Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.
1
Nr 95.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212); given Stockholms slott den 7 mars 1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
David Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1924
1 samt.
70 höft. (Nr 95.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:
1) skogar, belägna inom Gotlands län;
2) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden
;
3) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom
Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar
och besparingsskogar;
4) städernas skogar;
5) skyddsskogar---län;
6) statens--— skogar;
7) skogar — — — samt
8) övriga — — — förordning.
Denna lag, varigenom uppbäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 250)
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, skall träda
i kraft den 1 januari 1925.
Dock skall vid skogsvårdslagens tillämpning å de skogar, som varit
underkastade bestämmelserna i sistnämnda förordning, iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.
2) Har avverkningstillstånd meddelats enligt förordningen den 18 juni
1915 men avverkningen ej utförts, innan denna lag trätt i kraft, må avverkningen,
med iakttagande av därom enligt samma förordning meddelade
föreskrifter, verkställas därefter, dock icke senare än inom fem år från
tillståndets meddelande eller den kortare tid, som vid meddelandet bestämts.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
3
3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats
enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före denna
lags ikraftträdande, skola äga fortsatt giltighet därefter.
4) Vad i skogsvårdslagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen
sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande
i kraft.
5) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller
skyldighet för skogstjänsteman eller annan befattningshavare vid skogsstaten
att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter denna lags
ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat
tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen
samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall
anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare med
skoglig utbildning.
4
Kungl. May.ts proposition Nr 95.
Lappmarkslagens
och
dimensionslagens
nuvarande
giltighetsområden.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Malmroth, Hasselrot, Lubeck,
Clason, Wohlin, Pettersson.
Departementschefen statsrådet Pettersson anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:
Enligt 2 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) äger denna lag
ej tillämpning å skogar inom Västerbottens och Norrbottens län eller å
sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden.
Beträffande enskilda skogar inom Västerbottens ochNorrbottens län gälla nu
dels nyssnämnda förordning, den s. k. lappmarkslagen, dels ock förordningen
den 18 juni 1915 (nr 250) om förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till
lappmarken, den s. k. dimensionslagen. Lappmarkslagen äger huvudsakligen
tillämpning beträffande enskilda skogar i länens lappmarker, dimensionslagen
i fråga om dylika skogar i länens kustland. Under lappmarkslagen
lyda dock vissa enskilda skogar i kustlanden, nämligen dels skogar
å sådana i kustlanden belägna skattehemman, som avses i förordningen
den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, dels ock en del till
enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen till
kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) och kungörelsen den 26
maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande
av grundskatt m. m. Förutom å nu angivna enskilda skogar äger
lappmarkslagen tillämpning å en del under åborätt upplåtna kronohemman
och krononybyggen i lappmarkerna och kustlanden.
Vad angår de från skogsvårdslagens tillämpning undantagna, nedom
Västerbottens län belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, utgöras
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
5
dessa dels av vissa skogar i Särna och Idre socknar av Kopparbergs län,
dels av skogar å vissa inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna
skattehemman av det slag, som avses i förordningen den 29 juni 1866, dels
ock av enstaka, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker i samma län.
Skogar, som omförmälas i 1 § 4) av lappmarkslagen, finnas ej nedom
Västerbottens län.
I den skrivelse, nr 278, vari 1923 års riksdag anmälde sitt beslut om
antagande av den nya skogsvårdslagen, anhöll riksdagen tillika om skyndsam
utredning, om och i vad mån berörda lag med av densamma betingade
ändrade administrativa och ekonomiska förhållanden kunde antagas att
gälla även för Västerbottens och Norrbottens kustland, samt framläggande
för riksdagen av det förslag, som av samma utredning kunde föranledas.
I motiveringen till denna skrivelse framhölls, att i samband med nyssangivna
utredning borde undersökas, huruvida skogsvårdslagen lämpligen
kunde antagas att gälla jämväl för de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen
och äro belägna i Västernorrlands och Jämtlands län samt
Västerbottens och Norrbottens läns kustland.
över den av riksdagen sålunda gjorda framställningen hava infordrade
yttranden avgivits, beträffande frågan om utsträckande av skogsvårdslagens
giltighetsområde till Västerbottens och Norrbottens läns kustland, av länsstyrelserna
och landstingen i berörda län samt länens hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnder, vederbörande skogsingenjörer,
överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten och domänstyrelsen samt,
beträffande frågan om skogsvårdslagens tillämpning å förenämnda under
lappmarkslagen nu lydande skogar, dels av de myndigheter och korporationer,
som nyss angivits, med undantag av skogsingenjörerna, dels ock av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i
samma län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands
län, vederbörande jägmästare, överjägmästarna i Härnösands och Mellersta
Norrlands distrikt samt kammarkollegium. Härförutom hava Norrlands
skogsvårdsförbund samt ett flertal kommuner och enskilda skogsägare i
kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län efter därtill erhållna
tillfällen yttrat sig över ifrågavarande framställning.
Med ledning av innehållet i berörda yttranden har frågan om nyss angivna
utsträckningar av skogsvårdslagens giltighetsområde varit föremål
för beredning inom jordbruksdepartementet. Sedan denna beredning numera
slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t,
och torde jag därvid först få ingå på frågan om skogsvårdslagens tillämpning
å de skogar, som nu lyda under dimensionslagen.
1923 års riksdags
skrivelse
nr 278.
Yttranden
över berörda
riksdagsskrivelse.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Frågan om
skogsvårdslagens
tillämpning
å
skogar under
dimensionslagen.
Äldre dimensinnslagar.
: i ■ '' V
Huvudinnehållet
av gällande
dimensionslag.
Dimensionslagen är, som bekant, grundad på principen om lagbestämt
skydd för skog, som ej uppnått viss storlek. Berörda skydd innebär, att
därunder inbegripen skog ej må avverkas utan tillstånd av vederbörlig
myndighet. En på denna princip byggd lagstiftning har under ett flertal
decennier varit gällande för Västerbottens och Norrbottens läns kustland.
Den första dimensionsförordningen utfärdades för Norrbottens läns kustland
den 29 september 1874 (nr 59) och efterföljdes av en motsvarande förordning
för Västerbottens läns kustland den 23 juni 1882 (nr 29 s. 2). Båda
dessa förordningar tillkommo efter framställningar från berörda läns landsting
och avsågo att hindra den skövling av ungskog, som vid ifrågavarande
tid i stor utsträckning ägde rum inom kustlanden, framför allt till följd
av den då pågående ohejdade avverkningen av sparrar och pitprops.
Nämnda författningar avlöstes sedermera av en för båda kustlanden gemensam
dimensionsförordning av den 19 mars 1888 (nr 9). Denna ersattes i
sin tur av förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 23), som gällde, intill
dess 1915 års förordning den 1 januari 1916 trädde i kraft. Sistnämnda
förordning ändrades i vissa delar genom förordningen den 19 juni 1917
(nr 318).
Nu gällande dimensionslag stadgar i huvudsak följande. Å enskilda tillhörig
skogsmark inom kustlanden må avverkning av barrträd, som ej är
torrt och som enligt lagen är att anse såsom undermåligt, äga rum allenast
efter vederbörligt tillstånd. Såsom undermåligt anses varje träd, som avverkat
icke i någon riktning håller innanför barken minst 21 centimeter
i genomskärning på ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan. Från nu
angivna huvudregel medgiver emellertid lagen vissa undantag. Därest
avverkning sker för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten
är belägen, eller angränsande skifteslag, är tillstånd sålunda ej erforderligt.
Ej heller erfordras sådant, därest det avverkade virket skall upphuggas
till ved för att inom det område, där förordningen äger tillämpning,
användas för oundgängligt husbehov. Virke efter dylik avverkning
må dock ej försågas å sådan såginrättning, där sågning för export äger
rum, (exportsåg), så framt det ej stämplats på sätt i lagen är stadgat. —
Beträffande erhållande av tillstånd till avverkning av undermålig skog
stadgar lagen, att dylikt tillstånd meddelas efter därom gjord skriftlig
anmälan av vederbörande skogstjänsteman. Före tillståndets meddelande
åligger det denne att verkställa den undersökning av skogen, som av omständigheterna
påkallas, och må tillstånd till avverkningen lämnas, allenast
därest avverkningen finnes överensstämma med grunderna för en god
hushållning med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed
sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt
husbehov. Träd, som enligt lämnat tillstånd må avverkas, skola före avverkningen
genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.
Dock äger förrättningsmannen i särskilda fall medgiva, att träd, som 1.5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
7
meter från marken icke i någon riktning hålla, barken inberäknad, minst
20 centimeter i genomskärning, avverkas utan föregående stämpling. Vid
dylik avverkning skall emellertid iakttagas vad förrättningsmannen föreskriver
om tillsyn därå, och gäller tillika, att avverkade träd ej må å
skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens
försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade. — Beträffande
åtgärder för återväxt efter skedd avverkning innehåller lagen
allenast bestämmelse därom, att, därest förrättningsmannen anser nödigt,
att vissa träd tills vidare överhållas såsom fröträd, föreskrift härom skall
lämnas vid förrättningen. Fröträden skola genom förrättningsmannens
försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan
tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. — Lagen innehåller slutligen
vissa regler angående skogsmarks uppodling till åker och äng och stadgar
härutinnan, att, där fastighetsägare för berörda ändamål vill fälla undermåliga
barrträd, som ej äro torra, utöver husbehov, han har att göra anmälan
härom hos vederbörande skogstjänsteman för verkställande av undersökning
å marken eller, om han önskar vinna snabbare behandling av
ärendet, låta verkställa dylik undersökning på egen bekostnad, varefter
ärendet skall överlämnas till länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen
skäligt meddela tillstånd till det tillämnade odlingsföretaget, utsätter länsstyrelsen
viss tid, inom vilken odlingen vid av länsstyrelsen bestämt vite
skall vara fullbordad. Träden skola, innan de avföras, genom skogstjänstemannens
försorg stämplas med särskilt märke. — Bedriver någon avverkning
i strid mot lagens föreskrifter, drabbas han av bötesstraff, varjämte
det avverkade virket kan tagas i beslag och dömas förbrutet. Lagen innehåller
därjämte straffbestämmelser för överträdelser i vissa andra avseenden
av lagens föreskrifter. — Från lagens tillämpning äro, såsom förut
nämnts, undantagna de inom kustlanden belägna skogar, som lyda under
lappmarkslagen.
Enligt av domänstyrelsen i ärendet lämnad uppgift beräknas arealen av
de under dimensionslagen lydande skogarna till sammanlagt cirka 1,864,000
hektar, därav 1,056,000 hektar äro belägna i Västerbottens läns kustland
och 806,000 hektar i Norrbottens läns kustland. För lagens tillämpning
äro dessa skogar indelade i 11 skogsvårdsområden, av vilka vart och ett
står under tillsyn av en skogsingenjör. Såsom biträden åt skogsingenjörerna
finnas skogsfogdar och tillsyningsmän. Antalet av sistnämnda
befattningshavare hava under senare år i allmänhet utgjort 11 skogsfogdar
samt 27 ordinarie, 9 extra ordinarie och 3 för helt år förordnade extra
tillsyningsmän. Härförutom har domänstyrelsen årligen förordnat ett antal
skogsingenjörer och extra tillsyningsmän, huvudsakligen för tiden 1 juni—
1 oktober. Avlöningen av ifrågavarande personal bestrides från domänfonden,
som emellertid erhåller ersättning härför dels genom inflytande
utsyningsavgifter — för år 1922 uppgingo dessa avgifter till 30,433 kronor
Dimensionslajcvs
haridhavande.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Anslag för
främjande ai
skogsvård i
Västerbottens
och Norrbottens
län
m. fl. orter.
Anmärkningar
mot
dimensionslagstxftningtn.
1896 års
skogskommitté.
— dels och huvudsakligen genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade
statsanslag. För budgetåret 1923—1924 hava i detta avseende anvisats
två anslag å tillhopa 380,000 kronor.
i I detta sammanhang torde jag även få erinra därom, att riksdagen för
'' vart och ett av åren 1918—1922 samt för hudgetåret 1923—1924 anvisat
ett särskilt anslag å 98,000 kronor för främjande av skogsvård å enskildes
skogar i Västerbottens och Norrbottens län samt Särna och Idre socknar i
Kopparbergs län. Enligt de för anslaget bestämda villkor hava bidrag
därur tilldelats vederbörande hushållningssällskap under förutsättning, att
landsting och hushållningssällskap, tillsammans eller ettdera av dem, till
berörda ändamål bidragit med belopp, motsvarande minst en tredjedel av
statsbidraget. I Västerbottens och Norrbottens län hava de medel, som på
grund härav stått till länens hushållningssällskaps förfogande för ifrågavarande
ändamål, förvaltats av särskilda av sällskapen utsedda skogsvårdsnämnder,
vilka jämväl handhaft den skogsvårdande verksamhet, som
med stöd av samma medel bedrivits inom länen. Denna verksamhet har
huvudsakligen varit inriktad på vidtagande av åtgärder för höjande av
skogsproduktionen å de omfattande arealer försumpad skogsmark, som
inom länen förefinnas, och har tyngdpunkten av verksamheten varit förlagd
till länens kustland.
Vid upprepade tillfällen har lämpligheten av en skogslagstiftning, byggd
på dimensionsprincipen, blivit ifrågasatt, och hava förslag väckts om
denna lagstiftnings ersättande med en annan mera rationell sådan.
1896 års skogskommitté, som den 9 september 1899 framlade förslag till
ny dimensionslag för kustlanden, anförde sålunda beträffande detta slag
av skogslagar följande:
»Vänder man åter sin uppmärksamhet till en granskning av dimensionslagarnas
betydelse för skogshushållningen, så lärer till en början böra erkännas,
att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former av misshushållning
med skogen och på grund därav under mindre utvecklade förhållanden
kunna hava ett visst berättigande. Men redan den omständigheten,
att den princip, varpå de äro byggda, icke upptagits i något annat lands
lagstiftning än Sveriges, torde vara ägnad att väcka misstro i avseende å
deras ändamålsenlighet. En närmare granskning av deras verkningar undanröjer
ej denna misstro. Ett skogsbestånd, även om det är likåldrigt, består
av dels fullt utvecklade, härskande träd, dels av undertryckta träd, som, i
följd av att de förra överskuggat dem, stannat i växten och förlorat förmågan
att vidare utveckla sig, och dels slutligen av träd, vilka, ehuru av
enahanda orsak tillbakahållna i sin utveckling, dock i högre eller lägre grad
bibehållit förmågan att vidare tillväxa, behärskade träd. Om nu, vare sig
i följd därav att endast de grövre träden kunna ekonomiskt tillgodogöras
eller på grund av lagbud, endast de härskande träden avverkas, uppstår därigenom
icke så stora luckor i beståndet, att därmed beredes tillräcklig till
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
gång på ljus, för att en livskraftig återväxt skall kunna uppkomma. Väl
är däremot denna utglesning ägnad att låta skogsmarken betäckas av en
vegetation, som försvårar trädfröets nedträngande till jorden och groning.
De kvarlämnade träden åter äro dels ej längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara.
De kunna alltså ej i vederbörlig grad tillgodogöra skogsmarkens
produktionskraft men stå däremot till hinder för uppkomsten av nya livskraftiga
plantor. Är det åter möjligt för skogsägaren att med fördel avverka
jämväl de undertryckta och de mindre växtliga träden, kan man
snarare räkna på, att avverkningen bedrives på sådant sätt, att de öppningar,
som göras i skogsbeståndet, bliva tillräckliga för att bereda möjlighet för
god återväxt. Jämväl i de väl slutna bestånden av växtlig ungskog erfordras
utgallring av en del träd för att främja de återståendes tillväxt. Varje åtgärd,
som försvårar en lönande användning av det virke, som kan erhållas
utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke, utgör därföre ett direkt
hinder för uppkomsten av en rationell skogshushållning. Härtill komma
ytterligare olägenheter av dimensionshygge, föranledda av våra egentliga
skogsträds naturliga egenskaper. I följd av tallens större ljusbehov är det
ägnat att leda till detta trädslags undanträngande av granen, som även å
för tallen passande mark bättre fördrager den halvskugga, som uppkommer
genom en sådan oordnad blädning. I granskogen åter, särskilt i den tätt
uppvuxna, vållar en dylik utglesning ofta, att de vid friställning ovana träden
torka. Om dessa förhållanden bära de av skogsstatens tjänstemän till kommittén
avgivna utlåtanden flerstädes vittnesbörd.
Dessa olägenheter för skogshushållningen äro mindre kännbara i de två
nordligaste länen, än de skulle vara i landets övriga delar. I följd av mildare
klimat och i allmänhet bördigare jordmån äro skogsbestånden i sistnämnda
delar mera slutna och följaktligen mera mottagliga för plockhuggningens
menliga inflytelser än de nordligaste länens i anseende till magrare
jord och svagare reproduktion merendels glesvuxna skogar. Härtill kommer,
att, där i följd av ett rikare utvecklat näringsliv och bättre kommunikationer
de mindre virkesdimensionerna i högre grad vunnit användning och avsättning,
en dimensionslag skulle verka mera störande för skogshushållningen och dess
utveckling än i orter, där det mindre virket ännu röner föga eller ingen
efterfrågan.»
Att kommittén med nu angivna uppfattning likväl föreslog bibehållandet
av dimensionslagstiftningen för kustlanden, berodde enligt vad kommittén
i sitt betänkande framhöll därpå, att denna lagstiftning tillkommit
efter upprepade framställningar från ifrågavarande läns landsting samt
att densamma, enligt vad kommittén vid resor i kustlanden inhämtat,
alltjämt omfattades med förtroende från befolkningens flertal, i följd varav
ett utbyte av densamma mot en på andra grunder byggd lagstiftning enligt
kommitténs mening ej borde ifrågasättas annat än efter behöriga framställningar
från ifrågavarande orter. Kommittén åberopade därjämte, att
samfärdsel och industri i förevarande landsdelar torde komma att under
en tid framåt kvarstå vid den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade,
att huvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur
skogarna. Och så länge detta förhållande fortfore, kunde måhända fördelarna
av en dimensionslag anses överväga de olägenheter, den medförde.
Kommittén hölle däremot för sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveck
-
10
Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 95.
Norrländska
skogsvårds
kommittén
ling i allmänhet och särskilt då lättare kommunikationer komme att inom
de två nordligaste länen möjliggöra uppkomsten av pappersmassetillverkning,
kolning och andra industrier, som tillgodogjorde de smärre virkessorterna,
olägenheterna av dimensionslagen komme att framträda med den
styrka, att ortens befolkning funne lämpligt att påkalla densammas utbytande
mot andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade
förhållandena.
Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna
betänkande jämväl framlade förslag till ny dimensionslagstiftning för kustlanden,
yttrade i förslagets motivering rörande denna lagstiftnings berättigande
ur skogsvårdssynpunkt, bland annat, följande:
»För sin del får kommittén i likhet med 1896 års skogskommitté, om också
icke med samma eftertryck, uttala, att en på dimensionsprincipen byggd
skogslagstiftning obestridligt lämnar mycket övrigt att önska, i all synnerhet
därest lagens ändamål är att genom lagstiftningen skapa en verkligt rationell
skogsvård. En svaghet hos detta slag av skogslagar, som genast faller i
ögonen, är, att dylika lagar icke i och för sig innehålla några bestämmelser
rörande beståndsvård, vilket i det moderna begreppet skogshushållning ingår
som en integrerande och ovillkorlig förutsättning. Det måste dock å andra
sidan erkännas, att en dimensionslag, även där denna stannar vid huvudsakligen
rena förbudsbestämmelser i fråga om avverkning av skog, icke behöver
lägga något ovillkorligt hinder i vägen för en rationell skogsvård, där behovet
av beståndsvård kan tillfredsställande tillgodoses och skogsägaren vill tilllämpa
en sådan metod. I varje fall kan detta icke sägas vara händelsen med
ifrågavarande lagstiftning, vilken ju icke lägger hinder i vägen för avverkning
av även undermåliga träd, därest sådan avverkning är för skogens
ordentliga skötsel erforderlig. Men vad som framför allt måste erkännas är,
att, såsom också förbemälda kommitté framhållit, en skogslagstiftning, grundande
sig på dimensionsprincipen, måste vara ägnad att förekomma en uppenbar
misshushållning med eller för långt driven avverkning och skövling av
ungskogen. Knappast torde också någon finnas, som icke är villig erkänna,
att den kungl. förordning, som nu gäller för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, varit av den allra största betydelse för dessa landsdelar och
att, därest denna icke funnits, tillståndet ifråga om de enskildes skogar därstädes
skolat förete en väsentligt annan och långt sämre anblick än nu är
fallet.
Mot d imensionslagar har vidare anmärkts, att dessa icke i allmänhet äro
ägnade att tillfredsställande tillgodose kravet på en god och snabb föryngring.
Även om man principiellt måste erkänna befogenheten av en sådan anmärkning,
så får dock icke förbises, att de träd, som genom lagen äro tillförsäkrade
skydd mot för tidig avverkning, äro fullt dugliga till fröträd — åtminstone
med den gräns för den fria avverkningsrätten, som är satt uti nu ifrågavarande
kungl. förordning. Och det måste ju anses som en oundgänglig
förutsättning för varje dimensionslag, att denna gräns sättes så, att full trygghet
vinnes för att fröduglig skog lämnas kvar efter avverkningen. Härigenom
har också ifrågavarande lag uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska
tillfredsställande — om ock relativ — trygghet. Erfarenheten torde även
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
hava ådagalagt, att det härvidlag icke är så illa beställt, som en del av till
kommittén avgivna yttranden synas angiva.
_____Uppenbart torde vara, att en åtgärd för lagens upphävande
icke kan på allvar ifrågasättas, förrän full visshet förefinnes, att en bättre
avpassad, men i fråga om skydd mot den överdrivna ungskogsavverkningen
lika effektiv lag kan sättas i den nuvarandes ställe.»
Sedan Kung]. Maj:t för 1915 års riksdag framlagt ett på grundval avnorrländska
skogsvårdskommitténs betänkande utarbetat förslag till ny
dimensionslag, framhöll jordbruksutskottet i sitt över berörda förslag avgivna
utlåtande, nr 61, att det inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar
i allmänhet, givetvis kunde ifrågasättas, huruvida detta slags
lagstiftning borde vidare utvecklas och bibehållas. Om ock nämnda art
av lagstiftning kunde anses lämplig under mera outvecklade avverkningsoch
förädlingsförhållanden, torde dess berättigande obestridligt minskas, i
den mån berörda förhållanden nådde en högre utveckling och intensitet.
Att förhållandena beträffande trävaruindustrien i Västerbottens och Norrbottens
län i all synnerhet under de sista åren i väsentlig grad förändrat
sig, vore ju väl känt. Frågan bleve då, huruvida under sådana förhållanden
tillräckliga skäl kunde anses föreligga att vidtaga ändringar i då
gällande lagstiftning, därest man icke vore färdig att lämna dimensionsprincipen
såsom antikverad och skapa en helt och hållet ny lagstiftning,
grundad på skydd för återväxten. Den meningen hade gjort sig gällande
i utskottet, att man i varje fall borde avvakta det förslag, som snart
torde vara att förvänta från den då arbetande skogslagstiftningskommittén,
för att se, huruvida icke detta förslag med lämpliga tillägg och förändringar
skulle kunna passa för jämväl nu ifrågavarande landsdelar. Ehuru
vissa skäl kunde framföras för en sådan mening, hade utskottet emellertid
icke ansett sig böra ansluta sig till densamma utan fastmera ansett
sig böra i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Därest annat
bättre lagförslag skulle i en nära framtid kunna framläggas, varigenom
dimensionsprincipen bleve avlöst av andra trygghetsåtgärder mot skövling
samt skogsvårdssynpunkterna bättre tillgodosedda, torde intet hindra, att
ett sådant förslag efter vederbörlig granskning komme att ersätta dimensionslagen
för Norrbottens och Västerbottens läns kustland.
Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen vid dess antagande
av det av utskottet tillstyrkta förslaget till ny dimensionslag.
Efter ikraftträdandet av 1915 års dimensionslag hava upprepade framställningar
gjorts hos Kungl. Maj:t om dess upphävande och ersättande
med en för kustlanden lämpligare skogslagstiftning.
1 skrivelse den 23 maj 1917 har Norrlands skogsvårdsförbund sålunda
hemställt om vidtagande av sådana åtgärder, att dimensionslagen ersattes
Jordbruksutskottet
vid
1915 års
riksdag.
Tidigare
framställningar
om
dimension slagens
upphävande.
Norrlands
skogsvård sfötbunds
skrivelse
de u 25 ''&
1917.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
med en annan lag, som, jämte det den fullt effektivt skyddade ungskogarna
och sörjde för en betryggande återväxt, medgåve skogsägarna en
friare förfoganderätt till skogen. Till stöd härför anfördes bland annat:
De krav, som i första rummet borde ställas på en skogslag, vore, att den
bildade nödigt skydd för växande ungskog samt att den sörjde för att återväxten
betryggades. Dimensionslagen, som hade till uteslutande syfte att
skydda ungskogen, vore även i detta hänseende behäftad med allvarliga brister.
Det stränga utsyningstvång, som lagen stadgade, hade visat sig vara
å ena sidan onödigt inskränkande i den enskildes fria hushållning med sin
egendom, å andra sidan icke ägnat att medföra de fördelar, som man ansett
sig kunna förvänta. Detta hade medfört, att befolkningen inom lagstiftningens
giltighetsområde betraktade densamma med oblida ögon. Den insikt
i skogens vård och ekonomiska betydelse, som befolkningen under dimensionslagstiftningens
tillämpning och med det stigande virkesvärdet förvärvat,
tydde på att risken att införa en friare skogslagstiftning för ifrågavarande
länsdelar ej vore allt för stor. Härtill komme, att — förutom det
övervakandet av dimensionslagstiftningens tillämpning och efterlevnad krävde
en omfattande tjänstepersonal och därmed följande betydande kostnader för
såväl staten som den enskilde — staten visat sig endast med betydande svårigheter
kunna tillgodose skogsägarna med det biträde, som vore en grundförutsättning
för lagstiftningen.
Sveriges
skogsägareförbunds
skri
velse dm **/»
1917.
Därjämte har Sveriges skogsägareförbund i skrivelse den 15 september
1917 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skogslagstiftningskommittén
eller andra sakkunniga personer att verkställa utredning och
framlägga förslag om borttagande av dimensionslagen samt ersättande av
denna med en allmän skogsvårdslag, om möjligt i anslutning till den
lagstiftning, som kunde bliva fastställd för landets övriga delar utom
lappmarken.
1 skrivelsen har förbundet riktat en ingående kritik mot dimensionslagens
bestämmelser, vilken kritik förbundet sammanfattat på följande
sätt:
»1) Genom dimensionslagens bestämmelse om utsyning av s. k. undermåligt
virke nödgas skogsägarna, då någon skyldighet för statens stämplingsförfattare
att vid utsyningarna jämväl stämpla övermåligt virke ej finnes,
och då sådan stämpling i övrigt ytterst sällan medhinnes, att verkställa utsyningen
av det övermåliga och det undermåliga virket vid olika tillfällen
och genom olika förrättningsmän. Detta förhållande försvårar stämplingarnas
rätta utförande ur skogsvardssynpunkt samt fördyrar i hög grad utsyningskostnaderna
för skogsägaren.
2) På grund av förbättrade flottningsförhållanden och kommunikationer
samt ökad konkurrens om virket och stigande pris på särskilt smådimensionerna
kan numera även inom dimensionslagens tillämpningsområde virke ända ned
till 3 å 3 V3 eng. tum i topp med ekonomisk fördel avsättas. Härmed ha
öppnats möjligheter för en ur skogsvårdssynpunkt riktig behandling av stora
arealer oväxtlig skräpskog på degenererad mark och vidsträckta områden
gallringsbehövande ungskogar. De i dessa skogstyper så nödvändiga och
viktiga huggningarna träffa emellertid i allmänhet undermålig skog, och här
framträder då dimensionslagens föreskrift om stämplingstvång. De förbättrade
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
13
avsättningsmöjligheterna och det ökade intresset hos skogsägarna för gallringar
och föryngringshuggningar hava även medfört, att kravet på undermålsutsyningarnas
omfattning under senare år vuxit i mycket hastig takt. Det har
ej varit staten möjligt att nöjaktigt och i begärd omfattning verkställa alla
utsyningar, som begärts, och sålunda har dimensionslagen kommit att bli ett
hinder mot den bättre skogsvård, som ett stigande intresse och förbättrade
ekonomiska förutsättningar eljest skulle ha möjliggjort. Det torde kunna få
förutses, att förhållandena i framtiden ej skola i detta hänseende bliva bättre
utan snarare sämre än för närvarande.
3) Dimensionslagen tar endast sikte på avverkningen inom vissa dimensionsklasser
men nämner intet om skogsvården i övrigt. Skogsvården inom Norroch
Västerbottens län kräver i första rummet föryngring av de oväxtliga skogarna
å degenererad mark. Då dels, enligt vad under 2) sagts, statens stämplingspersonal
ofta ej medhinner att bedriva undermålsutsyningarna i form av
verkliga föryngringshuggningar samt då vidare lagen ej lämnar någon (utom
beträffande fröträd) föreskrift om skogsvårdsåtgärder i övrigt, så måste densamma
anses vara ur skogsvårdssynpunkt synnerligen otillfredsställande eller
rent av hinderlig.
4) Undermålsutsyningarna äro och’ komma alltid att förbliva säsongarbeten,
som kräva mångdubbelt ökad arbetsstyrka under sommarhalvåret mot på
vintern. Till följd härav ävensom av vissa andra orsaker blir det i regeln
endast de yngsta och mest oerfarna bland skogsstatstjänstemännen, som söka
sig till detta arbete. Ävenså blir det från år till år en ständig omsättning
på stämplingsförrättare. Detta är ur skogsvårdssynpunkt särdeles beklagligt.»
Förbundet har därjämte framhållit, att de av förbundet mot lagen framställda
erinringar vore av sådan art, att de enligt förbundets mening ej
kunde avhjälpas genom partiella reformer. Dimensionslagen borde därför
ersättas med en modernare lagstiftning, som hade skogsvård och framför
allt föryngring till mål. Därest en dylik lagstiftning tillika förenades
med en friare utsyningsrätt för skogsägarna, skulle intresset för skogens
vård hos dem höjas och deras ansvarskänsla stärkas. Då kustlanden ej
vore skilda från Västernorrlands län genom någon växt-biologisk gränslinje
utan ur jordmåns- och klimatsynpunkt lika gynnsamt lottade som
stora områden i Jämtlands och Kopparbergs län nedom skyddsskogsgränsen.
borde en ny lag för kustlanden så nära som möjligt ansluta sig till den
skogsvårdslagstiftning, som kunde komma att antagas för landets övriga
delar.
I infordrade yttranden över Norrlands skogsvårdsförbunds och Sveriges
skogsägareförbunds förenämnda skrivelser hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län tillstyrkt de däri
gjorda framställningarna, under det länsstyrelsen samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnd i Norrbottens län avstyrkt
desamma. Av överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten, vilka hörts
allenast över Norrlands skogsvårdsförbunds framställning, hava överjägmästarna
i Övre Norrbottens samt Skellefteå och Umeå distrikt tillstyrkt
framställningen, varemot överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt av
-
Yttranden
övtr sistt
ämnda tvä
skrivelser.
14
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 95.
Västerbottens
läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts
skrivelse
den 5
juni 1919.
Yttranden
över denna
skrivelse.
Skogslagstift
ning skommtttén.
Yttranden
över skogs
lagstiftnings
kommitténs
betänkande.
styrkt densamma. Domänstyrelsen har i utlåtande över ifrågavarande
skrivelser framhållit, att det torde vara lämpligast att invänta antagandet
av en skogsvårdslag för enskildes skogar söder om Västerbottens län, innan
man upptoge frågan, huruvida Västerbottens och Norrbottens läns kustland
borde inrymmas under densamma.
Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i skrivelse den 5 juni 1919 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande, huruvida lagbestämmelser, liknande de av skogslagstiftningskommittén
utarbetade lagförslagen angående vård av enskilda skogar med
mera, kunde vara ägnade att vinna tillämpning inom ifrågavarande
kustland.
Förvaltningsutskottet har härvid framhållit, att, därest tillämpningen av
de av kommittén i berörda avseende föreslagna bestämmelserna komme att
handhavas på ett effektivt sätt, desamma torde i stort sett kunna anses
ägnade att ersätta dimensionslagen.
I infordrade särskilda yttranden över sistnämnda skrivelse hava överjägmästarna
i övre Norrbottens, Skellefteå och Umeå distrikt i huvudsak
anslutit sig till densamma, varemot över jägmästaren i Nedre Norrbottens
distrikt hemställt, att skrivelsen måtte lämnas utan avseende. Domänstyrelsen
har beträffande förevarande skrivelse avgivit enahanda yttrande
som i fråga om Norrlands skogsvårdsförbunds och Sveriges skogsägareförbunds
förenämnda skrivelser.
Det förslag till lag angående vård av enskildes skogar, som skogslagstiftningskommittén
framlade den 9 december 1918, avsåg ej Västerbottens
och Norrbottens län. Kommittén erinrade i motiven till förslaget om
förenämnda av 1915 års jordbruksutskott gjorda uttalande samt framhöll,
att det ej tillkommit kommittén att göra någon sådan undersökning
rörande berörda lagförslags lämplighet för kustlanden, som av utskottet
ifrågasatts. Om en dylik undersökning ansåges höra äga rum, bleve den
att företaga i annan väg.
I de yttranden, som avgåvos över skogslagstiftningkommitténs betänkande,
framhölls av vissa ortsmyndigheter i Västerbottens och Norrbottens
län, att den av kommittén föreslagna lagen angående vård av enskildes
skogar borde erhålla tillämpning även i kustlanden. I denna riktning
uttalade sig sålunda Västerbottens läns landsting, som därvid framhöll, att
berörda lagförslag måste anses väl avpassat för kustlanden, och anslöt sig
länsstyrelsen i nämnda län i huvudsak till landstingets mening. Länsstyrelsen
och landstinget i Norrbottens län föreslogo verkställande av utredning,
i vad mån den av kommittén föreslagna nya skogslagstiftningen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
15
kunde vinna tillämpning även i kustlanden samt vilka ändringar i administrationen,
som därav kunde anses påkallade.
Berörda förslag och uttalanden vunno emellertid ej beaktande vid utarbetande
av det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t genom
proposition nr 104 föreläde 1923 års riksdag. Enligt 2 § i sistnämnda
förslag undantogos nämligen skogar inom Västerbottens och Norrbottens
län från den föreslagna lagens tillämpning.
Med anledning av nyssnämnda proposition väcktes vid 1923 års riksdag
i andra kammaren en motion nr 250 av herr Brännström, däri hemställdes
om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om skyndsam
utredning, om och i vad mån den föreslagna skogslagen med av densamma
betingade ändrade administrativa och ekonomiska förhållanden
kunde antagas att gälla även för Västerbottens och Norrbottens kustland,
samt framläggande för riksdagen av det förslag, som av samma utredning
kunde föranledas.
Till stöd för berörda motion anfördes bland annat:
Dimensionslagen hade vid sin tillkomst avsett att vara en tillfällig lagstiftning,
som skulle förhindra överdriven avverkning av ungskog. Då emellertid
en hel del äldre oväxtlig skog aldrig kunde utväxa till den dimension,
som enligt lagen vore bestämd, kunde lagen sägas förhindra en rationell skogsvård.
Lagen medgåve visserligen uttagande av de oväxtliga träddimensionerna
till avsalu, men fordrades då ansökan om biträde av skogstjänsteman för utsyning
och stämpling av sådana träd. Denna omgång medförde för skogsägaren
ej blott kostnader för hantlangning utan även vissa utsyningsavgifter.
Ävenså krävde lagens handhavande från det allmännas sida en
kostsam administration och tillsynsmyndighet. Utan hinder av lagen kunde
en vårdslös skogsägare för avsalu uttaga först den s. k. fullmåliga skogen,
därefter begära utsyning och stämpling av den oväxtliga och undertryckta
skogen och till sist för husbehov uttaga återstoden, varigenom uppenbar
skogsskövling kunde åstadkommas och skogens återväxt äventyras. Några
fasta bestämmelser, som tryggade återväxten, funnes ej i lagen. Även om
denna kunde hava varit till nytta under en tid, då insikten om skogsvård stått
på mera primitiv ståndpunkt, kunde man nu säga, att lagen överlevt sin tid.
Det vore då uppenbart, att de åtgärder, som i förslaget till skogsvårdslag
ifrågasattes, vore likaså väl av behovet påkallade i kustlanden som i övriga
delar av landet. Varken skogsbeståndets beskaffenhet, markboniteten eller
övriga förhållanden inom kustlanden skilde sig väsentligen från angränsande
läns.
Det särskilda utskott, till vars förberedande handläggning propositionen
och berörda motion hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande nr 1 motionen
under åberopande av förenämnda av 1915 års jordbruksutskott gjorda uttalande
samt i anslutning till vad i motionen yttrats.
I överensstämmelse med vad utskottet sålunda tillstyrkt beslöt riksdagen,
på sätt förut nämnts, att i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning
i enlighet med motionärens hemställan.
1923 dra för
slag till vy
skogsvårdslag
1923 års
riksdag.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Yttranden
över 1923 års
riksdags sk/ ivelse
nr 2/8.
Frågan om
dimensionslagens
ersät
tände med
skogsvårdslagen.
Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet av de
yttranden, som avgivits över riksdagens nyssnämnda framställning, och
torde jag därvid först få ingå på de uttalanden, som beröra huvudfrågan
eller huruvida dimensionslagens ersättande med skogsvårdslagen överhuvud
kan anses lämpligt och önskvärt.
Ortsmyndig- I Västerbottens län hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets f orsten»
r valtningsutskott samt en minoritet i landstinget (11 ledamöter) tillstyrkt
ifrågavarande utsträckning av skogsvårdslagens giltighetsområde, under
det landstingets majoritet (26 ledamöter) och skogsvårdsnämnden avstyrkt,
att skogsvårdslagen omedelbart antoges att gälla för kustlanden.
Landstingets majoritet har i sitt yttrande framhållit, att majoriteten, som
funne 1.915 års dimensionslag föråldrad, ansåge det ingalunda opåkallat, att
allmän rikslagstiftning på förevarande område bleve gällande för Västerbottens
läns kustland. Då emellertid lagstiftaren för att genom den nya
skogsvårdslagen uppnå både en skyddslags och en återväxtlags förmåner måst
giva lagens föreskrifter ett allmänt och högeligen tänjbart innehåll, torde
det ej kunna undvikas, att, från det allmännas synpunkt sett, den nya lagens
värde och verkningskraft samt, från den enskilde skogsägarens synpunkt sett,
hans skydd mot onödigt intrång i hans förfoganderätt i mycket komme att
hänga på skogsvårdsstyrelserna. Vid denna uppfattning ansåge majoriteten försiktigheten
bjuda att för den närmaste tiden ställa sig avvaktande i fråga om
skogsvårdslagens tillämpning inom länet i avbidan på någon erfarenhet om
lagens verkningar inom övriga delar av riket. Majoriteten funne ett ytterligare
skäl för denna sin mening däri, att det åtminstone kunde ifrågasättas, om icke
i vissa avseenden för länets del särskilda bestämmelser borde infogas i lagen.
Skogsvårdsnämnden har uttalat, att nämnden för sin del ansåge, att skogsvårdslagen
lämpligen borde kunna vinna tillämpning även för länets kustland.
I lagen borde emellertid tydligt betonas, att, där så kunde ske, all avverkning
skulle så bedrivas, att naturlig föryngring erhölles antingen genom
fröträd eller genom besåning från hyggeskanterna vid små hyggen. De naturliga
föryngringsförhållandena i Västerbottens läns kustland vore nämligen
i allmänhet goda och i vissa delar utmärkta. Vad däremot anginge den
konstlade föryngringen, ställde sig en räntabilitetskalkyl för denna beträffande
länets kustland helt annorlunda än i fråga om landets sydligare delar, beroende
därpå, att arbetskostnaderna för själva såningsarbetet vore högre i
kustlandet än söderut, att särskilda åtgärder måste vidtagas i kustlandet för
såddernas fredande mot beteskreatur, att avsättning för det första gallringsvirket
saknades på de allra flesta trakter därstädes samt att skogen där växte
långsammare än i landets södra delar. Vidare hade man ej någon erfarenhet
om i vilken utsträckning de i 4 kapitlet av lagen upptagna bestämmelserna
om svårföryngrade skogar kunde erhålla tillämpning i kustlandet. För
vinnande av dylik erfarenhet vore ett uppskov med lagens införande därstädes
ett eller annat år att förorda. Dessförinnan undandroge sig lagens tilllämpning
i kustlanden ett fullständigt bedömande.
Länsstyrelsen har till en början framhållit, att dimensionslagen lärt skogsägaren
att inse betydelsen av ett effektivt skydd mot skövling av ungskog och
därigenom väl förberett övergången till en på rationell skogsvård mera in
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.
17
riktad lag. Länsstyrelsen har därefter bemött de invändningar, som inom
länet framkommit mot ett omedelbart införande av skogsvårdslagen i länets
kustland, och därvid anfört, att ett kortare tidsuppskov härmed ej kunde sätta
denna fråga i något väsentligt ändrat läge. För vinnande av mera tillförlitlig
erfarenhet om skogsvårdslagens verkningar skulle givetvis ett uppskov på
längre tid, minst fem, sannolikt tio år, vara erforderligt. Det torde ej heller
kunna antagas, att lagen skulle tillämpas i Västerbottens län helt på samma
siitt som i andra län. Kännedom om lagens tillämpning exempelvis i Jämtlands
län kunde knappast hava något större värde för Västerbottens läns
kustland. Lagen vilade ock på den allmänna förutsättning, att de skogliga
förhållandena i landet vore olikartade och alltså medförde en på de särkilda
ortsförhållandena beroende olika tillämpning. Någon särskild överarbetning
av lagen för dess tillämpning i länets kustland torde knappast vara erforderlig.
Däremot torde i reglementet för en blivande skogsvårdsstyrelse böra införas
av ortsförhållandena påkallade särskilda bestämmelser.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har anfört, att genom den nya
skogsvårdslagens bestämmelser om skydd för den växande skogen ingreppet
i den enskildes dispositionsrätt över honom tillhörig skog visserligen gjorts
större än förut men att å andra sidan detta förhållande minskat faran för
att övergången från dimensionslagen till en effektiv skogsvårdslag skulle
bliva allt för skarp och vittgående. Med hänsyn härtill och då de temporära
missförhållanden, som på sin tid framtvungo antagandet av den första
dimensionslagen, numera ej kunde påvisas samt ej heller eljest några faktorer
kunde anses föreligga, som betingade en särställning för kustlanden ur skogsvårdslagstiftningssynpunkt,
måste tiden anses mogen för att den utveckling
till det bättre, som överallt annorstädes tvungit sig fram, utan vidare dröjsmål
finge nå även till kustlanden. Den uppfattning, enligt vilken erfarenhet
om skogsvårdslagens tillämpning i till Västerbotten angränsande län först
borde avvaktas, saknade varje stöd i verkliga förhållanden.
För att bereda vederbörande kommuner och skogsägare tillfälle att yttra
sig i ärendet har länsstyrelsen i Västerbottens län hållit sammanträden
med befolkningen å fyra olika orter inom länet. Vid dessa sammanträden,
därvid 4 kommuner och 1 skogsägareförening varit representerade samt omkring
130 enskilda skogsägare närvarit, hava de närvarande, vid tre sammanträden
enhälligt, tillstyrkt, att skogsvårdslagen efter den överarbetning,
som kunde betingas av förhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns
kustland, antoges att gälla för kustlanden.
I Norrbottens län hava länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott tillstyrkt dimensionslagens ersättande med
skogsvårdslagen, de två senare dock under förutsättning, att tillräckliga
statsanslag kunde erhållas för bestridande av skogsvårdsstyrelsernas utgifter
i den mån inflytande skogsvårdsavgifter ej därtill försloge, varemot
skogsvårdsnämnden i länet uttalat, att med vidtagande av lagstiftningsåtgärd
i berörda avseende borde anstå några år, till dess genom
skogsvårdslagens prövande i övriga norrländska län erfarenhet vunnits om
dess bestämmelser vore lämpliga för ernående av det med dess stiftande
avsedda ändamål. Skogsvårdsnämndens sekreterare, skogsingenjören Carl
Stenborg, har i reservation till nämndens yttrande framhållit, att den nu
Bihang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 70 hä/l. (Nr 95.) 2
Kommuner
och skogsägarei
Västerbo
It ens läns
kuxtleind.
Oi tsiuyucUgheter
i Norrbottens
Utn
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
varande tidpunkten måste anses synnerligen lämplig för ett utbyte av
dimensionslagen mot skogsvårdslagen.
Länsstyrelsen har i sitt yttrande till en början närmare redogjort för
dimensionslagens brister såsom skogslag och därvid framhållit, att lagen
skyddade ej blott yngre skog utan all skog av mindre dimension, varunder
ofta innefattades skog av mycket hög ålder, på samma gång som den medgåve
fri avverkning av i full växtkraft varande skog, som uppnått viss grovlek,
ehuru den ekonomiskt sett borde sparas. Lagen vore därjämte i avsaknad
av effektiva bestämmelser för återväxtens befrämjande. Nu angivna brister
hos dimensionslagen hade framträtt i en allt skarpare dager i och med det
att skogsprodukterna fått ett mera ökat värde på grund av uppkomsten utav
nya virkeskonsumerande industrier, transportledernas förbättrande och handelns
utveckling m. fl. samverkande orsaker. — Länsstyrelsen har därefter
undersökt, huruvida skogsvårdslagen såsom skogslag stode på högre plan än
dimensionslagen och härvid kommit till det resultat, att skogsvårdslagen,
särskilt med avseende å föryngringsfrågan, hade väsentliga företräden framför
dimensionslagen. 1 sammanhang härmed har länsstyrelsen uttalat sig
rörande ett från vissa håll inom länet framställt påstående, att befolkningen
av okunnighet om rätta sättet för utförande av en avverkning skulle komma
att göra sig saker till överträdelser mot föreskrifterna i skogsvårdslagens 2
kap., och härvid framhållit, att länsstyrelsen ej delade berörda farhågor.
Under snart ett halvt sekel hade befolkningen i kustlanden varit i tillfälle
att iakttaga, huru en avverkning, som hade till ändamål att tillvarataga de
smärre virkesdimensionerna, borde utföras. Under denna tid oupphörligen
återkommande, av skogsstatstjänstemän ledda utsyningsförrättningar å egna
eller grannars skogar kunde icke hava undgått att i skogsägarnas medvetande
inprägla, vilken del av ett bestånd som vid en avverkning borde kvarlämnas
och vilken som kunde och borde borttagas. Gentemot den från vissa håll
framställda erinran, att det i skogsvårdslagens 2 kap. förekommande uttrycket
»yngre skog» vore allt för obestämt och lämnade rum för olika tolkningar,
varigenom skogsägaren kunde bliva utsatt för trakasserier från skogsvårdsstyrelsens
och dess tjänstemäns sida, har länsstyrelsen anfört, att lagen om
tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild
ägo i 2 § använt uttrycket »ungskog» utan att detta givit anledning
till sådana slitningar mellan skogsvårdsstyrelser och skogsägare, som man nu
ansett sig kunna befara. Det torde för övrigt icke vara förmätet att antaga,
att en blivande skogsvårdsstyrelse inom länet skulle beakta, att dess första
och förnämsta uppgift vore att utbreda kunskap i skogsskötsel, samt att den
skulle finna medlet att befordra skogsägarnas intresse för skogsvård vara att
förvärva dessas förtroende, vilket ej vunnes genom trakasserande, fiskaliska
åtgärder. Länsstyrelsen hölle alltså före, att beträffande begreppet »yngre
skog» praxis skulle skapa en definition, som tillfredsställde såväl det allmänna
som det enskilda intresset. — Länsstyrelsen har slutligen till besvarande
upptagit spörsmålet, huruvida de allmänna förhållanden, som inverkade på
skogsproduktionen inom Norrbottens läns kustland, vore sådana, att en lag
stiftning, som hade giltighet för landet nedom Västerbottens län, även kunde
anses lämpad för berörda kustland. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, försvårade
ej det nordligare läget skogsåterväxten i sådan grad, att skogsvårdslagens
föreskrifter ej motsvarade de fordringar, som av sådana skäl måste
ställas på en skogslag för ifrågavarande trakter. Varken skogens tillväxt
eller reproduktion syntes vara sådana, att skogsvårdslagens föreskrifter ej
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 95. Ht
skulle kunna tillämpas i länets kustland. Skulle emellertid för någon del
av detta ett motsatt förhållande befinnas föreligga, hade genom bestämmelserna
angående svårföryngrade skogar i 4 kap. av skogsvårdslagen skapats
möjlighet att för sådan trakt tillämpa ett mera restriktivt förfarande än för
övriga delar av området. De trakter av länet, där berörda föreskrifter måhända
borde komma till användning, vore vissa delar av Muonionalusta,
Junosuando och Pajala socknar. — Länsstyrelsen har såsom slutomdöme uttalat,
att länsstyrelsen funne det synnerligen önskvärt, att skogsvårdslagen
bleve gällande för de skogar i Norrbottens läns kustland, som nu löde under
dimensionslagen.
Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som avgivit
ett gemensamt yttrande i ärendet, hava, efter omnämnande av de erinringar,
som från olika håll framställts mot dimensionslagen, och vissa fördelar, som
lagen erbjöde, vidare anfört, bland annat: Lagen hade otvivelaktigt verkat
mycket gott till ungskogens bevarande och varit av den allra största betydelse
för kustlanden. Men i och med att avsättning för småvirke numera kunde
erhållas till såväl pappersmassefabrikation som träkolning m. m. och således
även mindrevärdigt virke kunde vinna avsättning, ansåges dimensionsprincipen
föråldrad. Även om det måste erkännas, att tack vare utsyningsförfarandet
självföryngring i regel kunnat erhållas, kunde å andra sidan icke
bestridas, att dimensionslagen i allmänhet icke vore ägnad att tillfredsställlande
tillgodose kravet på en snabb och god föryngring samt ej heller innehölle
några bestämmelser rörande beståndsvård. Orsaken til! att dimensionslagen
likväl fortfarande omfattades med så stort förtroende bland ortsbefolkningen
vore att söka däri, att den icke tillämpades som en ren dimensionslag
utan som en utsyningslag, varvid även den fullmåliga skogen mestadels
utsynades av vederbörande skogsingenjör. Mot lagens handhavande förekomme
numera ytterst sällan några berättigade anmärkningar, och hade befolkningen
lojalt fogat sig efter lagens föreskrifter. Samarbetet med skogsvårdsnämnden
vore det bästa och intresset för dess arbete alltjämt i stigande.
— Man torde emellertid ej kunna med fog anföra vare sig några
skogliga eller biologiska skäl, varför kustlanden skulle vara underkastade
en sär lagstiftning i förhållande till övriga delar av landet. Tiden
syntes nu vara inne att ersätta dimensionslagen med 1923 års skogsvårdslag,
som enligt landstingets och förvaltningsutskottets åsikt vore att i
skogligt hänseende föredraga framför dimensionslagen. — Det hade från vissa
håll anförts, att skogsvårdslagen borde prövas, innan dess tillämpningsområde
utsträcktes till kustlanden. Skogsvårdslagen vore dock ingalunda så ny,
som mången syntes tro. Den innehölle nämligen i huvudsak de bestämmelser,
som innefattades i 1903 års skogsvårdslag samt 1918 års skogsskövlingslag,
vadan man kunde påstå, att den nya skogsvårdslagen redan varit föremål
för prövning i vissa delar under 20 och i övriga delar under 5 år. Med
hänsyn härtill syntes någon ytterligare prövotid icke vara erforderlig.
Skogsvårdsnämnden har såsom skäl för sin hemställan om uppskov med
den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden anfört, att skogsvårdslagen ännu ej praktiskt
prövats samt att dimensionslagen, ehuru behäftad med en del svagheter,
visat sig i stort sett fylla sitt ändamål, varför något trängande behov av en
ny skogslag icke ansåges föreligga.
Reservanten inom skogsvårdsnämnden, sko g singen för en Stcnborg har
såsom motivering för sin mening framhållit vikten av att skogsvårdslagens
bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt snarast möjligt bleve
gällande inom kustlanden. Efter den för närvarande rådande depressionen
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
hade man att förvänta en stegrad verksamhet på alla områden med ökad
efterfrågan på virke, vilken efterfrågan särskilt torde komma att gälla pappersved.
Man kunde alltså förvänta möjlighet till utrensning i avsevärd
omfattning av de för kustlanden typiska rest- eller skräpbestånden. Omedelbart
efter dessa rensningsavverkningar borde åtgärder vidtagas för att befrämja
uppkomsten av nya fullslutna bestånd, enär ett eftersättande av föryngringsåtgärderna
komme att medföra en försenad och försämrad återväxt
till stor ekonomisk skada för framtiden. Det läge då vikt uppå, att lagbestämmelser
funnes, som sörjde för att föryngringen bleve nöjaktig. Detta
vore desto mera uppenbart, som under dimensionslagen ytterst litet åtgjorts
å enskildes skogar för anskaffande av återväxt. Skogsvårdsnämnden i länet
hade visserligen beaktat den stora betydelsen av skogens föryngring genom
att lämna bidrag beträffande hyggesrensning med ända till 90 procent ocli
beträffande övriga kulturarbeten med 75 procent av kostnaderna jämte frö
och plantor, men utfördes ändock dessa arbeten i ganska ringa omfattning i
förhållande till behovet. Det måste ifrågasättas, om ej skogsägarna borde
för framtiden utföra dessa arbeten på egen bekostnad och statens anslag inskränkas
till bidrag för föryngring av de avsevärda arealer skogsmark, varå
återväxten vore äventyrad redan vid tiden för skogsvårdslagens ikraftträdande.
— Stenborg har vidare anmärkt, att dimensionslagen beredde tillfälle
till skövling av ungskog genom det vidsträckta medgivande till fri avverkning
av ved, som lagen lämnade. Detta tillfälle utnyttjades oftare än dimeusionslagens
försvarare medgåve. Enligt Stenborgs erfarenhet hade det i åtskilliga
fall hänt, att en skogsägare först uttagit en stämpling och sedermera
avverkat återstoden till ved. —- Stenborg har slutligen framhållit, att skogsvårdslagen
hade det stora företrädet framför dimensionslagen, att den skänkte
skogsägarna större rörelsefrihet och därigenom sporrade dessa att förskaffa
sig bättre insikter i skogens skötsel, samt att den personal, som erfordrades
för skogsvårdslagens tillämpning, vore mindre än den, som krävdes för dimensionslagens
handhavande. En avsevärd del av de utsyningar, som nu
måste verkställas av vederbörande skogsstatstjänstemän, kunde nämligen alldeles
visst utan olägenhet utföras av hemmansägarna själva, vilket skogsvårdslagen
jämväl medgåve.
Kommuner i
Norrbottens
län* kuttlavi.
Av kommunerna inom Norrbottens läns kustland hava 15 begagnat sig
av dem lämnat tillfälle att yttra sig i ärendet, fi kommuner, nämligen
Piteå landskommun, samt Hortlax, Norrfjärdens, Neder-Luleå, Älvsbyns
och Råneå kommuner, hava tillstyrkt dimensionslagens ersättande med
skogsvårdslagen, varemot 9 kommuner, nämligen Neder-Kalix, NedorTorneå,
Karl-Gustafs, Hietaniemi, Över-Kalix, Dver-Torneå, Korpilombolo,
Tärendö och Pajala kommuner, avstyrkt vidtagande av lagstiftningsåtgärd
i berörda avseende eller hemställt om uppskov härmed, till dess erfarenhet
vunnits om skogsvårdslagens tillämpning inom dess nuvarande giltighetsområde.
Från förstnämnda 6 kommuners sida har framhållits, att under det senaste
årtiondet med dess snabba utveckling av skogshanteringen i övre Norrland
det tydligt visat sig, att dimensionslagen i sin nuvarande lydelse ej kunde
fullständigt skydda den uppväxande skogen mot en ansvarslös avverkning
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
21
samt att dess bestämmelser om obligatorisk utstämpling av allt virke, som
ej användes till husbehov inom lagens giltighetsområde, i många fall lade
hinder i vägen för skogsägaren att utnyttja konjunkturerna på virkesmarknaden.
Härtill komme, att i kustlanden för närvarande förefunnes behov
av en skogslag, som i likhet med skogsvårdslagen syftade att bibehålla skogsmarken
i skogbärande skick. Natur- och skogsförhållandena i kustlanden
torde ej vara så avsevärt olika de i landets sydligare delar rådande, att på
grund därav en särskild skogslagstiftning betingades för kustlanden. Ej heller
torde kustlandens befolkning vara mindre mogen för en friare och smidigart1
skogslagstiftning än befolkningen söderut.
Från de kommuners sida, som avstyrkt det ifrågasatta lagutbytet eller uttalat
sig för uppskov därmed, har anförts, att natur- och befolkningsförhållandena
inom kustlanden vore sådana, att de mycket väl motiverade en särskild
skogslagstiftning för dessa delar av landet. Såväl virkesmassan per hektar
som rotvärdet vore lägre i kustlanden än söderut, medan däremot tiden för
verkställande av skogsvårdsarbeten därstädes vore kortare, alla kostnader för
dylika åtgärder högre och skogens omloppstid längre än i sydligare delar av
landet. Därjämte vore folktätheten i kustlanden väsentligt mindre än söderut.
Dimensionslagens bestämmelser innebure allenast obetydlig risk för skogsskövling
men gåve däremot fullt utrymme för skogsvårdsintresset och skänkte
detsamma ett avsevärt stöd. Skogsvårdslagen skulle otvivelaktigt bliva mycket
betungande att tillämpa i kustlanden, särskilt för de mindre skogsägarna, och
komme dess återväxtbestämmelser i varje fall att under den första tiden av
dess tillämpning därstädes medföra vissa risker för skogsägarna.
För att lämna vederbörande skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet
har länsstyrelsen i Norrbottens län hållit sammanträden med befolkningen
å nio olika orter i länets kustland. Vid fyra sammanträden, vilka hållits
i Bränna, Tärendö, Pajala och Över-Torneå och därvid sammanlagt 47
personer tillstädeskommit, hava de närvarande enhälligt uttalat sig för
bibehållande av den för kustlanden nu gällande skogslagstiftning. Vid ett
sammanträde, som hållits i Kalix och därvid allenast 3 skogsägare närvarit,
hava dessa likaledes enhälligt uttalat sig i nyss angivna riktning.
Vid övriga sammanträden, vilka hållits i Älvsbyn, Öjebyn, Boden och
Gammelstad och som bevistats av sammanlagt 53 skogsägare, hava uttalanden
i förevarande fråga gjorts av allenast 8 skogsägare, därav 6 tillstyrkt
och 2 avstyrkt det nu ifrågasatta lagutbytet.
Särskilda yttranden i ärendet hava därjämte avgivits av ett flertal enskilda
skogsägare i södra delen av Norrbottens läns kustland ävensom av
Aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, och hava i dessa yttranden skogsvårdslagens
tillämpning å de under dimensionslagen nu lydande skogarna tillstyrkts.
Av de i ärendet hörda skogsingenjörerna hava skogsingenjörerna i Lulea,
Piteå, Skellefteå södra, Nysätra södra och Umeå skogsvårdsområden tillstyrkt
den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, därvid dock sistnämnda
två skogsingenjörer samt skogsingenjören i Piteå skogsvårdsområde ansett
skogsvårdslagen böra i vissa avseenden ändras i sammanhang med dess
Skogsägare i
Norrbotten»
läns kustland.
Skogt
ir.
genjörer.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
utsträckande till kustlanden. Skogsingenjörerna i övertorneå, Kalix och
Töre skogsvårdsområden liava däremot avstyrkt berörda lagstiftningsåtgärd
samt skogsingenjörerna i Skellefteå norra och Nysätra norra skogsvårdsområden
hemställt om uppskov därmed, till dess erfarenhet vunnits om skogsvårdslagens
verkningar inom Västernorrlands och Jämtlands län. Skogsingenjören
i Vindelns skogsvårdsområde har förordat bibehållandet av en
särskild skogslag för kustlanden. vilande på utsyningstvång beträffande
all avsaluskog, dock med rätt för den skogsägare, som förfogade över sakkunnigt
folk, att under vederbörande skogsvårdsstyrelses kontroll själv utsyna
och stämpla sådan skog.
Skogsingenjörerna i Luleå och Skellefteå södra skogsvårdsområden hava
framhållit, att skogsvårdslagen ur skogsvårdssynpunkt ägde väsentliga företräden
framför dimensionslagen, särskilt beträffande skyddandet av den yngre
skogen samt tryggandet av nöjaktig återväxt. Skogsvårdslagen vore vidare
att föredraga framför dimensionslagen ur den synpunkt, att den lämnade
skogsägaren tillfälle till eget initiativ, varigenom dennes intresse att reda sig
själv vid skogsskötselns handhavande komme att sporras. Härtill komme, att,
därest skogsvårdslagen erhölle tillämpning i kustlanden, statsverket skulle befrias
från de med det nu gällande utsyningstvånget förenade betydande kostnader.
Vad anginge betingelserna för skogsbruk i kustlanden, vore dessa lika
gynnsamma som i de delar av landet, där skogsvårdslagen nu ägde tillämpning,
vadan bestämmelserna i skogsvårdslagen enligt skogsingenjörernas åsikt
vore väl ägnade att tillämpas även i kustlanden. — Beträffande föryngringsfrågan
har skogsingenjören i Luleå skogsvårdsområde särskilt framhållit, att
enligt hans uppfattning naturlig skogsföryngring i de flesta fall kunde erhållas
i Norrbottens läns kustland. För dess underhjälpande behövdes dock i regel
hyggesrensningar, vilka emellertid i regel ej komme till stånd under dimensionslagen.
Skogsingenjören i Piteå skogsvårdsområde har beträffande skogsvårdslagens
och dimensionslagens inbördes betydelse ur skogsvårdssynpunkt uttalat
väsentligen enahanda uppfattning som skogsingenjörerna i Luleå och Skellefteå
södra skogsvårdsområden. Skogsingenjören liar därjämte med skärpa framhållit,
att det nu gällande utsyningssystemet ställde sig synnerligen dyrbart
för statsverket samt att detta utgjorde ett starkt skäl för dimensionslagens
ersättande med en annan lag. Skogsingenjören har dock ej ansett sig kunna
tillstyrka, att skogsvårdslagen i oförändrat skick antoges att gälla för kustlanden,
enär de mindre hemmansägarna därstädes i allmänhet ej kunde självständigt
utföra en rationell utsyning, i följd varav tillämpningen i kustlanden
av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser kunde komma att medföra
betänkliga konsekvenser för berörda hemmansägares skogar. Enligt skogsingenjörens
mening borde därför för alla skogar i kustlanden, som ej sköttes
av fast anställda förvaltare med lägst forstmästares utbildning, stadgas obligatorisk
utsyning genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg, då det ej
gällde avverkning för skogsägarens eget husbehov. Ändrades skogsvårdslagen
på detta sätt, skulle ett utsträckande av dess giltighet till kustlanden
vara synnerligen lämpligt.
Skogsingenjörerna i Nysätra södra och Umeå skogsvårdsområden hava i
sina yttranden närmare berört frågan om skogens föryngring i kustlanden.
— Den förre har i detta avseende framhållit, att kustlanden i skogsbiologiskt
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr ,V.5.
hänseende vore minst lika gynnsamt ställda som exempelvis det inre av
Jämtlands och Västernorrlands län, vadan skogsvård slagens bestämmelser om
föryngring i allmänhet ej komrne att bliva mera betungande i kustlanden
än i nyssnämnda traktor. Detta gällde dock ej vissa områden i kustlanden,
där till följd av verkställda dimensionsavverkningar eller huggningar av ved
och byggnadsvirke eller avverkningar på grund av upplåtelser av avverkningsrätt
avsättningsbar skog funnes allenast i obetydlig omfattning och aterväxten
i regel utgjordes av marbuskar. Därest dylika områden, som förekomme
i jämförelsevis stor utsträckning, underkastades skogsvårdslagens
aterväxtbestämmelser, skulle ägaren ej kunna tillvarataga den dära befintliga
skog, som tilläventyrs kunde avsättas, enär de reproduktionskostnader, som
eu dylik avverkning skulle medföra, bleve alltför betungande. Vid ett utsträckande
av skogsvårdslagens giltighet till kustlanden borde därför i densamma
upptagas en bestämmelse, att å mark. där återväxten redan vid tiden
för lagens ikraftträdande vore äventyrad, markägaren ej skulle'' vara skyldig
svara för åtgärder för återväxtens betryggande till högre belopp, än som
motsvarade värdet av de träd, som efter nämnda tidpunkt därstädes avverkats.
I övrigt syntes kostnaderna för dylika åtgärder å sådan mark böra
bestridas av statsanslag. Förutom meddelande av en dylik föreskrift borde,
med hänsyn till de svårigheter och kostnader, som vore förenade med återväxts
erhållande på konstlad väg genom sådd eller plantering, 5 § i skogsvårdslagen
ändras på det sätt, att däri tydligt utsädes, att vid avverkning av
äldre avverkningsmogen skog skogens naturliga återväxt ej finge äventyras.
— Skogsingenjören i Umeå skogsvårdsområde har i förevarande avseende
anfört, att skogsvårdslagens nuvarande tillämpningsområde avspeglade sig i
dess återväxtbestämmelser på ett sådant sätt, att dessa bestämmelser av ansvarsmedvetna
kännare av de norrländska skogsförhållandena näppeligen
kunde förordas att tillämpas i oförändrat skick i kustlanden. Skogskulturfrågan
vore nämligen ännu ej löst därstädes. Åtskilliga marker i kustlanden
hade trotsat alla ansträngningar att inom skälig tid efter avverkning åstadkomma
nöjaktig återväxt. Det kunde under sådana förhållanden ej försvaras,
att, såsom enligt skogsvårdslagen vore medgivet, skogsägaren ensam finge göra
valet mellan naturlig föryngring och kultur, utan borde lagen såsom allmän
regel föreskriva, att yxan skulle föras och marken behandlas pa sådant sätt.
att naturens egen läkedomsprocess efter avverkningsingrepp i möjligaste män
underlättades. Återväxten borde sålunda i allmänhet baseras pa naturlig
föryngring. En dylik regel vore dock ej tillfyllest för alla fall. Åtskilliga
i kustlanden allmänt förekommande skogstyper kunde nämligen icke genom
planmässig avverkning så behandlas, att nöjaktig naturlig föryngring uppkonune
å avverkningsytorna. Sä vore fallet med de skogar, som förekomme
ä magra kusttrakter med ursköljda klapperaktiga strandvallar, försumpningsbenägna
och försumpade skogar, torra och näringsfattiga tallhedar, granskogar
ä lerbrännor m. fl. skogar. T många fall kunde dessa skogstyper ej heller
nöjaktigt föryngras genom en kombination av markvård och besåning från
fröträd eller skogskant utan krävdes härför direkta kulturåtgärder. \ idare
förekomme i kustlanden i stor utsträckning bland- och dubbelbestånd av tall
och gran på absolut tallmark, där granen icke kunde producera mera än en
bråkdel av den kubikmassa, som tallen förmådde. Ett enbart föreskrivande
av naturlig föryngring skulle för dessa marker kunna hava till följd, att en
blivande skogsvårdsstyrelse kunde såsom duglig framtidsskog godkänna en
mer eller mindre luckig underväxt av granmarbuskar, varigenom hela det
produktionskraft i ga vackra tallbeståndet kunde släs ned och en mindrevärdig
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
skrotskog lämnas i arv för framtiden. För att utan uppgivande av ovannämnda
huvudregel undvika nu angivna olägenheter därav har skogsingenjören
föreslagit, att till 5 § i skogsvårdslagen måtte fogas ett tillägg av innehåll,
att i bestånd av äldre skog, varest förefunnes tillräcklig mängd träd av
för marken lämpligt slag och till fröproduktion duglig beskaffenhet, avverkning
skulle så bedrivas och efter avverkningen med marken så förfaras att
naturlig återväxt genom berörda trädslag inom skälig tid kunde uppkomma
tor såvitt ej skogsvårdsstyrelsen på särskild framställning lämnat tillstånd
företagande av avverkning på sådant sätt, att särskilda kulturåtgärder
nödvändiggjordes. I sammanhang härmed har skogsingenjören föreslagit, att
i 9 § av lagen måtte upptagas enahanda bestämmelse om överhällande av
frotrad, som inrymts i 19 § 1) av lagen. Såsom ytterligare skäl för sålunda
föreslagna tillägg till skogsvårdslagen har skogsingenjören anfört, att de
inom kustlanden befintliga svårföryngrade skogarna i allmänhet läge så inblandade
bland andra skogar, att meddelande av förordnande enligt 18 $ i
lagen allenast beträffande ett fåtal av dessa torde kunna ifrågakomma. För
återstoden av dessa skogar syntes berörda tillägg till 5 § utgöra ett nödvändigt
komplement till lagen.
Skogsingenjören i Vindelns skogsvårdsområde har i sitt yttrande lämnat
en översikt av dimensionslagens innehåll och verkningar och därvid anfört,
bland annat: Dimensionslagen vore i fråga om den för en skogsvårdslag’
viktigaste uppgiften, nämligen att betrygga skogens återväxt, synnerligen
otillfredsställande, enär skogsägaren enligt lagen ej kunde åläggas några
som helst arbeten för markens försättande i skogbärande skick efter i form
av föryngringshuggning företagen avverkning. Denna brist i lagen hade
bidragit därtill, att inom kustlanden förefunnes betydande ytvidder både av
avverkade marker, som endast vore bevuxna med så kallade skräpskogar,
sitriit av oröjda och ovårdade trakthyggen och blädningslnekor med otillfredsställande
föryngring. Att denna brist i lagen icke tidigare avhjälpts
torde huvudsakligen hava berott därpå, att delade meningar på skogligt håll
tidigare varit rådande beträffande möjligheterna att i nu ifrågavarande nordliga
landsända åstadkomma föryngring på konstlad väg eller genom sådd
eller plantering. Numera hyste emellertid de i Västerbottens läns kustland
arbetande skogsmännen ganska allmänt den åsikten, att det i stort sett vore
möjligt att i sadana fall, där naturlig återväxt icke inom skälig tid kunde
erhållas, sörja för en tillfredsställande föryngring av skog å icke försumpad
mark genom kulturer, såvida man i och för dessa använde sig av lämpligt
och frän orten härstammande frö. Beträffande det mål, som lagen angåve
såsom sin huvuduppgift, nämligen att förekomma (iverdriven avverkning av
ungskog, måste det emellertid sägas, att detta hittills i stort sett nåtts samt
att lagen i detta avseende icke blott lyckats hindra överdriven ungskogsavverkning
utan även framdrivit gallringar och beståndsvårdande huggningar
i utvecklingsbara bestånd och gjort skogsägarna förtrogna med dessa avverkningar.
Lagens möjligheter att verka för en god skogsvård genom lämpliga
avverkmngsformer vore dock betydligt kringskurna dels genom den fria
husbehovsavverkningen, som vore alltför vidsträckt, och dels genom den i
lagen stadgade dimensionsgränsen, varigenom de grövre träden undantoges
från skyddsföreskrifterna. Vad särskilt anginge dimensionsgränsen hade
denna intet berättigande ur skogsvårdssynpunkt. En följd av densamma
vore, att ett flertal mindre hemmansägare å sina marker endast undantagsvis
innehade skog av den grovlek, att de ägde att fritt förfoga däröver. — En
bestämmelse av stor betydelse för vården av enskildas skogstillgångar i kust
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
25
landen vore stadgandet i lagen, att all annan avverkning av icke fullmåliga
träd än den, som skedde för husbehovsändamål, skulle överensstämma med
grunderna för en god hushållning med skogen. Detta stadgande, som siktade
vida. längre iin till att endast skydda ungskogen för överavverkning, hade
blivit ett verksamt medel för lagstiftningens handhavare att genomföra skogsvårdande
avverkningsformer. I fråga om den mogna skogen skedde detta
främst genom att ordna avverkningen så, att den naturliga föryngringen
underlättades. — Beträffande slutligen organisationen för dimensionslagens
upprätthållande vore att märka, att mycket arbete krävdes för att hålla en
verksam uppsikt över efterlevnaden av lagens ur ren skogs vårdssynpunkt
onödigt stränga bestämmelse, att, med vissa undantag, endast vederbörligen
stämplade träd finge avverkas för avsalu. Minst eu femtedel av den för
lagens handhavande anställda ordinarie och extra personalens sammanlagda
arbetstid måste beräknas åtgå för denna uppgift. — Skogsingenjören har
därefter ingått på en närmare granskning av skogsvårdslagens bestämmelser
med hänsyn till frågan, huruvida och i vad mån dessa borde antagas att
gälla för Västerbottens läns kustland och i sådant avseende anfört, bland
annat: De svårigheter att erhålla återväxt genom sådd eller plantering, som
visat sig i länets kustland, talade för införande i skogsvårdslagen av ett tydligt
utsagt förbud mot bedrivande av avverkning i äldre skog pa sådant sätt.
att skogens naturliga återväxt äventyrades. — Med avseende å återväxtbestämmelserna
i 9 § av skogsvårdslagen kunde ifrågasättas, huruvida det
kunde vara skäligt eller ens rättmätigt att nu stadga tillämpande i kustlandet
av berörda, ovillkorliga bestämmelser, som i många fall skulle därstädes innebära
ett tydligt åsidosättande av de ekonomiska synpunkterna och ett kanske,
allt för tvärt och kraftigt ingrepp i befolkningens så gott som hävdvunna
frihet från tvång i fråga om den egentliga vården av skog och skogsmark.
1 varje fall syntes den enligt 22 § av skogsvårdslagen beträffande försumpad
skogsmark gällande regeln, att återväxt ej påfordrades i fråga om mark, där
den ej utan oskäliga kostnader kunde tryggas, för kustlandets del böra utsträckas
att gälla för all skogsmark. Vad därjämte anginge s. k. skräpskogar,
som uppkommit före skogsvårdslagens ikraftträdande — dylika skogar förefunnes
nu i stor utsträckning i kustlanden och utgjordes antingen av rester
efter dimcnsionsavverkningar eller efter huggningar av byggnadsvirke och
ved eller efter olämpligt utförda stämplingar eller ock av med mindrevärdig
lövskog helt eller delvis bevuxna avverkningstrakter eller å kalmark kvarlämnade
margransbestånd — borde enligt skogsingenjörens mening lagen
stanna vid att fordra, att efter å dylik skog bedriven avverkning erforderliga
skogsvårdsåtgärder skulle vidtagas allenast till en kostnad, som svarade mot
värdet av de avverkade träden samt de kvarstående träd, som borde avverkas.
Beträffande åter skräpskogar, som uppkomme genom avverkning efter skogsvårdslagens
ikraftträdande, stode lagens grundsats i god överensstämmelse
med vad som kunde fordras av en skogsägare. Men i avseende a dessa
skogar uppstode frågan, huru förenämnda bestämmelser i 9 §• skulle tillämpas.
Härutinnan mera än i andra avseenden vore det av största vikt att få kännedom
om huru den nya skogsvårdslagen tillämpats inom dess nuvarande giltighetsområde,
och syntes alla skäl tala för ett inhämtande av skogsvårdsstyrelsernas
erfarenheter rörande, bl. a., denna fråga. — Skogsingenjören,
som föreslagit jämväl vissa andra ändringar i skogsvårdslagen, för vilka
närmare redogörelse lämnas i det följande, har såsom sammanfattning av
förenämnda granskning anfört, att enligt hans förmenande en del väsentliga
ändringar borde göras i den nya skogsvårdslagen, om densamma lämpligen
Kungl. Moj:ts proposition Nr 95.
2 (i
skulle kunna antagas att gälla för Västerbottens läns kustland men att det
likväl knappast skulle möta några oöverstigliga hinder att tillämpa den oförändrad.
För egen del ansåge likväl skogsingenjören, att de skogliga och
ekonomiska förhållandena i kustlanden vore sådana, att de fortfarande utgjorde
starka skäl för bibehållandet av en särskild skogslag för dessa, vilande
på utsyningstvång beträffande all avsaluskog, dock med rätt för den skogsägare,
som förfogade över sakkunnigt folk, att under vederbörande skogsvårdsstyrelses
kontroll själv stämpla sådan skog.
Skogsingenjörerna i Övertorneå, Kalix och Törn skogsvård sområden hava
framhållit, att mellan kustlanden och särskilt deras nordligare områden, a
ena, samt de delar av landet, där skogsvårdslagen nu gällde, å andra sidan,
förelåge väsentliga skiljaktigheter i klimatiskt, skogsbiologiskt och andra avseenden
samt att dessa skiljaktigheter vore av sådan betydelse för skogens
utveckling och föryngringsförhållanden samt för möjligheterna att driva ett
ekonomiskt skogsbruk, att behandlingen av skogen inom kustlanden i mångt
och mycket måste bliva en annan än i nyssnämnda delar av landet. Särskilt
gällde detta frågan om skogens föryngring. I detta avseende vore nämligen
att märka, att åstadkommande av föryngring genom särskilda kulturåtgärder
i allmänhet omöjliggjordes inom kustlanden av ekonomiska skäl. Förräntningen
av de kostnader, som därstädes nedlades å dylika åtgärder och vilka
kostnader på grund av högre arbetspriser och större behov av hjälpkulturer
bleve jämförelsevis höga, ställde sig nämligen mycket ogynnsam på grund
av den lägre produktionsförmågan hos marken och skogsavkastningens mindre
rotvärde. Härtill komme, att försök med sådd och plantering endast i ringa
utsträckning ägt rum inom kustlanden, särskilt så vitt anginge deras nordligare
delar, samt att vid dylika försök i allmänhet dåliga resultat ernåtts,
vadan man saknade tillräcklig erfarenhet i hithörande frågor, i synnerhet
angående lämpligaste sättet för kulturernas utförande. Av det sålunda anförda
framginge, att man vid föryngringens planläggande inom kustlanden
så gott som uteslutande måste lita till de naturliga återväxtmöjligheterna.
Men även detta vore mången gång förenat med störa svårigheter, dels emedan
man ännu ej till fullo kände de faktorer, som mest bidroge till återväxtens
felslående, dels av den grund, att avsevärda områden inom kustlanden måste
betraktas såsom svårföryngrade marker. Av dessa senare vore stora arealer
försumpade, vilka arealer varit underkastade dimensionslagens bestämmelser
men å vilka skogsvårdslagen på grund av bestämmelserna i dess 5 kap. ej
komme att erhålla tillämpning. Därest beträffande dessa marker, som under
dimensionslagen kunnat genom försiktiga utstämplingar ungefärligen bibehållas
vid sin nuvarande produktion, avverkningsrätten gåves fri, skulle de inom
kort tid vara. fullkomligt ödelagda och improduktiva. — Från dessa tre skogsingenjörers
sida har vidare anförts, att den i skogsvårdslagen medgivna fria
avverkningsrätten vid ett utsträckande av lagens tillämplighet till kustlanden
skulle bliva tämligen illusorisk, åtminstone så vitt anginge enskilda hemmansägare,
enär dessa vore inkompetenta att tillämpa lagens bestämmelser om
avverkning och i följd härav i allmänhet bleve nödsakade att anlita de blivande
skogsvårdsstyrelsernas personal för erhållande av utsyning av de träd.
som skulle avverkas. I praktiken skulle skogsvårdslagen sålunda komma att
medföra ett utsyningstvång, som i vissa fall skulle bliva vidsträcktare än det i
dimensionslagen föreskrivna. Härtill komme, att skogsägarnas kostnader för
dylik utsyning bleve högre enligt skogsvårdslagen än enligt dimensionslageu,
enär den förra lagen medförde skyldighet för skogsägarna att utöver avgift
för själva utsyningen erlägga särskilda skogsvårdsavgift®!''.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 27
Skogsingenjören i Nysätra norra skogsvårdsområde har anfört, att ett
betydande antal skogsbestånd inom kustlanden ännu befunne sig i ett mycket
söndertrasat skick efter den dimensionsblädning, som därstädes tidigare ägt
rum, samt att dessa bestånd snarast möjligt vore i behov av rensningsstämp1
in gar, vilka förrättningar allenast kunde anförtros åt forstligt utbildad och
fullt kvalificerad skogspersonal. Skulle genom eventuell lagändring vederbörande
markägare erhålla full frihet att själva verkställa dessa ömtåliga
stämplingar, kunde markägarna lätt efter verkställd avverkning komma att
stå inför den prekära situationen att bliva ålagda kulturkostnader till högst
väsentliga belopp. Inom en tidrymd av tio år torde emellertid de svåraste
efterdyningarna av den förut bedrivna dimensionsavverkningen vara i det
närmaste hävda, i följd varav nu gällande lagbestämmelser enligt skogsingenjörens
förmenande ej borde ändras under sagda tidsperiod.
Skogsingenjören i Skellefteå norra skogsvårdsområde har uttalat vissa
betänkligheter angående verkningarna av de i 5 kap. av skogsvårdslagen upptagna
bestämmelser om försumpad skogsmark och på grund härav ansett sig
ej kunna tillstyrka lagens snara tillämpning i kustlanden.
Av de fyra överjägmästare, som hörts rörande nu ifrågavarande utsträckning
av skogsvårdslagens giltighetsområde, hava överjägmästarna i övre Norrbottens,
Skellefteå och Umeå distrikt tillstyrkt berörda lagstiftningsåtgärd,
de två sistnämnda dock under villkor, att skogsvårdslagen i samband med
berörda utsträckning i vissa avseenden ändrades och kompletterades. Överjägmästaren
i Nedre Norrbottens distrikt har däremot ansett, att med skogsvårdslagens
införande i Norrbottens läns kustland borde anstå något år, till
dess erfarenhet vunnits i övriga norrländska län och Dalarna, huruvida de
förhoppningar, som nu ställdes på lagen, komme att uppfyllas.
Över jäg mästaren i Övre Norrbottens distrikt har såsom eget yttrande
åberopat det av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Norrbottens län i ärendet avgivna yttrandet, i vars utarbetande överjägmästaren
deltagit.
Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har beträffande de risker,
som ett omedelbart tillämpande av skogsvårdslagen i Norrbottens läns kustland
skulle kunna medföra för skogsbruket därstädes, anfört, bland annat:
Under den tidpunkt av snart femtio år, varunder dimensionslagstiftningen
varit gällande i Norrbottens läns kustland, hade därstädes bildats bestånd axmestadels
väl vårdade och gallrade medelålders skogar, som numera intoge
högst betydande arealer av hemmansskogarna i kustlandet. Dessa skogsbestånds
ålder torde utgöra cirka (>0—80 år. Därest ifrågavarande bestånd
efter skogsvårdslagens införande i kustlandet finge avverkas enligt lagens
bestämmelser om avverkning i äldre skog, skulle detta enligt överjägmästarens
mening kunna medföra, att ofantligt stora sammanhängande hyggen komme
att uppstå å intill varandra gränsande hemmansskogar. Att erhålla återväxt
å dessa hyggen komme att bliva förenat med nästan oöverstigliga svårigheter.
Till följd av hyggenas storlek kunde det nämligen befaras, att därå kvarställda
fröträd komme att utfällas av stormar, varefter intet annat återstode
än att söka vinna återväxt genom sådd och plantering. Enligt överjägmästarens
förmenande saknades emellertid ännu nog erfarenhet för att kunna
bedöma, huruvida på nyss angivna sätt återväxt kunde erhållas i Norrbotten,
therjäg
mnstama.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
då fråga vore om stora sammanhängande hyggen. Sa mycket hade dock
erfarenheten visat, att detta i varje fall vore förenat med stora svårigheter.
I praktiken komme givetvis flertalet hemmansägare att anlita skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän för utstämpling av den skog, som skulle avverkas.
Komme därvid ifrågavarande bestånd att räknas till äldre skog, förefunnes
stor fara för ödeläggelse av betydande skogsarealer i Norrbottens läns kustland.
— överjägmästaren har därjämte — efter erinran att de mot dimensionslagen
framställda anmärkningar i huvudsak avsåge, att lagen genom den
däri medgivna fria avverkningen av ved för husbehov möjliggjorde skövling
av ungskog samt att lagen saknade bestämmelser om skogens föryngring —
upptagit dessa anmärkningar till närmare bemötande och i sådant avseende
anfört: Vad anginge den förra anmärkningen borde framhållas, att de områden,
där lönande vedavverkning kunde äga rum, vore ytterligt begränsade
samt att skövling av ungskog till följd av dylik avverkning förekommit
allenast å några enstaka skogsskiften. A dessa hade skövlingen för övrigt i
många fall varit av mindre betydelse, enär endast en del av skogsskiftet uthuggits
eller återväxt erhållits genom besåning från skog å grannens skifte.
Vad anginge den senare anmärkningen vore den däri påtalade bristen i
lagen ej av den stora betydelse, som från vissa håll uttalats. De skogsingenjörer,
som verkställde utsyningarna, hade nämligen nästan undantagslöst beaktat
nödvändigheten av att kvarlämna erforderligt antal fröträd för skogens
föryngring, och erhölles genom dessa fröträd nästan alltid fullt nöjaktig återväxt.
Understundom erfordrades dock rensning av hyggena, sådd eller plantering,
och medgåves, att det vore en verklig och stor brist i lagen, att densamma
ej innehölle något stadgande om skyldighet för skogsägaren att verkställa
nödiga skogsvårdsåtgärder. — över jägmästaren har slutligen framhållit,
att vad som enligt hans åsikt mest talade för dimensionslagens ersättande
med en annan skogslag, vore det förhållandet, att dimensionslagen medförde
mycket stora kostnader för statsverket, vilka kostnader allenast till obetydlig
del kompenserades genom inflytande utsyningsavgifter. Då emellertid dimensionslagen
varit ett gott skydd för de yngre och medelålders skogsbestånden
i kustlandet, syntes den icke böra utdömas, med mindre man ägde full visshet
om att något bättre sattes i stället. Alltför stora och kanske oersättliga värden
stode nämligen härvid på spel.
Över jägmästaren i Umeå distrikt har ansett, att skogvårdslagen för att
bliva tillämplig i kustlanden borde ändras och kompletteras i följande avseenden:
1) Varje avverkning för avsalu borde av hemmansägaren anmälas hos
vederbörande skogsvårdsstyrelse, på vilken det skulle ankomma att avgöra,
huruvida avverkningen linge ske efter utsyning eller enbart anvisning genom
skogsvård sstyrelsen eller eventuellt genom hemmansägarens egen försorg och
på hans ansvar. 2) Skulle skogsvårdsstyrelsen finna, att medgivet tillstånd
till avverkning på ett eller annat sätt missbrukades eller utfördes på ett för
skogen vådligt sätt, skulle styrelsen vara berättigad att omedelbart förbjuda
vidare avverkning annorledes än efter utsyning på hemmansägarens bekostnad.
3) Där hemmansägare begärde utsyning, borde detta medgivas mot av
honom bekostad hantlangning och utsyningskostnad efter de grunder, som av
Kungl. Maj:t fastställdes. — Förutom nu angivna ändringar och tillägg har
över jägmästaren föreslagit, bland annat, dels att till 5 § första punkten i
skogsvårdslagen måtte fogas ett tillägg av innehåll, att all avverkning så vitt
möjligt skulle planläggas och utföras sa, att skogens självföryngring kunde
påräknas, där möjlighet härtill funnes, av sådant trädslag, som vore för marken
lämpligt, dels ock att den i 9 § av lagen upptagna bestämmelsen om
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
2!)
skyldighet att i vissa fall efter avverkning vidtaga sådana åtgärder, som vore
erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen
komme att finnas å det avverkade området, måtte inskränkas att gälla allenast
under förutsättning, att markförhållandena ej omöjliggjorde föryngring
utan oskäliga kostnader, vilket skogsvårdsstyrelsen borde undersöka. — Såsom
motiv för de av överjägmästaren sålunda framställda förslagen har denne
anfört, bland annat: Genom de under 1)—3) angivna ändringar och kompletteringar
torde garanti vinnas för skogarnas rätta skötsel och vård. Att pa
en gång helt och hållet slopa all utsyning ansåge överjägmästaren ej välbetänkt,
och stode detta för visso ej heller i överensstämmelse med den allmänna
folkmeningen. En hemmansägare, som önskade försälja sin skog på rot,
behövde härför hava tillgång till någon förteckning över och utmärkning av
de träd, som skulle säljas, och torde han ej kunna få någon tillförlitligare
sådan än en av skogstjänsteman upprättad stämplingslängd. Många skogsägare
i kustlanden önskade utan tvivel, att möjlighet att erhålla en dylik
längd fortfarande måtte stå dem till buds, och borde därför en dylik möjlighet
beredas dem, åtminstone under en övergångstid. Beträffande dem, som
ej önskade någon utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, borde vad
överjägmästaren under 1)—3) föreslagit äga tillämpning. Om nu angivna
synpunkter lagfästes, skulle härigenom i viss mån motverkas skogsvårdslagens
för kustlanden mycket riskabla medgivande, att äldre skog finge avverkas
snart sagt huru som helst, blott inom viss tid föryngring garanterades medelst
kultur av ena eller andra slaget. Med hänsyn till de skogsbiologiska förhållandena
i kustlanden syntes emellertid berörda medgivande nödvändigtvis
böra ändras. Dessa förhållanden vore nämligen sådana, att ingen ännu trots
alla upptänkliga kulturmetoder kunde garantera återväxt på all slags skogsmark.
överjägmästaren vågade därför på det bestämdaste framhålla den
oeftergivliga nödvändigheten av att all avverkning så planlades och bedreves,
att antingen befintligt utvecklingsbart mellan- och underbestånd sparades
eller, där detta av olika anledningar icke läte sig göra, att möjligheterna för
skogens föryngring medelst självsådd genom kvarlämnade fröträd, små hyggen
o. s. v. ovillkorligen utnyttjades, allt under förutsättning att den påräknade
föryngringen utgjordes av för skogsmarken lämpligt trädslag, vilket
skogsvårdsstyrelsen borde avgöra. Skogsvårdsstyrelsen borde ock kunna ålägga
vederbörande hemmansägare att vidtaga enklare markberedningsåtgärder i
och för självföryngring, där så befunnes nödvändigt.
Även domänstyrelsen har tillstyrkt ifrågavarande utbyte av skogslagar
för kustlanden.
Domänstyrelsen har härvid till en början granskat dimensionslagens och
skogsvårdslagens bestämmelser med hänsyn till frågan, vilkendera lagen ur
skogsvårdssynpunkt vore mest effektiv och sålunda att föredraga samt i sådant
avseende anfört:
»Dimensionslagen, som vid sin tillkomst framgick ur förhållandenas krav
och vars huvudsakliga uppgift var att skydda den yngre och till sina dimensioner
svagare skogen inom Norrbottens läns kustland mot en för tidig
exploatering, som hotade att helt ödelägga vissa trakter, är såsom namnet
angiver byggd på en avverkning av vissa dimensioner. Redan häruti ligger
ur skoglig synpunkt sett lagens största brist och svaghet, enär en avverkning,
vilken syftar till skogens föryngrande och förbättrande, omöjligt kan
Domiin styreJscn -
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
vara bunden av en viss dimension. I någon mån hava dessa ogynnsamma
bestämmelser motvägts därav, att den stadgade minimidimensionen blivit satt
tämligen högt, det vill med andra ord säga, att man som regel kan fastslå,
att den del av skogen, som lämnats fri för avverkning av varje slag, i
huvudsak utgjort den mera utvuxna delen av beståndet. Härigenom skapades
visserligen en säkerhet för att skogarna icke utan vidare skulle kunna
skövlas och försvinna, men möjligheterna att med lagens tillhjälp åstadkomma
återväxt eller sörja för reproduktionen blevo i avsevärd mån beskurna,
i det att de mångenstädes för föryngringen oundgängligen nödvändiga fröträden
opåtalt fingo avverkas.
Det har påståtts och icke utan skäl, att dimensionslagen under sin snart
femtioåriga tillvaro verkat mycket gott till skogarnas i Norr- och Västerbottens
läns kustland fromma, och härom vittna ovedersägligen do vackra
60- å 80-åriga bestånd av ren tall eller tall i någon blandning med gran,
som nu upptaga avsevärda arealer i nämnda landsdelar. Betraktar man åter
de rena granskogarna särskilt å marker med ogynnsamma dräneringsförhållanden,
måste man emellertid fåfängt efterlysa de goda verkningarna av
dimensionslagen. I stort sett torde man kunna säga, att dimensionslagens
enda förtjänst beträffande sistnämnda slag av skogar är den, att å dessa
ännu finnes en del skog, som för en tynande tillvaro och som icke kan giva
upphov till nya bestånd.
Den grundläggande bestämmelsen i dimensionslagen, att avverkning under
viss dimension icke är fri, har emellertid kompletterats med medgivande att
rörande dessa skogar få företaga avverkning efter av vederbörande skogsstatstjänsteman
meddelat tillstånd. Sådant tillstånd får dock medgivas allenast,
om avverkningen befinnes överensstämma med grunderna för en god hushållning
med skogen och icke förorsaka, att fastigheten eller sambrukad
fastighet kommer att sakna nödigt husbehovsvirke. Och i dessa bestämmelser
ligger dimensionslagens största värde såsom skogslag. Tack vare dessa föreskrifter
hava de yngre, livskraftiga och utvecklingsbara bestånden kunnat
givas all den omvårdnad och ans, som på skilda orter rådande avsättningslorhållanden
medgivit. Såsom ytterligare en fördel hos dimensionslagen bör
framhållas, att vid meddelande av tillstånd till avverkning av den undermåliga
skogen, vilket tillstånd i regel skolat åtföljas av en stamvis utsyning
av träden, denna utsyning kommit att verkställas genom fullt sakkunniga
förrättningsmän och skolat överensstämma med grunderna för en god hushållning
med skogen. Det torde därför icke vara utan betydelse att särskilt
framhålla, att utsyningen skolat ske efter nämnda grunder, och har erfarenheten
otvivelaktigt givit vid handen, att förrättningsmännen i många fall
med stöd av dessa bestämmelser, och sedan vederbörande skogsägare bibringats
uppfattningen om det riktiga uti att på utsyningsfrågan lägga sådana synpunkter,
lyckats åstadkomma en viss hushållning med fastigheternas mera
värdefulla skogstillgångar.
Ur ren skogsvårdande synpunkt lärer det alltså kunna fastslås, att dimensionslagen
beträffande de bättre markerna så långt ifrån varit till förfång
för skogsskötseln och skogshanteringen, att den fast mer i högst väsentlig
grad gagnat densamma. Vidkommande åter de sämre markerna har densamma
icke, såsom förut antytts, kunnat åstadkomma vad man med densamma
avsett utöver ett direkt förhindrande av kalavverkningar av den
undermåliga skogen.
Betraktar man vidare lagen såsom en återväxtlag, är densamma byggd
på antagandet, att naturlig föryngring över allt skulle vara att påräkna,
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
sedan den undermåliga skogen blivit föremål för rationell avverkning.
Detta har emellertid icke varit möjligt, där lämpliga fröträd saknats, även
om marken varit emottaglig för självföryngring. Beträffande åter alla de
marker, som icke i och för sig varit mottagliga för besåning, har dimensionslagen,
även där lämpliga fröträd kunnat ställas av »undermålig skog»,
varit fullkomligt ineffektiv i fråga om åstadkommande av återväxt, och
häri ligger en av dess allra största svagheter såsom skogslag betraktad.
Vad den moderna skogsvårdslagen av 1923 beträffar, tillförsäkrar den
den yngre skogen all den omvårdnad och ans, som rättvisligen bör krävas,
men giver avverkningen av den äldre skogen å vad man skulle kunna
kalla vanliga marker fri, blott skogens återväxt icke äventyras eller fastigheten
skulle komma att sakna behövlig skog enligt ortens förhållanden.
Ehuruväl man torde utan tvekan kunna förutsäga, att vad lagstiftarna
avsett med yngre skog, även efter en tolkning av detta begrepp med hänsyn
till de skogsbiologiska förhållandena i Norr- och Västerbottens läns
kustland, icke kommer att omfatta så stor del av bestånden, som dimensionslagen
med sin bestämmelse om visst mått på träden avsett att skydda, lära
dock de båda lagarna, dimensionslagen och skogsvårdslagen, ifråga om skyddet
för och omvårdnaden om den yngre skogen få anses i huvudsak fullt likvärdiga.
Beträffande åter den äldre skogen och dess avverkning lär man
få giva företräde åt dimensionslagens bestämmelser, om man icke vill räkna
med att skogsvårdslagen skall genom sin mera populära läggning verka som
en drivfjäder till det bättre, enär den förra dels bereder effektivt skydd åt
en mindre del av denna äldre skog dels föreskriver avverkning av den övriga
delen i enlighet med grunderna för en god hushållning. Den del av virkesförrådet,
som ligger ovanför i dimensionslagen stipulerad minimigräns för
den fria avverkningen, torde i detta sammanhang icke behöva fästas större
avseende vid, då densamma enligt vad erfarenheten visat förekommer i relativt
mycket ringa omfattning. Detta gäller beträffande avverkning för avsalu,
ifråga om avverkning för husbehov är förhållandet omvänt och till
skogsvårdslagens fördel.
Ifråga om åstadkommande av återväxt efter avverkning innehåller skogsvårdslagen
synnerligen effektiva bestämmelser, dels syftar den till att vid avverkningen
leda densamma så, att föryngringsmöjligheterna å naturlig väg
kunna tillvaratagas, dels stadgar den för övriga fall absolut skyldighet att
åstadkomma återväxt medelst kultur efter varje slag av avverkning, således
även efter avverkning för husbehov.
Dimensionslagen däremot befattar sig icke med några avverkningar för
husbehov och kan utöver den för åstadkommande av naturlig föryngring
ledda avverkningen för avsalu samt överhållande av fröträd icke åstadkomma
några åtgärder för föryngring. Såsom återväxtlag betraktad har alltså skogsvårdslagen
ett betydande företräde; framför dimensionslagen.
Sammanställer man alltså de båda lagarnas betydelse både som skogsvårdande
och återväxt åstadkommande lagar måste företräde givas åt skogsvårdslagen.
»
Domänstyrelsen har vidare undersökt, huruvida skogsvårdslagen kunde
anses fullt tillämplig för skogar i kustlanden, och härvid uttalat sig på
följande sätt:
»Vad de skogsbiologiska förhållandena i kustlanden vidkommer, lära dessa
i stort sett icke kunna sägas vara väsentligen annorlunda än de, som äro
rådande uti exempelvis de inre delarna av Väster norr lan ds och Jämtlands
32 Kungi. Maj:ts proposition Nr 95.
län, för vilka delar av landet skogsvårdslagen redan gäller. Den invändningen,
att man ännu icke vore fullt på det klara med huru planteringar
och sådder borde på bästa sätt utföras, torde icke böra tillmätas allt för stor
betydelse, då även med den nya skogsvårdslagens tillämpning det lärer l‘å
förutsättas, att dylika åtgärder begränsas i största möjliga omfattning och
endast tillgripas i sista hand. För övrigt fortskrida erfarenheterna därom
allt raskare för varje år, varför det är att förvänta, att goda rön härutinnan
alltjämt och i allt större omfattning skola göras. Däremot kan det icke vederläggas,
att plantskog och ungskog, åstadkommen såväl på naturlig väg som
genom kultur, i de nordligare delarna av landet äro utsatta för vida större
risker för skadegörelse genom naturföreteelser än vad fallet är i de sydligare
delarna av landet. Men även i detta avseende torde ingen nämnvärd skillnad
kunna påvisas emellan Norr- och Västerbottens läns kustland och de trakter
av Norrland, för vilka skogsvårdslagen redan är gällande.
Den stora styrkan uti skogsvårdslagens bestämmelser rörande avverkning
och föryngring utgör emellertid dess ganska rymligt avfattade bestämmelser
härom, vilka kunna tillämpas allt efter de på skilda orter sig företeende förhållanden,
samt de möjligheter, som lagen därjämte inrymmer, att, där sa
erfordras, tillämpa strängare bestämmelser ifråga om avverkning. Styrelsen
avser med sistnämnda yttrande föreskrifterna i skogsvårdslagens 4 kap.
Bestämmelserna i sistnämnda kapitel, som avse svårföryngrade skogar, äro
nämligen av den art, att dessa å orter, som kräva ett sådant skydd, kunna
införa dimensionslagens mest stränga bestämmelser ifråga om utsyning, vadan
för sådana fall skogsvården skulle komma att tillgodoses icke blott med dimensionslagens
bestämmelser, utan jämväl med skogsvårdslagens föreskrifter om
reproduktionsskyldighet. Det är således efter ett moget övervägande och ett
ingående skärskådande av de båda lagarnas värde såsom skogslagar och tilllämplighet
ifråga om de skogsbiologiska förhållandena inom berörda delar avlandet,
som styrelsen anser sig kunna uttala, att skogsvårdslagen ur dessa
synpunkter bör vara fullt tillämplig för Norr- och Västerbottens läns kustland.
»
Såsom ett ytterligare moment, vilket talade till förmän för skogsvårdslagen,
har domänstyrelsen framhållit, att med hänsyn till den uppfattning,
varå lagen vore byggd, eller att skogsägaren, i samma mån han visade
sig kunna och vilja sköta sin skog efter riktiga grunder, borde erhålla
allt större handlingsfrihet, lagen ägde stor betydelse ur psykologisk synpunkt.
Givet vore nämligen, att, därest skogsägaren i sin strävan att rätt
sköta sin skog kände sig understödd och uppburen av den skogsvårdande
myndighetens förtroende, skogsvården i landet komme att gå framåt i vida
raskare tempo, än om densamma skulle dirigeras av ett tryckande förmynderskap.
Beträffande kustlandsbefolkningens insikt och förmåga att kunna rätt
avverka och vårda sina skogar, har domänstyrelsen uttalat, att man torde
utan tvekan kunna våga det påståendet, att sagda befolkning vore bättre
skickad att tillämpa skogsvårdslagen än exempelvis befolkningen i övriga
delar av Norrland. De avverkningar, som skogsstatspersonalen under snart
en mansålder utfört i kustlanden, hade nämligen givetvis icke undgått att
hos dessas befolkning ingjuta en ganska god uppfattning, huru skogsägaren
borde avverka sin skog, såväl då det vore fråga om gallringar och bestånds
-
Kungl. May.ts proposition Nr 95. 33
vårdande huggningar, som ock då avverkningen skedde såsom slutavverkning.
Vad angår de fiskaliska bestämmelserna i skogsvårdslagen har domänstyrelsen
funnit även dessa vara fullt tillämpliga för ifrågavarande delar
av landet.
Norrlands skogsvärdsförbund har likaledes tillstyrkt skogsvårdslagens
tillämpning å ifrågavarande skogar.
Förbundet har framhållit, att dimensionslagen vilade pa en i skogligt hänseende
felaktig princip samt bunde skogsägarens handlingsfrihet utan motsvarande
gagn för det allmänna, varjämte dess tillämpning måste medföra
stora och sannolikt ökade utgifter för staten. En jämförelse mellan skogsvårdslagen
och dimensionslagen gåve till resultat, att den förra lagen vore
den senare överlägsen såväl i avseende å reglerna för avverkningens bedrivande
som beträffande föreskrifterna om åtgärder för återväxtens tryggande efter
skedd avverkning. För ernående av det med skogsvårdslagens återväxtbestämmelser
avsedda syfte erfordrades dock, att tillräckliga medel för skogsvårdsarbetets
bedrivande efter de riktlinjer, som angåves i 3 kap. av lagen,
ställdes till vederbörande skogsvårdsstyrelsers förfogande. För dimensionslagens
utbytande mot skogsvårdslagen lade de förhållanden, som i kustlanden vore
rådande med avseende å skogarnas föryngring och tillväxt, inga hinder i vägen.
Såsom jag i det föregående berört, hava i de avgivna yttrandena framställts
vissa förslag om ändringar i skogsvårdslagen i samband med dess
utsträckande till kustlanden. Jag torde nu få i ett sammanhang redogöra
för dessa förslag, därvid jag dock förbigår förut omnämnda förslag, att utsy
ningstvång måtte stadgas beträffande ifrågavarande skogar i vidsträcktare
omfattning än som gäller beträffande skogar inom skogsvårdslagens nuvarande
giltighetsområde.
Beträffande 2 § 3 mom. i skogsvårdslagen har en skogsingenjör föreslagit, ~ $
att berörda moment måtte utgå ur lagen. Till stöd härför har anförts, att
även sådana sällskap, som avsåges i nämnda moment, torde komma att
sköta den gagnvirke innehållande ståndskogen efter affärsmässiga grunder
och borde därför vara underkastade skogsvårdslagens bestämmelser.
T fråga om 3 § har av vissa skogsstatstjänstemän föreslagits, att uttrycket
»yngre skog» måtte utbytas mot »ungskog och växtlig medelålders skog»
eller »i god växtkraft varande skog» samt att efter ordet »gallring» måtte
tilläggas »eller ljushuggning». Dessa förslag hava huvudsakligen motiverats
därmed, att begreppet »yngre skog» vore helt främmande för befolkningen
i kustlanden, i följd varav dess bibehållande i lagen skulle medföra svårigheter
vid lagens tillämpning därstädes. Med begreppen ungskog och växtlig
medelålders skog vore däremot kustlandsbefolkningen förtrogen. Härtill
komme, att goda skäl funnes för att låta skyddet för den utvecklingsbara
delen av skogskapitalet i kustlanden sträcka sig längre än i sydligare delen
av landet. För en sådan åtgärd talade de svagare jordbrukens behov av
stöd genom skogsavkastningen och de delvis ogynnsamma föryngringsförBihang
till riksdagens protokoll 192*. 1 saml. 70 höft. (Nr 9.7.) :l
Norrlands
skogsvårds
förbnnd.
Frågor om
ändringar i
skogsvårds
lagen.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
7 §.
» §■
» §■
11 § andra
stycket.
hållandena ävensom historiska skäl. Från nationalekonomisk synpunkt
vore det därjämte av den största betydelse, att utvecklingsbara, i god växtkraft
ännu varande bestånd icke onödigtvis offrades i förtid utan sköttes
och vårdades så, att de tillskyndade ägaren största möjliga avkastning.
T avseende å 5 § har, såsom förut nämnts, föreslagits dels av skogsvårdsnämnden
i Västerbottens län och dels av åtskilliga skogsstatstjänstemän,
att i nämnda paragraf måtte upptagas föreskrift i syfte, att avverkning i
äldre skog skulle såvitt möjligt planläggas och bedrivas på sådant sätt, att
självföryngring kunde påräknas av ett för marken lämpligt trädslag, eller
så, att skogens naturliga återväxt ej äventyrades. Beträffande dessa förslag
och de därför anförda skäl hänvisar jag till den redogörelse jag förut
härutinnan lämnat.
För att underlätta övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen
samt för att även under sistnämnda lag i viss omfattning bibehålla den
till ett ordnat skogsbruk hörande anordningen att före avverkning låta
stämpla skogen hava tvä skogsingenjörer föreslagit, att i 7 § av lagen
måtte upptagas en bestämmelse om rätt för de skogsägare, som så önskade,
att efter anmälan till skogsvårdsstyrelsen erhålla utstämpling genom dennas
försorg utan annan kostnad än för hantlangning. Av en annan skogstjänsteman
har föreslagits, att ersättning för sådan utsyning eller utstämpling,
som avsåges i andra stycket av denna paragraf, borde utgå efter
samma grunder i båda kustlanden samt att dessa grunder borde fastställas
av Kungl. Maj:t.
För att sätta skogsvårdsstyrelserna i tillfälle att utöva en verksam uppsikt
över avverkningar, som företoges inom deras verksamhetsområden,
hava åtskilliga skogsstatstjänstemän föreslagit upptagande i 8 § av föreskrift
om skyldighet för skogsägarna att till skogsvårdsstyrelserna göra
anmälan om tilltänkta avverkningar. En dylik anmälningsplikt skulle ej,
framhålles det, innebära någon förändring i de förhållanden, varmed kustlandsbefolkningen
vore invand.
Beträffande 9 § hava, såsom förut nämnts, från skogsstatshåll framlagts
vissa förslag om inskränkningar av den i berörda paragraf stadgade skyldighet
att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt ävensom om upptagande
i paragrafen av föreskrift om överhållande av fröträd, och torde jag i fråga
om dessa förslag och de därför åberopade skäl få hänvisa till vad jag förut
härom anfört.
För att undvika konflikter emellan vederbörande markägare och innehavare
av avverkningsrätt samt för att i möjligaste mån inskränka upplåtelser
av dylik rätt, vilka upplåtelser ur flera synpunkter ansetts olämpliga,
hava vissa skogsingenjörer och över jägmästare föreslagit den ändring
av 11 § andra stycket, att avverkning på grund av dylik upplåtelse ej
finge företagas utan föregående av skogsvårdsstyrelsen godkänd stämpling.
Härvid har framhållits, att en dylik ändring jämväl skulle medföra,
att det ekonomiska ansvaret för de skogsvårdsåtgärder, som föranleddes av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
35
avverkningen, skulle helt och hållet kunna läggas å markägaren. Därjämte
har föreslagits, att i slutet av förevarande stycke efter orden »genom
överskridande av den upplåtna avverkningsrätten» måtte tilläggas »eller
denna lag», enär härigenom en välbehövlig erinran skulle lämnas om nödvändigheten
att upprätta avtal om avverkningsrätt i överensstämmelse med
skogsvårdslagens bestämmelser.
Mot 20 § har anmärkts, att det vore obehövligt att, såsom i denna paragraf
föreskreves, vid utsyning anbringa särskild rotstämpel. Vid utsyning
enligt dimension slagen brukade träden allenast förses med stämpelmärke
vid brösthöjd.
Beträffande 22 § hava landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län framhållit, att de med avseende å skogsvårdslagens
ifrågasatta tillämpning i kustlanden funne det betänkligt, att försumpad
skogsmark ställts utanför lagen. De vattensjuka markerna inkräktade
särskilt i övre Norrland i oroväckande grad på den egentliga
skogsmarken. Ifrågavarande marker hörde emellertid oftast till de näringsrikaste,
vadan torrläggningen av desamma borde intaga en mycket framskjuten
plats i skogsvården, i synnerhet som dessa marker utan torrläggningsåtgärder
mestadels komme att så småningom övergå till impediment
och därjämte övade stort inflytande på frostländigheten. Enligt landstingets
och förvaltningsutskottets mening borde det statsanslag, som dittills
tilldelats skogsvårdsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län för
ifrågavarande markers bevarande eller försättande i produktivt skick, fortfarande
utgå.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande
här avsedd skogsmark föreslagit, att under 5 kap. i skogsvårdslagen
måtte göras ett sådant tillägg, att försumpad skogsmark, för vars
överförande till produktiv skogsmark anslag utgått av allmänna medel,
vore att betrakta såsom fallande under skogsvårdslagens tillämpning.
Förvaltningsutskottet har därjämte, under erinran att arealen av här avsedd
degenererad mark vore väsentligt mera omfattande i kustlanden än i
landets övriga delar, instämt i berörda uttalande om önskvärdheten, att
förenämnda statsanslag fortfarande komme att utgå.
Två skogsingenjörer hava föreslagit upptagande i förevarande paragraf
av en bestämmelse av det innehåll, att, därest avverkning företoges a försumpad
skogsmark, mark- eller skogsägaren skulle vara skyldig att enligt
av skogsvårdsstyrelsen upprättad eller av densamma godkänd plan verkställa
avdikning för en kostnad, motsvarande högst hälften av de avverkade
trädens värde. En annan skogsingenjör har hemställt, att i förevarande
paragraf måtte i anslutning till bestämmelserna i 10 § av skogsvårdslagen
stadgas skyldighet att torrlägga försumpad skogsmark för eu kostnad, som
högst motsvarade värdet av å marken befintlig ståndskog.
Med avseende å 23 § har framhållits dels av en överjägmästare, att för
sådan omläggning, som i berörda paragraf avsåges, tillstånd av veder
-
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
börande skogsvårdsstyrelse alltid borde erfordras, och dels av en skogsingenjör,
att dylikt tillstånd borde krävas för omläggning av med lagskyddad
skog bevuxen mark till åker ävensom för avverkning av dylik
skog inom tomtområde, då avverkningen företoges av annan än tomtens
bebyggare.
§■ Slutligen har beträffande 25 § anmärkts, att till förekommande av förlust
för kronan vederbörande myndighet ej borde vara ovillkorligen skyldig
att taga olagligen avverkat virke i beslag, då detta läge kvar å skogen
eller fortfarande vore i avverkarens besittning, utan även i dessa fall äga
frihet att yrka ersättning av avverkaren med belopp, motsvarande virkets
värde, samt att det i 2 mom. stadgade bötesmaximum borde avsevärt höjas.
Förutom nu angivna ändringsförslag hava i de avgivna yttrandena
framställts vissa yrkanden om förtydliganden av olika bestämmelser i
skogsvårdslagen.
Domänstyrelsen har ej ansett sig böra biträda något av dessa förslag
eller yrkanden. Styrelsen har härutinnan anfört:
»I många fall lära dessa ifrågasatta ändringar få tillskrivas en viss överdriven
farhåga för att lagens bestämmelser icke skulle komma att tolkas i
den riktning, som vederbörande ansett mest önsklig, men ock vara att tillskriva
en ej fullt riktig uppfattning om, huru de särskilda lagparagrafernas
bestämmelser ingripa i varandra. Styrelsen, som väl kunnat finna detta förklarligt,
har emellertid icke ansett sig böra i vidare mån understödja dessa
önskemål, enär det sannolikt icke skulle visa sig gagneligt att med den allmänna
avfattning, som skogsvårdslagen erhållit, söka i densamma få införda
några särbestämmelser för de nordligaste delarna av landet.»
Norrlands skogsvårdsförbund har i förevarande avseende uttalat enahanda
uppfattning som domänstyrelsen.
Tidpunkten Beträffande tidpunkten för skogsvärdslagens ikraftträdande i kustlanden
Jårdilagens ^ar av ^ere myndigheter föreslagits, att viss övergångstid måtte stadgas
ikraft- för avveckling av dimensionslagen och av de arbeten, som skogsvårdskuttUuidcn.
nämnderna i länen planerat. I fråga om längden av berörda övergångstid
har från vissa håll föreslagits, att den ej måtte överstiga två år, under
det från andra yrkats, att den ej måtte understiga denna tid.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i förevarande avseende anfört, att,
därest skogsvårdslagen trädde i kraft i Västerbottens läns kustland förslagsvis
den 1 januari eller den 1 juli 1925, länets skogsvårdsnämnds hittillsvarande
arheten kunde avvecklas i så god tid, att de kvarvarande
direkt kunde övertagas av den blivande nya skogsvårdsstyrelsen.
Sekreteraren i Norrbottens läns skogsvårdsnämnd har gjort gällande, att
skogsvårdsnämndernas verksamhet utan vidare kunde övertagas av de
blivande skogs vårdsstyrelserna i kustlanden.
Domänstyrelsen har ansett, att skogsvårdslagen lämpligen borde träda i
kraft i kustlanden den 1 januari 1925, samt har till stöd härför anfört:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
37
Inför möjligheten, att en ny skogslag inom kort skulle tillämpas i kustianden,
borde skogsvårdsnämnderna kunna ordna sin verksamhet så, att den
i stort sett kunde vara avslutad vid 1924 års utgång. Då skogsvårdsnämnderna
därjämte avslutade sina räkenskaper och redovisning per kalenderår, torde luden
synpunkten årsskiftet vara lämplig tidpunkt för lagens ikraftträdande.
Men även av en annan anledning syntes starka skäl tala för att ansluta lagens
ikraftträdande till nämnda tidpunkt av året. Befolkningen i de orter, för
vilka skogsvårdslagen skulle komma att gälla, hade nämligen av ålder varit
vana att före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman begära utsyning
av undermålig skog, och torde man med fullt fog kunna antaga, att densamma,
då en ny skogslag skulle tillämpas, komme att i mycket stor utsträckning
vända sig till den nya myndigheten för att erhålla råd och anvisningar samt
eventuell utsyning för planerade avverkningar. Det torde därför icke vara
lämpligt att låta lagen träda i kraft den 1 juli, då härigenom den nya myndighetens
arbete avsevärt skulle försvåras. Skulle alltså statsmakterna före den
1 juli 1924 besluta, att skogsvårdslagen skulle tillämpas inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland å de skogar, för vilka dimensionslagen nu gällde,
syntes det styrelsen ur alla synpunkter mest lämpligt, att lagen trädde i kraft
den 1 januari 1925.
Av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att dimensions- Vep^^uts''
lagen visserligen i stort sett fyllt sitt huvudändamål att skydda den yngre Allmän
skogen i kustlanden mot en överdriven avverkning och i detta avseende
varit till stort gagn för ifrågavarande trakter, men att med den utveckling,
som skogsskötseln i kustlanden numera erhållit, lagens bestämmelser
måste anses föråldrade och olämpliga. De huvudsakliga brister, som från
en rationell skogsvårds synpunkt vidlåda lagen, torde kunna sammanfattas
sålunda, att lagen på grund av den skogliga princip, varå den vilar, i
vissa fall skyddar skog, som bör avverkas, men i andra medgiver avverkning
av skog, som bör sparas, att lagen i viss mån försvårar ett ekonomiskt
utnyttjande av undermålig skog, att lagen saknar effektiva bestämmelser
för tryggande av återväxt samt att den i lagen medgivna vidsträckta
rätten till fri husbehovsavverkning möjliggör skogsskövling. Härtill
kommer, att lagen genom däri stadgade inskränkningar i skogsägarens
förfoganderätt över'' hans skog är ägnad att förringa dennes intresse för
skogen och dess skötsel samt att lagens handhavande medför betydande
kostnader för statsverket.
Om sålunda en avlösning av dimensionslagen maste anses önskvärd,
uppstår givetvis frågan om beskaffenheten av den lagstiftning, som bör
ersätta densamma. På sätt framhållits såväl av 1915 års riksdag vid antagandet
av nu gällande dimensionslag som av 1923 års riksdag i dess
förenämnda skrivelse nr 278, bör härvid självfallet i första rummet undersökas,
huruvida den allmänna skogsvårdslagen kan anses ägnad att tilllämpas
å de under dimensionslagen nu lydande skogarna. Den enhetlighet
i skogslagstiftningen för kustlanden och landet söder därom, som härigenom
skulle vinnas, vore uppenbarligen i och för sig en betydande fördel.
Innan jag ingår på en dylik undersökning, torde böra framhållas, att
38
Kungl. Maj. ts proposition Nr 95.
någon tvekan näppeligen kan råda därom, att skogsvårdslagen i högre
grad än dimensionslagen är ägnad att tillgodose en rationell skogsvårds
fordringar. De nära nog enstämmiga uttalanden, som härutinnan gjorts
av i ärendet hörda myndigheter, giva detta otvetydigt vid handen. Skogsvårdslagens
företräde i berörda avseende är särskilt framträdande beträffande
den för kustlanden betydelsefulla frågan om tryggande av skogens återväxt,
i vilket ämne lagen, på sätt domänstyrelsen erinrat, innehåller synnerligen
effektiva bestämmelser.
Frågan om skogsvårdslagens tillämplighet å de under dimensionslagen
nu lydande skogar har i de avgivna yttrandena gjorts till föremål för
ingående granskning. Flertalet av de hörda myndigheterna, däribland
domänstyrelsen och båda länsstyrelserna, hava härvid kommit till det
resultat, att skogsvårdslagen åtminstone i stort sett måste anses väl ägnad
att tillämpas å ifrågavarande skogar. I vissa yttranden, särskilt dem, som
avgivits av skogsingenjörer och kommuner i nordligare delen av Norrbottens
läns kustland, har emellertid en motsatt uppfattning kommit till
synes.
Vid bedömandet av förevarande fråga torde i första rummet hänsyn böra
tagas därtill, huruvida i kustlanden rådande skogsbiologiska förhållanden
äro sådana, att berörda trakter betinga en annan skogslagstiftning än landets
sydligare delar. På sätt av utredningen framgår, torde visserligen några
mera väsentliga skiljaktigheter i berörda avseende ej förefinnas mellan
kustlanden och de delar av Norrland, för vilka skogsvårdslagen redan är
gällande, men förekomma dock mellan dessa områden vissa olikheter härutinnan,
som i detta sammanhang böra uppmärksammas. De mera framträdande
av dessa bestå däri, att åstadkommande av föryngring genom
sådd och plantering understundom möter större svårigheter i kustlanden
än i Norrlands sydligare delar samt att skogsmarken i kustlanden lider av
försumpning i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är beträffande
landet söder därom.
Vad först angår berörda föryngringssvårigheter, hava i vissa yttranden
farhågor uttalats för att skogsvårdslagens återväxtbestämmelser på grund
av dessa svårigheter skulle bliva allt för betungande att tillämpa i kustlanden.
Härvid är emellertid att märka, att inom vissa områden av kustlanden
förhållandena torde vara sådana, att skogsvårdslagens bestämmelser
om svårföryngrade skogar där böra vinna tillämpning. Beträffande övriga
delar av kustlanden torde böra uppmärksammas, dels att den i 5 § av
lagen upptagna bestämmelsen om avverkning i äldre skog måste anses
innebära, att å trakt, där konstlad föryngring överhuvud ej kan erhållas
eller där det är ovisst, huruvida detta kan ske, avverkning ej får bedrivas
på sådant sätt, att skogens naturliga återväxt äventyras, dels ock att skogsvårdsstyrelse
genom utövande av den styrelsen enligt 17 § av lagen tillkommande
befogenhet att fordra ställande av säkerhet för reproduktionskostnader
i allmänhet torde kunna förebygga, att avverkning inom styrel
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
39
sens verksamhetsområde bedrives på sådant sätt, att mera omfattande eller
kostsamma kulturåtgärder efter avverkningen erfordras. På grund härav
och då det givetvis är att förvänta, att de blivande skogsvårdsstyrelserna
i kustlanden vid tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser komma
att taga den största hänsyn till därstädes rådande föryngringsförhållanden,
vilket bestämmelsernas avfattning till fullo möjliggör, torde med avseende
å dessa förhållanden någon betänklighet ej höra möta mot skogsvårdslagens
utsträckande till kustlanden.
Vad därefter angår i kustlanden förefintlig försumpad skogsmark, är
att märka, att dimensionslagen utan inskränkning äger tillämpning å dylik
mark, under det mark av denna beskaffenhet på grund av stadgandet i
22 § av skogsvårdslagen i viss omfattning faller utanför sistnämnda lag.
Med anledning härav har i vissa yttranden föreslagits, att skogsvårdslagen
i samband med dess antagande att gälla för kustlanden borde förlänas
utsträckt tillämplighet beträffande där befintlig försumpad skogsmark. Då
emellertid nyssberörda stadgande i lagen med hänsyn till sin ordalydelse
och de därför anförda motiv är att tolka restriktivt, torde den skogsmark,
som enligt samma stadgande är undantagen från skogsvardslagens tillämpning,
näppeligen ur skoglig synpunkt fa anses vara av större betydelse.
På grund härav och då det ej synes böra ifrågakomma att beträffande
kustlanden meddela strängare bestämmelser i fråga om här avsedd mark
än dem, som ansetts böra föreskrivas för landets sydligare delar, torde vad
i förevarande avseende föreslagits böra lämnas utan bifall. Härav följer,
att i den mån från skogsvårdslagens tillämpning undantagen försumpad
skogsmark i kustlanden bör bliva föremål för skogsvårdsåtgärder, dylika
åtgärder böra ankomma på de blivande skogsvårdsstyrelserna därstädes,
för vilket ändamål erforderliga medel torde böra ställas till dessas förfogande.
Förutom nu angivna skiljaktigheter i förevarande hänseende mellan
kustlanden och landet söder därom torde, på sätt av utredningen framgår,
jämväl vissa andra mindre framträdande sådana förefinnas. Då emellertid,
såsom domänstyrelsen framhållit, skogsvårdslagens grundläggande bestämmelser
äro så tänjbart avfattade, att de lämna utrymme för en efter olika
orters förhållanden avpassad tillämpning, torde hinder ej föreligga att vid
lagens tillämpning i kustlanden taga vederbörlig hänsyn till dessa skiljaktiglieter.
I blivande reglementen för skogsvårdsstyrelserna i kustlanden
torde erinran om skogsvårdsstyrelsernas skyldighet i detta hänseende lämpligen
kunna intagas.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att ur rent skogliga synpunkter
skogsvårdslagen måste anses lämpad att gälla för ifrågavarande trakter.
Ej heller eljest synes grundad anledning föreligga att ifrågasätta skogsvardslagens
lämplighet för dessa områden. Vad särskilt angår kustlandsbefolkningens
förmåga att rätt tillämpa lagens bestämmelser torde med
hänsyn till vad domänstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan
anfört goda skäl föreligga för antagandet, att berörda befolkning
40
Kun al. Maj.ts proposition Nr 95.
äger minst lika stora förutsättningar i berörda avseende som befolkningen
i de under lagen nu lydande delarna av Norrland. Det måste för övrigt
förutsättas, att skogsägarna i kustlanden, vilka äro invanda vid att få
avsaluvirket utsynat av skogsstatens tjänstemän, efter lagens ikraftträdande
i kustlanden komma att i stor utsträckning vända sig till vederbörande
skogsvårdsstyrelse för erhållande av råd och upplysningar med avseende
å tilltänkta avverkningar, ett tillvägagångssätt, vara lagen i sin 6 § giver
direkt anvisning. Beträffande de från vissa håll uttalade farhågor för att
kustlandsbefolkningen skulle komma att missbruka den i lagen medgivna
fria avverkningsrätten torde det vara tillräckligt att erinra om de synnerligen
effektiva bestämmelser, som lagen innehåller till förhindrande av
dylikt missbruk, vilka bestämmelser de blivande skogsvårdsstyrelserna ej
torde underlåta att vid behov tillämpa.
Yrkanden om
uppskov med
den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden.
Med hänsyn till vad jag nu anfört om skogsvårdslagens tillämplighet
å ifrågavarande skogar anser jag tillräckliga skäl ej föreligga för de från
vissa håll framställda yrkandena om uppskov med frågan om lagens antagande
för dessa skogar i och för vinnande av erfarenhet om lagens
verkningar inom dess nuvarande giltighetsområde.
ändringar^i På sätt törut namnts> hava i de avgivna yttrandena framställts vissa
skogsvårds- förslag om ändringar i skogsvårdslagen i samband med dess utsträckande
tagen. till kustlanden, och torde jag nu få ingå på en granskning av dessa
förslag.
Vad angår förslagen om stadgande av utsyningstvång beträffande ifrågavarande
skogar jämväl i vissa andra fall än de, som avses med skogsvårdslagens
bestämmelser om svårföryngrade skogar, finner jag med hänsyn till
vad jag nyss anfört om kustlandsbefolkningens förmåga att tillämpa skogsvårdslagen
och de i lagen upptagna bestämmelser till förhindrande av
skogsskövling dessa förslag ej böra vinna avseende.
Beträffande förslagen om införande i lagen av viss definition av begreppet
»yngre skog» torde det näppeligen med fog kunna göras gällande,
att tolkningen av detta begrepp skulle medföra större svårigheter i kustlanden
än annorstädes. Jag hänvisar i detta avseende särskilt till vad
länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan anfört. Med hänsyn till vad
i skogsvårdslagens motiv anförts om innebörden av berörda begrepp torde
det ej heller behöva befaras, att den tolkning av begreppet, som vid skogsvårdslagens
blivande tillämpning i kustlanden kan komma att därstädes
vinna hävd, skall inskränka dess räckvidd därhän, att erforderligt skydd
för den mera utvecklingsbara delen av skogstillgången i dessa trakter ej
beredes. Jag anser mig följaktligen böra avstyrka även dessa förslag.
Vidkommande förslagen om ändringar i 5 § av lagen i huvudsakligt
syfte att begränsa rätten till sådan avverkning i äldre skog, som äventyrar
skogens naturliga återväxt, samt om vissa inskränkningar i den i
Kungl. Muj:ts proposition Nr 95.
41
9 § stadgade reproduktionsskyldigheteu, torde jag till en början fä erinra
därom, att under förarbetena till skogsvårdslagen liknande förslag framställdes
med avseende å dess nuvarande giltighetsområde, vilka förslag
emellertid ej vunno beaktande. Av vad jag i det föregående anfört om
de i kustlanden rådande skogsbiologiska förhållanden och skogsvårdslageus
tillämplighet å dessa torde framgå, att ej heller för kustlandens del tillräckliga
skäl föreligga att vid skogsvårdslagens utsträckande dit i denna
upptaga några särbestämmelser i förevarande syften. Jag finner mig förty
ej heller kunna tillstyrka dessa förslag.
Det nu anförda äger i huvudsak tillämpning även å förslaget om upptagande
i 9 § av sådan föreskrift om överhållande av fröträd, som
inrymts i. 19 § av lagen. Jag avstyrker förty även detta förslag.
I fråga om förslagen om utsträckande av skogsvårdslagens giltighet
med avseende å i kustlanden befintlig försumpad skogsmark hänvisar jag
till vad jag förut härom anfört i samband med frågan om lagens allmänna
tillämplighet å ifrågavarande skogar.
Vad slutligen angår övriga framställda ändringsförslag, hava dessa ej
föranletts av särskilda i kustlanden rådande förhållanden utan grunda sig
på skäl, som i lika eller väsentligen lika mån hänföra sig till skogsvårdslagens
nuvarande giltighetsområde. Då emellertid tillräcklig erfarenhet
om skogsvårdslagens verkningar inom berörda giltighetsområde ännu ej
vunnits för att frågan om en revision av lagen skulle kunna i detta sammanhang
upptagas, anser jag sistnämnda förslag böra lämnas utan avseende.
Av den nu ifrågasatta utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde
föranledes emellertid givetvis sådan ändring i 2 § av lagen, att
bland de från lagens tillämpning undantagna skogar ej vidare inbegripas
skogar under dimensionslagen.
I övrigt finner jag anledning ej föreligga att föreslå ändring i lagen
med hänsyn till berörda utsträckning.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att skogsvårdslagen utan annan
ändring än den nyss angivna antages att gälla för de skogar, som nu
lyda under dimensionslagen.
Vad angår den tidpunkt, från vilken skogsvårdslageu bör vinna tillämpning
å nyss berörda skogar, ansluter jag mig till den av domänstyrelsen
härutinnan uttalade mening. Berörda tidpunkt torde sålunda böra bestämmas
till den 1 januari 1925.
Vid dimensionslagens avlösande av skogsvårdslagen torde vissa övergångsbestämmer
vara erforderliga.
Ikraft
trädande.
Övergångs
bestämmelser.
Av allmänna regler torde följa, att rättsförhållanden, som uppkommit Äldre amerkgenom
avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårds- n?flr''
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Avverkningstillstånd
m. m
lagens ikraftträdande i kustlanden, böra bedömas enligt den vid tiden för
avverkningarnas verkställande gällande lagen. Denna grundsats innebär
å ena sidan, att något krav å reprodu ktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen
ej bör kunna framställas med anledning av dylika avverkningar.
A andra sidan följer därav, dels att överträdelser av dimensionslagen, som
vid berörda avverkningar ägt rum, böra straffas efter denna lag jämväl
efter skogsvårdslagens ikraftträdande, dels oek att den, som verkställt avverkning
för husbehov enligt 1 § andra stycket av dimensionslagen, i avseende
å rätten att förfoga över därvid avverkat virke samt påföljd för
lagstridigt dylikt förfogande ävensom beträffande virkets försågning bör
vara underkastad dimensionslagens bestämmelser jämväl efter nyss angivna
tidpunkt. Vidare torde berörda grundsats hava till följd, att, därest
beträffande här avsedd avverkning föreskrift enligt 4 § i dimensionslagen
meddelats om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd
vederbörligen stämplats, vad i dimensionslagen är stadgat om förbud mot
avverkning av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara
att gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande. Ett upphävande av detta
förbud beträffande ifrågavarande avverkningar skulle uppenbarligen kunna
medföra betänkliga konsekvenser. I anslutning till vad sålunda anförts
torde föreskrift böra meddelas därom, att i fråga om avverkning, som ägt
rum före skogsvårdslagens ikraftträdande i kustlanden, därstädes förut
gällande bestämmelser skola äga tillämpning.
Beträffande avverkningstillstånd ocb avverkningsföreskrifter, som meddelats
enligt dimensionslagen av skogstjänsteman, liar domänstyrelsen föreslagit,
att dylika tillstånd och föreskrifter skulle fortfara att gälla efter
skogsvårdslagens ikraftträdande samt att handling, som innefattade överträdelse
av tillstånd eller föreskrift, som nyss sagts, skulle bedömas enligt
dimensionslagen, även om handlingen begåtts efter berörda tidpunkt. Detta
förslag, som givetvis förutsätter, att den avverkning, som avses med ifrågavarande
tillstånd och föreskrifter, ej slutförts före skogsvårdslagens ikraftträdande,
synes åsyfta, att berörda tillstånd och föreskrifter efter nyss angivna
tidpunkt skulle bibehålla enahanda giltighet som under dimensionslagen
och att sålunda å fastighet, som dylikt tillstånd avser, annan än i
tillståndet medgiven avverkning av undermålig skog med undantag av
avverkning för husbehov ej skulle få äga rum, så länge tillståndet vore
gällande. Detta skulle emellertid i själva verket innebära, att beträffande
sådan fastighet dimensionslagen under nyss angivna tid skulle fortfara att
äga tillämpning. En dylik anordning, enligt vilken ifrågavarande skogar
under en övergångstid skulle komma att lyda under olika lagar, vore
emellertid uppenbarligen olämplig. Å andra sidan synes det ej kunna
förordas, att berörda tillstånd och föreskrifter skulle helt förfalla vid skogsvårdslagens
ikraftträdande, enär detta vore ägnat att dels onödigtvis för
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
43
svåra övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen och dels att öka
faran för planlösa och överdrivna avverkningar under skogsvårdslagens
första giltighetstid. Med hänsyn härtill tinner jag mig höra tillstyrka, att
ifrågavarande tillstånd och föreskrifter förlänas giltighet efter skogsvårdslagens
ikraftträdande på det sätt, att avverkning enligt dylikt tillstånd och
i samband därmed meddelad föreskrift må obehindrat verkställas efter
berörda tidpunkt, dock med viss tidsbegränsning, som lämpligen torde
kunna sättas till fem år från tillståndets meddelande, om ej kortare tid
härutinnan föreskrivits vid meddelandet, men att överträdelse av tillståndet
eller föreskriften ej skall medföra ansvar enligt dimensionslagen utan
allenast hava till påföljd, att avverkningen hemfaller under skogsvårdslagen.
Utan särskild föreskrift torde det vara tydligt, att med avseende ä
avverkning, som verkställes enligt tillstånd och föreskrift, som nyss sagts,
skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej höra äga tillämpning.
Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelse
meddelats enligt 7 § i dimensionslagen, synes uppenbart, att även
dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens
ikraftträdande, höra fortfara att gälla efter sagda tidpunkt. Härvid
är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej blott rätt
utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att vid meddelande
av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget skall
vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa sig dylik
föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande
höra medföra tillämpning av föreskriven vitespåföljd. Härav torde följa,
att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd tid men överskrider
tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större område än
tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller, utan
allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å den
del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning
enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och
finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av
skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen
återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet
förfaller.
Därest skada, som omförmäles i 10 § i skogsvårdslagen, uppkommit a
ifrågavarande skogar, innan skogsvårdslagen vinner tillämpning å dessa,
torde enligt allmänna regler skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej böra
erhålla tillämpning å dylik skada. Ehuru behövligheten av en uttrycklig
föreskrift i detta avseende torde kunna ifrågasättas, synes dock, då ett
dylikt stadgande upptagits bland skogsvårdslagens nuvarande övergångsbestämmelser,
en motsvarande föreskrift höra även i detta fall meddelas.
Tillstånd till
odUngsfti
retag.
Skada enligt
10 § skogsvårdslagen.
44
Kungl. M<ij:ts proposition Nr 9~>.
Befogenhet att
vidtaga vissa
åtgärder m. m.
Äldre upplåt
elur av
avverkninqsrätt.
En del av de bestämmelser i dimensionslagen, som enligt vad förut
nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande,
förutsätta vidtagande av vissa åtgärder av skogstjänsteman eller annan
befattningshavare vid skogsstaten. Likaledes förutsättes i lagen, att vid
utförande av avverkning eller odlingsföretag, vartill tillstånd enligt lagen
meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av skogstjänsteman eller genom
dennes försorg. Då den för dimensionslagens tillämpning anställda särskilda
skogsstatspersonal efter lagens upphörande icke vidare bör tagas i anspråk
för hithörande uppgifter utan kunna disponeras för andra ändamål, synas
förenämnda åtgärder efter nyssnämnda tidpunkt böra ankomma på de
blivande skogsvårdsstyrelserna i kustlanden. Vad angår beslagtagande av
virke, som kan dömas förbrutet, torde dock befogenhet att vidtaga sådan
åtgärd lämpligen böra tillkomma jämväl hos skogsvårdsstyrelserna anställda
befattningshavare med skoglig utbildning.
I ett flertal yttranden har föreslagits, att vid skogsvårdslagens utsträckande
till kustlanden föreskrift måtte meddelas därom, att avverkningsrätt,
som upplåtits beträffande fastighet inom skogsvårdslagens nya
giltighetsområde före lagens ikraftträdande, efter denna tidpunkt ej måtte
få tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde med dessförinnan
tillämpade regler, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren
annorlunda överenskommits. I vissa yttranden har tillika föreslagits,
att tillgodogörandet av dylik avverkningsrätt efter nyss angivna
tidpunkt måtte få äga rum allenast efter av skogsvårdsstyrelsen verkställd
utsyning och stämpling, om ej annan överenskommelse träffades mellan
kontrahenterna.
Dessa förslag torde hava föranletts därav, att under den tid, dimensionslagstiftningen
varit gällande i kustlanden, vid upplåtelser av avverkningsrätt
därstädes ofta förfarits på det sätt, att avverkningsrättshavaren medgivits
rätt att å den fastighet, upplåtelsen avsett, tillgodogöra sig all skog,
som under upplåtelsetiden lagligen finge därå avverkas. Vid dylika upplåtelser
torde väl kontrahenterna i regel hava utgått från den förutsättning,
att avverkningsrättshavaren beträffande undermålig skog för annat ändamål
än husbehov skulle äga tillgodogöra sig allenast de träd, som med tilllämpande
av gällande dimensionslag under upplåtelsetiden bleve utsynade å
fastigheten, men kan detta dock ej antagas alltid hava varit fallet. Särskilt
där vederlaget för upplåtelsen hestämts skola utgå i förhållande till
myckenheten av det avverkade virket, är ej uteslutet, att kontrahenterna
avsett, att avverkningsrätten efter ny skogslagstiftnings ikraftträdande
skulle få tillgodogöras i den omfattning, som enligt denna lagstiftning
bleve medgivet. För sistnämnda fall bör givetvis en reglering, som åsyftar
att efter dimensionslagens upphörande begränsa avverkningsrättens tilLgodogörande
i enlighet med de i samma lag stadgade grunder, ej ifrågakomma,
och torde detta väl näppeligen med nyssberörda förslag vara avsett.
Kungl. Maj:ts proposition Ar 95.
45
Y''ad åter angår förstnämnda, vanligen förekommande fall torde den omständigheten,
att den vid upplåtelsen gällande skogslagstiftningen ersättes med
en annan friare sådan, icke medföra någon ändring i avverkningsrättens
innehåll, sådant detta är att bestämma med hänsyn till förutsättningarna
för upplåtelsen. Däremot har givetvis ett upphävande av förstnämnda lagstiftning
till följd, att i avseende å sättet för avverkningsrättens tillgodogörande
upplåtelsen ej vidare är underkastad samma lagstiftnings föreskrifter.
Då av det nu anförda framgår, att vad i förenämnda yttranden föreslagits
beträffande den omfattning, vari här avsedd avverkningsrätt ma
tillgodogöras efter skogsvårdslagens ikraftträdande, redan gäller enligt allmänna
avtalsregler, synes det näppeligen vara behövligt eller ens lämpligt
att meddela en uttrycklig föreskrift i detta hänseende. Visserligen
kan det antagas, att en dylik föreskrift i viss mån skulle vara ägnad att
förekomma tvister mellan fastighetsägare och avverkningsrättshavare, men
måste det å andra sidan befaras, att föreskriften komme att föranleda den
missuppfattning, att däri stadgades något annat än vad som eljest skulle
gälla, och sålunda bliva föremål för oriktig tillämpning. Av dessa skäl
finner jag mig böra avstyrka vad i detta hänseende föreslagits.
Vad därefter angår förslagen att åt vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle
uppdragas att verkställa utsyning och utstämpling i och för tillgodogörandet
av här avsedd avverkningsrätt, torde till en början böra framhållas,
att ur skogsvård ssynpunkt ett bibehållande av utsyningstvång för dessa
fall givetvis ej är påkallat. Såsom motiv för en dylik åtgärd torde allenast
kunna åberopas, att därigenom fastställandet av det virkesbelopp,
som avverkningsrättshavaren efter skogsvårdslagens ikraftträdande äger
tillgodogöra sig, skulle underlättas samt skydd beredas fastighetsägaren
mot överskridande av avverkningsrätten. Bestämmandet av berörda virkesbelopp
torde emellertid i flertalet fall ej möta några större svårigheter,
enär god ledning i detta avseende torde erhållas genom de utsyningar, som
ägt rum å vederbörande fastigheter under dimensionslagens giltighetstid.
Vad åter angår fastighetsägarens skyddande i berörda avseende, är detta
givetvis i och för sig önskvärt men torde näppeligen böra påkalla vidtagandet
av en så omfattande och ingripande åtgärd som föreskrivande av
utsyningstvång. Jag tillåter mig i detta avseende erinra, att ett stort antal
av ifrågavarande avverkningsrätter torde innehavas av större trävarubolag,
vilka dels i sitt eget intresse kunna förväntas förvärva sig noggrann
kännedom rörande den omfattning, vari de äga tillgodogöra sig avverkningsrätterna
efter skogsvårdslagens trädande i kraft, samt begränsa sina
virkesuttag i enlighet härmed, dels ock äga sådan ekonomisk soliditet, att.
'' därest ett överskridande av avverkningsrätterna från deras sida skulle äga
rum, fastighetsägarens rätt till ersättning är tryggad. Härtill kommer,
att ett dylikt överskridande i många fall torde komma att strida mot skogsvårdslagens
bestämmelser om avverkning i yngre skog och sålunda öppna
möjlighet för fastighetsägaren att hos skogsvårdsstvrelsen utverka avverk
-
46
Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.
ningsförbud å den skog, avverkningsrätten avser. I vissa fall torde fastighetsägaren
jämväl kunna erhålla skingringsförbud enligt utsökningslagen.
Med avseende å frågan om bibehållande av utsyningstvång för
dessa fall är även att märka, att en föreskrift härom under alla förhållanden
torde böra göras beroende därav, att kontrahenterna äro ense om
tillämpande av dylikt tvång eller att domstol finner avverkningsrättsupplåtelsen
hava sådan innebörd, att rättens tillgodogörande efter skogsvårdslagens
ikraftträdande skall begränsas enligt de i dimensionslagstiftningen
angivna grunder. En dylik föregående prövning av domstol torde emellertid
i ej oväsentlig mån förringa betydelsen av en föreskrift i berörda syfte.
På grund härav och då ett bibehållande av ett speciellt utsyningstvång
för dessa fall skulle vara förenat med betydande praktiska och administrativa
olägenheter, finner jag mig jämväl böra avstyrka de i detta avseende
framställda förslagen.
Däremot synes det lämpligt, om skyldighet stadgas för de blivande
skogsvårdsstyrelserna i kustlanden att på framställning av vederbörande
kontrahenter tillhandagå dessa med utsyningar av träd, som på
grund av här avsedda avverkningsrätter må avverkas efter skogsvårdslagens
ikraftträdande. Härigenom skulle tillfälle beredas kontrahenterna
att på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt få hithörande spörsmål avgjorda.
Dylika utsyningar, som på skogsvårdsstyrelsernas uppdrag torde
böra förrättas av vederbörande länsjägmästare eller andra hos styrelserna
« anställda befattningshavare med skoglig utbildning, skulle dock givetvis
ej vara bindande för kontrahenterna i vidare mån än de själva därom
överenskommit. Då en verksamhet av nu ifrågasatt beskaffenhet torde
kunna inrymmas under de allmänna uppgifter, som enligt skogsvårdsstyrelseförordningen
böra tillkomma de blivande skogsvårdsstyrelserna i
kustlanden, synes det vara tillfyllest, att en föreskrift i detta hänseende
upptages i skogsvårdsstyrelsernas blivande reglementen. Härvid bör
emellertid tillses, att föreskriften på lämpligt sätt bringas till vederbörande
rättsägares kännedom.
Därest, på sätt nu föreslagits, avverkning enligt före skogsvårdslagens
ikraftträdande upplåten avverkningsrätt efter denna tidpunkt får äga rum
utan föregående obligatorisk utsyning, torde skogsvårdslagens återväxtbestämmelser
böra äga tillämpning å dylik avverkning.
Administra■ På sätt i det föregående förutsatts, torde i samband med sltogsvårds
elonomiska
^uSens införande i kustlanden skogsvårdsstyrelser böra inrättas därstädes
spörsmål, för utövande av uppsikt å lagens tillämpning i dessa trakter. För bestridande
aAr kostnaderna för dessa skogsvårdsstyrelsers verksamhet torde
skogsvårdsavgifter böra erläggas i kustlanden för virke, som därstädes
avverkas å skogar, varå lagen kommer att äga tillämpning, samt vissa
allmänna skogar. Nu angivna frågor ävensom de övriga administrativa
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
47
och ekonomiska spörsmål, som äga samband med den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden,
torde jag sedermera få anmäla för Kungl. Maj:t.
Jag torde härefter få övergå till frågan om skogsvårdslagens tillämpning
å de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen och äro belägna i Västernorrlands
och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland.
Såsom jag förut nämnt, äro dessa skogar av tre särskilda slag, nämligen
dels skogar å skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866,
dels till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, som omförmälas i skrivelsen
till kammarkollegium den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899,
dels ock skogar å kronohemman och krononybyggen under åborätt. Samtliga
dessa skogar äro nu enligt lappmarkslagen underkastade utsyningstvång.
Redan före lappmarkslagens tillkomst gällde bestämmelser om utsyningstvång
för ifrågavarande skogar.
Genom förordningen den 29 juni 1866 stadgades dylikt tvång beträffande
Norrland och Kopparbergs län för sådana skattehemman, som uppkomme
av nybyggen, vilka upplätes från kronan efter den 29 juni 1866, eller av
sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit inom behörig tid fullgjorda. Enligt berörda förordning med
viss däri genom kungörelsen den 20 april 1883 (nr 16 s. 10) verkställd
ändring skulle beträffande dylika hemman gälla, att skattemannen ej skulle
äga annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan
utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning
och stämpling av vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller
försälja vad därutöver kunde, med bevarande för framtiden av skogens
bestånd, årligen avverkas. Därest ägare av skattehemman, som i förordningen
avsåges, för skogsmarks uppodling till åker eller äng ville å hemmanet
fälla skog utöver husbehovet och den årsavverkning, som enligt
vad nyss sagts finge äga rum, skulle han därom göra anmälan hos vederbörande
skogstjänsteman, som hade att verkställa besiktning å den uppgivna
odlingsmarken samt insända instrumentet häröver jämte eget yttrande
i ärendet till länsstyrelsen. Funnes skäl att för ändamålet medgiva avverkning,
skulle länsstyrelsen för odlingens fullbordande utsätta viss tid
vid lämpligt vite, varefter skogstjänstemannen, därest avverkning medgivits,
i behörig ordning å odlingstrakten utsynade och utstämplade virket,
som därefter finge av hemmansägaren fritt fällas och användas.
Av motiveringen till den proposition, nr 54, varmed Kungl. Maj:t för
1865—1866 års riksdag framlade förslag till nyssnämnda förordning, framgår,
att förordningen avsåg att beträffande omförmälda skattehemman förhindra
den skogsskövling, som vid ifrågavarande tid i stor utsträckning
Frågan om
skogsvårdslagens
tilP
lämpning i
vissa skogar
under lappmarkslagen.
Historik.
Förordningen
den 29 juni
1S66.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Skrivelsen till
kammarkollegium
den 29
juni 1866.
förekom å enskilda skogar i Norrland och Dalarna. Att förordningens
tillämplighet inskränktes till nyss angivna skattehemman berodde enligt
berörda motivering därpå, att någon inskränkning i den dispositionsrätt,
som enligt då gällande författningar tillkomme ägare av redan befintligt
skattehemman i avseende å därtill hörande skog eller innehavare av redan
lagligen anlagda nybyggen i avseende å den skog, som genom framdeles
skeende avvittring kunde dem tillfalla, icke ansågs kunna ifrågakomma.
Däremot fann man någon betänklighet ej möta att i fråga om nybyggen,
vilkas anläggande då ännu icke blivit av vederbörande myndighet medgivet,
eller beträffande sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna odlingsoch
byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blivit i enlighet med gällande
författningar verkställda och över vilka kronans dispositionsrätt i
följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser meddelades,
varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma efter
fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig natur av
skattehemman, i det allmännas intresse underkastades förut angivna inskränkning
i rättigheten till skogens begagnande.
Samtidigt med utfärdande av berörda förordning meddelade Kungl.
Maj:t i förenämnda skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 vissa
bestämmelser om försäljning till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs
län och de norrländska länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att
med undantag av s. k. renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i
nämnda län, vilka erbjöde ringa tillfälle till odling och vare sig genom
sitt läge i oregelbundna figurer inom och emellan byars och utbrutna
hemmans områden eller annars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore
lämpliga att såsom kronoparker bibehållas, skulle enligt Kungl. Majrts
beprövande i varje särskilt fall antingen, där vissa hemman eller byalag
å marken begagnade mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas
utan skatteköpeskilling men med tillökning i hemmanens mantal och ränta,
på sätt avvittringsförfattningarna föreskreve, eller ock beläggas med skogsränta
i enlighet med vad förordningen den 28 juni 1775 samt kungl.
brevet den 5 december 1780 för skattläggningarnas verkställande i Savolax
och Karelen föreskreve samt åt den högstbjudande under äganderätt försäljas.
I bägge dessa fall skulle emellertid blivande enskilda ägare av
marken i fråga om nyttjanderätten till därå växande skog vara underkastade
enahanda bestämmelser, som enligt förordningen den 29 juni 1866
gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet av nybygge, vilket
därefter upplätes från kronan.
I förenämnda proposition nr 54 till 1865—1866 års riksdag, varmed
Kungl. Maj:t jämväl framlade förslag till nyssangivna bestämmelser, framhölls
såsom motivering för dessa, att Kungl. Maj:t ej ansett de delar av
överloppsmarkerna, vilka vore mindre tjänliga till kronoparker, böra såsom
sådana bibehållas. Då emellertid många av dessa överloppmarker vore
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
4!)
av den beskaffenhet, att de ej kunde till någon väsentligare del uppodlas,
borde de lämpligast användas till skogsbruk under enahanda kontroll å
avverkningen, som Kungl. Maj:t ansett böra äga rum för därefter anlagda
nybyggens skogar. Av propositionen framgår vidare, att ifrågavarande
bestämmelser beträffande vissa av däri angivna överloppsmarker
ansågos bereda en för skogsvården lämpligare form än den, som tidigare
i detta avseende tillämpats.
De i berörda skrivelse till kammarkollegium med avseende å ifrågavarande
överloppsmarker stadgade försäljningsvillkor ändrades sedermera
genom kungörelsen den 26 maj 1899. Härvid skedde dock ej någon rubbning
i föreskriften, att enskilda ägare av ifrågavarande marker skulle
beträffande därå befintlig skog vara underkastade förut angivna bestämmelser
i förordningen den 29 juni 1866.
De i nyssnämnda förordning meddelade bestämmelser om utsyningstvång
utsträcktes sedermera dels genom stadgan den 30 maj 1873 (nr 26 s. 1)
om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker att gälla
för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med avseende
å dem vid avvittring tilldelad skog och dels genom skrivelsen till
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 att äga tillämpning beträffande
dylika hemman och lägenheter inom Sårna socken med Idre
kapellag.
Förutom beträffande nu angivna enskilda skogar i Norrland och Dalarna
gällde före lappmarkslagens tillkomst bestämmelser om utsyningstvång
jämväl ifråga om vissa kronan tillhöriga skogar därstädes, vilka upplåtits
åt enskilda till nyttjande. I förordningen den 26 januari 1894 (nr
17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket stadgades
sålunda dylikt tvång beträffande, bland annat, kronohemman och krononybyggen
under åborätt i de sex norra länen med avseende å de områden,
som blivit för dem genom avvittring bestämda och avrösade. Enligt 43
och följande §§ i förordningen fick avverkning å dylikt hemmans
eller nybygges skog för annat ändamål än hemmanets eller nybyggets oundgängliga
husbehov i allmänhet ej äga rum utan föregående utsyning av
vederbörande skogstjänsteman.
Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna lag tillämpning
ej allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad förut nämnts underkastats
förenämnda bestämmelser i 1866 års förordning, dock med undantag
av vissa allmännings- och husbehovsskogar i lappmarkerna, utan även
å omförmälda kronohemman och krononybyggen under åborätt inom avvittrade
delar av de sex norra länen. Till stöd härför åberopades beträffande
sistnämnda hemman och nybyggen i motiveringen till den proposition,
nr 69, varmed förslag till berörda lag förelädes 1915 års riksdag, dels
Bihang till riksdagens protokoll 192A. 1 samt. 70 höft. (Xr !).’>.) 4
Avvittring sstadyan
den
30 maj 1873
och skrivelsen
till länsstyrelsen
i Kopparbergs
län den
27 juni 1879.
Kronohemman
och
krononybyygen
under
åborätt inom
avvittrade
delar av de
sex norra
länen
Lappmarkslagens
ttlllumpningsområde.
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95
Lappmark*-1 agens huvudsakliga
innehåll.
lämpligheten av en för lappmarksskogarna i möjligaste mån gemensam
skogslagstiftning, dels ock praktiska skäl.
Lappmarkslagen är, såsom förut nämnts, byggd på principen om utsyningstvång.
Lagen stadgar i detta avseende, att avverkning av barr''
träd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänsteman, samt att vad sålunda föreskrivits skall
gälla jämväl i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen. — Beträffande
sättet för utsynings verkställande stadgas, att utsyning skall ske
enligt avverkningsplan. Dylik plan upprättas för viss tid och på sådant
sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt
skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt ifråga om borttagande
av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens
alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på
fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,
skall i avverkningsplanen behandlas för sig.'' Avverkningsplan
skall i allmänhet uppgöras särskilt för varje fastighet samt upprättas av
vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran.
Har emellertid sådan plan genom fastighetsägarens eller åhons egen försorg
upprättats av annan sakkunnig person samt efter granskning av
över jägmästaren godkänts av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. Med
avseende å utsyning föreskriver lagen vidare, att utsyning skall på ansökan
verkställas för en tid av tre år, dock att, när särskilda skäl därtill
äro, domänstyrelsen äger medgiva, att utsyning må därutöver ske för en
tid framåt av högst tre år. Fråga om utsyning för längre tid framåt
prövas av Kungl. Maj:t. Vid utsyningen skall det utsynade virket stämplas
av förrättningsmannen. — Därest förrättningsmannen anser nödigt, att
vissa träd tillsvidare överhållas såsom fröträd, skall föreskrift härom
meddelas vid förrättningen, och må fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens
försorg försetts med tydligt märke, icke avverkas utan
tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. I protokollet över förrättningen
skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,
som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom
villkor eller angivits såsom behövliga samt den tid, inom vilken föreskrivna
åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Utöver nu angivna
bestämmelser innehåller lagen ej några föreskrifter om åtgärder för tryggande
av återväxt efter verkställd avverkning. — Lagen upptager även
vissa bestämmelser om skogsmarks uppodling till åker eller äng, vilka
bestämmelser i huvudsak överensstämma med motsvarande stadganden i
dimensionslagen. — Bedriver någon avverkning i strid med lagens föreskrifter,
drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade virket kan
tagas i beslag och dömas förbrutet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 5]
Handhavandet av lappmarksslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning
i förevarande avseende utövas av vederbörande över jägmästare och domänstyrelsen.
Kostnaderna för lagens handhavande bestridas ur domänfonden,
som erhåller ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter
och dels genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.
Av dessa anslag utgår dock ej ersättning för den del av dessa
kostnader, som belöper å de under lagen lydande skogar, vilka äro belägna
i kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län och vilkas
överförande till skogsvårdslagen nu ifrågasatts.
Till upplysning om arealen av sistnämnda skogar och dennas fördelning
å kustlanden samt Västernorrlands och Jämtlands län ber jag få hänvisa
till följande tablå, upprättad med ledning av domänstyrelsens förvaltningsberättelser
för åren 1920 och 1921:
A) Skogar å skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni
1866, samt till enskilda sålda överloppsmarker, som omförmälas i skrivelsen
den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899.
Skogsmark |
Impediment |
Summa |
|
hektar |
hektar |
hektar |
|
Norrbottens läns kustland.............. |
.......... 136,816 |
92,320 |
229,136 |
Västerbottens läns kustland ......... |
.......... 33,609 |
24,762 |
58,371 |
Västernorrlands län ...................... |
.......... 31,583 |
8,748 |
40,331 |
Jämtlands län.................................. |
.......... 4,250 |
1,056 |
5,306 |
206,258 |
126,886 |
333,144 |
|
B) Skogar å kronohemman och krononybyggen under lappmarkslagen. |
|||
(Dylika skogar finnas allenast i |
Norrbottens och Västerbottens län). |
||
Skogsmark |
Impediment |
Summa |
|
hektar |
hektar |
hektar |
|
Norrbottens läns kustland.............. |
.......... 34,555 |
25,495 |
60,050 |
Västerbottens läns kustland .......... |
.......... 3,078 |
1,804 |
4,882 |
37,633 |
27,299 |
64,932 |
|
C. Sammandrag. |
|||
Skogar under A) |
Skogar under B) |
Summa |
|
hektar |
hektar |
hektar |
|
Norrbottens läns kustland.............. |
.......... 229,136 |
60,050 |
289,186 |
Västerbottens läns kustland........... |
.......... 58,371 |
4,882 |
63,253 |
Västernorrlands län ...................... |
.......... 40,331 |
— |
40,331 |
Jämtlands län.................................. |
........ 5,306 |
— |
5,306 |
Lappmarkslagens
handhav
ande.
Arealen av
nu ifrågavarande
skogar.
333,144
64,932
398,076
52
Klut f/l. Maj:ts proposition Nr 95.
Av denna tablå framgår, att arealen av här avsedda skattehemmans och
överloppsmarkers skogar utgör 333,144 hektar samt av ifrågavarande kronohemmans
och krononybyggens skogar 64,932 hektar eller sålunda tillhopa
398,076 hektar. Av dessa skogar äro 352,439 hektar belägna i kustlanden
samt 45,637 hektar i Västernorrlands och Jämtlands län.
Yrkanden om Kedan före lappmarkslagens tillkomst framställdes från åtskilliga håll
ZVPutsynings- yrkanden om upphävande av det enligt 1866 års förordning stadgade uttvånget
be- syningstvånget beträffande vissa enskilda skogar utanför lappmarkerna.
träffande nu
ifrågavarande
skogar.
Övre Norr- övre Norrlands skogsvårdsförening uttalade sålunda i skrivelse till Kungl.
lvårdsföre- Maj:t den 17 december 1906, att dimensionslagen borde gälla för alla skogar
nings skri- i kustlanden, som ej vore av krononatur, och sålunda även för de hemman
^december av skattenatur, vilkas ägare på grund av förordningen den 29 juni 1866
1906. endast hade inskränkt dispositionsrätt till skogen. Då dessa hemmans antal
och areal vore förhållandevis obetydliga, kunde ett införande av enhet
i lagstiftningen för skattehemmansskogar i kustlanden ej sägas medföra
någon som helst risk för en skogsskövling.
Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna
betänkande framlade förslag till ny utsyningslag för lappmarkerna med flera
områden, framhöll i motiveringen till berörda förslag, att kommittén ansett
samtliga de skogar, som för det dåvarande stode under utsyningstvång, fortfarande
böra så behandlas. Ett inslående på den väg, som föreslagits av berörda
skogsvårdsförening, hade icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt
torde nämligen vara, att 1866 års förordning vore ägnad att lämna ett verksammare
skydd för skogens bestånd än en dimensionslag kunde giva ävensom
att betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman under
utsyningstvång fullväl motiverade skillnaden i lagstiftning beträffande
dispositionsrätten över skogstillgången. Med anledning av föreningens påstående,
att ifrågavarande skattehemmans antal och areal vore förhållandevis
obetydliga, framhöll kommittén, att dylika hemman inom Västerbottens och
Norrbottens läns kustland vore ej mindre än 497 stycken med en sammanlagd
areal av 223,250.7 7 hektar. I
I de yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag till ny utsyningslag,
ländxi-a skogs- framhöll en ledamot i skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län — under
vård kommit åberopande att skogarna å de inom länet belägna, utsyningstvång underkastade
tMutsynings skattehemmanen utgjorde blott en obetydlig del av alla inom länet befintliga
lag. enskilda skogar — att han ställde sig tvekande inför frågan, huruvida det
kunde anses nödigt och nyttigt att bibehålla en särskild lagstiftning för förstnämnda
skogar. Bemälde ledamot ifrågasatte, huruvida ej större frihet i
Norrländska
skogsvårds
kommittén.
Yttranden
över Norr
-
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 95.
53
förevarande avseende kunde finnas böra medgivas innehavarna av dessa skogar,
men tilläde, att en sådan åtgärd borde göras beroende därav, att de garantier,
som samhället genom utsyningstvånget på sin tid förbehållit sig för
vinnande av syftemålet med upplåtelser av mark till anläggning av bygd,
utbyttes mot andra, vilka skäligen kunde anses lika betryggande för ifrågavarande
egendomars framtida besutenhet som dessa, En dylik avlösning
skulle lämpligen kunna ske på grundval av en överenskommelse mellan staten
och vederbörande skogsägare, varigenom denne senare ålades att i enlighet
med exempelvis av skogsvårdsstyrelsen och vederbörande jordbrukskommission
upprättad plan till visst belopp av den uttagna skogsavkastningens värde
under viss tid verkställa sådana odlingsarbeten och förbättringar av skogsmarken,
som kunde lända fastigheten till varaktigt gagn.
Med anledning av detta uttalande anförde länsstyrelsen i Västernorrlands
län i sitt yttrande över nyssberörda lagförslag, bland annat:
Ett utsyningsväsen, som vore grundat på rationella skogsvårdsprineiper
och handhades av en därtill organiserad, kompetent tjänstemannakår, syntes
länsstyrelsen icke blott vara av betydande nytta för skogsförvaltningen å de
fastigheter, vilka vore underkastade utsyningstvång, utan även hava en viss
betydelse för spridande av kunskap om och intresse för god skogsförvaltning
över huvud taget. Den garanti mot överavverkning, som utsyningstvånget
innebure, torde icke kunna fullt effektivt ersättas genom någon annan anordning.
Den omständigheten, att allenast en ringa del av länets skogsareal
vore underkastad utsyningstvång, syntes icke i och för sig utgöra något skäl
för upphävande av utsyningstvånget, därest dess bibehållande ur andra synpunkter
skulle anses lämpligt.
Såsom förut nämnts, bibehölls i det förslag till 1915 års lappmarkslag, som jyj.j <irs jorKungl.
Maj:t genom omförmälda proposition nr (i9 föreläde samma års riksdag,
utsyningstvång beträffande enskilda skogar utanför lappmarkerna i
samma utsträckning som förut. I motiveringen till berörda proposition framhöll
departementschefen, att de skäl, som norrländska skogsvårdskommittén
och länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört mot ett upphävande av utsyningstvånget
beträffande nyss angivna skogar, torde äga giltighet. Den i
propositionen i detta avseende intagna ståndpunkten godkändes, såsom förut
nämnts, av riksdagen. I
I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande Skogsiagnpptogs
frågan om utsyningstvångets upphävande beträffande de under lappmarkslagen
lydande skogar, som äro belägna nedom Västerbottens län, ånyo till
diskussion. Kommittén uppgav i detta hänseende, att det särskilt rörande
skogarna å de inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna skattehemman,
som avsåges i 186(1 års förordning, inom kommittén bragts på tal, att
det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst skulle stå kvar
under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i orten
kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt skulle
vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och dispositions
-
Reservanter
inom skogslag
stift ning skommittén.
54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
rätten. Då emellertid dessa särskilda bestämmelser härledde sig från villkor
och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde och sålunda vore
av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett sig befogad
att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna om berörda skogar
i de nyssnämnda hänseendena.
I överensstämmelse härmed undantogos i det av kommittén avgivna förslaget
till lag angående vård av enskildes skogar, förutom skogar inom Västerbottens
och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens län belägna
skogar, som lydde under lappmarkslagen, från den föreslagna lagens tillämpning.
Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot
A. Sahlberg, voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,
att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna skogar nedom
Västerbottens län samt dessa skogar föras under en blivande allmän skogsvårdslag.
Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkande efter
en ingående jämförelse mellan lappmarkslagen och den av kommittén
föreslagna skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes
med fördel kunna ställas under sistnämnda lag. En dylik åtgärd skulle
medföra större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ
synpunkt beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad
från befattning med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande,
som den nya lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga
medverkan till vinnande av lagens mål, som den krävde av honom, skulle
vidare följa fördelen därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte
skogsvårdsstyrelsens upplysande, rådgivande och handledande verksamhet
borde stärka ägarens intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder
befrämjas genom styrelsens ekonomiska bidrag.
Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade
uppfattningen, att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda
bestämmelser skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde
i sådant avseende:
»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spär
även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att
sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de
skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all
skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård —
men, så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger
i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de
skulle vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan
kronan och den enskilde''? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande
svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan
parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning,
då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade
skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget,
med mindre de gäve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller
annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överens
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 55
kommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande,
lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i
någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan
anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan,
som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem
skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»
Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom
motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:
Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn,
om dessa skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon
egentlig skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare bruk.
som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande skyldigheter
och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman
syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde. Något
det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten
vid tidpunkten i fråga syftade allenast till att förhindra skövling.
Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes såväl
i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan gällande
och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.
Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104
föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens
förslag. 1 motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,
att beträffande nu ifrågavarande skogar torde rada särskilda
förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan
ny lagstiftning för dem kunde införas.
I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda
utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna
del. Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning
komme till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya
skogsvårdslagen av de under den förra lagen lydande skogar, som läge
spridda inom Västernorrlands och Jämtlands län samt inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att
det givetvis i och för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika
avseenden, att fastigheter med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda
här och var inom ett område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser
tillämpades.
Såsom förut nämnts, godkändes vad utskottet sålunda anfört av riksdagen
och åberopades i dess förenämnda skrivelse nr 278.
Jag torde nu få övergå till att redogöra för innehållet av de yttranden,
som infordrats med anledning av vad i motiveringen till berörda riksdagsskrivelse
sålunda anförts.
Inom Västernorrlands län hava länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott samtliga tillstyrkt, att skogsvårdslagen
måtte erhålla tillämpning å de inom länet belägna skogar,
varom nu är fråga.
1923 års förslag
till ny
skogsvård slag.
1923 åts
riksdag.
Yttranden
över 1923 års
riksdags skrivelse
nr 27>
Yästemorrlands
Jäv.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Jämtlands
län.
56
Skogsvårdsstyrelsen har framhållit, att nyssberörda skogar, vilka vore fördelade
på 14 socknar, representerade allenast inemot 2 procent av samtliga i
enskild ägo varande skogar i länet. Redan denna omständighet framkallade
tvekan, huruvida det kunde anses nödigt och nyttigt att bibehålla en särskild
lagstiftning för dessa skogar. Härtill komme, att knappast någon enda av
de förhållanden av vare sig social eller klimatologisk natur, som kunde andragas
såsom skäl fiir bevarandet av utsyningstvång inom lappmarken, borde
tillerkännas betydelse för Västernorrlands län, där skogens ekonomiska uppgift
onekligen trädde i förgrunden och skogsskötseln för den skull borde
ordnas så, att inga värden förfores. Med den ökade arbetsbörda, som med
intensivare skötsel av statsskogarna numera lades på skogsstatens tjänstemän,
kunde det befaras, att vården av ifrågavarande skogar bleve åsidosatt, ehuru
såväl deras läge och markbeskaffenhet som avsättningsförhållandena talade
för att de både kunde och borde göras till föremål för en lika intensiv
skötsel, som andra enskildes skogar inom länet. Hen nya skogsvårdslagen
kunde utan tvivel bereda fullt tillfredsställande skydd åt ifrågavarande skogar.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uppgivit, att ifrågavarande
skogar läge spridda över hela länet, vilket försvårade kontrollen och, enligt
vad erfarenheten visat, medförde dryga resekostnader för den förvaltande personalen,
varigenom skogsvårdens krav och fordringar oj alltid på ett fullt
nöjaktigt sätt kunnat tillgodoses. Något hinder torde ej förefinna» för skogsvårdsstyrelsen
att omhänderhava överinseendet jämväl över dessa skogar.
J. A. Enhörnings trävaruaktiebolag, Mo och Domsjö aktiebolag samt
Gideå & Husums aktiebolag, vilka såsom ägare till vissa under lappmarkslagen
lydande skogar i Västernorrlands län begagnat sig av dem lämnat
tillfälle att yttra sig i ärendet, hava hemställt, förstnämnda bolag, att
skogsvårdslagen måtte antagas att gälla för de inom länet belägna skogar,
varom här är fråga, samt sistnämnda två bolag, att samtliga under lappmarkslagen
lydande, utom lappmarkerna belägna skogar måtte överföras
till skogsvårdslagen.
Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län hava båda avstyrkt,
att de skogar inom länet, för vilka lappmarkslagen nu gäller, fördes under
skogsvårdslagen.
Länsstyrelsen har uppgivit, att allenast 6 hemman inom länet lydde under
lappmarkslagen samt att enligt av skogsvårdsstyrelsen verkställd utredning
den produktiva skogsmarken å dessa hemman, som utgjorde 4,250 hektar,
motsvarade cirka 0.2 3 procent av den totala arealen av i enskild ägo befintlig
produktiv skogsmark inom länet. Den allra största delen av dessa
hemman tillhörde aktiebolag, som påtagligen förvärvat dem i huvudsakligt
syfte att utnyttja skogen. Såsom skäl för den av länsstyrelsen intagna avstyrkande
ståndpunkt har länsstyrelsen anfört, att ifrågavarande hemman av
de nuvarande ägarna förvärvats med full kännedom om den inskränkning,
som påvilade hemmanen beträffande dispositionsrätten till skogen, och sålunda
sannolikt för lägre köpeskilling än hemmanen skulle betingat, om de varit
frigjorda från denna inskränkning. Utsyningstvångets upphävande skulle
därför för dessa medföra en oförtjänt värdestegring, som icke utan talande
skäl borde medgivas. Skogarnas ägare skulle därigenom beredas tillfälle att
på en gång avverka en myckenhet sparad skog, som ej kunde uttagas utan
Kungl. Maj:ts proposition, Nr 95.
01
fara för skogens framtida avkastningsförmåga. Det vore därjämte allmänt
känt, att inom stora delar av landet för närvarande påginge en överavverkning,
som för varje år förringade det befintliga skogskapitalets värde, och
syntes därför all skogslagstiftning ytterst böra inriktas på motarbetandet av
denna tendens. Då man nu beträffande en del skogar i enskild ägo redan
hade lagliga föreskrifter, som vore avsedda att tillgodose skogsägarens ekonomiska
intresse genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens
krav, syntes denna lagstiftning ej böra övergivas endast av det skäl, att den
avsåge en mindre del av de enskildas skogar.
I Västerbottens län hava länsstyrelsen, landstinget samt skogsvårds- Västerbottens
nämnden hemställt, att frågan om skogsvårdslagens tillämpning å de inom
länets kustland belägna skogar, som nu lyda under lappmarkslagen, måtte
få vila tills vidare eller till dess en revision av lappmarkslagen komme
till stånd eller i allt fall ej sammankopplas med spörsmålet om skogsvårdslagens
tillämpning å skogarna under dimensionslagen. Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott har däremot tillstyrkt skogsvårdslagens tilllämpning
å ifrågavarande skogar.
Landstinget har erinrat, att de under lappmarkslagen lydande hemmanen
i länets kustland, vilka vore spridda över kustlandet, vore jämförelsevis få
och obetydliga. Det bleve därför en fråga av mindre vikt, om vid en blivande
utsträckning av skogsvårdslagen till länets kustland i övrigt dessa skogarfördes
under lagen eller icke. Då landstinget ändock i denna fråga intoge eu
avvaktande hållning, vore det därför, att en inskränkning i lappmarkslagens
giltighetsområde ej syntes böra vidtagas annat än i sammanhang med en
granskning av innehållet i lagen i dess helhet. Då lagens verkningar visat
sig goda, borde en dylik granskning ej rubba lagens ledande grundsatser.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har framhållit, att, då ifrågavarande
skogar i regel vore av obetydlig areal och läge spridda samt merendels
avlägset, det vore att befara, att, därest deras vård och förvaltning omhänderhades
av en myndighet, för vilken de enbart vore ett fördyrande och
ovidkommande förvaltningsobjekt, skogsvården genom en bokstavlig tolkning
och tillämpning av lagen icke bleve nöjaktigt tillgodosedd. Ett bibehållande
av lappmarkslagen för dessa skogar, sedan skogsvårdslagen antagits att gälla
för övriga skogar i kustlanden, skulle även medföra den olägenheten, att
olikformighet bleve rådande med avseende å skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgifter
beträffande i kustlanden belägna skogar, vilket givetvis skulle
föranleda förvecklingar och oreda.
Vid de offentliga sammanträden, som länsstyrelsen i Västerbottens län,
på sätt förut nämnts, hållit å vissa orter inom länet för att bereda vederbörande
kommuner och skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet, kar
jämväl frågan om skogsvårdslagens tillämpning å nu ifrågavarande skogar
varit föremål för överläggning. Vid tre av dessa sammanträden, därvid
ombud för 4 kommuner och 1 skogsägareförening samt 98 enskilda skogsägare
närvarit, har vidtagande av lagstiftningsåtgärd i detta syfte tillstyrkts,
under det vid ett sammanträde, varvid 32 skogsägare närvarit,
dessa ej gjort annat uttalande än att denna fråga ej måtte sammankopplas
Norrbottens
län.
58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
med spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å skogar under dimensionslagen.
INorrbottens län hava länsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och skogsvårdsnämnden samtliga avstyrkt, att skogsvårdslagen
för närvarande antoges att gälla för de inom länets kustland belägna skogar,
varom nu är fråga. Inom skogsvårdsnämnden har dennas sekreterare,
skogsingenjören Stenborg, varit av skiljaktig mening och förordat dessa
skogars hänförande under skogsvårdslagen.
Länsstyrelsen har ansett det föreliggande spörsmålet böra bedömas ur olika
synpunkter för de särskilda kategorier skogar, varom här är fråga, samt i sådant
avseende anfört: Vad först anginge de i kustlandet belägna kronohemman och
krononybyggen, för vilka lappmarkslagen nu vore gällande, torde det ej kunna
anses lämpligt att utbyta berörda lag mot skogsvårdslagen. För dessa skogar,
till vilka kronan hade äganderätt och beträffande vilka det förelåge en möjlighet,
att nuvarande innehavares rätt till avkastningen kunde förverkas, syntes bestämmelsen
om en genom statens organ reglerad avverkning vara nyttig och
nödvändig. Staten borde nämligen ej i ett sådant fall lita till den enskildes
förmåga och intresse att bevara skogskapitalet vid en sådan storlek, att det
kunde lämna en möjligast jämn avkastning. — Vidkommande därefter i kustlandet
belägna skattehemman, som avsåges i 1866 års förordning, samt till
enskilda försålda kronoöverloppsmarker, förelåge ej beträffande dessa samma
skäl till lappmarkslagens bibehållande som för kronohemman och krononybyggen.
Äganderätten till dem hade kronan oåterkalleligen frånhänt sig men
hade därvid uppställt visst villkor ifråga om ägarens frihet att tillgodogöra
sig skogsavkastningen. Otvivelaktigt kunde kronan frånträda detta villkor,
men huruvida detta lämpligen borde ske, syntes länsstyrelsen tvivelaktigt.
Länsstyrelsens tveksamhet härutinnan hade emellertid ej sin grund uti någon
yttre omständighet, som skulle kunna sägas motivera en särlagstiftning för
skogarna ifråga. Angränsande till och blandade med de skogar, som nu lydde
under dimensionslagen och för vilka länsstyrelsen föreslagit skogsvårdslagens
tillämpande, skilde de sig i fråga om markbeskaffenhet och växtlighetsförhållanden
ej från dessa. Att — såsom av länets skogsvårdsnämnd i dess yttrande
i ärendet uttalats — »jordbruket å ifrågavarande hemman mestadels
vore i behov av det stöd, som detsamma erhölle genom ett uthålligt skogsbruk»,
hade länsstyrelsen icke funnit vara fallet i vidsträcktare mån än å skattehemman,
för vilka dimensionslagen gällde. Detta skäl kunde i alla händelser
ej gälla kronoöverloppsmarkerna, å vilka intet jordbruk funnes eller åtminstone
vid deras tillkomst varit avsett att drivas. Man kunde ej heller som skäl för
en särlagstiftning anföra, att tilldelningen vid avvittringen av skog till dessa
fastigheter — såsom förhållandet varit beträffande hemman i lappmarken —
skett under villkor av en viss inskränkt dispositionsrätt till denna skog.
Skälet för att bibehålla lappmarkslagen för de nu omhandlade båda kategorierna
av skogar kunde alltså enligt länsstyrelsens mening ej sökas uti något
rättsförhållande, som ginge tillbaka till tiden för fastigheternas bildande. Om
länsstyrelsen dock, såsom redan nämnts, ställde sig tveksam inför att tillstyrka
en förändring uti lagstiftningen för dessa skogar, berodde detta därpå, att
länsstyrelsen funne skäl tala för den mening, som ställde lappmarkslagen
såsom skogslag på ett högre plan än skogsvårdslagen. Länsstyrelsen vore ej
blind för att en högst väsentlig förenkling av administrationen helt visst
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
skulle kunna genomföras, därest för alla i enskild ägo varande skogar a kustlandet
samma skogslag vunne tillämpning, men länsstyrelsen antoge dock, att
denna fördel, om vars ekonomiska betydelse länsstyrelsen för övrigt saknade
möjlighet att bilda sig en bestämd föreställning, ej kunde vara så stor, att
den motiverade en förändring av lagstiftningen, om vars nytta i alla händelser
tvekan rådde. Då frågan om en förändring i dessa skogars ställning i lagstiftningshänseende
ej oupplösligt sammanhängde med frågan om dimensionslagens
avlösning av skogsvårdslagen, hölle länsstyrelsen före, att för närvarande
beslut ej borde fattas om skogsvårdslagens antagande för nu ifrågavarande
skattehemman och kronoöverloppsmarker.
Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava beträffande
lappmarkslagens betydelse ur skogsvårds- och social synpunkt framhållit,
att de avverkningsplaner, som enligt lagen skulle upprättas och vari
alla synpunkter för skogens rätta vård och behandling vore beaktade, beredde
skogsägaren icke blott möjlighet att vidtaga alla skogsvårdsåtgärder han själv
ansåge önskvärda utan gåve honom även anvisning å sådana. Särskilt beträffande
de större skogsägarna måste erkännas, att det vore företrädesvis å
hemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som skogsvårdsarbeten i
större omfattning kommit till utförande. Det planmässiga skogsbruket kunde
således i intet hänseende anses stå på ett lägre plan än annat utan tvärtom.
Intresset för hushållningsplaners upprättande vore i stigande även bland
hemmansägare, som hade fri dispositionsrätt till sin skog, vilket framginge
därav, att dessa hemmansägare i ganska stor utsträckning anlitade skogsvårdsnämnden
för berörda ändamål. Det vore då betänkligt, om nämnda hemmansägare
skulle bibringas den uppfattning, att skogsskötseln genom upprättande
av hushållningsplan bleve mindrevärdig i förhållande till övrigt skogsbruk.
Ett allt för hastigt exploaterande av det i enskild ägo varande skogskapitalet
skulle lätt kunna föranleda till en osund spekulation, medförande forcerade
avverkningar med stegrade arbetspriser och därpå följande arbetslöshet. Fördelarna
med det uthålliga skogsbruket bestode däri, att dels skogsägaren
erhölle en jämn skogsavkastning, som beredde ett synnerligen värdefullt stöd
för jordbruket, dels trävaruindustrien tillförsäkrades en jämn tillgång på
värdefullare grövre sortiment och dels arbetarna erhölle en likaledes jämn
tillgång på arbete och förtjänst.
Skogsvårdsnämnden har såsom huvudskäl för den av nämnden intagna
avstyrkande ståndpunkt anfört, att jordbruket å ifrågavarande hemman mestadels
vore i behov av det stöd, som bereddes detsamma genom uthålligt skogsbruk
å hemmanens skogar. Ställdes skogarna å dessa hemman under skogsvårdslagen,
skulle detta säkerligen hava till följd, att de å hemmanen sparade
skogstillgångarna komme att realiseras, och vore nämnden ej övertygad om att
därvid inflytande medel komme att användas till förbättrande av hemmanen
och deras jordbruk.
Av kommunerna inom Norrbottens läns kustland hava 14 begagnat sig
av dem lämnat tillfälle att yttra sig rörande förevarande fråga. 4 kommuner,
nämligen Piteå landskommun samt Norrfjärdens, Älvsbyns och
ilåneå kommuner, hava tillstyrkt, att skogsvårdslagen antoges att gälla
för ifrågavarande skogar, under det att 9 kommuner, nämligen NederKalix,
Neder-Torneå, Karl-Gustafs, Hietaniemi, Över-Ivalix, Över-Torneå,
Korpilombolo, Tärendö och Pajala kommuner, avstyrkt dylik lagstiftningsåtgärd
eller hemställt om uppskov därmed, till dess erfarenhet vunnits
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Jägmästarn a
om skogsvårdslagens tillämpning inom dess nuvarande giltighetsområde,
samt en kommun, Neder-Luleå, uttalat, att förevarande fråga ej borde
sammankopplas med spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å de
inom länets kustland belägna skogar, som lydde under dimensionslagen.
Från förstnämnda fyra kommuners sida har framhållits, att varken ur
odlingssynpunkt eller i skogligt hänseende någon skillnad förefunnes mellan
nu ifrågavarande hemman och dem, som lydde under dimensionslagen, varför
något bärande motiv för bibehållande av olika skogslagar för dessa
hemman ej förefunnes. De brister, som vidlådde dimensionslagen, förefunnes
även hos lappmarkslagen, delvis i ännu större grad. På grund därav, att
hemmanen under lappmarkslagen läge i omedelbar närhet av hemman under
dimensionslagen, försvårades och i många fall omöjliggjordes kontrollen över
den förra lagens efterlevnad. Härtill komme, att lappmarkslagens bibehållande
medförde, att en särskild tjänstemannakår måste handhava lagens
tillämpning å ifrågavarande strödda hemman, varigenom statsverket tillskyndades
ökad kostnad.
Från övriga kommuners sida har uttalats, att lappmarkslagen med den
däri stadgade hushållningen på längre sikt bättre tillgodosåge skogsvårdens
krav än skogsvårdslagen. Ett upphävande av den förra lagen skulle utsätta
det sparade virkeskapitalet å ifrågavarande skogar för risken att inom kort
tid spolieras. Skogsvårdslagen skulle för ägarna till ifrågavarande skogar
bliva alltför betungande att tillämpa. Med lappmarkslagen rådde däremot
tillfredsställelse bland skogsägarna.
Såsom förut nämnts, har länsstyrelsen i Norrbottens län för att bereda
vederbörande skogsägare tillfälle att yttra sig i ärendet hållit offentliga
sammanträden å nio orter i länets kustland. Vid fyra sammanträden,
vilka hållits i Bränna, Tärendö, Pajala och Över-Torneå och därvid sammanlagt
47 personer närvarit, hava dessa enhälligt uttalat sig för bibehållande
av den för kustlanden nu gällande skogslagstiftning i dess helhet.
Vid ett sammanträde, som hållits i Kalix och därvid allenast 3 skogsägare
närvarit, hava dessa likaledes enhälligt uttalat sig i nyssangivna riktning.
Vid övriga fyra sammanträden hava ej förekommit några uttalanden i
denna fråga.
I särskilda skrivelser till länsstyrelsen hava ett flertal enskilda skogsägare
i södra delen av länets kustland ävensom Aktiebolaget Ytterstfors—
Munksund tillstyrkt skogsvårdslagens tillämpning å de i kustlanden belägna
skogar, varom här är fråga. I
I ärendet hava hörts jägmästarna i 28 revir, inom vilka sådana skogar,
som här avses, äro belägna. Av dessa hava 8 jägmästare, varav flertalet
med revir i Västernorrlands och Jämtlands län, tillstyrkt samt 16 jägmästare,
varav flertalet med revir i kustlanden, avstyrkt den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden. 3 jägmästare hava hemställt om uppskov med be
rörda åtgärd under vissa tider, varierande från 5 till 40 år. 1 jägmästare
har ansett, att de under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. Bl
lands och Jämtlands län borde föras under skogsvårdslagen samt motsvarande
skogar i kustlanden under dimensionslagen.
Från förstnämnda 8 jägmästares sida har framhållits, att ifrågavarande
skogar ej skilde sig i klimatiskt, forstligt eller annat hänseende från de
under dimensionslagen lydande skogarna samt att det därför måste anses
synnerligen olämpligt, att de förra skogarna skulle skötas på ett annat sätt
än de senare. Den omständigheten, att vederbörande skogsägare före 186B
eftersatt sina odlings- och nybyggnadsskyldigheter, syntes ej höra läggas
till grund för bestämmande av det sätt, varpå dessa skogar nu borde skötas.
Det vore även att märka, att ifrågavarande skogar till största delen ägdes
av trävarubolag, vilka även under skogsvårdslagen torde komma att a skogarna
utföra nödiga skogsvårdsåtgärder i samma utsträckning som för närvarande.
— En av dessa jägmästare har tillstyrkt skogsvårdslagens tillämpande
å ifrågavarande skogar allenast under villkor, att viss del, förslagsvis en
fjärdedel, av rotvärdet av det virke, som efter skogsvårdslagens trädande i
tillämpning å dessa skogar komme att därifrån försäljas, avsattes till en
särskild fond, som skulle förvaltas av vederbörande skogsvårdsstyrelse och
användas för sådana skogsvårdsåtgärder, som ej bekostades av skogsvårdskassan.
De jägmästare, som uttalat sig i avstyrkande riktning, hava såsom skiil
härför anfört, bland annat: Då lappmarkslagen garanterade ett uthålligt
skogsbruk, måste den anses stå på ett högre plan än skogsvårdslagen. Tilllämpandet
av dylikt skogsbruk beträffande ifrågavarande skogar vore ur
flera synpunkter av synnerlig vikt. Dels borde nämligen dessa skogar sparas
för att fylla sitt ursprungliga och alltjämt betydelsefulla ändamål att tjäna
såsom stöd för det i allmänhet svaga jordbruket å ifrågavarande hemman,
dels vore det önskvärt, att skogarna skonades för allt för långt drivna avverkningar
av den mera utvuxna delen av bestånden av det skäl, att dessa
skogar tillsammans med statens och vissa andra skogar borde bilda en behövlig
virkesreserv, därifrån vederbörande framdeles kunde fylla sitt behov
av gagnvirke av skilda slag. Jämväl med hänsyn till den inom riket för
närvarande pågående överavverkningen vore bibehållandet av uthålligt
skogsbruk å dessa skogar av behovet påkallat. Då skogarnas virkeskapital
till största delen utgjordes av gammal och övermogen skog, skulle, därest
skogsvårdslagen antoges att gälla för desamma, detta säkerligen medföra eu
oerhörd avverkning å dessa skogar och ett hastigt realiserande av dessas
värdefullare bestånd. Ett upphävande av utsyningstvänget beträffande ifrågavarande
skogar skulle leda därtill, att de nuvarande hemmansägarna bleve
oskäligt gynnade till förfång för kommande släkten. Ett dylikt upphävande
skulle jämväl hava till följd, att avskaffandet av utsyningstvänget även i
lappmarkerna blott bleve en tidsfråga. Överförandet av ifrågavarande skogar
till skogsvårdslagen skulle därjämte nödvändiggöra, att vissa revir i kustlanden
måste omregleras och tilldelas större areal än den nuvarande, vilket
ur förvaltningssynpunkt vore olämpligt. Ifrågavarande skogar vore i allmänhet
belägna i omedelbar närhet av kronoparkerna, vadan desamma ur
kontrollsynpunkt vore synnerligen lätta för skogsstatens personal att övervaka.
Samtliga 6 överjägmästare, som hörts rörande denna fråga, hava uttalat
sig för bibehållande av nu gällande lagstiftning beträffande ifrågavarande
skogar samt härvid åberopat väsentligen enahanda skäl, som framförts av
Över
jägmfotarna.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 95.
Domän
styrelsen.
62
<le jägmästare, vilka intagit motsvarande ståndpunkt. En överjägmästare
har framhållit, att utsyningstvånget ifråga om här avsedda skattehemman
i varje fall ej borde upphävas, utan att viss odlings- och byggnadsskyldighet
fullgjordes å dessa.
Domänstyrelsen har uttalat, att några verkliga skäl ej syntes föreligga
att för ifrågavarande fastigheter utbyta lappmarkslagen mot skogsvårdslagen.
Domänstyrelsen har vid besvarandet av förevarande spörsmål till en
början uppehållit sig vid frågan, vilkendera lagen kunde anses bäst lämpad
för skogarnas behöriga skötsel och vård, och i sådant avseende anfört:
»Den nu gällande lagen — lappmarkslagen — syftar med "sina skogsvårdande
bestämmelser icke blott till en rätt avverkning av skogen utan ock till
en efter vissa grunder och på lång sikt inriktad hushållning med det befintliga
virkesförrådet; en hushållning, som avser ej blott att bereda innehavaren
av skogen en så vitt möjligt lika stor och regelbundet återkommande
avkastning, utan ock ett höjande av skogens alstringsförmåga. Sedan avverkningsbeloppet
på så sätt blivit med tillämpande av vetenskapliga regler
fastställt, uttages detsamma genom sakkunnig utstämpling. Därvid föreskrivas
de åtgärder, som anses erforderliga för skogsvårdens främjande, och framtvingas
dylika åtgärder genom reglering av kommande avverkningar. I fråga
om uttagande av husbehovsvirke gälla emellertid icke sagda bestämmelser om
avverkning och reproduktion.
Lappmarkslagens företräde framför skogsvårdslagen ligger sålunda däruti,
att den garanterar skogens upprätthållande vid en viss beräknad avkastning,
men får skogsvårdslagen anses hava det företrädet framför lappmarkslagen,
att den dels reglerar husbehovsavverkningen i enlighet med skogsskötselns
fordringar och besörjer om återväxt efter densamma, dels innehåller i fråga
om annan avverkning visserligen i huvudsak samma föreskrifter om reproduktion
men därjämte bestämmelser, vilka möjliggöra att snabbare utkräva
deras fullgörande av en försumlig skogsägare. Väger man nu dessa båda
lagars betydelse för skogarna emot varandra, så lärer obetingat företräde böra
givas åt lappmarkslagen, vilken i stort sett kan betecknas såsom liggande
på ett högre plan än skogsvårdslagen. Då sålunda av denna anledning det
icke synes styrelsen finnas några mera vägande skäl för att ersätta lappmarkslagen
med skogsvårdslagen, lärer det icke vara erforderligt att närmare ingå
på frågan, huruvida av skogsbiologiska eller andra liknande orsaker ett utbyte
av lagar kunde vara önskvärt. Styrelsen vill emellertid framhålla, att nu
berörda skogar med hänsyn till belägenhet och klimatiska förhållanden samt
skogsmarkernas sammansättning ur geologisk synpunkt icke i nämnvärd grad
skilja sig från de skogar, nu under dimensionslagen, för vilka styrelsen förordat
skogsvårdslagens antagande.»
Domänstyrelsen har vidare till utveckling av sin ståndpunkt i denna
fråga anfört:
»Skulle skogsvårdslagen komma att tillämpas för dessa under lappmarkslagen
nu lydande skogar, bleve följden utan allt tvivel ett hastigt exploaterande
av de betydande virkeskapital av för det mesta grova och värdefulla
dimensioner, som i regel finnas å dessa skogar sparade, och skulle de härför
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95. 63
erhållna penningebeloppen komma de nuvarande och i vissa fall kanske tillfälliga
innehavarna av dessa fastigheter till godo. Härigenom skulle därjämte
för respektive orter försvinna de betydelsefulla och regelbundet återkommande
tillfällena till arbetsförtjänst, som följa med de enligt avverkningsplanerna
med vissa mellanrum återkommande avverkningarna.
Emellertid tillkommer en annan omständighet, vilken är av stor betydelse.
De kronohemman och nybyggen under åborätt, som äro ifråga, ägas utav
staten, och synes det enbart ur denna synpunkt icke finnas något som helst
skäl för att staten skulle avhända sig sin egendom till förmån för en tillfällig
innehavare, vilken till och med under vissa förutsättningar kan dömas
förlustig sin tillfälliga nyttjanderätt till skogen. Vad därjämte beträffar de
försålda kronoöverloppsmarkerna, så har vid dessas försäljning priset beräknats
med hänsyn till den inskränkta nyttjanderätt till skogen, som staten
bundit vid fastigheten, då den avhänt sig densamma.
Ifråga slutligen om skattehemmanen finnas visserligen icke samma skal.
som nyss anförts beträffande de tre övriga kategorierna av berörda skogar,
för ett bibehållande av utsyningstvånget å desamma, och ej heller lär man
kunna påstå, att vid avvittringen av dessa samma villkor bundits vid tilldelandet
av skogsområdena såsom ifråga om de inom lappmarken belägna
hemmanen. Emellertid torde det stöta på rätt så stora svårigheter att tilllämpa.
en särlagstiftning för enbart dessa skattehemman och i varje fall måste,
såsom förut framhållits, skogens rätta skötsel och vård samt hushållningen
å densamma bliva bättre tillgodosedd genom lappmarkslagen än genom skogsvårdslagen.
»
Även Norrlands skogs vårdsförbund har förordat bibehållandet av lappmarkslagen
för dessa skogar. Förbundet har visserligen funnit, att ett
utbyte av lappmarkslagen mot skogsvårdslagen beträffande ifrågavarande
skogar ej hindrades av de på skogarnas föryngring och tillväxt inverkande
förhållanden, men likväl ansett, att ett dylikt utbyte knappast vore önskligt,
enär den princip om avverkningens planmässiga ordnande, varå lappmarkslagen
vilade, enligt förbundets mening gjorde lappmarkslagen till
en skogslag av högre typ än skogsvårdslagen.
Kammarkollegium har allenast haft att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens
bestämmelser, i vad dessa avsåge nu ifrågavarande skogar,
kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan
grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att
gälla för samma skogar.
Efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet har
kollegium i berörda hänseende anfört:
De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under
åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp
eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig
äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde
betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad
till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga
i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell
som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att
Xorrlands
skogsvård*-
forbund.
Kammar
kollegium.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9ö.
64
kronan, sa länge åboförhållandet bestode, e;j själv, för egen räkning, uttoge
något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande
utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde
kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här
ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan de
ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta tanken
på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljes, såvitt
kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthö] les beträffande dylik
egendom.
Vad härefter vidkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller
sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt
förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll —
kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen för
tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de i
lappmarkslagen upptagna, från nyssnämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna
om utsyningstvång a dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen
alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvårdsföreskrifter. Väl
hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid
tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna
bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande
å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit
för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna ifråga
deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna
i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur,
som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg
i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium
ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att, därest ifrågavarande bestämmelser
varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med stöd
av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen icke
torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gentemot
tredje man.
Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande särlagstiftningens
innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande
syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda
grund, vara dessa skogsvårdsbestämmelser — genom sitt sammanhang med
villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle vara för
den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens
möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda
skogarnas bestånd ingripa i den enskilde skogsägarens förfoganderätt torde,
oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan
mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges
fördenskull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem. av effektivare
slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga varom kollegium icke torde hava
att yttra sig — syntes all anledning föreligga att beträffande nämnda skogar
upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan, icke kränka
någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare sätt tillgodose
den allmänna skogsvårdssynpunkten. Då arealen av de inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland belägna skattehemman av ifrågavarande slag,
enligt vad norrländska skogsvårdskommittén meddelat, utgjorde icke mindre,
än 223,250.7 7 hektar, torde hänsynen till en eljest önsklig befunnen enhetlighet
i lagstiftningen rörande enskildas skogar i dessa trakter böra stä
tillbaka.
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Spörsmålet om skogsvårdslagens tillämpning å ifrågavarande fastigheter Dep**™n
torde böra bedömas ur olika synpunkter för de olika kategorierna av dessa.
Vad först angår här avsedda kronohemman och krononybyggen under åborätt,
vilka fastigheter, såsom i det föregående framhållits, tillhöra kronan,
finner jag mig på de skäl, som kammarkollegium i fråga om dessa fastigheter
anfört, böra avstyrka upphävandet av det för dem nu stadgade utsyningstvång.
Beträffande därefter de skattehemman och överloppsmarker, varom här är
fråga, synas skäl föreligga för den av kammarkollegium hävdade uppfattningen,
att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt till skogen å dessa
fastigheter, som meddelats genom förordningen den 29 juni 1866 och skrivelsen
till kammarkollegium av samma dag, vilka bestämmelser sedermera
med vissa ändringar och tillägg upptagits i lappmarkslagen, allenast äro att
betrakta såsom skogsvårdsföreskrifter. Spörsmålet om dessa fastigheters överförande
från lappmarkslagen till skogsvårdslagen torde därför i främsta rummet
böra bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kan anses bäst ägnad
att främja en rationell skogsvård å fastigheterna. \ad härutinnan i ärendet
förekommit synes otvetydigt giva vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende
bör givas ett bestämt företräde framför skogsvårdslagen, beroende
därpå, att lappmarkslagen garanterar skogens bibehållande vid en viss beräknad
avkastning och sålunda vilar på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen.
Den omständigheten, att lappmarkslagen, på sätt domänstyrelsen
framhållit, ej bereder samma möjligheter som skogsvårdslagen att framtvinga
åtgärder för återväxtens tryggande, förringar givetvis ej lappmarkslagens
berörda principiella företräde utan synes allenast böra föranleda, att frågan
om ändring av lagen i berörda avseende göres till föremål för närmare undersökning.
På grund härav och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande
utsyningstvång vunnit tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång
ej kan anses i någon mån ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan
fastmera ett upphävande av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt
värdestegring av fastigheterna, synes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter
starka skäl föreligga för bibehållande av lappmarkslagen beträffande
dessa fastigheter. Härför tatar även den omständigheten, att ett upphävande
av utsyningstvånget otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av
det i dessa skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden
med skärpa framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses
olämpligt, dels ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt
betänklig försämring i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte är
att märka, att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende
å det i lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock.
enligt vad i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och
nyttigt.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 70 höft. (Sr ■>
66
Kwngl. Maj:ts proposition Nr 95.
Ett överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till
skogsvårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.
Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av en förenklad administration
för utövandet av tillsyn å enskilda skogar i dessa trakter och i samband
därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad angår berörda
besparing, möter det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,
vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande ifrågavarande
skogar för närvarande uppgå. Såsom grunder för en approximativ
beräkning av detta belopp synas emellertid kunna läggas storleken av de anslag,
som för innevarande budgetår anvisats såsom ersättning till domänfonden
för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar i lappmarkerna
samt Sårna och Idre socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda och nu
ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv skogsmark. Då nyssnämnda
anslag sammanlagt uppgå till 570,000 kronor samt berörda arealer
enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921 utgöra 1,402,150 resp.
206,258 hektar, motsvarande ungefärligen förhållandet 7:1, skulle alltså domänfondens
kostnader för nu ifrågavarande skogar kunna beräknas till cirka
80,000 kronor per år. I detta sammanhang torde emellertid böra erinras,
dels att ifrågavarande skogar ej sällan äro belägna i omedelbar närhet av
kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis lätta för skogsstatens personal
att övervaka, dels ock att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skogar
torde kräva ej oväsentliga bidrag från statens sida. I följd härav torde den
besparing för staten, som ett överförande av ifrågavarande skogar till denna
lag skulle medföra, i varje fall ej bliva synnerligen betydande. Härtill kommer,
att värdet av den förenkling i administrationen, som ett dylikt överförande
skulle föranleda, i viss mån förringas därigenom, att förenämnda i kustlanden
belägna kronohemman och krononybyggen under åborätt, på sätt jag förut
framhållit, i varje fall böra kvarstå under lappmarkslagen och sålunda under
skogsstatens tillsyn.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas
genom ifrågavarande skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under
skogsvårdslagen, ej äro av den betydelse, att de kunna anses uppväga de
förluster för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd, enligt vad jag
förut framhållit, skulle medföra. Jag finner mig följaktligen böra avstyrka
även nyssangivna åtgärd. I
I anslutning till vad jag förut anfört om skogsvårdslagens tillämpning å
de skogar, som nu lyda under dimensionslagen, har jag låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
67
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, som är av den lydelse
bilaga 1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Nils Flodman. 1
1 Denna bilaga, som är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari.
1924.
Närvarande:
justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 januari
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll och inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Thor Sjöfors, föranledde ej andra erinringar än dem,
som innefattas i följande yttranden av vissa lagrådets ledamöter.
Thulin, Stenberg och Köersner:
Från de grundläggande avverkningsbestämmelserna i skogsvårdslagens
3 och 5 §§ göras i 4 § 1 mom. l:o) och i 5 § andra stycket i vissa avseenden
undantag med hänsyn till äldre avverkningsrätter. Den tidpunkt,
före vilken en avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande
av den förmån dessa undantagsstadganden innebära, är fastställd
till den 1 januari 1923. Att denna tid valdes och ej den senare tid, då
skogsvårdslagen utfärdades eller trädde i kraft, hade sin grund i farhåga
för att före lagens tillkomst avverkningsrätter skulle skyndsamt tillskapas
för undgående av de nya stränga bestämmelsernas tillämpning. Visserligen
synes övergången från dimensionslagen till skogsvårdslagen böra på
enahanda sätt regleras, men det torde saknas skäl att härvid anknyta till
tidigare dag än den 1 januari 1924. I detta avseende lärer alltså en föreskrift
böra intagas bland övergångsbestämmelserna i den nu föreslagna
lagen.
Thulin:
I gällande dimensionslag finnes intagen en bestämmelse i syfte att klargöra,
att avverkningsrätt, som upplåtits före lagens ikraftträdande, efter
denna tidpunkt ej finge tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde
med dessförinnan tillämpade regler. Någon motsvarande bestämmelse
har ej upptagits i det nu föreliggande förslaget. Då emellertid en
sådan bestämmelse givetvis skulle, på sätt även departementschefen erinrat,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
69
i viss mån vara ägnad att förekomma tvister mellan fastighetsägare och
avverkningsrättshavare, samt uteslutandet därav lätteligen av vederbörande
enskilda kan komma att tolkas så, att lagstiftaren vid dimensionslagens
ersättande med skogsvårdslagen intagit en ändrad ståndpunkt, synes mig
— om det än må antagas, att rättstillämpningen kommer att ansluta sig
till en för skogsägaren gynnsam tolkning härutinnan — de starkaste skälen
tala för att, i enlighet med därom från flera håll uttalad önskan, i förslaget
upptages en bestämmelse av ovan angiven innebörd.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Utdrag av protokollet över jordbruksår enden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet Pettersson lagrådets den 20 februari 1924
avgivna utlåtande över det den 25 januari 1924 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
Tre ledamöter i lagrådet hava förordat, att den tidpunkt, före vilken
en avverkningsrätt skall hava upplåtits för att enligt bestämmelserna i
4 § 1 mom. l:o) och 5 § andra stycket i skogsvårdslagen vara undantagen
från tillämpningen av de allmänna avverkningsreglerna i lagens 3 och 5 §§,
måtte beträffande skogsvårdslagens nu ifrågasatta nya giltighetsområde
fastställas, icke såsom i det remitterade förslaget till den 1 januari 1923,
utan tidigast till den 1 januari 1924. Att vid skogsvårdslagens antagande
föregående år nämnda tidpunkt bestämdes till den 1 januari 1923 och
således till tid före lagens ikraftträdande, hade, såsom dessa ledamöter ock
erinrat, sin grund i farhåga för att före lagens tillkomst avverkningsrätter
skulle skyndsamt tillskapas för undgående av de nya stränga bestämmelsernas
tillämpning. Av min vid remissen till lagrådet lämnade
redogörelse för frågan om dimensionslagens ersättande med en annan mera
rationell skogslagstiftning, överensstämmande med den för landet söder
om Västerbottens län gällande, torde framgå, att anledning förelegat antaga
beslut i jämväl denna fråga redan vid föregående års riksdag. Om
man därför vill undanröja förenämnda farhåga, torde man böra vid den
nu ifrågasatta utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde bibehålla
den 1 januari 1923 såsom den kritiska tidpunkten i förevarande avseende.
Jag finner mig förty ej böra föreslå någon ändring i förslaget
härutinnan.
En ledamot i lagrådet har framställt den erinran, att i förslaget borde
upptagas en bestämmelse i syfte att klargöra, att avverkningsrätt, som
upplåtits före skogsvårdslagens ikraftträdande i kustlanden, efter denna
tidpunkt ej finge tillgodogöras i större omfattning än som överensstämde
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
71
med dittills tillämpade regler. Med hänsyn till vad jag härutinnan anfört
vid förslagets remitterande till lagrådet, finner jag ej heller denna erinran
höra föranleda ändring i förslaget.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förenämnda förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.