Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott
den 7 mars 192i.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot.
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar
med guld efter deras lydelse. I fråga om vad som i detta ämne tidigare
förekommit vill jag allenast erinra, att sådan befrielse varit riksbanken medgiven
alltsedan den 17 mars 1920 samt att det nu gällande medgivandet
lämnats i kungörelse den 20 oktober 1923, nr 376, för tiden till och med
den 31 mars 1924.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1924 hava nu fullmäktige i Biksbanksful
riksbanken hemställt, att Kungl. Maj:t ville i proposition till riksdagen mäktlseBihang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 57 höft (Nr 77.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

föreslå, att riksbanken måtte under tiden från och med den 1 april till
och med den 30 september 1924 fritagas från skyldigheten att inlösa sina
sedlar med guld. I samband härmed har hemställts, att till riksdagen
måtte avlåtas proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen
att fritaga riksbanken från den enligt 10 § andra stycket i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 riksbanken åliggande skyldigheten att inlösa
guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket avlämnas,
samt att förklara, att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt den 30
maj 1873 om rätt för en var, som vid myntverket inlämnar guld, att därför
erhålla guldmynt icke skall äga tillämpning.

Till stöd för sin hemställan om fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten
hava fullmäktige anfört följande:

»Den Sveriges riksbank senast medgivna befrielsen från skyldigheten att
inlösa sina sedlar med guld går till ända den 31 mars 1924.

Enligt vad den officiella bankstatistiken visar, har vårt lands allmänna
ekonomiska ställning gent emot utlandet under år 1923 och sedan början
av innevarande år försvagats. Riksbankens och privatbankernas samlade
utländska behållningar, efter avdrag av skulder till utlandet, minskades
under är 1923 från 357 till 210 miljoner kronor eller med 147 miljoner.
Under januari månad innevarande år minskades samma behållningar med
ytterligare 23 miljoner.

Detta oaktat kunna dock förutsättningarna för en återgång till guldmyntfoten
fortfarande sägas vara bättre för vårt land än för något annat europeiskt
land. Men detta är enligt fullmäktiges mening icke nog för att vi
ensamma i Europa skola våga taga detta steg. Fullmäktige hava upprepade
gånger uttalat den meningen, att vårt land borde återgå till guldmyntfot,
först när det kan ske samtidigt med andra länder. Till denna mening har
även riksdagen anslutit sig. Någon utsikt till att något annat europeiskt
land skall inom den närmaste tiden återgå till guldmyntfot linnes icke för
närvarande. När fullmäktige för ett år sedan gjorde framställning om utsträckning
av tiden för riksbankens den 31 mars 1923 utlöpande befrielse
från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld, voro utsikterna för att vårt
land skulle under en nära framtid kunna samtidigt med andra länder, bland
vilka främst England, återgå till guldmyntfoten avgjort gynnsammare än
de nu äro. Detta framgår redan därav, att pund sterling då noterades här
17: 73 eller 2.4 % under pari; nu är noteringen 16: 4» eller 9.2 % under
pari. Då noterades dollar här 3: 75 holländska floriner 149: 25, schweiziska
francs 71: — mot nu resp. 3: 79 >/?, 143: 10 och 66: 45.

Om Sverige nu återginge till guldmyntfoten, skulle vi säkerligen bliva
ensamma om åtgärden, vilket, såsom fullmäktige likaledes tidigare flera gånger
framhållit, vore att inlåta sig på ett experiment, vars utfall icke kan på förhand
med någon grad av säkerhet beräknas. Att under nu rådande utomordentligt
ovissa förhållanden inom hela den ekonomiska världen tillförlitligt
bedöma och förutse utvecklingen ens under den allra närmaste tiden
möter oöverstigliga svårigheter. Det samband mellan de olika valutorna,
som den gemensamma guldmyntfoten tidigare bildade, är brutet. Skillnaden
mellan olika valutors avvikelse från guldpariteten är mycket stor. Möjligheterna
till plötsliga och starka kursfluktuationer äro snart sagt obegränsade.
Så länge som den ekonomiska utvecklingen är i så hög grad som för närvarande
prisgiven åt politiska inflytelser, äro tillförlitliga beräkningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77, 3

rörande framtiden fåfänga. Jämförelser med utvecklingen under tidigare
liknande situationer lämna ingen säker vägledning, därför att det av kriget
skapade ekonomiska världsläget i själva verket saknar historisk motsvarighet.

Förenta Staterna är det enda land i världen, som för närvarande kan
sägas hava guldmyntfot, det enda land, från vilket praktiska lärdomar
kunna hämtas rörande guldmyntfotens verkningar under en tid, då pappersinyntfot
råder i alla andra länder. Den mest framträdande av dessa verkningar
är guldanhopningen därstädes. Större delen av det guld, som kommer
i marknaden, går automatiskt till Förenta Staterna. Något behov av
detta guld eller någon användning för detsamma har man icke i Förenta
Staterna. Det kan icke användas som underlag för ökad sedelutgivning,
utan att ny inflation bleve oundviklig. Det importerade guldet måste med
stora ekonomiska uppoffringar magasineras. Man frågar med oro, hur
dessa ständigt växande guldmassor komma att användas den dag, da de maste
komma till användning. Den frågan tränger sig självmant fram, om det
över huvud taget är möjligt för ett enda land, även om detta är världens
mäktigaste, att under längre tid upprätthålla guldmyntfoten och samtidigt
bevara penningens köpkraft oförändrad, under det alla andra länder
hava pappersmyntfot.

Om genom guldöverflödets användning inflation inträdde i Förenta Staterna,
skulle denna fortplanta sig till vårt land, om vi då hade guldmyntfot.
Skulle äter Förenta Staterna, för att upprätthålla dollarns värde, förbjuda
guldimport, vore detta liktydigt med guldets demonetisering, och vi skulle,
om vi hade guldmyntfot, tvingas att omedelbart följa Förenta Staternas
exempel för att undvika guldinströmning och inflation.

Under dessa förhållanden lärer för vårt land icke något annat återstå
i in att försiktigt och tålmodigt pröva sig fram steg för steg på vägen mot
det föresätta målet: guldmyntfotens återställande. Med hänsyn till de stora
risker, som det rådande allmänna osäkerhetstillståndet innebär, är det bättre
att iakttaga försiktighet än motsatsen. Då härtill kommer, att vårt lands
ställning i valutahänseende är bättre än de flesta andra länders och att vi
i stort sett redan äro i åtnjutande av de fördelar, en återgång till guldmyntfoten
kan väntas medföra, borde vi kunna visa nödig tålmodighet, så
att vi icke genom förhastade åtgärder bringa vår gynnsamma undantagsställning
i fara.

Fullmäktige anse därför, att tiden för riksbankens befrielse från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld bör utsträckas. Da eldigt fullmäktiges
mening utsikt icke finnes, att vårt land under den närmaste tiden
skall kunna återgå till guldmyntfoten, anse fullmäktige, att befrielsen bör
utsträckas att gälla under sex månader eller till och med den 30 september
1924.

Fullmäktige komma självfallet att fortfarande som hittills ägna all omsorg
åt guldparitetens upprätthållande. Och om före nyss nämnda tidpunkt
mot förmodan sådana förändrade förhållanden skulle hava inträtt,
att vårt lands återgång till guldmyntfot med trygghet kan försiggå, skola
fullmäktige icke underlåta att utan tidsutdräkt vidtaga härför nödiga
åtgärder.»

Av fullmäktige har åberopats bilagt utdrag av protokoll över ärendets
behandling hos fullmäktige, och torde detta utdrag få såsom bilaga fogas
till dagens statsrådsprotokoll.

Riksgäyd8-fnl Imäktige.

Departementschef
ev.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig ej hava något att
erinra mot bankofullmäktiges framställning.

Då det nu gäller att taga ställning till det viktiga spörsmål, som i riksbanksfullmäktiges
föreliggande skrivelse behandlas, vill jag bringa i erinran
de bestämda uttalanden angående riktlinjerna för den svenska valutapolitiken,
som gång efter annan blivit gjorda såväl inom statsrådet som
av riksdagen. I det följande utgår jag ock från att en samstämmig uppfattning
bos statsmakterna förefinnes, att den svenska valutapolitiken
skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet samt återgång, när
tiden därtill är inne, till den grundlagsstadgade guldmyntfoten. De fördelar
för svenskt ekonomiskt liv, som denna politik medför, finner jag
mig fördenskull ej nu behöva närmare utveckla. Angående frågan om
den rätta tidpunkten för guldmyntfotens återställande råder däremot
tvekan.

När jag i maj månad 1923 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om proposition
till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten,
anförde jag vissa skäl, som åberopats för en omedelbar
återgång till guldmyntfot, och åter andra, som ansåges tala emot en
sådan åtgärd. Såsom skäl för en omedelbar återgång kunde framhållas
den omständigheten, att därigenom skulle vinnas största möjliga säkerhet,
och säkerhet på lång sikt, för att den lagstadgade pariteten mellan den
svenska kronan och guldet komme att bibehållas. Ett dröjsmål kunde
även medföra ökade svårigheter för en återgång till guldmyntfot. Emot
en omedelbar återgång ansåges däremot tala det förhållandet, att varuprisnivån
i Amerikas förenta stater — det enda landet med guldmyntfot —
kunde komma att förete sådana växlingar, att Sverige icke utan större
olägenhet skulle förmå följa desamma. Därjämte framhölls, att vissa
svårigheter kunde vara förknippade med de guldrörelser, vartill ett återinförande
av guldmyntfoten kunde giva anledning.

Då jag vid nämnda tillfälle tillstyrkte den begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,
kunde jag hänvisa dels till det förhållandet, att
den svenska kronan uppnått den lagstadgade guldpariteten och inemot ett
års tid bibehållit densamma, dels därtill, att bankofullmäktige förklarat
sig hava för avsikt att även för framtiden bevara denna paritet, därest icke
sådana förhållanden skulle inträffa, att dessa, om guldmyntfoten vore återinförd,
skulle framtvinga dess frångående. Den officiella dollarkursen, vars
medeltal för augusti 1.922 utgjort 3.8 0 och för september 3.7 8, hade därefter
nedgått till 3.7 2 i december. Under de fyra första månaderna av år 1923
hade kursens månadsmedeltal varierat mellan 3.7 3 och 3.7 6.

Under månaderna juni—september 1923 höll sig den officiella dollarkursens
månadsmedeltal mellan 3.76 och 3.77, utgjorde i oktober 3.79, i november
3.7 9 6, i december 3.795, i januari 1924 3.788 och i februari 3.795. Enligt
vad som är känt och jämväl framgår av det vid bankofullmäktiges före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

liggande skrivelse fogade protokollsutdrag, äro emellertid icke de officiella
växelkurserna under de sista månaderna ett uttryck för det verkliga värdeförhållandet
mellan kronan och dollarn. I fria marknaden har nämligen
gällt en särskild kurs, som i allmänhet hållit sig omkring 3.8 3 men varit
uppe i 3.8 6 — ett förhållande, som sammanhänger därmed, att riksbanken
ransonerat sina försäljningar av utländska valutor och tillhandahållit sådana
endast för behov, som av riksbanken ansetts såsom legitima. Kursen i den
fria marknaden lärer riktigare än den officiella kursen angiva kronans värde
i förhållande till dollarn. Detta bekräftas av kurserna å den amerikanska
marknaden. Den svenska kronan har sålunda sjunkit något under guldpariteten.

Med hänsyn till berörda förhållanden är utgångspunkten för mitt bedömande
av skälen för och emot ett omedelbart återinförande av guldmyntfoten
nu i viss mån en annan än föregående år. Även om avvikelsen från
guldpariteten är obetydlig och i någon mån torde kunna betraktas som en
säsongvariation, vilken tenderar att försvinna, då likvider för vår export
på våren börja att i större utsträckning inflyta, torde den vara ägnad att
framkalla missförstånd i avseende å riksbankens möjligheter att fullfölja
sitt program. Enligt min uppfattning bör riksbanken kunna genom åtgärder
av ena eller andra slaget — på sätt statsmakterna förutsatt — inom
rimlig tid återföra kursen för den svenska kronan till full paritet med
guld. De uppoffringar, som härför kunna erfordras, lära icke vara större,
än att de övervägas av de fördelar, som ett fullständigt fasthållande vid
guldpariteten medför.

Under dylika omständigheter finner jag det i nuvarande läge vara av
största vikt, att statsmakternas vilja att uppehålla guldpariteten erhåller ett
otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle ej minst ur denna synpunkt ett beslut
om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse. Jag liar ock varit
allvarligt betänkt på att nu framlägga förslag i sådant syfte.

På den praktiska handläggningen av förevarande spörsmål inverka emellertid
vissa omständigheter, vilka ej böra lämnas ur räkningen och vilka
föranleda mig att nu förorda ett kort provisorium på grundval av den
nuvarande ordningen.

Även om beslut nu skulle fattas om guldmyntfotens återställande, vore det
enligt min mening erforderligt att bestämma en viss övergångstid för detta
återställande. Riksbanken lärer, särskilt med hänsyn till nuvarande kursställning,
behöva någon tid till de förberedelser, vilka kunna påkallas för
ett återupptagande av sedelinlösningen. Övergångstiden har jag ansett knappast
kunna bestämmas kortare än intill den 1 juli 1924. Jag erinrar i detta
sammanhang, att den gällande överenskommelsen med Danmark och Norge
angående upprätthållande av guldexportförbudet beträffande skandinaviska
guldmynt löper med en uppsägningstid av tre månader.

Nu har den från riksbankshåll såväl i den föreliggande skrivelsen som
under hand framförda argumenteringen gentemot ett omedelbart återstå!-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

lande av guldmyntfoten utav riksbanksledningen tillmätts eu synnerligen
stor betydelse. För egen del finner jag visserligen denna argumentering
icke övertygande, men vissa invändningar torde vara av den natur, att en
ytterligare undersökning angående betydelsen av desamma bör äga rum.
I anledning härav och då i alla händelser, på sätt jag nyss anfört, en viss
förberedelsetid erfordras, anser jag mig ej böra nu föreslå ett definitivt
ställningstagande till frågan om tiden för återgång till guldmyntfoten. Jag
förutsätter emellertid, att det uppskov med beslutet, som alltså skulle förekomma,
icke skall behöva förskjuta denna tidpunkt. Såvitt på riksbanksledningen
ankommer, bör enligt min mening den närmaste tiden utnyttjas
för arbetet på ett fullständigt återställande av den svenska kronans guldparitet
samt för vidtagande av sådana åtgärder, som i övrigt kunna erfordras
för att underlätta ett återupptagande av sedelinlösningen.

Ett uppskov i frågan om återinförande av guldmyntfoten bör givetvis
ej sättas längre, än att innevarande års riksdag får tillfälle taga ställning
till densamma. Lämpligen bör därför den nu begärda befrielsen för sedelinlösningsskyldigheten
meddelas för tiden intill den 1 nästkommande juni.

Då jag alltså anser mig böra hemställa om förlängd befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten allenast för tiden intill den 1 juni,
saknar jag anledning att framlägga något förslag om rätt för Konungen att
i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj
1873.

På grund av vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och med den
31 maj 1924 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av
banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Robert Borgström.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Bilaga.

Utdrag av protokollet, hållet hos fullmäktige i riksbanken den 28
februari 1924.

§ 6. Förste deputeraden anmälde till behandling fråga om fortsatt befrielse
för riksbanken efter den 31 mars 1924 från skyldigheten att vid anfordran
inlösa sina sedlar med guld efter deras lydelse samt anförde härom
följande:

»Under år 1923 minskades riksbankens nettobehållning av fordringar på
utrikes räkningar samt av utländska växlar och statspapper från 248 miljoner
kronor till 143 miljoner eller med 105 miljoner. Samtidigt minskades
privatbankernas utländska nettobehållningar från 109 miljoner kronor till
67 miljoner eller med 42 miljoner. Landets samlade behållningar av dylika
medel minskades således under år 1923 med 147 miljoner kronor.

Utrikes handeln visade under året importöverskott, enligt statistiken
uppgående till ett värde av 206 miljoner kronor. Om härtill lägges värdet
av under året från utlandet återköpta svenska obligationer, omkring 70
miljoner, blir värdet av importöverskottet i dess helhet 276 miljoner. Importöverskottet
har till ett belopp av 147 miljoner kronor betalats genom
anlitande av bankernas utländska behållningar, vilka, såsom ovan nämnts,
minskats med detta belopp. Återstoden, 129 miljoner kronor, har täckts av
fraktinkomster från utlandet m. m.

Importen av från utlandet återköpta svenska värdepapper har under
åren 1915—1923 uppgått till ett sammanlagt inköpsvärde av omkring 750
miljoner kronor. Dessa återköp hava verkat tyngande på vår utländska
betalningsbalans, men den minskning av vår skuld till utlandet, som härigenom
uppkommit, innebär en mycket betydande förbättring av vårt lands
ställning. Vår skattskyldighet till utlandet för räntor och amorteringar
har härigenom minskats med ett belopp, som kan anslås till omkring 50
miljoner kronor årligen.

Även om vissa av dessa sifferuppgifter äro i större eller mindre grad
approximativa, torde ur desamma kunna dragas den slutsatsen, att vårt
lands finansiella ställning till utlandet itnder år 1923 icke undergått någon
oroande försämring. Om hänsyn tages till den dåliga skörden, torde försämringen
kunna sägas snarare vara mindre än man haft skäl befara.

Under januari månad innevarande år hava riksbankens utrikes behållningar
minskats med 30 miljoner kronor och privatbankernas ökats med 7
miljoner, således nettominskning 23 miljoner. Stora anspråk på dollar
hava ställts på riksbanken. Sedan början av innevarande månad har emellertid
denna sugning avtagit, och den skillnad, som tidigare uppstått mellan
riksbankens dollarnotering och marknadskursen, minskats.

Vårt lands valutapolitik har under de senaste åren gått ut på, först att
höja den svenska kronans värde till paritet med guldet och, sedan detta
mål nåtts, att bibehålla guldpariteten. Då Förenta Staterna är det enda
land i världen, som kan sägas hava guldmyntfot, betraktas guld och dollar
såsom likvärdiga, ja, nästan som synonyma begrepp. Under guldmynt -

fotens gyllene tidsålder före världskriget, då de flesta länder av större betydenhet
hade guldmyntfot, då alla dessa kunde repliera på den fria guldmarknaden
i London och då de olika guldvalutornas avvikelser från guldpariteten
i regel höllo sig inom de s. k. guldpunkterna eller, när de visade
benägenhet att överskrida dessa, kunde återföras inom guldpunkterna med
hjälp av diskontoskruven eller medelst guldsändningar, hölls hela det internationella
systemet av valutakurser automatiskt i balans. Varje valuta
var beroende av och stödde sig på alla de andra och på den fria guldmarknaden
i London.

Detta balanssystem existerar ej numera, sambandet och solidariteten
mellan de olika valutorna äro brutna. Före kriget var guldpriset i London
normerande för värdet av valutorna i alla länder med gnidmyntfot. Guldpriset
i London var den fasta punkt, på vilken hela systemet vilade. Guld
noteras visserligen fortfarande i London, men denna notering följer troget
fluktuationerna i kursen på dollar. Dollarn har övertagit guldets roll som
värdemätare. Om vi nu överginge till guldmyntfot, skulle vi fastkedja
den svenska kronans värde vid dollarn. Men sådana förhållandena äro i
Förenta Staterna, måste man räkna med möjligheten av att en ny inflation
där kan komma att sättas i gång. Genom att ensamma övergå till guldmyntfot
skulle vi uppgiva vår självbestämningsrätt och ställa oss i beroende
av den kommande ekonomiska utvecklingen i Förenta Staterna, antingen
denna kommer att gå i överensstämmelse med eller i strid mot våra
egna intressen. Rörande denna utveckling vet man i Förenta Staterna litet
eller intet med någon säkerhet, och vi i vårt land veta därom ändå
mindre. Men så mycket veta vi, att vi icke skulle förmå utöva något som
helst inflytande på nämnda utveckling.

Även under det gynnsamma antagandet, att denna utveckling i stort sett
skulle komma att röra sig i överensstämmelse med våra intressen, skulle
vi utsätta oss för stora risker genom att ensamma återgå till guldmyntfoten.
Stockholm skulle bliva Europas enda fria guldmarknad. Riksbanken
skulle nödgas ä ena sidan att tillfredsställa varje anspråk på guld mot
riksbankens sedlar, som framställdes, å andra sidan att mottaga vilka
kvantiteter guld som helst, allt till på förhand fastslaget pris. Vi skulle
utsätta oss å ena sidan för möjligheten av stora gulduttagningar, som det
kunde bliva oss svårt att möta, å andra sidan för möjligheten av guldöverflöd
och inflation.

Ginge vi över till guldmyntfot, skulle en del av det guld, som nu går till
Förenta Staterna, sannolikt söka sig till Sverige. Men den största faran
hotar oss här från Förenta Staterna. Hur komma de därstädes sig hopande
guldmassorna att användas? Man får hoppas, att det kommer att ske efter
en på förhand uppgjord, vill genomtänkt plan med vederbörlig hänsyn tagen
även till europeiska intressen. Men man får icke helt lämna den möjligheten
ur räkningen, att svårigheterna kunna bliva vederbörande övermäktiga,
att fördämningarna för de växande guldmassorna en dag giva
vika och att det blir guldöversvämning både i Förenta Staterna och i andra
länder, dit guldet enligt lagen om minsta motståndet söker sig väg.

Och vilka fördelar, utöver dem vi redan hava, tror man sig kunna vinna
genom övergång till guldmyntfot? Jo, svarar man, vi skulle få säkerhet
för att den svenska kronan bibeliölles i paritet med guld eller dollar. Riksbanken
liar, säger man, oaktat utfästelser icke lyckats att bibehålla parite
ten. Varuti har då avvikelsen från pariteten bestått, vilka olägenheter har
den medfört? Jo, riksbanken har under senaste tiden hållit dollar vid 3.797.,

o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

under det att guldpunkten ligger vid omkring 3.77. Vidare har riksbanken
genom att sälja dollar endast för täckning av import från Amerika föranlett,
att differens uppstått mellan riksbankens dollarnotering och dollarkursen
i öppna marknaden, vilket i sin ordning dragit med sig, att pund
sterling noterats högre än om nämnda differens icke funnits. Följden av
avvikelsen från pariteten har således blivit, att importen från Amerika belastats
med en överkurs över guldpunkten av omkring 21/.. öre per dollar:
spekulationen har fått betala ännu några öres högre kurs; och pund sterling
har stått högre i kurs än som motsvarat riksbankens dollarnotering.

Varför har nu riksbanken handlat på detta sätt? Jo, därför att man
icke ansett sig böra för hårt anlita riksbankens valutareserver, vilket man
befarade skulle ske, om även spekultationens och arbitragörernas anspråk
hade av riksbanken tillgodosetts. Man har härvid låtit sig ledas av sin
övertygelse om nödvändigheten av att riksbanken under niT rådande förhållanden
har till sin disposition fullt tillräckliga valutareserver. Utan
sådana kunde riksbanken riskera att förlora kontrollen över valutamarknaden.
Man har ansett, att bibehållandet av förtroendet till den svenska
valutan med nödvändighet förutsätter dylika reserver.

Kurssättningen härstädes går som bekant så till, att förslag till dagens
kurser uppgöres vid sammanträde med ombud för privatbanker och bankirer
i närvaro av en representant för riksbanken. Under normala förhållanden
följer riksbanken i regel detta förslag vid fastställandet av kurserna.
När undantagsvis ändring vidtages i förslaget, sker detta lör att
korrigera någon föreslagen kurs, som riksbanken icke anser fullt motsvara
det verkliga läget för tillfället. För att motverka dollarkursens ytterligare
stegring har emellertid riksbanken under den senaste tiden ansett sig böra
avvika från bankernas förslag, även .om detta varit i full överensstämmelse
med marknadsläget. Riksbanken har satt dollarkursen lägre än bankerna
föreslagit. Den oundvikliga följden härav har blivit, att riksbanken
måst tillfredsställa det förefintliga behovet av dollar, varvid riksbanken
dock begränsat sina försäljningar till täckning av verkliga importbehov.
Hade ej denna inskränkning gjorts, hade riksbanken givetvis fatt täcka
även spekulationens och arbitragörernas anspråk.

Vad angår pundkursen, har riksbanken följt bankernas förslag, vilket
givetvis stått i överensstämmelse med den av bankerna föreslagna dollarkursen.
Härigenom har pundkursen kommit att stå högre än som motsvarat
riksbankens dollarkurs. Om riksbanken låtit pundkursen följa dollarkursen,
hade följden blivit, att riksbanken fått tillfredsställa även pundbehoven.
Detta har man, med hänsyn till angelägenheten av att riksbankens
valutareserver icke för hårt ansträngas, icke ansett sig böra göra.

Under normala förhållanden hållas valutakurserna i stort sett automatiskt
i jämvikt. Diskussionen mellan riksbanken och privatbankerna angående
kurssättningen rör sig i regel endast om mycket obetydliga differenser.
Kurserna bestämmas av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
för tillfället. När dollarkursen mot slutet av år 1922 var i fallande
och riksbanken ville motarbeta detta, satte riksbanken kursen högre än
privatbankerna föreslogo, med det resultat att riksbanken måste köpa vad
som utbjöds. Hade riksbanken då ''ransonerat’ sina köp, hade otvivelaktigt
en differens uppstått mellan riksbankens och marknadens kurs. Men
då riksbanken köpte allt, som utbjöds, kunde någon differens icke uppkomma,
Efter någon tid upphörde utbuden, och kursen började åter stiga.
Det är betydligt lättare för riksbanken att köpa allt, som utbjudes, än att

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 57 höft. (Sr 77.) 2

10

Kunyl. Maj:tn proposition Nr 77.

utan begränsning sälja. Riksbankens förmåga att sälja beror av storleken
av riksbankens tillgångar och möjlighet att öka dessa. Efterfrågan på
dollar bar emellertid avtagit under den senaste tiden, och efter all sannolikhet
kommer den nuvarande kursstegringen att efter någon tids förlopp
förbytas i sin motsats, på samma sätt som kursnedgången mot slutet av år
1922 efter någon tid förbyttes i stegring. Och samtidigt kommer differensen
mellan riksbankens och marknadens kurs att försvinna. Både den tidigare
kursnedgången och den nuvarande kursstegringen har man i riksbanken
betraktat som övergående företeelser. Differensen mellan riksbankens
och marknadens kurs är beklaglig, men mellan två onda ting brukar
man välja det minst onda, och man har i riksbanken ansett kursdifferensen
vara ett mindre ont än att riksbankens valutabehållningar alltför
starkt reducerades.

Riksbankens kurs på dollar var under år 1923 högst 3.7it7/8, lägst 3.70, i
medeltal 3.7«2A. Kursen fluktuerade således mellan 1.8 procent över och 0.x
procent under pari. Om hänsyn tages till den emot årets slut rådande differensen
mellan riksbankens kurs och marknadskursen, kan härvarande
dollarkurs sägas hava fluktuerat mellan högst 2.5 procent över och lägst
0.8 procent under pari. Dollarkursen i London, Zurich och Amsterdam
stod under hela året långt högre och visade vida större fluktuationer än
härvarande dollarkurs. I jämförelse med närmast jämförbara valutor stod
den svenska kronan närmare dollarpariteten och visade långt mindre
fluktuationer. En dollarkurs här av 3.797/8 är icke högre än att i det närmaste
samma överkurs över den övre guldpunkten förekommit även under
guldmyntfotens dagar. Är 1907 var nämligen kursen uppe i 3.79 och medelkursen
för året 3.77.

Riksbankens bemödanden att under året hålla den svenska kronan så
nära som möjligt vid dollarpariteten och i största möjliga stabilitet torde
därför vid en jämförelse med andra närstående valutor kunna sägas hava
krönts med en viss framgång. Till stöd för dessa bemödanden nödgades
emellertid riksbanken den 9 november höja diskontot från 4’/. procent till
572 procent.

Under de senaste årens diskussioner om valutaproblemet hava vid många
tillfällen fallit yttranden, av vilka framgått, att man på många häll synes
leva i den tron, att det är riksbanken, som råder över den svenska valutan
och suveränt kan bestämma dess värde. Hur förhåller det sig härmed1?
Vad eller vem bestämmer valutans värde?

Härpå kan svaras: Värdet av landets valuta beror närmast av utrikes
handeln och därmed följande tillgång och efterfrågan på utländska valutor.
Men dessutom påverkas valutans värde direkt och indirekt av en
mängd faktorer, såsom växeldiskonto, kreditgivning, export och import
av värdepapper, guldtransaktioner, spekulation, arbitrage m. m. Vidare
påverkas valutans värde i hög grad av statens och kommunernas hushållning.
Av dessa faktorer råder riksbanken direkt egentligen endast över
en enda, nämligen diskontot. Men diskontot har ännu icke återtagit sin
normala verksamhetsförmåga och kan icke väntas återtaga denna, förrän
mer stadgade förhållanden inträtt på den internationella valutamarknaden.
Riksbankens makt över den svenska valutans värde är därför för
närvarande mer än vanligt begränsad. Riksbankens inflytande är av övervägande
reglerande natur. Att dock riksbanken även under nuvarande
förhållanden kan inverka på valutakurserna, visar tillfyllest den senaste
tidens erfarenhet. Men denna visar också, att bemödanden att ''styra kur -

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

sen’ under tider, då växeldiskontots kursreglerande förmåga är starkt beskuren,
kräva mycket omfattande valutaoperationer, vilka i sin ordning,
såsom läget för närvarande är, fordra starka valutareserver.

Genom vårt lands återgång till guldmyntfot skulle de materiella förutsättningarna
för bibehållandet av den svenska kronans paritet med dollar
icke förbättras. Någon ökad säkerhet för paritetens bibehållande skulle
icke vinnas. Sedan ett och ett halvt år står kronan vid eller nära pariteten
med dollar, och vi anse oss alltjämt hava goda utsikter att kunna bibehålla
denna ställning. Om emellertid i Förenta Staterna skulle inträda
ny inflation, hava vi, så länge den nuvarande ordningen gäller, utvägen
att helt enkelt släppa dollarpariteten. Men om nämnda situation inträder,
sedan vi övergått till guldmyntfot, kunna vi frigöra oss från beroendet av
Förenta Staterna endast genom att åter uppgiva den nyupprättade guldmyntfoten.
I utlandet råder för närvarande den meningen, att vi lyckats
ganska bra i våra bemödanden att upprätthålla den svenska kronans
värde. Men om vi återginge till guldmyntfoten och nödgades åter frångå
densamma, skulle man i utlandet anse, att vi misslyckats i våra bemödanden.

Med övergång till guldmyntfot förstås givetvis här övergång till fullständig
guldmyntfot, sådan som rådde före kriget. Det har satts i fråga,
att vi skulle i avvaktan på den fullständiga guldmyntfoten nu inskränka
oss till att återupptaga sedelinlösningen med guld men låta guldexportförbudet
fortbestå. Men därigenom skulle vi icke komma tillbaka till guldmyntfoten.
En dylik halvåtgärd skulle icke få något stabiliserande inflytande
på den svenska valutans värde; den skulle egentligen bliva till gagn endast
för smugglare, vilka med anledning av den efterfrågan på guldmynt
till ett pris av 20 procent och mera över pari, som för närvarande råder i
vissa länder, skulle kunna göra synnerligen lukrativa affärer.» I

I samband härmed ifrågasatte förste deputeraden utverkande av förnyat
bemyndigande för Konungen dels att fritaga riksbanken från skyldigheten
att till visst pris köpa guld i plants dels att sätta ur tillämpning den
en var tillkommande rätten att mot inlämnande av guld till myntverket
erhålla guldmynt.

I anslutning till vad förste deputeraden sålunda anfört beslöto fullmäktige
att i ärendet till Konungen avlåta skrivelse enligt registraturet. Som
ovan.

Ur protokollet:
Morcus Ohlin.