Kungl. Maj:ts proposition nr 75-

1

Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rörelsekapital
för teleqrafverket; qiven Stockholms slott den
7 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
''Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, s*tatsrådet Lubeck följande:

Jämlikt beslut av 1903 och 1911 års riksdagar ställdes till telegrafverkets
förfogande såsom rörelsekapital ett belopp av sammanlagt 3,237,833
kronor 87 öre. Då detta belopp med den hastiga utvecklingen av telegrafverkets
rörelse visade sig otillräckligt, förfor styrelsen på det sätt, att styrelsen
av verkets driftsöverskott under det löpande året till statsverket inleverade
allenast vad som icke ansågs behövligt för löpande utgifter. Sedan
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 55 häft. (Nr 75.) 509 s*

Frågans
behandling vid
1921 års
riksdag.

Telegrafstyrelsen

den a8/o 1921.

Frågans
behandling vid

1922 års
riksdag.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bokslutet omkring den 1 maj påföljande år blivit färdigt, inlevererades återstoden
av det enligt bokslutet uppkomna överskottet för det föregående
året från de under det löpande året influtna inkomsterna. Under kristiden
nödgades emellertid styrelsen att med då rådande oerhörda materialbrist och
med den osäkra framtiden för ögonen begagna varje tillfälle att till antagligt
pris förskaffa sig materiel. De på grund därav i materialförråd fastlåsta
överskottsmedlen kunde till följd av otillräckliga anslag till nya anläggningar
icke så snart, som styrelsen i betraktande av den tidigare jämna vinstökningen
tänkt sig, frigöras och i vederbörlig ordning inlevereras till statsverket.
Styrelsen nödgades därför år 1919 anmäla, att det icke bleve möjligt för
styrelsen att under nämnda år till statsverket inleverera någon del av vinstmedlen
för åren 1916—1918, utgörande tillhopa 26,573,424 kronor 49 öre,
vilka av styrelsen dittills innehållits; och anhöll styrelsen att få för förstärkning
av telegrafverkets rörelsekapital behålla vad av nämnda överskottsmedel
icke kunde med användande av tillgängliga medel inlevereras till statsverket.

Sedan styrelsen under år 1920 av ovanberörda olevererade vinstmedel
inbetalat det på år 1916 belöpande överskottet, 4,000,000 kronor, föreslog
Kungl. Maj:t i 1921 års statsverksproposition under utgifter för kapitalökning
riksdagen att till förstärkning av telegrafverkets rörelsekapital på tillläggsstat
för år 1921 anvisa ett förslagsanslag, högst, å 22,573,500 kronor,
vilket belopp motsvarade summan av ej levererade vinstmedel för åren 1917
och 1918.

Riksdagen anförde, att Kungl. Maj:ts framställning i realiteten endast
avsåge att bokföringsmässigt ordna den situation, som uppkommit genom
telegrafstyrelsens underlåtenhet att inleverera visst driftöverskott. Även om
riksdagen funnit åtgärd i sådan riktning ofrånkomlig, hade riksdagen ansett,
att, innan saken definitivt ordnades på sätt verket föreslagit, en närmare
undersökning borde verkställas ifråga om telegrafverkets dåvarande
verkliga behov av rörelsekapital. I avbidan på resultatet av en sådan utredning,
vilket syntes kunna framläggas vid 1922 års riksdag, hade riksdagen
ansett annan åtgärd från riksdagens sida ej böra vidtagas än att riksdagen
förklarade hinder från dess sida ej möta för att telegrafstyrelsen tills
vidare icke till statsverket inlevererade ifrågavarande överskott.

I anledning av riksdagens uttalande infordrades utredning från telegrafstyrelsen.
Med skrivelse den 28 september 1921 inkom styrelsen med sådan
utredning och lämnade därvid en sammanfattande uppställning rörande telegrafverkets
beräknade behov av rörelsekapital vid utgången av år 1921, en
ligt vilken det behövliga rörelsekapitalet skulle uppgå till 23,000,000 kronor.
Styrelsen utgick därvid från att en avskrivning av 2,000,000 kronor å inneliggande
materiel komme att äga rum.

I statsverkspropositionen till 1922 års riksdag erinrade departementschefen
därom, att Kungl. Maj:t genom beslut den 9 december 1921 förklarat
hinder icke möta för telegrafstyrelsen att för nedskrivning av värdet å i
förråd liggande materiel disponera intill 5,000,000 kronor av verkets olevere -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

rade överskottsmedel för år 1921. Sedan denna nedskrivning skett, skulle,
enligt telegrafstyrelsens beräkning, verkets totala behov av rörelsekapital
vid ingången av år 1922 uppgå till omkring 20,000,000 kronor. Såsom förhållandena
utvecklat sig, hade emellertid styrelsen faktiskt haft att för ifrågavarande
ändamål förfoga över tillhopa 25,811,258 kronor 36 öre, varav större
delen utgjort olevererade överskottsmedel. Den såsom rörelsekapital obehövliga
skillnaden mellan dessa belopp eller 5,811,258 kronor 36 öre hade
inlevererats till statskontoret. Med utgångspunkt från det beräknade behovet
av rörelsekapital vid årsskiftet 1921—1922 skulle, då styrelsen förut
genom statsmakternas beslut fått till sitt förfogande 3,237,833 kronor 87 öre
att användas såsom rörelsekapital, för ändamålet erfordras ytterligare 16,762,166
kronor 13 öre.

På Kungl. Maj:ts förslag anvisade därefter 1922 års riksdag å riksstaten
för tiden 1 januari— 30 juni 1923 till förstärkning av telegrafverkets rörelsekapital
ett förslagsanslag, högst, å 15,000,000 kronor att utgå av lånemedel.
Kiksdagen förklarade därvid, att för den händelse behovet av rörelsekapital
framdeles skulle komma att nedgå under vad som kunde komma att för första
halvåret 1923 stå till disposition, rörelsekapitalet borde efter förnyad omprövning
fastställas till visst lägre belopp, och borde överskott, som för sådant
fall skulle uppkomma å nu ifrågavarande anslag, till riksgäldskontoret återbetalas.
Detta anslag har emellertid, såsom av det följande närmare skall
framgå, ej behövt tagas i anspråk.

I skrivelse den 29 augusti 1923 liar telegrafstyrelsen hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att för beredande av ytterligare rörelsekapital tillhandahålla telegrafverket
en rörlig kredit av intill 10,000,000 kronor ävensom till förvaltning mottaga
samma verks för omedelbart förestående utgifter eller inlevering till statsverket
av driftöverskott icke erforderliga medel, dels besluta, att å såväl
lyftade kreditbelopp som till förvaltning överlämnade medel skall utgå ränta,
som av fullmäktige i riksgäldskontoret efter samråd med telegrafstyrelsen
bestämmes med hänsyn till de å den allmänna penningmarknaden rådande
förhållanden.

Till stöd härför har telegrafstyrelsen anfört i huvudsak följande:

Telegrafstyrelsen hade i tre omgångar, sist den 27 januari 1922. till statskontoret
inlevererat 7,573,424 kronor 49 öre, utgörande skillnaden mellan de
innehållna överskottsmedlen för åren 1917 och 1918, tillhopa 22,573,424
kronor 49 öre, och det av 1922 års riksdag beviljade anslaget, 15,000,000
kronor. Under sista kvartalet 1922 och första kvartalet 1923 hade styrelsen
till statskontoret inlevererat återstoden av de för åren 19U och 1918 innehållna
överskottsmedlen. För att kunna klargöra, hur dessa inlevereringar
varit möjliga, finge man främst taga i betraktande värdet av materielen i
förråd. Detta utgjorde vid 1921 års slut 14,889,731 kronor mot 21,''>15,448
kronor under år 1920, en skillnad alltså på 6,125,717 kronor, varav 4,995,713
kronor uppkommit genom nedskrivning av värdet. Under år 1922 nedgick
värdet ytterligare och utgjorde vid årsskiftet 1922—1923 12,522,713 kronor.
Av stor betydelse hade även varit, att de telegrafverkets pensionsfonds tillgångar,
vilka förut varit bundna i inteckningar, blivit till största delen fri -

Telegraf styrelsen den

**''s 1923.

4

Riksgälds fullmäktige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7ö.

gjorda . och sålunda kunnat användas såsom rörelsekapital. Vid 1920 års
slut disponerade styrelsen 451,452 kronor av telegrafverkets pensionsfonds
tillgångar och 1,001,710 kronor tillhörande telegrafverkets pensionskassas
fond för pensionering av arbetare. Motsvarande siffror vid 1921 års slut
vore 1,201,079 kronor respektive 1,317,610 kronor och vid 1922 års slut
6,855,570 kronor respektive 2,806,745 kronor. En del av varje års vinst
kunde fortfarande icke levereras förrän det påföljande året, sedan bokslutet
blivit färdigt, och gjorde sålunda under en kortare tid tjänst som rörelsekapital.
Enahanda vore förhållandet med de förskjutningar i leveranserna,
som nödvändigtvis måste förekomma under det löpande året, i följd av att
en vinst icke kunde levereras i samma ögonblick, den uppstode.

Emellertid kunde icke på förhand någon tillförlitlig beräkning göras av
det rörelsekapital, som vid varje tillfälle erfordrades. Sålunda hade telegrafstyrelsen
efter verkställd utredning uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 22
december 1922 meddelat, att behovet av ökning i rörelsekapitalet ansåges
kunna begränsas till 9,000,000 kronor, men det visade sig, efter verkställt
bokslut, att behovet, av förstärkning av telegrafverkets rörelsekapital vid årsskiftet
1922—1923 i verkligheten inskränkte sig till något över 2,000,000
kronor. En förklaring härpå funne man företrädesvis i den förändring, de
disponibla tillgångarna hos ovanberörda pensionsfonder, enligt vad ovan
omförmälts, under år 1922 undergått. Under år 1923 antoges dessa tillgångar
komma att ytterligare ökas med omkring 1,000,000 kronor. Vidare
komme enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande uti brev den 30 december 1922
att avsättas till förnyelsefond ett belopp av 2,200,000 kronor, varav, såvitt
kunde förutses, knappast något komme att tagas i anspråk för förnyelsearbeten
under år 1923. Under sådana förhållanden torde för närvarande,
såvitt intet oförutsett inträffade, någon förstärkning av rörelsekapitalet icke
vara behövlig. På grund härav hade styrelsen icke ansett sig böra inom
vederbörlig tid lyfta någon del av det utav 1922 års riksdag beviljade anslaget
å 15,000,000 kronor, i följd varav detsamma förfallit.

För framtiden ställde sig saken emellertid annorlunda. Det belopp om
3,237,833 kronor 87 öre, vilket fortfarande stode till styrelsens disposition
såsom kassaförlag, kunde med avseende å omfattningen av telegrafverkets
rörelse icke under någon längre tid fylla behovet. Något mera avsevärt tillskott
från telegrafverkets pensionsfond genom ytterligare frigörelse av bundet
kapital kunde icke väntas och nedgången av de i förråden bundna värdena
måste, om så ej redan skett, snart upphöra. Möjlighet att vid behov förstärka
telegrafverkets rörelsekapital måste därför anses såsom en nödvändighet.
A andra sidan torde vid vissa tidpunkter kunna inträffa, att de
disponibla fonderna bleve större än vad som åtginge till rörelsekapital, varför
en del av de fonderade medlen måste göras räntebärande på annat sätt
än genom användande i rörelsen.

Styrelsen har vidare erinrat om att 1923 års riksdag bemyndigat fullmäktige
i riksgäldskontoret att för beredande åt domänverket av ytterligare
rörelsekapital tillhandahålla detta verk en rörlig kredit av intill 10,000,000
kronor. Enligt telegrafstyrelsens åsikt vore det lyckligast för såväl telegrafverket
som statsverket i dess helhet, ifall frågan om telegrafverkets tillgång
till rörelsekapital ordnades på samma sätt, som skett beträffande statens
domänverk.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka beretts tillfälle att yttra sig över
telegrafstyrelsens framställning, hava i yttrande den 4 oktober 1923 anfört
i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. 5

Då telegrafstyrelsen i sin framställning hemställt om en kredit i riksgäldskontoret
till samma belopp och på enahanda villkor, som domänstvrelsen
genom riksdagens beslut erhållit, ansåge sig fullmäktige ej kunna underlåta
att, liksom skedde i fullmäktiges yttrande över förslaget om beredande
av ett fast rörelsekapital åt domänverket, framhålla önskvärdheten av att en
allsidig utredning komme till stånd av frågan om det lämpligaste sättet för
tillhandahållande av rörelsekapital åt statens affärsdrivande verk. Innan en
sådan utredning blivit verkställd, ansåge sig fullmäktige ej kunna intaga
någon bestämd ståndpunkt till spörsmålet, i vad mån riksgäldskontorets
medverkan för anskaffande av erforderliga medel vore lämplig och befogad.
Därest Kungl. Makt emellertid skulle finna, att telegrafverkets rörelsekapitalsfråga
redan nu borde ordnas, ville fullmäktige ej avstyrka detta. Enligt
fullmäktiges mening borde dock en lösning av den föreliggande frågan utan
förutgången närmare utredning endast bliva provisorisk.

Fullmäktige ansåge sig för övrigt i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten
på en för här förevarande fråga ej oväsentlig skiljaktighet
mellan domänverket och telegrafverket, nämligen att det senare verket ägde
att i riksgäldskontoret årligen lyfta mycket betydande belopp, utgörande av
riksdagen anvisade anslag av lånemedel, under det att dylika anslag ej förekomme
i fråga om domänverket. Därest telegrafverkets rörelsemedelsfråga
ordnades på ifrågasatt sätt, kunde verket komma att i riksgäldskontoret för
förräntning insätta medel, som telegrafverket lyft å sina lånemedelsanslag
men ej omedelbart behövde använda för avsedda ändamål. Det läge i sakens
natur, att en dylik åtgärd ej borde ske. Då riksgäldskontoret givetvis saknade
möjlighet att kontrollera, varifrån telegrafverkets i riksgäldskontoret
insatta medel härrörde, förutsatte fullmäktige, att telegrafverket, i den mån
detta vore möjligt att iakttaga, bemyndigades att lyfta sina lånemedelsanslag
först vid de tidpunkter, då de vore behövliga för verket åliggande utbetalningar.

Biksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande den 5 oktober 1923 tillstyrkt
vad telegrafstyrelsen föreslagit, under erinran, att riksräkenskapsverket
i skrivelse den 15 december 1922 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
beträffande domänverket förordat en sådan anordning, som nu vore
ifråga, samt i utlåtande den 18 september 1923 angående kommunikationsverkens
pensionsfonder och rörelsekapital förutsatt, att kredit från riksgäldskontoret
skulle beviljas jämväl dessa verk.

Slutligen har statskontoret i infordrat utlåtande den 12 oktober 1923 anfört
i huvudsak följande:

Statskontoret vore av den uppfattningen, att ett affärsverks behov av
rörelsemedel, i vad det avsåge det variabla toppbehovet, borde i stället för
genom anslag tillgodoses genom rörlig kredit, och statskontoret funne sig
därför böra biträda, att, på sätt redan medgivits i fråga om domänstyrelsen,
sådan kredit nu bereddes telegrafstyrelsen. Statskontoret ansåge sig dock
böra ifrågasätta, om icke kreditens storlek borde sättas lägre än till det av
styrelsen föreslagna beloppet, 10 miljoner kronor. Någon förstärkning av
telegrafverkets förlagskapital vore, enligt vad styrelsen själv framhållit, ej
för närvarande behövlig, och det ville synas, som om under normala förhållanden
de till styrelsens förfogande stående förlagsmedlen även framdeles
skulle bliva tillräckliga. Bland förlagsmedlen inginge nämligen de icke bundna
tillgångarna i verkets pensionsfond och pensionskassa för pensionering av arbetare,
och de belopp, varmed fonden och kassan tillväxte, ökade sålunda verkets

.Riksräken skapsverket.

Statskontoret.

Departements chefen.

6 Kung!. Maj ds proposition nr 7ö.

förlag. Under är 1922 ökades pensionsfondens tillgångar med 891,084 kronor
64 öre samt pensionskassan med 320,152 kronor 40 öre, frånsett ett belopp
av 1,068,983 kronor, utgörande ett av telegrafmedel bestritt särskilt tillskott
till kassan på grund av § 25 i kassans reglemente; och under en följd av
år syntes allt fortfarande såväl kassan som fonden årligen komma att ökas
med betydande belopp. Krediten torde därför beliöva tagas i anspråk endast
för det fall, att till följd av särskilda omständigheter behovet av rörelsemedel
oförmodat starkt skulle stegras. Vid sådant förhållande förefölle det,
som om en något mindre kredit, förslagsvis å 5 miljoner kronor, borde vara
tillfyllest för att säkerställa telegrafverkets tillgång till nödiga rörelsemedel.
Å andra sidan syntes böra framhållas de återhållande moment vid kreditens
anlitande, som läge i skyldigheten för verket att erlägga ränta samt däri,
att räntefoten torde bliva beroende av svårigheterna för riksgäldskontoret
att anskaffa medel.

Det föreslagna bemyndigandet för fullmäktige i riksgäldskontoret att till
förvaltning mot räntegottgörelse mottaga telegrafverkets medel, som icke
erfordrades för omedelbart förestående utgifter eller inleverering till statsverket
av driftöverskott, skulle giva verket en nu icke förefintlig möjlighet
att vinna avkastning å sådana förlagsmedel, som för tillfället icke vore behövliga
i rörelsen, något som givetvis vore av betydelse för uppehållande
av kravet på en affärsmässig förvaltning av det i verket investerade kapitalet.
Statskontoret ville i denna fråga endast erinra, att, enligt vad som franxginge
av ett anförande i första kammaren vid behandlingen vid 1923 års
riksdag av en liknande fråga rörande domänverket, uppfattningen i riksgäldskontoret
syntes vara den, att ett beslut av nu föreslaget innehåll icke skulle
för telegrafverket medföra ovillkorlig rätt att mot ränta insätta medel i riksgäldskontoret,
utan skulle insättningen vara beroende på fullmäktiges medgivande.

Av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att telegrafverkets
behov av rörelsekapital icke kan fyllas med de av statsmakterna hittills för
sådant ändamål till telegrafstyrelsens förfogande ställda medlen. Även om härutöver
de icke bundna tillgångarna i verkets pensionsfond och pensionskassa
för pensionering av arbetare ävensom förnyelsefonden användas såsom rörelsekapital,
synes telegrafverkets behov av dylikt kapital vara underkastat så starka
växlingar, att nämnda tillgångar icke alltid kunna förslå. Ej heller synes
det lämpligt att för mötande av ett dylikt oregelbundet påkommande kapitalanspråk
bevilja ett jämförelsevis stort, fast anslag. På sätt fullmäktige i
riksgäldskontoret erinrat är det av vikt, att frågan om tillgodoseendet av
de affärsdrivande verkens behov av rörelsekapital i ett sammanhang upptages
till allsidig utredning. Lämpligt tillfälle härtill synes erbjuda sig i sammanhang
med de nu pågående överläggningarna angående enhetliga bestämmelser
rörande handhavandet av verkens förnyelsefonder, varmed förevarande
fråga äger ett visst samband, och kommer därvid att åt densamma ägnas
särskild uppmärksamhet. I avvaktan på utredningens resultat torde emellertid
åtgärder böra vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med vad telegrafstyrelsen
hemställt. Den rörliga kredit, som sålunda torde böra av riksgäldskontoret
tillhandahållas telegrafverket, lärer dock av de skäl, statskontoret
anfört, kunna begränsas till fem miljoner kronor.

Beträffande telegrafverkets rätt till räntegottgörelse å medel, som överlämnats
till riksgäldskontorets förvaltning, delar jag den av fullmäktige ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 7

talade mening, att det givetvis icke bör förekomma, att telegrafverket, innan
behov yppar sig, lyfter av riksdagen beviljade anslag, för att därefter genom
medlens överlämnande till riksgäldskontorets förvaltning kunna komma i åtnjutande
av ränta.

På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ej mindre
för beredande åt telegrafverket av ytterligare rörelsekapital
tillhandahålla sagda verk en rörlig kredit av intill 5,000,000
kronor än även till förvaltning mottaga samma verks för omedelbart
förestående utgifter eller inleverering till statsverket av
driftöverskott icke erforderliga medel;

dels ock besluta, att å såväl lyftade kreditbelopp som till förvaltning
överlämnade medel skall utgå ränta, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret efter samråd med telegrafstyrelsen bestämmes
med hänsyn till de å den allmänna penningmarknaden
rådande förhållanden.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

ITr protokollet:

A. C. F. v. Krmemtierna.