Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
1
Nr 96.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden
av förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående
skogsvårdsstyrelser och till förordning om ändrad lydelse av
5 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift;
given Stockholms slott den 7 mars 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
David Pettersson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet infot• Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg. Beskow, Malmroth. Hasselrot.
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Departementschefen statsrådet Pettersson anför:
Då jag den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t anmälde ett inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), avseende skogsvårdslagens
utsträckande att gälla för de skogar, som nu lyda under förordningen
den 18 juni 1915 (nr 250) om förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej
höra till lappmarken, den s. k. dimensionslagen, angav jag såsom min avBihang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 71 höft. (Nr 9G. > 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
sikt att senare för Kungl. Maj:t anmäla frågorna om inrättande av skogsvårdsstyrelser
i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden samt
tillämpning inom länens kustland av förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift. Sedan Kungl. Maj:t förut i dag beslutit till
riksdagen avlåta proposition angående berörda lagförslag, anhåller jag nu
att få underställa nyss angivna spörsmål Kungl. Maj:ts prövning.
inrättande "av först angår frågan om inrättande av skogsvårdsstyrelser i Väster
skogsvårds-
bottens och Norrbottens läns landstingsområden, torde jag till en början få
Västerbottens erim’a därom’ att omförmälda lagförslag förutsätter, att inom vartdera landsoch
Norr- * li ngsområdet skall linnas en skogsvårdsstyrelse för utövande av uppsikt
bottens läns över de skogar inom området, som nu lyda under dimensionslagen och som
områden8 enligt lagförslaget skola föras under skogsvårdslagen.
I de yttranden, som avgivits i ärendet, har i allmänhet förutsatts, att de
blivande skogsvårdsstyrelserna i sagda landstingsområden skulle organiseras
på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna inom skogsvårdslagens nuvarande
giltighetsområde samt att förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående
skogsvårdsstyrelser jämväl i övrigt skulle erhålla tillämpning å förstnämnda
skogsvårdsstyrelser. I åtskilliga yttranden har emellertid föreslagits, att
särskilda bestämmelser måtte i vissa hänseenden meddelas beträffande dessa
styrelser.
Le ny a skogs- Beträffande styrelsernas sammansättning har skogsingenjören i Umeå
strnas skogs vårdsom rade hemställt, att det förslag till omorganisation av de nu
organisatinn.
varande skogsvårdsstyrelserna, som domänstyrelsen 1921 framlagt i det av
styrelsen avgivna yttrandet över skogslagstiftningskommitténs betänkande
och däri antalet ledamöter i skogsvårdsstyrelse föreslagits till fem, därav
två skulle utses av Kungl. Maj:t, två av vederbörande landsting och hushållningssällskap
samt en, vilken tillika skulle vara länsjägmästare, av de
fyra övriga ledamöterna, måtte vinna tillämpning vid organisationen av de
blivande skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Till
stöd härför har skogsingenjören framhållit, bland annat, att garanti saknades
för att de ledamöter, som utsåges av landsting och hushållningssällskap,
ägde skogliga kvalifikationer, i följd varav det vore osäkert, huruvida
skogsvårdsstyrelserna, därest majoriteten av desamma skulle tillsättas genom
dylika val, bleve fullt vuxna sina uppgifter.
Över jägmästaren i Umeå distrikt har likaledes, under åberopande av de
i Västerbottens län rådande förhållanden, förordat, att antalet ledamöter i
skogsvårdsstyrelsen i detta län bestämdes till fem, därav tre borde utses
på sätt i förordningen om skogsvårdsstyrelser vore föreskrivet samt de två
övriga förordnas av vederbörande länstyrelse, överjägmästaren har därjämte
framhållit, att länsjägmästaren borde vara valbar till ledamot i
skogsvårdsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att något skäl att giva
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
3
den blivande skogsvårdsstyrelsen i länet en annan organisation än skogsvårdsstyrelserna
inom skogsvårdslagens nuvarande giltighetsområde ej kunde
anses föreligga.
Beträffande sättet för utseende av länsjägmästare hos de nya skogsvårdsstyrelserna
har skogs ingenjören i Umeå skogsvårdsområde föreslagit, att
nämnda länsjägmästare skulle på förslag av domänstyrelsen förordnas av
Kungl. Maj:t efter ansökan av nuvarande skogsingenjörer i nämnda län.
Skogsingenjören i Vindelns skogsvårdsområde har i detta avseende framhållit,
att vid uppkommen ledighet i länsjägmästarbefattning skogsvårdsstyrelsen
borde vara skyldig att kungöra tjänsten till ansökan ledig och
därefter till länsjägmästare antaga den av de sökande, som styrelsen med
hänsyn till ådagalagd skicklighet och förtjänst funne vara den lämpligaste.
Över jägmästaren i Umeå distrikt har uttalat, att länsjägmästare borde pa
förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse förordnas av domänstyrelsen
eller eventuellt av länsstyrelsen efter domänstyrelsens hörande. Härigenom
skulle ett ur flera synpunkter allmänt intresse tillgodoses och länsjägmästaren
komma att intaga en mera självständig, från sidoinflytelser oberoende ställ
ning.
Vad angår de nya skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsuppgifter hava skogsingenjörerna
i Umeå och Vindelns skogsvårdsområden föreslagit, att med
hänsyn till de stora arealer försumpade skogsmarker samt ovårdade och
vanskötta hyggestrakter, som funnes i Västerbottens och Norrbottens läns
kustland, i 4 § av skogsvårdsstyrelseförordningen borde såsom särskilda
uppgifter för dessa skogsvårdsstyrelser stadgas skyldighet att genom anslag
ur skogsvårdskassan uppmuntra utdikningar av försumpade skogsmarker
samt att verka för nyssangivna hyggestrakters försättande i skogbärande
skick.
Då förenämnda lagförslag avser, att skogsvårdslagen skall utsträckas att
gälla för de under dimensionslagen nu lydande skogarna utan annan ändring
än den, som direkt betingas av berörda jämkning i lagens giltighetsområde,
samt de uppgifter, som enligt förslaget skola tillkomma de blivande skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, sålunda helt överensstämma
med de nuvarande skogsvårdsstyrelsernas, finner jag tillräckliga
skäl ej föreligga att föreslå upptagande i skogsvårdsstyrelseförordningen av
några särskilda bestämmelser beträffande förstnämnda styrelsers organisation
eller verksamhet. Ej heller i övrigt torde någon ändring i berörda förordning
vara påkallad med hänsyn till den utsträckning av förordningens tillämplighet,
som enligt förenämnda lagförslag må komma att äga rum.
Jag torde emellertid härvid få framhålla, att i blivande reglementen för
ifrågavarande skogsvårdsstyrelser vissa av ortsförhållandena påkallade särskilda
föreskrifter torde böra inrymmas. Redan i motiveringen till proposi
-
Sättet för utseende
av länsjägmästare
-
Le nya skogs
vårdsstyrelsernas
uppgifter.
Departements
chefen.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
tionen angående omförmälda lagförslag har jag uttalat, att i berörda reglementen
lämpligen borde intagas erinran om skogsvårdsstyrelsernas skyldighet
att vid skogsvårdslagens tillämpning i kustlanden taga vederbörlig hänsyn
till därstädes rådande skogsbiologiska förhållanden ävensom stadgas förpliktelse
för styrelserna att tillhandagå vederbörande med utsyning av träd,
som efter skogsvårdslagens ikraftträdande i kustlanden finge därstädes avverkas
enligt avverkningsrätt, som upplåtits före sagda tidpunkt. Härförutom
torde i berörda reglementen lämpligen böra framhållas vikten av att
styrelserna i mån av tillgång på medel inom sina verksamhetsområden uppmuntra
utdikning av försumpad skogsmark och vanskötta liyggestrakters
försättande i skogbärande skick samt eventuellt närmare bestämmelser meddelas
i dessa hänseenden.
Vad angår tiden för skogsvårdsstyrelseförordningens trädande i tillämpning
inom Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden tillåter jag mig
erinra därom, att enligt förenämnda lagförslag skogsvärdslagen skall erhålla
giltighet beträffande de under dimensionslagen nu lydande skogarna från
och med den 1 januari 1925. Uppenbarligen är det önskvärt att sltogsvårdsstyrelserna
erhålla tillfälle att före skogsvårdslagens ikraftträdande
vidtaga erforderliga förberedande åtgärder, så att de den 1 januari 1925
stå rustade för de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma dem. Särskilt
synes det vara av vikt, att skogsvårdsstyrelserna beredas möjlighet att före
den 1 januari 1925 anställa nödig personal till sitt biträde ävensom verkställa
undersökning rörande de inom kustlanden befintliga svårföryngrade
skogar, så att, där så erfordras, framställningar om meddelande av förordnanden
enligt 18 § i lagen må kunna av styrelserna göras omedelbart efter
skogsvårdslagens ikraftträdande. I förevarande avseende är emellertid att
märka, att de ledamöter i styrelserna, som skola väljas av vederbörande
landsting, ej kunna utses förrän under september månad 1924. På grund
av vad sålunda anförts torde skogsvårdsstyrelseförordningen böra vinna
tillämpning inom ifrågavarande landstingsområden från och med den 1
oktober 1924.
Frågan om
tillämpning i
Västerbotter.s
och Norrbottens
läns
kustland av
förordningen
om skogsvårdsavgift.
Jag torde härefter få övergå till frågan om tillämpning i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland av förordningen den 11 oktober 1912 om
skogsvårdsavgift.
Enligt 5 § i berörda förordning, sådan denna paragraf lyder enligt förordningen
den 15 juni 1923 (nr 214), gäller densamma ej virke, som avverkats
inom Västerbottens eller Norrbottens län eller å sådana utom nämnda
län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, den s. k. lappmarkslagen.
I de i ärendet avgivna yttrandena har allmänt förutsatts, att, därest skogs
-
vårdslagen antoges att gälla för kustlanden, jämväl förordningen om skogs
vårdsavgift borde erhålla tillämpning därstädes.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96. 5
Domänstyrelsen har gjort gällande, att förordningen om skogsvårdsavgift
borde erhålla giltighet allenast beträffande sådana inom kustlanden belägna
skogar, som nu lyda under dimensionslagen och enligt förenämnda lagförslag
skola föras under skogsvårdslagen, varemot diirstädes befintliga allmänna
skogar samt under lappmarkslagen lydande enskilda skogar borde
undantagas från förordningens tillämpning. Domänstyrelsen har i sammanhang
härmed hemställt, att det måtte tagas under övervägande, huruvida ej
sådan genomgående ändring i nyssnämnda förordning borde vidtagas, att
skogsvårdsavgift skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stode
under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, samt från skyddsskogarna.
I ett flertal yttranden har föreslagits, att förordningen om skogsvårdsavgift
ej mätte erhålla tillämpning i fråga om virke, som inom kustlanden
avverkats för husbehov.
Vad först angår domänstyrelsens hemställan om sådan ändring i förordningen
om skogsvårdsavgift, att dylik avgift skulle utgå allenast för virke
från skogar, som stode under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, samt skyddsskogar,
ber jag få erinra därom, att domänstyrelsen redan i sitt yttrande
den 6 juni 1921 över skogslagstiftningskommitténs betänkande gjort en
framställning i enahanda syfte, men att denna framställning, som anmäldes
för Kungl. Maj:t den 10 mars 1923 i samband med vissa av skogslagstiftningskommitténs
betänkande föranledda förslag om ändringar i berörda förordning,
därvid ej vann Kungl. Maj:ts bifall. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
berörda dag (se propositionen nr 161 till 1923 års riksdag) framhöll
dåvarande departementschefen, att han vore tveksam om, huruvida
skogsvårdsstyrelserna med den minskning i skogsvårdskassorna, som skulle
ske genom de allmänna skogarnas befriande från skogsvårdsavgift, under
förhandenvarande förhållanden skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande
samt att han med hänsyn härtill ansett det böra för det dåvarande
anstå med en ändring i av domänstyrelsen föreslagen riktning. Även jag
finner det nödigt, att, innan frågan om en dylik ändring i förordningen
upptages till avgörande, närmare utredning verkställes angående dess ekonomiska
konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. Pa grund härav och da
en dylik utredning ej lämpligen kan äga ruin, förrän erfarenhet vunnits
om do krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning komma
att ställas på skogsvårdskassorna, finner jag domänstyrelsens förevarande
framställning för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Beträffande därefter frågan om tillämpning i kustlanden av förordningen
om skogsvårdsavgift synes uppenbart, att, därest skogsvårdslagen antages
att gälla för de skogar, som nu lyda under dimensionslagen, detta bör föranleda,
att jämväl förordningen om skogsvårdsavgift utsträckes att äga
tillämpning å samma skogar. Därjämte torde i överensstämmelse med den
grundsats, som i allmänhet följts inom skogsvårdslagens nuvarande giltighetsområde
i fråga om skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift för virke
Departements chefen -
(i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
från statens skogar, berörda förordning böra erhålla tillämpning även beträffande
dylika skogar i kustlanden, dock med visst undantag, som jag i
det följande skall angiva. Förutom nu angivna skogar finnas inom kustlanden
dels vissa enskilda skogar, lydande under lappmarkslagen, dels åtskilliga
allmänningsskogar, lydande under förordningen den 18 juni 1920
(nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län,
dels en del städer tillhöriga skogar, lydande under förordningen den 24 juli
1903 (nr 79 s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar. Vad nyssnämnda
enskilda skogar angår torde dessa i likhet med under lappmarkslagen
lydande skogar nedom Västerbottens län böra undantagas från tilllämpning
av förordningen om skogsvårdsavgift, och torde detta böra gälla
även om de staten tillhöriga skogar, som äro underkastade bestämmelserna
i lappmarkslagen. Sistberörda skogar utgöras nämligen av skogar å under
åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, från vilka skogar hela
avkastningen tillfaller vederbörande åbor. Därest skyldighet att utgöra
skogsvårdsavgift för virke från dessa skogar föreskreves, skulle tungan härav
uteslutande komma att drabba åborna, vilket synes obilligt, då dessa ju ej
skulle äga åtnjuta bidrag från skogsvårdskassorna. Vad därefter angår i
kustlanden belägna allmänningsskogar och städers skogar torde dessa i likhet
med dylika skogar inom förordningens nuvarande giltighetsområde böra
underkastas skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift. Självfallet är, att, därest
framdeles sådan ändring i förordningen om skogsvårdsavgift skulle vidtagas,
att allmänningsskogar och städers skogar nedom Västerbottens liin skulle
komma att undantagas från förordningens tillämpning, enahanda undantag
bör stadgas i fråga om dylika skogar i kustlanden.
Beträffande de i vissa yttranden framställda förslagen, att skyldighet att
erlägga skogsvårdsavgift ej måtte stadgas i fråga om virke, som inom kustlanden
avverkas för husbehov, torde jag få erinra därom, att enligt 1 § i
förordningen om skogsvårdsavgift, jämförd med 7 § i lagen om skogsaccis
och om virkestaxering, skogsvårdsavgift ej erlägges för virke, som användes
lör vederbörande egendoms eller därmed sambrukad fastighets behov av
byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle. Med hänsyn härtill och
då skäl ej synas föreligga att för kustlanden stadga vidsträcktare undantag
härutinnan än som sålunda gäller beträffande förordningens nuvarande
tillämpningsområde, torde förevarande förslag böra lämnas utan avseende.
Ej heller eljest synes anledning förefinnas att med hänsyn till den nu
ifrågasatta utsträckningen av förordningens giltighetsområde föreslå annan
ändring i förordningen än den, som direkt betingas av samma utsträckning.
Förordningen torde lämpligen böra träda i kraft i kustlanden samma dag
som skogsvårdslagen eller den 1 januari 1925.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta dels förslag till förordning om tillämpning i Västerbottens
och Norrbottens läns landstingsområden av förordningen den 15
Kungl. Maj:U proposition Nr 96.
7
juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser och dels förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift.
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, vilka fogats såsom
bilagor A och B vid detta protokoll, samt hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.
Bilaga A.
Förslag
till
förordning om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden
av förordningen den 15 juni 1933 (nr 213) angående skogs
vårdsstyrelser.
Härigenom förordnas, att förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser
skall äga tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns
landstingsområden från och med den 1 oktober 1924.
Bilaga B.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om
skogsvårdsavgift skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Denna förordning gäller icke virke, som avverkats inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmarker, eller å sådana utom lappmarkerna belägna
skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den
18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1925.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.