äktenskap ingåtts, innan den nya lagen trädde
i kraft, tillämpas vad i äldre lag stadgats.

Enligt 12 kap. 3 § ärvdabalken, sådant lagrummet lydde före den i
sammanhang med utfärdandet av nya giftermålsbalken den 11 juni 1920
vidtagna ändringen, må vid arvskifte efterlevande make först taga sin
fördel ut och därnäst sin giftorätt i boet efter lottning, varefter arvingarna
skifta arvet sig emellan.

Enligt 4 § skall vid skiftet egendomen i fast och löst, redbart och fordringar
i jämngoda delar läggas, så att ej någon därigenom lider. Sedan
beh ål le vardera det honom med lott tillfaller. Åsämjas arvingar, där de
alla myndiga äro, att dela arvet utan lottning, vare det så gillt, som hade
var sitt med lott fångit.

I 7 § stadgas, att få flera del i sätesgård eller annan jord; kan den ej
väl delas eller klyvas; have då den rätt, som större delen äger, att, efter
laga värdering, lösa de andra ut, antingen med penningar eller jämngod
ränta, vilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Hava alla lika del,
och sämjas de ej, vilkendera lösa skall; då skola de därom sig emellan
lotta.

Härmed må jämföras vad som stadgats angående bodelning och arvskifte
i fråga om nyare äktenskap.

I 12 kap. 3 § ärvdabalken enligt dess lydelse på grund av lagen den
11 juni 1920 heter det att, om man eller hustru lever efter, äge först bodelning
rum emellan den efterlevande och den dödas arvingar, efter vad
därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skifte arvingarna den dödas
lott sig emellan.

I nya giftermålsbalken stadgas om bodelning i 13 kap. 13 § följande:

”Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död,
den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören,
som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter vare en var av
makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods
hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods,
så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom,
som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla,
vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper,
berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra
makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i
6 eller 7 § sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger
anvisa.

188

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make
är död, ej andra arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt
allenast beträffande fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt
uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.”

I förevarande fall hade i arvskiftesinstrumentet efter Marta Carlsson de
i skiftet ingående fastigheterna till en början påförts den efterlevande
mannen J. Carlsson och makarnas tre barn i förhållande till envars
andelar i boet. Därefter både mellan delägarna i boet upprättats en s. k.
likvid, enligt vilken all boets fasta egendom tillskiftades J. Carlsson, mot
att denne skulle utgiva kontant ersättning till barnen. Sålunda upprättade
arvskiftesinstrument torde ingalunda vara sällsynta i de fall, då boet
ej delas i lika lotter. Vid begäran om lagfart på grund av ett dylikt arvskifte
synes den första uppdelningen böra betraktas såsom preliminär och
företagen blott och bart för att åstadkomma ordning och reda vid skiftet.
Hänsyn torde alltså böra tagas endast till den av delägarna godkända slutliga
fördelningen. Enligt de ovan anförda bestämmelserna i 12 kap. ärvdabalken
äga de myndiga delägarna i ett dödsbo skifta boets tillgångar
hur de önska. Något hinder för dem att mot ersättning till övriga stärbhusdelägare
tillskifta en delägare all i boet befintlig fast egendom finnes
icke. Då lagfart sökes på grund av en dylik fångeshandling, synes denna
således icke böra beläggas med särskild stämpel såsom vid köp av fast
egendom.

Frågan huruvida vid lagfartsansökning på grund av arvskifteshandlingar
av nu ifrågavarande beskaffenhet ett utkrävande av särskild stämpelskatt
skall äga rum eller ej har flera gånger varit föremål för domstols
prövning, och därvid hava olika meningar gjort sig gällande. Jag
hänvisar till de rättsfall, som refererats i N. J. A. 1912 sid. 448, 1914 sid. 40,
1917 sid. 11 och 1920 sid. 460 samt i svensk juristtidning 1917 sid. 205.

I det fall, som intagits i N. J. A. 1917 sid. 11, hade vid arvskifte i likvid
mellan arvingarna bestämts, att en av dem skulle såsom sin arvslott erhålla
viss andel i en boets fastighet samt att till honom överlätes återstående
andelar av samma fastighet mot det att han i ersättning erlade skillnaden
mellan fastighetens värde och det belopp, vartill hans arvslott uppgick.
Vid ansökan om lagfart beläde Daga häradsrätt, sedan antecknats, att den
ifrågavarande arvingen eldigt arvskiftet dels ärvt och dels för 337,726
kronor 37 öre av övriga delägare i dödsboet köpt fastigheten, arvskiftesinstrumentet
med stämpel till belopp av 2,026 kronor 20 öre. Efter gjord
ansökning förklarade Svea hovrätt i utslag den 11 augusti 1916, enär
sökanden vid arvskifte efter sin avlidne fader bekommit omförmälda fasta
egendom samt sökanden vid sådant förhållande icke vore skyldig vidkännas
ifrågavarande stämpelavgift, sökanden berättigad att i vederbörlig
ordning från statsverket återbekomma den erlagda stämpelavgiften.
På besvär av advokatfiskalen vid hovrätten prövade emellertid högsta
domstolen i utslag den 19 februari 1917 med tre ledamöter mot två, enär
häradsrätten i fråga om stämpelbeläggningen av arvskiftesinstrumentet
rätteligen förfarit, lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag,
ogilla sökandens yrkande att återbekomma det erlagda stämpelbeloppet.

I det rättsfall, som omförmälts i N. J. A. 1920 sid. 460, har högsta domstolen
i plenum uttalat eu uppfattning, motsatt den som vann framgång
1917. Vid arvskifte mellan moder och 6 barn hade överenskommits, att

189

ett av barnen, vars arvslott uppgick till 26,726 kronor 56 öre, skulle övertaga
all boets fasta egendom till ett pris av 250,000 kronor. Vid ansökan
den 7 april 1919 om lagfart beläde Aska, Dals ocli Bobergs häradsrätt arvskiftet
med stämplar till belopp, som belöpte å n/i2 av 250,000 kronor
eller 2,291 kronor. På ansökan om restitution av stämpelavgiften yttrade
Göta hovrätt i utslag den 9 april 1920 att, enär sökanden vid arvskifte
efter sin fader fått sig boets fastigheter tilldelade samt instrumentet över
samma arvskifte sålunda icke lagligen bort förses med stämpel, då lagfart
på grund därav begärts för sökanden å ifrågavarande fång, berättigade
hovrätten sökanden att av statsverket i vederbörlig ordning återfå
den erlagda stämpelavgiften. Sedan advokatfiskalen anfört besvär, hänsköts
målet till avgörande av högsta domstolens avdelningar samfällt. Genom
utslag den 20 november 1920 blev därefter med 14 röster mot 8 hovrättens
utslag fastställt.

Den behandling — fortsatte jag — som vid Arbrå och Järvsö tingslags
häradsrätts sammanträden den 13 februari och den 11 april 1922 kommit
lagfartsansökningen för J. Carlsson till del, hade stått i strid med den
praxis, som måste anses fastslagen genom utgången av 1920 års plenimål.
Rätteligen hade redan vid sammanträdet den 13 februari lagfart bort
beviljas för J. Carlsson å hela de ifrågavarande 3 lägenheterna, omedelbart
och utan föregående lagfart för barnen. Med hänsyn likväl till de
skilda meningar, som, enligt vad förut berörts, i fall av liknande beskaffenhet
gjort sig gällande, kunde Almqvists förfarande att först låta barnen
erhålla lagfart och därefter stämpelbelägga arvskifteshandlingen av
den 6 februari 1922 icke enligt mitt förmenande betraktas såsom tjänstefel.

Men Almqvists behandling av lagfartsärendet kunde dock icke lämnas
utan anmärkning. I § 11 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen hette det att, om stärbliusdelägare eller testamentstagare
sökte lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arv eller testamente
tillfallit, och söktes å samma rättegångsdag lagfart jämväl å senare
fång, varigenom egendomen i dess helhet övergått till en eller flera av
delägarna eller till ny ägare, eller hade lagfart å sådant fång redan förut
blivit sökt, skulle i förstnämnda ärende gemensam expedition för stärbhusdelägarna
eller testamentstagarna utfärdas, där ej annorlunda begärdes.
Då arvskiftet efter Marta Carlsson den 13 februari 1922 ingivits med
begäran om lagfart, måste denna begäran anses hava omfattat även den
enligt Almqvists dåvarande betraktelsesätt skedda överlåtelsen till J.
Carlsson av de barnen till en början tillskiftade delarna av fastigheterna.
Som fastigheterna i sin helhet överlåtits till en delägare i boet och lagfart
å överlåtelsen sökts samtidigt med ansökan om lagfart för övriga delägare,
hade i varje fall på grund av de anförda bestämmelserna i lösenförordningen
en för stärbhusdelägarna gemensam expedition bort utfärdas
i lagfartsärendet rörande alla deras andelar i fastigheterna. Man kunde
knappast undgå den tanken, att den behandling, som den 13 februari
vederfarits lagfartsärendet, möjligen berott därpå, att Almqvist icke ägnat
den i arvskiftesinstrumentet intagna slutliga likviden tillräcklig uppmärksamhet.

Då klagandena sålunda under alla förhållanden nödgats i ärendet utlösa
3 expeditioner för mycket, syntes det icke mer än rimligt att de av

190

Almqvist, såsom därför ansvarig, erhölle ersättning med därför erlagda
37 kronor 50 öre. Som Almqvist emellertid syntes hava förfarit allenast
i ovarsamhet, fann jag mig''kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit,
därest Almqvist till mig inkomme med bevis eller underrättelse, att han
till klagandena översänt ett belopp av 37 kronor 50 öre.

Sedan Almqvist hit inkommit med bevis att han till klagandena översänt
det omförmälda beloppet, avskrev jag ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

5. Fråga om ersättning av allmänna medel till biträde i fri rättegång
och om skyldighet för medelförvaltare att till
biträde översända sådan ersättning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten N. Söderqvist i
Stockholm hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 7 april 1921 beviljade häradshövdingen W. Anrep såsom ordförande
i Leksands och Gagnefs tingslags häradsrätt Juvas Anna Carlsson förmånen
av fri rättegång vid häradsrätten i ett därstädes anhängigt mål
mellan Anna Carlssons frånskilde man, Juvas O. Carlsson, kärande, samt
Anna Carlsson, svarande, angående vårdnad om barn efter äktenskapsskillnad
m. m., och i sammanhang därmed förordnades klaganden till rättegångsbiträde
åt henne med rätt för klaganden att sätta annan lämplig
person i sitt ställe.

Vid häradsrättens sammanträde den 3 maj 1921, då Anrep var ordförande,
inställde sig Anna Carlsson genom klagandens hustru Hilma Söderqvist,
som åberopade nämnda förordnande och två fullmakter av följande
lydelse:

”Rättegångsfullmakt in blanco för innehavaren eller den han förordnar.
Stockholm den 22 mars 1921. Juvas Anna Carlsson. Vittna: Gully Åker.
Sina Britz.”

”På grund av fullmakt från fru Juvas Anna Carlsson förordnar jag
innehavaren härav eller den han i sitt ställe sätter att föra fru Carlssons
talan, då jag ej själv är tillstädes. Stockholm den 29 april 1921. Nils Söderqvist.
Vittna: Gully Åker. Sina Britz.”

I häradsrättens protokoll intogs det för klaganden av Anrep utfärdade
förordnandet och fullmakterna samt antecknades, att fri rättegång i målet
den 7 april beviljats Anna Carlsson samt att till hennes rättegångsbiträde
förordnats klaganden med rätt för honom att sätta lämplig person i sitt
ställe.

I en till häradsrätten ingiven skrift anhöll Hilma Söderqvist bland annat
om ersättning av allmänna medel med 250 kronor för inställelsen, 500
kronor i utredningsarvode samt 20 kronor för telefonavgifter, korrespondens
och kommissionsarvoden.

Den 18 juni 1921 meddelade häradsrätten under Anreps ordförandeskap
utslag i målet och yttrade därvid att, enär den av Plilma Söderqvist
åberopade, av klaganden utgivna fullmakten enligt sin lydelse utfärdats
allenast på grund av fullmakt från Anna Carlsson, samt Hilma Söder -

191

qvist alltså icke kunde anses hava varit Anna Carlssons biträde enligt
lagen om fri rättegång, kunde gottgörelse av allmänna medel icke tillerkännas
Hilma Söderqvist. Vidkommande själva målet förordnades, att
O. Carlsson skulle hava vårdnaden om parternas barn samt att Anna Carlsson
skulle äga att en dag under varje månad till sig taga barnen, men av
Anna Carlsson framställt yrkande, att O. Carlsson måtte åläggas bekosta
eller deltaga i kostnaden för barnens förande till och från Anna Carlssons
bostad lämnades utan avseende. Ett av Anna Carlsson gjort yrkande
om underhållsbidrag ogillades. Anna Carlsson förpliktades gottgöra O.
Carlsson hans kostnader å rättegången med 900 kronor jämte protokollslösen.

Över utslaget anförde Anna Carlsson samt klaganden och Hilma Söderqvist
besvär i Svea hovrätt. I utslag den 28 juli 1922 fann hovrätten ej
skäl att i anledning av Anna Carlssons besvär göra annan ändring i
häradsrättens utslag, än att det belopp, Anna Carlsson skulle utgiva till
O. Carlsson såsom gottgörelse för dennes kostnader å målet vid häradsrätten,
protokollslösen däri inbegripet, bestämdes till allenast 550 kronor.
Vidkommande klagandens och Hilma Söderqvists besvär, så enär Hilma
Söderqvist finge anses hava i klagandens ställe vid häradsrätten för Anna
Carlsson fört talan i egenskap av rättegångsbiträde jämlikt lagen den 19
juni 1919 om fri rättegång, funne hovrätten skäligt att, med ändring av
häradsrättens utslag i denna del, tillerkänna klaganden ersättning av allmänna
medel med 300 kronor. O. Carlsson, som fordrat ersättning för
kostnaderna å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas samma kostnader.
Av Anna Carlsson, vilken ägde fri rättegång jämväl i hovrätten, framställt
yrkande om ersättning av allmänna medel till biträde, som utfört
Anna Carlssons talan därstädes, funne hovrätten vid ovanberörda prövning
av hennes besvär jämlikt 10 § i lagen icke kunna bifallas. Mot hovrättens
utslag, i vad därigenom lämnats utan bifall av Anna Carlsson
framställt yrkande om ersättning av allmänna medel till av Anna Carlsson
anlitat biträde för utförandet av hennes talan i hovrätten, finge talan
jämlikt 10 § i lagen ej föras. Jämlikt 30 kap. 12 § rättegångsbalken finge
ej klaganden och Hilma Söderqvist fullfölja talan mot hovrättens utslag,
såvitt detsamma rörde av dem yrkad ersättning för utförandet av Anna
Carlssons talan vid häradsrätten.

Härefter anhöll klaganden i brev den 21 oktober 1922 till domhavanden
i Nedan-Siljans domsaga, med bifogande av ett å klagandens kontor verkställt
och bestyrkt transumt av hovrättens utslag, i vad ersättning därigenom
tillerkänts klaganden, om översändande av ersättningsbeloppet.

Till svar därå meddelade förste notarien i domsagan T. Dufwa i skrivelse
den 3 november 1922, expedierad såsom tjänsteförsändelse från domhavanden,
att, därest klaganden till honom inkomme med dels å hovrättens
vägnar utfärdat vederbörligt ersättningsbesked, kvitterat av klaganden,
dels ock förenämnda, med skrivelsen återsända transumt av hovrättens
utslag, försett med officiellt bevis, att transumtet innehölle allt
vad hovrätten utlåtit sig angående ifrågavarande ersättning, densamma
skulle i vanlig ordning av Dufwa utbetalas.

Den 4 november översände klaganden till Dufwa hovrättens utslag i
original och anhöll i brev samma dag, under framhållande att något
kvitto icke komme att tillhandahållas Dufwa i förskott och att Dufwa

192

kunde skicka penningarna i postanvisning, om översändande av ersättningsbeloppet
senast till den 11 i samma månad.

Med anledning därav meddelade Dufwa klaganden i tjänstebrev den
5 ”oktober” 1922, att lian icke kunde utbetala ersättningen, utan att lian
därvid erbölle ett vederbörligen kvitterat besked av det slag, som omförmäldes
i 14 § 3 stycket i lagen om fri rättegång. Tillika framhöll Dufwa,
att lian icke framställt begäran, att klaganden skulle till honom i förskott
översända om förmälda besked, utan att lian närmast haft den tanken,
att klaganden skulle, ”på sätt som i allmänhet skedde i liknande fall”,
översända det kvitterade beskedet till kommissionären i domsagan med
uppdrag åt honom att lyfta och till klaganden översända ersättningsbeloppet.

I en till mig den 17 november 1922 ingiven skrift anmälde klaganden,
att han ännu icke erhållit den honom tillerkända ersättningen, samt anförde
vidare, att det syntes uppenbart, att hovrättens utslag i original
vore ett minst lika gott bevis om klagandens rätt till ersättningen som det
i lagen om fri rättegång omförmälda beskedet. Dessutom syntes klart, att
Dufwa icke ägde kräva att få på en gång behålla ej blott hovrättsutslaget
eller transumtet utan även sagda besked. Endera handlingen hörde räcka.
Genom anskaffande av besked och utslagstransumt eller utslag hade besvär,
tidsutdräkt och, vad transumtet anginge, onödig kostnad tillskyndats
klaganden. Genom besvären över häradsrättens utslag den 18 juni 1921
hade klaganden likaledes tillskyndats omotiverad tidsutdräkt, arbete och
utlägg. Bland annat hade klaganden med 24 kronor måst lösa hovrättens
utslag. Klaganden anhöll, att jag måtte ställa de för häradsrättens utslag
den 18 juni 1921 och för vägran att utbetala klagandens genom hovrättsutslaget
bestämda ersättning ansvariga under åtal ävensom förhjälpa
klaganden till skadestånd.

Sedan jag anmodat häradshövdingen Anrep att infordra yttrande från
Dufwa samt att inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, anförde
Anrep följande:

Vad först anginge klagomålen i vad de avsåge att häradsrätten under
Anreps ordförandeskap icke bifallit ett av Hilma Söderqvist framställt
yrkande om ersättning av allmänna medel för lämnat biträde enligt lagen
om fri rättegång, så hade Anrep ansett, att det varit hennes skyldighet
att styrka sin egenskap av biträde och att denna bevisskyldighet icke fullgjorts.
Klaganden hade åberopat den företedda transportfullmakten. Men
att klaganden, därest han åsyftat att genom samma handling överflytta
ej endast fullmäktigskapet utan även uppdraget att vara biträde, skulle
givit fullmakten den lydelse, som skett, syntes egendomligt. Det förefölle,
som om man skäligen kunnat fordra, att åtminstone på något sätt i fullmakten
antytts detta dess dubbla syfte eller ock att transport tecknats
på det för klaganden av Anrep utfärdade förordnandet. Hilma Söderkvists
innehav av sistnämnda förordnande syntes allra högst icke innebära
mer än sannolika skäl för att klaganden avsett att förordna henne
i sitt ställe, och att allenast på dessa grunder utdöma ersättning av allmänna
medel hade Anrep ansett sig icke kunna. Otvivelaktigt syntes
vara, att domstol i ett dylikt fall hade att ex officio pröva behörigheten.

Såvitt Anrep kunde erinra sig-, hade intet ordande förekommit vid rätten
angående Hilma Söderqvists egenskap av biträde. Det både varit vid utslagets
avfattande, då frågan om gottgörelse av allmänna medel skulle
avgöras, som Anrep funnit sig böra intaga den ståndpunkt, utslaget visade.
I annat fall hade Anrep säkerligen, på sätt han i liknande fall plägade,
hemställt till Hilma Söderqvist, att hon med motpartens medgivande
måtte till Anrep före utslagets meddelande insända den enligt hans åsikt
felande behöriglietshandlingen. Hilma Söderqvist hade möjligen i hovrätten
tillika åberopat intyg eller förklaring från klaganden. Att hovrätten
icke ansett frågan klar, därom syntes Anrep de i hovrättens utslag använda
ordalagen vittna, då det hette ”får anses hava i Nils Söderqvists
ställe”. Vad därefter anginge klagomålen i vad de avsåge dröjsmål med
utbetalandet av arvode, hade Anrep såsom domhavande mottagit klagandens
första brev i ärendet jämte det därvid fogade transumtet av hovrättsutslaget
samt, enär domhavanden icke omhänderhade kassamedlen enligt
lagen om fri rättegång, överlämnat handlingarna till förste notarien
Dufwa. Därtill hade Anreps åtgärder i detta fall inskränkt sig. Dock
hade Anrep, enär Dufwa icke ansett sig kunna allenast på grund av det
ofullständiga transumtet utbetala arvodet utan höra infordra ytterligare
handling, vilken åsikt även Anrep funnit riktig, tillrått Dufwa att under
tiden, helst något dröjsmål med utbetalningen icke behövde därav uppstå,
söka i hovrätten skaffa upplysning, huruvida något likartat fall tidigare
förekommit och om medlen då utbetalats i hovrätten eller vid underrätten.
Med hänsyn därtill att häradsrätten skilt sig från målet och räkenskaperna
vid häradsrätten avslutats samt redovisning i vederbörlig ordning avlämnats
till länsstyrelsen hade det åtminstone synts Anrep naturligare, om utbetalningen
skedde i hovrätten. Att någon avsikt att vålla Hilma Söderqvist
onödigt besvär för utfående av det i laga ordning utdömda arvodet
icke förelegat syntes icke behöva framhållas.

Dufwa anförde följande:

Den 22 oktober 1922 hade Anrep till Dufwa överlämnat en med posten
till domhavanden ankommen skrivelse från klaganden av den 21 i samma
månad jämte transumt av Svea hovrätts utslag den 28 juli 1922. Skrivelsen
hade innehållit begäran, att omgående måtte översändas ett klaganden
genom nämnda utslag tillerkänt belopp å 300 kronor av allmänna medel.
Av transumtet hade Dufwa inhämtat, att nämnda belopp tillerkänts klaganden
för biträde åt Anna Carlsson vid Leksands och Gagnefs tingslags
häradsrätt i visst vid rätten tidigare anhiingigt mål. I Nedan-Siljans domsaga
hade ej tidigare förekommit utbetalning enligt lagen om fri rättegång
av ersättning, som utdömts först i högre rätt. Av § 9 i förordningen
den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid tillämpning av lagen om
fri rättegång hade Dufwa ansett framgå, att den klaganden tillerkända
ersättningen skulle betalas av de för bestridande av utgifter i fria rättegångar
avsedda medel, Dufwa såsom förste notarie i domsagan förvaltade.
Att utbetala ersättningen utan i 14 § av lagen om fri rättegång omförmält
skriftligt besked, behörigen kvitterat, hade emellertid förefallit Dufwa
betänkligt. Dessutom hade domstolskassan, då klagandens skrivelse ankom,
utgjort omkring 175 kronor. Dufwa hade därför varit tvungen att
från länsstyrelsen rekvirera förskott, och, enligt vad erfarenheten visade,

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1924 års riksdag.

194

hade Dufwa kunnat få vänta 14 dagar, ja till och med mer, innan penningarna
anlänt. Efter att hava samtalat med Anrep hade Dufwa beslutat
att under den tid, Dufwa väntade på förskottet, söka från hovrätten skaffa
underrättelse dels huruvida hovrätten möjligen ansåge sig böra gälda klagandens
ersättning, dels ock, därest så icke vore förhållandet, huruvida
icke klaganden på begäran i hovrätten ägde erhålla ersättningsbesked.
Dufwa hade därför tillskrivit en i hovrätten tjänstgörande bekant. Av
det svar, Dufwa erhållit, hade Dufwa föranletts att även höra sig för bos
länsstyrelsen, ocli, sedan Dufwa fått veta, att man där önskade upplysning,
om klagandens ersättning skulle stanna å statsverket eller återgäldas
av part, hade Dufwa avsänt det förut omförmälda brevet av den
3 november. Andra dagen därefter hade Dufwa erhållit anmaning från
klaganden, som beskyllde Dufwa att vilja innehålla honom tillkommande
medel, att ofördröjligen översända ersättningsbeloppet. Denna anmaning
hade Dufwa besvarat på sätt brevet av den 5 ”oktober” utvisade. Den 15
november hade Dufwa till klaganden återsänt hovrättsutslaget.

Såsom allmän rättsgrundsats torde gälla — fortsatte Dufwa — att offentlig
myndighet icke vore skyldig skriftväxla med enskilda i andra fall, än
då detta vore antingen särskilt stadgat eller eljest nödvändigt för ett
tjänsteåliggandes behöriga utförande. Beträffande översändande av myndigheters
expeditioner och dylikt syntes gälla detsamma. I tillämpningsförordningen
till lagen om fri rättegång vore påbjudet, att besked om fri
rättegång, förordnande att vara biträde, delgivningshandling och delgivningskostnad
i vissa fall skulle översändas med tjänstepost. Om översändande
med tjänstepost av ersättning till rättegångsbiträde funnes däremot
icke något stadgande, och syntes därav följa, att dylik skyldighet icke
åvilade medelförvaltaren. I stället syntes den, åt vilken tillerkänts ersättning
för biträde, hava att personligen eller genom ombud lyfta ersättningen
hos förvaltaren. Att denna mening vore riktig syntes Dufwa framgå
av hovrättsrådet A. Lindmans uppsats ”Den fria rättegången” i svensk
juristtidning 1920 sid. 153, där det kette, att rörande biträdet tillerkänd
ersättning skulle skriftligt besked utan avgift tillställas honom, och vore
han berättigad att mot företeende av detta besked lyfta beloppet hos förvaltaren
av domstolskassan. Vad angingc biträdes ersättningsbesked ålade
§ 11 i tillämpningsförordningen förvaltaren av domstolskassan att årligen
insända kassajournal i original eller avskrift jämte tillhörande verifikationer.
Detta stadgande hade naturligtvis tillkommit för möjliggörande
av revision. För att vid eu revision skulle synas, att i kassajournalen förekommande
utbetalningar av biträdesersättningar vore justa, måste av
verifikationerna framgå dels att domstol tillerkänt visst biträde bestämt
belopp, dels ock att detta belopp kommit biträdet tillhanda. Verifikation
å ersättning åt biträde borde därför bestå av ej mindre domstols ersättningsbesked
än även den betalningsberättigades kvitto. Att därvid endast
originalhandlingar kunde vara fullt tillfredsställande fordrade näppeligen
motivering. Samma krav å verifikationerna måste medelförvaltaren uppställa
av andra skäl. Det måste för honom stå utom tvist, att en utbetalning
vore av domstol påbjuden samt att, när denna utbetalning skedde,
penningarna komme i rätt mans hand. Risken av orätt utbetalning vore
medelförvaltarens. Vidkommande Dufwas begäran till klaganden att med
officiellt bevis komplettera det insända transumtet hade Dufwa därmed

195

närmast avsett att få utrönt, om ersättningsbeloppet skulle stanna å statsverket
eller återgäldas av part. Huruvida anteckning skulle ske i Leksands
och Gagnefs tingslags häradsrätts bok för fri rättegång om ersättningen
åt klaganden syntes tvivelaktigt. Och skulle anteckning ske, följde
därav också skyldighet för expeditionshavanden att i sinom tid lämna
upplysning till länsstyrelsen om vem kostnaden slutligen drabbade. Att
i tvekan handla försiktigt hade varit Dufwas plikt. Hade transumtet försetts
med det begärda beviset, hade Dufwa, i besittning av detsamma och
klagandens kvitto å ersättningen, med trygghet kunnat utbetala ersättningsbeloppet.
Att Dufwa icke begärt få taga del av utslaget i original
hade berott på en förmodan, att klaganden icke kunde eller ville tillmötesgå
en dylik begäran. Av det anförda framginge, att Dufwa icke varit skyldig
att med post, beträffande tjänstepost ej ens ägt rätt, översända ifrågavarande
belopp till klaganden utan att denne haft att genom förmedling
av kommissionären i domsagan eller på annat sätt hos medelförvaltaren
lyfta honom tillkommande ersättning.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till häradshövdingen
Anrep en skrivelse, däri jag anförde följande:

I 2 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgas att, om så finnes
erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av talan för
part, som beviljats fri rättegång, lämplig person må förordnas att mot
ersättning av allmänna medel biträda parten i rättegången.

Enligt 5 § förordnas sådant biträde av rätten eller, då rätten ej sitter,
av dess ordförande, och vid dylikt förordnande må, när skäl därtill äro,
biträdet berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

I 8 § stadgas att, när rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit
part beviljad, rätten skall, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig
sagda förmån, förplikta honom ersätta statsverket kostnad, som enligt
2 § skolat gäldas av''allmänna medel. År ej sådant fall för handen, men
tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet denne ålagd, där
han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

I 14 § stadgas, att rättegångsbiträde, som enligt lagen är berättigad till
ersättning av allmänna medel, skall efter rättens prövning åtnjuta skäligt
arvode för det arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande
och utförande, så ock ersättning för nödiga utgifter och tidsspillan.
Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall
utan avgift tillhandahållas biträdet.

I § 5 i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall
vid tillämpning av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919 föreskrives
att, om biträde förordnats att biträda part, som beviljats fri rättegång,
skall därom utfärdas skriftligt förordnande, som genast överlämnas eller
såsom tjänsteförsändelse med posten översändes till den förordnade genom
rättens eller dess ordförandes försorg. I förordnandet bör särskilt anmärkas,
huruvida den förordnade äger sätta annan person i sitt ställe.

Enligt § 9 i förordningen skall av de rättegångskostnader, som enligt
lagen om fri rättegång skola gäldas av allmänna medel, ersättning till

196

vittnen utbetalas i den ordning, som i 14 § i lagen föreskrives, samt övriga
ersättningar enligt vad vidare i förordningen stadgas gäldas av tjänsteman
vid den domstol, där kostnaden är gjord.

I § 10 stadgas, att till bestridande av de utgifter, som enligt § 9 skola
gäldas genom domstolarnas försorg, har i Stockholm statskontoret och å
annan ort K. B. att på vederbörandes rekvisition utanordna lämpliga förskott.
Dessa medel skola vid häradsrätt förvaltas och utbetalningar därmed
ombesörjas av förste notarien eller, där sådan ej finnes, av domhavanden.

I § 11 föreskrives, att medelförvaltaren skall över mottagna medel och
verkställda utbetalningar föra kassajournal, som under den 1 december
varje år avslutas. Domhavande bör minst en gång i kvartalet och eljest
när så finnes lämpligt granska de av förste notarien förda räkenskaperna
och inventera kassan. Senast den 8 december skall medelförvaltaren insända
i Stockholm till statskontoret och å annan ort till K. B. kassajournalen
för det under den 1 december avslutade redovisningsåret eller bestyrkt
avskrift därav jämte tillhörande verifikationer.

Enligt § 13 i förordningen skall, när i mål, varom nu är fråga, domstol
med stöd av 8 § i lagen om fri rättegång ålagt part att till statsverket
återgälda kostnad, som av allmänna medel skolat gäldas, inom eu månad
efter utslagets dag transumt därav översändas till K. B. i länet för utslagets
verkställande i nu nämnt avseende.

I det ifrågavarande vid Leksands och Gagnefs tingslags häradsrätt anhängiggjorda
målet inställde sig Anna Carlsson vid rättegångstillfället
den 3 maj 1921 genom Hilma Söderqvist ”på grund av”, såsom i protokollet
antecknats, ”följande behörighetshandlingar”, nämligen det av Anrep
den 7 april utfärdade förordnandet för klaganden såsom rättegångsbiträde
med rätt att sätta annan lämplig person i sitt ställe, den av Anna
Carlsson utfärdade rättegångsfullmakten för innehavaren eller den han
förordnade och den av klaganden på grund av nämnda fullmakt för innehavaren
utfärdade fullmakten att föra Anna Carlssons talan, då klaganden
ej själv vore tillstädes. Av det sätt, varpå inställelsen antecknats, och
den efter behörighetshandlingarnas intagande i protokollet därstädes
gjorda anmärkningen, att fri rättegång beviljats Anna Carlsson samt att
klaganden förordnats till hennes rättegångsbiträde med rätt för honom
att sätta lämplig person i sitt ställe, synes framgå, att det vid nämnda
rättegångstillfälle varit Anreps uppfattning, att Hilma Söderqvist uppträdde
såsom biträde åt Anna Carlsson enligt lagen om fri rättegång.

En sådan uppfattning har också otvivelaktigt varit riktig, och jag kan
ej finna, att tillräckliga skäl förelegat för den ändrade mening, som
sedermera kom till uttryck i häradsrättens under Anreps ordförandeskap
den 18 juni 1921 meddelade utslag och som föranledde ett ogillande av
Hilma Söderqvists yrkande om ersättning av allmänna medel. Det fanns
rimligtvis ingen anledning antaga att, då Anna Carlsson, sedan fri rättegång
beviljats henne, för första och enda gången kom tillstädes i målet,
makarna Söderqvist skulle avstå från förmånen att bekomma ersättning
av allmänna medel för det biträde, de lämnat Anna Carlsson. Betydelsen
av den åtskillnad mellan fullmäktigskap och uppdrag att vara biträde, som
Anrep i sitt utlåtande gjort, kan jag icke fullt inse. Med hänsyn emellertid
till avfattningen av hovrättens utslag, varigenom häradsrättens he -

197

slut blivit ändrat, finner jag klagomålen, såvitt de avsett häradsrättens
ifrågavarande beslut, icke böra föranleda vidare åtgärd.

I den till häradshövdingen Anrep avlåtna skrivelsen anförde jag vidare:

I ärendet är utrett att, sedan hovrätten tillerkänt klaganden såsom rättegångsbiträde
åt Anna Carlsson ersättning av allmänna medel med 300
kronor, klaganden den 21 oktober samma år till Anrep skickat ett transumt
av utslaget med begäran om översändande av beloppet, att Dufwa
återställt transumtet med förmälan att, om klaganden till Dufwa in k om me
med å hovrättens vägnar utfärdat, kvitterat ersättningsbesked ävensom
transumtet, försett med officiellt bevis, att det innehölle allt vad hovrätten
utlåtit sig angående ifrågavarande ersättning, densamma komrue att
av Dufwa i vanlig ordning utbetalas, att klaganden den 4 november sänt
originalexpeditionen av hovrättens utslag med begäran om penningarnas
remitterande medelst postanvisning samt att Dufwa vidhållit, att han icke
ville utbetala beloppet utan mot kvitterat besked av det slag, som omförmäles
i 14 § i lagen om fri rättegång, eller mot ”betalningsbevis''’.

I sin förklaring har Dufwa bland annat anfört, att i domsagan icke tidigare
förekommit utbetalning enligt lagen om fri rättegång av ersättning,
som utdömts av högre rätt, samt att Dufwa, sedan klagandens första framställning
ankommit, rekvirerat erforderliga medel från länsstyrelsen och,
i avvaktan på medlens ankomst, sökt i hovrätten inhämta underrättelse,
huruvida medlen skulle utbetalas i hovrätten eller om klaganden kunde
erhålla ersättningsbesked. Vidare har Dufwa anfört, att i tillämpningsförordningen
till lagen om fri rättegång icke funnes något stadgande om
översändande med tjänstepost av ersättning till rättegångsbiträde samt
att verifikation till redovisning hos länsstyrelsen av medel av nu ifrågavarande
beskaffenhet borde bestå av dylikt besked och av den betalningsberättigades
kvitto.

Att Dufwa icke ansett sig böra godtaga det å klagandens kontor verkställda
och bestyrkta transumtet av hovrättens utslag såsom ensam grund
för utbetalningen av det ifrågavarande beloppet finner jag kunna försvaras.
Med stöd av 14 kap. 4 § rättegångsbalken ägde Dufwa befogenhet,
att begära ett officiellt bestyrkande av transumtet eller att få del av hovrättens
utslag.

Men i övrigt är, enligt min mening, den uppfattning, Dufwa gjort gällande,
felaktig. Sedan klaganden till Dufwa insänt originalexpeditionen
till hovrättens utslag, förelåg ej vidare — från den dag ett tillräckligt
belopp fanns tillgängligt i domstolskassan — någon anledning för Dufwa
att längre dröja med att till klaganden med tjänstepostanvisning översända
ersättningsbeloppet 300 kronor.

Avfattningen av 14 § i lagen om fri rättegång ger vid handen, att ett
s. k. skiiftligt besked om beslut angående ersättning till rättegångsbiträde
meddelas, för att biträdet utan omgång och tidsutdräkt skall kunna utfå
sin ersättning. I hovrätt behöver besked av sådan beskaffenhet cj komma
i fråga, då det knappast skulle kunna tillhandahållas förrän vid samma
tidpunkt, hovrättens utslag föreligger färdigt. Enligt vad jag inhämtat,
utskrivas icke dylika besked i Svea hovrätt.

I det den 31 december 1917 avgivna betänkandet med förslag till lag
om fri rättegång m. m„ vilket betänkande lagts till grund för gällande

198

lag, hade i 6 § av lagförslaget ifrågavarande bestämmelse följande lydelse:
”Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det
begäres, utan avgift tillhandahållas biträdet.” I motiveringen yttrades, att
i likhet med vad som gällde enligt 4 § av lagen angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 hade i förslaget upptagits
bestämmelse därom, att beslut om ersättning till rättegångsbiträde
skulle gå i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft, samt att skriftligt
besked om beslutet utan avgift skulle tillhandahållas biträdet. I
regeln syntes dylikt beslut komma att meddelas i det slutliga utslaget.

Av förslagets lydelse torde framgå, att de sakkunniga ansett biträde
kunna utfå ersättning utan företeende av besked t. ex. genom användande
av det för parten utskrivna utslaget eller avskrift av detsamma. I det
för 1919 års riksdag framlagda lagförslaget hade utan motivering orden
”där det begäres” borttagits, men denna omständighet torde icke hava inneburit
någon ändring i sak.

Av bestämmelsen i § 9 i tillämpningsförordningen framgår, att utbetalningen
av det ifrågavarande ersättningsbeloppet skolat fullgöras ur
den av Dufwa förvaltade kassan och icke från motsvarande kassa i hovrätten.
Sedan Dufwa fått del av hovrättens utslag, ägde han fullständigt
material för redovisning om vem kostnaden slutligen skulle drabba. I
detta avseende är dessutom att märka, att, oberoende av de upplysningar
härutinnan, Dufwa kunnat erhålla, enligt § 13 i förordningen ett transumt
av hovrättens utslag i denna del skolat direkt till K. B. översändas.

Såsom nyss berörts, torde avsikten med det i 14 § i lagen omförmälda
ersättningsbeskedet vara att genom dess utfärdande åt ett biträde beredes
möjlighet att snabbt utfå den biträdet tillerkända ersättningen. Beskedets
huvudändamål har sålunda ej varit att utgöra formulär till kvitto
å utbetald ersättning. Utbetalning av biträdesersättning ur domstolskassan
kan vid redovisning till länsstyrelsen styrkas likaväl genom en kvittering
å slutligt utslag eller å transumt eller i annan form.

Ett bifogande till utslaget av postverkets kvitto, att beloppet avsänts
genom postanvisning, måste även anses tillfyllest vid fullgörande av redovisningen.
I kungl. kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen hava i § 4 postverkets kvitton upptagits
bland behöriga verifikationer, varmed magistrater och landsfiskaler
skola redovisa till K. B., och enligt § 35 skall likvid till personer, vilka
icke infinna sig i länsstyrelsen för erhållande av likvid, verkställas medelst
postanvisning, såvitt detta med hänsyn till beloppets storlek kan ske.
Inom statsförvaltningen ske numera utbetalningar av löner och dylikt i
stor omfattning medelst postanvisning, utan att särskilt erkännande om
mottagandet fordras.

Att Dufwa i det förevarande fallet ägt att med begagnande av domhavandens
tjänstebrevsrätt avsända de ifrågavarande medlen å posten såsom
tjänsteförsändelse, därom synes mig icke böra rada någon tvekan.
Har Dufwa haft skyldighet att tillsända klaganden beloppet, måste han
även anses hava ägt befogenhet att anlita tjänstebrevsrätten. Även om
ett rättegångsbiträde, förordnat enligt lagen om fri rättegång, icke. skulle
kunna komma att anses handla under tjänstemannaansvar, har biträdet
dock erhållit ett officiellt förordnande och bör därför åtnjuta de därmed

199

förenade förmånerna utan sådana inskränkningar, vilka med anlitande
av tjänstens resurser kunna undvikas. Då i 5 § tillämpningsförordningen
stadgats, att förordnandet skall såsom tjänsteförsändelse med posten översändas
till biträdet, synes anledning saknas, varför icke jämväl efter uppdragets
slutförande ersättningen bör kunna översändas på samma sätt.
I förevarande fall begagnade sig Dufwa — såsom får antagas med Anreps
medgivande — av tjänstepost vid skriftväxlingen med klaganden. Det
synes vid sådant förhållande svårt att förstå grunden för Dnfwas vägran
att såsom tjänsteförsändelse översända ersättningsbeloppet,

Såsom ohållbart måste jag beteckna det av Dufwa framkastade förmodandet,
att klaganden bort genom förmedling av kommissionären i domsagan
söka lyfta den honom tillkommande ersättningen. Enligt 39 § i
domsagostadgan åligger det kommissionär att under tjänstemannaansvar
tillhandagå med ingivande till domaren av ansökningar och andra handlingar,
med uttagande och översändande av expeditioner och ingivna handlingar
samt med anskaffande och översändande av avskrifter och bevis.
T 44 § i stadgan är den anmärkningsvärt låga taxan för kommissionären
fastställd. Med full avsikt har dennes åligganden inskränkts att omfatta
tjänsteåtgärder av nu angivna enkla beskaffenhet. Någon skyldighet att
eventuellt med företeende av fullmakt lyfta medel har domsagokommissionären
icke. Åtager han sig frivilligt ett sådant uppdrag, är han oförhindrad
att därför av uppdragsgivaren fordra skälig ersättning, oberoende
av bestämmelserna i taxan. Att ett av häradsrättens ordförande
eller häradsrätten förordnat rättegångsbiträde för att utfå honom tilldömd
gottgörelse av allmänna medel skulle nödgas betala ett befnllmäktigat
ombud för utfående av ersättningen vore alldeles orimligt.

Genom det dröjsmål med utbetalningen till klaganden av det ifrågavarande
ersättningsbeloppet, som förekommit, hade Dufwa — fortfor jag —
enligt min uppfattning, gjort sig skyldig till en felaktighet.

Det måste emellertid anses åligga den ordinarie domhavanden att lämna
de i domsagan anställda biträdena nödig handledning och tillse, att de
fullgjorde sina skyldigheter. Ett dylikt åliggande för domhavanden kvarstode,
även sedan biträdena genom domsagostadgan erhållit en självständigare
ställning, än de tidigare innehaft. I 3 § i 1920 års stadga föreskreves
uttryckligen, att häradshövdingen hade att tillse, att förste notarien
fullgjorde vad honom enligt 2 § ålåge, att under häradshövdingens ledning
förste notarien vore pliktig biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål
och att förste notarien hade att ställa sig till efterrättelse av
häradshövdingen beträffande tjänstgöringen meddelade föreskrifter. I
^ 11 i förordningen om tillämpning av lagen om fri rättegång stadgades,
såsom ovan nämnts, att domhavanden borde tidvis granska förste notariens
räkenskaper över domstolskassan.

Då nu Dufwa hos Anrep vunnit stöd för den av honom hävdade uppfattningen,
finge detta i viss mån lända till hans försvar. Likaså ansåge
jag mig böra taga hänsyn såväl till den brist på erfarenhet i allmänhet,
vilken förefunnes hos varje ungt biträde i en domsaga, som jämväl till
det förhållande, att något fall angående utbetalning av biträdesersättning
av nu ifrågavarande beskaffenhet icke tidigare förekommit i NedanSiljans
domsaga.

200

Om därför Dufwa till klaganden med posten översände ett belopp av
300 kronor jämte 6 procent ränta därå från den dag, medel funnits tillgängliga
i domstolskassan för beloppets utbetalande, samt till mig inkomme
med bevis om översändandet medelst avskrift av postanvisningskvitto
eller annorledes jämte utredning om ränteberäkningen, funne jag
mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

När jag ansett mig böra föreslå nu nämnda sätt till vinnande av rättelse,
hade jag även tagit hänsyn till det förhållandet, att det för klaganden
borde vara av större intresse att snarast möjligt komma i åtnjutande
av det ifrågavarande, icke obetydliga beloppet än att avvakta laga kraftvunnet
utslag i ett mål angående åtal för tjänstefel.

Sedan Dufwa inkommit med bevis, att han till klaganden översänt ett
belopp av 309 kronor 55 öre, varav 9 kronor 55 öre utgjorde ränta enligt
lämnad utredning, avskrevs ärendet.

6. Felaktigt beslut om ersättning av allmänna medel till
biträde i fri rättegång.

Av handlingarna i ett genom klagomål av vice häradshövdingen C.
Collander i Malmö hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Jämlikt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång förordnade rådhusrättens
i Trälleborg ordförande den 1 augusti 1921 klaganden att biträda
Kersti Cederberg, född Hansson, i Malmö i mål mot hennes man måleriarhetaren
J. E. Cederberg i Trälleborg om underhållsbidrag med rätt för
klaganden att sätta annan i sitt ställe. För Kersti Cederberg i målet lämnat
biträde fordrade klaganden, som inställde sig vid rådhusrätten personligen
vid två rättegångstillfällen och genom ställföreträdare vid två rättegångstillfällen,
ersättning av allmänna medel med 100 kronor för varje inställelse
jämte advokatarvode och 3 kronor för delgivning ävensom för protokollslösen.
Genom utslag den 12 december 1921 ogillade rådhusrätten
käromålet. I utslaget meddelades icke något yttrande om ersättning åt klaganden
i nyss berörda hänseende. Emot rådhusrättens utslag i huvudsaken
anförde Kersti Cederberg besvär i hovrätten över Skåne och Blekinge
och hemställde därvid tillika om bifall till klagandens vid rådhusrätten
framställda yrkande om ersättning. Genom utslag den 3 februari 1922
fann hovrätten ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag i huvudsaken.
Vidkommande Kersti Cederbergs yrkande om ersättning åt klaganden,
så enär Kersti Cederberg jämlikt stadgandet i 14 § andra stycket andra
punkten av ovannämnda lag ej vore ersättningsskyldig till klaganden såsom
hennes rättegångsbiträde vid rådhusrätten samt denna fråga således
icke rörde hennes rätt, lämnades besvären härutinnan utan avseende.

I en till rådhusrätten den 20 februari 1922 ingiven skrift anhöll därefter
klaganden, jämväl såsom innehavare av sin ställföreträdares rätt, om ersättning
av allmänna medel för det biträde, han lämnat Kersti Cederberg
i målet, enligt däri ingiven räkning ävensom för ansökningen med 50 kronor
i arvode och utlägg. Genom beslut samma dag tillerkände rådhusrätten
klaganden för ifrågakomna Kersti Cederberg lämnade biträde ersättning
av allmänna medel med 50 kronor för en var av två inställelser och

201

20 kronor för en var av två inställelser eller tillhopa 140 kronor, varjämte
rådhusrätten för ordnade, att nämnda ersättningsbelopp ävensom i målet
ågångna delgivnings- och lösenkostnader, uppgående tillhopa till 27 kronor,
skulle stanna å statsverket. Yrkandet om ersättning för ansökningen
lämnade rådhusrätten titan bifall.

Över rådhusrättens sistnämnda beslut anförde klaganden besvär i hovrätten,
som i utslag den 31 mars 1922, enär rådhusrätten efter meddelandet
av sitt slutliga utslag i målet mellan makarna Cederberg, jämlikt grunderna
för 8 § i lagen om fri rättegång, icke ägt till prövning upptaga
frågan om ersättning för det biträde, klaganden i målet lämnat Kersti
Cederberg, lämnade besvären utan avseende.

I en hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål i flera avseenden
och anhöll därvid, bland annat, att jag ville ombestyra, att han finge sin
rätt, jämväl beträffande det arbete m. m., som klaganden efter Cederbergska
målet haft för att skaffa sig den.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat rådhusrätten att inkomma
med yttrande, anförde t. f. borgmästaren T. Jungbec-k samt rådmannen
S. Ekstrand och t. f. rådmannen A. Wadén, som voro ansvariga
för rådhusrättens utslag den 12 december 1921, i avgivet utlåtande, att
de beträffande sistnämnda utslag oförbehållsamt medgåve det oriktiga i
att klagandens yrkande om utbekommande av ersättning för rättegångskostnad
icke i utslaget bemötts. Dock syntes därvid böra framhållas, att
klaganden underlåtit att för egen del överklaga detta förfarande, varför
klaganden i viss mån själv vore skuld till att han icke i tid vunnit rättelse
därutinnan. Vidkommande rådhusrättens beslut den 20 februari 1922, i
vilket beslut t. f. rådmannen S. Höckert deltagit i stället för Wadén, hade
rådhusrätten då ansett att, eftersom lagen om fri rättegång icke innehölle
något uttryckligt stadgande därom att biträdesersättning i ett sådant fall
som förevarande skull*'' meddelas, då rätten skilde målet från sig, eu efter
huvudsakens avgörande framställd ansökan om ersättning till rättegångsbiträde
borde kunna vinna beaktande. Rådhusrättens ledamöter ville emellertid
numera icke vidhålla denna åsikt och skulle låta sig angeläget vara
att i fortsättningen handla i överensstämmelse härmed. Då klaganden av
allmänna medel redan utfått den honom av rådhusrätten tilldömda ersättningen,
tillhopa 167 kronor, vore rådhusrättens ledamöter villiga att till
statsverket återbetala nämnda summa. Då rådhusrättens ledamöter således
förklarat sig villiga att ekonomiskt gottgöra det felaktiga förfarandet
vid meddelandet av förstberörda utslag och tillvägagångssättet vid
avkunnandet av det andra av här ifrågakomna beslut ej syntes kunna
betraktas såsom direkt lagstridigt, hemställde ledamöterna, att klagomålen
icke måtte för rådhusrättens vidkommande föranleda någon vidare
åtgärd från min sida.

I en till rådhusrätten avlåten skrivelse anförde jag följande:

I 8 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgades att, när rätten
från sig skilde mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skulle rätten,

202

där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta honom
ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel,
d. v. s. bland annat expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning
och sådant rättens beslut, av vilket motparten skulle erhålla del, samt
ersättning för parten i rättegången lämnat biträde. Vore ej sådant fall.
som nyss sagts, för handen, men tappade motparten, skulle dylik ersättningsskyldighet
denne åläggas, där han enligt lag vore pliktig gälda vinnande
parts rättegångskostnad.

Såsom hovrätten i sitt utslag den 31 mars 1922 förutsatt, kunde det icke
anses överensstämmande med grunderna för ovannämnda bestämmelser,
att en domstol efter det slutligt utslag av domstolen meddelats i mål, däri
part åtnjutit fri rättegång, upptoge och prövade av den fria rättegången
härrörande kostnadsfrågor. Vem dylik kostnad slutligen skulle drabba,
part eller statsverket, måste enligt 8 § avgöras i det slutliga utslaget.
Givetvis borde därvid kostnaden vara bestämd, om ej till beloppet så dock
till sina grunder. Mot ett senare upptagande av fråga om ersättning av
förevarande slag talade jämväl den omständigheten att, i händelse kostnaden
skulle slutligen drabba någon av parterna i målet, denne icke torde
kunna efter rättegångens avslutande vid domstolen åläggas att, i annat
fall än i 13 § i lagen om fri rättegång sades, gottgöra statsverket kostnaden
ifråga. I likhet med hovrätten funne jag därför, att rådhusrätten icke
ägt till prövning upptaga klagandens den 20 februari 1922 gjorda ansökan
om ersättning. Genom upptagandet av nämnda ansökan och det däröver
meddelade beslutet hade rådhusrätten förfarit felaktigt.

Beträffande utslaget den 12 december 1921 hade rådhusrättens ledamöter
oförbehållsamt medgivit det oriktiga i att yttrande icke däri meddelats
angående de av Kersti Cederbergs fria rättegång föranledda kostnaderna.

Som i fråga om dessa kostnader rättelse för klagandens vidkommande
vunnits genom rådhusrättens beslut den 20 februari samt rådhusrättens
ledamöter förklarat sig vilja för framtiden iakttaga, att av fri rättegång
härrörande kostnadsfrågor icke bleve av rådhusrätten behandlade, sedan
huvudmålet i rådhusrätten slutligen avgjorts, samt tillika gottgöra statsverket
vad som på grund av beslutet den 20 februari utgivits till klaganden,
167 kronor, funne jag mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit,
därest rådhusrätten till mig inkomme med bevis eller underrättelse,
att ett belopp av 167 kronor blivit statsverket i vederbörlig ordning
tillgodofört.

Sedan rådhusrätten hit insänt bevis, att rådhusrätten gottgjort statsverket
ett belopp av 167 kronor, avskrev jag ärendet.

7. Fråga om skyldighet för domhavande att attestera
riktigheten av utdrag av saköreslängd.

I en den 25 november 1922 till mig insänd skrivelse anförde K. B. i
Gävleborgs län följande:

Vid länsstyrelsen hade, då länets landsfiskaler gjort framställning om
förvandling av böter på grund av utav dem verkställda utdrag av saköreslängderna,
på förekommen anledning fordrats vederbörande domha -

203

vandes attest å nämnda utdrag. Det hade nämligen vid upprepade tillfällen
kunnat iakttagas, att landsfiskalen å utdraget icke gjort anteckning
om att den bötfällde tillika dömts till urbota bestraffning, vadan fara för
dubbelförvandling uppstått. Vid ett par tillfällen hade sådan kunnat undvikas
endast med iakttagande av den yttersta noggrannhet. För att underlätta
länsstyrelsens arbete i detta hänseende och för att vara fullt övertygad
om saköreslängdsutdragets riktighet, både länsstyrelsen för en del
år sedan sett sig nödsakad att fordra vederbörande dombavandes attest
å utdraget. Häradshövdingen i Västra Hälsinglands domsaga hade emellertid
i skrivelse till länsstyrelsen anhållit om befrielse från omförmälta
slags arbete. Som stöd därför hade häradshövdingen anfört, att det honom
veterligt icke förekomme inom annat län i riket, att domhavandens tid betungades
med utförande av attest å saköreslängdsutdrag, samt att det
ej heller funnes något lagstadgande, som ålade domhavanden skyldighet
i förevarande hänseende. Länsstyrelsen, som fortfarande ansåge med sin
trygghet förenligt, att vederbörande domhavandes attest verkligen förefunnes
å saköreslängdsutdragen, anhöll, att jag ville uttala min åsikt i
frågan.

I avgivet yttrande anförde domhavanden i Västra Hälsinglands domsaga,
häradshövdingen A. de Verdier följande:

Då de Verdier tillträdde domarämhetet i domsagan, hade vice häradshövdingen
L. Almqvist, vilken tjänstgjort i domsagan som tillförordnad
domare, meddelat, att landsfiskalerna i domsagan på anmodan av länsstyrelsen
plägade, då bötesförvandling skulle ifrågakomma, insända verkställda
utdrag av dem tillhandakomna saköreslängder för att erhålla
domarens attest och att arbetet med att attestera utdragen toge ej oväsentlig
tid i anspråk, då antalet av de inkomna utdragen varit ganska avsevärt.
På de Verdiers uppmaning hade Almqvist tillskrivit vederbörande
avdelningschef i länsstyrelsen med förfrågan, varpå länsstyrelsen stödde
sin befogenhet att av domaren fordra dennes attest å ifrågavarande saköreslängdsutdrag
och om ej ändring kunde ske, så att attest å utdragen
ej längre skulle erfordras. På denna framställning hade ej något svar inkommit,
Likaledes på de Verdiers uppmaning hade Almqvist till länsstyrelsen
översänt den skrivelse, som omförmäldes i länsstyrelsens skrift till
mig, och hade de Verdier därmed avsett att få länsstyrelsens beslut i
frågan för att, om detta skulle utfalla ogynnsamt, kunna överklaga detsamma.
Enligt 2 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken samt kungl. förordningen
den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter ålåge
det domaren att uppsätta saköreslängd och avlämna densamma till länsstyrelsen
i 2 exemplar för varje landsfiskalsdistrikt i domsagan. Enligt
de Verdiers uppfattning vore domarens skyldighet i avseende å saköreslängden
därmed fullgjord, och de Verdier kände icke något lagrum, som
kunde förläna stöd åt länsstyrelsens uppfattning i frågan. 6 § 2 mom. i
förordningen stadgade att, då saköreslängden kommit vederbörande redogörare
tillhanda, det ålåge denne att själv eller genom annan vederbörande
utmätningsman vidtaga alla för hötesbeslutets verkställande erforderliga,
på honom ankommande åtgärder. Hade bär avsetts, att det utdrag
av saköreslängden, som skulle bifogas vederbörande landsfiskals framställning
till länsstyrelsen om förvandling av böter, skulle attesteras av

204

domaren, hade detta säkerligen utsagts i lagrummet. Visserligen vore det
en given regel, att myndigheterna, i vad till deras ämbetsförvaltning hörde,
skulle tillhandagå varandra, men denna skyldighet finge icke utsträckas
därhän, att myndigheterna av varandra fordrade något, som de lika
väl själva kunde utföra. I förevarande fall vore länsstyrelsen i besittning
av det ena exemplaret av saköreslängden och kunde med ledning därav
själv kontrollera saköreslängdsutdraget. Ett stöd för riktigheten av sin
uppfattning ville de Verdier se däri, att ingen av de länsstyrelser, med
vilka de Verdier haft att göra såsom tillförordnad domare, fordrat någon
attest å ifrågavarande saköreslängdsutdrag. De Verdier hade förut tjänstgjort
i domsagor i sju län, och Almqvist, som tjänstgjort i domsagor i
några län, hade meddelat de Verdier, att ej heller länsstyrelserna i dessa
län fordrat något liknande. Därest Västra Hälsinglands domsaga hade
en mindre arbetsbörda än som vore fallet, hade de Verdier gärna tillmötesgått
med att även i fortsättningen attestera saköreslängdsutdragen. Men
då det vore ytterst svårt, nästan omöjligt att medhinna allt arbete i domsagan,
hade de Verdier ansett det vara sin plikt att söka erhålla befrielse
från arbete, som, såvitt han kunde finna, lagligen ej kunde anses åligga
honom.

K. B. anförde i avgivna påminnelser följande:

När länsstyrelsen på sin tid hos domhavandena i länet gjorde framställning
om deras attest å från vederbörande inkomna utdrag av saköreslängderna,
avsedda vid anhållan om förvandling av ådömda böter, hade
detta skett, såsom i länsstyrelsens skrivelse till mig förut anförts, av anledning
att undvika dubbelförvandling vid samtidigt ådömd urbota bestraffning.
Länsstyrelsen hade vid den tidpunkt, då framställningen gjordes,
icke haft tillgång till domhavandenas saköreslängder. Dessa Linnés
numera tillgängliga å landskontoret, och det vore måhända på grund därav
tvivel underkastat, huruvida vederbörande domhavandes attest å saköreslängdsutdragen
ännu kunde påfordras, då ju länsstyrelsen själv vore i
tillfälle att kontrollera desamma. Länsstyrelsen anhöll emellertid, att jag
ville meddela beslut i frågan.

I 2 kap. 8 § rättegångsbalken stadgas, att häradshövdingen vid varje
tings slut skall till K. B. avlämna hötes- eller saköreslängd.

I § 2 i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter anföres, att häradsrätts saköreslängd upprättas
för lagtima ting eller, vad angår tingslag, där ting hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, för allmänt sammanträde eller särskilt sammanträde
för tings avslutande ävensom för särskild domarförrättning mellan
lagtima ting eller ovannämnda sammanträden. För sammanträde, som avses
i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden, upprättas särskild saköreslängd.

I § 4 mom. 1 i samma författning är bestämt, att häradsrätts saköreslängd
skall inom tid, som i lag eller författning är föreskriven, samt, vad
angår sådan särskild domarförrättning, som i § 2 sägs, och beträffande
sammanträde, som enligt lagen den 7 maj 1918 hålles mellan lagtima ting,

205

inom 30 dagar från den dag, då förrättningen eller sammanträdet avslutats,
tillställas K. B. på det sätt, att särskild längd, efter de bötfälldes
hemvist inom tingslaget, avlämnas i 2 exemplar för varje tingslaget tillhörande
landsfiskalsdistrikt, därvid hötfälld, som icke har sitt hemvist
inom tingslaget, upptages, om han blivit dömd på yrkande av landsfiskal,
i längden för dennes distrikt och eljest i längden för det landsfiskalsdistrikt,
inom vars område den vid bötesbeslutets meddelande vid rätten
uppvaktande åklagaren är tjänstgörande.

I mom. 6 i samma paragraf stadgas, att saköreslängd, som i paragrafen
omförmäles, skall vara summerad och av vederbörande expeditionsliavande
till riktigheten bestyrkt, och i mom. 7 heter det, att K. B. åligger att till
den, som enligt § 6 mom. 1 har att ombesörja de ådömda böternas indrivning
och redovisning, för verkställighet överlämna det ena exemplaret av
ovannämnda saköreslängder.

§ 6 mom. 1 innehåller den bestämmelsen, att indrivning och redovisning
av böter ombesörjes i stadgad ordning för landet, vartill jämväl räknas
stad, där magistrat ej finnes, av landsfiskalen, och enligt mom. 2 skall,
efter det saköreslängd eller expedition om bötesbeslut kommit i mom. 1
omförmäld redogörare till hända, denne skyndsamt själv eller genom annan
vederbörande utmätningsman vidtaga alla för bötesbesluts verkställande
erforderliga och på honom ankommande ågärder, mot vilka laga
hinder icke möter. I sådant avseende har redogöraren att icke allenast hos
vederbörande göra framställning om förvandling, där sådan lagligen äger
rum, av böter, till vilkas fulla gäldande den bötfällde vid undersökning
inom redogörarens distrikt befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, och
därefter befordra den bötfällde till undergående av förvandlingsstraffet,
utan även i avseende å sådana bötfällda, som uppehålla sig inom riket å
viss ort utom redogörarens distrikt, i den ordning § 9 bestämmer begära
handräckning för böternas indrivning och redovisning.

Slutligen stadgas i § 19 i förordningen, att böter skola, med visst undantag
och där ej annorlunda är särskilt stadgat, redovisas i länsräkenskaperna.
Därvid skall av sådan saköreslängd, som i § 4 mom. 1 eller 2 omförmäles,
det ena exemplaret bifogas sagda räkenskaper.

Enligt § 3 i kungl. kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen skall landsfiskal i enlighet med fastställt
formulär upprätta månadsräkning.

Vidare innehåller sistnämnda författning bland annat följande:

§ 4. Mom. 3. Vid månadsräkningen skola fogas de uppgifter, längder
och handlingar, vilka det jämlikt uppbördsreglementet, förordningen angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter samt
förordningen om bötesredovisningen åligger landsfiskal att avlämna, ävensom
uppgifter över uppdebiterade kronouppbördsmedel samt böter; börande
dessa uppgifter och längder fogas vid räkningarna sålunda: vid varje
månadsräkning: uppgift å uppdebiterade kronouppbördsmedel; uppgift
å uppdebiterade böter; —.—.—.—.—.■—.—.—.—

Mom. 4. De i mom. 3 omförmälda uppgifter, med undantag för uppgifterna
å infliitna medel, skola i nedan angivna hänseenden verificeras:

uppgiften å uppdebiterade kronouppbördsmedel, i den mån debiteringen
grundar sig på särskild order och avser tillfällig uppbörd, med mottagen
sådan order;

206

uppgiften å uppdebiterade böter, till den del debiteringen grundar sig
på saköreslängder eller expeditioner om bötesbeslut, med under redovisningsmånaden
mottagna sådana handlingar; —.—.—.—.—.—.—.—.—.

§ 6. I en bötesliggare skola, i den mån saköreslängder eller expeditioner
om bötesbeslut till magistrat eller landsfiskal ankomma, införas fullständiga
anteckningar om alla enligt nämnda handlingar meddelade bötesbeslut
jämte anteckning om dagen, då saköreslängd eller expedition om
bötesbeslut ankommit.

§ 23. Till kontroll därå att magistrat och landsfiskal i sina månadsräkningar
påföra sig medel, vilka de beordrats redovisa, skall å landskontoret
föras liggare, vari antecknas alla utfärdade uppbörds- eller indrivningsorder
samt medel, som för viss åtgärd avsändas till magistrat
eller landsfiskal.

Av de ovan upptagna bestämmelserna framgår, att de från häradshövdingarna
till K. B. avlämnade saköreslängderna numera upprättas i 2
exemplar, av vilka vartdera till riktigheten bestyrkes av vederbörande
expeditionshavande och sålunda erhåller vitsord. Av de 2 exemplaren
sändes det ena från K. B. till vederbörande redogörare och återställes av
denne till K. B. såsom verifikation med nästa månadsräkning. Innan denna
saköreslängd återställes, skall redogöraren i bötesliggare införa fullständiga
anteckningar från densamma. Av K. B. översändes den från redogöraren
återlämnade saköreslängden till riksräkenskapsverket.

Det andra exemplaret av saköreslängden kvarligger, sedan det inkommit
från domhavanden, å landskontoret och kommer där att utgöra bilaga till
den liggare över uppbörds- och redovisningsorder, som till kontroll skall
föras hos länsstyrelsen.

Om således länsstyrelsen å landskansliet icke hyser tilltro till ett av
vederbörande redogörare undertecknat utdrag av saköreslängd, kan länsstyrelsen
å landskontoret undersöka och attestera utdragets riktighet. Någon
hänvändelse från K. B. eller landsfiskalerna till domhavanden är
därför, enligt mitt förmenande, onödig och har tydligtvis icke varit vid
de ifrågavarande författningarnas tillkomst tänkt. Bestämmelserna i § 4
mom. 1 i bötesindrivningsförordningen att saköreslängderna skola avlämnas
i 2 exemplar för varje landsfiskalsdistrikt hava redan i och för sig
ansetts medföra en så väsentlig ökning i arbetsbördan för häradshövdingarna
gent emot vad tidigare gällde, att det icke vore rimligt att i nu förevarande
avseende därutöver ålägga dem en skyldighet, som icke är i lagen
förutsatt. I stället synes man böra göra sig största möjliga nytta av det
nya systemet med upprättande av dubbla saköreslängder, och då det numera
å länsstyrelsen finnes ett exemplar av saköreslängden, bör detta
tagas i anspråk för att kontrollera utdragens riktighet.

Jag fann sålunda, att någon skyldighet för häradshövdingen i Västra
Hälsinglands domsaga att attestera riktigheten av de ifrågavarande saköreslängdsutdragen
icke förelegat. K. B:s framställning kunde därför icke
föranleda någon vidare åtgärd från min sida, varom jag meddelade K. B.
underrättelse.

207

8. Felaktigt förfarande vid delgivning av stämning i brottmål.

I en hit ingiven klagoskrift anförde aktuarien i kungl. pensionsstyrelsen
P. E. Brusewitz följande:

Torsdagen den 22 juni 1922 på morgonen hade poliskonstaplarna A.
Sundh och C. W. Grundell inställt sig vid klagandens bostad 3 trappor upp
i huset n :r 5 vid Kungsholnis hamnplan i Stockholm för att delgiva klaganden
en å honom till polisdomstolen utfärdad stämning för överträdelse
mot ”velocipedreglementet” m. m. Sundh och Grundell hade ringt på tamburklockan
och jämväl bultat å klagandens dörr, varvid klaganden meddelat
dem, att han icke vore uppstigen och därför icke kunde öppna för
dem. Sundh och Grundell hade då med tillhjälp av falska nycklar berett
sig tillträde till klagandens hostad och delgivit klaganden stämningen. Vid
sina försök att komma in till klaganden hade Sundh och Grundell gått så
våldsamt till väga, att hela huset blivit stört. Sundhs och Grundells
förfaringssätt hade visat en ovanlig brist på urskiljning, i all synnerhet
som de icke tidigare sökt klaganden för stämningens delgivning.

Vid klagoskriften voro fogade tre intyg.

Ett av direktören J. Elfverson avgivet intyg var av följande innehåll:

Elfverson, vilkens bostad vore belägen vid samma förstuga som klagandens,
intygade, att två civilklädda polismän den 22 juni 1922 på morgonen
sökt klaganden men icke blivit insläppta. Polismännen hade ringt och
bultat på dörren synnerligen hårt. Under uppgift, att de såsom polismän
ägde rätt därtill, hade de av Elfverson lånat en nyckel för att söka praktisera
sig in i lägenheten. De hade därvid sagt, att de för samma ändamål
fått låna nycklar av portvakten i huset, hustrun A. Nilsson. Omkring
kl. 12 på dagen hade det lyckats polismännen att ”på detta sätt” tränga
in i klagandens lägenhet. Då polismännen avlägsnat sig, hade dörren till
lägenheten, som förut varit hel, företett två grova rämnor.

Ett intyg av portvakten, hustru Nilsson, innehöll, att två civilklädda
polismän den 22 juni sökt klaganden i hans bostad och därvid under loppet
av flera timmar ringt och slagit synnerligen hårt på klagandens dörr.
Då klaganden icke öppnat, hade polismännen begärt att få låna och prova
nycklar för att kunna öppna dörren till klagandens lägenhet, vartill de
sagt sig i egenskap av polismän äga rätt. Hustru Nilsson hade lånat polismännen
fyra nycklar, och med tillhjälp av en av dessa hade det lyckats
polismännen att intränga i klagandens lägenhet. Dörren till lägenheten,
som förut varit oskadad, hade sedermera företett två grova rämnor.

Ett av hustrun Emma Hellström avgivet intyg var av följande innehåll:

Emma Hellström vore anställd såsom städerska hos klaganden och hade
den 22 juni omkring kl. 11 f. m. infunnit sig vid klagandens bostad för
att städa. Därvid hade hon utanför klagandens dörr påträffat två polismän,
vilka ringt och slagit synnerligen hårt på dörren. Klaganden hade
icke öppnat. Med sin nyckel hade Emma Hellström öppnat det övre låset
men funnit, att klaganden låst även det nedre låset. Emma Hellström
hade då åter låst det övre låset och avlägsnat sig, varvid en av polismännen
sprungit efter henne och ropat: ”om vi icke få komma in, bryta vi oss
in.” Dörren till klagandens lägenhet hade förut varit oskadad, men då

208

Emma Hellström ett par timmar senare ånyo infunnit sig i lägenheten,
hade den företett två grova sprickor.

I anledning av klagoskriften anmodades Ö. Ä. för polisärenden att infordra
yttranden från Sundh och Grundell samt att inkomma därmed
ävensom med eget utlåtande.

1 ett gemensamt avgivet yttrande anförde Sundh och Grundell, att de i
uppdrag att delgiva klaganden stämning till polisdomstolen den 22 juni 1922
kl. 9.30 f. in. infunnit sig vid klagandens hostad. Efter en av dem gjord
ringning å tamburklockan hade en person inifrån lägenheten utan att
öppna dörren frågat: ”vem är det?” Sundh och Grundell hade upplyst,
att de vore polismän och att de sökte klaganden för delgivning av en
stämning. På denna upplysning hade Sundh och Grundell icke erhållit
något svar. Då efter en längre stunds väntan ingenting avhörts, hade
Sundh och Grundell ånyo ringt på ringklockan ävensom knackat på dörren
utan att ändock bliva insläppta. Då Sundh och Grundell varit fullt
övertygade om, att klaganden var hemma men icke ämnade öppna för
dem, hade de, i tro att klaganden hyrde direkt av husvärden, satt sig i
förbindelse med egendomens vice värd, för att denne möjligen skulle
kunna förmå klaganden öppna för dem. Vice värden hade emellertid på
grund av brådskande göromål varit förhindrad att tillmötesgå deras begäran
och hänvisat dem till portvakten hustru Nilsson. Hon hade omedelbart
medföljt Sundh och Grundell upp till klagandens lägenhet. Sedan
hustru Nilsson upprepade gånger ringt på tamburklockan, knackat på
dörren och ropat på klaganden, hade klaganden hörts fråga, vem det vore.
Hustru Nilsson hade då uppgivit sitt namn och meddelat klaganden, att
det vore uppmaning från egendomens vice värd, att klaganden skulle
öppna för polismännen, som sökte honom. Klaganden hade då svarat: ”det
hryr jag mig icke om; jag har ingen skyldighet att öppna; för övrigt ligger
jag ännu, så de få komma igen senare.” Därunder hade Elfverson tillkommit.
Sedan denne fått reda på att Sundh och Grundell voro polismän
ävensom deras ärende, hade Sundh och Grundell fått veta, att det var
Elfverson, som hyrde ut lägenheten till klaganden. Elfverson hade även
genom sitt ropa på klaganden, ringa på tamburklockan och bulta på dörren
sökt förmå klaganden att öppna. Då det oaktat intet svar från klaganden
avhörts, hade Elfverson framtagit en till patentlåset i klagandens
dörr hörande reservnyckel, varmed han öppnat patentlåset, men hade då
befunnits, att även ett annat i dörren varande lås var låst. Detta lås hade
Elfverson icke kunnat öppna. Elfverson hade telefonledes sökt komma i
förbindelse med klaganden, men, enligt Elfversons uppgift, hade icke heller
detta lyckats honom, enär han efter upprepade påringningar icke erhållit
något svar. Klockan hade nu varit omkring 10 f. m. I avvaktan på
att klaganden skulle stiga upp hade Sundh och Grundell stannat kvar
utan att vare sig ringa eller knacka på dörren till omkring kl. 12 på
dagen. Vid 11-tiden hade städerskan Emma Hellström kommit dit. Som
hon endast innehade nyckel till patentlåset hade hon icke heller kunnat
öppna dörren, varför hon omedelbart avlägsnat sig därifrån. Emma Hellström
hade emellertid uppgivit, att klaganden vid ifrågavarande tid plägade
vara utgången, varför hon ifrågasatt, huruvida klaganden verkligen
vore hemma. Vid 12-tiden hade Sundh och Grundell utifrån gatan upp -

209

täckt, att en fullt klädd mansperson, bärande något slags mask för ansiktet,
lutat sig ut genom ett öppet fönster till klagandens lägenhet, till synes
lekande med en skara barn, som samlats på gatan nedanför fönstret.'' Då
Sundh och Grundell varit övertygade om att personen i fråga var klaganden
och denne alltså varit uppstigen och klädd, hade Sundh och Grundell
ånyo begivit sig upp till lägenheten och sökt genom ringning och bultning
på dörren komma i förbindelse med klaganden. Denne hade emellertid
icke kunnat förmås att öppna. Enär Sundh och Grundell ansett, att
någon olägenhet för klaganden icke kunde uppstå, om de praktiserade sig
in i lägenheten, hade de beslutat att med användande av till låsen hörande
reservnycklar bereda sig tillträde. Med användande av en av hustru Nilsson
till låns erhållen nyckel ävensom den förenämnda av Elfverson innehavda
nyckeln till patentlaset hade Sundh och Grundell sålunda öppnat
dörren. Inkomna i lägenheten, bestående av ett rum med tambur, hade
Sundh och Grundell funnit klaganden stående lutad ut genom fönstret.
Vid deras tilltal hade klaganden vänt sig om, och sedan Sundh och Grundell
övertygat sig om, att han var den person, de sökte, hade stämningen
på vederbörligt sätt delgivits honom, varpå Sundh och Grundell avlägsnat
sig. Klaganden hade emellertid följt efter Sundh och Grundell ut i
förstugan, där han begärt att få veta, på vilket sätt de inkommit i lägenheten.
Vidare hade klaganden påstått, att de sönderslagit dörren till lägenheten,
därvid han visat pa en a dörrens nedre spegel varande rämna.
Sundh och Grundell hade emellertid påvisat för klaganden, att ifrågavarande
rämna av dem redan iakttagits, då de infunnit sig kl. 9.30 f. m.
Under tiden hade Elfverson tillkommit och förehållit klaganden det otillbörliga
i hans uppträdande, varvid Elfverson och klaganden kommit i ordväxling
med varandra. Sundh och Grundell hade därunder avlägsnat sig.

Sundh och Grundell fortsatte:

Till deras kännedom hade sedermera kommit, att klaganden till de nedanför
hans fönster samlade barnen nedkastat papperslappar, å vilka det var
skrivet: ”Säg till mig, när polisen går härifrån.” Av de av klaganden mot
Sundh och Grundell gjorda påståendena ville de icke förneka, att de
ringt och knackat på dörren till klagandens lägenhet, dock icke på sådant
sätt som denne ville göra gällande. Som stöd för detta påstående åberopade
Sundh och Grundell, att Elfversons hustru förklarat att, fastän hon
uppehållit sig i lägenheten bredvid, hon icke ens hört, att Sundh och
Grundell knackat på klagandens dörr, utan först av sin man fått veta
detsamma. Sundh och Grundell förnekade ej heller, att de med förut
nämnda nycklar berett sig tillträde till klagandens lägenhet, men ville
på det bestämdaste bestrida, att de i intygen påstådda skadorna å dörren
uppstått genom deras förvållande.

Såsom förklaring till sitt tillvägagångssätt att bereda sig tillträde till
klagandens lägenhet framhöllo Sundh och Grundell vidare, att det förut
varit för dem känt, att klaganden vore synnerligen svår att anträffa och
endast undantagsvis brukade öppna för polismän, som sökte honom i delgivningsärenden.
Det hade även inträffat att, då klaganden blivit uppsökt
å sitt tjänsterum, klaganden förnekat, att han vore den av polismännen
eftersökte. Såsom exempel därpå åberopade Sundh och Grundell,
att poliskonstapeln F. Andersson berättat, att klaganden, vilken Andersson
flera gånger haft i uppdrag att delgiva stämningar, varit mycket

14 — Justitieornbudsmannens ämbctsberättclsc till 1024 års riksdag.

210

svår att anträffa, då han i regel icke öppnat, ehuru han varit hemma i
sin hostad. Vid ett tillfälle, då Andersson i uppdrag att delgiva klaganden
två stämningar flera olika gånger sökt klaganden i dennes bostad
utan att bliva insläppt, hade Andersson av klagandens moder blivit insläppt
i lägenheten. Av klaganden, som var hemma och fullt klädd, hade
Andersson blivit ombedd att sitta ned och vänta, medan klaganden rakade
sig. Då Andersson efter en längre stunds väntan ingenting avhört, hade
Andersson frågat fru Brusewitz, om klaganden ännu icke vore färdig.
Då hade befunnits, att klaganden redan lämnat bostaden, utan att Andersson
fått uträtta sitt ärende. Senare samma dag, då Andersson i sällskap
med en konstapel för delgivning av förenämnda stämningar uppsökt klaganden
å dennes tjänsterum i pensionsstyrelsen, hade klaganden tydligen
sökt undkomma konstaplarna genom att avlägsna sig från det ena rummet
till det andra. Med tillhjälp av en vaktmästare hade det till sist
lyckats konstaplarna att anträffa klaganden och verkställa delgivningen.
Vid ett annat tillfälle hade Andersson sökt klaganden i dennes bostad för
delgivning av stämning, därvid Andersson icke heller blivit insläppt. Då
Andersson emellertid trött sig veta, att klaganden vore hemma, hade
Andersson stannat i förstugan å nedra botten för att därstädes söka invänta
klaganden. Efter en stund hade klaganden även kommit, varvid
Andersson tilltalat klaganden och sagt sitt ärende. Klaganden hade då
svarat: ”Vad säger ni? Söker ni aktuarien Brusewitz? Jag är väl icke
aktuarien Brusewitz.” Härpå hade klaganden avlägsnat sig, så att Andersson,
som var ensam, icke då kunnat verkställa delgivningen.

Vid yttrandet voro fogade fyra intyg:

Snickaren P. A. Pettersson intygade, att han någon dag i slutet av juni
1922 av klaganden blivit anmodad att reparera en dörr till klagandens
lägenhet i huset n:r 5 vid Kungsliolms hamnplan. Klaganden hade därvid
uppgivit, att dörren blivit sönderslagen av stämningsmän den 22 i
samma månad. Vid närmare granskning av dörren hade Pettersson funnit,
att den åverkan, dörren blivit utsatt för, måste hava skett inifrån
lägenheten. Å dörrens nedre spegel hade funnits två sprickor, gående från
spegelns övre kant till ungefär dess mitt i sned riktning. Av sprickornas
beskaffenhet hade tydligt framgått, att våldet å dörren skett inifrån
lägenheten räknat.

Elfverson samt hustrurna Nilsson och Hellström intygade i var sin
attest, att dörren till klagandens lägenhet icke omedelbart före polismännens
ankomst den 22 juni av intygsgivarna iakttagits vara oskadad, vadan
de av intygsgivarna iakttagna skadorna kunde hava varit förövade före
polismännens ankomst.

O. Ä. yttrade i ett för egen del avgivet utlåtande, att det syntes uppenbart,
att klaganden, då polismännen vid ifrågavarande tillfälle sökt honom
för delgivande av stämning, vägrat dem tillträde i syfte att söka undandraga
sig delgivningen. Vid sådant förhållande syntes polismännen icke
kunna anses hava överskridit sin befogenhet genom att efter ett par timmars
väntan, på sätt som skett, själva bereda sig inträde i hans bostad.
Ämbetet hemställde på grund därav, att klagomålen icke måtte föranleda
till någon åtgärd.

211

Klaganden erhöll tillfälle att inkomma med påminnelser men begagnade
sig ej därav.

Av ett av Svea hovrätt den 28 december 1922 meddelat utslag på de besvär,
klaganden anfört i ett av Ö. Ä. genom utslag den 8 juli 1922 avgjort
mål mellan allmän åklagare, å ena, samt klaganden, å andra sidan, rörande
förseelse mot Ö. Ä:s kungörelse den 11 januari 1869 angående särskilda
ordningsföreskrifter för Stockholm, inhämtades, att åklagaren efter stämning
vid Ö. Ä. påstått ansvar å klaganden för det denne den 18 juni 1922
å Djurgårdsbron framfört motorcykel utan att hålla i styrstången. Klaganden,
som under målets handläggning vid Ö. Ä. tillstädeskommit genom
ombud, hade yrkat, att, enär de stämningsmän, som delgivit honom stämningen,
för sådant ändamål under förövande av hemfridsbrott berett sig
tillträde till hans bostad, stämningen måtte förklaras utan verkan och
klaganden anses icke skyldig att svara å densamma. Sedan Ö. Ä. genom
beslut den 1 juli 1922 funnit klaganden lagligen stämd och skyldig att
ingå i svaromål, hade Ö. Ä. genom sitt utslag utlåtit sig, att som i målet
vore upplyst, att klaganden den 18 juni å Djurgårdsbron under framförande
av motorcykel med båda händerna släppt styrstången, dömdes klaganden
jämlikt 6 § 22 och 27 mom. i ovannämnda ordningsföreskrifter för
vad han sålunda låtit komma sig till last att höta 20 kronor. I besvären
hade klaganden sökt ändring såväl i Ö. Ä:s beslut den 1 juli 1922 som i
dess slutliga utslag.

Hovrätten yttrade, att i målet finge anses upplyst, att då två poliskonstaplar,
vilka i egenskap av stämningsmän haft i uppdrag att delgiva
klaganden den i målet utfärdade stämningen, för sådant ändamål den 22
juni 1922 på morgonen begivit sig till en av klaganden bebodd lägenhet i
huset n:r 5 vid Kungsholms hamnplan och klaganden förvägrat dem tillträde
till lägenheten, poliskonstaplarna till en början försökt att med våld
intränga i lägenheten, vars dörr därvid svårt skadats, samt därpå, då detta
försök icke lyckats, berett sig tillträde till lägenheten medelst användande
av nycklar, som de lånat av i huset boende personer, varefter de tillställt
klaganden stämningen; och enär med hänsyn till de omständigheter, under
vilka stämningen sålunda blivit klaganden delgiven, densamma icke kunde
anses hava blivit honom lagligen tillställd och förty vore ogin, samt klaganden
följaktligen icke varit skyldig att ingå i svaromål å stämningen,
upphävdes ö. Äts den 1 juli 1922 meddelade beslut, i följd varav Ö. Äts
slutliga utslag undanröjdes.

Från hovrättens beslut voro två ledamöter av skiljaktig mening och anförde
t Enär den omständigheten att de stämningsmän, som haft i uppdrag
att delgiva klaganden stämning i ifrågavarande mål, för att fullgöra
sitt uppdrag den 22 juni 1922 obehörigen förskaffat sig tillträde till
den lägenhet, som klaganden bebott och i vilken han vid tillfället uppehållit
sig, icke i och för sig kunde anses medföra, att stämningen, som
sedermera i bostaden i behörig ordning delgivits klaganden, skulle vara
utan verkan, funne ledamöterna ej skäl att göra ändring i Ö. Ä:s den 1
juli 1922 i målet meddelade beslut och förklarade sig beredda att ingå i
huvudsaklig prövning av målet.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

212

I en till Ö. Ä. för polisärenden avlåten skrivelse anförde jag följande:

Beträffande stämning i tvistemål stadgas i 11 kap. 7 § rättegångsbalken,
att stämning skall genom kärandens försorg delgivas svaranden medelst
handlingens överlämnande i huvudskrift eller besannad avskrift.

I 10 § i samma kapitel föreskrives att, om svarande, som icke veterligen
är ur riket faren, å särskilda dagar blivit i sitt hemvist med stämning
sökt, utan att han eller ombud, som äger för honom mottaga stämning,
därvid kunnat träffas, och om ej heller, vid efterfrågan hos hans
husfolk eller grannar eller där han tjänst eller näring har, säker anvisning
kan vinnas, varest han eller sådant ombud för honom sig uppehåller,
samt om i övrigt omständigheter förekomma, som giva anledning
antaga, att han håller sig undan; må stämningen i huvudskrift eller
besannad avskrift fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk,
om sådant finnes.

Det i 10 § tillåtna sättet för delgivning av stämning utgör allenast ett
surrogat för det i 7 § beskrivna. En av förutsättningarna för dess användande
är, att svaranden å minst två olika dagar blivit sökt i sitt hemvist.

När man emellertid ansett sig böra i lagen lämna en särskild anvisning,
huru förfaras skall vid delgivning av stämning å en person, som antages
hålla sig undan, måste anses givet, att det icke kan vara tillåtet vare sig
för en kärande, som själv vill delgiva en stämning, eller för särskilda
stämningsmän att intränga i en svarandes hem näjd våld eller eljest mot
hans vilja, icke ens om hans dörr är olåst. I denna riktning finnes även
ett uttalande i Tryggers kommentar till lag angående ändrad lydelse av
11 kap. rättegångsbalken, 1900 sid. 30.

Vad hittills anförts gäller, såsom redan blivit berört, delgivning av
stämning i tvistemål.

I 11 kap. 34 § rättegångsbalken stadgas att, om någon i brottmål vill
vid underrätt väcka talan om ansvar mot den, som för det brott ej är
häktad, läte honom till rätten stämmas, och gälle därvid vad angående
stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 20 § stadgat, dock att
allmän åklagare är utan särskilt förordnande berättigad att utfärda stämning
å den han tilltala vill.

Enligt bestämmelserna i 34 § kan gent emot en svarande, som håller sig
undan, ett sådant förfaringssätt, som i 10 § är föreskrivet om delgivning
av stämning i tvistemål, ej tillämpas i fråga om brottmål. Därutinnan
utsädes tydligt i motiven till lagen den 10 juli 1899 angående ändrad lydelse
av 11 kap. rättegångsbalken, att med de för rättegången i brottmål gällande
grundsatser icke ansetts förenligt att, därest svaranden ej kunde
med stämning anträffas, låta stämningen kungöras såsom i 10 § för tvistemål
stadgats.

I det 1839 tryckta, av lagkommittén avgivna förslaget till rättegångsbalk
i brottmål upptogs, att vad som stadgats om delgivning av stämning
i tvistemål, motsvarande bestämmelserna i 9 § i nuvarande 11 kap. rättegångsbalken,
att i vissa fall stämning å den, som farit utrikes för att hålla
sig undan, må kungöras i allmänna tidningarna, skulle gälla även för
kallelse i brottmål.

Härom anförde lagkommittén, att det kunde hända, att en person, mot
vilken häktning ej borde ifrågakomma, hölle sig undan eller eljest ej
kunde uppsökas, när kallelse till svaromål för brott skulle tillställas bo -

213

nom, eller ock veterligen begivit sig utom riket, så att kallelsen ej kunde
komma honom tillhanda. En utväg måste då givas att göra målet anhängigt
vid domstol, dels därför, att straffet eljest skulle kunna förfalla genom
tidens förlopp, om brottet vore av den art, att hävd ägde rum, dels därför,
att många upplysningar och bevis skulle kunna gå förlorade, om rannsakning
ej finge börjas, och dels därför, att målsägandens skadeståndstalan
ej, utan föregången kallelse, kunde komma under prövning. Man
hade således föreslagit, att kallelse i slika fall finge uti allmänna tidningarna
införas.

Om det nu — anförde jag — beträffande delgivning av stämning i tvistemål,
måste anses uteslutet, att stämningsmän i och för delgivningen finge
begagna ett sådant förfaringssätt, som i strafflagen givits karaktären av
hemfridsbrott, kan en sådan befogenhet så mycket mindre tillkomma dem,
om de fått uppdrag att delgiva en stämning i brottmål. Är sålunda brottmålet
av så ringa beskaffenhet, att fråga om häktning är utesluten, är det
icke tillåtet att genom våldsamma bultningar söka förmå svaranden att.
lämna rum för en delgivning eller i sådant syfte tränga in genom fönstret
till svarandens hem eller öppna hans dörr mot hans vilja, vare sig dörren är
låst eller olåst, eller att över huvud taget bereda sig tillfälle att träffa
svaranden på annat sätt eller genom andra medel än man under vanliga
förhållanden äger använda.

Vad särskilt beträffar ordningsmål synes det allmänna intresse, som ligger
däri, att den brottslige utan uppskov ställes till ansvar och dömes till
straff för sin förseelse, icke böra väga tyngre än den rätt till skydd för
hem och härd, som tillkommer varje medborgare och varåt bestämmelserna
i 11 kap. strafflagen givit helgd.

Ett godkännande av den uppfattningen, att i brottmål, därest en svarande
misstänkes vilja undandraga sig stämningen, vilka medel som helst
skulle vara tillåtna för att komma till tals med honom, skulle i sina konsekvenser
kunna leda till situationer, vilka av en var måste betecknas
såsom icke börande förekomma.

I det förevarande fallet är upplyst, att Sundh och Grundell, sedan de
erhållit uppdrag att delgiva klaganden stämning till polisdomstolen, den
22 juni 1922 kl. 9.30 f. m. infunnit sig vid klagandens bostad och ringt på
tamburklockan samt, efter det klaganden inifrån lägenheten frågat dem,
vilka de vore, meddelat, att de vore polismän och att de sökte klaganden
för delgivning av en stämning. Då Sundh och Grundell ej fingo något
vidare svar, ringde de ånyo på klockan och knackade på dörren. Efter det
Sundh och Grundell för portvakten och för den person, av vilken klaganden
hyrde lägenheten, meddelat sitt uppdrag, försökte dessa båda personer
genom att ringa på klockan, knacka på dörren och ropa till klaganden
förmå denne att öppna. Sundh och Grundell sökte därefter genom
ytterligare ringning och bultning komma i förbindelse med klaganden.

Då klaganden ändock ej kunde förmås öppna, beredde sig Sundh och
Grundell vid 12-tiden tillträde till hans bostad genom att öppna dörren
med användande av nycklar, som de fått låna av nyssnämnda två personer.

Däremot hava Sundh och Grundell bestritt, att de bultat så hårt på klagandens
dörr, att det stört grannarna, eller att de skadat dörren på sätt
klaganden uppgivit. Den härstädes förebragta utredningen har icke heller
givit vid handen, att de omförmälda sprickorna i nedra dörrspegeln

214

uppkommit genom åverkan av Sundli och Grundell. Att de spräckt dörrspegeln
har klaganden sökt göra sannolikt med av tre personer avgivna
intyg om dörrens utseende, vilka intyg företetts såväl i hovrätten som
härstädes. Men Sundh och Grundell hava hos mig företett nya intyg av
samma tre personer, varigenom de först avgivna intygen förlorat sin
betydelse. Tillika hava Sundh och Grundell åberopat en av den snickare,
vilken av klaganden anmodats laga dörren, underskriven attest av innehåll,
att av sprickornas beskaffenhet tydligt framgått, att våldet å dörren
skett inifrån klagandens lägenhet.

Genom att, på sätt som skett, öppna dörren till klagandens bostad och
inträda i densamma för att delgiva honom den ifrågavarande stämningen
måste Sundh och Grundell, enligt mitt förmenande, anses hava förfarit
oriktigt. Då klaganden icke velat bereda dem tillträde, hade för dem icke
funnits annan utväg än att antingen vänta, tills klaganden ginge ut, eller
söka honom vid annat tillfälle i bostaden eller å tjänsterummet i pensionsstyrelsen.
Därifrån hade, enligt vad jag inhämtat, klaganden ledighet
under juni månad 1922, men efter nämnda månads utgång hade klaganden
kunnat träffas å tjänsterummet.

Med hänsyn emellertid till omständigheterna, och då det måste betecknas
såom synnerligen olämpligt av en statens tjänsteman att, såsom klaganden
gjort, utan rimligt skäl hindra Sundh och Grundell i fullgörandet
av deras tjänsteplikt samt klagandens uppgifter visat sig otillförlitliga,
fann jag klagomålen ej böra föranleda annan åtgärd, än att jag meddelade
Ö. Ä, min uppfattning i ämnet, under anhållan, att Sundh och Grundell
måtte få tillfälle att taga del av min skrivelses innehåll. Ärendet
var därmed avslutat.

I två sedermera hit inkomna skrifter anförde klaganden bland annat,
att det av Sundh och Grundell åberopade, av snickaren Pettersson utfärdade
intyget vore till sitt innehåll oriktigt och vilseledande samt undertecknat
av Pettersson utan att han förstått dess innehåll.

Klaganden åberopade ett nytt, av Pettersson efter ärendets avslutande
utfärdat intyg av innehåll bland annat, att spräcltningen av den i det
förra intyget omförmälda dörrspegeln lika väl kunde hava gjorts utifrån
som inifrån. Sundh och Grundell hade sagt till Pettersson, att dörrfyllningen
varit spräckt, då de ankommit. Om detta vore fallet, kunde ej
visas vem som skadat densamma.

Skrifterna och intyget lades till handlingarna.

9. Fråga om skyldighet för präst att med tjänstepost återsända
i kyrka uppläst kungörelse angående vägstämma.

I en till mig insänd skrift anhöll ordföranden i Nordals härads vägstyrelse
H. Källman i Ekholmen om upplysning, huruvida präst, som av ordförande
i vägstyrelse för uppläsning i kyrkan fått till sig överlämnad kungörelse
om att vägstämma hållits och om det därvid förda protokollets
tillhandahållande, på sätt i 52 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet föreskrivits, ägde skyldighet att

215

efter uppläsandet till vägstyrelsens ordförande återsända kungörelsen och
om översändandet i dylikt fall kunde ske medelst tjänstepost. Sedan besvär
anförts mot vägstämmas beslut, brukade nämligen K. B. från vägstyrelsens
ordförande infordra sådan kungörelse för att se, när besvärstiden
utginge.

Efter det närmare upplysningar infordrats från klaganden, anförde
denne, att hans framställning närmast föranletts därav, att komministern
A. Bäelsner skulle vägrat att till klaganden återsända en i Skålleruds
kyrka uppläst kungörelse rörande en den 21 november 1922 hållen vägstämma
med Nordals härads väghållningsdistrikt. Bevis att kungörelsen
angående vägstämman den 10 december 1922 blivit uppläst hade ankommit
till klaganden från samtliga kyrkor inom distriktet utom från Skålleruds
kyrka, där Bäckner sistnämnda dag predikat. Enligt kungl. kungörelsen
den 9 augusti 1894 med särskilda bestämmelser angående vissa handlingars
uppläsande i kyrka hade Bäckner varit skyldig att med tjänstepost till
klaganden återsända ifrågavarande kungörelse.

Sedan jag anmodat Bäckner att inkomma med yttrande, anförde Bäckner
följande:

Bäckner hade ej vägrat att med posten återsända de vägstämmokungörelser,
som upplästs i Skålleruds kyrka, men däremot vägrat att vid postbehandling
av dessa kungörelser använda pastorsämbetets tjänstebrevsrätt.
Bäckner hade hos klaganden gjort sig underrättad om, att klaganden
i egenskap av vägstyrelsens och vägstämmans ordförande icke hade tjänstebrevsrätt,
och Bäckner hade sökt övertyga klaganden, att klaganden därutinnan
vore likställd med vilken enskild person som helst. Det borde inses,
att Bäckner lika litet finge sända dessa kungörelser medelst tjänstepost,
som han finge göra detta med exempelvis allehanda kungörelser från
kommunalstämma, kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, privata personers
mutsedlar eller auktionskungörelser o. d. I 52 § i väglagen föreskreves,
att ifrågavarande kungörelser skulle uppläsas i kyrkorna. Bäckner
kunde icke förstå, huru 1894 års kungörelse skulle anses giva stöd för uppfattningen,
att kungörelserna just för återsändandet kommit in under
tjänstebrevsrätten. Bäckner vore övertygad, att han i föreliggande fall
handlat rätt och att det skulle varit ett för honom ödesdigert missbruk av
tjänstebrevsrätten, om han tillmötesgått klagandens önskan. Skulle min
tolkning frambringa andra grunder för Bäckners framtida handlande,
hade Bäckner naturligtvis ingenting emot de därav följande konsekvenserna
i fråga om tjänstebrevsrättens tillämpning.

På min anmodan avgav kungl. generalpoststyrelsen utlåtande i ärendet
och anförde därvid följande:

Kyrkoherdarna hade erhållit tjänstebrevsrätt genom kungl. förordningen
den 5 december 1873 angående upphörande av fribrevsrätten och utgörande
av postavgifter för sådana försändelser i tjänsteärenden, som av vissa
myndigheter m. fl. avlämnas till postbefordran. Jämlikt nådigt brev till
generalpoststyrelsen den 10 augusti 1877 hade Kungl. Maj:t förordnat, att
den kyrkoherdar enligt berörda förordning tillerkända tjänstebrevsrätt
finge utsträckas även till komministrar m. fl. Såväl den åberopade förordningen,
vilken numera upphört att gälla, som sedermera utkomna för -

216

ordningar i ämnet inneliölle i fråga om tjänstebrevsrättens omfattning
allenast den bestämmelsen, att denna rätt icke finge tagas i anspråk för
andra försändelser än sådana, som i tjänsteärenden avlätes från de myndigheter
m. fl., som erhållit tjänstebrevsrätt. Utöver denna bestämmelse
funnes inga särskilda föreskrifter, angivande för vilka olika slag av föi’-sändelser de särskilda myndigheternas tjänstebrevsrätt finge utnyttjas,
och generalpoststyrelsen syntes givetvis icke äga befogenhet att i tvivelaktiga
fall avgöra, huruvida meddelad tjänstebrevsrätt finge för vissa slag
av försändelser användas eller ej. I brist på sådana närmare föreskrifter
rådde ofta tvekan om tjänstebrevsrättens omfattning, och vore detta ej
minst fallet beträffande den pastorsämbetena tillkommande tjänstebrevsrätten,
varom ett stort antal till generalpoststyrelsen ingångna förfrågningar
från såväl präster som enskilda bure nogsamt vittne. Ofta återkommande
frågor hade varit dels huruvida kyrkoherde ägde tjänstebrevsrätt
vid skriftväxling i kyrkas och skolas angelägenheter, dels om prästbetyg
av olika slag finge från pastorsämbetena försändas med anlitande
av dylik rätt. Vidkommande tjänstebrevsrätt för kyrkoherde vid skriftväxling
i kyrkas och skolas angelägenheter hade Kungl. Maj:t den 14 juni
1888 uppå viss kyrkoherdes besvär över honom förvägrat anslag från församlingen
till gäldande av postporto för ämbetsskrivelser i skolväsendets
angelägenheter förklarat att, enär jämlikt § 23 i kungl. förordningen den
21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd kyrkoherde
vore självskriven ordförande i skolrådet samt följaktligen kyrkoherde
ägde att i avseende å den skriftväxling, honom enligt § 31 i samma förordning
ålåge att i skolväsendets angelägenheter ombesörja, begagna sig av
den honom såsom kyrkoherde tillkommande rätt att för skriftväxling i
tjänsteärenden använda tjänstefrimärken och tjänstebrevkort, Kung].
Maj:t ej funnit skäl göra ändring i det överklagade beslutet. Vad åter
anginge frågan om anlitande av tjänstebrevsrätt vid försändande från
pastorsexpedition av prästbetyg vore att märka, att pastorsämbetena blivit,
jämlikt § 33 av kungl. förordningen den 3 december 1915 angående
kyrkoböckers förande, uttryckligen ålagt att, på begäran, till vederbörande
översända flyttningsbetyg, men att, såvitt generalpoststyrelsen hade sig
bekant, någon särskild föreskrift för pastorsämbetena att på begäran översända
andra prästbetyg ej funnes utfärdad. Enligt vad generalpoststyrelsen
hos vederbörande departement under hand inhämtat, torde avsikten
med intagandet i berörda förordning av ifrågavarande bestämmelse varit
bland annat att därigenom giva klarhet i det vid förordningens utfärdande
aktuella spörsmålet, huruvida flyttningsbetyg kunde försändas såsom
tjänstepost, men att, vad anginge frågan om försändande av ålders- och
äktenskapsbetyg eller dylikt, denna fråga vid nämnda tidpunkt ej särskilt
förelegat till behandling. Enligt vad generalpoststyrelsen trodde sig
veta, förefunnes numera i allmänhet icke bland prästerna någon tvekan
om att flyttningsbetyg kunde och borde försändas med begagnande av
tjänstebrevsrätt. Av allt att döma uppfattades nämligen ovanberörda föreskrift
angående flyttningsbetygs översändande tämligen allmänt som ett
direktiv om att tjänstebrevsrätten borde tagas i anspråk för detta ändamål.
Att tveksamhet däremot rådde angående rätten till att såsom tjänstepost
försända även andra prästbetyg syntes bero på frånvaron av bestämmelser
om skyldighet för pastorsämbete att efterkomma gjorda framställningar
om dylika betygs försändande till vederbörande.

217

Generalpoststyrelsen anförde vidare i sitt utlåtande, att den ansett sig
böra så utförligt »om skett redogöra för nu ifrågavarande förhållanden,
enär dessa spörsmål och den i remissakten omhandlade frågan om rätt eller
skyldighet för pastorsämbete att såsom tjänstepost försända bevis om kungörelses
uppläsande i kyrka sinsemellan företedde sådana likheter, att de
enligt generalpoststyrelsens mening borde bedömas analogt. Enligt vad
redan av klaganden påvisats, hade nämligen genom kungörelsen den 9
augusti 1894 med särskilda bestämmelser angående vissa handlingars uppläsande
i kyrka pastorsämbetena ålagts att, på begäran, till vederbörande
med posten avsända sådant bevis, varom nu vore fråga. Det rörde sig alltså
i detta fall liksom i fråga om skriftväxling i skolas angelägenheter eller
vid försändning av flyttningsbetyg om ett direkt tjänsteåliggande, en
skriftväxling i tjänsten, som vederbörande prästman icke kunde efter gottfinnande
undandraga sig. Vid sådant förhållande och med stöd av vad
ovan anförts ansåge generalpoststyrelsen för sin del, att ett anlitande av
tjänstebrevsrätten för nu ifrågakomna ändamål icke rimligen kunde stå
i strid mot gällande förordning angående tjänstebrevsrätten.

Med anledning av innehållet i generalpoststyrelsens utlåtande torde
ytterligare böra framhållas, att prästerskapets tjänstebrevsrätt icke ansetts
vara utan inskränkningar. Efter anmodan av en av mina företrädare
ställdes en komminister under åtal vid häradsrätt med anledning
därav att han dels i egenskap av ordförande i en av socknens kyrkostämma
tillsatt s. k. biblioteksnämnd till en av dess ledamöter å tjänstebrevkort
avlåtit ett meddelande rörande det under nämndens inseende stående församlings-
och skolbiblioteket och dels i flera särskilda fall till medlemmar
i en av kyrkostämman tillsatt kommitté för restaurering av församlingens
kyrka, i vilken kommitté komministern var ordförande, på tjänstebrevkort
avlåtit kallelser till kommittésammanträde. Komministern invände,
att lian på grund av sin tjänsteställning med pastors befogenhet och såsom
i sådan egenskap ordförande i församlingens skolråd innehaft ordförandeskap
i kommittéerna och att han såsom följd därav ägt att för
korrespondens i kommittéärenden åtnjuta fribrevsrätt. Häradsrätten fann
emellertid komministerns invändning hava ägt dess mindre fog, som dels
beträffande kommittén för kyrkans restaurering komministern efter avsägelse
av uppdraget att vara ordförande åter av särskild anledning mottagit
val därtill av kyrkostämma, dels ock uppenbart vore, att församlingen
och icke statsverket bort bekosta med kommittéernas verksamhet
förenade utgifter, således även postavgifter för berörda korrespondens.
Häradsrätten fann komministern lagligen icke kunna, för det han sålunda
överträtt det i 7 § 1 mom. i förordningen den 15 juni 1900 angående ändrade
bestämmelser för utgörandet av postavgifter för försändelser i tjänsteärenden
stadgade förbud för tjänstebrevkorts användande för andra försändelser
än i tjänsteärenden, undgå ansvar, vilket med hänsyn till omständigheterna
i målet och med tillämpning av ansvarsbestämmelsen i 8 §
1 mom. i samma förordning bestämdes till böter 50 kronor. Svea hovrätt
fastställde genom laga kraftvunnet utslag häradsrättens beslut.

218

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag i skrivelse till
Bäckner följande:

I 52 § i 1891 års väglag stadgas, att för avgivande av yttranden i de fall,
då de vägkållningsskyldiga enligt lagen skola höras, för anställande av
de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så ock för utövning av den beslutanderätt,
som eljest enligt lagen tillkommer de väghållningsskyldiga, skola
dessa sammanträda å vägstämma. Ordet vid vägstämma föres, med visst
undantag, av vägstyrelsens ordförande. Denne skall vid vägstämman föra
eller på eget ansvar låta föra protokoll, som skall justeras av två vid stämman
närvarande och därtill utsedda personer. Så fort ske kan skall genom
vägstyrelsens försorg i väghållningsdistriktets kyrkor uppläsas tillkännagivande,
att sådan stämma hållits samt att protokollet finnes för den, som
önskar därav taga del, under besvärstiden tillgängligt på plats, som av
vägstämman därtill blivit bestämd.

1 80 § i lagen heter det att den, som med vägstämmans beslut ej nöjes,
äge däröver anföra besvär hos K. B. inom viss i paragrafen angiven tid;
och varde den tid räknad från det sådant tillkännagivande att stämma
hållits, varom i 52 § förmäles, blivit i väghållningsdistriktets kyrkor
uppläst.

I kungl. kungörelsen den 9 augusti 1894 med särskilda bestämmelser angående
vissa handlingars uppläsande i kyrka föreskrives, att uppläsning
från predikstolen av kungörelse, som icke är att hänföra till författning,
beträffande sättet för vars offentliggörande finnes särskilt stadgat, så ock
av enskild persons tillkännagivande, som lagligen må i kyrka kungöras,
skall, sedan handlingen med posten eller annorledes blivit vederbörande
präst för ändamålet tillställd, så snart ske kan, försiggå i föreskriven ordning,
varefter, där behörig myndighet så begärt, bevis om uppläsandet
skall i god tid med posten till vederbörande avsändas.

Såsom generalpoststyrelsen anfört äger såväl kyrkoherde som komminister
tjänstebrevsrätt. I fråga om utövandet av denna rätt gäller enligt
§ 7 i kungl. förordningen den 5 mars 1920 angående utgörandet av postavgifter
för tjänsteförsändelser såsom huvudregel, att beteckning, varigenom
försändelse angives såsom tjänsteförsändelse och på grund därav
postbefordras utan användande av frankotecken, icke får användas för
andra postförsändelser än sådana, som i tjänsteärenden avfärdas från de
myndigheter m. fl., som erhållit tjänstebrevsrätt.

I förevarande fall synes uppläsningen i Skålleruds församlings kyrka av
kungörelsen rörande den omförmälda vägstämman med Nordals härads
väghållningsdistrikt hava ålegat Bäckner. Då klaganden begärt att få
bevis om kungörelsens uppläsande till sig översänt, hade det jämlikt kungörelsen
den 9 augusti 1894 ålegat Bäckner — såsom ansvarig för pastorsämbetet
i Skålleruds församling åvilande expeditionsgöromål — att till
klaganden med posten översända dylikt bevis, vare sig tecknat å den upplästa
kungörelsen eller särskilt utfärdat. Att klaganden haft anledning
att återfordra kungörelsen jämte bevis om uppläsandet för att sedermera
i händelse av besvär tillhandahållas K. B. framgår därav, att föreskriften
i § 75 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att det åligger
besvärande att vid sina besvär foga bevis om dagen, då tillkännagivande
om protokollsjustering ägt rum, icke fått någon uttrycklig motsvarighet
i 80 § väglagen. Det till stöd för Bäckners vägran i ifrågavarande

219

hänseende åberopade skälet, att Bäckner för översändandet icke ägt anlita
den pastorsämbetet tillkommande tjänstebrevsrätten, kan icke godkännas.
Då det ålegat Bäckner i hans tjänst såsom komminister att översända
bevis till klaganden, måste det anses, att en därav föranledd försändelse,
på sätt i kungörelsen den 5 mars 1920 angives, skulle hava avfärdats
i tjänsteärende och att Bäckner sålunda varit berättigad att för densamma
använda tjänstebrevsrätten. Samma uppfattning bar av generalpoststyrelsen
uttalats i dess i ärendet avgivna utlåtande.

Den av Bäckner framhållna omständigheten, att klaganden icke såsom
ordförande i vägstyrelse äger tjänstebrevsrätt, är uppenbarligen icke av
beskaffenhet att inverka på frågan, huruvida Bäckner medelst tjänstepost
må till honom översända kungörelser av ifrågakomna slag.

Jag fann sålunda, att Bäckner genom sin vägran att till klaganden medelst
tjänstepost översända bevis om uppläsningen av kungörelsen rörande
vägs+ämman den 21 november 1922 förfarit felaktigt. Med hänsyn emellertid
till vad Bäckner slutligen i sin förklaring anfört fann jag icke anledning
vidtaga annan åtgärd i ärendet än att delgiva Bäckner min uppfattning
under förväntan, att han i framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet måtte liava den i minnet. Jag förutsatte emellertid,
att den Bäckner medgivna tjänstebrevsrätten icke kornme till användning
i andra fall, än då gällande författningsbestämmelser därtill gåve anledning.

10. Fråga om rätt för barnavårdsman att uppbära underhållsbidrag
till barn, för vilket han är barnavårdsman.

I en till mig insänd klagoskrift anförde polisuppsyningsmannen G. Ekdahl
i Ekeby följande:

Såsom förordnad barnavårdsman för ogifta Kut Ingeborg Nordins i
Truedstorp utom äktenskap födda barn Greta hade klaganden vid Könnebergs,
Onsjö och Harjagers häradsrätt personligen fört talan mot arbetaren
G. Svensson i Billeberga angående faderskap till barnet. Sedan
häradsrätten den 6 juni 1922 meddelat utslag i målet, hade klaganden den
3 juli samma år till landsfiskalen E. Kinberg översänt utslaget och häradsrättens
protokoll med begäran om utmätning eller införsel i lön hos Svensson.
Den 21 augusti hade klaganden erhållit beslut om införsel. Då klaganden
sålunda stode såsom sökande till den hos Kinberg begärda åtgärden
och troligen även såsom sådan införts i den dagbok, Kinberg enligt
kungl. kungörelsen den 14 december 1917 vore skyldig att föra, hölle klaganden
för troligt, att Kinberg även varit skyldig att tillhandahålla klaganden
influtna medel för att sedan av klaganden tillhandahållas den,
som hade hand om barnet, vilken i detta fall icke vore modern. Klaganden
hade att därom införa anteckning i den räkenskapsbok, barnavårdsman
enligt kungl. kungörelsen den 23 november 1917 vore skyldig att föra
angående barnet. Emellertid hade Kinberg utan klagandens hörande den
10 november 1922 avsänt influtna medel direkt under moderns adress i
Truedstorp, där hon numera icke vistades. Då detta förhållande kommit
till klagandens kännedom, hade klaganden uppringt Kinberg i telefon.

220

varvid Kinberg meddelat klaganden, att lian icke finge lyfta beloppet,
enär ingen fullmakt från modern insänts, som berättigade klaganden därtill.
Klaganden hade dock förut hos Kinberg haft införselärende, som av
Kinberg redovisats till klaganden utan fullmakt. Enligt klagandens förmenande
vore lagligen förordnad barnavårdsman icke skyldig att förete
någon fullmakt för att lyfta underhållsbidrag till barn, för vilket han
vore barnavårdsman, då ju sådan enligt 13 § i lagen den 14 juni 1917 om
barn utom äktenskap skulle biträda med indrivning och tillhandahållande
av dylikt bidrag. Klaganden vore antagen och avlönad barnavårdsman
för Ekeby socken och hade i sådan egenskap fått införselbeslut hos olika
landsfiskaler och stadsfogdar, däribland andre stadsfogden i Stockholm.
Ingen annan än Kinberg hade begärt fullmakt för lyftande av medel.
Klaganden anhöll om ett uttalande av mig och, om Kinberg förfarit oriktigt
i ärendet, anställande av åtal mot Kinberg för tjänstefel.

Vid klagoskriften funnos fogade:

1) utdrag av protokoll vid sammanträde med Ekeby barnavårdsnämnd
den 26 november 1921, varav inhämtades, att klaganden valts till barnavårdsman
för Ekeby socken samt att befattningen skulle av klaganden
innehavas tillsvidare med 3 månaders uppsägningstid, dock minst till den
1 januari 3923;

2) ett av barnavårdsnämnden den 3 mars 1922 utfärdat förordnande
för klaganden att vara barnavårdsman för Rut Ingeborg Nordins den 1
januari 1922 utom äktenskap födda barn Greta; samt

3) ett den 21 augusti 1922 av Kinberg till klaganden avlåtet meddelande
av innehåll, att Kinberg sagda dag beviljat införsel i Svensson tillkommande
avlöning med 20 kronor i månaden till gäldande av underhållsbidrag
åt ovannämnda barn enligt skriftligt avtal.

Sedan jag anmodat Kinberg att inkomma med yttrande, anförde Kinberg,
att det vore riktigt, att klaganden på grund av förenämnda utslag
begärt införsel i Svensson tillkommande avlöning till gäldande av underhållsbidrag
åt Rut Ingeborg Nordins barn. Klaganden hade icke lämnat
upplysning om att jämväl modern varit kärande i det mål, varigenom
underhållsbidraget utdömts. Bidraget hade blivit utdömt att utgivas till
barnets laga målsman, och då, såvitt visat blivit, ingen förmyndare vore
förordnad för barnet, syntes det ostridigt, att modern vore barnets målsman.
Skyldigheten för barnavårdsman att biträda med indrivande och
tillhandahållande av underhållsbidrag syntes ej för honom medföra behörighet
att utan fullmakt lyfta och kvittera medlen. Barnets morfader,
hos vilken harnet vårdades, hade i telefon hos Kinberg anhållit, att inflytande
underhållsbidrag måtte sändas direkt till barnets moder, och denna
ordning för redovisningen hade Kinberg ansett riktigast, eftersom klaganden
ej företett fullmakt för medlens lyftning.

Vid yttrandet var fogat transumt av Rönnebergs, Onsjö och Har jagers
häradsrätts dombok den 6 juni 1922 i mål mellan klaganden i egenskap av
barnavårdsman för ovannämnda barn ävensom Rut Ingeborg Nordin,
kärande, samt Svensson, svarande, om underhåll åt barnet. Transumtet
utvisade, att häradsrätten i utslag nyssnämnda dag förpliktat Svensson
att såsom bidrag till barnets underhåll och uppfostran den 1 i varje månad
till barnets laga målsman utgiva 20 kronor förskottsvis, räknat från bar -

221

nets födelse till dess detsamma fyllt 18 år eller efter uppnådda 15 år kunde
sig självt försörja.

Klaganden avgav påminnelser, däri han beträffande Kinbergs invändning
om att Rut Ingeborg Nordin varit medkärande i ovannämnda mål
anmärkte, att det syntes helt naturligt, att modern borde instämma i barnavårdsmannens
yrkande, att den av henne utpekade mannen måtte förklaras
för fader till hennes barn.

I 13 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap stadgas, att för
varje barn utom äktenskap skall förordnas en barnavårdsman, som har att
bistå modern med råd och upplysningar samt tillse, att baimets rätt och
bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt åligger det barnavårdsmannen
sörja för, att åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets
börd samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda med indrivande
och tillhandahållande av underhållsbidrag samt, när skäl därtill är, göra
anmälan om förordnande av förmyndare för barnet. Barnavårdsmannen
äge att själv eller genom ombud föra talan för barnet rörande faderskap,
underhåll och förmynderskap ävensom barnets förklarande för trolovningsbarn
samt vare berättigad att anlita polismyndigheten för underliållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar.

Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd
eller, om hon ej är i riket kyrkobokförd, där hon vistas, har enligt 14 §
att till barnavårdsman för barnet förordna därtill lämplig man eller
kvinna.

Enligt 16 § har barnavårdsnämnden att utöva tillsyn å barnavårdsmannens
verksamhet.

Jämlikt § 2 i kung! kungörelsen den 23 november 1917 angående föreskrifter
om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå åligger det
barnavårdsmannen att över barn, för vilket han förordnats till barnavårdsman,
föra anteckningar enligt författningen bilagt formulär, däri
bland annat upptagits en kolumn för underhållsskyldighetens fullgörande,
exekutiva åtgärder såsom införsel, utmätning, avflyttningsförbud samt
in- och utbetalningar av underhållsbidrag genom barnavårdsmannen. I
§ 3 i kungörelsen föreskrives, att om in- och utbetalningar av underhållsbidrag
ske genom barnavårdsmannen, skall han däröver föra räkenskaper,
särskilt för en var bidragsberättigad. Enligt § 8 i samma kungörelse
åligger det barnavårdsnämnden att årligen före den 1 april granska av
barnavårdsmannen förda anteckningar och räkenskaper, vilka för sådant
ändamål skola tillhandahållas nämnden.

Till grund för lagen om barn utom äktenskap låg ett av lagberedningen
den 30 november 1915 avgivet betänkande med förslag till lag i ämnet. I
motiven till 13 § i lagförslaget, som i allt väsentligt var lika lydande med
gällande lagtext, yttrade lagberedningen efter att hava redogjort för i utländska
lagar och lagförslag intagna bestämmelser i syfte att trygga tillvaratagandet
av de utom äktenskap födda barnens rätt att, om än åtskilligt
syntes vara att anmärka mot nämnda bestämmelser, torde dock den

222

tanke, som läge till grund för dem och innebure, att å det allmännas vägnar
skulle tillses, att barnet erhölle vad rätteligen tillkomme det, vara
värd all uppmärksamhet. Modern saknade ofta vilja eller förmåga att
göra barnets rätt gällande. Det förekomme väl numera ej sällan, särskilt
i de större städerna, att enskilda personer eller föreningar i socialt eller
filantropiskt syfte sökte bistå mödrarna. Men att låta sig nöja därmed
ginge icke an. De angivna förhållandena påkallade med nödvändighet ett
ingripande av samhället till skydd och hjälp för barnen. Mödrarna vore
ock ofta i stort behov av hjälp för egen del. Beredningen hade trott lämpligaste
sättet att nå detta mål vara en föreskrift att för varje barn utom
äktenskap skulle förordnas en särskild person, som skulle hava att bistå
modern och tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratogcs. Genom
att modern bibehölles vid vårdnaden om och förmynderskapet för barnet
tillförsäkrade man sig större intresse hos henne för barnet. Och hon finge
i barnavårdsmannen det stöd och den hjälp, hon behövde till företagande
av de åtgärder, som vore nödvändiga för att trygga barnets och hennes
egen rätt. Vore hon själv ur stånd eller ovillig att vidtaga sådana åtgärder,
gånge barnets rätt därigenom icke förlorad. Barnavårdsmannen ägde
även utan hennes medverkan ingripa, där så erfordrades. En sådan tillsyn
kunde väl behövas icke blott under den närmaste tiden efter barnets
födelse utan under hela dess uppväxttid. I regel skulle därför barnavårdsmannens
uppdrag fortfara under hela denna tid. Då barnavårdsmannens
uppgift vore mera social än privaträttslig, hade förordnande av barnavårdsman
icke ansetts böra anförtros åt domstol, såsom förordnande av
förmyndare, utan uppdraget gjorts till en kommunal förtroendepost. Det
vore att hoppas, att i allmänhet dugliga och för saken intresserade personer
skulle kunna förvärvas för uppdragets fullgörande. Och om även till
en början barnavårdsmännens verksamhet på sina ställen komme att
lämna åtskilligt övrigt att önska, syntes det dock kunna antagas, att institutionen
så småningom skulle på tillfredsställande sätt fylla sin viktiga
uppgift. Det vore icke meningen, att barnavårdsmannen skulle träda i
moderns ställe såsom representant för barnet. Hon skulle själv äga att
rättsligen företräda barnet. I följd därav komme barnavårdsmannens
verksamhet i främsta rummet att gå ut på att vara modern till bistånd
med råd och upplysningar med avseende å de rättsliga åtgärder, som förhållandena
påkallade. Denna biträdande verksamhet borde naturligtvis
omfatta både moderns och barnets rätt i alla de avseenden, som sammanhängde
med barnets födelse. Men vad barnet anginge skulle barnavårdsmannen
icke inskränka sig till råd och upplysningar, som lämnades modern.
Han skulle övervaka, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratoges,
och således sörja för, att därför erforderliga åtgärder bleve vidtagna.
Därvid kunde det bliva fråga om att ingripa ej blott mot fadern
eller tredje man utan även mot modern. Det vore naturligtvis icke möjligt
att i lagtexten uttömmande angiva vad som innefattades i den uppgift,
barnavårdsmannen sålunda skulle hava. Men det hade ansetts lämpligt
att i lagen uttryckligen framhålla några de viktigaste av barnavårdsmannens
åligganden, så vitt anginge tryggandet av barnets rätt. Han
skulle sålunda särskilt sörja för att lämpliga åtgärder ofördröjligen vidtoges
för fastställande av barnets börd och tillförsäkrande av underhåll
åt barnet, biträda med indrivande och tillhandahållande av underhålls -

223

bidrag samt, där så funnes erforderligt, göra anmälan om förordnande av
förmyndare för barnet. Förslaget ålade således barnavårdsmannen såsom
en ovillkorlig skyldighet att vaka över, att faderskapet och underhållsskyldigheten
så vitt möjligt bleve fastställda antingen godvilligt eller
genom rättegång.

Lagberedningen yttrade vidare, att genom det av beredningen föreslagna
institutet införsel i avlöning, pension eller livränta bereddes ojämförligt
mycket större möjlighet än dittills att indriva de fastställda underhållsbidragen.
Meddelandet av införsel vore emellertid beroende av initiativ
från underhållsberättigade. Barnavårdsmannen finge icke underlåta att
föranstalta om beviljandet av införsel, där det lagligen finge äga rum och
syntes erforderligt för att trygga utfåendet av underhållsbidrag. Även
de barnafäder, som godvilligt betalade dem åliggande underhållsbidrag,
visade ofta stor motvilja mot att erlägga betalningen direkt till modern,
med vilken de ej ville hava något att skaffa. Särskilt i sådana fall måste
det vara en stor fördel, att bidraget kunde genom barnavårdsmannen tillhandahållas
modern eller den, i vilkens vård hon anförtrott barnet. Enligt
2 § i lagen skulle, om modern vore olämplig att förese barnet, vårdnaden
fråntagas henne och annan förordnas till förmyndare. I anslutning därtill
hade i 13 § ålagts barnavårdsmannen att, där så funnes erforderligt,
göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet. Han borde således
med uppmärksamhet följa moderns sätt att vårda barnet och, där
större bristfällighet yppades, ingripa på sätt där förutsattes. Såsom förut
vore antytt, kunde det emellanåt förekomma, att barnavårdsmannen behövde
bevaka barnets rätt mot modern. Men även då fråga vore om förhållandet
till fadern eller tredje man, kunde det inträffa, att barnets intresse
påkallade åtgärd, som vore i strid mot moderns önskan eller vartill
hon icke ville medverka. För sådana fall krävdes det uppenbarligen, att
barnavårdsmannen på grund av sin befattning finge självständigt föra
talan för barnet. Frånsett dylika fall, som säkert ej bleve så sällsynta,
skulle det ofta leda till omgång och kanske oersättlig tidsförlust, om barnavårdsmannen
icke kunde vidtaga någon rättslig åtgärd å barnets vägnar
utan fullmakt från modern. Därigenom måste också barnavårdsmännens
auktoritet mot såväl mödrarna som fäderna samt deras intresse för sin
viktiga uppgift bliva lidande. Förslaget gåve därför barnavårdsmannen
befogenhet att, oberoende av modern-förmyndaren, själv eller genom ombud
föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap
samt barnets förklarande för trolovningsbarn.

Vad i motiven anförts giver vid handen att, även om lagstiftaren ej
tänkt barnavårdsmannen utöva samma funktion som en förmyndare, han
dock avsett att förläna honom en icke blott mot barnets fader utan även
mot dess moder eller förmyndare självständig ställning. Barnavårdsmannens
åliggande kan icke anses vara att blott och bart biträda modern med
vidtagande av de åtgärder, som påkallas för att bevaka barnets rätt gent
emot fadern, utan hans uppgift torde utan tvivel vara att, om så erfordras,
fullt självständigt tillvarataga dess intressen. Lagen har uttryckligen
lämnat barnavårdsmannen rätt att i vissa avseenden själv eller genom
ombud föra talan för barnet. Av vad lagberedningen anfört framgår tydligt,
att någon fullmakt från modern-förmyndaren icke erfordras för utförande
av sådan talan. Lika litet synes barnavårdsmannen behöva förete

224

fullmakt från moder eller förmyndare vid lyftande av ett underhållsbidrag,
för vars indrivande det i lagen ålagts honom att vidtaga åtgärder.
I motiven här särskilt framhållits att, som barnafäder ofta visade stor motvilja
att erlägga underhållsbidrag direkt till modern, det måste vara en
fördel, att bidraget kunde genom barnavårdsmannen tillhandahållas modern
eller den, i vilkens vård hon anförtrott barnet. Det har sålunda förutsatts,
att barnavårdsman skulle kunna lyfta utdömt eller annorledes fastställt
underhållsbidrag.

Bestämmelserna i kungörelsen den 23 november 1917 ådagalägga jämväl,
att meningen varit, att barnavårdsmannen skulle komma att uppbära
och tillhandahålla underhållsbidrag. Föreskrifterna om särskilda räkenskaper
för en var bidragsberättigad och om årlig granskning av dessa
räkenskaper tyda på en medelsförvaltning i barnavårdsmannens hand.

I förevarande fall hade klaganden i egenskap av barnavårdsman för
Rut Ingeborg Nordins barn hos Kinberg gjort ansökan om utmätning eller
införsel för underhållsbidrag till barnet. Då efter beviljad införsel medel
influtit, torde i enlighet med vad ovan anförts klaganden hava varit berättigad
att utan företeende av fullmakt från Rut Ingeborg Nordin lyfta
vad som influtit. Att Rut Ingeborg Nordin jämte klaganden varit kärande
i det mål, vari underhållsskyldigheten bestämts, och att Svensson genom
det i målet meddelade utslaget förpliktats utgiva underhållsbidraget
till barnets laga målsman synes icke vara av beskaffenhet att i nu ifrågavarande
hänseende utesluta klagandens befogenhet. Såsom sökande i det
hos Kinberg anhängiggjorda utmätningsärendet hade klaganden från Kinberg
erhållit meddelande om införselns beviljande. Vid sådant förhållande
synes omtänksamheten hava bort föranleda Kinberg att, innan han på
begäran av Rut Ingeborg Nordins fader översände underhållsbidraget
till henne, inhämta klagandens mening och därefter lämpa sitt förfaringssätt.
Klagandens befogenhet att övervaka användningen av bidraget torde
i allt fall icke hava varit Kinberg obekant.

Ehuru Kinberg sålunda i ovan anmärkta avseende icke förfarit riktigt,
fann jag med hänsyn till ofullständigheten i de i ämnet gällande lagbestämmelserna
och då, såvitt i ärendet blivit upplyst, någon skada icke uppkommit
av hans förfarande, detsamma icke böra föranleda annan åtgärd
än att jag delgav Kinberg min mening under förväntan, att den framdeles
vunne beaktande.

Med dessa erinringar avskrev jag ärendet från vidare behandling.

Häradshövdingarnas lönefråga.

För hela vårt rättskipningsväsen äro avlöningsförhållandena i rikets
domsagor av den största betydelse. I domsagorna icke blott utföres ett
grundläggande och omfattande arbete för landsbygdens rättsvård, utan
där får även största delen av de unga krafter sin juridiska fostran,
vilka sedan skola bliva till domarämbetenas och jämväl administrationens
stöd. Det måste därför vara synnerligen angeläget, att arbetet i domsagorna
blir så väl ersatt, att staten, med verkligt berättigande, kan ställa
de höga fordringar på detsamma, som arbetets vikt kräver. I en skrivelse

225

till Kungl. Maj:t den 20 december 1919 (intagen i min berättelse till 1920
års riksdag sid. 573 o. f.) tillät jag mig, särskilt med hänsyn till då rådande
tidsläge, beröra detta ämne.

Riksdagen har vid skilda tillfällen visat stort intresse för hithörande
spörsmål. I skrivelse den 21 juni 1920 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning rörande frågan, huruvida sportelsystemet såsom
avlöningsform för domare lämpligen borde avskaffas eller bibehållas,
och för riksdagen framlägga förslag, som av utredningen kunde
föranledas. I juni 1922 tillkallades sakkunniga, bland vilka även jag fick
plats, för att inom justitiedepartementet biträda med överarbetning av
ett under år 1921 uppgjort förslag i ämnet. I februari 1923 avlämnades
underdånigt betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare
i domsagorna m. m. (statens offentliga utredningar 1923: 27, justitiedepartementet).
Över förslaget hava bland andra myndigheter rikets
hovrätter avgivit utlåtanden, därvid förslaget blivit avstyrkt av Göta hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge.

Svea hovrätts utlåtande har synts mig vara av den märkliga beskaffenhet,
att jag ansett detsamma — av utrymmesskäl i förkortad form — böra
här intagas.

Svea hovrätt har bland annat yttrat följande:

”De förändringar, som enligt förslaget skulle vidtagas i det hittills bestående
avlöningssystemet för befattningshavare i domsagorna, kunna till
sina huvudpunkter sammanföras sålunda: Häradshövdingarna skulle —
med fullständig befrielse från skyldigheten att bekosta utgifterna för domsageförvaltningen
— såsom avlöningsförmåner uppbära dels fast lön och
dels viss procentuell andel av de till statsverket ingående stämpelavgifterna
för häradsrättens och domhavandens expeditioner. Lönen skulle utgå
enligt den skala, som i 1921 års avlöningsreglemente för vissa civila befattningshavare
fastställts såsom 19:e lönegraden. Den skulle alltså variera
dels i mån av förläggningsortens hänförlighet till den ena eller andra,
efter levnadskostnadernas storlek bestämda ortsgruppen, och dels efter
häradshövdingarnas tjänsteålder. Bortsett härifrån och från vissa s. k.
kallortstillägg till häradshövdingar i några av de nordligaste domsagorna
skulle den emellertid vara lika för alla häradshövdingar, och i fråga
om de närmare villkoren för dess uppbärande skulle gälla bestämmelser,
som i väsentliga delar överensstämde med de i nämnda avlöningsreglemente
intagna. Stämpelavgifterna skulle höjas till ett belopp, som motsvarade
eller överstege sammanlagda beloppet av nu utgående stämpel
och lösen, och av detta förhöjda belopp skulle häradshövdingen äga uppbära
andel efter 25 procent intill ett försäljningsbelopp av 20,000 kronor
men å större belopp efter en starkt fallande skala. Någon expeditionslösen
skulle däremot ej vidare ifrågakomma. Av kostnaderna för domsageförvaltningen
skulle statsverket övertaga icke allenast avlöning åt
rättsbildade biträden, vilken post redan för närvarande till största delen
bestrides av statsmedel, utan även avlöning åt skrivbiträden och andra
utgifter för renskrivning, resekostnader samt utgifter för skrivmaterialier,
varemot kostnaden för kanslilokaler och andra i samband därmed
stående utgifter (städning, uppvärmning och belysning) skulle bestridas
av de tingshusbyggnadsskyldige.

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

226

Ett av andra sakkunniga utarbetat förslag av liknande innehåll föreligger
som bekant från år 1921. Från det nu föreliggande förslaget skiljer
sig det äldre huvudsakligen däri, att detta senare icke i annan mån förutsätter
en löneberäkning efter ortsförhållanden, än att häradshövdingarna
i vissa av de nordligare trakterna skulle erhålla en något högre avlöning
än de övriga, att lönebeloppen icke skulle ställas i beroende av tjänsteåldern,
att häradshövdingen fortfarande skulle å expeditioner, utfärdade
av domarämbetet, åtnjuta lösen med nuvarande belopp, samt att för häradsrättens
expeditioner skulle uttagas en mot nuvarande stämpel och lösen
svarande stämpelavgift, varav häradshövdingen skulle äga uppbära 15
procent.

I det underdåniga utlåtande, som Svea hovrätt den 22 november 1921 avgav
över nämnda äldre förslag, anslöt sig hovrätten i huvudsak till förslagets
grunder. I fråga om nuvarande sportelsystem ansåg hovrätten,
med erkännande av att detsamma medförde vissa fördelar, övervägande
skäl tala för att detta system inskränktes så långt omständigheterna medgåve.
Vidkommande de i domsagorna anställda skrivbiträden fann hovrätten
det önskvärt, att dessa erliölle en ställning, motsvarande den som
numera beretts skrivbiträden hos andra statsmyndigheter, varmed även
en huvudsaklig anledning till sportelväsendets oförändrade bibehållande
bortfölle. Gent emot framkomna invändningar att en väsentlig reform
av avlöningsväsendet vid underdomstolarna icke borde komma till stånd
vid en tidpunkt, då en genomgripande rättegångsreform vore förestående,
framhöll hovrätten, att, med hänsyn till den avsevärda tidrymd, som sannolikt
måste förflyta, innan en dylik reform kunde genomföras, densamma
icke utgjorde tillräcklig anledning att uppskjuta en eljest såsom angelägen
ansedd ändring i det nuvarande avlöningssystemet. I anledning av
den mot förslaget likaledes riktade invändningen, att detsamma, såsom
icke innebärande sportelsystemets fullständiga avskaffande, vore förfelat.
anförde hovrätten, med erkännande av det önskvärda i sportlernas
fullständiga bortfallande, att en dylik anordning vore utesluten, så länge
häradshövdingbefattningarna sinsemellan företedde så betydande olikheter
i avseende å arbetsbörda och ansvar, som för närvarande vore fallet,
och att i denna situation rätt avväga lönerna mötte enligt hovrättens
mening betydande svårigheter.

Från den ståndpunkt, som hovrätten sålunda intagit och som den alltjämt
fasthåller, kan hovrätten ej ställa sig avvisande till de huvudgrunder,
på vilka det remitterade förslaget är byggt. Hovrätten anser det böra
tagas under närmare övervägande, huruvida icke i nuvarande sakläge en
lönereform i antydd riktning medför övervägande fördelar och är att föredraga
framför det provisorium, som för närvarande råder. Ur häradshövdingarnas
egen, men framför allt ur rättsvårdens synpunkt är de t angeläget
att få till stånd en definitiv lönereglering, som icke gör häradshövdingarna
alltför starkt beroende av statsfinansiella och politiska konjunkturväxlingar.
Att, såsom från vissa håll ifrågasättes, avvakta den
synnerligen ovissa tidpunkten för genomförandet av en rättegångsrefo-m
kan ej vara tillrådligt. Ej heller synes man med fog kunna såsom avgörande
skäl mot förslagets antagande åberopa en del i fövslaget förekommande,
från andra avlöningsreglemrnten hämtade detalj bestämmelser,
vilka i detta sammanhang synas mindre väl motiverade men med hänsyn

227

till de av statsmakterna omfattade uniformitetssträvanden näppeligen
kunna i allo undgås.

Det förord för en på förslagets principer byggd lönereglering, som hovrätten
sålunda anser sig böra lämna, är emellertid ej ovillkorligt. I vissa
delar lider, enligt hovrättens mening, förslaget av så väsentliga brister,
att dess genomförande i oförändrad form i själva verket icke skulle innebära
någon fördel.

Det kan t ill en början dragas i tvivelsmål, huruvida den fasta avlöning,
som vid sidan av stämpelandelen skulle utgå till häradshövdingarna, är
tillräckligt hög. Såsom ofta framhållits är det ett samhällsintresse av
största vikt, att häradshövdingarna intaga en fullt oberoende ställning i
ekonomiskt avseende. Det anseende, som dessa ämbetsmän åtnjuta, är helt
visst i ej ringa grad beroende på den självständighet, som allmänheten
tilltror dem. En ekonomisk ställning, som utesluter varje misstanke om
sidoinflytelser, är i själva verket ett nödvändigt villkor för framgångsrikt
utövande av den maktpåliggande ämbetsförvaltning, som en ensamdomare
har sig anförtrodd. Härtill kommer angelägenheten av att de ekonomiska
förmåner, som åtfölja häradshövdingämbetena, avpassas så, att
dessa ämbeten kunna utgöra en lockelse för personer med de egenskaper,
som härvidlag tarvas för en tillfredsställande ämbetsförvaltning. Lantdomarbanan
medför som bekant för den unge juristen åtskilliga vedermödor,
som han undgår genom att välja en annan karriär. Först vid en
levnadsålder av mer än 40 år kan han i allmänhet påräkna ordinarie anställning.
Därförinnan är han esomoftast hänvisad till ett ambulerande
levnadssätt och avlönad med en knapphet som, därest ej enskild förmögenhet
är för handen, utesluter möjligheten att bilda familj eller att avbetala
eventuella studieskulder.

I sitt utlåtande över 1921 års förslag framhöll hovrätten, att antalet av
de jurister av senare årsklasser, som ägnade sig åt lantdomarbanan, vore
mycket begränsat och knappast vore statt i stigande. Sedan dess har visserligen
inom Svea hovrätts dom värjo tillgången på yngre domsageaspiranter
ej obetydligt ökats, men detta förhållande, som beror på allbekanta
anledningar av övergående art, lärer knappast komma att fortfara, med
mindre lantdomarbanan kommer att i ekonomiskt hänseende medföra
lockelser, som motverka nyss påpekade avhållande omständigheter.

Ett annat förhållande, som vid bedömande av de nu föreslagna avlöningsbestämmelserna
bör komma i betraktande, ligger i de restriktiva bestämmelser
förslaget innehåller i fråga om möjlighet att med häradshövdingämbete
förena befattning i enskild tjänst. Dessa bestämmelser, vilka
hovrätten anser sig icke kunna avstyrka, äro ägnade att för många häradshövdingar
utesluta tillfälle till biförtjänster, som hittills spelat en roll i
deras ekonomi, och att någon kompensation härför ifrågakomma- synes
skäligt.

I betraktande av det nu anförda anser hovrätten sig böra hemställa, att
den fasta avlöningen bestämmes till sådant belopp, att den motsvarar vad
som enligt 1921 års avlöningsreglemente för civila befattningshavare utgår
till hovrättsråd och med dem likställda löntagare. Lämpligast synes
emellertid vara, att utnämnd häradshövding redan från början får åtnjuta
den avlöning, som fö^ nyssnämnda befattningshavare ifrågakommer först
efter uppflyttning i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Att,

228

såsom förslaget avser, även för häradshövdingarna inrätta 4 särskilda
löneklasser med uppflyttning vart tredje år synes mindre lämpligt. Med
hänsyn till de efter mönstret av andra avlöningsreglementen föreslagna
bestämmelser om rätt för häradshövding att för uppflyttning tillgodoräkna
sig även före utnämningen infallande tjänstgöring vill det synas
som om, åtminstone under nuvarande förhållanden, det knappast skulle
kunna ifrågakomma, att en häradshövding placerades i den första eller
den andra av de föreslagna löneklasserna, och även den tredje av dessa
klasser skulle sannolikt komma att spela en oväsentlig roll.

En ytterligare av omständigheterna väl motiverad förbättring av de
föreslagna löneförmånerna skulle stå att vinna därigenom att stämpelavgiften
för undcrdomstolarnas s. k. småprotokoll höjdes på samma sätt
som föreslagits i avseende å domboksutdragen. En dylik höjning av ifrågavarande
stämpelbelopp torde, i händelse förslaget skall genomföras, påkallas
även av statsfinansiella skäl, då det torde kunna motses, att statsverkets
kostnader för skrivhjälp komma att ej oväsentligt överstiga vad
de sakkunniga antagit. Någon vägande betänklighet mot den sålunda förordade
höjningen torde knappast kunna göras gällande. En avgift av
6 kronor för första arket av lagfarts- eller inteckningsprotokoll, i stället
för nu utgående 4, kan med nuvarande penningvärde ingalunda anses
oskälig. Icke ens för den tämligen ohemcdlade kan i det sammanhang,
varom här är fråga, en dylik avgift spela någon egentlig roll.

Ännu viktigare än den nu av hovrätten förordade allmänna ökningen
av häradshövdingarnas löneförmåner anser hovrätten det emellertid vara
att tillse, huru häradshövdingarna i de större domsagorna må erhålla skälig
gottgörelse för den väsentligen tyngre arbetsbörda, som åvilar dem i
förhållande till deras i mindre domsagor arbetande kolleger. I detta avseende
måste enligt hovrättens mening det remitterade förslaget betecknas
såsom långt ifrån tillfredsställande. Enligt förslaget skulle, såsom
redan nämnts, den häradshövdingen tillkommande procentuella andelen
av influtna stämpelavgifter väsentligen minskas, när under ett år dessa
avgifter inom domsagan uppgått till visst belopp. Sålunda skulle i avseende
å stämpelhelopp, som överstege 20,000 men ej 30,000 kronor, häradshövdingens
stämpelandel reduceras från 25 procent till 15 procent, och för
belopp över 30,000 kronor skulle andelen utgå med allenast 5 procent. Vad
detta skulle innebära för de särskilda domsagorna framgår av den vid betänkandet
fogade tabell. Det visar sig av denna, att skillnaden i löneförmåner
mellan å ena sidan mera lättskötta eller ordinära domsagor och å
andra sidan de mest arbetstyngda bleve tämligen obetydlig. Såsom exempel
må framhållas, att Uppsala läns mellersta domsaga och Luggude domsaga,
vilka, att döma av rättsstatistiken, äro väsentligt olika ställda i fråga
om arbetskvantitet, ej skulle i förevarande hänseende skilja sig med mera
än 2,235 kronor, samt att mellan Gotlands norra domsaga och Tveta, Vista
och Mo tingslags domsaga — även de ganska olika betungade — skillnaden
skulle stanna vid 1,210 kronor. Den utjämning av löneförhållanden,
som förslaget sålunda innebär, anser hovrätten vara ägnad att framkalla
allvarliga betänkligheter. Det är enligt hovrättens mening angeläget att
innehavarna av häradshövdingbefattningarna i de större domsagorna erhålla
en avlöning, som avsevärt överstiger vad som utgår till deras mindre
betungade ämbetsbröder. Ett tillfredsställande utövande av häradshöv -

229

dingbefattningen i en stor domsaga förutsätter hos häradshövdingen egenskaper,
som ej kunna mera allmänt påräknas, icke blott en hög grad av
egen arbetsduglighet utan även en mindre vanlig förmåga att leda och
administrera. Fara för överansträngning ligger nära till hands. Göromålen
äro, ehuru städse maktpåliggande, icke alltid av särskilt stimulerande
eller intresseväckande art utan bestå vanligen till en väsentlig del
av inskrivningsärenden. Vill man påräkna lämpliga aspiranter till domsagor
av denna art, är det enligt hovrättens tanke oundgängligen nödvändigt,
att det ökade arbetet och ansvaret kompenseras med väsentliga
fördelar i lönehänseende. Sker ej detta, kan det befaras, att de mindre
domsagorna komma att företrädesvis eftersträvas av de mest framstående
domsageaspiranterna och att de större måste anförtros åt personer, som
ej äro ställningen vuxna. Från nu angivna synpunkter finner hovrätten
sig föranlåten att på det bestämdaste förorda, att den föreslagna reduktionen
av häradshövdings stämpelandel för belopp, som överstiger 20,000
kronor, bortfaller och att denna andel utgår med 25 procent, så länge stämpelbeloppet
ej överstiger 30,000 kronor. Å därutöver inflytande belopp kan
möjligen någon reduktion, förslagsvis till 15 procent, vara på sin plats.

Därest nu antydda förändringar i förslaget vidtagas och tillika, såsom
i det föregående förordats, stämpelavgiften även för småprotokollen höjes
med 2 kronor för första arket, torde det missförhållande, som enligt förslaget
skulle komma att äga rum mellan avlöningsförmånerna i de större
och de mindre domsagorna, få anses vara väsentligen undanröjt.

I fråga om de föreslagna kallortstilläggen får hovrätten hemställa, huruvida
icke, med frångående av de från 1921 års avlöningsreglemente hämtade
bestämmelserna, denna fråga borde ordnas i överensstämmelse med
vad som redan gäller enligt den s. k. partiella löneförbättringen och jämväl
ifrågasattes i 1921 års sakkunnigförslag, nämligen genom anvisande
av ett lönetillägg av 500 kronor åt vissa häradshövdingar i Norrland. Vid
genomförandet av den partiella löneförbättringen, som byggdes på principen,
att en häradshövdings minimiinkomst borde uppgå till 11,000 kronor,
beräknades för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens
län ävensom häradshövdingen i Härjedalens domsaga ett särskilt lönetilllägg
å 500 kronor, och motiverades detta bland annat med de olägenheter,
vilka vore förenade med en längre tids vistelse i dessa avlägsna trakter.
De i det nu föreslagna avlöningsreglemente t upptagna kallortstilläggen
äro, frånsett tillägget för häradshövdingen i Gällivare domsaga, av så obetydliga
belopp, att de icke kunna anses motsvara det därmed avsedda ändamålet.
Hovrätten anser för sin del häradshövdingarna inom Västerbottens
och Norrbottens län fortfarande böra komma i åtnjutande av ett sådant
för dem alla beräknat lönetillägg å 500 kronor som för närvarande utgår.

I avseende å häradshövdingarnas fasta avlöning har hovrätten i det föregående
hemställt om borttagande av de i betänkandet förutsatta särskilda
löneklasser. För den händelse emellertid denna hemställan ej skulle bifallas,
anser hovrätten sig böra framhålla, att de föreslagna reglerna om
häiadshövdings rätt att för placering eller uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
sig föregående anställning såsom icke-ordinarie befattningshavare,
synas mindre väl avpassade efter rådande förhållanden. Enligt förslaget
skulle de vikariatförordnanden å landet, som en häradshövding
under sin tid som domsageaspirant innehaft, ej utan vidare kunna vid

230

fråga om placering i löncklass komma i betraktande, med mindre de i en
följd omfattat mera än 3 år. I fråga om allt slags av en domsageaspirant
fullgjord vikariatstjänstgöring, som ej vore av nämnda omfattning, skulle
gälla, att den endast efter Kungl. Maj:ts särskilda prövning finge räknas
vederbörande tillgodo. Scm bekant inträffar emellertid endast undantagsvis,
att ett vikariat äger bestånd mera än 3 år i en följd, och än mera sällsynt
är att, när ett förordnande upphör och ett annat skall tillträdas, ombytet
kan ske utan något som helst avbrott i tiden. Under sådana förhållanden
skulle förslagets genomförande åtminstone till en början medföra,
att placering eller uppflyttning på. grund av tjänstgöring, som infallit
före den ordinarie domarbefattningens tillträdande, endast sällan skulle
kunna äga rum utan Kungl. Maj:ts medverkan. Förslagets syfte måste
emellertid antagas vara, att sådan tjänstgöring skall i stor omfattning
komma i betraktande, och att det, vanligen av rena tillfälligheter beroende
förhållandet, att innehavda förordnanden varit sammanhängande
eller att de tvärtom icke varit det, härvid icke skall spela någon egentlig
roll. Vad man tilläventyrs velat undantaga från meritberäkningen kan ej
gärna hava varit annat än de spridda förordnanden, som förekomma i
början av en aspirants bana. Ville man, såsom i och för sig synes ganska
rimligt, besluta sig för att medräkna även dessa, skulle mycket tidsödande
och ur det allmännas synpunkt föga betydelsefullt arbete besparas Kungl.
Maj:t och hovrätterna. För sin del hemställer hovrätten därför om sådan
ändring i förslaget, att vikariat i domsaga skall utan någon hänsyn till
inträffade avbrott tillgodoräknas en häradshövding vid fråga om placering
i löneklass eller uppflyttning i högre klass.

Vad betänkandet innehåller om häradshövdings ledighet och de ledighetsavdrag,
han skall hava att vidkännas, föranleder följande erinran:

Av betänkandet framgår, att man ansett häradshövding böra bibehållas
vid den rätt, som enligt gällande domsagestadga tillkommer honom att
för vinnande av lättnad i arbetsbördan erhålla ledighet dels 45 dagar årligen
och dels därutöver så lång tid, som tilläventyrs erfordras när visst
tillfälligt göromål icke utan häradshövdingens oskäliga betungande kan
utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden. Huruvida häradshövdingen
under ledighet för dylika tillfälliga göromål skall vidkännas nedsättning
i sina avlöningsförmåner framgår icke med full tydlighet av betänkandet,
men vissa uttalanden synas dock giva vid handen, att sådan
nedsättning ansetts icke böra ifrågakomma, utan att häradshövdingen
under ledigheten skall uppbära oavkortade inkomster och att, i händelse
annan än i domsagan anställt fast biträde måste anlitas såsom vikarie,
denne kommer att avlönas av statsverket. Vid första påseendet synes en
dylik reglering vara fullt på sin plats, då här icke är fråga om någon
verklig ledighet utan om en under särskilda omständigheter vidtagen anordning
för utförande av nödvändigt arbete i domsagan. Med allt erkännande
av det principiellt berättigade i en sådan ståndpunkt måste hovrätten
dock framhålla vissa svårigheter, som stå i vägen för dess upprätthållande.
Huruvida i varje särskilt fall fullt giltiga skäl föreligga för en
ledighet av ifrågavarande art, låter sig svårligen kontrolleras. Hovrätterna,
åt vilka prövningen måste anförtros, äro därvid väsentligen hänvisade
till häradshövdingarnas egna uppgifter, vilka åter i viss mån
komma att i varje fall bero på häradshövdingens subjektiva uppskattning

231

av möjligheten att utan extra ledighet draga den tillfälliga börda, som
ett vidlyftigt mål eller ärende kan medföra. Under sådana förhållanden
måste det möta betänklighet att låta statsverket vidkännas den extra kostnad,
ledigheten skulle föranleda i de fall, då särskild vikarie måste förordnas.
Enligt nu gällande, i 33 § domsagestadgan intagna bestämmelser
blir detta i regel icke fallet, utan på häradshövdingens avlöning avdrages
i allmänhet så mycket, som svarar mot vikariens avlönande efter 3,000
kronor för helt år. Endast undantagsvis kan genom särskilt beslut av
Kungl. Maj:t häradshövding befrias från skyldighet att vidkännas detta
avdrag. En anordning av denna art låter ej så lätt inpassa sig i det föreslagna
systemet, som innebär, att häradshövdings skyldighet att vidkännas
ledighetsavdrag icke på något sätt skall göras beroende därav huruvida
tjänsten under ledigheten uppehälles av en i domsagan anställd befattningshavare
eller av annan vikarie. Hovrätten finner sig emellertid
föranlåten att hemställa, huruvida det icke är av nöden att för det fall,
som här avses — nämligen att vid ledighet för tillfälligt göromål av betungande
art vikariatet icke kan uppdragas åt biträdande domare eller i
domsagan anställd notarie — såsom regel stadga, att häradshövdingen
skall vidkännas avdrag med visst belopp, förslagsvis vad som motsvarar
sjukledighetsavdrag å den fasta lönen, samt att endast i särskilda fall
och då efter prövning av Kungl. Maj:t undantag från denna bestämmelse
må medgivas.

I övrigt har hovrätten intet att invända mot de föreslagna principerna
beträffande ledigheter och ledighetsavdrag.

Beträffande de icke rättsbildade biträdena har hovrätten, med full insikt
om de olägenheter, som följa med dessa biträdens anställande såsom
befattningshavare i statens tjänst, dock ansett sig icke skäligen kunna avstyrka
en dylik anordning. I vissa hänseenden finner hovrätten sig emellertid
höra framställa erinringar mot vad de sakkunniga föreslagit rörande
detta ämne.

Sålunda torde man kunna sätta i fråga, huruvida, såsom de sakkunniga
föreslagit, ifrågavarande biträdesbefattningar höra förbehållas kvinnor.
Då avlöningsförhållandena måste bestämmas i enlighet med vad som gäller
för kvinnliga befattningshavare, kunna helt visst manliga aspiranter
endast i sällsynta undantagsfall tänkas ifrågakomma. Men under vissa,
låt vara mindre vanliga omständigheter låter det tvivelsutan tänka sig,
att en man skulle kunna vara den lämpligaste som stode att erhålla, och
att av något slags principiella skäl då föredraga en för befattningen mindre
lämpad kvinna synes opåkallat.

Ehuruväl det i allmänhet måste anses lämpligt, att de icke rättsbildade
biträdena erhålla full sysselsättning med en daglig arbetstid av 7 timmar,
torde det någon gång och måhända icke alltför sällan befinnas, att lämplig
arbetskraft lättare skulle kunna erhållas, om möjlighet funnes att, i
stället för anställande av ett biträde med full arbetstid, anlita två, som
vardera erhölle halv sysselsättning. En dylik anordning skulle i viss mån
äga motsvarighet i de bestämmelser, som finnas meddelade om så kallade
halvtidsamanuenser i administrativa verk.

Beträffande tillsättandet av de fasta skrivbiträdesbefattningarna kan
hovrätten icke biträda betänkandets förslag, att detta bestyr skulle tillkomma
vederbörande hovrätt, utan anser hovrätten, i enlighet med vad
som uttalades i 1921 års betänkande, att tillsättandet av dylika befatt -

232

ningar skall efter ledigförklaring ske av häradshövdingarna. Hovrätten
finner nämligen, att hovrätterna icke utan tungt vägande skäl böra i än
större grad än vad nu är fallet betungas med rent administrativa göromål.
Visserligen kan medgivas, att i fråga om tillsättande av dylik befattning
det kunde komma att inträffa, att bland anmälda aspiranter befunne
sig anhörig till häradshövdingen. För undvikande av att häradshövdingen
skulle i dylikt fall träffa avgörandet bör i blivande författning
inryckas bestämmelse om skyldighet för häradshövding att i händelse
av jäv vid besättande av biträdesbefattning överlämna avgörandet
till hovrätten, som då hade att träffa valet mellan de sökande och om utgången
därav underrätta häradshövdingen. En följd av det sagda blir,
att beviljande av avsked samt frågor rörande tjänstledighet och därav
följande vikariat för fast anställda biträden jämväl skulle ankomma å
häradshövdingarna. Klagan över tillsättning, som beslutats av häradshövding,
torde böra få föras hos hovrätten.

I likhet med de sakkunniga anser hovrätten mindre lämpligt att genom
detaljerade bestämmelser reglera spörsmålet om de icke rättsbildade biträdenas
anlitande för mera kvalificerat arbete än renskrivning. Det bör
enligt hovrättens tanke stå en häradshövding fritt att, i den mån han så
finner ändamålsenligt, sätta ett skrivbiträde till dylikt arbete. Skulle emellertid,
såsom ej sällan förekommer, åt biträdet anförtros att självständigt
eller efter allmänna anvisningar uppsätta protokoll eller vissa delar av
dombok, torde häradshövdingen böra vara pliktig att noggrant för varje
dag anteckna den tid, biträdet tages i anspråk i sådant avseende och, i
den mån detta föranleder behov av tillfällig skrivhjälp, själv bekosta
denna.

I avseende å de föreslagna anslagen till skrivmaterialier bär hovrätten
inhämtat, att ett flertal häradshövdingar i avgivna utlåtanden över betänkandet
funnit beloppen synnerligen låga och särskilt ställt sig avvisande
gent emot de sakkunnigas beräkningar i fråga om kostnaderna för
skrivmaskiner. I vad mån dessa betänkligheter äga fog undandrager sig
emellertid hovrättens bedömande.

Lika litet tilltror sig hovrätten göra något bestämt uttalande angående
de beräkningar, betänkandet innehåller i avseende å kostnaden för tillfällig
skrivhjälp. Dock nödgas hovrätten, såsom i annat sammanhang antytts,
antaga att nämnda kostnad kommer att betydligt överstiga det av
de sakkunniga beräknade beloppet 100,000 kronor.

I anledning av vad betänkandet innehåller i fråga om resekostnadsersättning
åt befattningshavare i domsagorna vill hovrätten allenast erinra,
att det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke sådan ersättning
bär vid lagtima ting eller därunder infallande allmänt tingssammanträde
utgå åt två häradshövdingen åtföljande biträden. Bortsett från att det i
många fall ur allmänhetens synpunkt är önskvärt, att häradshövdingen
åtföljes av två biträden, av vilka det ena då kan under någon del av pågående
förhandlingar vara behjälplig med handlingars utlämnande, synes
det ej.vara oskäligt, om i den avlöning, staten anser sig böra bereda de
unga i domsagorna tjänstgörande juristerna, får ingå vad som erfordras
för att låta dem utan särskild ekonomisk uppoffring bevista de för deras
utbildning synnerligen betydelsefulla förhandlingarna vid rättegångstillfällen,
som här avses. De utgifter, som härigenom skulle åsamkas statsverket,
torde ej vara av någon större betydelse.”

233

III. Framställningar till Konungen.

1 och 2. Framställningar angående förvaltningen av Askims, Västra
och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga.

Den 15 maj 1923 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 underdånig skrivelse den 14 januari 1921, intagen i min ämbetsberättelse
till 1922 års riksdag sid. 223 o. f., anförde jag, att vid en av mig den
3 december 1920 företagen inspektion i Askims, Västra och östra Hisings
samt Sävedals härads domsaga framkommit, att en betydlig arbetsbalans
fÖrefanns i domsagan. Jag framhöll, att det syntes ofrånkomligt, att
balansen med det snaraste bortarbetades, och föreslog vissa åtgärder i sådant
syfte.

Efter det yttrande infordrats från domliavanden, häradshövdingen I.
Ernberg, och Göta hovrätt, fann Eders Kungl. Maj:t genom beslut den
25 februari 1921 gott bemyndiga hovrätten att, i ändamål att Ernberg
skulle kunna odelat ägna sig åt åtgärder för undanröjande av den arbetsbalans,
som förefunnes i domsagan, meddela honom ledighet från häradshövdingämbetet
under 6 månader å tid under 1921, som hovrätten ägde
bestämma.

Sedan jag den 21 och den 22 september 1921 anställt förnyad inspektion
i domsagan, avlät jag den 7 november samma år till Eders Kungl. Maj:t
en ny framställning i ämnet, intagen i nämnda årsberättelse sid. 228 o. f.,
däri jag anförde, att häradshövdingen Ernberg på en av mig vid inspektionen
framställd fråga, om och i vad mån arbetsbalansen efter den föregående
inspektionen minskats, omförmält att, som han icke förrän just
den dag, mitt andra besök i domsagan inträffade, fått tjänstledighet enbart
i detta syfte, någon större del av det efterblivna arbetet icke hunnit
utföras. Vidare anförde jag i min framställning, att vid den senare
inspektionen beträffande arbetsbalansen efter Ernbergs uppgifter antecknats
följande:

De vid inspektionen 1920 anmärkta bristerna i domboken beträffande
maj-, juni- och julisammanträdena 1919 voro icke avhjälpta. Jämväl domboken
vid allmänna sammanträdet under april 1919 var icke fullständig,
vilket av misstag icke blivit uppgivet vid föregående inspektion, i det 14
den 8 och 12 till 15 den 9 april handlagda mål ännu icke blivit uppsatta.
De från första och andra allmänna sammanträdena under hösttinget 1920
anmärkta 2 expropriationsmålen voro uppsatta, det ena dock ej justerat.
Domböckerna för alla senare sammanträden voro uppsatta och utskrivna
med undantag av 6 eller 7 mål från det den 4—den 6 april 1921 hållna
allmänna sammanträdet och några mål från det senast hållna allmänna
sammanträdet. Saköreslängder för maj-, juni- och julisammanträdena
1919 voro uppsatta men hade, då de ännu icke kollationerats, icke av -

234

sänts. Inga saköreslängder för tremanssammanträdena under 1919 voro
ännu expedierade. Saköre slängderna för hela 1920 samt för sammanträdena
under 1921 till och med marssammanträdet voro expedierade. För
april- och majsammanträdena voro saköreslängder uppsatta men ännu icke
expedierade. För senare sammanträden fnnnos ännu icke några saköreslängder.

Angående lagfartsärendena hade antecknats följande: Införingarna i
lagfartsboken hade fortskridit, så att de den 21 februari 1921 handlagda
lagfartsärendena voro föremål för införing. För tiden den 21 februari—
den 17 maj 1921 voro lagfartsprotokollen helt uppsatta och delvis justerade.
För tiden efter den 17 maj voro uppsatta från sjätte allmänna sammanträdet
40 ärenden av 77, från tremanstinget den 13 juni 4 ärenden av
15 och från slutsammanträdet i juli 46 ärenden av 138. Alla lagfartsärenden
vid tremanstinget den 15 augusti voro uppsatta och justerade. Beträffande
äldre lagfartsärenden förefanns en betydande lucka, i det att
protokoll angående lagfart för statens järnvägar å flera hundra områden,
exproprierade för bansträckan Göteborg—Alingsås, vilken lagfart
sökts i januari 1920, ännu icke blivit uppsatt. Ernberg hade icke tagit
närmare del av de ingivna handlingarna och kunde därför icke yttra sig
om det felande arbetets omfattning. Därjämte hade ett par äldre lagfartsärenden
av besvärlig art ännu icke uppsatts.

I fråga om inteckningsärendena hade antecknats, att införingarna i inteekningsboken
fortskridit till och med den 25 oktober 1920. För tiden därefter
voro inteckningsprotokoll uppsatta till och med den 24 januari 1921.
Protokollet vid andra allmänna sammanträdet av vårtinget 1921 var uppsatt,
men somliga paragrafer voro ännu ej justerade. Av de vid senare
sammanträden förekomna inteckningsärendena återstodo ouppsatta vid
tremanssammanträdet den 21 februari omkring 10, vid tredje allmänna
sammanträdet, börjat den 7 mars, 8—10, vid tremanssammanträdet den 21
mars omkring 70, vid fjärde allmänna sammanträdet, börjat den 4 april,
omkring 10, vid tremanssammanträdet den 18 april 5 å 6 av 41, vid femte
allmänna sammanträdet, börjat den 2 maj, omkring 20 av 100, vid tremanssammanträdet
den 17 maj 6 av 13, vid sjätte allmänna sammanträdet, börjat
den 30 maj, 30 av 180, vid tremanssammanträdet den 13 juni 16 av 43,
vid slutsammanträdet den 20 juli omkring 70 av 178 och vid tremanssammanträdet
den 15 augusti 24 av 83. Vad som var uppsatt till och med
tremanssammanträdet den 21 mars var helt och hållet justerat. Av det för
senare sammanträden uppsatta var en stor del justerad.

Övriga småprotokoll voro helt och hållet uppsatta men beträffande sammanträden
efter aprilsammanträdet 1921 endast delvis justerade. Förmyndarförelägganden
hade ej meddelats efter 1918. Renovationer av småprotokollen
voro avskickade för tiden till och med hösttinget 1919. Största
delen av renovationerna för 1920 var skriven, varjämte renovation av
lagfartsprotokollet vid första allmänna sammanträdet av 1921 års vårting
var påbörjad. Statistiska uppgifter voro lika bristfälliga som vid
inspektionen 1920. Beställningar å omkring 130 gravationsbevis voro icke
fullgjorda. Av dessa voro omkring 80 uppsätta men ej justerade. Många
av de övriga bevisen hade beställts under augusti eller någon av de sista
dagarna av juli 1921. Antalet gravationsbevis uppgick till 7 å 800 om
året. Vid inspektionen 1920 anmärkta ägodelningsärenden voro, möjligt -

235

vis med undantag av en eller annan fastställelse av ägostyckning, oavgjorda.
Åt de ägodelningsärenden, som efter inspektionen inkommit, var
intet åtgjort. Dagbok över ägodelningsmål var ännu icke uppsatt för
tiden efter 1918.

Efter denna redogörelse för arbetsbalansens omfattning hemställde jag om
vidtagande av särskilda åtgärder, för att balansen skulle kunna bortarbetas.

Genom beslut den 25 november 1921 fann Eders Kungl. Maj:t gott dels
medgiva, att till ett särskilt biträde med juridisk utbildning, om vars anställande
hovrätten hade att på Ernbergs anmälan förordna och som
skulle hava till uppgift att medverka vid bortarbetande! av arbetsbalansen,
skulle från och med den 1 december 1921 och längst till den 1 april
1922 utgå gottgörelsc efter 3,300 kronor för år, därav 2,500 kronor skulle
bestridas av statsmedel och, enligt Ernbergs åtagande, 800 kronor av honom
tillkommande avlöningsmedel, dels ock föreskriva, att å ifrågavarande
arvode dyrtidstillägg icke skulle utgå.

Som enligt vad jag erfarit ej heller den i enlighet med Eders Kungl.
Maj:ts sistnämnda beslut vidtagna anordningen medfört åsyftat resultat
i avseende å bortarbetande! av arbetsbalansen, anmodade jag den 27 december
1922, i sammanhang med remitterandet av en till mig insänd klagoskrift
rörande dröjsmål med tillhandahållande av protokoll i visst
ärende, Ernberg att tillika inkomma med fullständiga upplysningar om
huru långt arbetet i domsagan vid årsskiftet 1922—1923 fortskridit.

På grund av sjukdom blev häradshövdingen Ernberg icke i stånd att
avgiva det begärda yttrandet. Sedan han den 26 april 1923 avlidit, har
emellertid assessorn i Svea hovrätt N. Berlin, vilken av Göta hovrätt förordnats
att, intill dess ny häradshövding kan varda utnämnd i Askims
m. fl. härads domsaga, förvalta häradshövdingämbetet därstädes, besvarat
remissen. Beträffande arbetsbalansen förklarade Berlin att, då han
under endast en veckas tid haft tillfälle att sätta sig in i förhållandena i
domsagan, han ännu icke kunnat till fullo överblicka balansens omfattning,
men att hans förhoppning vore att till den 1 september 1923 kunna
avarbeta större delen av densamma. Berlin anförde därjämte att, som
domarämbetet i och för sig vore synnerligen betungande, kunde ifrågasättas,
huruvida icke, förutom de i domsagan anställda befattningshavarna —
en biträdande domare, en förste notarie och en andre notarie — ytterligare
en andre notarie lämpligen borde anställas för tiden från och med
den 1 juni till och med den 31 augusti 1923 med rätt för honom att under
nämnda 3 månader av statsmedel uppbära ersättning i överensstämmelse
med vad för andre notarie funnes föreskrivet. En för ändamålet lämplig
person skulle kunna stå till förfogande.

Under hand har Berlin därefter meddelat, att arbetsbalansen i domsagan
ännu är stor. Enligt en approximativ beräkning vore 369 mål och ärenden,
hörande till domboken 1918—1921, ännu ej uppsatta i koncept. Av
domboken i rannsakningsmål från åren 1919—1921 vore mer än 50 paragrafer
ouppsatta. Av ägodelningsrättsärenden vore ej mindre än 104 hemmansklyvningar
och ägostyckningar från åren 1917—1922 icke behandlade.
Domhoksstatistiken för 1918 och 1919 vore icke uppgjord. Ett stort antal
beställda gravationsbevis vore visserligen uppsatta men icke justerade.
De angivna siffrorna vore dock endast approximativa, och Berlin ansåge,
att de vore snarare för låga än för höga.

236

Det anförda giver vid handen att, trots de åtgärder, som redan vidtagits,
en oerhört stor arbetsbalans fortfarande förefinnes i Askimsdomsagan.
Beträffande grunden till dess uppkomst tillåter jag mig hänvisa till vad
jag därom anfört i mina föregående framställningar i ämnet. Orsaken
till att balansen icke i vidare mån hunnit bortarbetas torde delvis vara
att finna däri, att häradshövdingen Ernberg under längre tid på grund
av minskad arbetsförmåga och slutligen till följd av sjukdom blev oförmögen
att med den kraft, som skulle erfordrats, ägna sig åt den stora
domsagans mödosamma skötsel.

Då förhållandena i domsagan alltjämt icke torde kunna bringas till ordning,
utan att särskilda åtgärder vidtagas, nödgas jag för tredje gången
bringa frågan inför Eders Kungl. Maj:t. Det måste uppenbarligen ligga
i det allmännas intresse, att ordning och reda i domsagans förvaltning
inom den närmaste tiden äntligen åstadkommes. Svårigheterna, vilka
synas kunna bliva av ödesdiger beskaffenhet, fordra, enligt mitt förmenande,
att extra ordinära åtgärder skyndsamt vidtagas. Detta icke blott
för rättsvårdens egen skull utan i all synnerhet därför att den rättssökande
allmänhetens intresse icke kan tillgodoses med mindre än att felen
snabbt och grundligt undanröjas. Det är icke skäligt, att allmänheten
fortfarande skall bliva lidande på grund av de missförhållanden, som
ännu råda.

Emellertid torde kunna ifrågasättas, om ett anställande av ytterligare
en andre notarie för en tid av allenast 3 månader, såsom t. f. domhavanden
föreslagit, skulle vara tillräckligt. I allmänhet torde en sådan avarbetning
av gamla mål och ärenden, som här är i fråga, kräva längre tid
än som på förhand kunnat beräknas, och det synes troligt att, enligt vad
t. f. domhavanden antytt, åtskilliga ännu ej upptäckta brister småningom
komma i dagen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t — i likhet med beslutet den 25 november 1921 — ville medgiva,
att till ett särskilt biträde med juridisk utbildning, som skulle hava
till uppgift att medverka vid bortarbetandet av arbetsbalansen i Askims
m. fl. härads domsaga, måtte under viss, ej för knappt tillmätt tid utgå
lämplig gottgörelse av statsmedel.”

De åtgärder, som med anledning av framställningen vidtogos, framgå
av nästföljande skrivelse. Den 8 september 1923 företog jag inspektion av
domsagan, och i anledning av vad som därvid förekom avlät jag den 21
i samma månad till Konungen en ny framställning av bland annat följande
innehåll:

”Genom beslut den 1 juni 1923 fann Eders Kungl. Maj:t gott dels medgiva,
att till ett särskilt biträde med juridisk utbildning, om vars anställande
Göta hovrätt hade att på domhavandens anmälan förordna och som
skulle hava till uppgift att medverka vid bortarbetandet av uppkommen
arbetsbalans i Askims m. fl. härads domsaga, finge från och med samma
dag och längst till den 1 oktober 1923 av statsmedel utbetalas ett arvode
å 1,800 kronor för år ävensom en ersättning, motsvarande dyrtidstillägg å
nämnda arvode, i enlighet med de grunder, som gällde eller komme att
gälla för befattningshavare, tillhörande i lönehänseende oreglerat verk,

237

dels ock anbefalla länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att vid utgången
av varje månad till ifrågavarande biträde utbetala den honom tillkommande
gottgörelse samt avföra de utbetalda beloppen, jämväl den dyrtidstillägg
motsvarande ersättningen, från det under andra huvudtiteln upptagna
anslaget till extra utgifter.

För att utröna i vad mån arbetsbalansen under sommaren 1923 kunnat
minskas företog jag den 8 september i närvaro av häradshövdingen, f. d.
revisionssekreteraren K. Schlyter, hovrättsassessorn Berlin och biträdande
domaren B. Bergström inspektion å domsagans kansli i Göteborg.

Med anledning av Eders Kungl. Maj:ts medgivande hade hovrätten föroidnat
e. o. notarien G. Johnsson att i domsagan tjänstgöra såsom särskilt
biträde vid avarbetandet av arbetsbalansen.

Under inspektionen granskades domböcker och övriga protokoll ävensom
rotlar, diarier och fastighetsböcker för den tid, under vilken arbetet i domsagan
varit på balans. Därvid fann jag, att beträffande dombok, saköreslängder,
småprotokoll, statistiska uppgifter och konkursärenden balansen
i det närmaste avarbetats. Allenast de statistiska uppgifterna för de två
första kvartalen 1921 voro ännu under utarbetande, och i fråga om en del
äldre konkurser skulle konkursroteln fullständigas.

Beträffande domboken anförde assessorn Berlin bland annat, att han
fördelat arbetet sålunda, att biträdande domaren Bergström omhändertagit
kompletteringen av rannsakningsdomboken, medan Berlin övertagit
avslutandet av den äldre domboken i övrigt och därvid haft biträde av
den av hovrätten förordnade extra notarien. Med ledning av memorialanteckningarna
hade Bergström under maj och juni uppsatt felande rannsakningsparagrafer
till ett antal av 28 för år 1919, 13 för år 1920, 8 för år
1921 och 3 för år 1922, vilka av Berlin justerats och underskrivits. Domboken
i övrigt hade uppsatts av Berlin, i den mån detta icke tidigare
skett. 370 domboksparagrafer hade skrivits med ledning av befintliga
memorialanteckningar. Det hade sålunda lyckats att få domboken komplett.

Enligt uppgift av biträdande domaren Bergström, som av hovrätten
sedermera förordnats att såsom ordförande i domsagans ägodelningsrätter
handlägga skiftesärenden från och med den 15 augusti till och med
den 30 september 1923, hade, efter det Bergström under juli månad fastställt
16 ägostyckningar, balansen å skiftesärenden den 1 augusti 1923 utgjort
108 mål och ärenden, av vilka 41 rörde fastställande av ägostyckning,
ett eller annat fastställande av ägoutbyte och återstoden besvär
eller underställda hemmansldyvningsförrättningar. Av de den 1 augusti
oavgjorda ärendena hade ett femtiotal vid Berlins tillträde till domarämbetet
icke varit för granskning översända till överlantmätaren. Så
snart detta uppdagats, hade handlingarna skickats för granskning. På
grund av att överlantmätaren under sommaren åtnjutit ledighet hade de
först på senaste tid börjat återkomma. Den 6 september hade sålunda 12
ärenden inkommit i granskat skick. Av dessa hade 5 ägostyckningar redan
fastställts. Därutöver hade under september fastställts ytterligare 10 ägostyckningar.
Efter den 1 augusti 1923 hade inkommit 11 skiftesärenden,
av vilka ett rörde laga skifte, 5 hemmansklyvningar, 4 ägostyckningar och
ett ägoutbyte. Vid inspektionen omfattade balansen 104 oavgjorda ärenden,
av vilka 34 voro föremål för granskning av överlantmätaren. Ägodelningsrätterna
i domsagan, till antalet tre, nämligen Askims härads ägo -

238

delningsrätt, Västra och östra Hisings härads ägodelningsrätt samt Sävedals
härads ägodelningsrätt, voro kallade till sammanträden respektive
den 18, den 19 och den 21 september. Å dessa sammanträden skulle komma
att avgöras tillhopa 12 besvärs- och underställningsmål. I 3 besvärsmål
voro syner på stället utsatta till den 12 och den 17 september. På en av
mig framställd fråga uppgav biträdande domaren Bergström, att han beräknade,
att balansen av ägodelningsärenden den 1 oktober 1923 skulle utgöra
55 å 60, vilken balans huvudsakligen skulle komma att bestå av ärenden
angående hemmansklyvning. Att intill nämnda tidpunkt ytterligare
avarbeta balansen ansåg Bergström icke möjligt.

1 anslutning till vad Bergström sålunda yttrat anförde revisionssekreteraren
Schlyter, att han för att påskynda avarbetandet av den vid hans
tillträde till häradshövdingämbetet befintliga stora balansen å skiftesärenden
med Bergström träffat överenskommelse, att Bergström skulle
ägna huvudparten av sin arbetstid åt dessa, och hovrätten hade sedermera
på revisionssc kreteraren Schlyters framställning, såsom nyss berörts, förordnat
Bergström att såsom ordförande i domsagans ägodelningsrätter
handlägga dylika ärenden. I den skrivelse, som åtföljt framställningen
till hovrätten, hade revisionssekreteraren Schlyter anfört, att ingen som
helst utsikt funnes till att balansen å skiftesmål skulle hinna avarbetas
till september månads utgång, utan skulle det säkert visa sig erforderligt
att förlänga sagda anordning. Vid sidan om arbetet med skiftesmålen
hade biträdande domaren huvudsakligen biträtt med justerande och utfärdande
av gravationsbevis. I gengäld för det revisionssekreteraren Schlyter
sålunda för de löpande göromålen delvis avstått från att anlita biträdande
domaren hade den extra notarie, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande
skulle finnas i domsagan till och med september månads utgång för
biträde med arbctsbalansens avarbetande, använts för nämnda göromål.
För tiden efter den 1 oktober syntes tvenne olika utvägar möjliga att anlita
för avarbetande av skiftesmålsbalansen. Närmast till hands syntes
Tigga, att en särskild ordförande i ägodelningsrätterna bleve av Kungl.
Maj:t förordnad jämlikt 117 § skiftesstadgan för tiden intill årets slut.
Det vore nämligen för revisionssekreteraren Schlyter ytterst betungande
att icke i full utsträckning få utnyttja biträdande domarens arbetskraft
för de löpande göromålen. Emellertid ställde det sig tydligtvis vida billigare
för statsverket, om den nuvarande anordningen utsträcktes att
gälla till årets slut.

I min ovanberörda underdåniga framställning den 15 maj 1923 tillät jag
mig yttra, att i allmänhet en sådan avarbetning av gamla mål och ären
den, som vore i fråga, krävde längre tid än som på förhand kunde beräknas.
Trots det synnerligen förtjänstfulla arbete, vilket på olika händer
under sommaren nedlagts i domsagan, torde likväl vid den i Kungl. Majrts
beslut av den 1 juni fastställda tidpunkten eller den 1 oktober 1923, då
förordnandet för det till balansens avarbetande anställda särskilda biträdet
skall upphöra, ännu återstå en avsevärd balans å skiftesärendena.

Det torde väl icke vara omöjligt, att dessa mål eller ärenden, fördelade
å arl etet under en längre tid, skulle kunna slutbehandlas utan tillgripande
a''7 särskilda åtgärder. Men den långsamhet i ärendenas handläggning,
som därav skulle bliva en följd, skulle säkerligen bliva till stor olägenhet.

239

Samma skäl, som jag i min föregående skrivelse åberopat till stöd för
min mening, att extra ordinära åtgärder borde vidtagas för att inom den
närmaste tiden återställa ordning i domsagans förvaltning, torde finnas
i avseende å det ännu kvarstående missförhållandet, att en stor mängd
skiftesärenden alltjämt ligga oavgjorda. Då arbetet med den huvudsakliga
balansens undanröjande blivit med sådan framgång bedrivet under
sommaren, synes det icke mer än rimligt, att ett sista bistånd lämnas till
uppnående av fullständig jämvikt.

Jag anser mig därför böra livligt understödja det önskemål, som av
revisionssekreteraren Schlyter vid min inspektion i domsagan framhölls,
därvid jag emellertid finner mig böra förorda det av honom omförmäla
senare alternativet.

Under åberopande av vad jag ovan anfört får jag sålunda hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t ville medgiva, att till ett särskilt biträde med
juridisk utbildning, som skulle hava till uppgift att medverka vid bortarbetandet
av arbetsbalansen i Askims m. fl. härads domsaga, måtte utgå
gottgörelse av statsmedel för tiden från och med den 1 oktober till och
med den 31 december efter samma grunder, som stadgats genom Eders
Kungl. Maj:ts beslut den 1 juni 1923.”

Genom beslut den 28 september 1923 medgav Kungl. Maj:t, att till ett
särskilt biträde med juridisk utbildning, om vars anställande Göta hovrätt
hade att på anmälan av domhavanden i Askims in. fl. härads domsaga
förordna och som skulle hava till uppgift att medverka vid bortarbetandet
av arbetsbalansen i domsagan, finge från och med den 1 oktober
1923 och längst till den 1 januari 1924 utbetalas gottgörelse av statsmedel
efter samma grunder och i enahanda ordning, som stadgats genom Kungl.
Maj:ts ovan omförmälda beslut den 1 juni 1923.

3. Framställning angående skyldighet för domstol att i mål, vari
förordnats om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp,
avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan målet avgöres.

I denna fråga har jag den 5 juni 1923 till Konungen avlåtit följande
framställning:

”Vid den inspektion inom Gävleborgs län, som jag 1922 företog, fann
jag bland annat, att den 8 september 1922 inför Gästriklands östra domsagas
häradsrätt hållits rannsakning med för dråp häktade L. A. Ekm.nn,
vilken misshandlat arrendatorn G. Eriksson, så att döden därav följt.
Ekman hade häktats den 27 augusti 1922, varom domhavanden den 29 i
samma månad erhållit underrättelse. Rättsmedicinsk undersökning å den
döde hade den 30 augusti förrättats av provinsialläkaren P. Landahl, därvid
denne förklarat dödsorsaken hava varit yttre våld å huvudet, buken
och högra låret. Sedan häradsrätten redan den 8 september 1922 meddelat
utslag, varigenom Ekman jämlikt 14 kap. 4 § och 4 kap. 3 § strafflagen
för uppsåtlig misshandel med berått mod, därav annan ljutit döden, dömts
till straffarbete 10 år samt Ekman avgivit nöjdförklaring och börjat av -

-240

tjäna straffet, hade från K. B. i länet till domliavanden för kännedom
överlämnats avskrift av en från kungl. medicinalstyrelsen den 11 september
1922 avlåten skrivelse till K. B., i vilken jämlikt föreskriften i 4 §
av den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen den 17 december 1914
meddelats, att vid granskning av den 2 september 1922 inkommet protokoll
och utlåtande över den av provinsialläkaren Landahl den 30 augusti
1922 förrättade rättsmedicinska besiktningen och liköppningen å döda
kroppen efter Eriksson styrelsen beslutat att med ändring av obducentens
attest över obduktionen avgiva det utlåtande, att obduktionsföreteelserna
gåve vid handen, att orsaken till Erikssons död varit yttre våld å
huvudet, som orsakat brott å huvudskålens ben samt blodutådring inom
huvudskålen.

Under inspektionen framställde domhavanden förfrågan, huru man
borde förfara, om, efter det häradsrätten meddelat utslag, genom medicinalstyrelsens
sedermera inkomna yttrande visade sig, att ett läkarutlåtande
över rättsmedicinsk undersökning varit felaktigt. Jag framhöll,
att den situation, som kunde uppkomma genom att ett dylikt av medicinalstyrelsen
avgivet utlåtande inkomme för sent, skulle kunna bliva av
mycket betänklig beskaffenhet, och jag sade mig skola närmare undersöka
förhållandet.

Sedan jag i anledning av vad sålunda förekommit anhållit, att medicinalstyrelsen
måtte till mig inkomma med utlåtande, anförde medicinalstyrelsen
följande:

I det omförmälda fallet hade protokoll och utlåtande rörande obduktionen
inkommit till medicinalstyrelsen den 2 september, och redan den 11
i samma månad hade styrelsen i rättsmedicinsk nämnd fattat beslut om
ändring av obducentens utlåtande. Meddelande därom hade omedelbart avsänts
till länsstyrelsen för vederbörande domstols underrättande. Medicinalstyrelsen
ovetande hade häradsrätten redan den 8 september meddelat
utslag i målet. Vad sålunda inträffat vore icke någon enastående företeelse.
I en bifogad promemoria redogjordes i korthet för några liknande
fall. Redan kommittén för revision av de för rättsmedicinska undersökningar
gällande stadganden hade i betänkande den 1 november 1906 beaktat
faran av ett dylikt rättstillstånd och uppgjort förslag till lag angående
skyldighet för domstol att i mål, vari förordnats om rättsmedicinsk
obduktion, avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan målet avgjordes. Sådant
lagförslag hade upptagits även i ett medicinalstyrelsens betänkande
i ämnet den 17 april 1913 och i styrelsens förslag angående rättsmedicinalväsondets
ordnande enligt utlåtande den 22 februari 1918. Erfarenheten
under de senaste åren hade visat, att styrelsen endast i ett fåtal fall fått
mottaga meddelande från domstol, länsstyrelse eller obducent, att obduktionsprotokoll
och utlåtande vore föremål för domstols prövning, önskvärt
vore därför, att länsstyrelse, eventuellt domstol, finge skyldighet att,
så snart åtal anhängiggjorts på grundval av protokoll och utlåtande över
rättsmedicinsk obduktion och styrelsens granskningsbeslut icke vore känt,
ofördröjligen hos medicinalstyrelsen anhålla om meddelande rörande resultatet
av styrelsens granskning. Vore därvid granskningen i styrelsen
ännu icke avslutad, kunde ärendet upptagas till behandling med förbigående
av andra mindre brådskande ärenden. Länsstyrelsen i Örebro län

241

hade i viss mån följt den av styrelsen angivna riktlinjen, i det länsstyrelsen
vid översändande av obduktionshandlingar, då häktning skett, plägade
anhålla om underrättelse, huruvida yttrande i ärendet från medicinalstyrelsen
borde avvaktas, innan målet av vederbörande åklagare överlämnades
till avgörande.

I de icke så få fall, yttrade medicinalstyrelsen vidare, då det vore avvikt
att, utöver vad obduktionsprotokollet innehölle, bekomma ytterligare
upplysningar, hade medicinalstyrelsen i skrivelse till vederbörande länsstyrelse
anhållit, att polisförhörsprotokoll ävensom eventuellt, innan utslag
folie, rättegångshandlingar måtte till styrelsen insändas. I skrivelsen hade
därjämte brukat hemställas att, om ärendet skulle vara eller hava varit
föremål för domstols prövning, meddelande ofördröjligen måtte avlåtas till
domstolen, att obducentens protokoll och utlåtande ännu icke blivit av
medicinalstyrelsen slutligt granskade och godkända. Dylik granskning
verkställdes i regel av vederbörande byråchef. Yppades därvid anledningtill
framställande av anmärkning eller hade meddelande ingått, att ärendet
vore föremål för domstols prövning, överlämnades handlingarna till
prövning av styrelsen i rättsmedicinsk nämnd, på sätt i 25 § av styrelsens
instruktion omförmäldes. Denna styrelsens prövning förorsakade alltid
någon förlängning av granskningstiden, i all synnerhet om, såsom stundom
bleve av nöden, ärendet måst för utredning överlämnas till den rättsläkare,
som deltoge i ärendets avgörande i rättsmedicinska nämnden, eller till annan
medlem av styrelsens vetenskapliga råd.

Vid utlåtandet fanns fogad en promemoria, ur vars innehåll må antecknas
följande:

Efter förordnande av Arbrå och Järvsö tingslags häradsrätt förrättades
den 14 februari 1913 rättsmedicinsk obduktion å döda kroppen efter
J. C. Hedjerssons 12-årige son Jonas Hedjersson. Över obduktionen avgav
obducenten det utlåtande, att gossen Hedjersson avlidit genom annans
handaverkan. J. C. Hedjersson, som stod under åtal vid häradsrätten, dömdes
den 20 februari 1913 mot sitt nekande till livstids straffarbete för mord
å sin son. Den 5 mars 1913 inkom protokoll över obduktionen jämte utlåtande
till medicinalstyrelsen för granskning. Den 19 i samma månad begärde
därjämte Svea hovrätt medicinalstyrelsens yttrande över handlingarna
i målet. I skrivelse den 10 maj 1913 till hovrätten avgav medicinalstyrelsen
det utlåtande, att obduktionsföreteelserna icke motsade antagandet,
att Jonas Hedjersson omkommit genom hängning, men att i medicinalstyrelsen
anställda försök ådagalagt möjligheten av att Jonas Hedjerssons
död vållats av olyckshändelse. Hovrätten yttrade i utslag den 26 juni
1913 att, enär Hedjersson genom vad i målet förekommit icke, särskilt
med hänsyn till innehållet i det av medicinalstyrelsen avgivna utlåtandet,
kunde anses lagligen förvunnen att hava berövat sin son livet, ogillades
åtalet för mord. Hovrättens utslag blev av Kungl. Maj:t fastställt (N. J. A.
1913 not. B n:r 571).

Den 5 maj 1916 förrättades obduktion å döda kroppen efter ett av ogifta
Alfhild Berglöf framfött flickebarn. Obducenten yttrade, att orsaken till
barnets död sannolikt varit kvävning men att det icke kunnat med visshet
avgöras, på vad sätt denna tillkommit. Alfhild Berglöf ställdes vid
Stockholms rådhusrätt under åtal för barnamord. Rådhusrätten fann i utslag
den 6 juni 1916 henne icke kunna fällas till ansvar. Rådhusrättens

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

242

utslag vann laga kraft. I ett efter granskning av obduktionshandlingarna
den 25 januari 1917 avgivet utlåtande yttrade medicinalstyrelsen, att tillräckliga
skäl förefunnes för antagandet, att Alfhild Berglöfs foster ljutit
döden genom manuellt åvägabragt strypning. Efter ansökan av åklagaren
blev målet därefter jämlikt 17 kap. 32 § rättegångsbalken upptaget till
prövning i Svea hovrätt, som i utslag den 20 juni 1918 dömde Alfhild
Berglöf jämlikt 14 kap. 22 § strafflagen för barnamord. Hovrättens utslag
fastställdes av Kungl. Maj:t (N. J. A. 1918 not. B n:r 447).

Den 3 maj 1920 inkommo till medicinalstyrelsen obdnktionsprotokoll och
utlåtande angående ett i Söderhamn anträffat okänt foster. För erhållande
av kompletterande upplysningar gjordes förfrågan hos magistraten
i Söderhamn, om modern till ifrågavarande foster blivit upptäckt. Till
svar meddelades, att modern ogifta Olga Viktoria Lindros dömts för barnamord
den 19 april 1920 samt att hon förklarat sig nöjd med domen och
hölle på att avtjäna sitt straff. Efter granskning av obduktionshandlingarna
avgav medicinalstyrelsen därpå det ändrade utlåtande, att obduktionsföreteelserna
ej lämnat bevis för antagandet, att barnets död genom
kvävning måst vara orsakad genom handaverkan å fostret.

Den 19 maj 1922 förrättades obduktion å döda kroppen efter ett av
tjänsteflickan Rut Ingeborg Nilsson framfött foster. I avgivet utlåtande
yttrade obducenten, att barnet avlidit av kvävning omedelbart efter det
eller de första andetagen. Utlåtandet inkom till medicinalstyrelsen den
27 maj 1922. Då utredning befanns nödvändig, gjordes förfrågan hos K. B.
i Skaraborgs län, om ärendet vore föremål för rättslig prövning, och anhölls
tillika om del av eventuellt förhörsprotokoll. Den 20 juni inkommo
handlingarna i ett vid Vartofta och Frökinds häradsrätt handlagt mål
mot Rut Ingeborg Nilsson, som häktats, och framgick av handlingarna,
att häradsrätten genom utslag den 15 juni jämlikt 14 kap. 25 § strafflagen
för det hon fött i enslighet, som hon icke sökt, samt fostret å lönn lagt
dömt henne till fängelse 4 månader. Den 19 juni 1922 började Rut Ingeborg
Nilsson avtjäna straffet. Den 3 juli 1922 avgav medicinalstyrelsen
det ändrade utlåtande, att fostrets död orsakats av skadegörelse å fosterhuvudet
genom själva förlossningsakten, varom K. B. samma dag, före
besvärstidens utgång, genom telegram underrättades. Sedan Rut Ingeborg
Nilsson hos Kungl. Maj:t sökt resning i målet, yttrade Kungl. Maj:t
i utslag den 8 september 1922 att, enär på grund av innehållet i medicinalstyrelsens
utlåtande frågan om Rut Ingeborg Nilssons brottslighet kommit
i förändrat läge, funne Kungl. Maj:t skäligt att, med upphävande av
häradsrättens utslag, förordna, att häradsrätten skulle hava att ånyo upptaga
målet till handläggning, och skulle Rut Ingeborg Nilsson omedelbart
ur fängelset lösgivas. Därefter ställdes Rut Ingeborg Nilsson ånyo under
tilltal vid häradsrätten, som genom utslag den 24 oktober 1922, enär Rut
Ingeborg Nilsson genom sin underlåtenhet att söka hjälp vid förlossningen
och på grund av i målet i övrigt förekommande omständigheter måste anses
hava varit vållande till fostrets död, jämlikt 14 kap. 25 och 9 §§ strafflagen
dömde henne till fängelse 2 månader, vilket straff skulle anses avtjänt
genom den tid Rut Ingeborg Nilsson på grund av häradsrättens
utslag den 15 juni 1922 undergått fängelse.

Den 23 augusti 1922 förrättades obduktion å döda kroppen efter ett av
ogifta Lilly Amanda Jansson framfött foster, därvid obducenten avgav

243

det utlåtande, att dödsorsaken med största sannolikhet varit vissa beskrivna
skador å fosterhuvudet, varjämte som bidragande dödsorsak
kunde antagas blödning genom öppetstående navelsträngskärl. Protokoll
över obduktionen och utlåtandet inkommo till medicinalstyrelsen den 4
september 1922. Den 15 september förklarades Lilly Amanda Jansson häktad
såsom misstänkt för barnamord. Under rannsakningens gång begärde
Medelpads västra domsagas häradsrätt med översändande av protokollen
i målet medicinalstyrelsens utlåtande. Sådant avgavs den 9 november 1922
och innehöll, med ändring av obducentens attest, att obduktionsföreteelserna
lämnade i viss mån stöd för antagandet, att skadorna sannolikare
uppkommit genom förlossningsmekanisinens inverkan å fostret än genom
handaverkan å detsamma. Genom utslag den 20 november 1922 förklarade
häradsrätten Lilly Amanda Jansson ej kunna till ansvar fällas.

I § 1 i kungl. stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör
vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp föreskrives, att
dylik undersökning — rättsmedicinsk obduktion — anställes på förordnande
av K. B., domstol eller i stad även av polismyndighet. Vid obduktionen
skall jämlikt § 11 föras protokoll, som enligt § 12 jämte protokoll
över rättskemisk eller annan undersökning, där sådan ägt rum, lägges till
grund för och bilägges det utlåtande, vilket av läkaren skall avgivas och
enligt föreskrift i gällande provinsialläkarinstruktion bestyrkas, varefter
handlingarna överlämnas till den myndighet, som utfärdat det förordnande,
på grund varav obduktion ägt rum. En avskrift av handlingarna
skall ofördröjligen av läkaren genom vederbörande länsstyrelse insändas
till medicinalstyrelsen.

Enligt 1 § i instruktionen den 17 december 1914 för medicinalstyrelsen
skall styrelsen tillhandagå domstolar och andra behöriga myndigheter med
av dem begärda rättsmedicinska utlåtanden samt offentliga och kommunala
myndigheter med de upplysningar och det biträde, som av dem äskas
och som ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt,
i den mån så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i därunder fallande
spörsmål, som av myndigheter eller institutioner i in- eller utlandet
begäras.

I 4 § i instruktionen stadgas, att styrelsen skall vaka däröver, att vederbörande
läkare iakttaga noggrannhet vid verkställande av rättsmedicinska
obduktioner och andra rättsmedicinska förrättningar. För sådant ändamål
skola de protokoll och utlåtanden angående dylika förrättningar, vilka
det åligger vederbörande läkare att insända till styrelsen, av densamma
noggrant granskas. Kommer styrelsen därvid till annan uppfattning, än
i utlåtandet är uttalad, och finnes detta kunna öva inflytande på frågans
rättsliga bedömande, åligger det styrelsen att därom ofördröjligen underrätta
ej mindre den myndighet, som förordnat om förrättningen, än ock
läkaren, som verkställt densamma. År obduktionsprotokoll med därav
föranlett utlåtande föremål för domstols prövning och har meddelande
därom lämnats styrelsen, skall styrelsen i varje fall skyndsamt underrätta
domstolen om resultatet av granskningen.

Vid en blick tillbaka finner man redan i § 10 i instruktionen den 6

244

december 1815 för sundhetskollegium den bestämmelsen, att i juridiska
mål, varuti medicinska och kirurgiska frågor inflöte och vilka antingen
av Kungl. Maj:t till kollegiet hänvisades eller oek av hovrätterna samt
konsistorierna och domstolarna till upplysnings erhållande kollegiet föreställdes,
ålåge kollegiet att så utreda och förklara, som det efter bästa
vett och samvete kunde inför den allvetande Guden försvara. I ett av
sundhetskollegium 1843 avgivet förslag till ny instruktion för kollegiet
kompletterades nyssnämnda stadgande med ett åläggande för kollegiet
att med synnerlig uppmärksamhet vaka däröver, att vederbörande läkare
i nämnda viktiga del av deras ämbetsutövning iakttoge skyldig noggrannhet,
för vilket ändamål kollegiet genom protokollens insändande borde
erhålla kännedom om alla i riket verkställda medicolegala förrättningar.
Några särskilda motiv till förslaget till stadgandet utöver dess eget innehåll
angåvos icke i förslaget. Tillägget infördes i instruktionen den 2 november
1877 för medicinalstyrelsen och försågs då med den ytterligare
föreskriften, att styrelsen, om vid granskningen visade sig, att svårare
fel eller misstag blivit av läkaren begångna och dessa kunde hava inflytande
på målets behandling eller utgång, skulle därom underrätta den
myndighet, som förordnat om obduktion, ävensom läkaren.

I instruktionen den 31 december 1900 för medicinalstyrelsen, § 11, hette
det, att de rättsmedicinska mål och frågor, vilka av Kungl. Maj:t, hovrätter,
underdomstolar eller annan behörig myndighet till medicinalstyrelsens
utlåtande remitterades, ålåge det styrelsen att så skyndsamt som
ske kunde och så fullständigt som möjligt utreda och besvara. Styrelsen
skulle med synnerlig uppmärksamhet vaka över att vederbörande läkare
iakttoge tillbörlig noggrannhet vid verkställande av rättsmedicinska
undersökningar på döda kroppar och vid attesters avgivande på grund
därav, för vilket ändamål protokoll och attest över varje dylik, av vederbörlig
myndighet förordnad förrättning skulle till styrelsen utan dröjsmål
insändas och av densamma granskas. Skulle därvid visa sig, att svårare
fel eller misstag blivit av läkaren begångna, vilka kunde hava inflytande
på målets behandling eller utgång, ålåge det styrelsen att därom
ofördröjligen underrätta ej mindre den myndighet, som om förrättningen
förordnat, än ock läkaren, som densamma verkställt.

Såsom medicinalstyrelsen anmärkt, blev det spörsmål, jag nu upptagit,
föremål för uppmärksamhet i ett den 1 november 1906 av kommittén för
revision av de för rättsmedicinska undersökningar gällande stadganden
avgivet betänkande. I detta betänkande yttrades att, sedan rättsmedicinsk
obduktion ägt rum och det därvid förda protokoll jämte obduktionsförrättarens
utlåtande för granskning inkommit till medicinalstyrelsen, ålåge
det styrelsen enligt § 11 i den för styrelsen gällande instruktionen den 31
december 1900 att, ifall obduktionsförrättaren funnes hava begått fel eller
misstag, som kunde hava inflytande på behandlingen av det mål, som i
anledning av dödsfallet kunde hava blivit anhängig''jort, därom underrätta
den myndighet, som förordnat om obduktionen, ävensom obduktionsförrättaren.
Med denna bestämmelse hade uppenbarligen åsyftats att förekomma
ett felaktigt bedömande av den åtalades brottslighet. Men detta
ändamål vunnes icke, enär ett vid obduktionen begånget fel i regel icke
bleve domstolen kunnigt, innan målet avgjordes, varav kunde följa och i
verkligheten också understundom följt, att den åtalade frikänts i fall, då

245

lian bort fällas, och tvärtom. Fortvaron av ett dylikt rättstillstånd måste
enligt kommitténs mening förhindras, och i sådant syfte hade kommittén
föreslagit ändring av åberopade paragraf i instruktionen och tillägg till
obduktionsstadgan ävensom uppgjort förslag till lag angående skyldighet
för domstol att i mål, vari förordnats om rättsmedicinsk obduktion,
avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan målet avgjordes. Hade obduktionsförrättare
funnit dödsorsaken icke bero på brottslig gärning, men
styrelsen vid granskningen av obduktionsprotokollet kommit till motsatt
mening, borde, även om dödsfallet ej föranlett till åtal, underrättelse om
förhållandet meddelas den myndighet, som förordnat om obduktionen, på
det att vidtagande av nödiga åtgärder för den brottsliges upptäckande
icke måtte underlåtas. Jämväl därutinnan hade föreslagits tillägg till
ovanberörda paragraf i instruktionen.

Nämnda lagförslag innehöll, att mål, vari förordnats om rättsmedicinsk
obduktion å död människas kropp, icke finge av domstolen företagas till
avgörande, innan det vid obduktionen förda protokoll jämte obduktionsförrättarens
i frågan avgivna utlåtande av medicinalstyrelsen granskats
och styrelsens yttrande i anledning därav kommit domstolen tillhanda.

Genom nådigt brev den 25 november 1910 anbefalldes medicinalstyrelsen
att med biträde av sakkunniga företaga revision av de av kommittén
framlagda förslag till ändring i äldre författningar eller till nya författningar
inom det rättsmedicinska området. I ett den 17 april 1913 avgivet
betänkande yttrade styrelsen beträffande det nyssnämnda lagförslaget,
att styrelsen funne detsamma välbetänkt och för sin del icke hade något
att erinra mot att förslaget stadfästes.

Yad medicinalstyrelsen föreslagit i sitt betänkande, för övrigt innefattande
en organisation av rättsobducentväsendet i dess helhet, blev icke
genomfört, utan efter myndigheternas hörande anbefalldes medicinalstyrelsen
att avgiva förnyat utlåtande. I ett den 22 februari 1918 avgivet utlåtande
upprepade medicinalstyrelsen i fråga om förslag till lag angående
skyldighet för domstol att i mål, vari förordnats om rättsmedicinsk
obduktion å död människas kropp, avbida medicinalstyrelsens yttrande,
innan målet avgöres, i oförändrad form förslaget i 1906 års betänkande.
Styrelsen anförde, att mot detta förslag hade visserligen anmärkning
gjorts av hovrätterna. Hovrätten över Skåne och Blekinge hade avstyrkt
förslaget och ansett det vara uppenbart, att i de allra flesta fall obduktionsförrättarens
utlåtande utgjorde tillräcklig ledning för domstolen,
vadan förslagets genomförande endast skulle vålla onödigt uppskov med
målets avgörande och ökning av medicinalstyrelsens arbetsbörda. Svea
och Göta hovrätter hade ansett, att åtgärder borde vidtagas för dithörande
ärendens skyndsamma behandling i medicinalstyrelsen, för att
ifrågavarande förslag skulle kunna tillstyrkas. Däremot ville medicinalstyrelsen
erinra att, sedan nämnda anmärkningar framställts, ny instruktion
1914 utfärdats för medicinalstyrelsen och att i 4 § av denna instruktion
funnes den föreskrift att, om obduktionsprotokoll med därav föranlett
utlåtande vore föremål för domstols prövning och meddelande därom
lämnats styrelsen, styrelsen skulle i varje fall skyndsamt underrätta domstolen
om resultatet av granskningen. Då det framställda kravet på skyndsam
behandling sålunda vore tillgodosett och lagförslaget på önskvärt vis
kompletterade nämnda föreskrift i instruktionen för medicinalstyrelsen,
framställde styrelsen ånyo detta lagförslag.

246

Föreskrifterna om skyldighet för medicinalstyrelsen att, därest den kommer
till en annan uppfattning än den i obducentens utlåtande uttalade och
detta finnes kunna öva inflytande på frågans rättsliga bedömande, därom
ofördröjligen underrätta den myndighet, som förordnat om obduktionen,
samt att, om obducentens utlåtande styrelsen veterligt är föremål för domstols
prövning, i varje fall skyndsamt meddela domstolen resultatet av
granskningen, äro givetvis tillkomna i rättssäkerhetens intresse. Men
dessa regler borde utan tvivel motsvaras av en bestämmelse att ett med
obduktionsärendet sammanhängande, på domstols prövning beroende mål
icke finge företagas till slutligt avgörande, förrän resultatet av medicinalstyrelsens
granskning kommit till domstolens kännedom. Utan ett
dylikt stadgande måste effekten av de nyssnämnda föreskrifterna bliva
av illusorisk beskaffenhet. Det kan väl antagas, att underrätterna i flertalet
fall, om det blivit upplyst, att obduktionsbandlingarna insänts till
medicinalstyrelsen, låta sig angeläget vara att, innan målet slutligen avgöres,
invänta medicinalstyrelsens utlåtande, men att ett sådant avvaktande
icke alltid iakttagits framgår av vad ovan blivit anfört. Det är
icke heller begärligt, att exempelvis ordföranden i en häradsrätt utan särskild
anledning gjort sig underkunnig om ett specialstadgande, insmuget
i instruktionen för eu för honom eljest ganska främmande central myndighet.
Och dock är vårt land icke större, än att det borde vara uteslutet
att två myndigheter, ovetande av varandra, arbeta på utredningen av
en och samma sak.

Risken av att mål av nu ifrågavarande slag avgöras endast på grundval
av obducentens utlåtande synes uppenbar. I många fall torde de omständigheter,
varmed ett dödsfall varit förknippat, kunna bliva föremål
för en mera mångsidig prövning i belysning av den rikare erfarenhet, som
bör finnas inom medicinalstyrelsen. En jämförelse med mängden av föregående
fall måste sålunda vid bestämmande av en dödsorsak kunna tänkas
lämna rum för ett från obducentens utlåtande avvikande resultat.
Blir en sådan utgång av styrelsens granskning känd, innan ett av underrätt
meddelat utslag vunnit laga kraft, står ju till buds att genom utslagets
överklagande få rättelse. Men om utslaget vunnit laga kraft, kan
l ättelse vinnas endast genom resning i målet. Den tid, under vilken i sådant
fall en med ledning allenast av obducentens utlåtande kanske oskyldigt
dömd person skulle nödgas avtjäna straff eller sitta i rannsakningshäkte,
kan icke givas honom åter. Detta är icke för rättsmedvetandet tillfredsställande.

Vad som förekommit vid den av mig företagna inspektionen i Gästriklands
östra domsaga och i några av de av medicinalstyrelsen omförmälda
fallen giver vid handen, att under de senaste åren flera gånger inträffat,
att den av medicinalstyrelsen verkställda granskningen medfört ett utlåtande
av annat innehåll än det obducenten avgivit, men att underrätten
redan avdömt målet, innan medicinalstyrelsens yttrande förelegat färdigt.
Det synes därför angeläget, att någon åtgärd vidtages till förhindrande
för framtiden av uppkomsten av eu dylik situation. En bestämmelse
i samma riktning som den, som upptogs i 1906 års förslag till lag om skyldighet
för domstol att i mål, vari förordnats om rättsmedicinsk obduktion
å död människas kropp, avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan målet
avgöres, torde måhända kunna komma till användning. Då ett stadgande,

247

avsett att påskynda behandlingen i medicinalstyrelsen av ärenden av
ifrågavarande art, blivit intaget i 1914 års instruktion för medicinalstyrelsen,
skulle vad Svea och Göta hovrätter anmärkt mot förslaget icke
vidare behöva lägga hinder i vägen för dess genomförande. Vad hovrätten
över Skåne och Blekinge anfört mot förslaget måste i viss män anses
jävat av de exempel, som anförts.

Den med lagförslaget åsyftade verkan torde emellertid kunna vinnas
genom utfärdande i administrativ väg av erforderliga bestämmelser. Vad
medicinalstyrelsen föreslagit i sitt utlåtande torde därvid kunna läggas
till grund. Med hänsyn till att åtal vid underrätt kunna anhängiggöra,
utan att länsstyrelsen direkt underrättas, synes likväl lämpligast, att
domstolsmyndigheten erhölle den av medicinalstyrelsen föreslagna skyldigheten.
Finge domhavandena och rådhusrätterna sig ålagt att, så snart
åtal anhängiggjorts på grundval av protokoll och utlåtande över en rättsmedicinsk
obduktion och medicinalstyrelsens granskningsheslut icke vore
känt, ofördröjligen anhålla om meddelande rörande resultatet av styrelsens
granskning och lämnades tillika den föreskriften, att underrätterna
ej skulle meddela utslag, förrän medicinalstyrelsens utlåtande inkommit,
bleve den fara, som nu förefinnes för avkunnande av ett oriktigt utslag i
dylikt mål, betydligt förminskad. Att medicinalstyrelsen redan på grund
av stadgandet i 4 § i styrelsens instruktion om skyldighet för styrelsen
att, där meddelande lämnats om att obduktionsutlåtande vore föremål för
prövning vid domstol, skyndsamt underrätta domstolen om resultatet av
granskningen med största skyndsamhet och, på sätt medicinalstyrelsen
anfört i sitt utlåtande, med förbigående av andra mindre brådskande
ärenden till behandling upptoge nu ifrågakomna granskningsärenden
måste förutsättas. Något oskäligt uppskov med själva målets avdömande
borde sålunda kunna anses uteslutet.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga saken för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Skrivelsen har remitterats till medicinalstyrelsen, som i underdånigt utlåtande,
med instämmande i vad jag anfört, tillstyrkt min framställning.

4. Framställning angående förbud mot efterbildning av riksbankens

sedlar i reklamsyfte m. m.

I detta ämne avlät jag den 12 juni 1923 till Konungen följande framställning: ”1

en till mig inkommen skrivelse hava fullmäktige i riksbanken anfört
följande:

Vid fyrfaldiga tillfällen hade inträffat, att enskilda köpmän eller handelsfirmor
låtit utsända reklamtryck, vars uppställning och utseende starkt
påmint om och helt visst avsetts att påminna om riksbankens sedlar. Det
hade vidare förekommit, att såsom annonser i tidningar införts noggranna
avbildningar av riksbankens sedlar. Uppenbart vore, att dylika åtgärder
i reklamsyfte vore ytterst olämpliga genom den stora risk de innebure

248

för allmänheten. Det syntes nämligen vara ganska lätt, särskilt vid mindre
god dager, att taga ett dylikt reklamtryck för en riktig sedel och, vad
annonserna anginge, kunde den avbildade sedeln med lätthet utklippa»
och, om den hopvekes med texten utåt, vid svagare belysning också lätt
förväxlas med en riktig penningsedel. Det syntes för övrigt framstå såsom
självklart, att i de angivna fallen förluster och olägenheter av olika
art kunde uppkomma. Riksbankens ombudsman hade vid två särskilda
tillfällen, nämligen 1915 och 1919, då dylikt reklamtryck inkommit till
riksbanken, ansett sig böra med överlämnande av detsamma göra anmälan
om förhållandet hos detektiva polisen i Stockholm. Därvid både ombudsmannen
framhållit, att även om något direkt brottsligt förfarande måhända
icke kunde anses föreligga, det likväl syntes nödvändigt att vidtaga
undersökning för utrönande av vem som låtit verkställa det ifrågavarande
trycket samt att vederbörande förehölles det synnerligen olämpliga i utförandet
av dylika reproduktioner. Vad anginge det fall, som inträffat
1915, hade någon spaning icke kunnat vinnas på utgivaren av det då utsända
trycket. Beträffande åter det andra av nyss åberopade fall hade
innehavaren av den firma, som utsänt reklamtrycket, av en okänd person
inköpt klichén till detsamma och därefter låtit trycka 3 upplagor, varje
upplaga om 10,000 reklamkort, som utdelats till kunder och affärsmän landet
runt, med undantag av omkring 1,200 exemplar, som vid undersökningen
fortfarande funnits i firmans ägo. Firmans innehavare hade vidare meddelat
polisen, att han, innan han låtit trycka första upplagan, rådfrågat
sig hos eu advokat och därvid visserligen blivit avrådd från att använda
den inköpta klichén men samtidigt erhållit den förklaring, att något
brottsligt ej kunde ligga däri. Emellertid hade firmans innehavare förklarat
sig villig att titan några villkor överlämna klichén och det återstående
trycket till kriminalpolisen. Så hade också skett, och samtliga
återstående kort jämte klichén förvarades å kriminalstationen. Nyligen
hade återigen en firma i Stockholm låtit trycka ett antal presentkort för
inköp av varor hos firman. Dessa kort hade en rent av förvillande likhet
med 100-kronsedlar, och hade även i detta fall så förfarits, att på framställning
från riksbankens sida såväl klichéer som, såvitt man kunnat utröna,
samtliga de tryckta korten till banken överlämnats, vadan någon risk för
att de skulle kunna komma att oriktigt användas icke längre förefunnes.
Det syntes emellertid fullmäktige uppenbart, att åtgärder borde vidtagas,
så att dylika reproduktioner icke vidare kunde förekomma. Det kunde för
övrigt ifrågasättas, huruvida icke förfarandet redan enligt gällande strafflag
skulle anses brottsligt. Fullmäktige syftade på bestämmelsen i 12 kap.
15 § strafflagen, där det sades, att om man eftergjort penningsedel och kunde
av omständigheterna prövas, att det ej skett i bedräglig avsikt, straffes
ändock, där han ej av egen drift det eftergjorda förstört eller all skadlig
verkan därav förebyggt, med böter, högst 100 kronor. Det kunde visserligen
göras gällande, att tryckalster av nu angivet slag icke vore sådant
eftergörande av penningsedel, som avsåges i åberopade lagrum. Men givet
vore, att den förvillande likhet med eu dylik sedel, som trycket företedde,
måste vara ägnad att framkalla allvarliga betänkligheter, och det ville
därför synas nödigt, att särskilda, bestämmelser infördes i strafflagen, varigenom
utförandet av sådana i sproduktioner belädes med straff. Fullmäktige
anhölle, att jag måtte taga under övervägande, vilka åtgärder

249

lämpligen borde vidtagas till förebyggande av den fara och de olägenheter,
som kunde uppstå genom utförande och spridning av reklamtryck
av det slag, som omförmälts.

Vid skrivelsen voro fogade ett antal reproduktioner av riksbankens sedlar
i olika valörer, försedda med reklamtryck i texten eller å ena sidan av
reproduktionen, och en av Göteborgs detektivpolis avgiven rapport, varav
inhämtades, att den 5 januari 1920 en person inkommit å Aktiebolaget
Köpmannabankens kontor i Göteborg och anhållit att få växla en sedel,
bestående av två med baksidan mot varandra sammanklistrade reklamsedlar,
föreställande 1000-kronsedlar. Ifrågavarande person hade anhållits
och berättat, att han upphittat sedeln å en gata i Borås och att han
i tro, att det vore en äkta sedel, rest till Göteborg för att växla densamma.
För att få utrönt, om sedeln kunde vara att anse såsom en penningsedel,
hade densamma av polisen förevisats för direktören för riksbankens avdelningskontor
i Göteborg, men denne hade förklarat, att han icke ville uttala
sig därom, utan ansett lämpligt, att sedeln bleve översänd till riksbankens
huvudkontor för inhämtande av bankledningens uppfattning. Med anledning
därav hade sedeln översänts till riksbanken i Stockholm. I avvaktan
på besked hade den anhållne fått kvarbliva å detektivstationen. Den 10
januari hade sedeln återställts med en skrivelse av det innehåll, att enligt
riksbankens mening någon eftergörning av sedel enligt 12 kap. 14 § strafflagen
icke i ifrågavarande fall kunde anses föreligga, varemot den, som
sökt bedraga sig till penningar med användande av omförmälda reklamsedel,
gjort sig skyldig till bedrägeribrott. Liknande reklamsedlar kunde ofta
föranleda missbruk, och samma slags reklamsedel hade redan varit föremål
för undersökning hos kriminalavdelningen av Stockholms polis. På
grund av vad sålunda upplysts och då endast försök till bedrägeri kunde
anses föreligga hade den anhållne frigivits.

I 12 kap. 14 § strafflagen stadgas att, om man eftergör sedel, som av
rikets ständers bank eller annat rikets allmänna penningverk, av annan
stats bank eller, med tillstånd av in- eller utländsk regering, av enskilt
penningverk utgiven är för att såsom penningar allmänneligen gå och
gälla, dömes till straffarbete från och med 4 till och med 10 år. Lag samma
vare, där man riktig sådan sedel förändrar, så att därigenom åt densamma
gives sken av högre värde, eller å dylik sedel, som upphört att gälla, utplånar
tecken, varigenom sådant utmärkes, eller eljest därmed vidtager
åtgärd, varigenom sken av giltig sedel däråt beredes. Har den, som sedel
eftergjort eller, på sätt nu sagt är, förändrat, sedeln ej utgivit eller begagnat,
eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må tiden
för straffarbetet nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid.

115 § av samma kapitel heter det att, om man eftergjort mynt eller penningsedel
eller sådan sedel, på sätt i 14 § sägs, förändrat och kan av omständigheterna
prövas, att det ej i bedräglig avsikt skett, straffes ändock,
där han ej av egen drift det eftergjorda eller förändrade förstört eller
all skadlig verkan därav förebyggt, med böter, högst 100 riksdaler.

I 16 § stadgas att, om någon utprånglar veterligen falskt mynt eller

250

falsk penningsedel, straffes såsom hade lian förfalskningen själv gjort.
Varder bedrägeriet yppat, innan skada skett, må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,
dock ej under 2 månader.

En granskning av de riksbanksfullmäktiges skrivelse bifogade reklamsedlarna,
vid vilkas tillverkning fotografiska hjälpmedel synas hava använts,
ger vid handen att, medan exempelvis å en av dem allenast den
ornamentala Utsmyckningen bibehållits och såväl text som figurer utbytts
mot affärens namn in. m. samt en avbildning av en räknemaskin och ett
porträtt, möjligen av affärens innehavare, en annan reklamsedel till storlek,
färg och utseende i dess helhet företer fullkomlig likhet med framsidan
av en 100-kronsedel, ehuru trycket är suddigare. Å baksidan av
sistberörda blankett äro tryckta orden: ”Presentkort. Innehavaren av detta
kort äger rättighet att utvälja varor för kr.” o. s. v.

Trots den stora likheten med riksbankens sedlar, som åtskilliga av de
nu ifrågavarande reproduktionerna förete, torde likväl deras framställande
icke kunna betraktas såsom ett sådant eftergörande av riksbankens
sedlar, som omförmäles i 12 kap. strafflagen, vare sig i 14 eller 15 §. Någon
avsikt, att reproduktionerna, oaktat de äro efterbildningar, skola giva
sken av att vara äkta sedlar eller att de skola användas såsom sådana,
finnes uppenbarligen ej. De hittills föreliggande reklamsedlarna förete i
regel allenast likhet med riksbankssedlar å ena sidan, medan den andra
sidan upptager ett tryckt meddelande på vit botten eller, om reproduktionen
är återgiven i en tidning, nästa tidningssidas text. Vikas de ej på ett
särskilt sätt, så att allenast framsidan blir synlig, bära de sålunda knappast
de karaktärstecken, som man vant sig vid att tillägga eu penningsedel.
Då icke heller någon annan bestämmelse i strafflagen synes lägga
hinder i vägen för reproduktion allenast i reklamsyfte av riksbankens sedlar,
torde själva utförandet av efterbildningarna icke jämlikt strafflagen
kunna anses otillåtet eller brottsligt.

Om däremot någon, vem det vara må, viker en dylik reklamsedel, så att
den tillsynes fullständigt liknar en penningsedel och använder densamma
såsom betalningsmedel, torde bestämmelserna i 12 kap. 16 § strafflagen
kunna tänkas tillämpliga. Skulle utprångling av falsk penningsedel icke
anses föreligga, synes, därest handlingen fullbordats, straff kunna utkrävas
enligt stadgandena om bedrägeri i 22 kap. strafflagen.

Den frågan ligger nära till hands, huruvida riksbankens sedeltyper
skulle kunna anses skyddade genom bestämmelserna i gällande konstverkslag.
Enligt vad jag inhämtat hava sedeltyperna fillkommit efter
förslag, som inlämnats vid av riksbanken anställda pristävlingar och som
därefter av riksbanken inköpts. Även om sedlarna i sin helhet böra betraktas
såsom konstindustriella föremål, måste dock de å sedlarna återgivna
figurerna, å framsidan Svea med lejon och sköld och å baksidan
bröstbilden av Gustaf Vasa, anses såsom konstverk. Enligt vad som uttalats
i det den 28 juli 1914 avgivna betänkandet med förslag till ändrad
lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga äganderätten blev enligt
lagen den 28 maj 1897 angående rätt att efterbilda konstverk ett konstverk,
som till prydnad anbragtes å ett konstindustrielit föremål, icke därmed
utestängt från auktorsskydd, utan det måste till och med antagas, att
1897 års lag genom att konstverket avbildades å konstslöjdsalstret kom att

251

bereda skydd även åt det senare. I 1914 års lagförslag npptogs skydd icke
blott för rätten till verk av bildande konst utan jämväl för konsthantverk
och konstindustri. Men i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande
konst fick 1 § den avfattningen, att enligt i lagen givna bestämmelser
skyddas rätten till verk av bildande konst, såsom teckning och
annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt byggnadskonst,
dock att alster av konsthantverk och konstindustri icke äro föremål för
skydd enligt nämnda lag. Huruvida med den formulering, som lagstadgandet
sålunda fått, det skydd, som det å ett konstindustrielit alster avbildade
konstverket under den förutvarande lagstiftningen medförde för
alstret, fortfarande existerar är måhända tvivelaktigt. Dock kan härvid
anmärkas att, då tendensen gått mot en utveckling av skydd för konstnärliga
produkter i allmänhet, det icke bör förutsättas, att det skydd,
som före 1919 medföljde ett konstverk, därefter skulle blivit mindre. Om
konstverksefterbildningarna å sedlarna borttagas och ersättas med något
annat, såsom om Gustaf Vasabilden utbytes mot ett porträtt av eu affärsman,
torde knappast kunna föras på tal, att en sådan reproduktion av riksbankssedlarna,
som nu är i fråga, skulle komma i konflikt med konstverkslagen.

Det är givetvis synnerligen olämpligt och måste anses innebära en kränkning
av statens överhöghet, att riksbankens sedeltyper, vilka äro hägnade
av skyddet genom stadgandena i 12 kap. strafflagen, ändock saklöst genom
efterbildning skola kunna användas i det privata förvärvsintressets tjänst.
Utan tvivel ligger det även en fara i att reproduktion i reklamsyfte av
riksbanlcssedlarna obehindrat kan försiggå. Ty innehavet av en dylik
reproduktion kan förleda till ett brottsligt användande av densamma,
som, om det lyckas, kan tänkas undgå upptäckt i sådan tid, att den skyldige
blir ertappad. Ett förhindrande av missbruk av sedelreproduktioner
torde därför böra ske genom förbud mot utförande och spridning av dylika
efterbildningar samt mot tillverkandet av därför avsedda klichéer. Förbudet
torde även böra omfatta sådant efterbildande, som i ett eller annat
avseende, såsom t. ex. beträffande texten, skiljer sig från en penningsedel
men som dock medför en huvudsaklig likhet med en sådan.

Bestämmelser i nämnda syfte finnas i den tyska straffrätten. I Strafgesetzbuch
§ 360 stadgas bland annat, att med böter eller fängelse straffas
den, som förfärdigar eller utsprider reklamkort, tillkännagivanden
eller andra trycksaker eller avbildningar, vilka till form eller utsmyckning
likna papperspenningar eller de papper, som enligt vad särskilt är
stadgat skola anses lika med papperspenningar, eller som förfärdigar
stämplar, graveringar, plattor eller andra formar, vilka kunna tjäna till
förfärdigande av dylika trycksaker eller avbildningar.

Det av riksbanksfullmäktige framförda önskemålet om bestämmelser i
ämnet skulle, enligt mitt förmenande, bliva tillgodosett genom införandet
i svensk rätt av liknande stadganden som de tyska. I den tyska rätten
hava bestämmelserna sin plats i strafflagen, i nära sammanhang med
den tyska lagens föreskrifter om straff för obehörigt tillverkande av stämplar
och formar, vilka kunna tjäna till förfärdigande av metall- eller pappersmynt.
Möjligen skulle erforderliga stadganden kunna införas i 12 kap.
i svenska strafflagen. I 18 § har redan bestämts straff för den, som i uppsåt
att eftergöra eller förfalska mynt eller penningsedel eller med vetskap

252

om annans uppsåt till sådant brott förfärdigat eller anskaffat form eller
annat verktyg, varmed förfalskningen skulle verkställas, ävensom för den,
som utan behörigt uppdrag förfärdigar dylika verktyg men ej varder
övertygad om nyssnämnda uppsåt eller vetskap. De nu ifrågasatta bestämmelsernas
införande i sammanhang med sistnämnda stadganden skulle
otvivelaktigt fylla en lucka i den svenska lagstiftningen rörande myntoeh
sedelförfalskning. Skulle stadganden av nu föreslagna beskaffenhet
befinnas icke lämpligen böra inflyta i 12 kap. strafflagen, torde de möjligen
kunna inrangeras under 22 kap. Då sådana bestämmelser emellertid
komme att få en huvudsaklig karaktär av ordningsföreskrifter, kunde de
även tänkas uttryckta i en särskild, fristående författning.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den
åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Min framställning har remitterats till professorn J. Thyrén i egenskap
av sakkunnig för revision av strafflagen. Professorn Thyrén har i underdånigt
utlåtande, efter en översikt av lagstiftningen i ämnet i vissa andra
länder, anfört, att denna översikt visade, att ett behov av straffbestämmelser
i berörda riktning ganska allmänt gjort sig gällande. Av de av
mig anförda fall framginge, att ett sådant behov numera jämväl förelåge
i vårt land. Praktiskt sett syntes emellertid detta behov icke för det närvarande
sträcka sig längre än till skydd för penningsedel. Frågan om en
utvidgning därutöver syntes kunna överlämnas åt den allmänna revisionen
av strafflagen.

5. Framställning angående skyldighet för konkursdomare att vid
översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att
noggrann uppgift lämnas om fastighetens namn
och beteckning i övrigt m. m.

Den 20 juni 1923 skrev jag till Konungen följande:

”1 21 § konkurslagen den 13 maj 1921 stadgas bland annat att, om den i
anledning av konkursen upprättade bouppteckningen utvisar, att fast egendom
finnes i boet, skall så snart ske kan å rättegångsdag, varå inteckningsärenden
må förekomma, om konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet
samt i intecknings- eller fastighetsboken. Ligger egendomen
inom annan rätts domvärjo, skall för verkställande av sådan anteckning
konkursdomaren ofördröjligen till rätten eller domaren i den ort,
där egendomen ligger, insända bevis om konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.

Nämnda stadgande är hämtat från § 9 i äldre konkurslagen enligt dess
lydelse på grund av lagen den 11 oktober 1912.

I motiven till 1907 års förslag till jordabalk yttrade lagberedningen
bland annat följande:

Om i konkursboet inginge fast egendom, vore det i rättssäkerhetens in -

253

tresse av synnerlig vikt att finna medel till förekommande att med gäldenären
träffades avtal om förvärv av rättigheter, vilka till följd av konkursen
måste bliva utan giltighet, eller att för rätt till sådan egendom
meddelades inskrivning, som till följd av konkursen icke kunde bestå. I
sistnämnda hänseende innefattade beredningens förslag till lag om inskrivning
(15 § inteckningsförordningen) den bestämmelsen, att inteckningsansökan,
som gjordes samma dag egendomen avträddes till konkurs
eller därefter, skulle avslås samt att inteckning, som under dylika förhållanden
icke desto mindre kommit att meddelas, vore utan verkan.
Skulle tillkomsten av dylika värdelösa inskrivningar kunna förebyggas,
vore det nödigt att i fastighetsboken snarast möjligt inkomme anteckning
om konkursen. Detta vore i all synnerhet förhållandet, när fastigheten
hörde under annan domstol än den, varunder konkurssaken lydde, och i
följd därav måste man räkna med att inskrivningsdomaren saknade kännedom
om konkursens utbrott. Även i annat hänseende än de nu angivna
kunde dylik anteckning i boken komma att få betydelse för tryggande av
fastighetskrediten. Enligt ett annat stadgande i ovannämnda lagförslag
(18 § inteckningsförordningen) medförde konkursen, likasom utmätning,
avbrott i den där stadgade preskriptionstiden i fråga om rätt att ur fastigheten
utfå ränta å intecknad gäld. Även med avseende därå vore det
önskvärt, att anteckning om konkursen icke saknades i fastighetsboken.

Anteckning i inteckningsprotokollet och inteckningsboken om konkurs
skall enligt kungl. kungörelsen den 25 februari 1921 angående gravationsbevis
upptagas i sådant bevis.

I en till mig insänd skrivelse har häradshövdingen i Södertörns domsaga,
f. d. hovrättsrådet E. Bergelmer anfört följande:

För att en anteckning av nu ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna
ske i inteckningsprotokoll och inteckningsbok fordrades, att i det översända
utdraget av bouppteckningen den fasta egendomen angivits på sådant
sätt, att den kunde identifieras. Därutinnan felades emellertid synnerligen
ofta till stort men för rättssäkerheten. Det hade hänt, att i utdrag
av bouppteckning fastigheten uppgivits vara en ”bergtomt i Huddinge
socken”. En anmälan, innehållande en dylik uppgift, vore ju meningslös.
I ett annat fall hade utdraget av bouppteckningen innehållit, att i boet
funnes ”fastigheten Ekedal i Huddinge socken”. Efter skriftväxling med
vederbörande konkursdomare hade utrönts, att fastigheten utgjorde lägenheterna
Lisma småbruk n:r 53, 54, 87, 88 och 89, vilka av ägaren gemensamt
benämndes Ekedal. Enligt Bergelmers uppfattning ålåge det konkursdomaren
att tillse, att i bouppteckning, som upprättades i anledning
av konkurs, fast egendom angåves på sådant sätt, att den utan svårighet
kunde identifieras. Att lägga en dylik utredning på domaren i den ort,
där egendomen vore belägen, vore orimligt och gåve upphov till en onödig
och tidsödande skriftväxling, som fördröjde vederbörliga anteckningar
om konkursen. Bergelmers uppfattning syntes emellertid icke på visst
håll delas, och Bergelmer hade därför ansett sig böra underställa denna
fråga min omprövning. Den 3 juni 1922 hade från Stockholms rådhusrätt
inkommit en promemoria av innehåll, att Skandinaviska Lackläderfabriks
Aktiebolaget den 28 april blivit försatt i konkurs vid rådhusrätten, och
meddelades jämlikt 21 § konkurslagen följande utdrag av den i konkursen

254

upprättade, den 29 maj till rådhusrätten inkomna bouppteckning: Tillgångar:
Fastighet: Lägenheten Järla n:r 57, avsöndrad från 0,38 mantal
frälse Järla n:r 1 i Nacka socken och S vartlösa härad av Stockholms län.
Då fastigheten ej kunde identifieras, hade Bergelmer samma dag återsänt
promemorian till rådhusrätten med tillkännagivande, att fastigheten
ej kunde identifieras med mindre dess officiella benämning angåves.
Promemorian hade återkommit med en därå av konkursdomaren vid rådhusrätten,
civilassessorn E. Ploman gjord anteckning, att utdraget av bouppteckningen
vore ordagrant avskrivet ur densamma och att någon upplysning
rörande fastighetens officiella namn icke kunde från rådhusrätten
lämnas. Då rådhusrätten genom denna anteckning visat en lyckligtvis
sällspord brist på tillmötesgående i tjänsten, hade Bergelmer den 10 juni
till rådhusrätten avlåtit en skrivelse, däri han anhållit att, som rådhusrätten,
på sätt av den skrivelsen bifogade promemorian framginge, förklarat
sig icke kunna införskaffa upplysning om fastighetens officiella
benämning, så att vederbörlig anteckning kunde ske, rådhusrätten måtte
meddela upplysning om vilka som vore rättens ombudsman och förvaltare
i konkursen, så att Bergelmer bleve i tillfälle att själv söka genom deras
bemedling erhålla upplysning i angivna avseende. Då det vore av vikt
med hänsyn till angelägenheten av att förekomma, att oriktigt gravationsbevis
utfärdades beträffande den fastighet, varom fråga kunde vara, hemställde
Bergelmer att skyndsammast få emotse den begärda upplysningen.
Till svar därå hade erhållits en skrivelse från Ploman å rådhusrättens
vägnar, däri meddelats, att advokaterna C. L. Hasselgren och A. öhman
vore, den förre rättens ombudsman och den senare förvaltare i Svenska, ej
Skandinaviska Lackläderfabriks Aktiebolagets konkurs. Då omförmälda
promemoria ej med skrivelsen återställts, hade Bergelmer nödgats i skrivelse
till rådhusrätten den 13 juni anhålla att med omgående återfå denna
promemoria, som måste vara för Bergelmer tillgänglig för att vederbörlig
anteckning skulle kunna göras. För att vinna tid hade Bergelmer i
telefon satt sig i förbindelse med rättens ombudsman, som beredvilligt
förklarat sig skola skyndsamt utreda förhållandet rörande fastighetens
officiella benämning. Den 15 juni hade Bergelmer från rättens ombudsman
erhållit en skrivelse, vari omförmäldes, att fastighetens rätta benämning
skulle vara Järlabv n:r 18 eller .färla n:r 168 (ev. 157), avsöndrad
från 0,ns mantal frälse Järla n:r 1 litt. C. i Nacka socken. Då Bergelmer
samtidigt från rådhusrätten återfått promemorian, hade han samma dag
kunnat göra vederbörlig anteckning om ifrågakomna fasta egendom, soin
befunnits utgöra lägenheten Järlaby n:r 18 eller Järla l68. Under åberopande
av vad nu blivit sagt anhöll Bergelmer, att jag ville hos Eders Kung!.
Maj:t göra hemställan om utfärdande av cirkulär, däri vederbörande konkursdomare
erinrades om angelägenheten av att tillse, att i bouppteckning,
som i anledning av konkurs upprättades, fast egendom angåves med dess
officiella benämning.

Sedan jag anmodat rådhusrättens andra avdelning, vilken bland annat
handlägger konkursmål, att inkomma med yttrande, överlämnade avdelningen
en av Ploman avgiven förklaring, till vilken avdelningen hänvisade.
Ploman anförde, att han vore ense med Bergelmer därom, att det
vore av vikt, att i konkursbo befintlig fastighet i konkursbouppteckningen

25o

angåves med dess råtta officiella benämning, så att anteckning i inteckningsprotokollet
samt intecknings- eller fastighetsboken kunde ske med
ledning av utdrag av bouppteckningen, liksom att konkursdomarna borde
ägna ifrågavarande förhållande sin uppmärksamhet. Det vore emellertid
ofta icke möjligt att avgöra, huruvida i konkurshouppteckning använd
benämning å utom Stockholm belägen fastighet vore den officiella eller
icke. I förevarande fall hade icke funnits någon anledning antaga annat
än att den i bouppteckningen angivna benämningen å fastigheten vore
den officiella. Det vore för övrigt för konkursdomarna vid en domstol
som Stockholms rådhusrätt med det stora antal konkurser, som vid rådhusrätten
förekomme, förenat med icke ringa svårighet att kunna öva uppsikt
över att beteckningarna å fastigheter i konkursbouppteckningarna bleve
riktigt angivna. Det vore nämligen ett ofta växlande antal personer, som
av konkursdomarna vid rådhusrätten förordnades till förvaltare i konkurser
enligt 43 § konkurslagen med åliggande att, där bouppteckning icke
fogats vid konkursansökningen, förrätta uppteckning av gäldenärens tillgångar
och skulder. Och konkursdomarna kunde svårligen för varje gång
erinra utsedd förvaltare om vikten av att i konkursboet eventuellt befintlig
fastighet skulle i bouppteckningen angivas med dess officiella beteckning.
Då rättens ombudsman enligt konkurslagen icke hade att taga
någon befattning med upprättande av bouppteckning i konkurs, kunde
konkursdomaren icke ålägga honom att hava tillsyn uti ifrågavarande
hänseende.

I avgivna påminnelser anförde Bergelmer, att uppgiften att i en konkursbouppteckning
upptagits ”en bergtomt i Huddinge socken” också kommit
från Stockholms rådhusrätt. Den då i domsagan tjänstgörande t. f.
domhavanden syntes icke hava lyckats under hand eller eljest identifiera
fastigheten, ty först efter mer än ett år, sedan anmälan gjorts, hade Bergelmer
efter en undersökning, som föranletts av en begäran från K. B. om
utfärdande av gravationsbevis å två lägenheter för deras exekutiva försäljning,
fått reda på att sagda bergtomt utgjorde just dessa lägenheter,
nämligen Viggestabergs småbruk n:r 7 och 11 i Huddinge socken. Någon
anteckning i inteckningsboken om att dessa lägenheter avträtts till konkurs
hade icke funnits. Då något dylikt kunnat hända vid vår förnämsta
stadsdomstol, syntes utfärdandet av ett cirkulär i den av Bergelmer angivna
riktningen vara i hög grad av behovet påkallat.

De anteckningar i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken,
varom här är fråga, äro uppenbarligen av stor betydelse. Det
synes därför vara av vikt, att de utan något förhinder bliva riktigt införda.
I det fall att den fasta egendomen ligger inom annan rätts domvärjo
än konkursdomstolens är det nödvändigt, att inskrivningsdomaren
utan tidsutdräkt och särskild skriftväxling erhåller sådana upplysningar
om fastighetens riktiga beteckning, att någon tveksamhet beträffande dess
identitet icke kan råda. Då det torde vara ett känt förhållande, att i bouppteckningar
fastighetsbenämningarna ofta bliva mindre noggrant uttryckta,
synes det ligga nära till hands att antaga, att många gånger ett

256

översändande från konkursdomaren allenast av utdrag av bouppteckningen
icke är tillfyllest. Särskilt torde detta gälla beträffande de stora
Stoekholmsdomsagorna, vilkas fastighetsböcker på grund av utvecklingen
inom egnahemsområden och villasamhällen kommit att förete en svår
brist på överskådlighet. Det synes därför knappast ändamålsenligt, då det
gäller meddelande från en myndighet till en annan av en underrättelse
av så viktig beskaffenhet som den ifrågavarande, att konkursdomaren
skall slippa ifrån med en så primitiv åtgärd som att allenast översända
ett utdrag ur bouppteckningen utan att i någon mån kontrollera den i utdraget
meddelade uppgiftens riktighet och att det sedan skall vila på inskrivningsdomaren
att utreda, huru fastigheten verkligen benämnes. En
dylik utredning bör givetvis i de fall, då den erfordras, åligga konkursdomaren.
Det torde bäst överensstämma med en god förvaltnings principer
att, om en myndighet skall översända en uppgift till en annan, man
tillser, att uppgiften är korrekt, innan den avsändes.

Vart ett bokstavligt efterföljande av den nuvarande bestämmelsen i 21 §
konkurslagen kan leda framgår av de av domhavanden i Södertörns domsaga
omtalade exemplen. Att avsända en upplysning, att i ett konkursbo
finnes ”en bergtomt i Huddinge socken”, är ju, såsom hovrättsrådet Bergelmer
anmärkt, alldeles meningslöst. Den ståndpunkt, som konkursdomaren
Ploman funnit lämpligt intaga under den ovan anmärkta skriftväxlingen
med hovrättsrådet Bergelmer, visar ju även, såsom Bergelmer
berört, brist på tillmötesgående i tjänsten. Då lagens nuvarande ordalydelse
lämnar rum för ett dylikt förfaringssätt, utan att detsamma torde
kunna anses såsom tjänstefel, synes det angeläget, att lagen ändras eller
förtydligas. De invändningar häremot, som framkommit i Plomans av
rådhusrättens andra avdelning understödda yttrande, torde kunna lämnas
utan avseende. Arbetsbördan å de olika avdelningarna inom Stockholms
rådhusrätt är, enligt vad jag vid en under hösten 1922 företagen genomgående
inspektion utrönt, ej större än att den helt visst kan i ett eller annat
avseende ökas. Har under ett förment hägn av lagens nuvarande
lydelse en otjänlig praxis börjat utvecklas, böra åtgärder vidtagas till
lämplig rättelse.

Därvid torde väl vara riktigast, att åt 21 § konkurslagen gåves den
ändrade lydelse att, om konkursbos fasta egendom ligger inom annan rätts
domvärjo, konkursdomaren skall för verkställande av ifrågavarande anteckning
ofördröjligen till rätten eller domaren i den ort, där egendomen
ligger, insända bevis om konkursen samt uppgift om egendomens namn
och beteckning i övrigt ävensom belägenhet till socken och härad eller
stad, eller, med andra ord, sådan uppgift, som enligt 1921 års kungörelse
angående gravationsbevis skall intagas i sådant bevis. Enligt 54 § konkurslagen
skall inom en vecka från det beslut om egendomsavträde meddelas
ett exemplar av bouppteckning, då denna upprättas av förvaltaren,
tillställas konkursdomaren, och enligt 59 § äro rättens ombudsman och konkursförvaltare
skyldiga att, då konkursdomaren det begär, meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning. Till ledning för avfattandet av
ifrågavarande uppgift borde sålunda konkursdomaren kunna infordra lagfartsbevis
eller avskrift därav eller annan handling, vari den fasta egendomens
officiella beteckning upptagits.

Skulle det anses onödigt att för nu ifrågavarande ändamål vidtaga en

257

ändring i konkurslagen, vilken måhända snart nog befinnes behöva korrigering
även i andra avseenden, torde, på sätt föreslagits, i cirkulärskrivelse
till konkursdomarna i riket kunna framhållas nödvändigheten av att tillse,
att i bouppteckning, som med anledning av konkurs upprättas, fast egendom
angives med dess benämning enligt vederbörlig fastighetsbok samt
att, därest fastighet ändock synes i konkursbouppteckning antecknad utan
tillräcklig tydlighet, konkursdomaren skall, innan han till inskrivningsmyndigheten
avsänder sådant bevis, som i 21 § konkurslagen omförmäles,
införskaffa nödig upplysning angående egendomens namn och beteckning
i övrigt m. m. för att vid översändandet till inskrivningsmyndigheten
bifogas beviset och utdraget ur bouppteckningen.

Med stöd av den för mig gällande instruktion får jag i underdånighet
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållande till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

6. Framställning angående ändring av bestämmelserna om gåvobeskattning
i kungl. förordningen den 19 november 1914
om arvsskatt och skatt för gåva.

I detta ämne avlät jag den 26 juni 1923 till Konungen en framställning
av följande lydelse:

”1 1 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt
för gåva stadgas, att den som erhåller egendom genom arv, testamente
eller gåva skall, på sätt i förordningen närmare bestämmes, erlägga skatt
till staten i förhållande till egendomens värde. Skattskyldighet äger enligt
33 § icke rum för gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, dock
att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av 2 år erhåller flera
sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger 3,000 kronor.

Enligt 38 § skola de i 5, 6, 8, 9, 12, 13, 19, 22, 23 och 25 §§ i förordningen
meddelade bestämmelserna om arvsskatt i tillämpliga delar gälla beträffande
skatt för gåva. Detta stadgande innebär i huvudsak, att skatt för
gåva skall utgå enligt samma grunder och beräknas efter samma skattesatser
som arvsskatten. Skatten är beroende av såväl gåvans storlek som
skyldskapsförhållande mellan givaren och gåvomottagaren.

I 36 § heter det beträffande gåvoskatten vidare:

”Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga,
skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år före mottagandet
av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så att
skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag sker
för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor, dock
att skatten för den gåva, varom fråga är, icke i något fall må beräknas
till lägre belopp än som på nämnda gåva i och för sig belöper.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda
givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas och utgå för vad som
erhållits från varje särskild givare.”

Beträffande tillkomsten av stadgandena i 36 § må anföras, att i det sakkunnigbetänkande
den 19 november 1910 med förslag till förordning om

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

258

arvsskatt och skatt för gåva, vilket sedermera lades till grund för den i
ämnet gällande lagstiftningen, den motsvarande 35 § hade fått följande
lydelse:

”Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga
skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år före mottagandet
av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så att
skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag sker
för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor.”

I motiven yttrade de sakkunniga, att skatten för gåva växte med gåvans
storlek efter samma progressionsmetod, som gällde för arvsskatten. Genom
uppdelning av en gåva i flera smärre gåvor, vilka var för sig träffades
av skatt efter en lägre skatteprocent än den, som gällde för gåvans sammanlagda
belopp, kunde således på en lätt väg en obehörig skattelindring
beredas den skattskyldige, därest icke i förordningen meddelades lämpliga
bestämmelser, som vore ägnade att förebygga ett sådant kringgående av
densamma. Kommitterade hade fördenskull sökt finna sådana bestämmelser,
och vad i sådant avseende föreslagits innebure, att alla gåvor, som
någon inom en viss tidrymd, förslagsvis 2 år, erhölle från samma givare,
skulle med avseende å skattskyldighet anses såsom en gåva och sålunda
träffas av skatt enligt den skatteprocent, som gällde för det sammanlagda
beloppet.

Det av de sakkunniga avgivna förslaget förelädes 1913 års riksdag i proposition
n:r 199. Åt 36 § hade därvid givits samma lydelse som den nu
gällande. Till motivering för avvikelsen från de sakkunnigas förslag i
denna punkt yttrade föredragande departementschefen vid propositionens
avlåtande, att han ifrågasatt införandet av ett par förtydligande stadganden
i författningsförslaget. Skatten för gåva vore ordnad i överensstämmelse
med arvsskatten, som beräknades särskilt för sig för varje arvslott
i ett givet dödsbo. Enligt sakens natur skulle alltså, om fråga samtidigt
uppstode om beskattning av flera av skilda givare givna gåvor, vid skattens
bestämmande gåva eller gåvor från varje särskild givare bilda ett
skatteobjekt. Emellertid syntes det måhända vara lämpligt, att detta
uttryckligen angåves i författningen.

Förslaget blev icke antaget av 1913 års riksdag. Efter skedd överarbetning
framlades förslaget ånyo i proposition n:r 114 till påföljande riksdag.
I denna proposition, vid vars avlåtande chefen för finansdepartementet
åberopade vad av departementschefen anförts vid avlåtandet av ovannämnda
proposition n:r 199, hade 36 § upptagits i oförändrad lydelse. Med
vissa ändringar blev förslaget nu antaget av riksdagen, och förordning
i ämnet utfärdades den 19 november 1914.

Ett av de ledande motiven för införandet i svensk rätt av bestämmelser
om skatt för gåva har varit avsikten att förebygga försök att genom
gåvor med varm hand undgå den på senare tider höjda arvsskatten. Ehuru
man sålunda haft för ögonen att, då det gäller erläggande av skatt, frestelsen
är stor att, om ett tillfälle till kringgående av lagen erbjudes, begagna
detsamma, hava likväl i fråga om gåvoskatten stadgandena i 36 §
erhållit en sådan avfattning, att de särskilt inbjuda till ett kringgående.
Sedan min uppmärksamhet riktats på berörda förhållande, fann jag, att
detsamma redan i professor Ebersteins arbete ”Om skatt på arv och gåva”,
Uppsala 1915, upptagits till behandling. Jag tillåter mig därför ur nämnda
arbete hämta följande yttrande:

259

Fastän gåvogivarens person icke inverkade bestämmande på vad som
skulle utgöra föremål för svensk gåvoskatt, hade den emellertid i ett annat
avseende tillerkänts en betydelse för skattskyldigheten beträffande gåva,
som vore direkt framkallad av denna skatts intima sammanhang med arvsskatten.
Därvid åsyftades den regel, att skattskyldighet för gåva endast
inträdde, om det föreskrivna minimibeloppet inom den bestämda perioden
erhållits från samma givare, och att gåvor från olika givare beskattades
var för sig såsom skilda förvärv. Inom arvsbeskattningen vore motsvarande
förhållande beroende av flera omständigheter, i första hand av bouppteckningens
betydelse för beskattningen men i andra hand även av
hänsynen till skyldskapsförhållandet samt slutligen även av den ringa
praktiska betydelse, som en kumulation av olika arv skulle få. Vid gåvobeskattningen
vore förhållandet ett annat. Den praktiska betydelsen av
en kumulation av flera gåvor vore väsentligt större, och då bouppteckning
icke ifrågakomme, vore det endast hänsynen till skyldskapsförhållandet,
som kunde synas stå i vägen för en sådan. Principiellt syntes
sakens natur kräva, att alla gåvoförvärv inom viss tid behandlades såsom
en enhet, och en sådan anordning borde vara ganska lätt att anordna,
nämligen med särskild progression på sammanlagda förvärvet. En i praktiskt
avseende synnerligen betänklig konsekvens av att våra gåvoregler
på denna punkt erhållit en avfattning i strid med sakens natur vore, att
de tycktes alldeles särskilt inbjuda till ett kringgående av gåvoskatten.
En person, som ämnade förläna en annan en gåva på t. ex. 5,000 kronor,
kunde för att bespara den andre gåvoskatt låta allenast 2,500 kronor
komma honom till godo direkt och överlämna övriga 2,500 kronor till en
pålitlig mellanhand, som uppträdde såsom givare för den senare summan.
Möjligheten att kringgå skatten vore så mycket större, som gåvogivaren
kunde göra detta arrangemang utan att däri inviga gåvotagaren, vilken
senares ställning därigenom bleve alldeles oantastlig.

Vad som sålunda yttrats synes mig värt uppmärksamhet. Inom arvsbeskattningen
förekommer val icke någon kumulation av arv, så att hänsyn
tages till sammanlagda värde t av flera arv, som under bestämd tid tillfallit
en och samma person. Detta beror ju av de skäl, som ovan 1 erörts, och
ligger för övrigt så i sakens natur, att någon förklaring däröver icke synes
erforderlig. Men att man vid utformningen av bestämmelserna om gåvoskatt
skulle behöva tillämpa samma princip torde icke vara erforderligt.
Den knapphändiga motiveringen till andra stycket i 36 § i förordningen
synes icke alldeles övertygande. Tvärtom förefaller det som om vad de
sakkunniga i betänkandet 1910 anfört såsom motiv för kumulation av
gåvor från samma givare kunde åberopas även för införandet av bestämmelser
därom, att skatt bör utgå å sammanlagda värdet av gåvor jämväl
från olika givare. Att därvid genom lämpliga bestämmelser förebygga
ett sådant förfarande, som måste betecknas såsom oriktigt, utan att detta
onödigt hårt skulle drabba fullt lojala gåvor torde måhända ej vara omöjligt.
I fråga om efter vilken tariff skatten skulle uttagas borde väl skyldskapen
för varje gåva vara den bestämmande. Detta behövde dock ej
hindra, att skatteprocenten inom nämnda tariff bestämdes med hänsyn
till sammanlagda värdet av de gåvor, som under 2-årsperioden tillfallit
gåvotagaren.

260

Det anförda torde, enligt mitt förmenande, kunna komma i betraktande
vid en blivande omarbetning av bestämmelserna om arvsskatt och skatt
för gåva, och får jag därför med stöd av den befogenhet, som min instruktion
lämnar mig, för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet för den
åtgärd, som framdeles må kunna därav föranledas.”

7. Framställning angående omreglering av Inlands
härads m. fl. domsagor.

Den 6 september 1923 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 underdånig skrivelse den 19 oktober 1922 hemställde jag, huruvida ej
vid den då snart inträffande vakansen i häradshövdingämbetet i Vifolka,
Valkebo och Gullbergs härads domsaga åtgärder borde vidtagas för åstadkommande
av domsagans uppdelning och sammanslagning med Lysings
och Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads
domsagor.

Genom beslut den 8 juni 1923 förordnade Eders Kungl. Maj:t om en dylik
uppdelning av Vifolkadomsagan.

Ett fall liknande det nyss berörda synes mig nu åter föreligga. Sedan
häradshövdingen M. Bäärnhielm avgått från häradshövdingämbetet i Inlands
härads domsaga, torde böra tagas i övervägande, huruvida icke domsagan,
som till såväl invånarantal som målens och ärendenas mängd är
ännu mindre än Vifolkadomsagan, borde uppdelas och sammanslås med
angränsande domsagor.

Inlandsdomsagans traditioner äro icke synnerligen gamla. Genom kungl.
brev till Göta hovrätt den 7 mars 1856 angående reglering av domsagorna
inom Göteborgs och Bohus län bestämdes, att en av domsagorna skulle
bestå av Inlands fyra härad. Tidigare hade Södre och Torpe härad tillsammans
med Östra och Västra Hisings samt Sävedals och Askims härad
bildat en domsaga, under det att Nordre och Fräkne härad jämte Orusts
västra och östra samt Tjörns härad utgjort en domsaga. Den frågan uppkommer
osökt, om ej Inlandshäradena lämpligen borde återförenas med
de domsagor, dit de av ålder hört.

Inlandsdomsagans heterogena beskaffenhet framgår bland annat därav,
att i densamma oaktat dess litenhet den gamla häradsindelningen och tingsordningen
ansetts böra bibehållas. I underdånig skrivelse den 11 november
1913 hemställde J. O. om en sammanslagning av häradena till ett tingslag,
men denna framställning fann Kungl. Maj:t genom beslut den 11 juni
1915 ej skäl att bifalla.

Från den utredning, som då förebragtes, må erinras om följande.

I en den 19 februari 1906 till J. O. avlåten promemoria anförde häradshövdingen
Bäärnhielm, hurusom längs igenom landskapet löpte en bergrygg,
som till största delen obebyggd och oländig delade landskapet efter
dess längd i två skilda hälfter, den ena innefattande sluttningen åt havet
och den andra sluttningen åt Göta älv. Den förra sänkte sig mera sakta
och bildade ett ganska brett område för odlingen, medan sluttningen mot
älven hastigare stupade nedåt, så att endast ett mycket smalt bälte invid

261

älven lämnades åt den odlade bygden. Intill senaste tid hade mellan dessa
båda bygder inga andra förbindelseleder funnits än landsvägen från Ström
i Tcrpe härad till Ljungskile i Fräkne härad med en utgrening genom en
mindre väg nedåt Ucklum i Nordre härad samt häradsvägen från Hede
gästgivargård i Romelanda socken i Södre härad till gästgivargården
Kyrkeby i Jörlanda socken i Nordre härad. På hela sträckan i övrigt
från norr till söder hade bergryggen fullständigt skilt bygderna åt. Sluttningen
åt havet innefattade Fräkne och Nordre härad, och utefter älven
läge Torpe och Södre härad, vilket senare jämväl, sträckande sig utefter
Nordre älv, med sin västra del nådde ut till havet. Domsagan vore sålunda,
ehuru den på kartan företedde en vacker figur med naturliga gränser, i
själva verket hopkommen på ett ganska artificiellt sätt. I avseende å en
sammanslagning av domsagans alla härad till ett tingslag mötte samma
svårighet, som undanskjuta frågan om genomförande av den nya tingsordningen.
Järnvägskommunikationerna förmedlade trafik allenast i landskapets
längdriktning. Visserligen hade under senare år en ny landsväg
byggts över bergryggen från Utby i Torpe härad genom Forshälla socken
i Fräkne härad till Uddevalla, varigenom norra delarna av Torpe och
Fräkne härad blivit med varandra närmare förbundna. Genom omläggning
av vägen från Hede till Kyrkeby hade även en bättre förbindelse
åstadkommits mellan norra delen av Södre härad och Nordre härad. Möjligheten
av samtliga häradenas sammanslagning berodde dock i väsentligaste
mån på att finna en lämplig plats för den gemensamma tingsstaden,
men en sådan kunde svårligen uppletas. För den del av domsagan,
som upptoges av liavsbygden, genom vilken bygd till hela dess längd statsbanan
framginge, vore det av väsentligt intresse att få tingsstället förlagt
vid en järnvägsstation, så att invånarna i denna del av domsagan kunde
få full nytta av järnvägen för sina tingsresor. I det avseendet kunde
endast ifrågakomma Stenungsund och möjligen av hänsyn till Södre härad
en plats inom Jörlanda socken i närheten av Kyrkeby gästgivargård. Men
därigenom kom me älvbygden i ett synnerligen ogynnsamt läge. Dess invånare
bleve för sina färder till tingsstället uteslutande hänvisade till
landsvägen. Skulle åter domsagans härad delas på två tingslag, vore det
enda sätt, som kommunikationer och naturförhållanden anvisade, att domsagan
uppdelades på längden i ett västra tingslag, omfattande Fräkne
och Nordre härad med tingsställe i Stenungsund eller möjligen Ljungskile,
samt ett östra tingslag, bestående av Torpe och Södre härad med tingsställe
i Kungälv.

I den nyssnämnda, 1913 avlåtna underdåniga framställningen föreslog
J. O. under åberopande allenast i allmänna ordalag av fördelarna av den
nya tingsordningen, att Inlandshäradena skulle sammanslås till ett tingslag
med tingsställe i Stenungsund.

Över J. 0:s framställning inhämtades yttranden, varvid samtliga myndigheter
med undantag av en länsman avstyrkte bifall till framställningen.
Allmänt framhölls, att en ändring med hänsyn till ändamålet att vinna
en snabbare rättskipning icke vore av behovet påkallad. Skulle en ändring
ske, vore domsagans indelning i två tingslag på sätt häradshövdingen
Bäärnhielm föreslagit att föredraga. I sistberörda hänseende anförde
Göta hovrätt att, ehuru en sådan indelning skulle för domsagans invånare
medföra mindre olägenheter än den av J. O. föreslagna, den vinst, en dylik

262

reglering av tingsordningen skulle medföra för rättskipningen i domsagan,
e.j uppvägde de olägenheter och uppoffringar, en sådan reglering i
allt fall komme att ådraga domsagans invånare.

Genom ovanberörda beslut den 11 juni 1915 fann Kungl. Maj:t ej skäl
bifalla J. 0:s ifrågavarande framställning, därvid emellertid K. B. anbefalldes
att, därest fråga uppstode om ny- eller ombyggnad av tingshus i
något av domsagans tingslag, ofördröjligen därom göra anmälan hos
Kungl. Maj:t, på det att Kungl. Maj:t måtte bliva satt i tillfälle att, innan
dylikt byggnadsarbete igångsattes, taga frågan om förändrad tingslagsindclning
i domsagan under förnyad omprövning.

Vid den inspektion, som jag under hösten 1921 företog i Göteborgs och
Bolins län, bragte jag vid sammanträffande i Kungälv med häradshövdingen
Bäärnhielm spörsmålet om häradenas sammanslagning till ett eller
två tingslag åter på tal, men som jag därvid trodde mig finna, att förhållandena
icke undergått någon förändring sedan Kungl. Maj:ts beslut
1915, lät jag frågan ånyo förfalla.

Därest nu Inlandsdomsagan på grund av sin obekväma geografiska formation,
som tyckes förhindra införandet av 1872 års tingsordning, sitt
ringa invånarantal och sin icke synnerligen omfattande arbetsbörda ansåges
lämpligen böra uppdelas å granndomsagorna, torde en dylik åtgärd
icke böra företagas, om den ej skulle kunna ske på ett praktiskt sätt, där
fördelarna övervägde nackdelarna. Att finna lösningen så enkelt och
naturligt utstakad som i fråga om delningen av Vifolkadomsagan torde
icke ofta förekomma.

Vad de båda kusthäradena, Fräkne och Nordre härad, beträffar synes
ligga närmast till hands, att dessa härad återförenas med Orusts och Tjörns
härads domsaga. Sistnämnda domsaga, som jag även besökte 1921, hör till
de mindre i riket och borde knappast annat än vinna genom ett tillskott
av invånare och ökning i göromålens omväxling och antal. Att överföra
Fräkne härad till Sunnervikens domsaga, vilken redan är tämligen stor,
vore måhända mindre lämpligt.

Säger det sig tämligen självt, att de nu nämnda häradena i händelse av
en uppdelning böra tillfalla Orusts och Tjörns härads domsaga, torde frågan
vart de båda vid Göta älv liggande häradena skulle föras tåla mera
diskussion. Att Södre härad återförenas med Askims, Västra och östra
Hisings samt Sävedals härads domsaga synes tämligen givet. Askimsdomsagan
förlorade genom inkorporeringen med Göteborgs stad av örgryte
församling mellan 22 och 23,000 invånare, motsvarande mer än tre fjärdedelar
av Inlandsdomsagans befolkning, och borde med hänsyn därtill
kunna mottaga ett tillskott, motsvarande något mera än en fjärdedel av
Inlandsdomsagans folkmängd eller omkring 7,400 personer.

Men frågan om vart Torpe härad rätteligen borde höra torde vara mera
tveksam. Det kunde ju tänkas, att häradets geografiska läge och kommunikationsmöjligheter
närmast visade därhän, att häradet skulle införlivas
med den inom Älvsborgs län liggande Flundre, Väno och Bjärke härads
domsaga. Denna domsagas tingsställe i Trollhättan är icke långt avlägset
från Torpe härads nordliga gräns, och på vänstra stranden av Göta
älv mitt emot Torpe häråt! till två tredjedelar av dess längd ligga Flundre
och Väne härad. Olägenheterna med att flytta en landsändas jurisdiktion

263

från ett län till ett annat torde dock vara alltför mångfaldiga, för att de
skulle uppväga fördelarna av att tillmötesgå de önskemål, som härutinnan
kunde tänkas komma att uppstå. Återstår endast, att även Torpe härad
föres till Göteborgsdomsagan. Den sträckning rakt mot söder, järnvägen
har från den mitt för Torpe härad liggande stationen Lilla Edet ned till
Alfhem å Bergslagsbanan, synes peka därpå, att den naturliga utfartsvägen
för befolkningen i dessa trakter går söderut. Om Södre och Torpe
härad införlivades med Askimsdomsagan, komme dess folkmängd att uppgå
till omkring 63,200 personer mot omkring 68,700 före Örgryte församlings
avskiljande.

Skulle man sålunda tänka sig en klyvning av Inlandsdorasagan och en
uppfilning av densamma å Göteborgs- och Orustdomsagorna, torde följande
böra antecknas.

Folkmängden utgjorde den 31 december 1922 i Orusts och Tjörns härads
domsaga 27,980, i Fräkne härad 4,843 och i Nordre härad 9,473 eller sammanlagt
42,296 personer, eu folkmängd, som ingalunda torde vara för stor
för en domsaga.

Beträffande arbetsbördan i de ifrågavarande domsagorna framgår av
redogörelserna för 1922, att under nämnda år handlagts:

i Orusts och Tjörns härads domsaga:

tvistemål och brottmål.............................................. 205

konkurser och konkursärenden...................................... 5

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 817

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 635

1,662

i Inlands Fräkne härad:

tvistemål och brottmål.............................................. 55

konkurser och konkursärenden...................................... 9

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 282

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 113

459

i Inlands Nordre härad:

tvistemål och brottmål.............................................. 66

konkurser och konkursärenden...................................... 5

lagfarts- och inteckningsärenden........... 331

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 204

606

Om Inlands Fräkne och Nordre härad redan sammanslagits med Orustdomsagan,
skulle hela antalet mål, konkurser och ärenden under 1922 i
den utvidgade Orustdomsagan utgjort allenast 2,727 eller ett mindre antal
än som vid uppdelningen av Vifolkadomsagan antogs hava kommit på
vardera av dess granndomsagor.

I geografiskt hänseende skulle sammanslagningen giva den nya Orustdomsagan
ett lämpligt utseende. De båda stora öarna Orust och Tjörn
ligga mitt utanför de bägge Inlandshäradena med god förbindelse vid

264

Svanesund, där domarkansliet finnes, som komme att ligga mitt i domsagan.

Tingslagen i den nya Orustdomsagan måste nog bliva två. I Varekil
byggdes nämligen 1912 ett nytt tingshus, som lärer hava ett brandförsäkringsvärde
av omkring 90,000 kronor. Tingsplatsen å södra sidan av Orust
är synnerligen lämplig för öarna, och man torde ej kunna förutsätta, att
deras befolkning skulle vara betjänt med att företaga resor till någon av
de å fastlandet belägna, i häradshövdingen Bäärnhidms promemoria omnämnda
orterna Stenungsund, Ljungskile eller Jörlanda Kyrkeby. Ej
heller vore det lämpligt att nödga Inlandsbefolkningen att för sina tingsärenden
resa ut till Varekil. Ett gemensamt tingsställe för Fräkne och
Nordre härad borde därför anordnas exempelvis i Stenungsund, dit järnvägen
leder från norr och söder. De nuvarande tingshusen i Grohed och
Smedseröd, av vilka intetdera ligger vid järnvägsstation, äro byggda av
trä och inrymma, det i Grohed en tingssal 10 X 7 m. samt 2 rum för domaren,
1 rum för åklagaren och 1 rum för nämnden, alla ungefär 3 X 4,5 m.,
samt det i Smedseröd en tingssal 12 X 8 m., 2 rum för domaren, 1 rum för
åklagaren och 2 rum för nämnden, alla 3,9 X 4 m., samt rättens förmak
4,4 X 4 m. Husen, vilkas ålder icke är mig bekant men som uppenbarligen
äro små och trånga såsom tingslokaler, torde måhända kunna försäljas,
medan man tills vidare åtnöjde sig med att förhyra någon för tingssammanträden
lämplig lokal å den nya gemensamma tingsplatsen.

Att genom den nya Orustdomsagans indelning i två tingslag Orusts och
Tjörns härads tingslag skulle under året komma i åtnjutande av endast
fem sammanträden i stället för nu tio synes mig ej behöva utgöra ett
oöverkomligt hinder mot sammanslagningen. Skulle det visa sig erforderligt,
kunde ju tingssammanträden med tremansnämnd införas i det ena
eller i båda de nya tingslagen.

Av arbetsredogörelserna för 1922 framgår, att under nämnda år handlagts: i

Askims m. fl. härads domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................1,028

konkurser och konkursärenden...................................... 80

lagfarts- och inteckningsärenden ...................................3,887

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 856

5,851

i Inlands Södra härad:

tvistemål och brottmål.............................................. 39

konkurser och konkursärenden...................................... 3

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 300

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 156

498

i Inlands Torpe härad:

tvistemål och brottmål.............................................. 30

konkurser och konkursärenden...................................... 3

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 193

andra ärenden, slutligt handlagda ................................. 115

341

265

Sammanlagt skulle sålunda i en domsaga, bestående av Göteborgsdomsagan,
utökad med sistnämnda båda härad, arbetsredogörelsen för 1922
visat ett antal mål och ärenden av 6,690, varav 4,380 lagfarts- och inteckningsärenden,
d. v. s. en ökning av 839 mål och ärenden, varav 493 lagfarts-
och inteckningsärenden. En dylik ökning skulle väl vara den största
nackdelen, som åtföljde en uppdelning av Inlandsdomsagan mellan de två
domsagor, som jag vågat sätta i fråga. Men förhållandet synes mig icke
verka alltför avskräckande. På ett så stort domarkansli som det i Göteborg
äro organisationen av arbetet och arbetstakten inrättade efter särskilda
mått, som kan medföra, att en relativt liten ökning i arbetsbördan
icke behöver bliva synnerligen kännbar. Dessutom lärer kunna tänkas,
att Västra Frölunda församling med omkring 8,800 invånare framdeles
inkorporeras med Göteborgs stad och att arbetsbördan sålunda minskas
med alla från nämnda församling kommande mål och ärenden.

Till jämförelse må nämnas, att under 1922 antalet mål och ärenden utgjorde
i rikets två största domsagor, i Södra Roslags domsaga 8,033, därav
6,822 lagfarts- och inteckningsärenden, samt i Södertörns domsaga 6,007,
därav 5,089 lagfarts- och inteckningsärenden.

Såsom framgår av mina underdåniga skrivelser den 14 januari och den
7 november 1921 (ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag sid. 223 o. f.) samt
den 15 maj 1923 har jag under de senaste åren vid olika tillfällen fått
anledning att taga närmare kännedom om förhållandena i Askims m. fl.
härads domsaga. Arbetsbördans omfång — domsagan är för närvarande
den tredje i riket — kom mig för en tid sedan att taga under övervägande,
huruvida förslag borde framställas om inrättande av en särskild inskrivningsavdelning,
liknande den, som finnes i Södra Roslags domsaga och
som, enligt vad jag inhämtat, varit till nytta och belåtenhet. Då jag ansåg,
att motsvarande spörsmål borde undersökas även beträffande Södertörns
domsaga, den för närvarande näst Södra Roslags domsaga största i riket,
anmodade jag såväl f. d. hovrättsrådet E. Bergelmer som t. f. domhavanden
i Askimsdomsagan, hovrättsassessorn N. Berlin att inkomma med utlåtanden.

Hovrättsrådet Bergelmer avstyrkte inrättandet av inskrivningsavdclning
i Södertörns domsaga dels av principiella skäl och dels emedan en
dylik avdelning ingalunda vore av behovet påkallad.

Assessorn Berlin anförde i ett den 23 juni 1923 avgivet utlåtande följande: Under

tiden från den 8 februari 1912 till och med den 10 januari 1915
hade Berlin såsom notarie tjänstgjort i Askimsdomsagan och under
nämnda tid hållit sex allmänna tingssammanträden. På grund av Göta
hovrätts förordnande hade han sedermera från och med den 27 april 1923
uppehållit vakanta häradshövdingämbetet i domsagan. Berlins uttalanden
grundade sig huvudsakligen på den kännedom om domsagan och arbetsförhållandena
i densamma, som han under sin omförmälda tjänstgöring
förvärvat. Till en början framhölles, att under kristiden en stark ökning
av göromålen inträtt. Numera kunde förmärkas en återgång till mera
normala förhållanden. Då samtidigt med att arbetet under kristiden ökats
stora svårigheter uppstått för ordinarie häradshövdingen att erhålla tillgång
på lämpliga juridiskt bildade biträden, hade under åren 1919—1921

266

en avsevärd arbetsbalans uppkommit. Sedan Örgryte församling från och
med den 1 januari 1922 införlivats med Göteborgs stad, hade den förefintliga
balansen å till småprotokollen hörande ärenden så gott som helt och
hållet avarbetats. Någon balans å dylika ärenden från åren 1919—1922
funnes praktiskt sett icke vidare. Samtliga småprotokollsärenden hörande
till de fem allmänna tingssaxnmanträdena och de särskilda sammanträdena
under 1923 års lagtima vårting hade behörigen expedierats. Expeditioner
till det särskilda sammanträde, som den 14 maj 1923 hållits i domsagan
enligt lagen den 7 maj 1918, hade kunnat tillhandahållas allmänheten
den 12 juni. Vidkommande antalet småprotokollsärenden syntes detsamma
för närvarande uppgå till ungefär samma antal som under åren
1912—1914. Under nämnda år hade i domsagan varit anställda två notarier
och två fast avlönade kvinnliga skrivbiträden. Därjämte hade brukat
tjänstgöra en och vissa tider två eller tre extra notarier med juridisk
utbildning ävensom kortare tider ett extra skrivbiträde. Med hjälp av
denna personal hade häradshövdingen så gott som undantagslöst kunnat
tillhandahålla allmänheten expeditioner inom den i lag föreskrivna tiden.
Under kristiden hade antalet av till domboken hörande mål och ärenden
väsentligt ökats. För att avarbeta den balans, som från åren 1918—1921
ännu förefunnes i fråga om rättegångsmålen, hade under de två senaste
månaderna varit sysselsatta ett par personer, vilka eljest icke vore erforderliga
för domsagearbetet. I domsagan tjänstgjorde sålunda förutom
Berlin en biträdande domare, en förste notarie, en andre notarie, en extra
andre notarie, fyra fast avlönade kvinnliga skrivbiträden, ett extra kvinnligt
skrivbiträde samt ett extra manligt skrivbiträde. Sedan balansen i
domsagan i sin helhet blivit avarbetad, torde en ordinarie häradshövding
med tillhjälp av en biträdande domare, en förste notarie, en andre notarie
och fyra eller fem kvinnliga skrivbiträden kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta domsagan. Beträffande frågan, huruvida en särskild avdelning
för behandling av de till lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen
hörande ärendena kunde anses vara erforderlig och lämpligen borde inrättas
i domsagan, framhöll Berlin, att efter det Örgryte församling blivit
införlivad med Göteborgs stad en ganska avsevärd nedgång av rättegångsmålen
ägt rum. Å varje allmänt tingssammanträde, vilket påginge tre
dagar, förekomme numera till handläggning omkring 150 mål eller bortåt
50 mål för dag. Av dessa mål vore det stora flertalet av mycket enkel beskaffenhet,
såsom fylleriförseelser, ordningsmål, medgivna kravmål och
tredskodomar. Varje rättegångsdag förekomme givetvis till handläggning
ett par mera vidlyftiga mål. Under det antalet av de till förstnämnda
kategori hänförliga målen kunde å ett allmänt tingssammanträde beräknas
uppgå till 100 å 120 stycken, vore återstående 30 å 50 mål av sådan
beskaffenhet, att antingen vittnesförhör påkallades eller ock frågor av
större juridiskt intresse kunde uppkomma. I sammanhang därmed förtjänade
påpekas, att antalet rannsakningar väsentligt nedgått under de två
senaste åren, till stor del beroende därpå att Örgryte församling icke
vidare tillhörde domsagan. Konkursärenden handlades av biträdande
domaren, vilken vore konkursdomare. Dessa ärenden krävde ganska mycken
tid. De till inteckningsprotokollet hörande ärendena vore i allmänhet
av enkel beskaffenhet. Två av de i domsagan anställda kvinnliga biträdena
ombesörjde i regel uppsättandet av inteckningsprotokollet, och juste -

267

ringen därav plägade icke vara av mera tidsödande beskaffenhet. De till
lagfartsprotokollet hörande ärendena vore icke sällan av ganska invecklad
natur. I regel brukade lagfartsprotokollet uppsättas av andre notarien.
På varje tingssammanträde plägade till behandling föreligga ett eller flera
mera vidlyftiga ärenden, vilka krävde tidsödande forskningar i domsagans
arkiv. För den ordinarie häradshövdingen syntes det emellertid vara av
största vikt, att han ägde en tillförlitlig kännedom om fastighetsförhållandena
inom domsagan. En dylik kunskap förvärvades givetvis genom
att syssla med utredande och justering av lagfartsärendena. Dessa sammanhängde
jämväl intimt med ägodelningsmålcn. Det borde härjämte
framhållas, att bland de göromål av mera betungande beskaffenhet, som
ålåge domhavanden, kunde hänföras justeringen av gravationsbevisen.
Sedan den förefintliga balansen å ojusterade gravationsbevis så gott som
avarbetats, kunde beställda bevis tillhandahållas allmänheten i regel efter
fjorton dagar. I brådskande fall utlämnades bevis redan en eller ett par
dagar efter beställningen. Arbetet med bevisens justering hade så fördelats,
att biträdande domaren övertagit justeringen av en del dylika. Utan
tvivel kunde ju vissa skäl tala för inrättande av en inskrivningsavdelning.
Därmed skulle vinnas, att en person under en följd av år helt och hållet
ägnade sig åt fastighetsväsendet och organiserade arbetet med fastighetsärendena
på ett ur alla hänseenden effektivt och lämpligt sätt. Arbetet
i domsagan torde dock under normala förhållanden kunna på ett tillfredsställande
sätt utföras av ordinarie häradshövdingen med tillhjälp av en
biträdande domare, en förste notarie, en andre notarie och fyra eller fem
kvinnliga skrivbiträden. Om en särskild inskrivningsavdelning skulle
inrättas, skulle den nuvarande biträdande domaren komma att utbytas
mot en inskrivningsdomare. Vinsten med en dylik anordning syntes icke
stor. Berlin ville även erinra därom, att en beredning för närvarande
vore sysselsatt med att utreda frågan om införlivande med Göteborgs stad
av Västra Frölunda församling. Som byggnadsverksamheten inom denna
församling vore mycket livlig, skulle dess införlivning med Göteborg betyda
en icke oväsentlig minskning av fastighetsärendena i domsagan.
Även om domsagan i sin nuvarande omfattning skulle giva en ifrågasatt
inskrivningsdomare fullt arbete med fastighetsväsendet, kunde ifrågasättas,
huruvida domarämbetet i övrigt skulle åtminstone under vissa tider
av året lämna ordinarie häradshövdingen full sysselsättning. En icke ringa
del av detta arbete skulle dessutom bliva av mindre kvalificerad beskaffenhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och under förutsättning, att
den i domsagan alltjämt förefintliga arbetsbalansen bleve i sin helhet bortarbetad,
ville Berlin såsom sin åsikt anföra, att han ansåge tillräckliga
skäl icke föreligga för inrättande av en särskild inskrivningsavdelning i
Askimsdomsagan.

Sedan jag tagit del av de båda utlåtandena, bar jag ansett mig ej för
närvarande böra föreslå inrättandet av inskrivningsavdelning vare sig
i Södertörns eller Askims m. fl. härads domsaga.

Enbart den ökning av arbetsbördan i den senare domsagan, som skulle
bliva en följd av Södre och Torpe härads införlivning med densamma,
torde icke giva anledning till en förändrad ståndpunkt i nu berörda avseende.
Medan under 1922 i Södra Roslags domsaga handlades 6,822 lagfartsoch
inteckningsärenden, var antalet sådana ärenden i Södertörns domsaga

268

5,089 och i Askims m. fl. härads domsaga jämte Södre och Torpe härad
sammanlagt 4,380. Därtill kommo i. Södra Roslags domsaga 165 ärenden,
tillhörande tomträttsprotokollet, varemot dylika ärenden ej förekommo å
de andra ställena. Men frågan om en särskild inskrivningsavdelning i den
stora Göteborgsdomsagan torde böra hållas öppen. Ändrade förhållanden
kunna snart giva anledning till densammas återupptagande. Införandet
av inskrivningsavdelningar i stora domkretsar synes vara ett led i en
naturlig utveckling, som måste komma.

Det torde vara givet att, om Södre och Torpe härad införlivades med
Askimsdomsagan, de borde ingå i ett gemensamt tingslag med domsagans
övriga härad med tingsställe i Göteborg. Södre härad har icke eget tingshus
utan förhyr tingslokal i Kungälv, och Torpe härads tingshus i Holmen
av trä med en tingssal 6 X 8 m., 2 rum för domaren, 1 rum för åklagaren
och 1 rum för nämnden, varje 3,5 X 4 m., lärer vara mycket gammalt och
bristfälligt. Inlands Södre häradsbor kunna från olika de lar av häradet begagna
sig av Bergslagsbanan eller Bohuslänsjärnvägen för resan till Göteborg.
Från norra delen av Torpe härad är avståndet till Göteborg rätt
stort, men förbindelserna mellan Göteborg och Lilla Ed et äro täta och
snabba. Vid sammanträdena borde kunna ordnas, så att Torpe häradsbor
finge sina ärenden företagna å en för dem lämplig tid på dagen. Antalet
mål och ärenden i Torpe härad under 1922 var ju endast 341. Genom att
förenas till ett tingslag med Askims m. fl. härad finge Inlands Södre och
Torpe härad i stället för tre sammanträden vartdera ej mindre än tio allmänna
sammanträden och elva tingssammanträden med tremansnämnd,
slutsammanträdena i båda fallen oräknade.

De fördelar, som skulle vinnas genom en uppdelning av Inlandsdomsagan
å de båda andra ifrågasatta domsagorna: upphävande av den nuvarande
föreningen av Inlandshäradena, vilken synes förhindra genomförandet
av 1872 års tingsordning, denna tingsordnings tillämpning i alla
fyra häradena, besparing av en häradshövdinglön, en lämplig förstoring
av Orustdomsagan och en av de minsta lantdomkretsarnas uppgående i
större de nikretsar, såsom jag antar, till båtnad för den blivande processreformen,
dessa fördelar synas mig överväga de nackdelar, som ovan berörts.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke åtgärder borde vidtagas för åstadkommande, på sätt närmare utvecklats,
av Inlands härads domsagas uppdelning och sammanslagning
med Orusts och Tjörns härads samt Askims m. fl. härads domsagor.”

Skrivelsen har remitterats till Göta hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande.

8. Framställning angående omskrivning av fastighetsböekerna

i Frosta tingslag.

Den 14 november 1923 skrev jag till Konungen följande:

”1 anledning av en av mig gjord framställning har Eders Kungl. Maj:t

269

genom kungörelse den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande
av gravationsbevis förordnat, att det skall åligga häradshövding att
inom viss närmare angiven tid jämföra de i inteckningsböckerna gjorda
anteckningar med inteckningsprotokollen samt därvid i böckernas anmärkningskolumner
verkställa anteckning om de avvikelser, som kunna befinnas
föreligga. Från granskning, som nu sagts, må undantagas anteckning,
vilken uppenbarligen ej vidare är av betydelse. Sedan granskningen av
anteckningarna i visst band av inteckningsbok blivit slutförd, skall häradshövdingen
förvissa sig om att inteckningsprotokollen för de sist förflutna
10 åren icke innehålla något, som fortfarande är av betydelse och bort antecknas
i boken, men där saknas. Därefter skall häradshövdingen å bandets
första, sida teckna bevis att boken överensstämmer med protokollen.
I den mån inteckningsbok blivit i sålunda stadgad ordning granskad, skall
den, som utfärdar gravationsbevis, ej vara pliktig att för utfärdande av
bevis genomgå inteckningsprotokollen.

Vid av mig innevarande år företagen inspektion av Frosta och Eslövs
tingslags domsaga fann jag, att fastighetsböckerna i Frosta tingslag voro
i ett synnerligen förslitet och dåligt skick. Bladen lågo på många ställen
lösa och hade blivit söndriga i kanterna. På flera ställen hade stycken av
bladen avrivits och förkommit. Böckernas skick var i allmänhet sådant,
att cn omskrivning av dem syntes erforderlig.

Jämväl böckernas innehåll gav anledning till anmärkning. Särskilt
införandet av jordregisterbeteckningar syntes hava skett utan iakttagande
av tillbörlig noggrannhet. Sålunda hade i åtskilliga fall underlåtits
att införa de nya jordregisternummer, som påförts vid ägostyckning
uppkomna hemmanslottcr. I stället hade den ägostyckade fastighetens
ursprungliga jordregisternummer antecknats utan angivande av att
vederbörande hemmanslott endast utgjorde en de! av stamfastigheten.
Härigenom måste svårighet uppstå vid identifierandet av fastigheterna,
då för olika sådana ett och samma jordregisternummer fanns antecknat.

Såsom av det anförda framgår befinna sig ifrågavarande fastighetsböcker
icke blott i ett dåligt yttre skick, utan vissa felaktigheter i avseende
på innehållet torde även vidlåda dem. Då på grund av stadgandena
i förenämnda kungörelse en granskning av inteckningsböckerna skall äga
rum under den närmaste tiden, synes det som om denna granskning måhända
borde i fråga om inteckningsböckerna i Frosta tingslag utsträckas
till en omskrivning av dessa böcker i deras helhet. Och som de omständigheter,
vilka i förevarande fall skulle motivera en omskrivning av inteckningsböckerna,
torde vara i samma grad tillämpliga i fråga om tingslagets
lagfartsböcker, torde jämväl dessa böra undergå en motsvarande
omskrivning. Denna synes böra ske icke såsom en ren avskrivning av
böckerna utan efter någon för hela arbetet genomtänkt plan. Detta torde
följa redan därav att omskrivningen skulle ske i samband med den genom
kungörelsen den 5 juli 1923 föreskrivna granskningen av inteckningsböckerna.
Vid en omskrivning av dessa skulle måhända förfallna och
dödade inteckningar m. m., med iakttagande dock av den största försiktighet,
kunna uteslutas. I såväl lagfarts- som inteckningsböcker borde åtskilliga
fastigheter, varifrån en mångfald avsöndringar ägt rum, kunna
uppföras på flera särskilda upplägg. Såsom jag redan påpekat torde ock
vissa rättelser vara att göra med avseende på fastigheternas jordregister -

270

beteckning. I den män ny inteckningsbok bleve upplagd, borde, på sätt i
kungörelsen den 5 juli 1923 stadgats i fråga om där avsedd granskning,
i densamma tecknas bevis, att boken överensstämmer med protokollen.

I nyssnämnda kungörelse har bestämts, att granskningen av inteclcningsböckerna
skall åligga häradshövding själv. Arbetet med omskrivning
av fastighetsböckerna i Frosta tingslag torde emellertid bliva av
sådan omfattning, att ordinarie domhavanden icke lämpligen torde böra
betungas därmed. Då därtill kommer, att införingarna av jordregisterbeteckningarna
skulle kontrolleras, synes det lämpligast, att det nu föreslagna
arbetet uppdrages åt en särskilt därtill utsedd, väl kvalificerad
person. Men detta torde medföra, att medel måste anslås till avlöning förslagsvis
åt en extra biträdande domare, vilken skulle erhålla särskilt förordnande
att utföra ifrågavarande arbete.

Under åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Eders Kungl.
Maj :t ville taga under övervägande, huruvida icke, för omskrivning av
lagfarts- och inteckningsböckerna i Frosta tingslag, av tillgängliga medel
borde anslås behövligt belopp till avlöning under erforderlig tid i enlighet
med domsagestadgans bestämmelser åt en extra biträdande domare
eller annan person, vilken Eders Kungl. Maj:ts och rikets hovrätt över
Skåne och Blekinge skulle hava att förordna.”

Skrivelsen har remitterats till hovrätten över Skåne och Blekinge, som,
efter demhavandens hörande, i underdånigt utlåtande tillstyrkt bifall till
framställningen.

Därefter har skrivelsen remitterats till statskontoret för avgivande av
yttrande.

9. Framställning angående forum för mål rörande överträdelser av
kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Den 11 december 1923 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Enligt 53 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin borde förbrytelser mot förordningen åtalas vid allmän domstol,
dock att åtal för olovlig brännvinsförsäljning i stad, där poliskammare
funnes, skulle behandlas i dittills vanlig ordning.

T överensstämmelse härmed stadgades i 94 § i kungl. förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, enligt dess ursprungliga
lydelse, att förbrytelser mot förordningen skulle åtalas och avdömas vid
allmän domstol, dock att i stad, där poliskammare funnes, åtal för sådana
förbrytelser skulle behandlas i dittills vanlig ordning.

Genom kungl. förordningen den 22 juni 1921 (n:r 360) om vissa ändringar
i rusdrycksförsäljningsförordningen erhöll emellertid lagrummet den lydelsen,
att förbrytelser mot sistnämnda förordning skola åtalas vid allmän
domstol.

Samtidigt vidtogos en del ändringar i rusdrycksförsäljningsförordning -

en, varigenom straffet för förseelser mot densamma skärptes. Enligt 74 §
1 mom. i dess ursprungliga lydelse straffades exempelvis den, som utan
att äga rätt till försäljning avyttrade rusdrycker, för olovlig försäljning
med böter från och med 30 till och med 200 kronor. Genom ändringen 1921
höjdes strafflatituden till böter från och med 100 kronor till och med

1,000 kronor. Före 1921 års ändring hette det i 74 § 2 mom. att, om någon
andra gången eller oftare beträddes med olovlig försäljning av rusdrycker
eller bedreve någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt,
skulle han straffas med böter från och med 50 till och med 2,000
kronor eller med fängelse högst ett år. Genom ändringen erhöll bestämmelsen
den lydelse att, om någon, som förut fällts till straff för olovlig
försäljning av rusdrycker, andra gången eller oftare beträdes med sådan
förbrytelse eller om någon bedriver olovlig försäljning i större omfattning
eller yrkesmässigt, skall han straffas med böter från och med 300
till och med 5,000 kronor eller med fängelse högst ett år.

De genom förordningen den 22 juni 1921 vidtagna ändringarna voro
grundade på ett av kungl. kontrollstyrelsen i ämnet avgivet förslag. I
detta förslag hade kontrollstyrelsen i 74 § föreslagit att, om omständigheterna
vore synnerligen försvårande, skulle kunna dömas till straffarbete
högst ett år.

Beträffande 94 § anförde kontrollstyrelsen, att med hänsyn till vikten
av de förbrytelser, som straffades enligt rusdrycksförsäljningsföror lningen,
och särskilt till den omständigheten, att enligt den föreslagna lydelsen av
74 § fängelse oftare än dittills torde ifrågakomma såsom straff för olovlig
rusdrycksförsäljning, syntes jämväl i stad, där poliskammare funnes,
förbrytelse mot förordningen städse böra avdömas av rådhusrätten. I de
senare tillkomna förordningarna angående handel med skattefri sprit och
angående vissa alkoholhaltiga preparat funnes redan stadgat, att åtal på
grund av bestämmelse i någon av nämnda förordningar skulle anhängiggöras
vid allmän domstol.

Sedan yttranden över kontrollstyrelscns förslag inhämtats från justitiekanslersämbetet
och samtliga länsstyrelser, föreläde Eders Kungl. Maj:t
i en till 1921 års riksdag avlåten proposition n:r 360 riksdagen förslag till
ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen i bland annat de avseenden,
som sedermera beträffande 74 och 94 §§ innefattades i förordningen
den 22 juni 1921. Vid propositionens avlåtande anförde t. f. chefen för
finansdepartementet i fråga om ändringen av 94 §, att den av kontrollstyrelsen
föreslagna anordningen, att åtal för förbrytelser mot rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle ske vid allmän domstol, icke väckt gensaga
från någon av de hörda myndigheterna. T. f. departementschefen
ville till komplettering av kontrollstyrelsens motivering i denna punkt
anföra att mål, varom här vore fråga, i Stockholm dittills så gott som
undantagslöst avdömts av polisdomstolen och att det i Stockholm gällde
högst ett eller annat hundratal mål årligen, som skulle överflyttas till
rådhusrätten. Antalet vid polisdomstolen under januari och februari 1921
avdömda mål hade utgjort 12. Då polisdomstol icke ägde ådöma frihetsstraff
utan måste hänvisa målet till rådhusrätten, om dylikt straff ansåges
böra ådömas, förefunnes starka skäl att överflytta alla mål av
denna art till allmän domstol. Någon starkare inverkan på fördelningen
av de olika domstolarnas arbetsbörda syntes överflyttningen icke komma
att medföra.

272

I samband med förslaget till ändring av 94 § rusdrycksförsäljningsförordningen
föreslog kontrollstyrelsen införandet i 47 § i kungl. förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin av en dittills
ej förefintlig bestämmelse, att brott mot sistnämnda förordning skulle
åtalas vid allmän domstol. I motiven yttrade kontrollstyrelsen, att skälen
till att dylika åtal icke borde gå till polisdomstol vore desamma, som anförts
beträffande 94 § i försäljningsförordningen. Sedan förslaget förelagts
för och antagits av 1921 års riksdag, erhöll 47 § 1 mom. i brännvinstillverkningsförordningen
genom kungl. förordningen den 22 juni 1921 följande
lydelse: Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer,
vilka särskilt förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger
att åtala förbrytelser emot densamma. Åtal skall anhängiggöras vid
allmän domstol.

Kungl. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker innehåller ej något stadgande om forum.

I 14 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka, sådan paragrafen ursprungligen
lydde, stadgades, att om böters förvandling och fördelning, om rätt
att anställa åtal för överträdelser av förordningen, om övervakande i
övrigt av förordningens efterlevnad samt om domstol, där överträdelser
av densamma skulle åtalas, skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i gällande förordning angående försäljning av brännvin vore
eller bleve stadgat.

Genom en kungl. förordning den 14 juni 1917 utbyttes ordet ”brännvin”
mot ordet ”rusdrycker”.

Kungl. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka
innehåller en motsvarande bestämmelse i 35 §, där det bland annat
heter, att om domstol, där överträdelser av samma förordning skola åtalas,
samt om rättegångsförfarandet i sådana mål skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad i gällande förordning angående försäljning av
rusdrycker stadgas.

Poliskammare eller polisdomstolar finnas inrättade i Stockholm sedan
1776, i Göteborg sedan 1807, i Norrköping sedan 1825, i Karlskrona sedan
1828, i Eskilstuna sedan 1833 samt i Malmö sedan 1910 och i Hälsingborg
sedan 1921.

Enligt kungl. instruktionen den 20 maj 1868 för polisdomaren i Stockholm
skall den överståthållarämbetet för polisärenden tillkommande rätt
att handlägga och med slut avhjälpa vissa mål utövas av en polisdomare.
Av polisdomaren skola handläggas och avdömas mål, vilka innefatta åtal
för överträdelser av eller förbrytelser mot ett stort antal i instruktionen
uppräknade författningar, dock att, därest förbrytelserna äro av svårare
beskaffenhet, än att de kunna med böter försonas, målen skola till handläggning
vid allmän domstol hänskjutas.

I kungl. instruktionen den 12 oktober 1883 för polisdomaren i Göteborg
stadgas, att den poliskammaren i Göteborg tillkommande rätt att handlägga
och med slut avhjälpa vissa mål utövas av en polisdomare, som skall
handlägga och avdöma de mål, i vilka domsrätt enligt förordningen den
19 augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i staden Göteborg samt
lag och författningar i övrigt tillkommer poliskammaren. Don åberopade
förordningen innehåller närmare bestämmelser om poliskammarens juris -

273

diktion och göromål. I § 3 heter det, att med egentliga lagbrott äger väl
poliskammaren ej taga någon huvudsaklig befattning utan dem till vederbörliga
domstolar förvisa och överlämna.

Enligt kungl. brev den 18 september 1885 angående förändrad organisation
av rådhusrätten, magistraten och poliskammaren i Norrköping m. m.
består poliskammaren därstädes av eu polismästare såsom ordförande och
4 borgerliga rådmän, av vilka 2 i sänder tjänstgöra. De närmare bestämmelserna
om poliskammarens befogenhet äro intagna i en den 18 mars 1825
utfärdad ordning för poliskammaren.

Ordning för poliskammare och polismästare i Karlskrona är fastställd
genom kungl. brev den 31 augusti 1906. Enligt denna ordning handhaves
polisväsendet i Karlskrona av en poliskammare, som jämväl är polisdomstol.
Poliskammaren såsom polisdomstol består av polismästaren och 2
valda ledamöter, vilka senare dock ej äga beslutanderätt. Såsom polisdomstol
har poliskammaren att upptaga och avgöra mål och ärenden,
vilka enligt särskilda författningar höra under poliskammare, samt dessutom
mål, som angå åtskilliga uppräknade förseelser ävensom de flera
mindre överträdelser av lagar och författningar, som röra allmänna ordningen
och säkerheten, dock att, där sådan överträdelse är av svårare beskaffenhet,
än att den anses kunna försonas med böter, målet skall hänskjutas
till handläggning vid rådhusrätten.

Enligt en genom kungl. brev den 21 oktober 1910 fastställd stadga angående
polisverket i Malmö handhaves polisväsendet därstädes av poliskammare
och polisdomstol. Den senare består av en polisdomare, biträdd av
en polisnotarie. Polisdomaren handlägger och avdömer de mål, som enligt
särskilda författningar höra under polisdomstol eller poliskammare, samt
dessutom ett antal särskilt uppräknade mål ävensom de flera mindre överträdelser
av lagar och författningar, som röra allmänna ordningen och
säkerheten, dock att, där överträdelse är av svårare beskaffenhet än att
den anses kunna försonas med böter, målet skall liänskjutas till rådhusrätten.

Bestämmelser rörande organisationen av poliskammaren i Eskilstuna
äro intagna i ett genom kungl. brev den 9 april 1920 fastställt reglemente
för Eskilstuna stad m. m. Enligt nämnda reglemente skall i staden finnas
poliskammare för handhavande av allmän ordning och säkerhet samt
för behandling av därtill hörande mål och ärenden. Poliskammaren utgöres
av polismästaren såsom ordförande samt magistratssekreteraren
och en borgerlig rådman såsom bisittare. Poliskammaren skall upptaga
och avgöra, förutom mål och ärenden, som enligt särskilda lagar och författningar
eller föreskrifter höra under poliskammare, dels mål, vilka innefatta
åtal för fylleri, oljud, överdådig framfart och förargelseväckande
beteende å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, dels ock åtal för
de andra överträdelser av lagar och författningar, som röra allmänna
ordningen och säkerheten, dock att, därest sådan överträdelse är av svårare
beskaffenhet, än att den anses kunna försonas med böter, målet skall
liänskjutas till handläggning av rådhusrätten. Vid avgörande av mål och
ärenden i poliskammaren skall lända till efterrättelse vad i fråga om omröstning
till dom är i 23 kap. rättegångsbalken föreskrivet.

Genom nådig skrivelse den 12 september 1921 (sv. f. n:r 562) har Eders
Kungl. Maj:t fastställt ny stadga för magistraten och rådhusrätten i Häl -

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1924 års riksdag.

‘274

singborg. Denna stadga trädde jämlikt kungl. brev den 21 oktober 1921
i kraft den 1 januari 1922. Enligt § 7 i stadgan skall i Hälsingborg finnas
polisdomstol med den befogenhet, som angives i § 10. Polisdomstolen
utgöres av en polisdomare, vartill magistraten förordnar en av rådmännen.
I § 10 är stadgat, att polisdomstolen skall handlägga och avdöma de
mål, vilka enligt särskilda författningar höra under polisdomstol eller
poliskammare, samt dessutom mål, vilka innefatta åtal för förseelser mot
författningar angående förbud mot lotterier, försäljning av rusdrycker,
pilsnerdricka samt tillagade alkoholfria drycker och svagdricka, tillverkning
av brännvin samt tillverkning och beskattning av maltdrycker, mått
och vikt, skyldighet för utlänning att erlägga bevillningsskatt, innan han
utbjuder eller avslutar handel om utländska varor, mantalsskrivning samt
försäkring för olycksfall i arbete, samt vidare mål, vilka innefatta åtal
för försäljning eller köp av vilt under förbjuden tid samt överträdelse av
föreskrifterna om försäljning och forsling av hummer och ostron, för det
obehörig person tagit befattning med sjukdomars botande eller tillredande
och försäljning av medikamenter, för våld eller ärekränkning i ringare
fall, fylleri, oljud, överdådig framfart och annat förargelseväckande uppträdande
å ställe, varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles, eller åstadkommande
av förargelse genom ord eller handling inför poliskammaren
eller polisdomstolen, för deltagande i eller befrämjande av olovligt spel,
för störande av sabbat medelst idkande av handel, hantverk eller annat
arbete, för uppenbar grymhet i behandling av djur, för olovligt tillstängande
av allmän väg, gata eller farled eller uppgrundning av segelled eller
hamn, för begagnande av olovlig väg, för nedbrytande av hägnad och föi
skada å plantering eller annan åverkan å gata eller annan allmän plats,
för borttagande eller skadande av offentlig myndighets kungörelse eller
underrättelse, som till allmän kännedom anslagen är, för vägran av inträde
eller handräckning åt den, som i offentlig förrättning äger sådan
fordra, samt för de flera mindre överträdelser av lagar och författningar,
som röra allmänna ordningen och säkerheten eller näringarna. Såsom allmän
inskränkning i polisdomstolens befogenhet gäller, att frihetsstraff
icke må av polisdomstolen ådömas, vadan polisdomstolen, i händelse brott
eller förseelse, som åtalats vid sagda domstol, anses kunna förskylla frihetsstraff,
hör hänskjuta målet till rådhusrättens första avdelning.

Angående jurisdiktionen i polismål enligt svensk lag hänvisar jag i
övrigt till Uppström: Om domstolarnas inrättning, redogörelse, utarbetad
efter uppdrag av nya lagberedningen, 1884 sid. 163 o. f.

Vid en av mig i april 1923 företagen inspektion av rådhusrätten i Malmö
framkastade jag frågan huruvida den genom förordningen den 22 juni
1921 i 94 § rusdrycksförsäljningsförordningen intagna bestämmelsen, att
alla förbrytelser mot förordningen skulle åtalas vid allmän domstol, till
sina följder visat sig enbart praktisk, då därigenom en del mål, som förut
handlagts vid polisdomstolen, överförts till rådhusrätten och sålunda,
ehuru av bagatellartad beskaffenhet, ökat dess arbetsbörda. Nyssnämnda
stadgande hade nämligen haft till följd, att åtal för förseelser mot förordningen
om försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka
och mot förordningen angående försäljning av pilsnerdricka
skulle gå till allmän domstol i stället för till polisdomstol. Borgmästaren
genmälte, att åtskilliga sådana mål otvivelaktigt vore av den enkla be -

275

skaffenhet, att de lämpligen, kunde anförtros åt polisdomstolens handläggning.

Då jag därefter företog inspektion av poliskammaren och polisdomstolen
i Malmö, framhöll polisdomaren vid samtal i nyssberörda ämne, att
mål angående förseelser mot sistnämnda båda förordningar såsom varande
rena ordningsmål lämpligare och med bättre verkan behandlades vid polisdomstol
än vid rådhusrätt och därför borde återföras till polisdomstolen.
Under åren 1921 och 1922 samt första kvartalet av år 1923 hade, enligt av
polisdomaren verkställd utredning, i alla de mål, som handlagts vid rådhusrätten
i Malmö på grund av åtal för förseelser mot 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
1907 års brännvinstillverkningsförordning, 1905 års
förordning angående försäljning av tillagade alkoholfria drycker m. m.
och 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka endast i ett
enda fall ådömts urbota bestraffning.

Vid en i oktober 1923 företagen inspektion av rådhusrätten och polisdomstolen
i Hälsingborg tillsporde jag, under hänvisning till vad som
förekommit vid inspektionen av rådhusrätten och polisdomstolen i Malmö,
polisdomaren i Hälsingborg, huruvida den ifrågavarande ändringen av
94 § rusdrycksförsäljningsförordningen visat sig fördelaktig. Polisdomaren
anförde i anledning därav, att enligt den år 1921 fastställda stadgan
för magistraten och rådhusrätten i Hälsingborg skulle det tillkomma
polisdomstolen att handlägga och avdöma mål, vilka innefattade åtal
Bland annat för förseelser mot författningarna angående försäljning av
rusdrycker, pilsnerdricka samt tillagade, alkoholfria drycker och svagdricka,
oaktat genom kungl. förordningen den 22 juni 1921, som trätt i
kraft redan den 26 juli samma år, bestämts, att dylika förseelser skulle
åtalas vid allmän domstol. Detta hade förmodligen berott på förbiseende,
därigenom att förordningen utkommit, efter det förslaget till stadgan skrivits.
Emellertid hade polisdomstolen med stöd av ovannämnda bestämmelse
i stadgan handlagt och avdömt sådana mål. Det kunde dock ifrågasättas,
huruvida polisdomstolen hade befogenhet att handlägga mål, som
enligt lag tillkomme allmän domstol att behandla, även om den nytillkomna,
för polisdomstolen gällande stadgan skulle giva polisdomstolen
en sådan rätt. Å andra sidan syntes skäl föreligga för att utsträcka polisdomstols
behörighet att omfatta mål angående förseelser mot ej blott 1905
och 1919 års föroiMningar utan jämväl åtskilliga andra författningar
rörande näringarna, enligt vilka forum vore allmän underrätt.

Såsom av det anförda framgår, har ändringen av 94 § rusdrycksförsäljningsförordningen
medfört, att förseelser mot de båda ovannämnda förordningarna
angående försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka
och angående försäljning av pilsnerdricka skola åtalas vid allmän
domstol i stället för såsom förut vid poliskammare eller polisdomstol, där
sådan finnes. Det torde måhända vara tvivel underkastat om ens överflyttandet
av alla mål rörande överträdelser av rusdrycksförsäljningsförordningens
stadganden från polisdomstol till allmän domstol varit av
något påtagligt behov föranlett. De i gällande instruktioner för polisdomstolarna
intagna bestämmelser om att mål, som hos dem anhängig -

276

göras men anses förskylla svårare straff än böter, skola hänskjutas till
allmän domstol, borde till äventyrs hava utgjort tillräcklig garanti för
att svårare brott i allt fall skulle komma inför allmän domstols prövning.
Såsom i varje fall mindre lämpligt måste dock betecknas det förhållandet,
att åtal för förseelser mot förordningarna angående försäljning
av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka och angående försäljning
av pilsnerdricka ej skola kunna anhängiggöras vid poliskammare
eller polisdomstol. Mål rörande förseelser av sistnämnda art måste betraktas
såsom rena bagatellmål, och de torde till sin natur vara likartade
med de mål, som i förenämnda instruktioner och ordningar angivits skola
handläggas av polisdomstolarna. Den enkla beskaffenheten av de vid
polisdomstolarna handlagda målen och den summariska proceduren därstädes
göra, att rättskipningen vid dessa domstolar blir väsentligt snabbare
än vid rådhusrätterna. Målens anhängiggörande och parternas inkallande
sker utan tidsutdräkt. Själva rättegången utmärker sig också
för snabbhet utan att uttänjas genom långa uppskov. Jämväl denna hastigare
rättskipning gör, att polisdomstolarna torde vara särskilt lämpade
att upptaga mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. Vid förseelser
exempelvis mot pilsnerdricksförfattningen torde iteration esomoftast förekomma.
Det synes, enligt mitt förmenande, ligga nära till hands att antaga,
att ett straff, som ådömes snart efter det förseelsen begåtts och som
vinner en hastig exekution, borde verka mera avhållande från återfall,
än om brottets påföljd kommer först efter avslutandet av en rättegång,
som kanske pågått månadsvis med uppskov på uppskov, begärt än av
åklagaren och än av den tilltalade.

Redan i kungl. förordningen den 13 februari 1776 angående polisens förbättrande
i residensstaden nämndes om de åtgärder, som borde vidtagas
mot en ''Vidlyftig omgång i rättegången och en dermed förknippad trög
execution, hwarigenom sådane Politie mål, som til winnande af god ordning
i ögnablicket borde rättas, blifvvit för processens långwarighet dragne
i widlyftighet och på tiden, då sielfswåld och laglöshet nyttjat tilfälle åt
såmedelst hindra Lagens ^verkställighet och göra des kraft hwilande.”

Det synes därför böra sättas i fråga, att behandlingen av överträdelser
av bestämmelserna i 1905 och 1919 års förordningar återföras till poliskamrarna
eller polisdomstolarna, där dylika mål närmast torde höra
hemma. För vinnande av nämnda syfte skulle endast erfordras, att de
förut anförda paragraferna i förordningarna underkastades en mindre
ändring. Sålunda torde 14 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka böra erhålla
följande lydelse:

Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal för överträdelser
av denna förordning samt om övervakande i övrigt av förordningens
efterlevnad lände i tillämpliga delar till efterrättelse vad i gällande
förordning angående försäljning av rusdrycker är eller varder stadgat.

Överträdelser av förordningen skola åtalas vid allmän domstol, dock att
i stad, varest polisdomstol är inrättad eller eljest poliskammare finnes,
åtal skall därstädes anhängiggöras.

I förordningen den 14 juni 1919 angående försäljning av pilsnerdricka
kunde 35 § erhålla följande lydelse:

Om husbondes ansvarighet för förseelse, som mot denna förordning

277

begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, om böters
förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal och verkställa beslag
och om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse vad i gällande förordning angående
försäljning av rusdrycker stadgas.

överträdelser av förordningen skola åtalas vid allmän domstol, dock
att i stad, varest polisdomstol är inrättad eller eljest poliskammare finnes.
åtal skall därstädes anhängiggöras.

Vare sig en dylik författningsändring befinnes önskvärd eller ej, torde
måhända bestämmelserna i § 10 i stadgan för magistraten och rådhusrätten
i Hälsingborg, även om de ej behövde leda till misstydning av allmänna
lagstadganden, böra bringas i lämplig överensstämmelse med rusdrycksförfattningarna.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållande till den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

10. Framställning angående översändande av avskrift av hovrätts
dom eller utslag till underrätt, som i målet dömt.

Den 15 december 1923 avlät jag till Konungen en skrivelse av följande
innehåll:

”Då tidskriften ”Svensk juristtidning” år 1916 utkom med sitt första
häfte, anfördes i en däri intagen anmälan bland annat följande:

Redan för mer än 20 år sedan hade vad publikationen av rättsfall beträffar
väckts tanke på utgivande av en ”hovrättstidning” under medverkan
av ett antal bisittare i överrätterna. Om denna tanke redan på den tiden
haft sitt berättigande, hade den det i vida högre grad numera. Av de år
1915 genomförda inskränkningarna i rätten att överklaga hovrätternas utslag
bleve nämligen en följd, att ett stort antal, kanske hälften av alla till
hovrätterna fullföljda tvistemål och brottmål komme att där avdömas i
sista instans. Allt efter som verkningarna av denna reform gjorde sig
gällande, bleve det icke möjligt att genom referat allenast av mål, avgjorda
i högsta domstolen, vinna samma fullständiga översikt av svensk
praxis, som ”Hytt juridiskt arkiv” dittills kunnat lämna. ”Svensk juristtidning”
hade därför satt såsom en av sina huvudsakliga uppgifter att
meddela referat av alla i juridiskt avseende mera intressanta rättsfall,
som i sista instans avgjorts av rikets hovrätter.

Bakom dessa ord låg säkerligen den tanken, att de i tidskriften intagna
referaten, liksom dittills referaten av högsta domstolens domar och utslag
i ”Nytt juridiskt arkiv”, skulle medverka till grundande av enhet och
stadga i rättskipningen genom publicerandet av sista instansens beslut i
fall, där frågor av principiell betydelse fått sin lösning. Det torde vara
givet, att en dylik enhet måste befordras av varje åtgärd, varigenom av
överdomstolarna tillämpade rättsgrundsatser bringas till de lägre instansernas
kännedom. Liksom värdet av referaten i ”Nytt juridiskt arkiv” är
obestridligt och ej kan nog högt uppskattas, synes den betydelse i omförmälda
avseende, som referaten i ”Svensk juristtidning” av rättsfall från

278

hovrätterna måste äga, jämväl vara mycket stor. Emellertid torde böra
ifrågasättas, om icke rättskipningen och enheten däri ytterligare skulle
kunna befrämjas genom att från hovrätten till den underrätt, som i målet
dömt, översändes ett exemplar av hovrättens dom eller utslag i varje mål,
som från underrätten kommit till hovrättens prövning.

Under mina inspektionsresor har jag flera gånger vid samtal med underdomare
fört denna fråga på tal och funnit, att uppslaget omfattas med intresse.
Vid en nyligen företagen inspektion av Västra Göinge härads domsaga
upptog jag spörsmålet, och därvid sade sig domhavanden hysa sympatier
för en sådan anordning. I tidningen ”Sydsvenska Dagbladet Snällposten”
hade sedan flera år tillbaka refererats samtliga av hovrätten över
Skåne och Blekinge meddelade domar och utslag, och enligt vad domhavanden
hade sig bekant lästes dessa meddelanden med största intresse av
häradshövdingar och rådhusrättsledamöter.

Inom flera utländska lagstiftningar finnas bestämmelser om skyldighet
för överdomstol att sända avskrift av sina utslag till underdomstol, som
förut dömt i målet. Dessa bestämmelser äro emellertid betingade av särskilda
förhållanden, enkannerligen den omständigheten att vid tillämpning
av aktsystem överdomstolen återsänder akten i målet till underdomstolen,
som har att i sitt arkiv förvara handlingarna till de av densamma handlagda
målen.

I den tyska Zivilprozessordnung § 544 stadgas, att efter målets avgörande
i överrätten skola handlingarna återsändas till notarien vid underdomstolen
jämte en besannad avskrift av överrättens utslag.

Enligt § 215 i den österrikiska Geschäftsordnung verkställas vid utskrift
av utslag på besvär i regel genast vid besvärsinstansen så många exemplar,
att utom det för akten bestämda utslaget för underdomstolen också
de till parternas underrättelse erforderliga utslagen kunna ställas till förfogande.
I § 277 heter det, att de vid besvärsförfarandet uppkomna aktstycken,
med undantag av överläggningsprotokollet och konceptet till bes^ärsinstansens
utslag, skola samlas i akten i det mål, i vilket besvär anförts,
och översändas till underdomstolen.

Jämväl den norska Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal innehåller
liknande bestämmelser i § 393, där det heter att, när målet är avgjort av
överdomstolen, skola akterna i detsamma sändas tillbaka till första instansen
med avskrift av utslaget.

En motsvarighet till dessa stadganden hava vi på senare tid erhållit
även i det svenska domstolsförfarandet. I en den 31 december 1921 utfärdad
kungl. kungörelse med vissa bestämmelser angående handlingar i
vattenmål heter det nämligen i 2 § att, sedan mål, vari talan från vattendomstol
hos Kungl. Maj:t eller vattenöverdomstolen fullföljts, blivit genom
laga kraftägande dom eller utslag avgjort, skola ej mindre samtliga till
målet hörande handlingar, med undantag av de för dylikt måls föredragning
inför högsta domstolen eller regeringsrätten upprättade promemorior,
än även avskrift av Kungl. Maj:ts eller vattenöverdomstolens dom
eller utslag översändas till vederbörande vattenrättsdomare för att i vattendomstolens
arkiv förvaras.

Genom ett den 11 oktober 1920 utfärdat kungl. cirkulär till rikets hovrätter
och nedre justitierevisionen angående vissa meddelanden till domhavandena
och rådhusrätterna om äktenskapsmål och boskillnadsmål har

279

föreskrivits, att underrättelse om förd klagan över slutligt utslag i mål
om boskillnad, återgång av äktenskap eller ogiltighet av vigsel, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad skall sist å tredje söckendagen från det besvär
inkommit meddelas vederbörande domhavande eller rådhusrätt ävensom
att avskrift av hovrätts eller Kungl. Maj:ts utslag i anledning av
sådan klagan eller beslut om dylikt måls avskrivande skall ofördröjligen
tillställas domhavanden eller rådhusrätten.

Enligt 26 § nya konkurslagen skall, om beslut om egendomsavträde upphäves
av högre rätt, konkursdomaren därom underrättas. I 41 § i lagen
den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs finnes en motsvarande
bestämmelse.

Då högsta domstolen beviljar resning i vissa slutligen avgjorda mål,
plägar högsta domstolen i sitt utslag förordna, att ett exemplar av detsamma
skall tillställas underrättens ordförande med åläggande för honom
att bestämma och låta kungöra parterna dag för målets företagande till
ny handläggning.

I de ovan anförda fallen åligger det nedre justitierevisionen eller hovrätterna
att ex officio bringa de meddelade besluten till underrätternas
kännedom. I vissa andra fall komma överdomstolarnas beslut till underrätts
kännedom genom parternas försorg. Då högsta domstolen eller hovrätt
återförvisar mål till förnyad behandling i första instans, torde det
ligga i sakens natur, att part får sig ålagt att för målets återupptagande
vid underrätten därstädes, med företeende av överrättens utslag, anmäla
målet till förnyad handläggning.

I 65 § kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom stadgas att, om beslut, varigenom underrätt helt och hållet eller
till någon del avslagit ansökan om intecknings beviljande, blivit till följd
av besvär ändrat av högre rätt, vare sökanden pliktig att, å landet sist å
det ting, som infaller näst efter 3 månader, och i stad inom 3 månader från
det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos underrätten
förete, vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget
beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid
underrätten företes.

Överlämnandet av överrätts utslag till underdomstol i nu berörda fall
har påkallats av särskilda orsaker.

Såsom jag förut berört, skulle emellertid, därigenom att underrätten i
varje fall erhölle officiellt meddelande om utgången i hovrätten av samtliga
under dess prövning från underrätten dragna mål, måhända åtskilligt
stå att vinna till båtnad för rättskipningens fasthet i allmänhet. Det borde
kunna förutsättas, att vid underrätterna, efter avgörandet av ett mål, intresset
för detsamma åtminstone en tid finnes kvar och att underdomarna
önska förskaffa sig kunskap, huruvida deras mening vunnit gillande i
hovrätten, därest målet kommit under dess skärskådande. Eljest måste
det i viss mån verka nedsättande på den andliga spänstigheten att skriva
protokoll och utslag, utan att man får veta, om ens arbete haft beståndande
värde. Den av mig ifrågasatta anordningen borde därför kunna
bliva ett medel till stegring av underdomarnas säkerligen i de flesta fall
redan förefintliga intresse för domboksarbetet. Att underrätterna icke
kunde undgå att få kännedom om den kritik, som måste ligga i att deras
beslut ändras eller att kanske skälen omskrivas, skulle för envar under -

280

domare bliva en sporre att göra sitt bästa vid författandet av utslagen.
Detta skulle i andra hand kunna medföra, att större omsorg nedlades på
målens utredning och protokollens avfattning, som ännu ofta lämna
mycket övrigt att önska. Därigenom att den mening, som kommit till uttryck
i hovrätternas utslag, så att säga komme underdomarna in på livet
och genom att dessa utslag vid underdomstolarna ordnades efter något
enkelt och praktiskt system, skulle de framdeles kunna vara underrätterna
till en god ledning. Om hovrätterna delgåve underrätterna sina beslut,
skulle, enligt min tanke, en bättre samverkan mellan över- och underdomstol
uppstå och samhörighetskänslan mellan hovrättsledamöterna och underdomarna
stärkas. Att kontinuiteten i rättskipningen sålunda skulle
göra en vinst torde knappast kunna bestridas. För min del är jag benägen
till ett antagande, att en åtgärd av sådan beskaffenhet som den nu ifrågasatta
skulle kunna medföra en ganska stor och fördelaktig verkan.

I detta sammanhang synes jämväl kunna påpekas, att inom den administrativa
förvaltningen redan ofta torde förfaras så att, då mål, som kommit
inför Kungl. Maj:ts prövning, blivit avgjort, de myndigheter, som förut
beslutat eller hörts i målet, erhålla del av Kungl. Maj:ts beslut genom
avskrift av detsamma.

Fn liknande anordning beträffande hovrätternas beslut torde kunna
genomföras utan större svårigheter. Då hovrätternas domar och utslag så
gott som undantagslöst utskrivas medelst skrivmaskin, skulle endast erfordras,
att vid utskriften en extra kopia toges. Kostnaden för det papper,
som skulle åtgå till denna kopia, borde, om enklare papper användes, kunna
inskränka sig till en obetydlighet. Själva expedieringen av avskrifterna
synes icke behöva vålla vare sig svårigheter eller avsevärd ökning i expeditionshavandenas
arbete.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga den nu berörda frågan till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Skrivelsen har remitterats till hovrätterna och krigshovrätten för avgivande
av yttrande.

11. Framställning angående ersättning av statsmedel till polismyndighet
i stad för viss handräckning enligt 72 § i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården.

I detta ämne avlät jag den 22 december 1923 till Konungen följande
framställning:

”1 71 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas att, om någon
genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn
eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i lagen måste
lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast tillfällig,
skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och
efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört, kunna kvarhållas
å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till an -

281

tagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina,
dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. Genom det förelagda
arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande skyldighet att
ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga
barn eller adoptivbarn eller hans hustru.

Enligt 72 § har vederbörande polismyndighet att på begäran meddela
handräckning dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels
för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande, dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken
han varit intagen. ”Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen
eller anstalten.”

Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser må anmärkas följande.

I ett av fattigvårdslagstiftningskommittén år 1915 avgivet betänkande
med förslag till lag om fattigvården hade i 72 § 1 mom. i lagförslaget upptagits
en bestämmelse att den, som enligt 1 § i lagen åtnjöte fattigvård,
vilken icke vore allenast tillfällig, eller som för egen försörjning vore intagen
å fattigvårdsanstalt, vore skyldig att efter sin förmåga förrätta
arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisades. Enligt
2 mom. vore den, vilkens minderåriga barn eller hustru enligt 1 § åtnjöte
fattigvård, som icke vore allenast tillfällig, skyldig att efter föreläggande
av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra
honom anvisat arbete; dock finge sådant föreläggande ej givas honom,
så länge honom ålagt försörjningsbidrag utgjordes eller lian eljest sökte
att efter förmåga försörja sig och de sina. För delgivning av föreläggande,
som här sades, hade polismyndighet att på begäran meddela handräckning
utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.

I 73 § i förslaget hette det att, om försörjningspliktig underläte att efterkomma
föreläggande, som i 72 § 2 mom. sades, hade K. B. att meddela
handräckning för hans inställande till arbetet. Lag samma vore, om understödstagare
eller försörjningspliktig, som vore intagen å fattigvårdsanstalt,
olovligen avveke från anstalten.

I proposition n:r 135 till 1918 års riksdag framlade Kuugl. Maj:t förslag
till lag om fattigvården m. m. 72 och 73 §§ i kommittéförslaget hade
därvid erhållit den lydelse, som nu innefattas i 71 och 72 §§ i lagen. Vid
propositionens avlåtande yttrade chefen för civildepartementet, bland annat,
att en granskning av upprepade klagomål rörande saknaden av effektiva
medel för efterhållande av försumliga försörjare ådagalade, att eu
av de förnämsta svårigheterna därvidlag vore, att försörjarna flyttade
från en plats till en annan för att undgå åtgärderna. Vid sådant förhållande
vore det av största vikt, att vederbörande myndigheter utan onödig
tidsutdräkt kunde gå fattigvårdsstyrelserna tillhanda. Kommitténs förslag,
att handräckning för inställande till förelagt arbete skulle lämnas
av K. B., innebure en omgång, då utredning genom polismyndighet i de
flesta fall komme att erfordras, och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas
försörjarna att draga sig undan. Enligt departementschefens uppfattning
borde denna handräckning utan olägenhet kunna överlämnas å landet åt
landsfiskalerna och i stad åt magistrat eller poliskammare, där sådan
funnes. Därigenom vunnes, att en och samma myndighet finge låta delgiva
föreläggandet och besluta över den handräckning, vilken så snabbt

282

som möjligt borde följa på underlåtenheten att å bestämd tid inställa sig
till arbetet. I fråga om kostnad för handräckning innehölle kommittéförslaget
i 72 §, att delgivning av föreläggande skulle ske utan kostnad för
fattigvårdsstyrelsen. Med det av kommittén föreslagna stadgandet i 73 $
skulle tydligen även i där omnämnda fall handräckningen kommit att
meddelas kostnadsfritt för sökanden. Efter den ändring, som av departementschefen
föreslagits rörande handräckningens meddelande, syntes det
böra uttryckligen stadgas, att densamma ej skulle medföra kostnader för
fattigvårdsstyrelse eller anstalt. Åtskilliga omständigheter talade emellertid
för att landsfiskal erhölle ersättning av statsmedel för de av dylika
handräckningar föranledda resekostnader, och departementschefen ämnade
framdeles i samband med förslag om anslag till bestridande av vissa
andra av lagförslaget föranledda kostnader även till behandling upptaga
frågan om ersättning åt kronobetjäningen för dylik handräckning.

Sedermera yttrade chefen för civildepartementet vid avlåtande till 1918
års riksdag av propositionen n:r 168, att det ankomme på kronobetjäningen
såväl enligt då gällande fattigvårdsförordning som enligt Kungl. Maj:ts
förslag till fattigvårdslag att i vissa fall meddela handräckning. Redan
under dåvarande förhållanden hade från några håll klagomål framförts
däröver, att kronobetjäningen förelagts att utan ersättning delgiva fattigvårdsstyrelses
beslut om föreläggande till inställelse i arbete och om varning.
I Kungl. Maj:ts förslag hade i 72 § stadgats, att vederbörande polismyndighet
hade att på begäran meddela handräckning dels för delgivning
av föreläggande för försörjningspliktig att inställa sig till arbete, dels för
inställande till arbete av den, som underläte att efterkomma sådant föreläggande,
dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt. Dylik handräckning
skulle meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen eller anstalten.
Från olika håll hade påyrkats, att även i dessa fall kronobetjäningen
borde tillerkännas gottgörelse för resekostnader. Det syntes departementschefen
vara rimligt och rättvist, att landsfiskalerna erhölle gottgörelse
för de resekostnader och särskilda utgifter, som föranleddes av
ifrågavarande polisundersökningar och utredningar i mål och ärenden
enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt nämnda lag.
Dessa resekostnader och särskilda utgifter syntes alltid böra bäras av statsverket
och ersättas i den ordning, som stadgades i kungörelsen den 31
december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för vissa
av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m. Om erinran ej däremot
framställdes av riksdagen, skulle departementschefen senare få tillfälle
anmäla frågan om erforderliga ändringar i förenämnda kungörelse.

I den med anledning av propositionen n:r 168 till Konungen avlåtna
skrivelsen n:r 264 anförde riksdagen, att riksdagen icke hade någon erinran
att göra däremot att, på sätt i propositionen hemställts, landsfiskalerna
erhölle gottgörelse av statsmedel för de resekostnader och särskilda
utgifter, som föranleddes av polisundersökningar och utredningar i mål
och ärenden enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt
nämnda lag.

I en den 14 juni 1918 (n: r 455) utfärdad kungl. kungörelse angående
ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda
utgifter ävensom för telefonavgifter har därefter förordnats att, då lands -

283

fiskal företager tjänsteresa för bland annat undersökning eller utredning
i mål och ärenden enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 eller för
handräckning enligt nämnda lag, utgår ersättning därför av statsmedel
enligt gällande resereglemente; dock må dagtraktamente varken under
resa eller förrättning beräknas. Enligt 2 § äger landsfiskal för särskild
utgift, som han, utöver kostnaden för eget behov, måst vidkännas för behörigt
verkställande av sådan åtgärd, undersökning eller utredning, som
i 1 § sägs, jämväl åtnjuta ersättning av statsmedel.

I regeringsrättens årsbok 1921 sid. 219 o. f. finnas refererade tre rättsfall,
i vilka yrkande av polismyndighet i stad om ersättning av statsmedel
för handräckning för hemtransporterande av försumlig familjeförsörjare,
som underlåtit efterkomma föreläggande att inställa sig till arbete ä fattigvårdsanstalt,
ej bifallits.

I det första fallet hade på begäran av fattigvårdsstyrelsen i staden
Trollhättan poliskammaren i Göteborg år 1920 därstädes låtit anhålla och
till Trollhättan avföra en person, vilken ådragit sin hustru och sina barn
sådan nöd, att fattigvård måst lämnas dem, och därefter icke ställt sig till
efterrättelse fattigvårdsstyrelsens föreläggande att å bestämd dag inställa
sig å Trollhättans försörjningshem för fullgörande av anvisat arbete.
Poliskammaren hade hos K. B. i Göteborgs och Bohus län anhållit om gottgörelse
för ett belopp av 23 kronor 70 öre, som poliskammaren förskjutit
för ifrågavarande persons avförande till Trollhättan. Räkningen upptog
kostnad för resa med järnväg för nämnda person till Trollhättan, för en
medföljande detektivkonstapel till Trollhättan och åter samt ett dagtraktamente
för denne senare. K. B. yttrade att, enär ifrågavarande kostnad
icke syntes böra gäldas av statsmedel, funne K. B. sig förhindrad att förordna
om den sökta utbetalningen. Sedan poliskammaren hos fattigvårdsstyrelsen
i Trollhättan begärt ersättning för sin berörda utgift, men styrelsen
under hänvisning till 72 § lagen om fattigvården bestritt kravet,
anförde poliskammaren underdåniga besvär under yrkande, att Kungl.
Maj:t måtte med ändring av K. B:s beslut bifalla poliskammarens hos
K. B. gjorda framställning. Enligt nämnda lagrum skulle visserligen
handräckning i förevarande fall meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsc,
som begärt inställandet. Därav följde dock icke, att annan kommun,
där den, som skulle inställas, kanske tillfälligtvis befunne sig, skulle bestrida
kostnaden för dylik handräckning, utan syntes kostnaden därför
böra åligga statsverket. I avgivet utlåtande anförde K. B. att, medan
landsfiskal genom 1918 års kungörelse berättigats till ersättning för ifrågavarande
slags handräckning, någon motsvarande bestämmelse icke funnes
meddelad beträffande polismyndighet i stad. Statskontoret, vars utlåtande
även infordrades, hemställde av samma skäl, som K. B. andragit, att
Kungl. Maj:t måtte finna besvären ej föranleda ändring i K. B:s resolution.
Målet föredrogs den 17 november 1921 inför regeringsrätten, vilkens
flesta ledamöter ej funno skäl att göra ändring i K. B:s resolution. Eu
ledamot var skiljaktig och yttrade att, som jämlikt grunderna för 72 §
lagen om fattigvården kostnad för handräckning av ifrågavarande slag
måste anses böra gäldas med statsmedel, funne han skäligt att med undanröjande
av överklagade resolutionen visa målet åter till K. B. för ny behandling.
Regeringsrätten hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga

284

sådana åtgärder, att ersättning bereddes poliskammaren för ifrågavarande
utgift. Ärendet föredrogs den 31 december 1921 inför Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kungl. Maj:t fann ej skäl bifalla regeringsrättens hemställan.

Det andra fallet var av samma art som det ovannämnda och erhöll
samma utgång som detta.

I det tredje fallet hade på begäran av Malmö stads fattigvårdsstyrelse
magistraten i Uddevalla år 1920 låtit från Uddevalla till Malmö avföra
en person för inställelse å därvarande arbets- och försörjningsinrättning.
Denne hade ådragit sin familj sådan nöd, att fattigvård måst lämnas densamma,
och underlåtit att efter föreläggande infinna sig för fullgörande
av anvisat arbete. Hos K. B. i Göteborgs och Bohus län begärde magistraten
ersättning av allmänna medel för transportkostnaden med 105 kronor
50 öre. K. B. yttrade att, enär ifrågavarande kostnad icke syntes böra
gäldas av statsmedel, funne K. B. sig förhindrad att förordna om den sökta
utbetalningen. Magistraten besvärade sig hos Kungl. Maj:t och yrkade, att
K. B. måtte bemyndigas utanordna det begärda beloppet. Skulle ersättning
i dylikt fall ej utgå av allmänna medel, hade magistraten ej annan
utväg än att antingen själv vidkännas kostnaden eller oek vägra handräckning
med påföljd att komma under åtal för tjänstefel. Båda alternativen
syntes orimliga. K. B. och statskontoret yttrade sig i avgivna utlåtanden
på samma sätt som i förstnämnda mål. Målet föredrogs den 17
november 1921 inför regeringsrätten, varvid förekom och beslöts detsamma,
som omförmälts i fråga om förstnämnda fall. Vid föredragning
av ärendet den 31 december 1921 inför Kungl. Maj:t i statsrådet fattades
enahanda beslut som i målet rörande ersättning till poliskammaren i
Göteborg.

I eu nyligen till mig inkommen skrivelse har borgmästaren i Uddevalla
S. Neiglick, under åberopande av vad som förekommit i sistnämnda rättsfall
och med förmälan, att handräckning av ifrågavarande slag ånyo begärts
hos magistraten i Uddevalla, hemställt, att jag måtte ägna frågan
om ersättning till polismyndighet för sådan handräckning den uppmärksamhet,
saken tilläventyrs kunde förtjäna. Enligt 1918 års kungörelse
åtnjöte visserligen landsfiskal reseersättning, ehuru ofullständig, då dagtraktamente
ej utginge, vid lämnandet av handräckning enligt fattigvårdslagen,
men annan polismyndighet finge ej någon som helst ersättning.
Man skulle därav kunna frestas antaga, att polismyndigheten vore
skyldig att lämna dylik handräckning endast inom eget distrikt, men
detta syntes icke vara meningen.

Vad borgmästaren Neiglick sålunda anfört synes mig värt beaktande.

Av det redan sagda torde framgå, att polismyndighet i stad icke ansetts
berättigad till ersättning för handräckning enligt 72 § fattigvårdslagen,
men att landsfiskal äger att för sådan förrättning uppbära reseersättning.
Grunden till skillnaden i nämnda hänseende mellan polismyndighet i stad
och på landet torde vara att söka däri, att det sedan länge ansetts åligga
städerna att själva bekosta sitt polisväsen, medan däremot polisväsendet
å landet till stor del betraktas såsom en gren av statsförvaltningen.

Beträffande nämnda skyldighet för städerna har denna fråga redan av
mig berörts i en till Eders Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919 avlåten fram -

285

ställning angående en ifrågasatt polisförfattning, intagen i ämbetsberättelsen
1920 sid. 503 o. f. Frågan torde vara utförligt behandlad dels i en
år 1922 framlagd utredning angående omorganisation av polisväsendet i
riket, dels i en samma år framlagd undersökning angående städernas
särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten och dels i
en år 1923 offentliggjord utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen.

I Stockholm tillkommer högsta polismyndigheten ö. Ä., närmast Ö. Ä:s
avdelning för polisärenden. Beslutanderätten i alla de frågor, med vilka
överståthållaren icke själv tager befattning, utövas av polismästaren. I
de städer utom huvudstaden, där poliskammare eller polismästare finnes,
nämligen Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro,
Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, utövas enligt särskilt fastställda
instruktioner och reglementen polismyndigheten av poliskammaren
eller polismästaren. I övriga städer har polisväsendet av ålder handhafts
av borgmästare och råd. Om magistratens organisation i dess egenskap
av polisstyrelse samt angående inseendet över polisen, chefskapets utövande
samt ansvarets och göromålens fördelning mellan borgmästaren och
magistraten hava gemensamma bestämmelser icke blivit utfärdade och
ej heller angående polisens allmänna uppgift och åligganden. I allmänhet
torde beträffande organisationen av polisväsendet i sist berörda städer
gälla, att magistratens ordförande utövar högsta ledningen, därvid biträdd
av stadsfiskalen. Enligt instruktionen för stadsfiskalerna den 24 maj 1918
skall den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, som
stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk må hava utövat, fortfarande åligga honom, intill dess förändrade bestämmelser
i ämnet kunna varda av K. B. fastställda, och vare stadsfiskal
i avseende å honom tillkommande befattning med polisväsendet pliktig
lyda de befallningar, som meddelas honom av K. B., magistrat, borgmästare
eller polismästare eller ock, i stad där magistrat ej finnes, av landsfogde.

Städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen är icke i lag fastslagen
men har ansetts tämligen självfallen. I vissa privilegiebrev och resolutioner
synes en sådan skyldighet hava förutsatts. Till Stockholms stad utgår
emellertid av ålder ett statsanslag å 28,250 kronor till polisens vidmakthållande,
och till somliga städer utbetalas statsbidrag, för att dessa städer vid
behov skola ställa polismanskap till det allmännas förfogande.

Enligt ovanberörda år 1922 framlagda utredning angående omorganisation
av polisväsendet i riket, vilken utredning är åtföljd av ett flertal
författningsförslag för omorganisationens genomförande, skulle rikets hela
polispersonal, i huvudsak bestående i städer av polismän och på landsbygden
av fjärdingsmän i särskilda fjärdingsmansdistrikt, ställas under ledning
av statstjänstemän, närmast landsfiskaler på landet, inberäknat vissa
städer samt köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler eller
polismästare i övriga städer. Varje län skulle i avseende å polis- och
åklagarväsende bilda en enhet med landsfogden såsom chef närmast under
K. B. De tre största städerna skulle var för sig bilda dylika enheter med
polismästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen i stad
och på land skulle kunna användas efter landsfogdens bestämmande var
som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polis -

286

personal skulle lämnas från flen ene polischefens tjänstgöringsområde till
en annans på begäran av denne senare. Stadsfiskalerna skulle bliva statstjänstemän
och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och
underordnad polispersonal på platsen som landsfiskalerna. Staten skulle
deltaga i kostnaderna för polisväsendets organisation — utom med statstjänstemännens
avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd
av polisverksamheten — genom att bidraga till den övriga polispersonalens
avlöning med en fjärdedel av viss minimiavlöning samt med samma andel
av kostnaden för polispersonalens pensionering.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för särskilda kostnader
i följd av polisverksamheten har denna blivit behandlad i ett förslag till
kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. I nämnda
kungörelseförslag, med vars ikraftträdande 1918 års kungörelse skulle
upphöra att gälla, heter det i 2 § att, då landsfiskal eller stadsfiskal i fall,
då ersättning ej utgår enligt gällande resereglemente, företager tjänsteresa
för, bland annat, undersökning eller utredning i mål och ärenden
enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller för handräckning enligt
nämnda lag, utgår ersättning därför av statsmedel enligt gällande resereglemente;
dock må dagtraktamente varken under resa eller förrättningberäknas.
Enligt 3 § skall landsfiskal eller stadsfiskal jämväl för särskild
utgift, som han, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt
verkställande av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i
övrigt, som i 2 § sägs, åtnjuta ersättning av statsmedel.

I 16 § i förslag till lag angående polisväsendet i riket stadgas att, om
polisman eller fjärdingsman på överordnads befallning tjänstgör utom sitt
egentliga tjänstgöringsområde, skola därigenom uppkommande särskilda
kostnader bestridas av statsverket.

I motiven till dessa bestämmelser heter det, att med avseende å landsfiskalerna
syntes utgångspunkten för gällande bestämmelser angående
deras ersättningsrätt hava varit, att de ansetts, en var inom sitt tjänstgöringsområde,
skyldiga att utan särskild ersättning verkställa de åtgärder,
vilka kunde anses följa av tjänsten utan särskild order. Detta överensstämde
med grunderna för resereglementet. Därutöver hade genom
1918 års kungörelse och äldre, därmed jämförliga föreskrifter givits rätt
till ersättning endast för vissa angivna fall, i vilka det ansetts särskilt
angeläget att förebygga, att befattningshavarna på grund av de med åtgärderna
förenade utgifterna skulle kunna draga i betänkande att företaga
ett ingripande. Denna utgångspunkt syntes böra bibehållas. Sålunda
kunde ej förordas, att ifrågavarande befattningshavare skulle erhålla
ersättning för varje resa, som de företoge såsom åklagare eller polismän.
Däremot förefölle det, om man jämförde praxis med författningens syfte,
som om någon utsträckning av ersättningsrätten vore påkallad. Med landsfiskalerna
borde stadsfiskalerna likställas, då dessa enligt förslaget skulle
bliva statstjänstemän och kunna beordras till tjänstgöring utom vederbörande
stad. Beträffande polismäns och fjärdingsmäns verksamhet såsom
ordningspolis syntes ersättning icke böra utgå till dem annat än då de på
överordnads befallning tjänstgjorde utom sitt distrikt.

287

När ett så vittomfattande förslag som det under år 1922 angående omorganisation
av polisväsendet avgivna skall kunna framläggas för riksdagen
torde väl få bero på statsfinansiella förhållanden och om ytterligare
utredning av frågan i dess helhet kan befinnas erforderlig. Emellertid
synes ett uppskjutande av förslagets vidare behandling eller genomförande
icke behöva hindra upptagandet särskilt av frågan om rätt för polismyndighet
i stad att erhålla ersättning för kostnader av här omförmälda slag.
Åtskilliga skäl synas tala för en sådan anordning.

Även med fasthållande vid att städerna skola själva bekosta sitt polisväsen
torde fråga kunna uppstå, om denna skyldighet bör omfatta alla
slag av utgifter, som kunna föranledas av polisväsendet. Ifrågavarande
kostnader synas just vara av sådan beskaffenhet, att ett undantag skulle
kunna tänkas komma i fråga. Dessa kostnader äro nämligen icke av den
art, att de kunna sägas härröra av polisväsendet i och för sig och alltså
sedan gammalt bekostats av städerna, utan de bero på förhållanden, som
inträtt på grund av nya lagstiftningsåtgärder.

Det synes också kunna ifrågasättas, om icke grunderna för 72 § i lagen
om fattigvården tala för att kostnaderna för handräckning enligt samma
lagrum borde i sin helhet gäldas av statsmedel. Att detta icke vore mer
än billigt synes framgå därav att, ehuru i ovanberörda rättsfall regeringsrätten
funnit polismyndigheten enligt lag icke berättigad till ersättning,
regeringsrätten dock hos Kungl. Maj:t gjort särskild hemställan
om vidtagande av sådana åtgärder, att ersättning bereddes polisen.
Man kan förstå, att en stad ogärna ikläder sig kostnaden för hemsändande
till fattigvårdssamhälle av en person, som vid anhållandet kanske tillfälligtvis
uppehållit sig i staden och beträffande vilken skäl eljest saknats
att bekosta hans bortforsling från staden. Det torde väl ligga en inkonsekvens
däri, att ett fattigvårdssamhälle skall vara befriat från den kostnad,
som uppkommer genom att personer av ifrågavarande slag skola tvingas
fullgöra arbete för fattigvårdssamhällets räkning, men i stället nödgas
betala den kostnad, vilken uppstår därigenom att dylika personer skola
sättas till arbete för ett annat fattigvårdssamhälles räkning. Skall det
skiljas på kostnaderna, borde det väl snarare vara tvärtom.

Det kan ej heller vara rimligt, att vissa tjänstemän genom särskilda
föreskrifter i en ny lagstiftning försättas i en situation att vid fullgörandet
av sin tjänsteplikt nödgas av egna medel förskjuta kostnader, vilka
de riskera att slutligen själva få vidkännas. Att en stads polismyndighet
skulle nödgas genom rättsligt förfarande mot staden söka vinna sin rätt
synes ej lämpligt. Ur statens synpunkt borde det också anses angeläget
att förebygga, att befattningshavare på grund av särskilda med deras
tjänsteåtgärder förenade utgifter skulle frestas draga i betänkande att
fullgöra sin plikt.

Därest en allmän omorganisation av polisväsendet icke kan tänkas
genomförd inom en snar framtid, synes därför önskvärt, att den landsfiskal
enligt kungörelsen den 14 juni 1918 medgivna rätten till ersättning
för handräckning enligt lagen om fattigvården kunde utsträckas att gälla
jämväl polismyndighet i stad. Med hänsyn till att i stad såväl undersökningar
och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen som
handräckning för delgivning av förelägganden enligt 71 § samma lag torde
verkställas inom polismyndighetens eget tjänstgöringsområde skulle ett

288

utsträckande av ersättningsrätten, på sätt nu ifrågasatts, icke böra innefatta
rätt för polismyndighet i stad till annan ersättning än för handräckning
enligt 72 § fattigvårdslagen, nämligen dels för inställande till
arbete av den, som underlåter att efterkomma föreläggande, som i 71 §
sägs, dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit
intagen.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för Eders
Kung! Maj:t framlägga ovanberörda förhållande till den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

IV. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående visst tjänstgöringstraktamente till justitieombudsmannens
och militieombudsmannens ersättare, därest de
icke äro bosatta i huvudstaden.

I § 97 regeringsformen, enligt dess år 1915 beslutade lydelse, föreskrives,
att justitieombudsmannen och militieombudsmannen, som, så länge de
sina ämbeten innehava, skola i alla avseenden anses lika med konungens
justitiekansler, väljas på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid
jämväl för en var av dessa riksdagens ombudsmän utses en man av de
egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att honom efterträda, ifall
han, innan nästföljande lagtima riksdag anställt nytt val av ombudsman,
skulle med döden avgå, samt att utöva ämbetet under den tid, ombudsmannen
kan vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån
hindrad.

I § 25 i instruktionen den 1 mars 1830 för Rikets Ständers JustitiaeOmbudsman
stadgades följande:

Skulle Justitias-Ombudsmannen finna sig af swår sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att sitt Embete förestå, äge han rätt att, till Tjenstens
förrättande under laga förfallotiden, påkalla den man, Rikets Ständer,
likmätigt Regeringsformens 98 §, utsett att honom efterträda, i fall
han innan nästinfallande Riksdag med döden afginge; skolandes till
honom, under det han sålunda tjensten bestrider, Justitise-Ombudsmannen
afträda hälften af sin ägande lön.

I ett av tre ledamöter av riksdagen den 19 december 1914 avgivet utlåtande
med förslag till ny instruktion för justitieombudsmannen och instruktion
för militieombudsmannen anfördes bland annat följande:

Enligt den såsom vilande antagna, ändrade lydelsen av 97 § regeringsformen
och 68 § riksdagsordningen gjordes ej någon ändring i det förhållandet,
att justitieombudsmannens utsedda efterträdare förutsattes tillfälligt
utöva ämbetet endast under den tid, justitieombudsmannen kunde
vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad. Vid propositionens
behandling inom konstitutionsutskottet hade uppstått fråga,
huruvida semesterledighet kunde anses inbegripen under vad sålunda
vore stadgat om laga förfall. I anledning därav hade framhållits i utskot -

289

tets utlåtande, att beviljad tjänstledighet enligt praxis ansåges såsom laga
förfall för statsråd. Då det icke funnes anledning att tolka begreppet ''''laga
förfall” strängare i fråga om riksdagens ombudsmän än beträffande statsråd,
syntes bibehållandet av gällande grundlagsstadgande i ämnet alltså
icke lägga hinder i vägen att, därest så funnes lämpligt, i respektive instruktioner
inrymma bestämmelser om att ombudsmännen skulle äga rätt
till semesterledighet. En sådan bestämmelse hade införts i 25 §. Enligt
föreskrift i 1830 års instruktion hade emellertid justitieombudsmannen
dittills vid ledighet måst avstå halva sin avlöning till ersättaren. Att såsom
allmän regel fordra detta vore uppenbarligen obilligt och strede mot
vad som eljest plägade gälla beträffande ämbetsmäns avlöning under
ledighet. I begreppet semester läge, att under denna skulle åtnjutas full
avlöning, och stadgande darom hade därför i fråga om justitieombudsmannen
införts i förslaget till instruktion. Även vid annan ledighet på
grund av laga förfall vore den dittills gällande regeln för sträng. Bestämmelser
om de avdrag, som för ledighet av annat slag än semester skulle
göras från justitieombudsmannens avlöning, syntes dock icke hava sin
plats i instruktionen utan i särskilda avlöningsregler, som vidfogades staten
för justitieombudsmansexpeditionen. I dem borde jämväl angivas
grunderna för ersättarens avlöning under hans utövning av justitieombudsmansämbetet.
Dylika avlöningsbestämmelsers antagande borde ankomma
på initiativ inom riksdagen eller från justitieombudsmannen själv.

I enlighet med vad sålunda föreslagits upptogs i proposition n:r 5 till
1915 års riksdag med förslag till instruktioner för riksdagens ombudsmän
följande ändrade lydelse av 25 § i instruktionen för justitieombudsmannen:

25 i

Justitieombudsmannen äge, med uppbärande av full avlöning, årligen
åtnjuta semester en och en halv månad. Under denna tid, liksom ock då
justitieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt
ämbete, skall detta förestås av den, som i stadgad ordning utsetts att efterträda
honom i händelse av hans avgång från ämbetet. Om semester och
annan ledighet för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen
samt om vikarier för dem under ledighet bestämme justitieombudsmannen.

Motsvarande stadganden återfunnos i 23 § i förslaget till instruktion för
militieom budsmannen.

Den föreslagna lydelsen av nämnda paragrafer godkändes av riksdagen.
De nya instruktionerna utfärdades den 14 maj 1915 (sv. f. n:r 132 och 133).

I 1915 års bankoutskotts memorial n:r 43 med förslag till nytt reglemente
för riksgäldskontoret yttrades i fråga om anslaget till avlöning,
resekostnader och expenser för justitieombudsmannen och militieombudsinannen
samt deras expeditioner bland annat följande:

”1 § 32 mom. 5 hava intagits nödiga bestämmelser i fråga om ersättning
till justitieombudsmannens suppleant för tjänstgöring under tid, då justitieombudsmannen
åtnjuter semester m. m. Då det ansetts skäligt, att resekostnads-
och traktamentsersättning berodes den, som under semester förestår
justitieombudsmansämbetet, om han är bosatt utom huvudstaden, har
föreskrift införts härom. Vidare hava under mom. 6 i denna paragraf införts
erforderliga bestämmelser i fråga om avlöning till militieombudsmannen
och kostnader för dennes expedition, resekostnadsersättning till
militieombudsmannens suppleant m. m.”

19 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1924 års riksdag.

290

I utskottets förslag till reglemente fick emellertid mom. 5 följande
lydelse:

”5. Till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition, förslagsanslag, 39,000 kronor.

Från detta anslag skall utgå

a) avlöning för justitieombudsmannen och den, som under semester
förestår justitieombudsmansämbetet, samt den hos justitieombudsmannen
anställda kanslipersonal och vaktbetjäning; skolande årligen lönen för
justitieombudsmannen under innevarande och nästkommande år utgå med

11,000 kronor, efter vilket belopp, för år räknat, avlöning jämväl skall
utgå till den, som enligt 25 § i instruktionen för justitieombudsmannen
under semester förestår dennes ämbete, varemot såväl justitieombudsmannen
som den, vilken under semester förstår justitieombudsmansämbetet,
är skyldig att, därest han förut innehar tjänst på rikets stat, frånträda
den därmed förenade löneinkomst, så länge han uppbär justitieombudsmannens
avlöning.

Är den, som under semester förestår justitieombudsmansämbetet, icke
bosatt i huvudstaden, ägor han för resa från sin boningsort till huvudstaden
och åter uppbära särskild resekostnads- och traktamentsersättning.”

En med sistnämnda föreskrift lika lydande bestämmelse intogs i § 32
mom. 6 i fråga om avlöning m. m. för militieombudsmannen och hans
expedition.

Av utskottets motivering synes som om utskottet avsett, att en utom
Stockholm bosatt ersättare för justitieombudsmannen skulle erhålla traktamentsersättning
såväl under resa till och från som under vistelsen i
Stockholm. I utskottets förslag till reglemente kom emellertid eu annan
uppfattning till synes, i det ersättaren berättigades uppbära traktamentsersättning
endast för resa till och från huvudstaden.

Förslaget godkändes utan diskussion av kamraima.

I 1916 års reglemente erhöll bestämmelsen i § 32 mom. 5 om traktamentsersättningen
följande lydelse:

”c) att justitieombudsmannens ersättare må, därest han vid inträde i utövning
av justitieombudsmansämbetet icke är bosatt i huvudstaden, äga
att för resa från boningsorten till huvudstaden och åter uppbära särskild
resekostnads- och traktamentsersättning.”

Enahanda lydelse fick motsvarande bestämmelse beträffande militieombudsmannens
ersättare.

Denna lydelse upprepades i reglementena 1917—1921.

Genom den vid 1921 års riksdag beslutade löneregleringen för riksdagens
verk bestämdes ombudsmännens arvode till 17,040 kronor om året.

I 1923 års reglemente erhöll bestämmelsen om gottgörelse åt justitieombudsmannens
ersättare följande lydelse:

”Från detta anslag (§ 32 mom. 7) skola med tillämpning av nedan angivna
bestämmelser utgå:

c) tjänstgöringsarvode för justitieombudsmannens ersättare, efter 17,040
kronor för helt år räknat, förslagsanslag kr. 2,130: —.
Justitieombudsmannens ersättare skall, därest han innehar tjänst å rikets

291

stat, vara skyldig att frånträda den därmed förenade löneinkomst för den
tid, varunder lian uppbär nämnda tjänstgöringsarvode.

d) resekostnadsersättning för resa från boningsorten till huvudstaden
och åter samt traktamentsersättning till justitieombudsmannens ersättare,
därest han vid inträde i utövning av justitieombudsmannens ämbete icke
är bosatt i huvudstaden ---

Beträffande militicombudsmannens ersättare intogos i reglementet liknande
bestämmelser.

Att den i 1923 års reglemente företagna omformuleringen av bestämmelsen
om traktamentsersättning till ersättarna skulle innebära en ändring
i sak av vad som stadgats 1916 får väl icke antagas.

Efter val enligt § 97 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen förordnade
riksdagen den 23 februari 1923 hovrättsråden i hovrätten över
Skåne och Blekinge Gunnar Wilhelm Beskow och John Arthur Samuelson
att i justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbeten inträda
eller desamma utöva i de fall, nämnda grundlagar omförmäla.

Enligt ovan angivna, nu gällande bestämmelser skulle hovrättsråden
Beskow och Samuelson, då de på grund av ombudsmännens semester eller
av annan anledning kommc att utöva deras ämbeten, äga att, med frånträdande
under sådan tid av den med hovrättsrådsämbetena förenade löneinkomsten,
uppbära ett tjänstgöringsarvode efter 17,040 kronor för helt år
räknat ävensom särskild resekostnads- och traktamentsersättning för resa
från Malmö till Stockholm och åter.

En dylik gottgörelse torde emellertid vara för knapp och även i viss mån
oegentligt avvägd. Jag har därför med stöd av vad som uttalats i motiveringen
till de för ombudsmännen gällande instruktionerna ansett mig
böra draga frågan härom under riksdagens prövning.

Till belysning av ämnet må anföras följande exempel.

Om ett hovrättsråd i högsta löneklassen i Svea hovrätt skulle förordnas
att under justitiekanslern beviljad semester om 45 dagar uppehålla justitiekanslersämbetet,
torde denne vikarie i anslutning till bestämmelserna i
15 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (n:r 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
komma att uppbära ett belopp, motsvarande oavkortade avlöningsförmåner
såsom hovrättsråd, samt dessutom särskild vikariatsersättning
enligt 19 § i reglementet med 6 kronor om dagen. För 45 dagar
skulle vikariens sammanlagda avlöningsförmåner uppgå till ett belopp av
1,762 kronor 50 öre.

Under motsvarande semester tjänstgöring uppbära justitieombudsmannens
och militieombudsmannens suppleanter ett något drygare ersättningsbelopp,
nämligen vardera 2,130 kronor.

Om däremot justitiekanslersämbetet under semesterledigheten komme
att^ uppehållas av ett hovrättsråd i högsta löneklassen i hovrätten över
Skåne och Blekinge, skulle denne vikarie komma att uppbära högre ersättning
än justitieombudsmannens och militieombudsmannens ersättare från
samma hovrätt för motsvarande tjänstgöringstid. Utöver det hovrättsrådslönen
motsvarande beloppet och den särskilda vikariatsersättningen
ägde nämligen denne vikarie — såsom familjeförsörjare — uppbära tjänstgöringstraktamente
enligt 6 § i kungl. kungörelsen den 31 december 1921
(n:r 753) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 22 juni

292

1921 för befattningshavare vid statsdepartement m. in. med 21 kronor om
dagen under de 15 första dagarna, med 80 procent av samma belopp under
nästpåföljande 15 dagar och med 60 procent av samma traktamente under
de 15 sista dagarna av vikariatet eller tillhopa 756 kronor. Härtill komme
resekostnads- och traktamentsersättning under själva resan. Då de å hovrättsrådsämbetet
utgående avlöningsförmånerna enligt 29 löneklassen i
ortsgrupp E för 45 dagar uppgå till 1,432 kronor 50 öre samt vikariatsersättningen
för samma tid skulle uppgå till 270 kronor, komme justitiekanslerns
vikarie att för 45 dagars tjänstgöring uppbära sammanlagt
2,458 kronor 50 öre, medan däremot — såsom nyss nämnts — arvodena till
justitieombudsmannens och militicombudsmannens ersättare för samma
tid stanna vid allenast 2,130 kronor.

Härtill komma för närvarande vederbörliga dyrtidstillägg.

I enlighet därmed skulle ett såsom justitiekansler tjänstgörande hovrättsråd
i hovrätten över Skåne och Blekinge utöver de egna avlöningsförmånerna
erhålla i medeltal 22 kronor 66 öre om dagen. Den ökning i
avlöningsförmånerna, som tillkommer justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ersättare, uppgår till ett belopp av 15 kronor 50 öre
om dagen.

Sistnämnda belopp synes knappast kunna täcka de ökade utgifter, som
vederbörande måste vidkännas för vistelsen i huvudstaden, och sålunda
än mindre bereda dem någon särskild ersättning för bestridande av den
högre tjänsten. Anmärkas må att, därest ersättarna under utövning av
ämbetet företaga inspektionsresor utom huvudstaden, de ansetts berättigade
att uppbära traktamentsersättning med 21 kronor om dagen utöver
tjänstgöringsarvodet. Det torde vara tydligt, att kostnaden för deras vistelse
i huvudstaden ej kan bliva avsevärt mindre än levnadskostnaden
under en inspektionsresa.

Till jämförelse må anföras, att en kommittéledamot, som icke är bosatt
eller har sin verksamhet å sammanträdesorten eller där uppehåller sig i
följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning åtnjutes, enligt kungörelsen
den 29 augusti 1921 (n:r 517) med vissa bestämmelser angående
kommittéer uppbär dagarvode med 18 kronor om dagen.

Det synes även böra framhållas, att ersättarposterna för justitieombudsmannen
och militieombudsmannen kunde bliva mindre eftersträvansvärda
för i landsorten boende personer, därest tjänstgöringsarvodet icke ansåges
tillräckligt för att ens täcka den av vistelsen i huvudstaden föranledda
ökningen i levnadskostnaden.

Vid fastställandet av de arvoden, vilka skäligen böra utgå till ombudsmännens
ersättare, torde man dock ingalunda böra taga till mönster de
avlöningsbestämmelser, som numera kommit till användning i allmänhet.
Vid genomförandet av löneregleringen för riksdagens verk ställdes ombudsmännen
och deras ersättare, på grund av uppdragens säregna beskaffenhet,
med full avsikt alldeles utanför avlöningsreglementets bestämmelser.
Att nu beträffande ersättarna frångå denna principiella ståndpunkt
vore, enligt mitt förmenande, icke lämpligt.

Gottgörelsen till ersättarna under den tid, de utöva justitieombudsmansoch
militieombudsmansämbetena, torde därför böra utgå sålunda, att de
för bestridandet av tjänsten erhålla ersättning enligt samma grunder som
justitieombudsmannen och militieombudsmannen samt därutöver — om

293

de eljest äro bosatta å annan ort än Stockholm — ersättning för den av
vistelsen i huvudstaden föranledda ökningen i levnadskostnaden i form av
tjänstgöringstraktamente.

Emellertid synes sistnämnda ersättning ej böra bestämmas högre än att
densamma jämte ersättningen för själva bestridandet av tjänsten så vitt
möjligt motsvarar vad en vikarie för justitiekansler!! under enahanda förhållanden
skulle äga uppbära.

Likaså torde bestämmelser vara erforderliga för det fall, att en suppleant
för någondera ombudsmannen komme att tjänstgöra under lång tid.
Härvid torde föreskrifterna i 6 § 2 mom. kungörelsen den 31 december
1921 (n:r 753) kunna tjäna till förebild, dock att bestämmanderätten härutinnan
borde tillkomma delegerade för riksdagens verk (avlöningsreglementet
för befattningshavare vid riksdagens verk 34 §).

I anledning härav får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att till justitieombudsmannens
och militieombudsmannens ersättare, därest
de icke äro bosatta i huvudstaden, må under den
tid de utöva respektive ämbeten utgå, förutom tjänstgöringsarvode
efter 17,040 kronor för helt år räknat
ävensom resekostnads- och traktamentsersättning
under resa från boningsorten till huvudstaden och
åter samt under annan resa för utövning av ämbetet,
hälften av tjänstgöringstraktamente enligt de grunder,
som med avseende å befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, äro stadgade i 6 § i kungörelsen
den 31 december 1921 (n:r 753), dock att beträffande
dylik utövning av ämbetet efter utgången
av sjätte månaden ävensom vid sådan tjänstgöring,
som på förhand kan beräknas bliva av längre varaktighet
än sex månader, i fråga om hela tjänstgöringstiden
det skall ankomma på delegerade för
riksdagens verk att bestämma, huruvida eller till vilket
belopp suppleant må äga uppbära tjänstgöringstraktamente,
med iakttagande att traktamentet i dylika
fall icke må bestämmas till högre belopp än hälften
av vad som under c) i nyssnämnda paragraf
angivits.

Jag anhåller lika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas till
vederbörande utskott.

2. Framställning angående dyrtidstillägg under år 1924 åt befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1923 års riksdag av mig avlåten framställning
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till justitieombudsmannen
och befattningshavare vid justitieombudsmannens expedition enligt

294

de grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av
förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 15 juni 1923 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1924 ville bereda befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition
dyrtidstillägg; och torde härför fastställas samma
grunder, som kunna varda stadgade för befattningshavare
vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller lika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas
till vederbörande utskott.

V. Inspektionsresor under år 1923.

Mina ämbetsresor under år 1923 hava ägt rum inom Malmöhus, Kristianstads
samt Göteborgs och Bohus län. Redogörelse för vad under inspektionerna
förekommit lämnas i det därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens
diarium och registratur kommer att för granskning överlämnas
till riksdagens första lagutskott.

VI. Under år 1923 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under 1923 — däri inbegripna
7 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 576.

Vid 1923 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest
mot tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning
härstädes......................................... 53

Under 1923 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av................... 386

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av..... 59

Summa från 1922 balanserade och under 1923 inkomna ärenden 498

295

Av berörda 498 ärenden hava under 1923:

1) såsom återkallade avskrivits....................... 6

2) till annan myndighet överlämnats................... 7

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.............. 133

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits......... 117

5) utan åtgärd avskrivits............................ 126

6) till åtal hänvisats............................... 13

7) föranlett annan åtgärd än åtal..................... 44

8) föranlett framställning till Kung! Maj:t............... 4

och äro vid 1923 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande
vilande........................................ 37

10) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut
vilande.......................................... 7

11) på prövning beroende.......*..................... 4

Summa 498

Under år 1923 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 13
ärenden, varav 2 ärenden avsett vardera 2 personer, beslutits anställande av

åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan............................. 12

av annan anledning................................. 3

Summa 15

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) förste stadsfogde för felaktigt förfarande i utmätningsärende (sid.
67 o.f.);

2) extra läkare för dröjsmål med avläggande av sjukbesök m. m.;

3) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende (sid. 136 o. f.);

4) t. f. domhavande för felaktig behandling av mål vid häradsrätt
(sid. 126 o.f.);

5) lantmäteriauskultant för underlåtenhet att besvara skrivelser från
J. O. m. m. (sid. 134 o. f.);

6) kyrkoherde för politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst
(sid. 109 o.f.);

7) komminister för liknande fel (sid. 109 o.f.);

8) komminister för obehörig ändring å skolbetyg;

9) stadsfogde för felaktigt förfarande beträffande införselärenden;

10) kyrkoherde för försummelse vid kyrkobokföring (sid. 148 o. f.);

11) länsstyrelse för försummelse vid tillsyn å kronohäkte;

12) landsfiskal för olaga häktning;

13) häradshövding för felaktig behandling av inteckningsärende;

14) t. f. domhavande för liknande fel; och

15) sekreterare för brott mot 25 kap. 11 § strafflagen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan tillkännagivit,
att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag,
i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kuugl. Maj:t
meddelad.

296

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1923 års riksdags skrivelser, dels
ock beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1923 års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit
vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av 1923,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1923 års riksdag avlåtit tdl Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1923 och vari under 1923 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1924.

NILS LILIENBERG.

Gösta Stenlund.

297

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1924.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1923 haft att pröva 4 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Stormklockan”, n:r 11, för den 17 mars 1923,
”Ned med vapnen! Krig är brodermord! Gör din plikt!”, ”Öppet brev
Till den värnpliktige i hela Sverge”, ”Bilder ur Stormklockan 6”, ”Bilder
ur Stormklockan 11” och ”Krig mot kriget”.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Livregementets grenadjärer,
Första livgrenadjärregementet, Västgöta regemente och Göta
ingenjörkår.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, funnit böra äga bestånd, varom
kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden:

Aktiebolaget för spridning av litterära verk hade med bifogande av ett
exemplar av ett på tyska språket utgivet arbete av E. Fuchs, med titeln
Illustrierte Sittengeschichte, i 3 band med talrika illustrationer, omfattande
tillhopa 1,480 sidor, anhållit om utlåtande, huruvida en svensk översättning
av arbetet med samma illustrationer, som originalet hade, skulle
möta något hinder på grund av tryckfrihetsförordningen.

Enär, enligt § 108 regeringsformen, allenast i händelse någon författare
eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnade till tryckfrihetskommittén
en skrift och begärde dess yttrande, huruvida åtal därå efter
tryckfrihetslagen kunde äga rum, kommittén skulle sådant yttrande avgiva,
men i det förevarande fallet någon översättning av det tyska arbetet
icke blivit för kommittén företedd, lämnades framställningen utan vidare
avseende.

Ny-Malthusianska sällskapets styrelse hade genom sin ordförande f. d.
professorn K. Wicksell anhållit om upplysning, huruvida tryckfrihetskommittén
ville övertaga ansvaret för publicering, eventuellt efter viss
angiven ändring, av en i korrektur bifogad flygskrift med titeln: ”Råd
till förebyggande av fattigdom och sjukdom”, vilken skrift styrelsen hade
för avsikt att utgiva.

Kommittén fann sig icke äga anledning att åtaga sig det ansvar för
skriftens publicering, som på grund av § 108 regeringsformen kunde ifrågakomma.

298

Med åberopande av § 108 regeringsformen hade direktören C. O. Wahlgren
för Förlagsaktiebolaget i Malmö anhållit, att kommittén måtte avgiva
yttrande, huruvida en i korrektur bifogad skrift med titeln: ”Tors
man köpa vinstdelaktighetsbevisF’ och undertecknad: ”Handels A.-B. Norden”
finge med hänsyn till föreskriften i § 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
intagas såsom annons i tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Enär den till kommitténs granskning ingivna annonsen var av beskaffenhet
att, därest densamma befordrades till trycket, åtal därå jämlikt
§ 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen syntes kunna äga rum, fann kommittén
sig ej kunna lämna sådant tillstånd till skriftens tryckning, varom
förmäles i § 108 regeringsformen.

Stockholm i januari 1924.

NILS LILIENBERG.

TEOFRONSÄVE. E. A. KARLFELDT. K. SCHLYTER.

HENRIK SCHACK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.

Gösta Stenlund.

299

BILAGOR.

Bilarja I.

Tabell

över samtliga av 1923 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bibanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.


1	139	12	30	36	322	60	9	83	71	107	107
2 A	3	13	137	37	286	61	239	84	156	108	108
2 B	27	14	38	38	98, 144	62	240	85	73	109	109
3 A	31	15	39	39	4	63	152	86	244	no	no
3 B	35	16	138	40	5	64	153	87	105	in	in
4 A	54	17	3)	41	145	65	2)	88	74	112	112
4 B	67	18	140	42	6	66	243	89	159	113	165
5 A	76	19	40	43	32	67	72	90	48	114	166
5 B	94	20	41	44	43	68	157	91	49	115	167
6 A	101	21	141	45	7	69	10, 47, 154,	92	50	116	168
6 B	128	22	42	46	44		242, 325	93	51	117	247
7 A	158	23	142	47	238	70	45	94	52	118	248
7 B	223	24	1	48	99	71	288	95	11	119	249
8 A	241	25	4)	49	100	72	46	96	12	120	250
8 B	277	26	4)	50	146	73	289	97	327	121	251
9 A	298	27	2	51	*)	74	323	98	13	122	252
9 B	310	28	4)	52	2)	75	324	99	75	123	253
10 A	334	29	4)	53	287	76	102	100	160	124	254
10 B	339	30	143	54	8	77	290	101	161	125	14
11 A	53, 77,	31	281	55	147	78	291	102	162	126	169
	113. 164,	32	282	56	148	79	70	103	163, 328	127	330
	246,292,	33	283	57	149	80	103, 155	104	245	128	293
	329	34	281	58	150	81	104	105	106	129	294
11 B 232	35	285	59	151	82	326	106	33	130	55

1) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

300

131	56	164	120	197	269	230	280	263	207	296	229
132	57	165	178	198	16	231	273	264	208	297	311
133	331	166	179	199	264	232	124	265	209	298	130
134	255	167	180	200	121	233	125	266	275	299	218
135	170	168	181	201	190	234	197	267	210	300	312
136	114	169	263	202	195	235	198	268	211	301	313
137	256	170	182	203	90	236	199	269	92	302	314
138	295	171	333	204	127	237	200	270	66	303	219,315
139	115	172	81	205	202	238	201	271	276	304	220,316
140	116	173	183	206	86	239	126	272	93	305	221,317
141	117	174	184	207	17	240	203	273	337	306	318
142	118	175	185	208	18	241	4)	274	214	307	131
143	332	176	84	209	299	242	4)	275	215	308	68
144	58	177	85	210	87	243	204	276	4)	309	319
145	59	178	186	211	19	214	4)	277	212	310	233
146	171	179	82	212	20	245	4)	278	306	311	132
147	172	180	83	213	21	246	4)	279	28	312	37
148	78	181	296	214	300	247	4)	280	307	313	278
149	174	182	297	215	301	248	274	281	308	314	133
150	173	183	61	216	302	249	4)	282	213	315	222
151	257	184	187	217	303	250	4)	283	309	316	234
152	119	185	138	218	123	251	205	284	227	317	135
153	79	186	189	219	270	252	336	285	224	318	136, 230,
154	80	187	265	220	271	253	25	286	22*		320
155	258	188	34	221	88	254	91	287	96	319	340
156	259	189	62	222.	196	255	305	288	95	320	235
157	260	190	191	223	89	256	22	289	225	321	2)
158	261	191	335	224	35	257	23	290	226	322	69, 97.
159	262	192 122, 192	225	64	258	24	291	29	231, 279,
160	15	193	63	226	272	259	65	292	216	321, 3il
161	60,176	194	266	227	193	260	26	293	217	323	236
162	175	195	267	228	194	261	206	294	338	324	237
163	177	196	268	229	304	262	129	295	134

301

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1923 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 februari 1923, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (24.)

Den 9 mars 1923 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

2. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (27.)

Den 9 mars 1923 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

3. den 27 februari, i anledning av vissa av Kung! Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna förbudgetåret 1923—
1924 under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 23 mars 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

4. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till en
särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar. (39.)

Den 22 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ris under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till bestridande av
kostnaderna för en utredning angående jordförhållandena i Kopparbergs
län jämte en i ämnet väckt motion. (40.)

Den 27 juli 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

6. den 7 mars, i anledning av väckt motion om upphävande eller omarbetande
av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Sedan medicinalstyrelsen i ärendet avgivit infordrat utlåtande, har ärendet remitterats
för yttrande till kanslern för rikets universitet samt svenska läkaresällskapets
sektion för syfilisforskning.

302

7. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser rörande hyra ävensom i ämnet väckta motioner.
(45.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 mars 1923 (sv. f. n:r 31).

8. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län. (54.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1923 (sv. f. n:r 58).

9. den 21 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar. (60.)

Den 23 mars 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

10. den 7 april, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (69.)

Den 17 maj 1923 i statsrådet anmäld.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på justitiedepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt
rätt att från utmätning få undantagen viss egendom. (95.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 april 1923 (sv. f. n:r 70).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917
om adoption. (96.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 161).

13. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt. (98.)

Den 27 april 1923 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

14. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
anställande av en tillförordnad brottmålsdomare i Norrbottens län. (125.)

Den 17 maj 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

15. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av anslag för budgetåret 1923—1924 till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna. (160.)

Den 8 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

16. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av understöd åt offentliga rättshjälpsanstalter. (198.)

Den 8 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående förslag till lag om
upplagsbevis. (207.)

Ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen. (208.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1923 (sv. f. n:r 135).

19. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppdelning
av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga å Lysings och

303

Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsagor.
(211.)

Den 8 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för fortsatt uppehållande av processkommissionens
verksamhet. (212.)

Sedan proeesskommissionen den 1 juni 1923 avgivit yttrande i ärendet, är

detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m. (213.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 249 och 250).

22. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom, dels ock en i ämnet väckt motion. (256.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1923 (sv. f. n:r 136).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m. (257.)

Den 8 juni 1923 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av lokaler åt en hovrätt över Norrland. (258.)

Den 8 juni 1923 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

25. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av tryckningskostnader. (253.)

Den 15 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter. (260.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 251). Skrivelsen i övrigt

anmäld i statsråd den 30 november 1923, därvid beslöts, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över ett i ämnet utarbetat lagförslag.

27. den 31 maj, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

Den 22 juni 1923 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857
(n:r 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt
om stängselskyldighet, jämte i ämnet väckta motioner. (279.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 218).

29. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken
m. m. (291.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. nrr 248).

304

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

30. den 17 januari 1923, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

1923 den 19 januari föredragen, varvid Kung!. Maj:t beslöt att till utrikesnämndens
sammanträde samma dag låta kalla de utsedda ledamöterna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 23 februari, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifter för budgetåret 1923
—1924 under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 A.)

1923 den 9 mars föredragen, varvid Kungl. Maj:t fann gott, med godkännande
av riksdagens i nämnda skrivelse anmälda beslut, i vad desamma skilde sig
ifrån Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet,

dels förordna, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret för kännedom och
efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme,

dels besluta, att ministern för utrikes ärendena skulle, i stället för honom för
närvarande tillkommande bidrag till representationskostnader 6,000 kronor,
från och med den 1 juli 1923 åtnjuta sådant bidrag med 10,000 kronor och
sålunda en sammanlagd avlöning av 40,000 kronor,

dels fastställa stat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och med den
1 juli 1923,

dels fastställa stat för avlöning utom ortstillägg åt ordinarie befattningshavare
vid beskickningar och konsulat,

dels fastställa stat för ortstillägg åt ordinarie befattningshavare vid beskickningar
och konsulat, att gälla under tiden 1 juli 1923—30 juni 1924,

och i övrigt meddela vederbörande de föreskrifter, vartill skrivelsen gåve
anledning.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning om anslag till arvoden och ortstillägg
åt viss extra personal i utrikesrepresentationen. (43.)

1923 den 16 mars föredragen, varvid Kungl. Maj:t fann gott, med godkännande
av riksdagens i berörda skrivelse anmälda beslut, i vad de skilde sig
från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, dels förordna, att skrivelsen skulle
delgivas statskontoret för kännedom och efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk
ankomme, dels ock fastställa stat för ortstillägg åt viss extra personal i
utrikesrepresentationen.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i garantien för ett för Österrikes återuppbyggande avsett internationellt
lån. (106.)

1923 den 17 maj föredragen, varvid Kungl. Maj:t med godkännande av riksdagens
beslut fann gott

dels bemyndiga ministern för utrikes ärendena att i vederbörlig ordning avgiva
förklaring av innehåll, alt Kungl. Maj:ts regering efter riksdagens därom
inhämtade godkännande förbinder svenska staten att intill det belopp, som erfordras
för amortering och förräntning ävensom emitterande och placering av

305

högst 13 millioner österrikiska guldkronor av kapitalbeloppet av det internationella
lånet till Österrike, deltaga i garantien av sagda lån samt att Kungl.
Maj:ts regering är villig underteckna det såsom n:r 2 betecknade Genéveprotokollet
av den 4 oktober 1922,

dels ock förordna, att förklaring skall avgivas angående Sveriges anslutning
till vissa i det såsom n:r 1 betecknade Genéveprotokollet innefattade grund
satser.

Ärendet blev den 15 juni 1923 ånyo föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
varvid Kungl. Maj:t beslöt att bemyndiga Kungl. Maj:ts t. f. chargé d’affaires
i Bern att underteckna omförmälda såsom n:r 2 betecknade Genéveprotokoll.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

kungörelse angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära befattningshavare
(sv. f. n:r 277). (188.)

1923 den 15 juni anmäld, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut i vad det skilde sig från Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, beslöt, att
en kungörelse i ämnet skulle samma dag utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande tredje huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.
(224.)

1923 den 8 juni föredragen, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsen
skulle delgivas statskontoret för kännedom och efterrättelse i vad på detta
ämbetsverk ankomma.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 30 maj, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 B.)

1923 den 15 juni anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att riksdagens i förenämnda
skrivelse under avdelning D. anmälda beslut angående av riksdagen
beviljat anslag till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst skulle
delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk
ankomme.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 7 juni, angående utseende av en ledamot och åtta suppleanter i
utrikesnämnden. (312.)

1923 den 11 november föredragen, varvid Kungl. Maj:t beslöt att låta kalla
utrikesnämndens ledamöter till sammanträde torsdagen den 15 november 1923.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

38. den 9 februari 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för reparation av sjömätningsfartyget Svalan. (14.)

Anmäld den 16 februari 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

306

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till uppgörelse rörande vissa kronans fordringar hos rederiaktiebolaget
Gottfrid. (15.)

Anmäld den 16 februari 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1923 års klass
m. m. (19.)

Anmäld den 23 februari 1923, därvid utfärdats tre lagar (sv. f. n:r 23—25).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga från viss tjänstgöringsskyldighet.
(20.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 februari 1923 (sv. f. n:r 26).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar under rubriken: »Lantförsvaret:
Vapen och ammunition». (22.)

Anmäld den 23 februari 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under

fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till fält- och
fälttjänstövningar. (44.)

Anmäld den 16 mars 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 14 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om minskning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, dels ock i ämnet väckta
motioner. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 mars 1923 (sv. f. n:r 35).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj ning

av visst område av Bohusläns regementes övningsfält invid Uddevalla.
(70.)

Anmäld den 13 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkän nande

av bytesavtal rörande kronan tillhörig mark å Nya varvet. (72.)

Anmäld den 13 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 7 april, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (69.)

Ärendet anmält den 11 maj 1923, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer.

Ärendet kommer icke vidare att, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

307

48. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
provisorisk giltighet av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen. (90.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 april 1923 (sv. f. n:r 91).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående begravningshjälp
till dödsbo efter militär beställningshavare, som avlidit till
följd av skada, ådragen under flygning i tjänsten. (91.)

Anmäld den 27 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bestri dande

av kostnaden i anledning av kronan ådömd skyldighet att till
Vaxholms nya ångfartygsaktiebolag utgiva viss ersättning. (92.)

Anmäld den 27 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändring
av belysningssystemet vid garnisonssjukhuset i Stockholm. (93.)

Anmäld den 27 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utbyte

av vissa åt Göta artilleriregemente upplåtna markområden m. m. (94.)

Anmäld den 27 april 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

53. den 24 april, i anledning av vissa Kungl. Majrts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens el vte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Ärendet anmält den 8 juni 1923, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, varvid en kungörelse utfärdats (sv. f. nrr 171) samt i övrigt
erforderliga åtgärder beslutits.

Ärendet kommer icke vidare att, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

54. den 27 april, i anledning av vissa av Kungl. Majrt i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1923—
1924 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

Anmäld den 4 maj 1923, varvid utfärdats två kungörelser (sv. f. nrr 101
och 102) och beslutits övriga på försvarsdepartementets föredragning ankommande
åtgärder. Av Kungl Majrt på kommunikationsdepartementets föredragning
den 29 juni 1923 tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor
rörande byggnadsstyrelsens organisation och därmed sammanhängande spörsmål
skola taga under övervägande den under punkt 51 i skrivelsen omförmälda
frågan om arméns kasernbyggnadsnämnds fortsatta verksamhet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av tullavgifter för viss armé- och marinmateriel. (130.)

Anmäld den I 1 maj 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

308

56. samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för regementspastorn (amiralitetspastorn) vid flottans station i Karlskrona
från skyldighet att hålla pastorsexpedition. (131.)

Anmäld den 11 maj 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd
livränta åt daglönaren A. S. Malmberg. (132.)

Anmäld den 11 maj 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, rörande två anslag under fjärde huvudtiteln. (144.)

Anmäld den 11 maj 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag till sjökarteverket. (145.)

Anmäld den 1 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1923—1924 till statens lönenämnder och statens bostadsnämnd.
(161.)

Anmäld den 15 juni 1923, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

Ärendet kommer icke vidare att, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i särskilda propositioner gjorda
framställningar rörande pension dels åt vissa i lantförsvarets tjänst anställda
eller förut anställda personer, dels ock åt efterlevande till vissa
i försvarets tjänst anställda eller förut anställda personer. (183.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén
och marinen m. fl. (189.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 200).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
ändringar i belysningssystemet inom Bodens fästning m. m. (193.)

Anmäld den 1 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

64. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag till
tryckningskostnader. (225.)

Anmäld den 1 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till påbörjande
av en jagare. (259.)

Anmäld den 8 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

309

66. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 2 juli 1915 angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslag).
(270.)

Skrivelsen anmäld den 8 juni 1923, varvid beslöts, att densamma skulle
läggas till handlingarna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark, tillhörande Älvsborgs regementes övningsfält. (308.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäld den 29 juni 1923, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer,
varvid, bland annat, utfärdats en kungörelse (sv. f. n:r 296).

Ärendet kommer icke vidare att, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

70. den 13 april 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss ändring i reglerna om avstängning från arbetslöshetsbjälp i fall av
arbetskonflikt. (79.)

Anmäldes den 14 april 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. samma dag, i anledning av väckt motion om åstadkommande av ökad
kontroll över sjukkassor. (83.)

Sedan socialstyrelsen den 14 maj 1923 avgivit förslag till grunder för bestämmande
av arvode åt den revisor, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse,
anmäldes skrivelsen den 1 september 1923, därvid Kungl. Maj:t beslöt,
att lagrådets yttrande i ärendet skulle inhämtas över i skrivelsen omförmält
lagförslag.

Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1923 utfärdat
lag samt kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 365 och 366).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 17 april, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter.
(67.)

Anmäldes den 8 juni 1 923, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att snarast möjligt
verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen
angivna avseendet ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda.

310

73. samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillägg till lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för
idkande av handel och viss annan rörelse. (85.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets yttrande
skulle inhämtas.

Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1923 utfärdat
lag i ämnet (sv. f. n:r 260).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vattenledningsanläggning
vid statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister.
(88.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 46 i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862. (99.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 219).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

76. den 21 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1923—1924
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

Anmäldes den 24 april 1923, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 24 april, i anledning av vissa Kungl. Maj:ts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 8 juni 1923, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 4 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, dels ock i ämnet väckta motioner.
(148.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets yttrande
skulle inhämtas.

Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1923 utfärdat
lag i ämnet (sv. f. n:r 288).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för pensionsförsäkringens genomförande m. m. (153.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond m. m. (154.)

311

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
226) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera. (172.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
208 — 210).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1921. (179.)

Anmäldes den 12 oktober 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majts prövning.

83. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om bageri- och konditoriarbetes förläggande till viss del av
dygnet, dels ock i ämnet väckta motioner. (180.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets yttrande
skulle inhämtas.

Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1923 utfärdat
lag i ämnet (sv. f. n:r 289).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.
(176.)

Anmäldes den 1 juni 1923; och beslötos nämnda dag, den 15 i samma månad
samt senare under året erforderliga åtgärder (sv. f. n:r 223—225).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden.
(177.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till föreskrifter rörande användningen av det av riksdagen för
ifrågavarande ändamål beviljade anslaget.

Sedan dylikt förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 15 juni 1923,
därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 227).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

86. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksaibetare.
(206 )

Anmäldes den 25 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862 m. m. (210.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid lag om ändring i vissa delar av förordningen
om landsting den 21 mars 1862 utfärdades (sv. f. n:r 22(l).

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

312

88. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till dyrtidshjälp
åt distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. (221.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
207 och 211).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens
begränsning m. m. (223.)

Anmäldes den 22 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning

90. den 30 maj, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1921. (254.)

Anmäldes den 12 oktober 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 31 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862 m. m., i vad propositionen avser förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14 juni
1918. (269.)

Anmäldes den 15 juni 1923. Frågan har förfallit.

93. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende medgivande
i vissa fall av undantag från ympningsplikten. (272.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna avseendet
ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

94. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av tryckningskostnader. (288.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

96. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till underhåll av särskild polis för uppdagande av olovlig införsel av
spritdrycker m. m. (287.)

Anmäldes den 15 juni 1923, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

313

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäldes den 29 juni 1923, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets

handläggning hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,

att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

98. den 28 februari 1923, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1923—1924 i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (38.)

Anmäldes den 6 april 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med flera från
skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp. (48.)

Anmäldes den 6 april 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående finansiering
av Ostkustbanan. (49.)

Anmäldes den 23 mars 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. den 18 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
jämte vissa särskilda propositioner gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Anmäldes den 23 mars 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

102. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden. (76.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

103. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder. (80.)

Anmäldes den 27 april 1923, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. n:r 92)

samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

104. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnader
i samband med världspostkongressens hållande i Stockholm år
1924. (81.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

314

105. den 18 april, i anledning av vissa av Kungl. Majrt i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till byggnadsstyrelsen. (87.)

Anmäldes den 4 maj och den 29 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

106. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa järnvägsbyggnader i Norrland
jämte i ämnet väckta motioner. (105.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utförande av vissa fiskehamnar. (107.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anstånd
med erläggande av förfallna räntor å statslån till Slite-Koma järnvägsaktiebolag
m. m. (108 )

Anmäldes den 11 maj och den 29 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av trafikmedel till anordnande i utlandet av upplysnings- och reklamverksamhet.
(109.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Eva Elfving från skyldighet att till postverket gälda sdsst penningbelopp.
(110.)

Anmäldes den 4 maj 1923, varvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i den vid avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
fogade tjänsteförteckning. (111.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. n:r 120)
samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av möbler m. m. för länsresidenset i Karlstad samt för medicinalstyrelsens
nya ämbetslokaler. (112.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder belötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

113. samma dag, i anledning av vissa Kungl. Majrts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 15 juni 1923, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 8), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

315

Skrivelsen kommer, i vad angår kommunikationsdepartementet, ej vidare att

bliva föremål för Kungl. Maj.ds prövning.

114. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter. (136.)

Anmäldes den 11 maj 1923, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. n:r 118
och 119) samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för lantmäterikontoret i Västerbottens län. (139.)

Anmäldes den 11 maj och den 21 september 1923, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemsbyggnader
för statens järnvägars personal vid Notviken och Ulriksdal.
(140.)

Anmäldes den IL maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för N. A. Degerman m. fl. från skyldighet att utgiva vissa vites- och
skadeståndsbelopp. (141.)

Anmäldes den 11 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av postmedel till centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska
sammanslutningar. (142.)

Anmäldes den 11 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

119. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv rörande kronan
tillkommande rätt till uppdämning av älvens vatten. (152.)

Anmäldes den 17 maj 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. m. (164.)

Anmäldes den 11 och den 25 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

121. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i den vid lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckning. (200.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 170).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

122. den 23 maj, i anledning av riksdagens år 1922 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1921. (192.)

316

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att den i skrivelsen
omförmälda frågan om nedbringande av arkitektarvodena vid statens byggnadsföretag
skulle göras till föremål för utredning av de utav Kungl. Maj:t samma
dag tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande byggnadsstyrelsens
organisation och därmed sammanhängande spörsmål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

123. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande uppbörd av landstingsområdenas bidrag till skjutsentreprenaderna.
(218.)

Sedan samtliga länsstyrelser, efter hörande av vederbörande landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är
detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

124. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående personligt
dyrtidstillägg åt byråchefen i generalpoststyrelsen C. A. Hasselrot.
(232.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för inköp av vattenfall och fastigheter
samt utförande av vissa nyanläggningar. (233.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande sjätte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.
(239.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

127. den 30 maj, angående sänkning av statens järnvägars fraktavgifter för
spannmål m. m. (204.)

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid skrivelsen företogs till behandling i samband
med fattande av beslut om sänkning av godstaxorna vid statens järnvägar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

128. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

129. den 2 juni, angående avskaffande av rätt till fri biljetter och fria frakter
vid statens järnvägar. (262.)

Sedan järnvägsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande över riksdagens ifrågavarande
skrivelse, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

130. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 31 § i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (298.)

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nrr 285).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

317

131. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändringar i lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
(307.)

Anmäldes den 29 juni 1923, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 285).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

132. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om motorfordon m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(311.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid två författningar i ämnet utfärdades (sv.
f. n:r 281 och 282).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
brandstadga, ävensom i ämnet väckta motioner. (314.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid brandstadga utfärdades (sv. f. nrr 173).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

134. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för vissa arbeten för telegrafverkets
samt statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning för
bekämpande av arbetslösheten. (295.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel. (317.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

136. samma dag, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(318.)

Anmäldes den 15 juni 1923, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Skrivelsen kommer, i vad angår kommunikationsdepartementet, ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

137. den 26 januari 1923, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
gillande av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld. (13.)

Anmäld den 26 januari 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

138. den 7 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 m. m. (16.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 februari 1923 (sv. f. nrr 14).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

139. den 9 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen

318

gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1923—1924
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 23 februari och den 1 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

140. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt. (18.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 februari 1923 (sv. f. n:r 20).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

141. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år
1924 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (21.)

Anmäld den 23 februari 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

142. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående extra lönetillägg till vissa tjänstemän och
betjänte. (23.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 maj 1923 (sv. f. n:r 256).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

143. den 27 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrade bestämmelser rörande aktiebolaget kreditkassan av år
1922. (30.)

Anmäld den 23 mars 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

.144. den 28 februari, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1923—1924 i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (38.)

Ärendet har den 4 mars 1923 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

145. den 2 mars, i anledning av väckt motion angående tullsatsen å vissa
slag av mattor. (41.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 mars 1923 (sv. f. n:r 33).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

146. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 13 april
1922 om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(50.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 mars 1923 (sv. f. n:r 40).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

147. den 20 mars, i anledning av väckt motion om visst tillägg till § 19
mom. 1 i förordningen om frihamn. (55.)

Anmäld den 6 april 1923 och remitterad till generaltullstyrelsen för avgivande

av visst förslag. . Sedan generaltullstyrelsen den 14 maj 1923 inkommit med

dylikt förslag, har ärendet ånyo anmälts den 8 juni 1923, därvid en förordning
och en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 198 och 199).

319

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag til]
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1924 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst
m. m. (56.)

Förordning i ämnet utfärdad den 4 september 1923 (sv. f. n:r 352).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13 mom.
5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor
föreskrivna tidsfristen av två år för utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag
av tullrestitutionsgods. (57.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 mars 1923 (sv. f. n:r 4l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

150. samma dag, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa av
statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet har den 29 juni 1923 anmälts samt remitterats till kommerskollegium
och generaltullstyrelsen.

151. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag, att nöjesskatten
för föreställningar å de kungl. teatrarna må tillfalla nämnda teatrars
kassor. (59.)

Anmäld den 17 maj 1923 och remitterad till statskontoret för avgivande av
förslag till vissa föreskrifter. Sedan statskontoret den 23 november 1923 inkommit
med berörda förslag, har ärendet den 21 december 1923 ånyo anmälts,
varvid bland annat två förordningar utfärdats (sv. f. n:r 447 och 448).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

152. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (63.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 23 mars 1923 (sv. f. n:r 39).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

153. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teck
nande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget Svenska lantmännens
banks rörelse bildat bankaktiebolag. (64.)

Anmäld den 23 och den 28 mars 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

154. den 7 april, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, (69.)

Anmäld den 27 april 1923 och överlämnad till justitie-, försvars-, ecklesiastikoch
handelsdepartementen för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

155. den 13 april, i anledning av Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (80.)

320

Ärendet har den 21 april 1923 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i gällande bestämmelser om mått och vikt. (84.)

Anmäld den 24 april 1923, därvid bland annat utfärdats två kungörelser (sv.
f. n:r 75 och 76).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

157. den 17 april, angående tjänstledighetsavdrag i visst fall för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande statsförvaltningen.
(68.)

Ärendet har den 17 maj 1923 anmälts och remitterats till statskontoret, som
den 7 september 1923 avgivit utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

158. den 18 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1923 —
1924 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 17 maj och den 15 juni 1923. Förstnämnda dag har bland annat
ett cirkulär utfärdats (sv. f. n:r 137).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av arvsskatt i samband med donation av K. Andersson till
Karolinska mediko-kirurgiska institutet. (89.)

Anmäld den 27 april 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majtts prövning.

160. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelser angående dels ändring i vissa delar av förordningen den
9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, dels ändrad lydelse
av § 2 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. (100.)

Anmäld den 27 april 1923, därvid två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 80 och 83).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

161. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 19 §, 47 § 1 mom. och 48 § 2
mom. i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för
gåva (101.)

Anmäld den 24 april 1923, därvid en förordning och en kungörelse utfärdats
(sv. f. n:r 81 och 82).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubriken n:r 749 för plåt- och bleckvaror i gällande tulltaxa.
(102.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 april 1923 (sv. f. n:r 79).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (103.)

Ärendet har den 24 april 1923 överlämnats till handelsdepartementet.

321

164. den 24 april, i anledning av vissa Kungl. Maj:ts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 17 maj 1923, därvid bland annat två kungörelser utfärdats (sv.
f. n:r 203 och 204).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

165. samma dag, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatserna
för vissa damkonfektionsvaror. (113.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 april 1923 (sv. f. n:r 79).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordningar om dels ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 2 juni
1922 om automobilskatt, dels ock ändrad lydelse av 1 § i förordningen
nämnda dag om särskild skatt å automobilgummiringar. (114.)

Anmäld den 24 april 1923, därvid två förordningar utfärdats (sv. f. n:r 73
och 74).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

167. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande beskattning av fastighet, som äges av bostadsförening.
(115.)

Anmäld den 24 april 1923, därvid två förordningar utfärdats (sv. f. n:r 71
och 72).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

168. den 27 april, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad för
skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Anmäld den 1 september 1923 och överlämnad till de jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 juli 1923 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
omorganisation av taxeringsväsendet för att av de sakkunniga tagas i övervägande
vid fullgörande av deras uppdrag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

169. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (126.)

Anmäld den 17 maj 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

170. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 24 februari
1922 angående särskild skatt å tobaksvaror, m. m. (135.)

Anmäld den 4 maj 1923, därvid en förordning och två kungörelser utfärdats
(sv. f. n:r 95—97).

Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

171. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (146.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 maj 1923 (sv. f. n:r 113).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skatt för hundar. (147.)

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

322

Förordning i ämnet utfärdad den 17 maj 1923 (sv. f. n:r 116).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

173. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om begränsning av den myckenhet brännvin, som må framställas
i sammanhang med pressjästberedning. (150.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 maj 1923 (sv. f. n:r 115).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

174. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (149.)

Anmäld den 17 maj 1923 och remitterad till statskontoret. Sedan statskontoret
den 4 juni 1923 inkommit med utlåtande, har ärendet ånyo anmälts den 15
juni 1923, därvid en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 264).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

175. samma dag, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(162.)

Anmäld den 17 maj 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

176. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1923—1924 till statens lönenämnder och statens bostadsnämnd.
(161.)

Anmäld den 25 maj och den 15 juni 1923. Sistnämnda dag har bland annat
en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 284).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (163.)

Anmäld den 17 maj 1923 och remitterad till statskontoret Sedan statskontoret
den 6 juni 1923 inkommit med utlåtande, har ärendet ånyo anmälts den
15 juni 1923, därvid en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 265).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

178. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (165.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 maj 1923 (sv. f. n:r 109).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

179. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (166.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1923 (sv. f. n:r 110).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

180. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (167.)

Sedan ärendet anmälts den 25 maj 1923 samt bank- och fondinspektionen och
patent- och registreringsverket anbefallts avgiva yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till följ dförfattning, har ärendet, efter det att

323

berörda yttrande inkommit, ånyo anmälts den 1 september 1923, därvid en lag
och en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 350 och 351).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat kapital
med bankbolags egna fonder. (168.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 maj 1923 (sv. f. n:r 114).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

182. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minskning
av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigebetänkanden
m. m. (170.)

Anmäld den 25 maj 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

183. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.,
ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Anmäld den 1 juni 1923, därvid sex förordningar utfärdats (sv. f. n:r 140—145)
samt kontrollstyrelsen anbefallts inkomma med förslag till följdförfattningar.
Sedan dylika förslag av kontrollstyrelsen avgivits samt generaltullstyrelsen och
medicinalstyrelsen var för sig avgivit infordrade utlåtanden över vissa av förslagen,
har ärendet ånyo anmälts den 27 juli 1923, därvid en instruktion,
en .. förordning och sju kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 336—338, 340—345).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

184. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna n:r 192 och 193 för maltdrycker och mjöd i gällande
tulltaxa. (174.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 1 juni 1923 (sv. f. n:r 146).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

185. samma dag, i anledning av väckt motion om tullrestitution vid utförsel
utav gryn av vete. (175.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 197).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

186. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924
(178.)

Anmäld den 1 juni och den 4 september 1923. Sistnämnda dag har en kungörelse
utfärdats (sv. f. nrr 357).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

187. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående visst undantag för budgetåret 1923—
1924 från föreskrifterna i förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (184.)

Anmäld den 25 maj 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

188. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. (185.)

324

Anmäld den 8 juni 1923, därvid två förordningar utfärdats (sv. f. n:r 153
och 154) samt kontrollstyrelsen anbefallts inkomma med förslag till följdförfattningar.
Sedan dylika förslag inkommit, har ärendet ånyo anmälts den 29 september
1923, därvid en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 364).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

189. samma dag, angående ändring av rubriken 1242 i gällande tulltaxa. (186.)
Kungörelse i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 174).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

190. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elvte huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till förvaltningsbidrag
till civilstatens änke- och pupillkassa. (201.)

Anmäld den 1 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

191. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.
(190.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 276).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

192. samma dag, i anledning av riksdagens år 1922 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1921. (192.)

Anmäld den 1 juni 1923, därvid ärendet överlämnats till kommunikationsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

193. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad den angår pensionsoch
indragningsstaterna. (227.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 265).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

194. samma dag, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare, anställda hos
riksdagen eller i dess verk. (228.)

Anmäld den 1 och den 15 juni 1923; sistnämnda dag har en kungörelse utfärdats
(sv. f. n:r 265).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

195 den 26 maj, angående utredning i fråga om pensionering av viss statsanställd
icke-ordinarie personal. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

196. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående arvode och ersättning åt viss kontrollpersonal
m. m. (222.)

Anmäld den 1 juni, den 27 juli och den 31 augusti 1923. Den 27 juli 1923
har en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 339).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

197. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (234.)

325

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

198. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader.
(235.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden.
(236.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(237.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

201. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande återbetalning av tillfälliga lånemedel. (238.)

Anmäld den 29 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. den 30 maj, angående sulfitspritens utnyttjande som nationellt motorbränsle.
(205.)

Anmäld den 8 augusti 1923, därvid uppdragits åt kommerskollegium och kontrollstyrelsen
att gemensamt i samråd med ingenjörsvetenskapsakademien skyndsamt
verkställa den utredning angående sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle,
om vars föranstaltande riksdagen hemställt.

203. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (240.)

Anmäld den 8 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

204. samma dag, angående val av tre fullmäktige till riksgäldskontoret ävensom
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (243.)

Anmäld den 8 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av statsverkets räkenskapsår. (251.)

Anmäld den 8 juni 1923, därvid bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f.
n:r 176).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sparbanker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (261.)

Anmäld den 8 juni 1923 och remitterad till lagrådet, varefter ärendet ånyo
anmälts den 29 juni 1923, då bland annat två lagar i ämnet utfärdats (sv. f.
n:r 286 och 287).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

326

207. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 5 §
av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder för
utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder m. m. (263.)

Anmäld den 15 juni 1923 och remitterad till 1921 års kommunalskattekommitté,

som den 25 oktober 1923 inkommit med utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

208. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(264.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 264).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med den jämförliga befattningshavare,
i vad avser elvte huvudtiteln. (265.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 276).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

210. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer.
(267).

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 266).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (268.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 267).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning. (277.)

Förordning i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 257).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

213. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis
och om virkestaxering. (282.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 216).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

214. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för olovlig varuinförsel m. m. (274.)

Anmäld den 1 juni 1923 och remitterad till lagrådet, varefter ärendet den

8 juni 1923 ånyo anmälts och två lagar i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 147

och 148).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

215. den 2 juni, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen
den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank. (275.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 202).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

327

216. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. (292.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 273).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 83 § 2 mom. i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. (293.)

Förordning i ämnet utfärdad den 8 juni 1923 (sv. f. n:r 153).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning,

218. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till stenbrytning å kronoholmen Stora Lyngön i Kville socken
av Göteborgs och Bohus län. (299.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m., i vad rör jordbruksärenden. (303.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 265).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.
(304.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1923 (sv. f. n:r 276).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (305.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 264).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

Anmäld den 22 juni 1923 och remitterad till kammarrätten efter länsstyrelsernas
hörande. Vissa föreningsstyrelser, som beretts tillfälle att yttra sig,

hava inkommit med yttranden i ämnet.

223. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld den 22 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt viss tullpersonal. (285.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av tryckningskostnader. (289.)

328

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

226. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
dels till biträde inom finansdepartementet vid beredning av ärenden
rörande sparbanksväsendet, dels ock till bestridande av kostnaderna för
sparbanksinspektörens verksamhet. (290.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

227. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Anmäld den 15 juni 1923, därvid eu förordning utfärdats (sv. f. n:r 222) samt
visst uppdrag lämnats socialstyrelsen.

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående tullverkets utgiftsstater
m. m. (286.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avsättning
för budgetåret 1923—1924 till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(296.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. samma dag, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(318.)

Anmäld den 22 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäld den 15 juni 1923 och överlämnad till försvars-, social-, ecklesiastik-,
jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning i vad på nämnda departement
ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

232. den 7 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (l 1 B.)

Anmäld den 22 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elvte huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till allmänna indragnings
staten. (310.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

329

234. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1923
—1924, m. m. (316.)

Anmäld den 8 juni 1923, därvid bland annat två förordningar och en kungörelse
utfärdats (sv. f. n:r 149, 150 och 155).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. den 8 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (320.)

Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1923—1924. (323.)
Anmäld den 15 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

237. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1923—1924. (324.)
Anmäld den 22 juni 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

238. den 14 mars 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till utgifter för kapitalökning för vissa
under ecklesiastikdepartementet hörande ändamål. (47.)

Kungl. Maj:t har den 6 april och 22 juni 1923 avgjort ärendet.

239. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut. (61.)

Kungl. Maj:t har den 13 april 1923 fastställt huvudritningar till nybyggnader
för de fysiska och kemiska institutionerna vid Chalmers tekniska institut jämte
därtill hörande byggnadsbeskrivning och arbetsplan.

Samtidigt förklarade Kungl. Maj:t sig vilja på framställning av kommittén
för nybyggnader vid Chalmers tekniska institut framdeles besluta i fråga om
användande av det utav riksdagen för nybyggnaderna för budgetåret 1923—
1924 anvisade anslag.

Någon dylik framställning har ännu icke inkommit.

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens i London
kyrkobyggnad. (62.)

Kungl. Maj:t har den 6 april 1923 avgjort ärendet.

241. den 7 april, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 4, den 11 och den 17 maj, den 8, den 15, den 22 och
den 29 juni, den 17 och den 29 september samt den 16 och den 24 november
1923 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda
punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 142 angående anslag till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor
vid privatläroverken.

Kungl. Maj:t utfärdade den 17 maj 1923 kungörelse i ämnet samt anbefallde
därjämte skolöverstyrelsen att föranstalta om utav riksdagen avsedd utredning
beträffande ifrågavarande skolors ekonomi.

330

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1923 meddelat, att överstyrelsen
vidtagit förberedelser för att kunna avgiva den anbefallda utredningen
men har ännu icke inkommit med densamma.

Punkten 156 angående anslag till nya byggnader för folkskoleseminariet i
Linköping.

Anslaget bar ännu ej ställts till förfogande.

242. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (69.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet i vad angår ecklesiastikdepartementet.

243. den 17 april, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 maj 1923 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med utredning och förslag uti i skrivelsen berört avseende samt överstyrelsen
den 8 december 1923 avlämnat sådan utredning, har ärendet den 11 i samma
månad remitterats till direktionen över gymnastiska centralinstitutet, som ännu
icke avgivit svar å remissen.

244. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa punkter under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
fortsatt indragning av vissa professorsprebenden m. m., dels ock
i särskild proposition gjorda framställning angående lönefyllnad åt en
teologie professor vid universitetet i Uppsala. (86.)

Kungl. Maj:t har avgjort ärendet genom beslut den 27 april och den 17 maj
1923, sistnämnda beslut fattat i samband med behandlingen av riksdagens
ovannämnda skrivelse den 7 april 1923, n:r.8A, punkten 64.

245. den 20 april, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § af lagen
om emeritilöner för präster. (104.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 Maj 1923 anbefallt kammarkollegium och statskontoret
att avgiva utlåtande i ärendet samt sådant utlåtande inkommit den 12
november 1923, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

246. den 24 april, i anledning av vissa Kungl. Maj:ts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (11 A.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet i vad angår ecklesiastikdepartementet.

247. den 27 april, i anledning av väckt motion om ersättning åt firman C.
B. Åkerström för förlust vid leverans av stubbved till tekniska högskolan.
(117.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1923 fattat slutligt beslut i ärendet.

248. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av ett patologisk-anatomiska institutionen vid universitetet i Lund tillhörigt,
inom området för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda
stad uppfört begravningskapell mot en sjukvårdsinrättningarna tillhörig,
med patologiska institutionen sammanbyggd likkällare m. m. (118.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni och den 14 december 1923 fattat beslut i denna
fråga.

Ärendet är av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

331

249. samma, dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande
av en amanuens vid den pediatriska polikliniken å allmänna
barnhuset i Stockholm till den pediatriska polikliniken å Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn därstädes. (119.)

Kungl. Maj:t har den 17 maj 1923, i samband med behandlingen av punkten

85 i riksdagens ovannämnda skrivelse den 7 april 1923, n:r 8 A, avgjort förevarande
ärende.

250. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inredningsarbeten vid sjukhuset S:t Erik i Stockholm m. m. (120.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för bestridande av kostnaderna för återställande av tandläkarinstitutets
nu förhyrda lokaler i förutvarande skick. (121.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

252. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tillbyggnadsarbeten å allmänna barnbördshuset i Stockholm. (122.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
till Lunds stad av kronans rätt till läroverkstomten i Lund med
därå uppförda byggnader. (123.)

Kungl. Maj:t har den 21 december 1923 meddelat slutligt beslut i ärendet.

254. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
ämneslärarinna vid statens samskola att för ålderstillägg tillgodoräkna
sig tjänstgöring vid kommunal mellanskola. (124.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 243).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

255. den 3 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till en personlig
professur i estetik och litteraturhistoria vid universitetet i Lund för
professorn A. Nilsson. (134.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj, den 2 augusti och den 12 oktober 1923 meddelat
beslut i ärendet, vilket är av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

256. samma dag, angående upptagande av ämnet räkning å fortsättningsskolornas
läsordning. (137.)

Kungl. Maj:t har den 20 oktober 1923 meddelat slutligt beslut i ärendet.

257. den 11 maj, i anledning av väckta motioner om rätt för lektorn vid
högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm A. O. Gallander att för
erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid tekniska
elementarskolan i Örebro. (151.)

Kungl. Maj:t har den 17 maj 1923 avgjort ärendet.

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (155.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (156.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

332

260. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1923 —1924
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (157.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 316).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

261. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående på
Sverige ankommande årsavgifter till den internationella unionen för
geodesi och geofysik. (158.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1923 bemyndigat vetenskapsakademien att å
Sveriges vägnar tillkännagiva anslutning till den under det internationella forskningsrådet
sorterande internationella unionen för geodesi och geofysik ävensom
anbefallt statskontoret att utbetala av riksdagen anvisat anslag att användas
för bestridande av de på Sverige ankommande årsavgifterna för år 1923 till
den internationella unionen för geodesi och geofysik.

Tillika har Kungl. Maj:t anbefallt vetenskapsakademien att, efter samråd med
cheferna för de statsinstitutioner, som beröras av ifrågavarande forskningsarbete,
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande sammansättningen av en svensk
nationalkommitté för geodesi och geofysik samt till de bestämmelser beträffande
nämnda kommitté, som i övrigt må vara av beskaffenhet att böra utfärdas
av Kungl. Maj:t.

Något dylikt förslag har ännu icke inkommit.

262. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till tekniska högskolans byggnadskommitté för täckande
av ett på grund av skiljedom utgivet belopp. (159.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1923 avgjort ärendet.

263. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa år
å två statslån. (169.)

Ärendet blev den 8 juni 1923 av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

264. den 19 maj, angående vissa pensioner och understöd m. m. från allmänna
indragningsstaten. (199.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

265. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 133 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående de
allmänna läroverken samt två i samband därmed väckta motioner. (187.)

Kungl. Maj:t har avgjort ärendet genom att dels den 22 juni 1923 meddela
beslut i fråga om reservationsanslaget till de allmänna läroverken, dels ock den
5 juli 1923 utfärda kungörelse angående rätt för kvinnliga lärjungar att vinna
inträde å gymnasiet vid allmänt läroverk (sv. f. n:r 321).

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal. (194.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1923—1924 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (195.)

333

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 utfärdat kungörelser i ämnet (sv. f. n-r

316 och 317).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

268. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder. (196.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

269. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.
(197.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

270. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (219.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet och därvid utfärdat tre

kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 305—307).

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vaktmästare vid nordiska museet och vid livrustkammaren
(220.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(226.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet.

273. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet m. fl.
(231.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

274. den 30 maj, angående val av en riksdagens ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte en suppleant i samma styrelse. (248.)

Kungl. Maj:t förordnade den 15 juni 1923, att ifrågavarande skrivelse skulle,

såsom icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, läggas till handlingarna.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

275. den 31 maj, i anledning av väckta motioner angående beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
m. fl., i vad avser elvte huvudtiteln. (266.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1923 avgjort ärendet.

276. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af § 12 i lagen den 31 maj 1889 angående
dövstumundervisningen. (271.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 22l).

277. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Den 22 juni 1923 har Kungl. Maj:t avgjort ärendet.

278. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt
löneboställe till tomt. (313.)

334

Ärendet remitterades den 22 juni 1923 till kammarkollegium, som ännu icke

inkommit med sitt utlåtande.

279. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1923 avgjort ärendet i vad angår ecklesiastikdepartementet.

280. den 7 juni, angånde utredning om statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

\rendet

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

281. den 27 februari 1923, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående medgivande att vid vissa offentliga tävlingar anordna
vadhållning med s. k. totalisator. (31.)

Anmäldes den 16 mars 1923, därvid beslöts remiss till stuteriöverstyrelsen.
Sedan yttrande inkommit samt jämväl kommerskollegium och statskontoret efter
särskilda remisser avgivit utlåtanden i ärendet, anmäldes detsamma ånyo den
4 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 87).

282. samma dag, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta
motioner. (32.)

Anmäldes den 9 mars 1923, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen omförmälda
besluten, i vad de blivit fattade utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt förordnade, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse, ävensom fattade i övrigt erforderliga
beslut,

283. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 21, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (33.)

Anmäldes den 16 mars 1923, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

284. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss mark till staden Nyköping m. m. (34.)

Anmäldes den 16 mars 1923, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och
för Nyköpings stads underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet
fattades.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss lägenhet å Öster-Rekarne häradsallmänning i Södermanlands
län. (35.)

Anmäldes den 16 mars 1923, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och
för vederbörandes underrättande.

335

286. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (37.)

Anmäldes den 16 mars 1923, därvid förordnades, att vad Kung], Majrt och
riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom (sv. f. n:r 44).

287. den 16 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till kolonisation å vissa
kronoparker. (53.)

Anmäldes den 23 mars 1923, därvid Kungl. Maj:t i anledning av utav statens
kolonisationsnämnd i skrivelser den 12 och den 23 mars 1923 gjorda framställningar
i ämnet fann gott dels besluta, att riksdagens ifrågavarande skrivelse
skulle överlämnas till vederbörande för kännedom och efterrättelse, dels anbefalla
kolonisationsnämnden att inkomma med förslag till användning av det utav
riksdagen till administrationskostnader och utläggande av nya kolonat beräknade
anslagsbeloppet av 132,700 kronor, varvid nämnden hade att taga i
beaktande vad riksdagen i skrivelsen anfört angående proportionen mellan större
och mindre kolonat, dels ock meddela i övrigt i ärendet erforderliga beslut.
Sedan kolonisationsnämnden inkommit med det sålunda infordrade förslaget,
har ärendet i denna del ånyo anmälts den 1 juni 1923, därvid erforderliga
beslut fattades.

288. den 6 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition, n:r 44, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (71.)

Anmäldes den 13 april 1923, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj
ning av visst område från statens lagerhustomt i Vara. (73.)

Anmäldes den 6 april 1923, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förlängd
giltighetstid av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket
m. m. (77-)

Anmäldes den 13 april 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 67).

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av 1922 års avkastning av statens hästavelsfond. (78.)

Anmäldes den 13 april 1923, därvid Kungl. Majrt förklarade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och
efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

292. den 24 april, i anledning av vissa Kungl. Maj:ts framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, (11 A.)

Anmäldes den 8 juni 1923 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, därvid Kungl. Majrt förordnade, att tryckt exemplar av
skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret och domänstyrelsen för kännedom
och iakttagande i vad anginge punkten 16:o).

293. den 27 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921 om
ströängars indragande till kronan. (128.)

336

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 98).

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens
läns lappmark. (129.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 99).

295. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksskogstaxering. (138.)

Anmäldes den 4 maj 1923, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att arbetena vid
den av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade taxeringen skulle utföras i huvudsaklig
överensstämmelse med av skogstaxeringssakkunniga i skrivelse den 30
april 1923 föreslagen plan jämte därvid fogad instruktion, varjämte i övrigt
erforderliga beslut i ärendet meddelades.

296. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
verksamhet för egnahemsbildning. (181.)

Anmäldes den 25 maj 1923, därvid Kungl. Maj:t fann gott ej mindre utfärda
kungörelser dels om ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 mom.
2 och 4 i kungörelsen den 27 juni 1919 (n:r 483) angående allmänna villkor
och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, dels angående premielån till
egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten, dels angående utlämnande
av förlagslån från jordförmedlingsfonden, dels angående statsbidrag till
hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet, dels ock angående tid för
ingivande av ansökningar om ytterligare statslån från egnahemslånefonden för
1923 (sv. f. n:r 126— 130) än även förordna, att riksdagens ifrågavarande skrivelse
skulle meddelas statskontoret för kännedom och efterrättelse.

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från
vissa kronoegendomar. (182.)

Anmäldes den 25 maj 1923, därvid Kungl. Maj:t fann gott dels utfärda kungörelse
angående ändrad lydelse av 13 mom. i kungörelsen den 17 oktober 1913
(n:r 271) angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar (sv. f. n:r 131), dels ock förordna, att riksdagens ifrågavarande
skrivelse skulle meddelas domänstyrelsen för kännedom och efterrättelse.

298. den 25 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifter för budgetåret 1923—1924
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 A.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t godkände de anmälda besluten,
i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
samt utfärdade dels reglemente för med statsmedel understödda åtgärder
till höjande av det mindre jordbruket (sv. f. n:r 244), dels kungörelse angående
statsbidrag till dylika åtgärder (sv. f. n:r 245), dels kungörelse med ytterligare
bestämmelser för tilläggsbidrag till med statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
understödda företag (sv. f. n:r 160) och dels kungörelse med
ytterligare bestämmelser för tilläggsbidrag till med statsbidrag från allmänna
avdikningsanslaget understödda företag (sv. f. n:r 159), varjämte förordnades,
att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse, ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

337

299. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1923—1924 i vad angår jordbruksärendena. (209.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t, som beträffande det under punkten
l:o) i skrivelsen omförmälda ärendet anbefallde statskontoret att, efter rekvisition,
ställa i punkten beviljade anslag till domänstyrelsens förfogande samt
fattade av denna punkt i övrigt föranlett beslut, dels godkände det under punkten
5:o) anmälda beslutet, i vad detsamma blivit fattat utöver vad Kungl. Maj:t
i ämnet föreslagit, dels förordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen skulle
överlämnas till statskontoret för kännedom och efterrättelse, i vad på statskontoret
berodde, dels utfärdade kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 september
1918 (n:r 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden
(sv. f. n:r 194), dels ock med undantag för punkterna 6:u) och
7:o) meddelade i övrigt i ämnet erforderliga beslut. I fråga om det i punkten 6:o)
omförmälda ärendet har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden från dels statskontoret
och dels fullmäktige i riksgäldskontoret. Sedan de sålunda infordrade
utlåtandena inkommit, har ärendet den 20 juli 1923 ånyo anmälts, varvid
erforderliga beslut fattades. Yad slutligen beträffar det under punkten 7:o) i skrivelsen
omförmälda ärendet har detsamma den 30 maj 1923 remitterats till
länsstyrelsen i Västerbottens län med anledning av viss i ämnet gjord framställning,
men har länsstyrelsens yttrande ännu icke inkommit.

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 50 i nionde huvudtiteln
av årets statsverksproposition gjorda framställning angående
avlöningar samt uppehållande av hingstdepåernas och stuteriets verksamhet.
(214.)

Sedan allmänna civilförvaltningens lönenämnd efter remiss avgivit utlåtande i
ärendet, har detsamma den 1 juni 1923 anmälts, därvid Kungl. Maj:t förordnade,
att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret för
kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga bestämmelser utfärdades.

301. samma dag, i anledning av väckt motion om anstånd med fortsatt utarrendering
av Bäckaskogs kungsgård m. m. (215.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad riksdagen
hemställt skulle delgivas domänstyrelsen för kännedom och åtgärders vidtagande
i det i skrivelsen angivna syfte, skolande domänstyrelsen till den i skrivelsen
omförmälda arrendeuppskattningsförrättningen kalla ombud för vederbörande
egnahemsnämnd.

332. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till rikets allmänna kartverk. (216.)

Sedan allmänna civilförvaltningens lönenämnd avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, anmäldes detsamma den 1 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t förordnade,
att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret för kännedom
och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga beslut meddelades.

303. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
av jorddelningsväsendet m. m. (217.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t dels godkände de i skrivelsen
anmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit, dels förordnade, att propositionen och skrivelsen skulle
i tryckt exemplar överlämnas till statskontoret till kännedom och efterrättelse

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

338

i vad på statskontoret berodde, dels utfärdade kungörelser i ämnet (sv. f. n:r

238—240), dels ock meddelade av skrivelsen i övrigt föranledda beslut.

304. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag om ändrad lydelse av § 2, § 6 mom. 3 och § 9 i lagen den
10 oktober 1913 (n:r 239) angående köttbesiktning och slakthus, dels
ock i ämnet väckta motioner. (229.)

Anmäldes den 1 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t, som godkände riksdagens beslut
i vad detsamma skilde sig från vad Kungl. Maj:t föreslagit, utfärdade
författningar i ämnet (sv. f. n:r 156—158).

305. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 166, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (255.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t fann gott dels godkänna det
av riksdagen under viss punkt i skrivelsen anmälda beslutet, i den del detsamma
av veke från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, dels ock förordna,
att vad Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

306. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
skogsvårdslag och förslag till lag angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps
skogar, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (278.)

Vid anmälan av denna skrivelse den 15 juni 1923 fann Kungl. Maj:t, som vid
riksdagens beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående vård av kommunskogar m. m. lät bero, gott att, med godkännande
av den av riksdagen för dess del antagna lag i ämnet, utfärda skogsvårdslag
(sv. f. n:r 212). Därjämte beslöt Kungl. Maj:t — med anledning av en i riksdagsskrivelsen
gjord framställning om skyndsam utredning, om och i vad mån
den nya skogsvårdslagen med av densamma betingade ändrade administrativa
och ekonomiska förhållanden kunde antagas att gälla även för Västerbottens
och Norrbottens kustland m. m., samt framläggande för riksdagen av det förslag,
som av samma utredning kunde föranledas — anbefalla dels länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen att efter hörande av vissa ortsmyndigheter
och dels domänstyrelsen att efter vederbörande skogsstatstjänstemäns hörande
avgiva yttranden i ärendet. Sedan dessa yttranden numera inkommit, är skrivelsen
i denna del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

En i riksdagsskrivelsen gjord framställning om utarbetande och framläggande
för riksdagen av förslag till vissa ändringar i lagen den 13 juni 1908 (n:r 44
s. 1) angående vård av enskildes skogar inom Gotlands län är jämväl beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsstyrelser ävensom i ämnet väckta motioner.
(280.)

Vid anmälan av denna skrivelse den 15 juni 1923 har Kungl. Maj:t funnit
gott att, med godkännande av den av riksdagen för dess del antagna förordning
i ämnet, utfärda förordning angående skogsvårdsstyrelser (sv. f. n:r 213).

Med anledning av en av riksdagen i skrivelsen gjord framställning om utredning
angående möjligheten och sättet att med bevarande av skogsvårdssty -

339

Telsernas nödiga självständighet åstadkomma bättre samverkan och större enhetlighet
i deras lagtillämpning samt framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda, har Kungl. Maj:t den 12 oktober 1923
anbefallt länsstyrelserna i samtliga län, där skogsvårdsstyrelser finnas, med undantag
av Gotlands län, att efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser
före den 1 juni 1924 avgiva utlåtande över berörda framställning.

308. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i förordningen den 11
oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift. (281.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t med godkännande av den
utav riksdagen för dess del antagna förordning i ämnet utfärdade dels förordning
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i förordningen den 11 oktober 1912
(n:r 275) om skogsvårdsavgift (sv. f. n:r 214), dels ock kungörelse om ändrad
lydelse av 3 § i kungörelsen den 8 februari 1918, n:r 54, angående uppbörd av
skogsvårdsavgifter m. m. (sv. f. n:r 215).

309. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående skyddsskogar. (283.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t fann gott anbefalla domänstyrelsen
att efter vederbörande skogsstatstjänstemäns hörande avgiva utlåtande
i anledning av en av riksdagen i skrivelsen gjord framställning, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning i vissa av riksdagens särskilda utskott i
utlåtande n:r 6 angivna hänseenden samt därefter för riksdagen framlägga nytt,
på berörda utredning grundat förslag till ny lag angående skyddsskogar. Berörda
utlåtande har ännu ej inkommit.

310. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att tryckt
exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret för kännedom och
efterrättelse, dels utfärdade kungörelser angående statsbidrag till främjande av
kontrollföreningsverksamheten (sv. f. n:r 246) och till åtgärder för befordrande
av den inhemska odlingen av frö av vallväxter, foderrotfrukter och köksväxter
(sv. f. n:r 191) ävensom om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den
10 december 1920 (n:r 824) angående statsbidrag till vissa åtgärder för fiskerinäringens
befrämjande (sv. f. n:r 192), dels ock meddelade i övrigt erforderliga
beslut.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m. ävensom vissa i ärendet väckta''
motioner. (297.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda
besluten, i vad de avveko från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit,
samt fann gott utfärda dels förordning angående visst villkor för statsbidrag åt
hushållningssällskap (sv. f. fur 228), dels kungörelse med allmänna grunder för
hushållningssällskaps organisation (sv. f. n:r 229), dels ock förordning angående
fördelning av allmänt anslag till hushållningssällskapen såsom ersättning för
till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel (sv. f. n:r 230), varjämte i
övrigt erforderliga beslut meddelades.

340

312. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
för lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater, lantmätare samt
distriktsveterinärer. (300.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
188 — 190).

313. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till reparation och inredning av bostadshuset vid Alnarps mellangård,
dels ock vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.
(301.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t dels godkände de i skrivelsen
anmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit, samt förordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen
skulle överlämnas till vederbörande för kännedom och efterrättelse, dels utfärdade
kungörelser angående ökat understöd åt lantmannaskolor för läsåret 1922
—1923 (sv. f. n:r 183), angående ökat understöd åt lanthushållsskolor för läsåret
1922—1923 (sv. f. n:r 184), angående ändrad lydelse av 4 § i kungörelserna
den 5 december 1919 nämligen n:r 857 angående statsunderstöd till
lantmannaskolor m. in. och n:r 850 angående statsunderstöd till lantbruksskolor
m. m. (sv. f. n:r 182, 181), angående förhöjda understöd av statsmedel för
läsåret 1923—1924 åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
(sv. f. n:r 185), angående statsbidrag till distriktsveterinärers avlönande (sv. f.
n:r 180) samt angående ändrad lydelse av 4 kap. 11 § i instruktionen för domänverket
den 11 februari 1921, n:r 64 (sv. f. n:r 193), dels ock fattade i
övrigt erforderliga beslut.

314. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 216, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar ävensom en i ämnet väckt motion. (302.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t godkände det av riksdagen
under viss punkt i skrivelsen anmälda beslutet, i den del detsamma avvek
från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, samt förordnade, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

315.. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst in. m., i vad rör jordbruksärenden. (303.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.
(304.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—-1924 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (305.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

341

318. samma olag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt
lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å Rimforsa. (306).

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda
besluten, i vad de blivit fattade med ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt utfärdade kungörelser dels angående ändrad lydelse av §§ 3 och 5
i kungörelsen den 29 juni 1921 (n:r 476) med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor
(sv. f. n:r 186), dels ock angående beräkning, rekvisition och utbetalning av
dyrtidstillägg åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor
för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 (sv. f. n:r 187), varjämte
Kungl. Maj:t i fråga om dyrtidstillägg åt lärarinnepersonalen vid Fredrika
Bremer-förbundets lanthushållningsseminarium å Rimforsa meddelade av skrivelsen
föranledda bestämmelser.

319. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(309.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens i
skrivelsen anmälda beslut, i vad detsamma fattats med ändring av vad Kungl.
Maj:t föreslagit, samt förordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas
till vederbörande för kännedom och efterrättelse, dels ock fattade i
övrigt i ärendet erforderligt beslut.

320. den 6 juni, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(318.)

Anmäldes den 22 juni 1923 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att tryckt exemplar av
skrivelsen skulle överlämnas till domänstyrelsen för kännedom och iakttagande
samt för vederbörandes underrättande, i vad anginge punkten 10.

321. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäldes den 22 juni 1923 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att tryckt exemplar av
skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret för kännedom och iakttagande i
vad anginge punkten 26, varjämte i övrigt beträffande samma punkt erforderliga
beslut fattades.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

322. den 27 februari 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (36.)

Anmäld den 16 mars 1923, därvid skrivelser i ämnet avlätos till kommerskollegium
och domänstyrelsen (sv. f. n:r 47).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

323. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anledning
av framställning från Magnesitaktiebolaget Tarrekaise beträffande vissa

342

av bolaget arrenderade mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens
län. (74.)

Anmäld den 13 april 1923, varvid skrivelse i ämnet avläts till kommerskollegium.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (75.)

Anmäld den 11 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 123).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

325. den 7 april, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (69.)

Anmäld den 17 maj 1923, därvid skrivelser i ämnet avlätos till statskontoret
och kommerskollegium.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

326. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning
av räntan å lån från fonden för befrämjande av hantverk och därmed
jämförlig mindre industri. (82.)

Anmäld den 27 april 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 94).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

327. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 16 oktober 1914 (n:r 349)
om tillsyn å fartyg. (97.)

Anmäld den 4 maj 1923, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 103).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

328. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (103.)

Anmäld den 27 april 1923, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 93).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

329. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1923—1924 under riksstatens elvte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 17 maj 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

330. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iståndsättande
av södra flygelbyggnaden å gruvingenjörsbostället Stora gården
n:r 1 i Ljusnarsbergs socken av Örebro län m. in. (127.)

Anmäld den 4 maj 1923, därvid skrivelser i ämnet avlätos till byggnadsstyrelsen,
kommerskollegium och statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

331. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till undersöknings-
och försvarsarbeten å vissa malmfyndigheter m. m. (133.)

343

Anmäld den 11 maj 1923, därvid skrivelser i ämnet avlätos till kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

332. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av lånefonden för rederinäringens understödjande jämte i ämnet väckta
motioner. (143.)

Anmäld den 17 maj 1923, därvid skrivelser i ämnet avlätos till kommerskollegium
och statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

333. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av
krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig. (171.)

Anmäld den 1 juni 1923, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 138).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

334. den 16 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1923—
1924 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till han
delsdepartementet. (10 A.)

Anmäld den 1 juni 1923, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

335. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majrts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till befrämjande
i allmänhet av slöjderna jämte en i ämnet väckt motion. (191.)

Anmäld den 1 juni 1923, därvid skrivelse i ämnet avläts till kommerskollegium.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

336. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bestridande av
tryckningskostnader. (252.)

Anmäld den 8 juni 1923, därvid skrivelse i ämnet avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

337. den 2 juni, i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober 1919 om
arbetstiden å svenska fartyg, dels ock i ämnet väckta motioner. (273.)

Anmäld den 29 juni 1923, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 290).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. (294.)

Anmäld den 8 juni 1923, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 175).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

339. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 B.)

Anmäld den 22 juni 1923, därvid skrivelse i ämnet avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

344

340. deri 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen. (319.)

Anmäld dels den 8 juni 1923, därvid chefen för handelsdepartementet bemyndigades
att underteckna överenskommelse med bolaget, dels ock den 22 juni
1923, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades att till bolaget utbetala
det av riksdagen å riksstaten för budgetåret 1923—1924 anvisade lånebeloppet.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

341. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande el vte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäld den 15 juni 1923, därvid skrivelse i ämnet avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

345

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana. i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1923 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj ds prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

17. den 23 maj, i anledning av väckt motion angående förslag till lag om
upplagsbevis. (207.)

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för fortsatt uppehållande
av processkommissionens verksamhet. (212.)

26. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter. (260.)

2. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

72. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

90. den 30 maj, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

93. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende medgivande
i vissa fall av undantag från ympningsplikten. (272.)

3. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

123. den 25 maj 1923, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande uppbörd av landstingsområdenas bidrag till skjutsentreprenaderna.
(218.)

346

129. den 2 juni, angående avskaffande av fribiljetter och fria frakter vid
statens järnvägar. (262.)

4. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

150. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

157. den 17 april, angående tjänstledighetsavdrag i visst fall för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande statsförvaltningen.
(68.)

195. den 26 maj, angående utredning i fråga om pensionering av viss statsanställd
icke-ordinarie personal. (202.)

202. den 30 maj, angående sulfitspritens utnyttjande som nationellt motorbränsle.
(205.)

222. den 2 juni, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

227. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

5. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

239. den 21 mars 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nybyggnad för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut. (61.)

241. den 7 april, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar. (8 A.)

243. den 17 april, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

245. den 20 april, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av lagen
om emeritilöner för präster. (104.)

261. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående på
Sverige ankommande årsavgifter till den internationella unionen för
geodesi och geofysik. (158.)

347

278. den 2 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt
löneboställe till tomt. (313.)

280. den 7 juni, angående utredning om statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

6. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

299. den 25 maj 1923, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1923—1924 i vad angår jordbruksärendena. (209.)

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsstyrelser ävensom i ämnet väckta motioner.
(280.)

309. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående skyddsskogar. (283.)

348

Förteckning

Bilaga IV -

över ärenden, som hos Kung!. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1923 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1923.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertal et utvisar riksdagsskrivelsens

nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 maj 1900, i anledning av liksdagens år 1899 församlade revisorer»
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är föremål för behandling i justitiedepartementet.

5. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1923 ej varit föremål för behandling.

6. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatrisk t avseende. (81.)

Sedan fångvårdsstyrelsens yttrande i ärendet inkommit, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

349

9. den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Frågan behandlad i proposition n:r 29 till 1923 års riksdag.

10. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap.
4 § strafflagen. (21.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet
åt folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande
skolhus. (54.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet. Detsamma är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Lag om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion
vid skiljemannaförfarandet, utfärdad den 19 juni 1919 (sv. f. n:r 354). I övrigt
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet har den 2 november 1921 överlämnats från jordbruksdepartementet.
Efter det vissa myndigheter avgivit yttranden, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 7 maj 1919, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel. (172.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

19. samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av
spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majts prövning.

350

21. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte. (191.)

Sedan ärendet överlämnats till en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig
för verkställande av utredning av vissa kyrkomötet rörande frågor, har
den sakkunnige den 31 maj 1923 inkommit med berörda utredning.

22. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen in. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 8 juni 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 87 och 88 regeringsformen. (337.)

25. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

26. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder till främjande av
skandinaviskt samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av effektiv begränsning
av statens administrationskostnader. (451.)

Skrivelsen överlämnad till statens besparingskommitté.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

29. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

30. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majrt i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol
i brottmål. (132.)

Sedan ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag den 3 mars 1922
remitterats till lagrådet, har lagrådet den 15 maj 1923 avgivit yttrande i ämnet.
Proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1924 års riksdag.

31. den 8 juni 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
en lag angående skyldighet för de svenska storbankerna att offentligt
framlägga uppgifter rörande av dem behärskade näringsföretag. (290.)

Den 7 juli 1921 i statsrådet anmäld. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

32. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.

351

Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat av domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott. (314.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfrihetsförordningens
stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 29 mars 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av strafflagen för krigsmakten. (68.)

1922 års krigslagstiftningssakkunniga, som verkställt utredning i ärendet, hava
den 31 augusti 1923 avlämnat betänkande.

35. den 8 april 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående möjliggörande av försäljning i vissa fall utav med kvarstad
belagd lös egendom. (105.)

Infordrade yttranden i ärendet hava inkommit. Ärendet ät beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 26 april 1922, i anledning av väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag. (117.)

Kommerskollegium har avgivit yttrande i ärendet. Detsamma är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 12 maj 1922, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.,
dels ock i anledning därav väckta motioner. (151.)

Frågan behandlad i proposition n:r 120 till 1923 års riksdag.

38. den 27 maj 1922, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 93 § i lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag, dels ock i anledning därav väckta motioner. (199.)

Ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag har den 14 december 1923
remitterats till lagrådet för yttrande.

39. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. (265.)

Sedan lag i ämnet utfärdats den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 225), är ärendet i
övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 9, 21, 24, 27, 34 och 37 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
bidrag till svenska Röda Korsets hjälpverksamhet i utlandet,
särskilt i de av hungersnöd drabbade distrikten av Ryssland. (27.)
Enär besparingar ej uppkommit å det för ifrågavarande ändamål beviljade
anslag, har anledning ej förevarit att för Kungl. Maj:t ånyo anmäla detta
ärende.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

352

2. den 11 mars 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1922 års tilläggsstat under tredje huvudtiteln av anslag till
förvärv av ett svenskt beskickningshus i Tokio. (55.)

I den till riksdagen den 8 januari 1923 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1923—1924 har Kungl. Maj:t i
avseende å tredje huvudtiteln föreslagit, att nämnda anslag, vilket ej tagits i
bruk för det därmed avsedda ändamål, måtte användas till bekostande av ett
fullständigt iordningställande av beskickningshuset i Helsingfors.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Det under punkten 22 i skrivelsen upptagna ärendet är vilande och torde
upptagas till behandling i samband med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra maj or sbostället
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

Ifrågavarande ärende har varit beroende på ytterligare prövning av Kungl.
Maj:t endast i den del, som rörde frågan om ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.
Sedan Kungl. Maj:t den 5 oktober 1923 meddelat beslut i ämnet,
kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

4. den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället Stora
Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

5. den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gotlands
infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ifrågavarande ärende har varit beroende på ytterligare prövning av Kungl.
Maj:t endast i den del, som rörde frågan om ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.
Sedan Kungl. Maj;t den 5 oktober 1923 meddelat beslut i ämnet,
kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet

353

för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt motion.
(230.)

Ifrågavarande ärende har varit beroende på ytterligare prövning av Kungl.
Maj:t endast i den del, som rörde frågan om ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.
Sedan Kungl. Maj:t den 22 juni 1923 meddelat beslut i ämnet, kommer
ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 3 maj 1916, angående spisordning för flottans manskap. (74.)

Enligt beslut den 2 augusti 1923 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till dåmera
föreliggande omständigheter, funnit vad i ärendet förekommit icke till någon
Kungl. Majts vidare åtgärd föranleda.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
''V8 mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands län. (20.)

Ifrågavarande ärende har varit beroende på ytterligare prövning av Kungl.
Maj:t endast i den del, som rörde frågan om ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 december 1922 meddelat beslut i ämnet,
kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Majrts proposition rörande
överlåtelse till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion. (108.)

Ifrågavarande ärende har varit beroende på ytterligare prövning av Kungl.
Maj:t endast i den del, som rörde frågan om ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i
förevarande riksdagsskrivelse omförmälda förra hospitalsegendomen Hardeberga
n:r 14, en äng, Koängen kallad, i Hardeberga socken av Malmöhus län. Sedan
Kungl. Maj:t den 11 maj 1923 meddelat beslut i ämnet, kommer ärendet icke
vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
m. m. (366.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen.
(28 L)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3—6 och 8—10 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

354

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Det av riksdagen uttalade önskemålet har i huvudsaklig del redan vunnit beak
tande. Sedan Kungl. Maj:t den 24 november 1922 återkallat det åt den i
ämbetsberättelsen till nämnda års riksdag omförmälda sakkunnige givna uppdraget,
är skrivelsen i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättande
av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Skrivelsen är behandlad i emigrationsutredningens (Sundbärgs) utlåtande. Sedan
socialstyrelsen den 28 juli 1923 avgivit yttrande i ärendet, är detta beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan den i 1913 års ämbetsberättelse omförmälda kommittén avgivit ett den
21 november 1919 daterat betänkande, har chefen för socialdepartementet uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med erforderlig
överarbetning och komplettering av det utav nämnda kommitté avgivna betänkande
och förslag samt avgiva de förslag, vartill den sålunda fullständigade
utredningen kunde föranleda.

4. den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 april 1921 avgivit förslag till
lag om den offentliga barnavården m. m., har Kungl. Maj:t uppdragit åt två
sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av nämnda
förslag.

5. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

1919 års lappkommitté har den 31 maj 1923 avgivit förslag angående lapparnas
renskötsel m. m., vilket remitterats till ett flertal myndigheter.

6. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål
för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till arbetstidskommittén,
i vad skrivelsen avsåge frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Kungl. Maj:t har uppdragit åt medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till
anordnande å vissa förutvarande militära övningsplatser av anstalter för vård
av kroniskt sinnessjuka och av för omgivningen vådliga och synnerligen störande
sinnesslöa. Detta uppdrag är ännu icke helt slutfört.

355

8. den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande åtgärder
mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan jämväl medicinalstyrelsen inkommit med utlåtande över den av de i
ämbetsberättelsen till föregående års riksdag omförmälda sakkunniga ''avgivna
utredningen, bar Kungl. Maj:t den 30 november 1923 utfärdat föreskrifter i
ämnet.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Sedan det åt den i ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag omförmälda sakkunnige
givna uppdraget återkallats genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november
1922, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande
emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka
kunde finnas påkallade. Detta uppdrag har på grund av rådande förhållanden
ännu icke kunnat slutligt fullgöras.

11. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommu
nernas arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.).

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande i ärendet. Då frågan om förläggande
av statens och kommunernas arbeten till en för arbetslöshetens bekämpande
lämplig tidpunkt enligt socialstyrelsens uppfattning utgör ett led i den
arbetslöshetspolitik, som kan komma att föras under normala förhållanden på
arbetsmarknaden, har, förrän sådana föreligga, någon slutlig behandling av förevarande
ärende ansetts icke kunna företagas.

12. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.).

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder
för tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen
icke inkommit med slutligt förslag rörande samtliga de åtgärder, till
vilka skrivelsen ansetts böra föranleda.

13. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden, har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av
socialstyrelsen, medgivit, att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge
anstå tills vidare intill dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialstyrelsen annorlunda
bestämde.

14. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård i
vissa fall åt barnsangskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Kungl. Maj:t bär dels den 10 februari 1922 föreskrivit, att den medicinal -

356

styrelsen anbefallda utredningen i ärendet skulle uppskjutas tills vidare intill
dess Kungl. Maj:t, på anmälan av styrelsen, annorlunda förordnade, dels ock
den 24 november 1922 återkallat medicinalstyrelsen givet bemyndigande att
anlita sakkunniga till biträde vid berörda utredning.

15. samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda personer
med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

Sedan kommunikationsverkens lönekommitté den 31 mars 1923 avgivit betänkande
angående beredande av semester åt viss icke-ordinarie personal i statens
tjänst, har detta överlämnats till finansdepartementet.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning på
socialdepartementets föredragning.

16. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag
i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Riksarkivarien har ännu ej inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

19. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och flickor,
har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921 års riksdag.
I övrigt är ärendet fortfarande beroende på de sakkunnigas utredning, som emellertid
genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 förklarats vilande från
och med den 1 januari 1923.

20. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl.
kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Det pensionsstyrelsen beträffande ifrågavarande riksdagsskrivelse lämnade uppdraget
är ännu icke fullgjort.

22. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Arbetstidskommitténs betänkande i ämnet jämte vissa däröver infordrade yttranden
hava remitterats till socialstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande.

357

23. den 12 juni 1917, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner om skrivelser till
Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kom
munala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

Förslag i ämnet har genom proposition (n:r 130) förelagts 1923 års riksdag.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. in. (160.)

Sedan medicinalstyrelsen den 3 december 1923 avgivit utlåtande, har ärendet
remitterats till fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden.

26. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform. (200.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet och liandlägges i samband
med den under punkt 47 här nedan upptagna skrivelsen.

27. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa flickor,
har, på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet förelagts 1921 års riksdag
och antagits av denna.

I övrigt är ärendet fortfarande beroende på de sakkunnigas utredning, som
emellertid genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 förklarats vilande
från och med den 1 januari 1923.

28. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 460).
Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om
könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. den 9 mars 1921 avgivits av
tillkallade sakkunniga. Detta betänkande har remitterats till skolöverstyrelsen
för avgivande av utlåtande efter samråd med medicinalstyrelsen, men har sådant
utlåtande ännu ej inkommit.

29. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

bedan provinsialläkardistriktskommittén inkommit med betänkande angående
läkarmottagningar utom läkarstationen samt medicinalstyrelsen häröver avgivit
utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 17 mars 1920, i fråga om åstadkommande genom statens ingripande
av bättre anordningar för transport å landsbygden av sjuka till och från
sjukhus. (78.)

Kungl. Maj:t har genom proposition (n:r 91) förelagt 1923 års riksdag förslag
angående åtgärder för astadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden,
vilket förslag antagits av riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

358

31. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i
förordningen om landsting. (83.)

Kommunalförfattningssakkunniga hava den 31 januari 1923 avgivit förslag till
lag om landsting m. m., över vilket ett flertal myndigheter avgivit utlåtanden.

32. den 24 mars 1920, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av
förordningen om landsting. (103.)

Skrivelsen har handlagts i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt
under punkt 31 här ovan, vartill hänvisas.

33. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

Skrivelsen har handlagts i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt
under punkt 31 här ovan, vartill hänvisas.

34. den 29 april 1920, rörande åvägabringande av utredning och förslag
angående åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre
Norrlands fjällbygder. (169.)

Kungl. Maj:t har genom proposition (n:r 91) förelagt 1923 års riksdag förslag
angående åtgärder för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden,
vilket förslag antagits av riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande den 8 juli 1921, har
ärendet remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av utlåtande.

36. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Sedan socialstyrelsen den 8 juli 1921 inkommit med infordrat utlåtande, har
ärendet remitterats till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län för utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas.

37. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella strävanden.
(163.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

Sedan vissa utlåtanden inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar. (202.)

Kungl. Maj:t har den 7 december 1923, med hänsyn till vissa inom statens
besparingskommitté pågående arbeten, avseende, bland annat, frågan om socialförsäkringens
ekonomiska förutsättningar, förordnat, att arbetet inom den med
anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse tillsatta kommittén och dess
arbetsutskott skall vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

40. den 26 maj 1920, angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga
om den svenska Finnmarken. (237.)

Sedan de av riksdagen framhållna önskemålen utan särskild åtgärd från Kungl.

359

Maj:ts sida vunnit beaktande, anmäldes ärendet den 30 november 1923 och
beslöts, att skrivelsen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning..

41. den 5 juni .1920, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

42. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Socialstyrelsen har ännu icke avgivit iufordrat utlåtande i ärendet. (Jfr ärendet
under punkt 11 här ovan.)

43. den 21 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Beträffande punkten 72 (angående ifrågasatt anslag till uppförande av ett spetälskesjukhus
i Mora Noret m. m.) har förslag i ämnet, avseende understöd åt spetälskesjukas
familjer m. m., förelagts 1923 års riksdag samt antagits av denna.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén och statens fattigvårdsinspektör avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 15 juni 1921, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta
motioner, dels ock väckta motioner om upphävande eller suspension av
samma lag m. m. (341.)

Kungl. Maj:t har genom proposition (n:r 55) förelagt 1923 års riksdag förslag
till reviderad lag om arbetstidens begränsning, vilket med vissa ändringar antagits
av riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser in. m. (345.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 7 juli 1921 tillkallat en sakkunnig
för att biträda med utredning av denna fråga, har Kungl. Maj:t genom beslut
den 24 november 1922 föreskrivit, att ifrågavarande utredning skall vila från
och med den 1 januari 1923.

48. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk
eller sinnesslö. (172.)

360

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t anbefallde medicinalstyrelsen
att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda
utredningen.

49. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslÖa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i de av riksdagen angivna avseendena.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 15, 24, 30, 34, 40, 43 och 46 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska
järn vägsföreningens hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 10 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till utförande av vissa fiskehamnar
jämte i ämnet väckta motioner. (139.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt med lantbruksstyrelsen och
med biträde av tillkallade sakkunniga verkställt viss del av den av riksdagen
begärda utredningen rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet och de ekonomiska
förutsättningarna för densamma samt avgivit förslag i denna del, har
Kungl. Maj:t i proposition, n:r 114, framlagt förslag i samma del till 1923 års
riksdag. 1 återstående del hava utredning och förslag ännu icke inkommit.

4. den 7 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag. (292.)

Beträffande frågan om statens medverkan till en finansiering av Ostkustbanan
har Kungl. Maj:t i proposition, n:r 33, framlagt förslag i ämnet till 1923 års
riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 4 upptagna av Kungl. Maj:t slutligen
behandlat samt de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte

361

därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897,
i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till
tullverkets personal för övertidsarbete. (103.)

Generaltullstyrelsen har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet har den 4 april 1923 remitterats till kommerskollegium.

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet, i vad det innefattar begäran om utredning i visst avseende, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 3 maj 1913, angående kungl. djur gårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig

i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

8. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroendé på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

362

Sedan de tillkallade sakkunniga den 1 juni 1922 avgivit sitt betänkande, hava
verk och myndigheter m. fl. hörts.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

Anmäld den 16 mars 1923 i samband med avlåtande av proposition n:r 200
med förslag till förordning angående skatt för hundar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å statens
järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner. (186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

15. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

16. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigva
rande äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk
och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1922 tillkallade
sakkunniga avgivit utredning jämte förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande
av statens värdetryck, har de sakkunnigas betänkande den 29 juni 1923
anmälts och remitterats till fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
samt till generalpoststyrelsen. Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
hava numera inkommit med yttranden.

20. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen
»Lars Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomst-
och förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande

363

av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.

(m.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Kommunikationsverkens lönekommitté, till vilken ärendet varit remitterat, har
den 12 april 1923 återställt detsamma till finansdepartementet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Sedan ärendet, i vad detsamma icke redan avgjorts, den 27 maj 1921 ånyo
remitterats till 1902 års löneregleringskommitté, har denna kommitté den
20 juni 1923 återställt ärendet till finansdepartementet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

Sedan ärendet den 28 september 1921 remitterats till generaltullstyrelsen och
byggnadsstyrelsen, hava dessa ämbetsverk den 9 juni 1923 avgivit gemensamt
utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunal skattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (444.)

Den av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 tillsatta »1921 års kommunalskattekommitté»
har under året fortsatt sitt arbete.

26. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet. (198.)

Ärendet är föremål för utredning av 1921 års kommunalskattekommitté.

27. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

1902 års löneregleringskommitté, till vilken ärendet remitterats, har den 14 juni
1923 avgivit utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

29. den 9 maj 1922, i anledning av väckt motion angående befrielse från
stämpelavgift i visst fall. (134.)

Anmäld den 9 februari 1923.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj ds prövning.

30. den 13 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av kontrollavgifterna för guld- och silverarbeten m. m. (130.i

364

Anmäld den 2 mars 1923, därvid tre förordningar utfärdats (sv. f. n:r 49—51).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Anmäld den 20 oktober 1923, då chefen för finansdepartementet bemyndigats
uppdraga åt en sakkunnig person att inom departementet verkställa ifrågavarande
av riksdagen begärda utredning.

32. den 24 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om automobilskatt m. m. (174.)

Anmäld den 19 och den 26 januari 1923, då en kungörelse och en förordning
utfärdats (sv. f. n:r 6 och 11).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i
förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911. (284.)

Ärendet har den 4 september 1923 överlämnats till handelsdepartementet.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 6, 12, 29, 30 och 32 omförmälda av
Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 33 upptagna överlämnat till
annat departement samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revi

sorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Riksräkenskapsverket har ännu icke inkommit med infordrad utredning i
ärendet.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket skolöverstyrelsen erhållit
i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

365

6. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kaffe. (80.)

Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit med de förslag, som den 25 februari
1922 anbefallts överstyrelsen att avgiva.

7. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj ris prövning.

8. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majri angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj ris prövning.

9. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj ris prövning.

10. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majri angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem avgivit infordrat, den
11 november 1920 dagtecknat betänkande i ämnet (kronolägenhetskommissionens
betänkande III) samt kammarkollegium den 3 december 1923 inkommit
med infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj ris prövning.

11. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet, som den 13 oktober 1916 anbefallts
att genom en kommission av sakkunniga låta utarbeta förslag till ifrågavarande
handledning och överlämna det till Kungl. Majri, har ännu icke inkommit
med sådant förslag.

12. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Majri den
4 maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

En av t. f. professorn K. A. Edin gjord ansökning att utfå ytterligare medel
från anslaget har den 5 december 1923 remitterats till riksarkivet och statistiska
centralbyrån. Något svar har ännu icke inkommit.

13. den 2.3 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Sedan länsstyrelser, domkapitel, kammarkollegium och kyrkofullmäktigsakkunniga
yttrat sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj ris prövning.

366

14. den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet i de
finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Efter det skolöverstyrelsen inkommit med yttrande över det betänkande och
förslag, som avgivits av inom departementet tillkallade sakkunniga, har ärendet
remitterats till statskontoret, statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. samt länsstyrelsen i Luleå.

Svar har inkommit från pensionsanstalten och statskontoret men avvaktas
från länsstyrelsen.

15. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ej inkommit från skolöverstyrelsen.

16. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med sitt betänkande, har departementschefen den 23 maj
1923 bestämt, att detsamma skulle till trycket befordras.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

18. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Utlåtande från chefen för nationalmuseum har ännu ej inkommit.

19. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till
vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Sedan skolkommissionen den 30 april 1923 avgivit utlåtande i ämnet, uppdrogs
den 29 juni 1923 åt skolöverstyrelsen att verkställa av kommissionen ifrågasatt
ytterligare utredning.

Den skolöverstyrelsen anbefallda utredningen har ännu icke inkommit.

20. den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala.
(324.)

Ärendet har den 5 juli 1923 blivit slutligen avgjort på jordbruksdepartementets
föredragning.

21. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn
i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan av departementschefen för utredning i ärendet tillkallade sakkunniga den
26 februari 1923 inkommit med sitt betänkande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 in -

367

kommit med sitt betänkande, bestämde departementschefen den 18 april 1928,
att detsamma skulle till trycket befordras.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag i
fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter samråd
med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst. Sådant förslag har ännu ej inkommit.

25. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Skolöverstyrelsen har den 5 april 1923 inkommit med infordrat yttrande i
ärendet, varefter detta är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Sedan de av departementschefen jämlikt bemyndigande den 30 juni 1920
tillkallade sakkunniga (de s. k. folkbildningssakkunniga) avgivit betänkande samt
professorn C. Lindskog, som varit en av de sakkunniga och tillika såsom ordförande
lett de sakkunnigas förhandlingar, verkställt eu överarbetning av betänkandet,
beslöt chefen för ecklesiastikdepartementet den 13 november 1923,
att betänkandet skulle tryckas i sitt sålunda omarbetade skick.

Någon utredning om bibliotek å fartyg har icke inkommit från skolöverstyrelsen.

27. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad utredning i ärendet har den
9 oktober 1923 remitterats till myndigheter och andra med begäran om svar
före den 15 januari 1924. Något svar har ännu icke inkommit.

28. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
, svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och små
skollärare.

368

Förnyat yttrande från skolöverstyrelsen liar inkommit den 2 mars 1922, var
efter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 227, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna,
vallagen och författningar av kommunal natur.

Ärendet är alltjämt, i vad angår utgivande av textupplagor av omförmälda
lagar och författningar, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 10 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping. (123.)

Sedan byggnadsstyrelsen den 1 december 1922 inkommit med infordrade ritningar
jämte beskrivning och kostnadsförslag samt från länsstyrelsen i Östergötlands
län den 13 och den 16 augusti 1923 anlänt skrivelser rörande markupplåtelse
för seminariet, hava yttranden inkommit den 7 september 1923 från
skolöverstyrelsen och den 24 december 1923 från byggnadsstyrelsen, varefter
ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Domänstyrelsen den 9 juni 1922 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

34. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 maj 1922, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1920. (185.)

På grund av Kungl. Maj:ts den 8 augusti 1923 givna bemyndigande har chefen
för ecklesiastikdepartementet tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande omorganisation av A. Abrahamsons stiftelse
å Nääs.

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

36. den 1 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa anslag till universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m. (224.)

Kungl. Maj:t har den 19 januari 1923 slutbehandlat ärendet.

37. den 3 juni 1922, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni
1923 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet. (8 A.)

Punkten 108, angående anslag till nybyggnader för de kemiska och fysiska in
stitutionerna vid Chalmers tekniska institut.

Kungl. Maj-.t har den 13 april 1923 avgjort detta ärende.

369

Punkterna 111 och 113, angående anslag till ökade arbetskrafter för skolöverstyrelsen
samt för inspektion och sakkunniga biträden hos överstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 23 och den 2 februari 1923 meddelat slutliga beslut
beträffande dessa anslag.

Punkten 218, angående anslag till beredande av ytterligare medel till expenser,
bränsle m. m. för tekniska läroverk.

Kungl. Maj:t har den 4 maj 1923 anvisat medel från ifrågavarande anslag.
Ärendet är av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

Punkten 219, angående understöd åt handelsgymnasier.

Kungl. Maj:t har den 16 februari 1923 beslutat i fråga om understöd åt
handelsgymnasierna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro och
Norrköping.

Ärendet är därmed av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

Punkten 239, angående anslag dels till ersättning åt postsparbanken för dess
bestyr med statens räntefria studielån, dels ock till bestridande av kostnaderna
för den nämnd, som under år 1923 må komma att handlägga ärenden
rörande omförmälda lån.

Ärendet är av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 20, 36 och 37 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj
1900 infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl.
Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda, dels ock
i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1903. (166.)

Sedan det i nästföregående ämbetsberättelse omförmälda, från lagrådet infordrade
utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 10 mars 1923, därvid beslöts
proposition i ämnet till riksdagen, n:r 157.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1924 års riksdag.

370

5. den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Sedan det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda från domänstyrelsen infordrade
förslaget inkommit, anmäldes ärendet åter den 16 februari 1923, därvid
detsamma av Kungl. Maj:t avgjordes.

6. den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till inköp
av allmänningsskogar. (77.)

Anmäldes den 10 mars 1923, därvid beslöts proposition till riksdagen, n:r 160.

7. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad lydelse
av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903, dels ock
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen om
vården av enskildes skogar. (64.)

Sedan det från lagrådet infordrade, i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda
utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet den 10 mars 1923 ånyo, därvid beslöts
proposition till riksdagen, n:r 104.

9. den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 8 här ovan.

10. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av och
hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 8 här ovan.

12. samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av förvaltningen
av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. (114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört
sitt uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

13. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från vissa länsstyrelser, har ärendet den
20 oktober 1920 remitterats till jordkommissionen, varifrån utlåtande ännu
ej inkommit.

14. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder fÖT vinnande av större överskådliehet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

De i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda myndigheterna hava ännu icke inkommit
med från dem infordrade utlåtanden.

371

15. samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning.
(263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

16. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan den i nästföregående ämbetsberättelse omförmälda kommittén numera
avgivit betänkande, däri här ifrågavarande ärende behandlats, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från kronoegendomen Stora och Lilla
Åvesta i Kopparbergs län. (238.)

Sedan det i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda förslaget inkommit från
domänstyrelsen, anmäldes ärendet den 20 mars 1923, därvid beslöts proposition
till riksdagen, n:r 216.

18. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. in. (273.)

Sedan de i nästföregående ämbetsberättelse omförmälda utlåtanden över kolonisationskommitténs
betänkande numera inkommit, har Kungl. Maj:t den 11
november 1923 uppdragit åt domänstyrelsen att, i samråd med verkställande
ledamoten av statens kolonisationsnämnd och statens egnahemsinspektör, verkställa
bearbetning av kolonisationskommitténs betänkande samt därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

19. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.

(68.)

De i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava överlämnat andra
delen av sitt betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
rörande jakt och fågelskydd, varöver utlåtanden infordrats från ett flertal myndigheter
och korporationer. Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu icke
inkommit.

20. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.).

JCammarkollegium, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu
icke inkommit med sådan utredning.

21. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava i december 1922
avlämnat betänkande i ämnet. Endast beträffande kylhusväsendet är ärendet
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

372

Ärendet anmäldes den 8 januari 1923 i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
punkt 120, därvid detsamma ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

23. den 25 april 1917, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädsproduktionen i landet. (103.)

Lantbruksstyrelsens i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda uppdrag är numera
slutfört. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

Sedan de i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga numera inkommit
med slutligt förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets
behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Sedan yttranden inkommit över det i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda
betänkande, anmäldes ärendet i denna del den 10 februari 1922, därvid Kungl.
Maj:t fann betänkandet ej föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att Kungl.
Maj:t anbefallde centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet att
planlägga och verkställa systematiska undersökningar rörande den svenska
åkerjordens samt ängs- och hagmarksjordens kalkbehov. Det i nästföregående
ämbetsberättelse omförmälda, av sakkunniga den 29 november 1922 avgivna
betänkande är fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

26. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Den i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade
utredningen har ännu icke inkommit.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

Den från de i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga infordrade utredningen
i ämnet har ännu icke avlämnats.

28. den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland. (342.)

Ärendet har i viss del anmälts den 10 mars 1923, därvid beslöts proposition
till riksdagen, n:r 144. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Jämför under 18 bär ovan. t

29. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig
fastighetskredit. (416.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Se nästföregående
års ämbetsberättelse.

30. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

373

driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

Sedan de i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga slutfört sitt utredningsarbete
och avgivit betänkande, har detsamma remitterats till åtskilliga
myndigheter och korporationer. Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu
icke inkommit.

31. den 24 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
egnahemslånefonden. (98.)

Sedan den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen slutförts, anmäldes
ärendet ånyo den 10 mars 1923, därvid beslöts proposition till riksdagen,
n:r 144.

32. den 16 april 1920, angående åtgärder för ökad användning av fisk inom
landet. (106.)

Ärendet anmäldes ånyo den 8 januari 1923 i statsverkspropositionen till 1923
års riksdag, nionde huvudtiteln, punkt 121.

33. den 21 maj 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omnämnda myndigheterna inkommit med
utlåtanden, har ärendet ånyo remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu icke
avgivit sålunda infordrat förnyat utlåtande.

34. den 1 juni 1920, i anledning av väckt motion angående uppläggande
av en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskörn
fond. (306.)

Sedan den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen slutförts, anmäldes
ärendet den 10 mars 1923, varvid beslöts proposition till riksdagen,
n:r 144.

35. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket.
(364.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen bär ännu icke slutförts
av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

36. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m. jämte tre i ämnet väckta
motioner. (321.)

Sedan lantmäteristyrelsen inkommit med det i 1923 års ämbetsberättelse avsedda
förnyade utlåtandet i ärendet, anmäldes detsamma ånyo den 16 februari
1923, därvid beslöts proposition till riksdagen, n:r 174.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

De i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda jämlikt bemyndigande den 30 juni
1920 tillkallade sakkunniga hava ännu ej slutfört det dem givna uppdraget.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område, som
omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

Se under 24 här ovan.

374

39. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottleds
lånefond. (426.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande
i ärendet.

40. den 1 juni 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande visst tillägg till förordningen angående kontroll vid införsel
till riket av köttvaror och djurfett m. in. (244.)

■Sedan ärendet åter remitterats till medicinalstyrelsen och denna myndighet inkommit
med utlåtande, har ärendet för yttrande överlämnats dels till lantbruksstyrelsen
och dels till kommerskollegium, varefter detsamma ånyo remitterats
till medicinalstyrelsen. Sedan sistnämnda styrelse avgivit förnyat utlåtande, anmäldes
ärendet i viss del den 17 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. n:r 125). I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 4, 5, 6, 8, 9, 11, 17, 22, 31,
32, 34 och 36 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas
förslag.

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, uti vilken fråga, enligt
vad nedan under 9 sägs, viss utredning för närvarande pågår.

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas
förslag.

375

5. den 20 maj 1916, afgående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Av Kungl. Maj:t den 13 februari 1917 tillkallade sakkunniga i ämnet hava
dels den 19 mars 1918 avgivit betänkande rörande frågan om anskaffande för
statens räkning av en havsisbrytare, dels den 28 maj 1919 avgivit ytterligare
ett betänkande.

Sedan yttranden över betänkandena inkommit från vederbörande myndigheter,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 24 maj 1918, med anledning av väckt motion om höjning av rederilånefonden.
(216.)

Sedan Kungl. Maj:t i proposition den 9 februari 1923, n:r 69, föreslagit viss
höjning av rederilånefonden, vilken proposition av riksdagen bifallits, kommer
riksdagens förberörda skrivelse ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

7. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen.

De sakkunniga hava den 31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit
med betänkande i ämnet, vilket betänkande för yttrande remitterats till
vederbörande myndigheter.

8. den 10 april 1920, angående vissa pensioner och understöd. (126.)

Sedan Kungl. Maj:t den 9 mars 1923 till riksdagen avlåtit proposition, n:r 117,
angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, vilken proposition
av riksdagen bifallits, kommer riksdagens förberörda skrivelse ej vidare
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet föremål
för vidare utredning inom handelsdepartementet.

10. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Det i riksdagens ifrågavarande skrivelse åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet
att ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst 10
miljoner kronor för varukredit åt vissa nödlidande länder har sedermera, på
framställning av Kungl. Maj:t, av 1921 års riksdag återkallats.

Av 1920 års riksdag lämnat bemyndigande, avseende betalningsansvar för
ytterligare högst 15 miljoner kronor, har ännu icke av Kungl. Maj:t tagits i
anspråk.

376

12. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder.

Sedan riksdagen i sin här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921
för ändamålet anvisat ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl.
Maj:t den 29 april 1921 och den 14 september 1923 ställt vissa delar av anslaget
till kommitténs förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna
uppdrag.

Kommitténs uppdrag är ännu icke slutfört.

13. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tillsvidare
av dess tillämpning. (344.)

Sedan riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 23 februari
1923, n:r 63, antagit lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 24 oktober
1919 om arbetstiden å svenska fartyg, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1923
utfärdat nämnda lag (sv. f. n:r 290).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.
(284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 7 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av medel för Sveriges deltagande i det internationella arbetet
för Europas ekonomiska återuppbyggande. (289.)

Sedan ärendet den 15 juni 1922 anmälts, därvid beslöts, att till vederbörande
meddelande skulle lämnas därom, att Sverige för sin del vore villigt att under
viss förutsättning deltaga i den ifrågasatta verksamheten, har Kungl. Maj:t vid
förnyad anmälan av ärendet den 24 november 1923 funnit detsamma icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 8, 13 och 15 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

377

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1923 och
vari under 1923 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut
ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (n:r 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (n:r 47) och 1910 den 7 januari (n:r 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendena äro beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (n:r 399), 1910 den 8 november (n:r 577), 1912
den 8 januari (n:r 35), 1913 den 17 februari (n:r 79) och 1918 den 27
december (n:r 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (n:r 88), angående upphävande av bestämmelser om
förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1915 den 29 september (n:r 321), angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över till urbota bestraffningar dömda,
icke häktade personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1915 den 31 december (n:r 589), angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars förvarande hos civila myndigheter
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1916 den 31 oktober (n:r 604), angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1918 den 15 januari (nar 43), angående ändring i gällande hyreslagstiftning
till förmån för mindre bemedlade.

Bestämmelser införda genom lag den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser

rörande hyra (sv. f. n:r 31). (Justitiedepartementet.)

378

9. 1921 den 14 februari (n:r 119), angående åtgärder till förbättrande av
stadsdomarnas ställning.

Av särskilt tillkallad sakkunnig avgivet utlåtande över framställningen har remitterats
för yttrande till Ö. Ä. och länsstyrelserna. Samtliga yttranden hava
ännu ej inkommit. (Justitiedepartementet.)

10. 1921 den 27 september (n:r 400), angående indrivning och redovisning av
kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 § utsökningslagen
särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

11. 1922 den 4 april (n:r 225), angående utfärdande av gravationsbevis m. in.
Bestämmelser införda genom kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis (sv. f. n:r 328). (Justitiedepartementet.
)

12. 1922 den 16 maj (n:r 280), angående bestämmelser om delgivning med
utebliven svarande av uppskovsbeslut.

Hovrätterna hava anbefallts att, efter att hava berett domhavandena och rådhusrätterna
tillfälle att yttra sig, avgiva utlåtanden i ärendet. Tillika har Sveriges
advokatsamfund beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Sedan yttrandena inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1922 den 31 maj (n:r 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas avlämnande
från häradsskrivarna till postverket.

Sedan generalpoststyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har ärendet remitterats
till Sveriges häradsskrivarförening, som ännu ej inkommit med yttrande. (Kommunikationsdepartementet.
)

14. 1922 den 25 augusti (n:r 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

O. Ä. och länsstyrelserna hava anmodats att efter polismyndigheternas hörande
avgiva utlåtanden i ärendet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1922 den 19 oktober (n:r 502), angående omreglering av Vifolka, Valkebo
och Gullbergs härads, Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads samt
Lysings och Göstrings härads domsagor.

Kungl. Maj:t fann den 8 juni 1923 gott förordna, att Vifolka, Valkebo och
Gullbergs härads domsaga skulle från och med den 1 januari 1924 uppdelas å
Lysings och Göstrings härads domsaga samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsaga sålunda, att Vifolka tingslag tillädes Lysings och Göstrings härads
domsaga, som efter indelningsändringen skulle benämnas Mjölby domsaga,
samt Valkebo och Gullbergs tingslag tillädes Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsaga, som efter indelningsändringen skulle kallas Linköpings domsaga;
och fattades i övrigt erforderliga beslut i ärendet. (Justitiedepartementet.)

16. 1922 den 31 oktober (n:r 514), angående ersättning åt värnpliktige Folke
Klas Einar Hjort i Luleå.

Kungl. Maj:t har den 2 februari 1923 funnit gott tillerkänna Hjort viss ersättning.
(Justitiedepai temen tet.)

17. 1922 den 20 november (n:r 560), angående avlöning till advokatfiskalerna
i rikets hovrätter.

379

Ärendet har den 8 december 1922 remitterats till allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, som behandlat frågan i sitt den 9 november 1923 avgivna betänkande
angående uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande
andra normalgraden, m. m. Detta betänkande bar därefter den 6 december
1923 remitterats till bl. a. hovrätterna för avgivande av yttrande. (Finansdepartementet.
)

18. 1922 den 18 december (n:r 607), angående lag om slakt.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)